9789129687057

Sarah Dessen Blunda och hoppa

Blunda och hoppa av Sarah Dessen Översättning av Johanna Lindbäck

Läs mer om Sarah Dessen på www.rabensjogren.se www.sarahdessen.com

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Sarah Dessen, 2002 Omslag: Tove Gordon/Frida STHLM Omslagsfoto: Sabine Braun/Ina Agency Originalets titel: This Lullaby Översättning: Johanna Lindbäck First published by Viking, a member of Penguin Group (USA) Inc, 2002 Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2013 ISBN 978-91-29-68705-7 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

ETT Låten heter ”This lullaby”. Vid det här laget har jag förmodligen hört den … ja, kanske en miljon gånger. På ett ungefär.

Hela mitt liv har jag fått berättat för mig hur min pappa skrev den dagen jag föddes. Han var på vift någonstans i Texas, hade redan separerat från min mamma. Storyn är att han fick veta att jag fötts och då satte han sig med gitarren i ett motellrum och så bara kom låten på en gång. En timme av hans tid, några ackord, två verser, en refräng. Han hade skrivit musik i hela sitt liv, men det här var den enda låten han blev känd för. Ända fram till sin död lyckades han inte åstadkomma mer än ett one hit wonder. Eller två, antar jag, om man räknar mig.

Nu spelades den när jag satt på en plaststol i en bilhall. Det var första veckan i juni. Det var varmt och allt blommade.

Sommaren var redan här. Och det betydde förstås att det var dags för min mamma att gifta sig igen.

Hennes fjärde äktenskap, eller femte om man inkluderade min pappa. Jag gjorde inte det. I hennes ögon var de gifta, om 7

det nu räknas att vara gift när man vigs någonstans i öknen av en person man precis mött på en rastplats. Det räknades alltså för min mamma, men då byter hon också äkta män av samma skäl som andra färgar håret: för att man är uttråkad, håglös, eller bara har känslan att nästa kommer att vara rätt och fixa allt, en gång för alla. Förut när jag var mindre och fortfarande nyfiken på min pappa och frågade henne hur de träffats brukade hon bara sucka och vifta med handen. ”Åh, Remy, det var ju på sjuttiotalet. Du vet.”

Mamma tror alltid att jag vet allt, men hon har fel. Det enda jag visste om sjuttiotalet var sånt jag hade lärt mig i skolan och från History Channel på teve: Vietnam, president Carter, disco.

Allt jag visste om min pappa var egentligen ”This Lullaby”.

Hela livet har jag hört den i bakgrunden på reklam och filmer, på bröllop, i radioprogram när folk får hälsa och önska låtar.

Pappa är borta, men sången – banal, sentimental och smörig – lever vidare. Den kommer säkert att överleva mig till slut.

Mitt i den andra refrängen stack Don Davis, ägare till Don Davis Motors, ut huvudet från sitt kontor. ”Remy, gumman, förlåt att du fick vänta. Kom in.”

Om åtta dagar skulle Don Davis bli min styvpappa, och därmed bli medlem i en inte särskilt exklusiv klubb. Han var den första bilhandlaren, den andra tvillingen, och den enda med egna pengar. Han och mamma träffades precis här på hans kontor när hon skulle köpa en ny Camry. Jag hade följt med för jag visste hur hon var. Hon betalade alltid utgångspriset för hon trodde att man gjorde så, precis som när man handlade apelsiner eller toapapper. Bilhandlarna lät ju henne 8

givetvis göra det, för mamma är lite känd och alla tror att hon är rik.

Bilförsäljaren som mötte oss den gången var en ung kille som såg ut att komma direkt från skolan. Han svimmade nästan när mamma gick fram till en sprillans ny bil med en massa extrautrustning, stack in huvudet i den för att dra ett djupt andetag av den speciella nybilsdoften. Sen vände hon sig om med ett lyckligt leende och utbrast: ”Jag tar den!” ”Mamma!” sa jag irriterat. Hon visste ju! Hela vägen dit hade jag förberett henne, gett instruktioner om vad hon skulle säga och hur hon skulle bete sig för att vi skulle få till en bra deal. Hon hade försäkrat mig att hon lyssnade, även när hon höll på att mixtra med luftkonditioneringen och de automatiska fönsterhissarna på min bil. Jag hade just köpt min bil och jag lovar att det var precis de där grejerna som fått henne sugen på att köpa en ny själv.

