9789198407068 by Smakprov Media AB

Westrรถm/Eriksson

Riga september 1975 Elena knuffade igen den tunga dörren med skälvande händer. Hela hennes inre protesterade mot att gå hemifrån. Men hon visste att hon inte hade något val. Hon var den enda som kunde rädda situationen. Elena tittade ut i mörkret och huttrade. Hon tände sin ficklampa och gick försiktigt nerför den stora stentrappan vilken under åren hade vittrat sönder allt mer och det var lätt att trampa fel. Hon hämtade systerns cykel och hängde fast ficklampan på styret. Så innerligt hon önskade sig, att det hela var över och att hon åter hade befunnit sig här på hemmaplan. Elena kastade en snabb blick upp mot deras fönster och kunde endast urskilja ett svagt ljus. Nadja var verkligen illa däran där hon låg i svåra kramper på grund av den hemska huvudvärken, men förhoppningsvis skulle det lätta under kvällen. Att Elena skulle stanna hemma var inte heller något alternativ, för det var bara de två och hur skulle de då kunna klara sig? Utan pengar skulle de bli vräkta.

Elena cyklade gatan Stabu fram tills den korsar Brivibas. Där i hörnet låg ett av de mest fruktade husen i Riga, KGB. Hon 5

kände hur skräcken bet tag i henne, för varje gång ficklampan ljus flackade. Fattades bara att den skulle slockna, tänkte hon och trampade allt fortare. Hennes hjärta slog hårt och snabbt när hon såg den stora byggnaden torna upp sig framför henne. Vad skulle kunna hända om de kom på henne? Tänk om de skulle förstå att hon olovandes hade tagit Nadjas plats som städare? Usch! Hon började må riktigt illa. Det hade berättats många kusliga historier om människor som hade försvunnit spårlöst efter att de hade varit där. En del hade deporterats till Sibirien, men vad det egentligen innebar, det visste hon faktiskt inte. Elena ställde cykeln vid husväggen och gick mot ingången. Hennes händer hade blivit iskalla på grund av nervositet. Elena tog upp passerkortet ur fickan och såg i all hast på kortet av Nadja, de var väldigt lika, samma blonda hår och Elena hade kopierat Nadjas frisyr. Det måste fungera. Hon stod lite på avstånd för att iaktta vakten. Ingenting verkade konstig, allt såg ut att vara lugnt. Den enda hon kunde se var mannen som stod och vaktade den stora dörren vid huvudingången. Hon tog några steg mot dörren, men han ägnade henne inte en blick. Hon tackade sin lyckliga stjärna för att det var mörkt. För hade det varit ljust hade han säkerligen sett rädslan som stod skrivet i ansiktet. ”Ehum!” harklade sig Elena försynt. Vakten gav henne en överlägsen blick och räckte ut handen och tog emot hennes legitimation. Han såg på fotot och vände på det, såg upp på henne och på fotot. Hennes hjärta bultade så hårt, så att hon hörde pulsens vågor dåna i öronen. Tänk om han misstänkte något? Han kastade ytterligare en snabb blick på henne och öppnade sedan dörren.

Elena såg sig omkring och gick sedan efter beskrivningen hon hade fått och försökte att ignorera de uppsatta kamerorna. Hennes knän darrade för varje steg och hon höll på att förlora balansen, när en man i uniform kom gående med snabba steg emot henne. Hon höll ned huvudet som hon hade blivit tillsagd att göra och passerade darrande den långe mannen.

