9789137132556

Isprinsessan

Camilla L채ckberg

Isprinsessan

Forum

Bokförlaget Forum, Box 70321, 107 23 Stockholm www.forum.se Copyright © Camilla Läckberg 2004 Omslagsbild © Håkan Borg Omslagsdesign Anders Timrén Sättning Ljungbergs sätteri, Köping med 11/13 Goudy Tryckt 2004 hos ScandBook Falun ISBN 91-37-12535-4

Till Wille

1 Huset var ödsligt och tomt. Kylan trängde in i alla vrår. En tunn hinna av is hade bildats i badkaret. Hon hade börjat anta en lätt blåaktig ton.

Han tyckte att hon såg ut som en prinsessa där hon låg. En isprinsessa.

Golvet han satt på var iskallt, men kylan bekymrade honom inte. Han sträckte ut handen och rörde vid henne.

Blodet på hennes handleder hade för länge sedan stelnat.

Kärleken till henne hade aldrig varit starkare. Han smekte hennes arm, som om han smekte den själ som nu flytt kroppen.

Han vände sig inte om när han gick. Det var inte adjö, utan på återseende.

7

Eilert Berg var ingen lycklig människa. Andhämtningen var ansträngd och kom som små vita pustar ur munnen, men hälsan var inte det som han räknade som sitt största problem.

Svea hade varit så grann i ungdomen och han hade knappt kunnat tåla sig innan han kommit i brudsäng med henne. Blid, vänlig och lite blyg hade hon verkat. Hennes rätta natur hade visat sig efter en alltför kort tid av ungdomlig lust. Med bestämd fot hade hon haft honom under toffeln i nära femtio år. Men Eilert hade en hemlighet. För första gången såg han en möjlighet till lite frihet på ålderns höst, och den tänkte han inte gå miste om.

Han hade slitit hårt med fisket i hela sitt liv och den inkomsten hade precis räckt till för att försörja Svea och barnen. Sedan han pensionerats hade de bara haft sina magra pensioner att leva på. Utan några pengar på fickan fanns ingen möjlighet att börja om sitt liv någon annanstans, ensam. Den här möjligheten hade kommit som en skänk från ovan och det var dessutom skrattretande enkelt. Men om någon ville betala hutlösa pengar för någon timmes arbete per vecka, så var det deras problem.

Inte tänkte han klaga. Sedlarna i trälådan bakom komposten hade växt till en imponerande hög på bara ett år och snart hade han tillräckligt för att kunna dra till varmare nejder.

Han stannade för att hämta andan i den sista branta uppförsbacken och masserade sina värkbrutna händer. Spanien, eller kanske Grekland, skulle tina kylan som liksom kom inifrån. Eilert räknade med att han hade minst tio år kvar innan det var dags att vända näsan i vädret, och dem tänkte han göra det mesta möjliga av. Så fasiken om han tänkte tillbringa dem med käringen där hemma.

Den dagliga promenaden på morgonkvisten hade varit hans enda stund i lugn och ro och hade dessutom bidragit till att han fick välbehövlig motion. Han följde alltid samma väg och de som kände hans vanor tittade ofta ut och språkade en stund. Särskilt nöje hade han funnit i att prata med den granna tösen i huset längst upp i backen vid Håkebackenskolan. Hon var bara här på helgerna, kom alltid ensam, men tog sig gärna tid att prata om väder och vind. Intresserad av Fjällbacka i gamla tider var hon också, fröken Alexandra, och det var ett ämne Eilert gärna dryftade. Grann att se på var hon med. Det var något han fortfarande förstod sig på även om han var gammal. Visst hade det skvallrats en del om henne, men började man lyssna på käringprat så skulle man snart inte ha tid med annat.

9

För något år sedan hade hon frågat om han inte kunde tänka sig att titta till huset när han ändå gick förbi på fredagsmorgnarna. Huset var gammalt och värmepannan liksom vattenledningarna var opålitliga, och hon ville inte gärna komma till ett kallt hus på helgerna. Han skulle få nyckel, så han bara kunde titta in och se så att allt stod rätt till. En del inbrott hade förekommit i området, så han skulle även titta efter åverkan på fönster och dörrar.