Efter att hon förstört allt med sitt utrop var det dags för mig att ta över. Jag började fråga ut försäljaren grundligt och det gjorde honom nervös. Han sneglade hela tiden åt mammas håll som om jag var en attackhund som hon kunde säga ”sitt!” åt när hon ville. Jag var van vid det. Men just som han verkligen började bli illa till mods avbröts vi av självaste Don Davis.

Han tog med oss in på kontoret och inom en kvart hade han fallit för mamma. De två satt där och flirtade medan jag prutade och fick ner priset med tretusen dollar, och fick honom att inkludera underhållsgaranti, speciallack och cd-växlare.

Det måste ha varit det bästa bilköpet i Toyotas historia, om nu någon brytt sig. Ingen gjorde det. Det förväntas bara att jag 9

ska ta hand om allt, vad ”allt” än är, eftersom jag är mammas manager, terapeut, vaktmästare och nu även bröllopsplanerare.

Kul för mig. ”Jaha, Remy”, sa Don när vi satte oss, han i sin flådiga kontorsstol i läder, jag i kundfåtöljen som var tillräckligt obekväm för att ingen skulle vilja dra ut på affären.

Allt hos bilhandlare var uträknat för att manipulera kunderna. Internbrev med info om bra erbjudanden som ”bara råkade” ligga framme på skrivbordet så att alla såg dem, eller att kontoren var placerade så att man ”bara råkade” höra försäljarna förhandla med sina chefer om att få ner priset lite grann. Och inte minst fönstret som jag tittade rakt ut genom nu. Det var placerat så att man hade fri utsikt mot parkeringen dit alla kom för att hämta sina nya bilar. Med jämna mellanrum överlämnade någon försäljare nycklarna till en lycklig kund som leende kunde köra iväg mot solnedgången i sin nya bil. Precis som i reklamfilmerna.

Vilket bullshit.

Don satte sig tillrätta och fixade till sin slips. Han var en korpulent man med svällande mage och begynnande flint. En passande beskrivning av honom var degig. Men han avgudade min mamma. (Gud hjälpe honom.) ”Hur ligger vi till?” frågade han.

Jag tog fram min lista ur bakfickan. ”Jag dubbelkollade med skräddaren och de vill att du kommer in i veckan för en sista provning av fracken. Sen vill cateringfirman ha en check på depositionen innan måndag. Gästlistan är i princip klar nu och det blir 75 personer.”

10

”Bra.” Han öppnade en skrivbordslåda och tog ut pärmen där han hade sitt checkhäfte, och hittade en penna i innerfickan. ”Hur mycket är depositionen på?”

Jag kastade en blick ner på papperet och svalde innan jag svarade. ”Fem tusen.”

Han nickade och började skriva. För Don var fem tusen dollar knappt några pengar. Det här bröllopet kostade honom tjugo tusen och det verkade inte bekymra honom det minsta.

Lägg till den renovering som gjorts på vårt hus så att vi alla skulle kunna leva som en stor, lycklig familj, plus den skuld som han hade strukit på min brors bil. Och självklart de dagliga utgifterna som kom när man levde med min mamma. Allt det tillsammans var en saftig investering för honom. Men å andra sidan, det här var hans första bröllop och äktenskap. Han var en nybörjare. Min familj däremot, vi var proffs. Sen länge.

Han rev ut checken och sköt den leende över bordet mot mig. ”Något annat?”

Jag kollade listan igen. ”Bandet. Restaurangpersonalen undrade om …” ”Det är under kontroll”, viftade han med handen. ”Dom kommer att vara där. Säg åt din mamma att inte oroa sig.”

Jag log åt det här för att han förväntade sig det, men vi visste båda att hon inte oroade sig ett smack. Hon hade valt ut klänning och blommor och sen lämnat resten till mig med ursäkten att hon behövde lägga varje vaken sekund på sin nästa bok. Sanningen var att mamma hatade detaljer. Hon älskade att komma på nya projekt, tänka på dem i tio minuter, och sen tappa 11

entusiasmen. Hela vårt hus var fyllt av saker hon varit väldigt intresserad av en gång i tiden: aromaterapi, släktforskning, japanska kokböcker, ett akvarium som nuförtiden var täckt med ett tjockt lager alger och där en enda vit, fet fisk simmade omkring eftersom den ätit upp alla andra fiskar.