Elena öppnade lättad dörren till skrubben där skurhink och trasor förvarades. Hon såg sig försiktigt omkring. Hela den långa korridoren med de stora tunga dörrarna skrämde henne. Bara tanken på vad som brukade ske bakom dessa dörrar, fick det att krypa längs ryggraden på henne. Hon visste mycket väl att det inte gick att lita på någon. De enda som hon verkligen kände sig trygg med var hennes syster Nadja och brodern Jurma. Deras mor och far var döda, så de var de enda hon hade kvar i livet. Hela deras liv hade kantats av en ständig rädsla över att bli sedd som fiende, men av någon märklig anledning hade de alltid lyckats komma undan. Det var nog mycket tack vare Jurma och hans fallenhet för språk. Han hade till och med lyckats få ett jobb på KGB, trots sitt lettiska ursprung. Jurma hade sen i sin tur lyckats ordna ett jobb åt Nadja. Elena hade många gånger gråtit sig till sömns, men insett att hon var tvungen att hålla sig stark, för sin egen och för sina syskons skull. Hon tog på sig den gråa rocken och knöt skärpet hårt runt midjan. Vad skulle hon göra nu? Var skulle hon börja? Hon kom att tänka på Nadjas ord, om hur viktigt det var att allt togs i rätt ordning. Skulle man råka komma i fel ögonblick, kunde det uppstå stora problem. Elena hade frågat vad det kunde innebära att komma i fel ögonblick, men Nadja hade inte velat gå närmare in på det. 7

Hon skulle börja från vänster, tänkte Elena och hängde den tomma säcken över axeln. Hon lyfte spannet med vatten och gick till dörren längst borta till vänster. Elena knackade försiktigt, men inte ett ljud hördes. Då går jag väl in då, tänkte hon och öppnade dörren med darrande hand. Hon vecklade ut säcken hon hade med sig och tömde papperskorgens skräp i den. Hon vred vattnet ur trasan och torkade det enorma skrivbordet. Vilket stort rum, tänkte hon och drog igen dörren efter sig. Elena började slappna av. Det hade inte varit så farligt och snart hade hon gjort hälften av sina uppgifter. Alldeles strax skulle hon vara färdig och få cykla hem igen. Hon böjde sig fram för att plocka upp skräp ur en papperskorg, när hon kände en hand på sin höft. ”Vad!?” sa Elena förskräckt. ”Det var längesedan”, sa mannen med grötig röst och smekte henne längs ryggen. ”Men?” sa Elena förskräckt och försökte dra sig undan. ”Du vet vad vi har kommit överens om, eller hur?” sa han och tryckte sig mot henne. ”Nej…” Elena mötte hans glansiga isblåa blick som såg ut att ha fastnat på hennes bröst. Ett knastrande ljud från snabbtelefonen på skrivbordet hördes. ”Är kamrat Plutsjenko där?” Mannen tryckte sin hand över hennes mun och visade med en sträng blick att hon skulle hålla tyst. ”Hallå kamrat!” ”Ja!” sa han ansträngt och släppte taget om Elena som genast såg sin chans att fly. Hon kände att hon var tvungen att stanna kvar. Hon kunde inte lämna KGB-huset hur mycket hon än ville. Då 8

skulle hennes syster definitivt råka illa ut. Hon skyndade sig in på nästa kontor och lyssnade spänt efter misstänkta ljud. Men allt förblev tyst efter det att dörren hade slagit igen efter mannen. Hon drog med dammtrasan över bordet och såg till sin fasa hur högen med papper for till golvet. Hon kastade sig ned och föste ihop dem och reste sig upp. ”Puh! Det var nära ögat…” sa hon tyst och lade allt till rätta på bordet. Aj då, där var ett papper till, tänkte hon, och kröp in under skrivbordet. Hon lade det överst på högen och vända sig om för gå, när hon i ögonvrån fick syn på något. Hjärtat slog ett dubbelslag. Vad var det här? Hon förstod inte allt som stod där, men att det var hennes bror det handlade om, det var hon säker på. Hon läste samma mening om igen, men kunde ändå inte förstå. Var hennes bror i knipa? Hon hörde röster någonstans och förstod att det var bäst att fortsätta. Hjärtat bultade vilt när hon torkade av det sista bordet. Nu var det dags att gå ner till gården, där den stora brännugnen stod. Hon öppnade den tunga dörren och gick ner med den välfyllda sopsäcken på ryggen. Tänk om den där hemske mannen stod och väntade någonstans, tänkte hon och ställde ifrån sig säcken. På darrande ben gick hon uppför trappan igen. ”Nej! Snälla jag har inte gjort något, jag är oskyldig!” ”Vi vet att du stödjer fienden!” ”Nej jag…!” Elena hörde en kraftig duns och sedan blev allt tyst. ”Det var väl onödigt att slå honom så hårt. Är han död?” ”Inte fan är han död. För ner honom i cellen, hämta sedan hans medbrottsling. Honom skall vi nog få att erkänna.” Elenas ben skakade där hon stod. Tänk om de skulle upptäcka henne? Skulle det kunna finnas en annan väg ut? Men 9