Uppgiften kändes inte särskilt betungande och en gång i månaden låg det ett kuvert med hans namn på i hennes brevlåda, med en i hans ögon furstlig summa. Dessutom tyckte han att det var trevligt att känna att han gjorde lite nytta. Det var svårt att gå sysslolös när man arbetat hela livet.

Grinden var skev och protesterade när han tryckte den inåt trädgårdsgången. Det var inte skottat och han funderade på om han skulle be någon av pojkarna hjälpa henne med det. Sådant var inget fruntimmersgöra.

Han fumlade med nyckeln och aktade sig noga för att tappa den i den djupa snön. Blev han tvungen att lägga sig på knä skulle han aldrig ta sig upp igen. Förstutrappan var isig och hal, så räcket fick komma till användning. Eilert skulle just till att sätta nyckeln i låset när han såg att dörren stod på glänt. Förbryllad öppnade han den och klev in i hallen. ”Hallå, är det någon hemma?”

Kanske hade hon kommit lite tidigare idag? Ingen svarade. Han såg sin egen andedräkt stiga ur munnen och blev plötsligt medveten om att kyla härskade i huset. Med ens blev han rådvill. Det var något som var allvarligt fel och han trodde inte att det bara rörde sig om en trasig värmepanna.

Han gick genom rummen. Inget verkade vara rört. Huset var lika prydligt som vanligt. Video och TV stod på sina platser. Efter att ha tittat igenom hela undervåningen gick Eilert trappan upp till husets övre våning. Trappan var brant och han fick hålla sig hårt i ledstången. När han kom upp gick han först in i sovrummet. Det var feminint, men sparsmakat och lika prydligt som resten av huset. Sängen var bäddad och en resväska stod vid fotänden. Inget såg ut att ha blivit uppackat. Han kände sig med ens lite dum. Kanske hade hon kommit lite tidigare, upptäckt att pannan var trasig och gått ut för att leta efter någon som kunde laga den. Ändå trodde han inte själv på den förklaringen. Något var fel. Det kändes i lederna på samma sätt som han ibland kunde känna en annalkande storm. Han fortsatte försiktigt sin väg runt i huset. Nästa 10

rum var ett stort loft, med snedtak och takbjälkar i trä. Två soffor stod mittemot varandra på vardera sidan om en öppen eldstad. Några tidningar låg utströdda på soffbordet men i övrigt stod allt på sin plats. Han gick ner i undervåningen igen. Inte heller där såg allt ut att vara som det skulle. Varken köket eller vardagsrummet såg annorlunda ut än det brukade. Det enda rum som nu återstod var badrummet. Något fick honom att tveka innan han sköt upp dörren. Fortfarande var allt tyst och stilla.

Han stod och tvekade en stund, insåg att han betedde sig lite löjligt och sköt bestämt upp dörren.

Sekunderna senare sprang han mot ytterdörren så fort hans ålder tilllät. I sista stund kom han ihåg att trappan var hal och högg tag i räcket innan han skulle ha störtat med huvudet före utför trappan. Han pulsade genom snön på trädgårdsgången och svor när grinden trilskades. Ute på trottoaren stannade han villrådig. En bit nedåt vägen fick han se en figur som närmade sig i rask promenadtakt och kände snart igen Tores dotter Erica. Han ropade åt henne att hon skulle stanna.

Hon var trött. Så in i döden trött. Erica Falck stängde av datorn och gick ut i köket för att fylla på sin kaffekopp. Hon kände sig pressad från alla håll. Förlaget ville ha ett första utkast till boken i augusti och hon hade knappt börjat. Boken om Selma Lagerlöf, hennes femte biografi om svenska kvinnliga författare, skulle ha blivit hennes bästa, men hon var fullkomligt tömd på skrivarlust. Det var över en månad sedan hennes föräldrar dog, men sorgen var lika färsk idag som när hon fick beskedet.