De flesta förklarade det här impulsiva draget hos henne med att hon var konstnär, författare. Som om det verkligen förklarade något? För mig var skrivandet bara en bra ursäkt. Jag menar, hjärnkirurger kan också bete sig galet men ingen säger att det är okej då. Tack och lov för mamma är jag rätt ensam om den här åsikten. ” … det är ju så snart!” Don pekade upphetsat på kalendern. ”Kan du förstå det?!” ”Nej”, sa jag och undrade vad första halvan av meningen hade varit. ”Det är helt otroligt.”

Han log åt mig och tittade på kalendern igen. Nu såg jag att bröllopsdagen, den 10 juni, var inringat flera gånger och med flera olika färger. Men jag kunde förstå att han var upphetsad.

Han var i den åldern då de flesta av hans vänner hade gett upp hoppet om att han någonsin skulle hitta en kvinna att gifta sig med. De senaste femton åren hade han bott ensam i en lägenhet precis vid motorvägen och ägnat nästan all sin vakna tid åt att sälja fler Toyotabilar än någon annan i den här staten. Och nu, inom nio dagar, skulle han inte bara vara gift med Barbara Starr, framgångsrik romance-författare, utan även styvfar till min bror Chris och mig. Och Don var faktiskt överlycklig för det. Det var helt otroligt.

Precis då ringde interntelefonen på skrivbordet och en 12

kvinnoröst hördes. ”Don, Jason har en åtta-femtiosjua på gång och han behöver lite hjälp. Kan jag skicka in dom?”

Don kastade en blick på mig innan han svarade. ”Visst. Fem sekunder bara.” ”Åtta-femtiosjua?” undrade jag. ”Bilförsäljarlingo bara”, svarade han lättsamt och reste sig.

Han strök till håret så att det täckte flinten som man bara såg när han satt ner. Bakom honom på andra sidan fönstret räckte en försäljare bilnycklarna till en kvinna med ett litet barn. Hon tog emot dem samtidigt som barnet slet i hennes kjol men det märkte hon överhuvudtaget inte där hon strålade av glädje. ”Ursäkta om jag kör iväg dig nu, men …” ”Men vi är ju klara”, avslutade jag meningen och stoppade ner listan i bakfickan igen. ”Jag uppskattar verkligen allt du gör för oss, Remy”, sa han och kom runt skrivbordet mot mig. Han la en hand på min axel i pappastil, och jag försökte glömma alla tidigare styvpappor före honom som gjort precis samma sak och med samma intentioner. De hade också trott att de skulle stanna i mitt liv för evigt. ”Det är lugnt”, försäkrade jag samtidigt som han öppnade dörren för mig. Där utanför väntade en försäljare med åttafemtiosjuan; kod för en kund som ångrat sig, gissade jag. Det var en kort kvinna i sweatshirt med en kattunge på. Hon höll krampaktigt i sin handväska. ”Don”, sa försäljaren lismande. ”Det här är Ruth, och vi gör allt vi kan för att hon ska få åka iväg i en sprillans ny Corolla idag.”

13

Ruth tittade nervöst mellan Don och mig, och sen tillbaka på Don. ”Jag är inte …”, stammade hon. ”Ruth, Ruth”, sa Don lugnande. ”Vi sätter oss en minut och pratar lite bara, ser hur vi kan lösa det här. Okej?” ”Precis”, instämde försäljaren och föste henne milt mot dörren. ”Vi pratar lite bara.” ”Okej”, sa Ruth, fortfarande något osäker medan hon gick in. När hon passerade mig fick jag en ny blick av henne, som om jag var med på allt det här, och jag kunde knappt hejda impulsen att be henne springa därifrån så fort hon kunde. ”Remy”, sa Don lågt som om han märkt det. ”Vi ses sen, eller hur?” ”Visst.”

Jag såg hur försäljaren föste Ruth mot kundfåtöljen, placerad mot fönstret. Ett asiatiskt par höll just på att kliva in i sin nya bil. Båda två log när de justerade sätena och speglarna.