var hon än såg kunde hon bara hitta en väg ut och det var trappan upp. Hon kom att tänka på Jurma. Tänk om det var honom de hade spöat? Men inte hade det väl låtit som Jurma? Elena öppnade dörren till korridoren och andades lättad ut, när hon såg att hon var ensam. Hon slet snabbt av sig den gråa rocken och hällde ut det smutsiga vattnet i avloppet. Aldrig i livet att hon tänkte komma tillbaka. Det var nog ett av det värsta hon hade varit med om. Hon tänkte på Jurma och Nadja och bestämde sig för att skynda sig hem till honom. Tänk om han var i fara? Men inte hade han väl något olagligt sig för? Han jobbade ju som tolk.

Hon satte fast ficklampan på cykelstyret och tog ett djupt andetag. Fy så hemskt det hade varit. Skulle hon berätta för Nadja om den otrevlige mannen på kontoret? Men vid närmare eftertanke, verkade han ju tro att det var Nadja han hade pratat med? ”Du vet vad vi har kommit överens om?” hade han sagt. Hade Nadja kommit överens om något med denne man? Det hade hon väldigt svårt att tro. Det var nu mörkt ute och det enda hon kunde se var det från ficklampans sken. Hon ville gärna cykla fortare, men risken var stor att hon skulle cykla omkull. Hon kände stänk mot sin kind och tyckte att det svalkade hennes uppjagade känslor.

”Jurma!”, ropade hon och kastade lite grus mot hans fönster. ”Vad gör du här? Du borde verkligen inte vara ute så här dags!” ”Jag vet, men jag måste få prata med dig. Det är viktigt.” 10

”Jag har besök”, svarade han nervöst. ”Snälla, det är ju bara jag och jag lovar att det är viktigt.” ”Okej då! Jag kommer ner.” ”Låg du och sov? ”frågade Elena och såg på hans rufsiga hår och trötta blick. ”Nja, inte riktigt…” sa han undvikande och öppnade dörren så pass mycket att hon kunde komma in. ”Jag har varit på KGB-huset ikväll”, sa hon i ett enda andetag. ”Vad?” ”Nadja är sjuk och du vet ju hur det är. Man uteblir inte därifrån hur som helst. Dessutom klarar vi oss inte utan pengarna.” Elena såg in mot lägenheten. ”Kan man lita på din vän?” ”Tanja? Ja henne kan man lita på.” ”Tanja?” Elena gick in i den lilla lägenheten och satte sig vid köksbordet. ”Vad ville du prata om?” frågade Jurma och satte sig mitt emot henne. ”Jag råkade läsa ett papper hos KGB.” En mörkhårig kvinna med glasögon dök upp i dörren. ”Tanja, det här är min syster Elena. ”Tanja!” sa hon och nickade artigt. ”Hej!” svarade Elena och nickade kort. ”Det syns! Ni är verkligen lika”, sa hon vänligt. ”Till saken. Vad var det för papper?” ”Ditt namn fanns med där.” ”Mitt namn. Är du säker?” sa Jurma nervöst. ”Jag förstod inte allt som stod där, men jag fick en hemsk känsla av att allt inte stod rätt till...” 11

Tanja såg skrämt på Jurma som nickade till svar. ”Jag kör dig hem. Vi har lite att ordna med”, sa Jurma och försökte låta lugn. ”Vi får tidigarelägga allt. Jag har det mesta färdigt så det kommer nog att fungera”, fortsatte han och tittade oroligt ut genom fönstret. ”Vad tänker du göra, det är väl inget farligt?” ”Det är bäst att du inte vet för mycket.” ”Kom nu, vi måste skynda oss”, sa Tanja.

