1 Vitlöksafton ”Har du stängt alla fönster?” frågar mamma. Lennart nickar. ”Vi vill ju inte att grannarna ska klaga igen”, tillägger hon och ser oroligt upp i taket. Pappa rör om i grytan. Det riktigt bubblar, som en häx kittel. En tung doft av vitlök sprider sig i köket. En gång per år lagar familjen till sitt hemliga middagsrecept. Det har funnits i släkten i många generationer. De vet inte riktigt var receptet kommer ifrån. Lennart kallar maträtten för Helsings helvetesgryta. Det är så många vitlökar i grytan att vampyrerna i Twilightserien inte skulle våga sig in i stan ikväll. Lennarts familj kan äta hur mycket vitlök som 7
helst. Han fnittrar till när han minns hur den gamla majoren i våningen ovanför ilsket kom och ringde på dörren för ett år sen. Gubben höll fingrarna för näsan när han röt om vitlöksstanken som spreds genom husets fläktsystem. Majoren lät som en förkyld Darth Vader. Det tyckte i alla fall Lennart. ”Skål för vårt gamla, goda familjerecept – med betoning på goda”, säger pappa och skrattar. Pappa, mamma och Lennart höjer glasen. Lennart tar ett djupt andetag. Han älskar den fräna doften.
”Inga andra käkar lika mycket vitlök som vi”, säger han och dukar matbordet. ”De har inte lika god smak helt enkelt”, konstaterar pappa. ”Inget ger så mycket smak som vitlök – och håller förkylningarna på avstånd.” ”För mycket vitlök kan hålla andra borta också, typ 8
kompisar”, säger Lennart lite tyst. ”Det är annorlunda bara. Folk är så rädda för sånt som de inte förstår sig på”, försvarar sig pappa. Den stora järngrytan tronar mitt på matsalsbordet. Röken slingrar upp mot taket som en osalig ande. Kanske det är spöket från den som en gång skapade receptet, tänker Lennart och hugger in på maten. Köttet smälter i munnen och familjen förenas i den underbara smakupplevelsen av grönsaker som kokat ihop i timmar. ”Du borde servera den här grytan på din krog”, mumsar Lennart. Pappa ler. ”Så här mycket vitlök har jag inte i nåt på menyn. Det är nog bara vi i familjen som verkligen uppskattar Allium sativum”, skrattar han. Pappa är kock. Han har en egen restaurang och serverar endast mat med vitlök i. Till och med glassen är tillagad på den lilla, vita grönsaken som odlats i Sverige sen vikingatiden. När pappa öppnade Garlic Heaven tyckte krogrecensenterna att han var galen. Det tycker de fortfarande. Den största dagstidningen skrev att maten på hans restaurang ”var monstruös” och ”gastkramande som en skräckfilm”. Men pappa håller fast vid sin tokiga idé. Han tror att folk kommer att gilla vitlöksmaten av samma anledning som de gillar monsterfilmer: De vill få en smak av det rysliga. Efter middagen diskar Lennart. De använder inte diskmaskinen, för pappa prövar ett nytt diskmedel som han har uppfunnit. Det innehåller så mycket vitlök att smutsen liksom fräts bort. Det är bara ett problem, han har inte lyckats att få bort lukten. Även om disken blir skinande ren så stinker den av all vitlök. 9
Diskmedlet ska stå svalt, så när Lennart har diskat klart ställer han flaskan med det vita medlet intill buteljen med pappas vitlöksmilkshake i kylskåpet. Flaskorna är förvillande lika.