Kvinnan fällde ner spegeln i solskyddet. De andades djupa andetag av nybilsdoften när mannen satte i nyckeln och vred om. Sen körde de iväg, vinkandes till försäljaren. Rakt mot solnedgången. ”Sådärja, Ruth”, sa Don medan dörren stängdes och jag bara knappt kunde se hans ansikte. ”Hur kan vi göra dig lycklig?”

Jag var halvvägs genom butiken innan jag kom ihåg att jag lovat mamma att snälla, snälla påminna Don om att han skulle följa med på cocktails ikväll. Hennes nya förläggare var i stan, 14

på genomresa från Atlanta, och ville passa på att ses. Förläggarens egentliga anledning var att mamma var skyldig dem en roman, och alla på förlaget började bli lite oroliga för den nu.

Jag vände och gick tillbaka mot kontoret. Dörren var stängd men jag kunde höra låga röster där inifrån.

Klockan på väggen mittemot var den sorten som skolor har − stor och med ryckig sekundvisare. Den var redan kvart över ett. Igår hade jag gått ut high school, men jag var inte på stranden eller låg kvar i sängen för att kurera en baksmälla idag som alla andra. Jag körde runt och fixade bröllopsärenden åt mamma, som en betald anställd, medan hon låg och sov i sin king size-säng med persiennerna nerdragna. Sömn var nämligen absolut nödvändigt för hennes kreativa process.

Jag behövde bara tänka på det för att få den där långsamma, brännande känslan i magen som jag alltid fick när jag gått med på att göra för mycket åt henne. Det var antingen irritation eller magsår, eller både och. Muzaken hade blivit högre och det verkade som om någon lekte med volymknappen. Barbra Streisand pumpade ut från högtalarna. Jag la benen i kors och blundade, pressade ner fingrarna i armstödet. Bara ett par veckor till, sa jag till mig själv, sen sticker jag härifrån.

Plötsligt dunsade någon tungt ner i stolen bredvid min och råkade knuffa in både mig och min stol mot väggen så att jag slog i en nerv i armbågen. Smärtan strålade ut mot fingrarna, och den lilla grejen var allt som krävdes för att jag skulle bli förbannad. Riktigt förbannad. Det är märkligt ibland hur allt som behövs är en liten knuff för att man ska bli fullkomligt rasande.

15

”Men vad fan!” utbrast jag och tryckte ut mig från väggen, redo att gå i clinch med vem det nu var av försäljarna som ville komma lite för nära. Min armbåge var fortfarande avdomnad och jag kände hur den ilskna rodnaden kröp uppför kinderna på mig. Ett tecken på att mitt tålamod var slut.

Jag vred på huvudet och såg att det inte alls var någon ur personalen. Det var en kille med lockigt, svart hår, i min ålder ungefär, och han hade på sig en orange t-shirt. Och av någon anledning log han. ”Hallå där”, sa han glatt. ”Hur är det?” ”Vad tusan är ditt problem?” fräste jag ilsket och masserade armbågen. ”Problem?” ”Du knuffade just in mig i väggen, din skitstövel!”

Han blinkade till. ”Jösses”, sa han sen. ”Vilket språk.”

Jag bara tittade på honom. Fel dag, kompis, tänkte jag. Du träffade mig på helt fel dag. ”Grejen är”, fortsatte han oberört, som om vi haft ett trevligt samtal där vi diskuterade väder eller världspolitik, ”att jag såg dig ute i hallen. Jag var där borta vid däcken.”

Jag var helt säker på att jag satt och blängde på honom, men han fortsatte ändå att prata lika oberört. ”Och jag kände, helt plötsligt, att vi hade något gemensamt.

Att det fanns en attraktion mellan oss. Och jag fick den här känslan att något stort skulle hända. För oss båda. Det var meningen att vi skulle vara tillsammans.” ”Kom du på allt det här borta vid däcken?”

16

”Du kände det inte?” ”Nej, det enda jag kände var hur du knuffade in mig i väggen”, svarade jag och försökte kontrollera rösten lite. ”Men det”, sa han lägre och böjde sig lite närmare mig, ”var ju bara en olycka. Ett resultat av min entusiasm för att jag skulle få prata med dig.”

Jag tittade bara på honom. Muzaken hade nu glidit in i en plinkig och plonkig version av Don Davis Motors egen signaturmelodi. ”Gå härifrån”, bad jag killen.