Tanja startade den röda bussen, medan de andra två hoppade in. ”Vi får köra på bakgatorna, det är säkrare”, sa Jurma och såg sig omkring. ”Ja, det är bäst att inte riskera något.” Elena kunde tydligt känna att Jurma var rädd och det smittade av sig. Han brukade aldrig vara rädd, än mindre visa någon rädsla. Men nu såg hon hur hans händer krampaktigt höll ett fast tag om armstödet och det gjorde henne väldigt orolig ”Här skall du svänga upp”, sa Jurma och pekade. De fortsatte hundra meter in på gatan, för att sedan stanna vid baksidan av huset. ”Spring nu genast upp och visa dig inte ute” sa Jurma och gav henne en snabb kram. ”Vi hämtar dig om en timme, packa bara det nödvändigaste”, tillade han och gav henne ett uppmuntrande leende. ”Du tror att du kan lura oss va?” ”Vad i helvete!” väste Jurma och drog tillbaka Elena. De tryckte sig intill väggen och tittade försiktigt fram runt hörnet. 12

”Nadja”, viskade Elena förfärat. De såg hur Nadja gick mot en bil med två uniformerade män efter sig. ”Jag förstår inte vad ni pratar om…” sa Nadja. ”Ja det är inte mycket mer att säga om det”, sa den ena manKarin insåg det hon tidigare hade blundat för, han var farlig. Gränsen nen och hjälpte Nadja in i bilen. var nådd och det fanns ingen annan utväg om hon och barnen skulle Elena kände tårarna rinna längs kinderna, när hon mötte överleva. Jurmas blick. Men Herre gud att behöva fly till Gotland. Hur kan man över Han brydde sig inte om att se, utan lade handen för henhuvud taget vilja bo därute i ingenting med bara vatten som granne? nes mun och började dra iväg med henne. När Barbro försökte övertyga henne om att det skulle bli bra, kände ”Vi måste…” hon sig snarare som en landsförvisad straffånge. ”Sssshh…”, väste Jurma och tryckte handen hårdare över hennes mun. Elena såg Nadja och trodde att hennes hjärta skulle brista. ”Nui åker vi och hämtar brodern.” Med hjärtat halsgropen anade hon att hon blivit påkommen. tog ett hårt grepp omläst Elenas armhemliga och slet dokument med sig HadeJurma han förstått att hon hade i deras henne till bilen. där på kontoret? Den uniformsklädda mannen tryckte sig tätt intill ”Snabba Tanja. Vi fåröra tidigarelägga plan.”henne längs henne och viskaderyck något i hennes medan hanvår smekte Tanja brydde sig inte om att svara, utan startade och ryggraden. Hon kände paniken krypa i kroppen. Hur i bilen hela friden iväg med lampor undvika skullekörde hon klara sig ursläckta det här? KGBför varatt inte att lekaupptäckt. med.

X X

”Jag vågar inte köra ända fram”, sa Tanja och svängde in på en Och vem var han, denna främmande pojke som helt plötsligt bara mindre grusväg. fanns där? Jurma hoppade ur bilen och sprang in i huset. Elena kände sig skräckslagen och oron för systern hade gjort henne illamående. Vad är det som händer och vad är det för plan som skulle sättas i verket? Hon hade försökt fråga Jurma, men han Tidigare böcker av samma författare: WESTRÖM/ERIKSSON låtsades inte höra. Hennes ansträngda andetag bildade imma Blodsband ISBN 978-91-984070-6-8 på Under rutan,kristallernas så hon blevvita tvungen att gnugga på glaset för att kuntäcke na Det se Tanja som stod och rökte nervöst utanför bussen. Hon sjuka arvet Mörk gryning över Ljugarn

789198

407068