10
2 Ensamt på toppen Nästa dag känner Lennart magen mullra av all vitlök. Han kämpar för att inte prutta. Om han börjar skulle han nog inte kunna sluta. Lennart släntrar bort till de andra killarna ute på skolgården. De sparkar fotboll. Lagkaptenen Danne vinkar upphetsat. ”Du bara måste vara med i skollaget nästa vecka”, säger han och klappar Lennart på axeln. ”De enda bollar jag är bra på är fiskbollar.” Lennart suckar, men ställer sig ändå vid fotbollen, tar sats och skjuter iväg ett skott mot målet tio meter bort – och missar med flera armslängder. ”Där ser du. Jag är värdo.” Danne nickar. ”Men du behöver bara stå i mål.” ”Jag? I mål? Kom igen! Petter är tusen gånger bättre.” Danne håller nickande med. ”Jo, fast schyssta. Ställ upp nurå.” Lennart förstår inte. ”Men alla är bättre än jag.” ”Ingen annan vågar. Vi ska möta Djurgårdsskolan och de 11
har Super-Matte, han med superskotten.” Resten av laget kliver fram. Petter klappar om Lennart och ger honom sina målvaktshandskar. ”Du behöver bara stå i vägen för skottet, liksom. Jag vägrar i alla fall.” ”Men du då?” säger Lennart och vänder sig till Gabriel, som är andremålvakt. Gabriel bara skakar på huvudet. ”Glöm det. Super-Mattes skott är hårdare än en kanonkula.” ”Det låter farligt”, säger Lennart. Killarna kollar på varandra. ”Okej, jag är kanske feg. Men jag vill liksom överleva. Därför tänker jag inte stå på matchen”, medger Petter, och Gabriel håller nickande med. ”Det hänger på dig. Utan målis får vi inte spela”, säger Danne. Hela laget ser på Lennart. ”Strunt i om du är dålig på fotboll, men du har nåt som är ännu bättre. Du är ju inte skraj för nåt, Lennart! Inte ens för Super-Matte.” Lennart tar på sig målvaktshandskarna. ”Ni får det inte direkt att låta som nåt bra.” Killarna säger inget. De bara står där tysta och ler nervöst och hoppas att Lennart ska ta sig an uppgiften. ”Det är ett hedersuppdrag”, försöker Gabriel. ”Visst, det låter mer som värsta kamikazegrejen”, svarar Lennart. Han ser på killarna att det är precis vad de tycker att det är – ett självmordsuppdrag. ”Okej då, jag kan väl stå”, suckar Lennart till sist. Hela laget hurrar, och återupptar spelet. Lennart är inte med. Han gillar inte fotboll, men kastas ändå in i spelet när Gabriel råkar sparka upp bollen på skoltaket. ”Skit också, vi får aldrig ner den”, suckar han. ”Vaktis 12
kommer att bli tokig.” Killarna ser bedrövat på bollen som fastnat på avsatsen vid skorstenen. ”Jag kan försöka”, säger Lennart till sist. Han klättrar uppför brandstegen och balanserar ut mot skorstenen på taknocken. Lennart går försiktigt längs takets mitt. Tegelpannorna sluttar rakt ner och den hårda asfalten gapar långt under honom. Han spanar ner mot killarna i laget. De pekar och verkar hålla andan. De andra eleverna undrar vad killarna i laget tittar på, och det tar inte lång stund innan alla på skolgården följer Lennarts våghalsiga balans13
akt. De står tysta och ser rädda ut, men Lennart sätter bara lugnt ena foten framför den andra. Han når fram till skorstenen och kastar ner bollen. Alla jublar. Lennart borde känna sig lite som en kung här uppe på toppen, men han är mest tom inuti. Förutom den bubblande gasen i magen. Han sätter sig på takkanten, med benen dinglandes ner mot marken. Han ser vaktis storma fram över skolgården. Rektorn kommer strax efter, med ett gäng oroliga lärare i släptåg. En stund senare sitter Lennart på rektorns kontor. Framför honom suckar rektorn hopplöst, så där som hon brukar göra. ”Men Lennart, vad ska vi göra