Han log igen och drog handen genom håret. Muzaken höll på att byggas upp till ett crescendo och högtalarna sprakade som om det snart skulle gå en säkring.Vi tittade båda upp på den ovanför oss, sen på varandra igen. ”Vet du vad?” sa han och pekade mot den, och då sprakade den ännu högre för att sen fräsa till och tystna en sekund innan ljudet kom tillbaka med full kraft. ”Från och med nu och för alltid”, sa han, pekade igen och viftade med fingret, ”så kommer det här att vara vår sång.” ”Åh, herregud”, sa jag och räddades i samma stund av att Dons dörr öppnades och Ruth, ledd av försäljaren, kom ut.

Hon höll i en bunt papper och hade den där häpna ”vad var det som hände egentligen?”-minen som betydde att man just blivit av med flera tusen. Men hon höll också i sin alldeles egna nyckelring i fejkguld.

Jag reste mig och killen bredvid mig hoppade också upp. ”Vänta, jag vill bara …” ”Don?” ropade jag och ignorerade killen.

17

”Ta bara det här”, sa killen och tog tag i min hand. Han vände upp handflatan innan jag ens hann reagera och drog upp en penna ur sin bakficka. Och sen – jag skojar inte – skrev han ett namn och ett telefonnummer mellan min tumme och pekfingret. ”Du är galen”, sa jag och försökte rycka åt mig handen. De sista siffrorna blev otydliga och han tappade pennan som föll till golvet och rullade in under en tuggummimaskin som stod där. ”Yo, Romeo!” skrek någon från bilhallen, och det ropet följdes av ett skratt. ”Kom igen, nu drar vi!”

Jag såg upp på honom, fortfarande chockad. Snacka om att inte respektera den personliga sfären! Jag hade hällt drinkar över killar som bara tryckte sig lite för nära mig ute på klubbar, och det var ju inte ens i närheten av att rycka åt sig min hand och skriva på den.

Han kastade en blick bakåt, och tittade sen på mig igen. ”Vi ses snart”, sa han och log brett. ”I helvete att vi gör”, svarade jag, men då var han redan på väg förbi trucken och minivanen ute i bilhallen och fortsatte ut genom dörrarna där en gammal vit skåpbil stod på tomgång. Bakdörren flög upp och killen steg fram för att kliva in, men skåpbilen körde framåt med ett ryck som fick honom att snubbla till. Den stannade igen, han suckade och satte händerna på höfterna och tittade trött upp mot himlen innan han gjorde ett nytt försök. Grep tag i dörrhandtaget för att hiva sig upp i samma stund som bilen körde ett ryck framåt. Den här gången även med en tutning. Proceduren upprepades över 18

hela parkeringen till bilförsäljarnas skrockande förtjusning.

Till slut förbarmade sig någon i baksätet på vanen och sträckte ut en hjälpande hand. Killen ignorerade den så handen vinkade först lite, och sen mycket. Då vågade killen sträcka sig efter den, gripa tag och hiva sig in. Dörren smälldes igen efter honom och skåpbilen tutade igen en sista gång innan den tog en sån fart ut från parkeringen att ljuddämparen skrapade i trottoarkanten i svängen.

Jag såg ner på min hand där man kunde läsa 933–54 någonting, någonting i svart bläck. Ett ord under siffrorna. Gud, vilken ful handstil han hade. Ett stort D, en utsmetad sista bokstav. Och vilket töntigt namn då. Dexter.

Det första jag märkte när jag kom hem var musiken. Klassisk, på hög volym som fyllde huset med klagande oboer och lätta fioler. Det andra jag märkte var lukten av doftljus.Vanilj, precis så sött att det var på gränsen till för mycket. Och till sist, den största signalen av dem alla; ett spår av hopknycklade papper strödda likt brödsmulor på golvet. Det ledde från hallen genom köket och ut till verandan.

Tack och lov, tänkte jag. Hon skriver igen.

Jag la nycklarna på bordet i hallen, böjde mig ner och plockade upp en av pappersbollarna och vecklade ut den på vägen in till köket.

Mamma var väldigt skrockfull när det gällde hennes arbete och skrev bara på en gammal sliten skrivmaskin som hon hade släpat landet runt ända sen hon var frilansare och skrev om musik för en tidning i San Francisco. Den var högljudd, gav 19

ifrån sig ett pling varje gång man kom till slutet av raden och såg ut som en kvarleva från början av 1900-talet. Hon hade en sprillans ny modern dator också, men den la hon bara patiens på.

