Karin Dahlberg
Carl-Magnus stolt
helena Dahlberg
EnsamhEtEr
Döm oss inte till ensamhet mitt i vår gemenskap Låt oss finna gemenskap i ensamheten Dom Helder Camara Tusen skäl att leva
Ensamheter En utforskande brevv채xling
Karin Dahlberg Carl-Magnus Stolt Helena Dahlberg
Liber
Innehåll
Förord Författarna
Del I På tåget, den 16 januari 2006 – Carl-Magnus Sjömarken, den 17 januari 2006 – Karin Stockholm, den 12 mars 2006 – Carl-Magnus Sjömarken, den 30 mars 2006 – Karin På X2000 mot Stockholm, den 19 maj 2006 – Carl-Magnus Stockholm, den 21 juni 2006 – Carl-Magnus Sjömarken, den 30 juni 2006 – Karin Sjömarken, den 11 juli 2006 – Karin Borås, den 1 oktober 2006 – Carl-Magnus
15 17 22 25 40 44 47 49 61
Del II Sjömarken, den 6 januari 2007 – Karin Villaberg, Borås den 12 januari 2007 – Carl-Magnus Sjömarken, den 15 januari 2007 – Karin Villaberg, Borås den 6 februari 2007 – Carl-Magnus Sjömarken, den 12 februari 2007 – Karin Villaberg, Borås den 10 april 2007 – Carl-Magnus
69 73 77 82 85 92
Del III Herräng, den 18 juli 2007 – Helena 101 Pajebo Gård, en regnig dag i slutet av juli 2007 – Karin 107
Del IV Frillesås, 1 januari 2014 – Carl-Magnus Pajebo Gård, Trettondagsafton 2014 – Karin Sjömarken, den 29 januari 2014 – Karin Göteborg, den 10 februari 2014 – Helena Frillesås, den 7 mars 2014 – Carl-Magnus Pajebo Gård, den 12 mars 2014 – Karin Frillesås, den 23 mars 2014 – Carl-Magnus Göteborg, den 12 april 2014 – Helena Pajebo Gård, den 19 april 2014 – Karin Frillesås, den 3–4 maj 2014 – Carl-Magnus
115 120 122 126 131 136 143 147 152 158
Texter som nämns i breven 163
Förord
Den här boken är ett bidrag till att förstå vår mänskliga existens. Det handlar om den ensamhet som finns när gemenskap saknas, men också om den ensamhet som kan finnas i gemenskap. Både ensamheten och gemenskapen tillhör människans grundvillkor – ingen människa är ensam; varje människa är ensam. I boken gestaltas ensamheten som ett frivilligt eller ofrivilligt avbrott i den vardagliga tillvaron. Ensamheten kan vara såväl en magisk tillflyktsort som en plågsam icke-tillvaro. Den kan upplevas som vila och inspiration likväl som bortvaldhet eller utestängning. En ambition med boken har varit att inte reducera ensamhet till en enda innebörd, utan att utforska ensamheternas många och skiftande betydelser. Just för att ensamhet är något som inte är statiskt eller kan bestämmas slutgiltigt, utan växlar med individ över tid och plats, ville Carl-Magnus redan i första brevet beskriva fenomenet som ”ensamheter”, i plural. Det blev bokens titel. Under tiden som vi arbetat med boken har vi kunnat konstatera att ensamhet är ett vanligt förekommande fenomen i våra dagliga liv. Ensamhet är inte minst därför ett tacksamt tema i skönlitteratur och film. Vi har också träffat på det i dagstidningar, bland annat hade Svenska Dagbladet en artikelserie om ensamhet under tiden som boken skrevs. Det skrivs ofta om ensamhet även i veckopress och det är vanligt förekommande i radio och TV. Nyligen hade radions P1 några program där ensamhet indirekt gestaltades. Det handlade om vårens stora debattämne skolan. En
9