Att röja upp i föräldrahemmet hade inte heller visat sig gå så snabbt som hon hoppats. Allt väckte minnen till liv. Varje låda hon packade tog många timmar, då hon för var sak översköljdes av bilder från ett liv som emellanåt kändes väldigt nära och emellanåt väldigt, väldigt långt borta. Men packningen fick ta den tid det tog. Lägenheten i Stockholm var uthyrd tills vidare och hon räknade med att lika gärna kunna sitta här i föräldrahemmet i Fjällbacka och skriva. Huset låg lite avsides i Sälvik och miljön var lugn och rofylld.

Erica satte sig på verandan och tittade ut över skärgården. Utsikten upphörde aldrig att ta andan ur henne. Varje årstid som kom medförde ett nytt spektakulärt sceneri och denna dag visade upp en bländande sol som kastade glitterkaskader av ljus mot isen som låg tjock på vattnet.

Hennes far skulle ha älskat just en sådan här dag.

Strupen snördes samman och luften i huset kändes med ens kvav att 11

andas. Hon bestämde sig för att ta en promenad. Termometern visade på minus femton grader och hon klädde sig i lager på lager. Hon frös ändå när hon klev utanför dörren, men behövde inte gå långt innan den raska promenadtakten gjorde att hon fick upp värmen.

Ute var det befriande stilla. Inga andra människor var i rörelse. Det enda ljud hon hörde var sina egna andetag. Kontrasten mot sommarmånaderna var stark. Då sjöd samhället av liv. Erica föredrog att hålla sig borta från Fjällbacka på somrarna. Även om hon visste att samhällets överlevnad berodde av turismen, kunde hon ändå inte skaka av sig känslan att de varje sommar invaderades av en jättelik gräshoppssvärm. Ett månghövdat monster som sakta, år för år, slukade den gamla fiskebyn genom att köpa upp de vattennära husen och skapa ett spöksamhälle nio månader om året.

Fiske hade varit Fjällbackas födkrok under århundraden. Den karga miljön och ständiga kampen för att överleva, när allt hängde på om sillen strömmade till eller inte, hade skapat ett kärvt, starkt folk. Sedan Fjällbacka blev pittoreskt och börjat dra till sig turister med feta plånböcker, samtidigt som fisket tappade sin betydelse som inkomstkälla, tyckte Erica sig se att de bofastas nackar blev alltmer böjda för vart år som gick. De unga flyttade ut och de äldre drömde om svunna tider. Hon var själv en av de många som valt att lämna.

Hon ökade takten ytterligare och svängde vänster mot backen upp till Håkebackenskolan. När Erica närmade sig krönet hörde hon Eilert Berg skrika något hon inte riktigt kunde uttyda. Han viftade med armarna och gick emot henne. ”Hon är död.”

Eilert andades häftigt i små, korta stötar och ett otäckt pipande ljud hördes från bröstet. ”Lugna dig nu, Eilert, vad är det som har hänt?” ”Hon ligger död där inne.”

Han pekade mot det stora, ljusblå trähuset längst upp på backkrönet och tittade samtidigt uppfordrande på henne.

Det tog en stund innan Erica registrerade vad han sa, men när orden väl fastnat, sköt hon upp den trilskande grinden och pulsade sig fram till ytterdörren. Han hade lämnat dörren öppen och hon klev försiktigt över tröskeln, osäker på vad hon kunde vänta sig att få se. Av någon anledning tänkte hon inte på att fråga.

Eilert följde avvaktande efter och pekade stumt mot badrummet på 12

nedervåningen. Erica gjorde sig ingen brådska, hon vände sig om och tittade med frågande min mot Eilert. Han var blek och rösten tunn när han sa: ”Där inne.”

Det var länge sedan Erica varit inne i det här huset, men hon kände det väl en gång och visste var badrummet låg. Hon frös till i kylan, trots sina varma kläder. Dörren till badrummet svängde sakta upp inåt rummet och hon klev in.