med dig? Förra veckan klättrade du ner i gatubrunnen, och nu upp på taket. Det är livsfarligt.” ”Jag skulle bara hjälpa Lisa. Hon hade ju tappat sin mattebok, och idag hade bollen fastnat …”, börjar Lennart. Men rektorn bara skakar på huvudet. ”Att klättra så där högt upp är farligt. Det måste du väl ändå förstå.” Lennart tittar på rektorn. Hon sitter framför honom i en grå, strikt dräkt. ”Jo, att ramla ner är ju farligt. Det fattar jag”, svarar Lennart. ”Du borde känna att det är fel”, fortsätter hon. ”Du borde bli rädd helt enkelt.” Lennart rycker på axlarna. ”Ibland är det bra att bli rädd”, fortsätter hon när Lennart inte svarar. ”Det är kroppens sätt att säga att nåt är farligt, det är en varningssignal. Våra känslor vill berätta saker för oss, och att inte lyssna på dem är allvarligt.” 14
Lennart rycker på axlarna. Han sjunker djupare ner i stolen. Han vill bara härifrån. ”Men det får inte gå till överdrift förstås, så att rädslan hindrar oss”, fortsätter rektorn. ”Då kallas det för en fobi. Själv är jag inte så förtjust i att flyga. Men du verkar inte rädd för nånting.” Lennart funderar, men kommer inte på nåt. Det här är inte första gången han sitter här och undrar varför han aldrig är rädd. ”Nej, inte ens förra veckans vikarie, som ändå var värsta Godzilla gjorde mig skraj”, fnissar han. Rektorn slår ut med händerna och suckar. Hon vet inte vad hon ska ta sig till med Lennart. ”Du möter säkert nåt riktigt läskigt nån gång som du inte förstår dig på, och då blir du kanske rädd. Ta vara på den känslan i så fall, du skulle nog lära dig ett och annat.” Lennart lomar iväg. Magen mullrar fortfarande av all vitlök. Innan gasattacken bryter ut hinner han rusa in på skoltoan. Där pruttar han lättat så att vitlöksdimman ligger tät i det vitkaklade rummet. Plötsligt öppnas dörren. Det är historieläraren med det silvriga håret. Läraren tittar in och håller för näsan. Han får syn på Lennart. ”Vad har hänt? Här ser ut som när Gustav II Adolf kämpade i dimman under slaget vid Lützen.” ”Jag åt vitlök igår. Säkert tio stycken.” Historieläraren himlar med ögonen. ”Då är det bäst att retirera. Jag vill inte gå samma öde till mötes som krigar konungen – han dog i dimman.” Läraren stänger dörren och i samma stund ringer skolklockan. Korridoren fylls av spring och skrik. Lennart knal15
lar ut. Det är skönt att ha lättat på trycket. Det är ju klassfest ikväll. Då måste magen vara återställd. I entrén flockas eleverna. De tittar på nåt som hänger på väggen. Lennart tränger sig fram och ser en stor bild på sin idol, Oliven. Han är den hetaste tv-kocken i världen: Oliver Jameson, mer känd som Oliven, för att han älskar att blanda oliver i maten. Lennart läser på affischen:
16
”Äntligen en tävling i min smak!” utbrister Lennart. De andra bara skakar besviket på huvudet. ”Mat? Vem bryr sig?”, säger Danne, lagkaptenen. ”Jag kollar jämt på Olivens tv-program. När han gillar nåt så säger han alltid ’Please, Sir, I want some more’.” Sussi vaknar till liv. ”Det är ju från den där gamla boken, Oliver Twist.” Hon har läst skolbibblans alla böcker. Två gånger. Till skillnad från Lennart. Han har knappt läst nån. ”Jag läser bara böcker med mycket mat i”, svarar han. ”Kokböcker!” Sussi skrattar. ”Då ska du inte läsa Oliver Twist, för det där är från en berömd scen när han är på ett barnhem och inte får nån mer mat.” ”Kokböcker, sa du?” flikar Danne in. ”Då kan du ju ge en till din farsa. Mina päron åt på hans restaurang i våras. Det var så mycket vitlök i maten att de höll på