mamma beskrev den förtvivlan som hon kände när hennes dotter förklarade varför hon absolut behövde nya skor. Det var för att hon snabbt skulle kunna springa ut när det blev rast för att kunna gömma sig, för att slippa sina plågoandar. Det är inte svårt att förstå den hemska ensamhet hon känner när hon väl funnit sitt gömställe. I flera av bokens brev beskrivs den känsla av ensamhet när man inte får dela en gemenskap, som kanske är extra viktig i ett sammanhang som man inte har valt själv. Skolan är en sådan plats, boendet för äldre en annan. En av våra ambitioner har varit att belysa dessa och andra moderna ensamheter som tycks typiska för vårt samhälle. Boken består av en brevväxling som inleddes i januari 2006. Då började Carl-Magnus Stolt och Karin Dahlberg skriva brev till varandra om upplevelsen av ensamhet. Under sommaren 2007 ville vi utvidga perspektivet och Helena Dahlberg bjöds in till brevväxlingen. Med ytterligare en brevskrivare blev de olika ensamheterna tydligare. Brevväxlingen har skrivits i två etapper; de första breven skrevs 2006–2007. Brevväxlingen återupptogs och slutfördes 2014. Eftersom boken består av en brevväxling har den inga vanliga kapitel. Dock kan man utläsa ett antal teman som diskuteras genom hela boken. Dessa är: - ensamhetens fenomenologi - ensamhetens typologi, ”ensamheter” - exilens, utstötthetens, hemlöshetens och den sociala isoleringens ensamhet - ensamhet vid livshotande tillstånd, sjukdomar och inför döden - den kreativa, självvalda ensamheten - motkrafter; att upphäva ensamhet.
10
Ensamheter
Nu när det är dags att sätta punkt för brevväxlingen så kan vi konstatera att det har varit en givande upplevelse att på det här sättet tillsammans fundera över vad ensamhet kan vara, vad den kan ha för betydelse för och påverkan på människor och våra liv. När vi insåg hur starkt brevväxlingen påverkat oss beslöt vi oss för att publicera den. Vår förhoppning är att även andra ska finna resonemangen om ensamhet som berikande läsning. Med denna bok vänder vi oss till den som vill förstå ensamhet som ett existentiellt fenomen, antingen för att bättre förstå sig själv och sitt eget liv, eller för att förstå andra människor. Inte minst hoppas vi att studenter som till exempel utbildar sig inom människovårdande yrken såsom arbetsterapeuter, läkare, fysioterapeuter, sjuksköterskor, socionomer och undersköterskor får nytta av våra brev om ensamhet och gemenskap. Sommaren 2014 Karin Dahlberg
Carl-Magnus Stolt
Helena Dahlberg
Ensamheter 11
Författarna
Karin Dahlberg är professor i vårdvetenskap, senast vid Linnéuniversitetet i Växjö och gästprofessor vid Göteborgs universitet. Hon har publicerat ett tjugotal böcker inom vårdvetenskap och kvalitativ forskning, framför allt inspirerad av den fenomenologiska och existensfilosofiska traditionen. Carl-Magnus Stolt är läkare och tidigare professor i humanistisk medicin vid Karolinska Institutet. Han har publicerat litteratur inom medicinområdet och även gett ut skönlitteratur. I dag driver han en holistisk läkarmottagning i Borås. Helena Dahlberg är disputerad idéhistoriker, dansare och filosof. Avhandlingen utforskar den franske fenomenologen Merleau-Pontys filosofi om kroppen. Även genom dans har hon undersökt kroppens existentiella innebörder. Hon utbildar sig för närvarande inom Feldenkraispedagogik. Karin och Carl-Magnus har varit vänner sedan 1980-talet då Karin var lärare på vårdhögskolan i Borås och Carl-Magnus var chefsläkare i samma stad. Båda hade tidigt ett gemensamt intresse i vad som kan benämnas humanistisk medicin och har några gemensamma publikationer. Helena är Karins dotter och filosofiska samtalspartner.