Hon visste inte riktigt vad hon hade väntat sig utifrån Eilerts knapphändiga uppgifter, men inget hade förberett henne på blodet. Badrummet var helt kaklat i vitt och effekten av blod i och kring badkaret blev därför desto större. Under en kort sekund tyckte hon att kontrasten var vacker, innan insikten sjönk in att det var en verklig människa som låg i badkaret.

Trots de onaturligt vita och blå färgtonerna som kroppen skiftade i, kände Erica omedelbart igen henne. Det var Alexandra Wijkner, född Carlgren, dotter till familjen som ägde huset Erica befann sig i. Under barndomsåren hade de varit bästa vänner, men det kändes som en hel livstid sedan. Nu kändes kvinnan i badkaret som en främling.

Likets ögon var barmhärtigt nog slutna, men läpparna skiftade i skarpt blått. En tunn isskorpa smög sig runt bålen och dolde underkroppen helt.

Den högra armen hängde slapp och strimmig längs badkarskanten med fingrarna doppade i den levrade blodpölen på golvet. Ett rakblad låg på badkarskanten. Den andra armen var bara synlig ovanför armbågen med resten dolt under iskanten. Även knäna stack upp genom den frusna ytan. Alex ljusa långa hår var spritt som en solfjäder över badkarets huvudända men såg sprött och fruset ut i kylan.

Erica stod länge och tittade på henne. Hon frös av både kylan och ensamheten som den makabra tablån illustrerade. Sakta backade hon ut ur rummet.

Efteråt hade allt skett som i ett töcken. Hon hade ringt jourhavande läkare på sin mobiltelefon och väntat tillsammans med Eilert tills läkaren och ambulansen anlände. Hon kände igen tecknen på chocktillstånd från när hon fick beskedet om sina föräldrar och hällde upp en stor konjak åt sig själv så fort hon kom hem. Kanske inte vad doktorn skulle ordinera, men det fick hennes händer att sluta skaka.

Synen av Alex hade fått henne att kastas tillbaka in i sin barndom.

13

Det var mer än tjugofem år sedan de hade varit bästa vänner, men trots att många människor kommit och gått i hennes liv sedan dess, låg Alex fortfarande nära hennes hjärta. De hade bara varit barn. Som vuxna hade de varit främlingar för varandra. Ändå hade Erica svårt att förlika sig med tanken på att Alex tagit livet av sig, vilket måste bli den oundvikliga tolkningen av vad hon sett. Den Alexandra hon känt var en av de mest levande, trygga människor hon visste. En vacker, självsäker människa med en utstrålning som fick människor att vända sig om efter henne. Efter vad Erica hört ryktesvägen hade livet, precis som hon alltid trott, varit givmilt mot Alex. Hon drev ett konstgalleri i Göteborg, var gift med en man som var både snygg och framgångsrik och bodde i ett herrgårdsliknande hus på Särö. Men något hade uppenbarligen inte stått rätt till.

Hon kände att hon behövde skingra tankarna och slog numret till sin syster. ”Sov du?” ”Skojar du? Adrian har hållit mig vaken sen tre imorse och när han till slut somnade vid sextiden så vaknade Emma och ville leka.” ”Kunde inte Lucas gå upp för en gångs skull då?”

Isande tystnad i andra änden av luren och Erica bet sig i tungan. ”Han har ett viktigt möte idag och då måste han vara utvilad. Han har dessutom en väldigt turbulent situation på jobbet just nu, företaget står inför ett kritiskt strategiskt skede.”

Annas röst höjdes och Erica hörde en underton av hysteri i den. Lucas hade alltid en bra ursäkt till hands och Anna hade troligtvis citerat honom ordagrant. Var det inte ett viktigt möte, så var han stressad av alla tunga beslut han var tvungen att fatta eller slut i nerverna eftersom pressen av att vara en så, enligt Lucas själv, framgångsrik affärsman var stor.