att svimma.” ”Ja, om du ställer upp i Olivens mattävling får du nog ta det lite lugnt med vitlöken”, lägger Sussi till. Lennart lyssnar inte. Han läser det finstilta längst ner på affischen. Där står adressen till tv-studion. Uttagningen är redan i morgon. Han ska vinna! I matkön till skolbespisningen funderar Lennart på alla recept han kan. Vilket ska han tävla med? Han sträcker fram brickan till mattanten. Hon slevar upp lapskojs i en snorig hög. Lennart suckar. Mattanten fnyser. ”Vårt jobb är omöjligt ska du veta. Maten får inte kosta nåt, och tillagningen ska gå snabbt.” ”Jag tänker vinna Olivens mattävling, så ska du få se på andra bullar”, svarar Lennart och går vidare med brickan. 17
Han sätter sig med de andra killarna. Alla petar i röran på sina tallrikar och ser ut att tänka på samma sak. Gott? Nej. Mat? Tveksamt. ”Jag vägrar äta den här geggan”, muttrar Gabriel och skjuter bort tallriken. ”Det får bli chips idag igen.” Det är fredagskväll och halloweenfest hos Danne. Killarna och tjejerna har trängt ihop sig i soffan, de som inte får plats ligger på den mjuka ryamattan. Alla mumsar på ostbågar och dricker skräckläsk. Det är vanlig cola, men Dannes pappa kallade läsken för drakblod. Lägenheten är inredd på monstertema, med spindelväv i taket och ballonger formade som dödskallar. ”Okej, nu blir det film – om såna som mig!” ryter Danne och försöker låta som en varg. De andra skrattar, för han låter mer som en hes hamster. ”Jag älskar varulvar, för de är liksom både människor och monster på samma gång – fast på olika tider liksom.” Danne drar i fuskhåret i ansiktet. Petter plockar upp dvd:n. Fodralet visar en man som håller på att förvandlas till varulv. Wolfman heter filmen. ”Öh, Danne, den är ju från femton år”, säger Petter, med extra tuff röst för att inte verka alltför skraj. ”Vadårå? Är du rädd av dig, eller?” skrattar Danne. ”Det är halloween. Då är det skräckfilm som gäller, inte Bamse.” Men när han satt på filmen så är han inte särskilt tuff längre. Danne biter, precis som alla andra i klassen, på naglarna stum av skräck eller försöker verka oberörd genom att fnissa hysteriskt. Men ingen lyckas dölja hur rädda de blir när varulven plötsligt kastar sig fram bakom ett gathörn. Det är som om monstret slänger sig ut ur tv:n och in i vardags18
rummet. Alla flyger en meter upp ur soffan. Lennart sprattlar också till. Han låtsas bli rädd, för han vill vara som de andra. Han undrar hur det känns att vara rädd – på riktigt. Lite som att kyssas, kanske. Alltså med tungan. Det vet han inte heller hur det känns.
19
3 Världens tv-kock Lennart vaknar tidigt på lördagsmorgonen, redo att åka till tv-huset på andra sidan stan. Byggnaden liknar mest en gammal flyghangar. Det är inte alls så glamouröst som Lennart hade föreställt sig. Inga kändisar eller autografjägare. Huset är bara stort, grått och kallt. Han anmäler sig hos en vakt och visas in i en jättelik tv-studio. Spotlights hänger i taket och sladdar ringlar som elektrisk spaghetti längs golvet. Hundratals unga kockar är här med pärmar och recept under armen. Det tisslas förväntansfullt bland alla pirrigt nervösa aspiranter. Lennart ställer sig intill en kille med buskiga ögonbryn, smalt ansikte och lingonröd täckjacka. ”Visst är det sjukt många tävlanden?” säger Lennart. Killen tittar ner på Lennart med ett rävflin. ”Men det finns bara en vinnare här – och det är jag”, fnyser han. ”Bara så du vet.” De står tysta en stund. Till sist räcker Lennart ändå fram handen, mest för att spräcka tystnaden. ”Jag heter Lennart 20