12
Ensamheter
Del I
På tåget, den 16 januari 2006
Karin! Jag sitter på tåget och skriver. Jag är på väg från Växjö och ett seminarium på din institution. Vi har under lunchen pratat om vår gamla tanke att växla skriftliga tankar om ensamhet. Utanför kupéfönstret är det mörkt. Det småländska landskapet andas enslighet. Enstaka ljus långt bort. Sitter det ensamma människor där? Eller finns det bakom varje ljus en gemenskap? Frågorna hopar sig. Vetenskapen ska ge svar, men när jag funderar över ensamhet uppstår det mest frågor. Någon tänkare i antiken menade att frågan var kunskapens födelse. Det tröstar. Ensamhet kan vara av så olika slag. Jag tror att man gör bäst i att prata om ensamheter – i pluralis. Hur förhåller sig dessa ensamheter till varandra? Kan vi växla fritt mellan dessa? Har vi frihet att välja? Inte alltid, tror jag. Men ibland. Och hur förhåller sig ensamheterna till gemenskapen? Och kan man vara ensam i gemenskapen? Givetvis. Måste man vara bekräftad i en gemenskap för att kunna söka en kreativ självvald ensamhet? Som du märker vimlar frågorna i mig och svaren lyser med sin frånvaro. Eller så lyser de upp alltför hastigt och har ingen bestående varaktighet. Forskningen och litteraturen i all ära, men för oss människor måste den egna upplevelsen och kampen för mening och värdighet vara det centrala.
Carl-Magnus 15
Ensamheten är en ständig följeslagare. Den är både en vän och en fiende, både en tillgång och något förödande. Sjukdom kan innebära en ensamhet – men också en gemenskap. Att gå vilse i livet kan leda till ensamhet. Är hemlöshet ensamhet? Är man ensam när man lever under hot? Och vad leder ensamhetens förtvivlan till? Jag kan se att det bland ensamheterna finns andlig och existentiell ensamhet. Och det finns rent fysisk, eller geografisk, ensamhet. En extrem av den andliga ensamheten är den religiösa eremiten som drar sig undan från världen. Samtidigt kunde man säga att eremiten gör det för att nå en annan slags gemenskap – med Gud. Jag är oftast ensam när jag åker tåg. Jag vill vara ensam då, för att kunna gå in i mitt tänkande och skrivande. Jag sätter hörlurar i öronen och lyssnar på musik och tänker, läser och skriver. Då vill jag inte bli sedd eller igenkänd. Jag vill vara ensam och isolerad. Isolerad, det betyder avskärmad från omgivningen. Det betyder otillgänglig. I min egen lilla värld. Men på djupet – jag tror inte att människan vill vara ensam. Blir vi människor först i relationen till andra? Jag tänker på religionspsykologen Martin Bubers berömda resonemang om en jag–du-relation. Är det inte Buber som skriver: ”I begynnelsen var relationen …”? Hade han rätt? Och har i så fall den verkligt ensamme inget människovärde? Jo, självklart har den ensamme sitt människovärde. Jag ser fram emot att ta del av dina tankar om fenomenet ensamhet. Skriv när du får tid. Har du förresten tänkt på att skrivandet oftast är en ensamhetens praktik? Läsandet är en form av gemenskap. Med den som skrivit. Din vän, Carl-Magnus
16
Ensamheter – Del I
Sjömarken, den 17 januari 2006
Hej min vän! Tack för i går och tack för ditt brev. Det hände något konstigt när jag läste ditt brev. Jag fick ont i magen. Det brukar jag få när det är något obehagligt på gång eller något viktigt, något som berör mig. Är det obehagligt att tala om ensamheter? Det tror jag inte. Fast samtidigt tror jag att det kan vara det, eftersom det inte är okej att vara ensam. Att inte vara ensam är ju något slags kvitto på att man är populär, omtyckt och har social kompetens, som det hette i många jobbannonser på 1990-talet. Helt klart är det viktigt. Så jag ställer mig frågan: Är jag ensam? Jag grunnar på saken en stund, tar en sväng till kaffebryggaren, häller upp en kopp kaffe, allt medan jag funderar på frågan jag ställt till mig själv. Är jag ensam? Något som stör mig är att tankarna får en slags ”dyster” underton, som om det skulle vara givet att det är något negativt att vara ensam. För samtidigt känner jag ju igen det som du skriver om, den härliga känsla av lugn och ostördhet när jag åker tåg, där man kan vara så där skönt ensam fastän där samtidigt är många människor precis intill. Nära men ändå långt borta. Det uppstår en skön känsla av ensamhet när man är otillgänglig, som du skriver, på något självständigt sätt. Så drar jag mig till minnes ett föredrag jag höll en gång på Åland. Det var en vårdvetenskaplig konferens om just ensamhet. Ganska märkligt egentligen, har aldrig hört talas om någon annan sådan konferens. Hur som helst jag inledde mitt föredrag på följande sätt: Karin 17