Allt ansvar för barnen låg därmed på Anna. Med en pigg treåring och en fyra månader gammal baby, så hade Anna sett tio år äldre ut än sina trettio när de sågs vid föräldrarnas begravning. ”Honey, don’t touch that.” ”Allvarligt talat, tycker du inte att det snart är dags att du börjar prata svenska med Emma?” ”Lucas tycker att vi ska prata engelska här hemma. Han säger att vi ändå kommer att ha flyttat tillbaka till London innan hon börjar skolan.”

Erica var så trött på att höra den frasen: ”Lucas tycker, Lucas säger, 14

Lucas anser att …” I hennes ögon var svågern ett praktexempel på en första klassens skitstövel.

Anna hade träffat honom när hon var au pair i London och genast tjusats av den stormande uppvaktningen från den tio år äldre och framgångsrike börsmäklaren Lucas Maxwell. Hon övergav alla sina planer på att börja läsa på universitetet och hade istället ägnat sitt liv åt att vara den perfekta, representativa hustrun. Problemet var bara att Lucas var en människa som aldrig blev nöjd och Anna, som alltsedan hon var barn alltid hade gjort precis det hon själv kände för, hade under åren med Lucas fullkomligt raderat ut sin egen personlighet. Fram tills barnen kom hade Erica fortfarande haft hopp om att systern skulle ta sitt förnuft till fånga, lämna Lucas och börja leva sitt eget liv, men när först Emma och sedan Adrian föddes så hade hon tvingats inse att svågern tyvärr var här för att stanna. ”Jag föreslår att vi lämnar ämnet Lucas och hans uppfattningar om barnuppfostran. Vad har mosters älsklingar ställt till med sen sist?” ”Tja, bara det gamla vanliga du vet … Emma fick ett vansinnesanfall igår och hann klippa sönder barnkläder för en smärre förmögenhet innan jag kom på henne, och Adrian har antingen spytt eller skrikit oupphörligt i tre dagar.” ”Det låter som om du skulle behöva lite miljöombyte. Kan du inte ta med dig barnen och komma hit en vecka? Jag skulle dessutom behöva din hjälp med att gå igenom en del grejer. Vi måste snart ta tag i alla papper och sånt också.” ”Joo, vi hade tänkt att prata med dig om det där.”

Som vanligt när hon skulle bli tvungen att ta itu med något obehagligt, började Annas röst darra märkbart. Erica drog omedelbart öronen åt sig. Det där med ”vi” lät olycksbådande. Så fort Lucas hade ett finger med i spelet så var det vanligtvis något som gynnade honom själv och missgynnade samtliga övriga inblandade.

Erica väntade på att Anna skulle fortsätta. ”Lucas och jag har ju tänkt flytta tillbaka till London så fort han har etablerat Sverigefilialen ordentligt och vi hade väl inte direkt planerat att behöva oroa oss för att underhålla ett hus här. Du har ju inte heller någon glädje av att behöva dras med ett stort hus på landet, jag menar utan familj och så …”

Tystnaden var kompakt. ”Vad är det du vill säga?”

15

Erica snodde en slinga av sitt lockiga hår runt pekfingret, en vana hon haft sedan barndomen när hon blev nervös. ”Joo … Lucas tycker att vi bör sälja huset. Vi har ingen möjlighet att hålla på och underhålla det. Dessutom skulle vi vilja köpa ett hus i Kensington när vi flyttar tillbaka och även om Lucas tjänar mer än bra, så skulle pengarna från försäljningen göra stor skillnad. Jag menar, hus på västkusten med det läget går för flera miljoner. Tyskarna är som tokiga efter sjöutsikt och havsluft.”

Anna fortsatte att argumentera, men Erica kände att hon fått nog och lade sakta på luren mitt i en mening. Nog hade hon fått skingra tankarna alltid.