Helsing”, presenterar han sig. Killen blänger, sen fnyser han. ”Vadå? Som barnboksförfattaren? Han med Krakel tönt-Spektakel och de där sprattelgubbarna?” Lennart bara suckar. ”Nej, han stavar med två l.” Det är inte första gången han får frågan. Han är mest trött på Lennart Hellsing, även om han tycker böckerna är helt okej – fast de inte är några kokböcker. ”Du blir aldrig nåt inom matlagning, inte med det namnet”, hånler killen. Lennart kollar frågande på sin mottävlare. ”Vad är det för fel på Helsing?” ”Om du ska gå till mathistorien måste du ha ett namn som passar i en kokbok”, fortsätter rävkillen. ”Som med Wallenbergare, Biff Rydberg, Korv Stroganoff, Caesarsallad …” Han skakar på huvudet. ”Helsing … Det låter ju som att käka gammal hälsena.” ”Och vad heter du själv då?” frågar Lennart. ”Freddy Fox. Smaka på det du! Freddys frikadeller slår allt.” Lennart hinner inte svara, för i samma stund kliver Oliver ”Oliven” Jameson upp på scenen längst fram i tv-studion. Han har svart hår och ett stort flin på läpparna. Olivens kockkläder är gjorda av jeanstyg, vilket han nog själv tycker är lite coolt. Kocken vinkar och publiken applåderar. Studiovärdinnorna visar stora skyltar där det först står ”JUBLA” och alla börjar ropa och vissla, och när tv-tjejerna tar fram nya skyltar med texten ”HÖGRE”, så vrålar publiken i kapp. Oliven går fram till mikrofonen. ”Helloooooooo Nor21
wa …”, börjar han, men ändrar sig snabbt när producenten puttar till honom. ”Hello SWEDEN!” Publiken ropar i kör tillbaka: ”Please, Sir, I want some more.” Oliven skrattar, han säger den där meningen i varje program när nåt är riktigt gott. Musik börjar pumpa i högtalarna, och publiken klappar i takt. ”Det är fantastiskt att se så många här idag. Min mattävling spänner över hela världen, med delfinaler i Europa och Amerika. Igår var jag i Norge och imorgon ska jag till England. De två bästa kockarna i varje land går vidare och får tävla mot andra unga talanger. Så vad ska ni göra? Jo, ni ska laga en vanlig maträtt på ett ovanligt sätt. Ni har säkert sett min tv-serie …” Oliver Jameson sätter händerna till örat och inväntar publikens jubel – ”jaaaaaaaaaaa”. ”Och då vet ni att jag bland annat kämpar för bättre skolmat!” Publiken jublar igen. ”Reglerna är enkla. Laga till en maträtt som får mig att säga …” Oliven håller händerna bakom öronen för att publiken ska ropa igen: ”Please, Sir, I want some more.” Tv-producenten kliver fram till mikrofonen. Hon har långt hår och kläderna är silvrigt glansiga. Lennart kan inte direkt se henne i ett slabbigt kök. ”Ni anmäler er inne i båset här framme”, ropar hon med myndig röst. ”Tala rakt in i kameran. Berätta ert namn, ålder och nåt kul om er själva och er matlagning. Vi kollar igenom 22
alla bidrag, eller som vi kallar det – auditions. Redan ikväll får ni veta på hemsidan om ni gått vidare.” Eleverna rusar ikapp till båset. Alla vill komma först, lika hungriga på att få vara med i tv som att laga den bästa maten. Ett gäng killar stora som jättelika pannbiffar springer omkull Lennart. När han reser sig upp hör han en välbekant röst: ”Det är ingen idé att du ställer dig upp ens. Jag kommer ändå att golva dig med min matlagning.” Det är den där Freddy. Såklart. Lennart borstar smutsen från kläderna. ”Var inte så säker på det”, svarar han tyst. ”Visst, och rödbetor är gula”, skrattar rävkillen och tränger sig långt fram i kön. Lennart står ensam kvar. ”Ja, de kan faktiskt vara gula också, men då heter de gulbetor”, ropar