”Som barn var jag ensam, utan syskon och med föräldrar som inte hade tid med ett barn (som kanske inte visste vad ett barn är, som kanske aldrig själva varit barn). På den ort där dessa barnaår tillbringades fanns naturligtvis andra människor, vuxna och barn. Men med en mor, som var född i ett annat land och som varit med om krig, var jag annorlunda och kom att känna mig annorlunda, och det var därför inte alltid så lätt att hitta andra att vara med på ett sådant där självklart och härligt sätt som det ska vara när man är barn. Jag var dock inte helt ensam. Där fanns exempelvis farbror Sandblom som hade cykelaffär och när ensamheten blev för påträngande så sprang jag över till honom, och hade jag då tur så tog han upp mig i sitt knä och skaldade om Kungens lilla stinta och Liten Karin. Där fanns också en faster som lindrade ensamheten ibland. Så fort jag kom tog hon fram saft och bullar, och talade med mig om allt tänkbart. Det fanns även en annan faster där jag gärna ville vara, men hon bodde längre bort så dit kom jag bara när mina föräldrar skjutsade mig. Ensamheten villkorades av dem alltså även på det sättet. Där fanns förstås också en och annan jämnårig kamrat och med dem kunde ensamheten virvla bort i lekens fantastiska värld. Allra bäst var det att leka med pojkar, det minns jag alldeles särskilt. Mina två allra bästa vänner var Jan och Christer som var precis lika gamla som jag. Vi hade otroligt roligt tillsammans. Vi lekte indianer och cowboys; jag var alltid indian och pojkarna var alltid cowboys för det var per definition bättre, men det förstod aldrig jag. Christer, Jan och jag klättrade i träd, det var läskigt roligt, och vi sköt med pil och båge. Min mamma gjorde faktiskt min båge. När vi blev sju år och började skolan deklarerade både Jan och Christer att: ’Vi leker inte med tjejer längre’. Då kände jag mig väldigt ensam.”
18
Ensamheter – Del I
ISBN 978-91-47-11157-2 © 2015 Författarna och Liber AB Förläggare Kristina Iritz Hedberg Redaktör Birgitta Wahlman Laurell Projektledare Annika Sandström Formgivning Nette Lövgren Omslagsbild Shutterstock Produktion Jurgen Borchert Första upplagan 1 Repro Exaktaprinting, Malmö Tryck People Printing, Kina, 2015
Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuspresskopia.se.
Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08-690 90 00 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01 kundservice.liber@liber.se
Ensamhet är ett mångtydigt mänskligt fenomen. Den kan vara både en tillgång och en börda. Vad är ensamhet? Finns det olika ensamheter? Hur kan vi förstå ensamhet? Hur kan konst och vetenskap tillsammans fördjupa insikterna om ensamhet? Kan vi upphäva ensamhet? I en personlig brevväxling som sträcker sig över flera år belyser författarna detta gåtfulla fenomen; de vrider och vänder på ensamhet som företeelse och begrepp. I det sammanhanget berörs även andra existentiella innebörder så som skuld och skam, val som görs i livet, upplevelser av tid och rum. Upplevelser av ensamhet knyts också till vårdlidande, det vill säga det onödiga lidande som orsakas av vårdande. Boken fyller ett tomrum. Aldrig tidigare har ensamhet fått en så mångsidig belysning. Breven rör sig mellan teorin och det praktiskt konkreta, mellan den personliga reflektionen och den vetenskapliga förståelsen. Genom textens originella tilltal vänder sig boken inte bara till dem som möter människor i sina yrken utan också till en bred allmänhet. Ensamhet angår oss alla. De tre författarna har lång erfarenhet av såväl sjukvård som akademisk forskning: Karin Dahlberg är författare och professor i vårdvetenskap. Carl-Magnus Stolt är läkare, författare och var Sveriges förste professor i humanistisk medicin. Helena Dahlberg är idéhistoriker, dansare och filosof.
Best.nr 47-11157-2 Tryck.nr 47-11157-2