Hon hade alltid varit mer av en mamma än en storasyster åt Anna. Ända sedan de var små hade hon beskyddat och övervakat henne. Anna hade varit ett riktigt naturbarn, ett yrväder som följde sina impulser utan att tänka på följderna. Erica hade fler gånger än hon kunde räkna fått rädda henne ur situationer som hon försatt sig i. Lucas hade bankat den spontaniteten och livsglädjen ur henne. Det var framförallt det Erica aldrig kunde förlåta honom.

Morgonen

därpå kändes gårdagen som en dröm. Erica hade sovit en djup och drömlös sömn men kände sig ändå som om hon knappt fått en blund. Hon var så trött att hela kroppen värkte. Magen kurrade betänkligt, men efter en snabb titt i kylskåpet insåg hon att en tur till Evas Livs var nödvändig innan hon kunde få något i sig.

Inne i samhället var det öde och vid Ingrid Bergmans torg syntes inga spår av den kommers som sjöd under sommarmånaderna. Det var bra sikt, utan dimma och dis och Erica kunde se ända bort till Valöns yttersta udde, som avtecknade sig mot horisonten och som tillsammans med Kråkholmen bildade en smal öppning ut mot den yttre skärgården.

Inte förrän en bra bit upp i Galärbacken fick hon möte. Det var ett hon gärna hade sluppit och hon tittade instinktivt efter en möjlig flyktväg. ”God morgon.”

Elna Perssons röst kvittrade oförskämt piggt. ”Är det vår egen lilla författarinna som är ute och spatserar i morgonsolen?”

Erica kved inombords. ”Jo, jag tänkte ta en tur till Evas och handla lite.”

16

”Stackars liten, du måste vara alldeles förstörd av din hemska upplevelse.”

Elnas dubbelhakor dallrade av upphetsning och Erica tyckte att hon såg ut som en liten fet gråsparv. Yllekappan skiftade i grönt och täckte hennes kropp från axlarna ner till fötterna och gav intrycket av en enda stor oformlig massa. I händerna höll hon en handväska i ett stadigt grepp.

På huvudet balanserade en oproportionerligt liten hatt. Materialet såg ut som filt och även den var i en obestämbar mossgrön kulör. Ögonen var små och djupt inbäddade i ett skyddande fettlager. Nu tittade de uppfordrande mot Erica. Tydligen förväntades hon besvara påståendet. ”Ja, jo, det var inte särskilt trevligt.”

Elna nickade förstående. ”Ja, jag sprang av en händelse på fru Rosengren och hon berättade att hon kört förbi och sett dig och en ambulans utanför Carlgrens villa och vi förstod genast att något hemskt måste ha hänt. Och när jag sen av en händelse skulle slå en signal till doktor Jacobsson på eftermiddagen så fick jag höra om den tragiska händelsen. Ja, sagt i största förtroende förstås. Läkare har ju tystnadsplikt och sånt måste man ju respektera.”

Hon nickade förnumstigt för att visa hur mycket hon respekterade doktor Jacobssons tystnadsplikt. ”Unga människan och allt. Det är ju inte utan att man undrar över vad som kan ligga bakom. Personligen har jag alltid tyckt att hon har verkat väldigt överspänd. Jag känner hennes mamma Birgit sen gammalt och det är en människa som alltid har haft nerverna utanpå kroppen och sånt där vet man ju är ärftligt. Högfärdig blev hon också, Birgit alltså, när Karl-Erik fick fint direktörsarbete inne i Göteborg. Då dög inte Fjällbacka längre. Nej, storstan skulle det vara. Men det säger jag dig, pengar gör ingen lycklig. Hade tösabiten fått växa upp här istället för att dras upp med rötterna och flytta in till storstan så hade det säkert inte gått på det här viset. Jag tror till och med att de skickade iväg flickstackarn till någon skola i Schweiz och hur det går till på såna ställen vet man ju. Jo, jo, sånt sätter spår i själen för resten av livet. Innan de flyttade härifrån så var det den gladaste och käckaste lilla tös man kunde hitta. Lekte inte ni ihop när ni var små? Ja, jag anser minsann att …”

Elna fortsatte sin monolog och Erica som inte såg någon ände på eländet började febrilt leta efter en anledning att slita sig ur konversationen som började anta alltmer otäcka former. När Elna pausade för att hämta andan såg Erica sin chans.