han. Men Freddy hör förstås inte. Lennart rullar uttråkat tummarna i tv-studion. Tiden går långsamt, det är lite som att vänta på ett långkok, en ångande fransk gryta. Men det finns ingen härlig gryta att smaka av eller känna doften ifrån. Det enda han känner är svettlukten från de andra unga kockarna. Han fingrar nervöst på ansökningspapperen. Han undrar vad han ska säga till kameran när det blir hans tur. Det ger sig nog. De andra eleverna försvinner en efter en. Till sist är det bara Lennart kvar. Producenten vinkar in honom till tvbåset. Han sätter sig på en snurrstol och en kamera pekar rakt mot honom, som ett gevär. ”Gör kameran dig nervös?” frågar producenten. 23
”Va? Nej. Varför skulle jag bli det?” svarar Lennart. Kvinnan skruvar på sig. ”De flesta brukar bli lite oroliga när de ska tala inför en kamera.” ”Jag är inte rädd för nåt”, svarar Lennart och rycker på axlarna. ”Inte? Vad skönt. Fast ibland kan det vara bra med lite nervositet. Då anstränger man sig lite extra, när nerverna är på helspänn.” Kvinnan med de tjusiga kläderna slår ut med händerna och väntar otåligt på att han ska säga nåt. Men Lennart vet inte vad han ska säga. Det står helt still i skallen. ”Se så, sätt igång”, fortsätter hon och höjer handen fram-
för kameralinsen. ”Okay, and … aaaaction”, ropar hon på engelska. ”Eh … asså … öh”, stammar Lennart. Producenten himlar med ögonen. ”Sorry, killen, inga stammare. Det blir ingen bra tv. Du måste gå igenom rutan, annars kan du inte vara med”, muttrar hon och viftar iväg honom. ”V-v-vadå gå igenom rutan, tror du jag är ett spöke, som nåt slags poltergeist, eller?” frågar Lennart lite surt. Tänk om han inte får vara med i tävlingen! Han blir med ens förvånad, för tv-producenten ler plötsligt stort. ”Nu blev du allt skraj ändå, va?” flinar hon. ”Där ser du, det är bra att vara lite nervös ibland. Då skärper man sig.” Hon pekar mot kameran. ”Behåll samma energi!” Producenten viftar med handen igen. ”Tagning … Och varsågod!” Lennart harklar sig. ”Okej, jag heter Lennart Helsing, elva år, och jag är … eh … inget spöke, men jag kan laga så god mat att folk kan dö av den, jag lovar, eller jag menar, att de kan dö för att få den. Vad jag vill göra med pengarna? Hmmm … Pappa har en restaurang och behöver pengar. Folk är lite skraja för hans mat”, säger Lennart, men ångrar sig snabbt. ”Äh, det där kan ni väl klippa bort. Pappa vill nog inte att alla ska få reda på att krogen håller på att gå i konkurs.” Han harklar sig igen. ”Hmm … Vi älskar mat i min släkt, särskilt vitlök, jag vet inte varför. Vi kommer från Holland för länge sen, tror jag, och flyttade hit till Sverige. Farfar odlade vitlök. Så vi håller både förkylningar och vampyrer borta”, fnissar Lennart. Producenten nickar som om hon tycker hans presen25
tation är spännande. Hon gör en gest med handen, och fotografen stänger av kameran. ”Tackar. Vi lägger upp anmälningarna på nätet”, berättar hon och tittar på klockan. ”Kaffepaus!” ”Ni klipper väl bort det där om pappa och pengarna?” frågar Lennart. Producenten föser undan honom. ”Seså, vi måste jobba. Ikväll får du reda på om du är en av de tio som gått vidare och får vara med i finalprogrammet här i Sverige.” Hon skyndar iväg. Lennart reser sig sakta. Provfilmningen gick nog åt skogen, men han känner sig ändå stolt. Först visste han inte ens vad han skulle säga, men det hände nåt märkligt inom honom när han insåg att han höll på att sabba chansen att vara med i tv-programmet. Då kom snacket igång. Bara så där. Konstigt.
26