17

”Det var hemskt trevligt att talas vid, men nu måste jag nog tyvärr gå.

Det är mycket att stå i som du förstår.”

Hon anlade sitt allra mest patetiska ansiktsuttryck och hoppades kunna leda Elna in på det frestande stickspåret. ”Ja självklart, kära du. Jag tänkte mig inte för. Det här måste vara väldigt svårt för dig så nära inpå er egen familjetragedi. Du får ursäkta en gammal människas obetänksamhet.”

Vid det här laget hade Elna nästan rört sig själv till tårar och Erica nickade därför bara nådigt och skyndade sig att ta farväl. Med en lättad suck fortsatte hon promenaden till Evas och betackade sig för fler nyfikna damer.

Turen var inte med henne. Hon grillades obönhörligt av flertalet exalterade Fjällbackabor och vågade inte andas ut förrän huset var inom räckhåll. Men en kommentar som hon hört hade fastnat. Alex föräldrar hade anlänt till Fjällbacka sent under gårdagskvällen och bodde nu hos Birgits syster.

Erica ställde matkassarna på köksbordet och började plocka in maten.

Trots alla goda intentioner var påsarna inte lika fulla med nyttigheter som hon hade planerat innan hon klev in i affären. Men om hon inte kunde unna sig lite godsaker en så erbarmlig dag som denna, när skulle det då ske? Som på beställning kurrade det i magen och hon lade på ett fat upp i runda slängar tolv röda viktväktarprickar i form av två kanelbullar och serverade sig dem tillsammans med en kopp kaffe.

Det kändes skönt att sitta och titta på den välbekanta utsikten utanför fönstret, men hon hade fortfarande inte vant sig vid stillheten i huset. Visst hade hon varit ensam hemma tidigare, men det var inte samma sak. Då hade det funnits en närvaro, en medvetenhet om att någon när som helst kunde kliva in genom dörren. Nu var det som om husets själ försvunnit.

Vid fönstret låg pappas pipa och väntade på att bli stoppad med tobak.

Lukten hängde fortfarande kvar i köket, men Erica tyckte att lukten blev svagare för var dag.

Hon hade alltid älskat lukten av pipa. När hon var liten satt hon ofta i faderns knä och blundade med huvudet lutat mot hans bröst. Röken från pipan hade satt sig i alla hans kläder och lukten hade i hennes barnavärld inneburit trygghet.

Ericas förhållande till sin mor var oändligt mycket mer komplicerat.

Hon kunde inte minnas ett enda tillfälle under sin uppväxt då hon fått 18

en tillsammans i många år och ibland på söndagarna hade Ulla följt med hem på en tår kaffe.

Hon steg åt sidan och släppte in Erica i hallen. Inte en lampa var tänd i huset. Visserligen var det inte kväll än på flera timmar, men eftermiddagsskymningen började lägga sig och skuggorna sträckte sig långa. Från rummet rakt fram i hallen hördes dämpade snyftningar. Erica tog av sig skorna och ytterkläderna. Hon kom på sig själv med att röra sig ytterst tyst och försiktigt eftersom stämningen i huset inte tillät något annat.

Ulla gick in i köket och lät Erica fortsätta själv in i rummet. När hon klev in i vardagsrummet tystnade gråten. I en soffgrupp placerad framför ett enormt panoramafönster satt Birgit och Karl-Erik Carlgren och höll sig krampaktigt fast vid varandra. Båda var våta och strimmiga i ansiktet och Erica kände sig som om hon klev in i en ytterst privat sfär. En plats hon kanske inte borde inkräkta på. Men det var för sent att ångra sig nu.

Försiktigt satte hon sig i soffan mittemot dem och knäppte händerna i knäet. Fortfarande hade ingen yttrat ett ord sedan hon kom in i rummet. ”Hur såg hon ut?”

Erica uppfattade först nästan inte vad Birgit sa. Rösten var liten som hos ett barn. Hon visste inte vad hon skulle svara. ”Ensam”, blev det som slutligen kom ut och hon ångrade sig genast. ”Jag menade inte …” Meningen dog ut och sögs upp i tystnaden. ”Hon tog inte livet av sig!”

Birgits röst lät med ens stark och bärande. Karl-Erik kramade sin hustrus hand och nickade instämmande. Troligtvis såg de Ericas skeptiska uttryck, för Birgit upprepade än en gång: ”Hon tog inte livet av sig! Jag känner henne bättre än någon annan och jag vet att hon aldrig skulle kunna ta livet av sig. Hon skulle aldrig ha haft modet att göra det! Du måste också veta det. Du kände henne också!”

Hon rätade lite mer på sig för varje stavelse och Erica såg en gnista tändas i ögonen. Birgit slöt och öppnade händerna krampaktigt om och om igen och tittade Erica rakt in i ögonen tills en av dem blev tvungen att vända bort blicken. Det var Erica som vek sig först. Istället tittade hon sig runt i rummet. Allt för att slippa fästa blicken på Alexandras mors sorg.

Rummet var ombonat men lite väl överpyntat för Ericas smak. Gardi20

en ömhetsbetygelse av sin mor, en kram, en klapp, ett tröstens ord. Elsy Falck var en hård och oförsonlig kvinna som höll hemmet i oklanderlig ordning men som aldrig tillät sig att glädjas åt något i livet. Hon var djupt religiös och som så många i de bohuslänska kustsamhällena hade hon växt upp i ett samhälle som fortfarande var präglat av prästen Schartaus läror. Hon hade sedan barnsben fått lära sig att livet skulle vara ett långt lidande, belöningen skulle fås i livet efter detta. Erica hade ofta undrat vad fadern med sin godmodighet och sitt humoristiska lynne hade sett hos Elsy, och vid något tillfälle i tonåren hade hon kastat ur sig den frågan till honom i vredesmod. Han hade inte blivit arg. Bara satt sig ner och lagt ena armen om axlarna på henne. Sedan hade han sagt att hon inte skulle döma sin mor så hårt. Vissa människor har svårare att visa sina känslor än andra, hade han förklarat och strukit hennes kinder som fortfarande var röda av ilskans rodnad. Hon lyssnade inte då och var fortfarande övertygad om att han bara försökt skyla över det som för Erica var så uppenbart; hennes mor hade aldrig älskat henne och det var något som hon skulle bära med sig i bagaget för resten av livet.

Erica bestämde sig för att följa en ingivelse och besöka Alexandras föräldrar. Att förlora en förälder var svårt, men följde ändå en viss naturens ordning. Att förlora ett barn måste vara fruktansvärt. Dessutom hade hon och Alexandra en gång i tiden varit varandra så nära som två bästisar kan vara. Visserligen var det nästan tjugofem år sedan, men en stor del av hennes ljusa barndomsminnen var intimt förknippade med Alex och hennes familj.

Huset såg övergivet ut. Alexandras moster och morbror bodde på Tallgatan, halvvägs mellan Fjällbacka centrum och Sälviks campingplats.

Husen låg högt på en slänt och gräsmattorna lutade brant ner mot vägen på den sida som vette mot vattnet. Ytterdörren fanns på baksidan av huset och Erica tvekade innan hon tryckte på ringklockan. Signalen ekade och dog sedan ut. Inte ett ljud hördes från insidan och hon skulle precis vända och gå när dörren sakta öppnades. ”Ja?” ”Hej, det är Erica Falck. Det var jag som …”

Hon lät resten av meningen hänga i luften. Hon kände sig fånig som presenterat sig så formellt. Alex moster Ulla Persson visste mycket väl vem hon var. Ericas mamma och Ulla hade varit aktiva i kyrkoförening19