Papperet jag höll hade en 1:a uppe i det högra hörnet, och texten började i mammas typiska stil.

Melanie hade alltid varit den sortens kvinna som älskade utmaningar. I sin karriär, sitt kärleksliv och i sin personlighet strävade hon alltid efter att kämpa mot allt som försökte trycka ner henne eller testa hennes uthållighet. Det gjorde vinsten extra skön sen när hon lyckats.

Medan hon gick in på Plaza Hotel en kylig novemberdag drog hon av sjalen från huvudet och skakade ur regndropparna. Att träffa Brock Dobbin hade inte varit planerat. De hade inte setts sen Prag, och då hade läget mellan dem varit lika dåligt som när de inledde sin relation. Men nu, ett år senare när hennes bröllop inte var långt borta, var han tillbaka i stan. Och hon var på väg att möta honom. Den här gången skulle hon vinna. Hon var …

Hon var … vadå? Det fanns inget mer efter det där sista ordet, bara lite utsmetat bläck från när bladet hade ryckts ur maskinen.

Jag fortsatte plocka upp kastade papper och knycklade ihop dem i handen efter att jag läst. Texten varierades inte mycket.

På ett var miljön LA och inte New York, på ett annat blev Brock Dobbin ändrad till Dock Brobbin, för att sen ändras tillbaka. Små detaljer, men det tog alltid ett tag för mamma 20

att hitta rätt flyt. Men när hon väl gjorde det fick man se upp. Hon hade skrivit klart sin förra bok på tre och en halv vecka och den var så tjock att man kunde använda den som en dörrstopp.

Musiken och skrivmaskinshamrandet blev högre och högre när jag kom in i köket där min brorsa, Chris, hade skjutit saltoch pepparströarna åt sidan och höll på att stryka en skjorta på köksbordet. ”Hej”, sa han och föste håret ur ansiktet med handen.

Strykjärnet fräste när han satte det på skjortkragen och pressade ner hårt. ”Hur länge har hon hållit på?” frågade jag och tryckte ner papperen i sophinken.

Han ryckte på axlarna och lät lite ånga pysa ut från strykjärnet medan han flexade fingrarna. ”Ett par timmar, typ.”

Jag såg förbi honom, genom vardagsrumsfönstret och ut på verandan, där mamma satt böjd över skrivmaskinen och hamrade på, med ett doftljus bredvid sig. Det var alltid konstigt att se henne skriva. Hon hamrade verkligen ner tangenterna, tog i med hela kroppen, som om hon inte kunde få ur sig orden fort nog. Så kunde hon hålla på flera timmar i sträck för att sen komma ut med kramp i fingrarna och ont i ryggen, men med femtio sidor som förmodligen skulle tillfredsställa hennes förlag i New York ett tag.

Jag satte mig vid bordet och bläddrade igenom posthögen medan Chris vände på skjortan och strök ena manschetten.

Han var en så långsam strykare att jag fler än en gång hade slitit järnet ifrån honom och gjort klart det själv för att jag inte 21

klarade av att se hur länge han kunde hålla på med bara en krage. Det enda jag har svårare för att se än folk som gör fel, är folk som gör allting långsamt. ”Något särskilt på gång?” frågade jag. Han stod framåtlutad nu och detaljstuderade bröstfickan på nära håll. ”Jennifer Anne bjuder på middag”, sa han. ”Det är smart casual.” ”Smart casual?” ”Det betyder”, förklarade han sakta, fortfarande koncentrerad på fickan, ”inga jeans, men inte riktigt kavaj heller. Slips är valfritt. Ungefär så.”

Jag himlade med ögonen. För ett halvår sen skulle han inte ha kunnat definiera ”casual”, och absolut inte ”smart casual”.

För tio månader sen, på sin födelsedagsfest, hade Chris blivit arresterad för att han sålde gräs. Det var inte hans första kontakt med polisen, för under gymnasiet hade han samlat på sig ett par inbrott (han fick strafflindring på dem), en rattfylla (avskrivet), och ett innehav av narkotika (samhällsservice och höga böter). Men på sin födelsedagsfest greps han och fick fängelse för första gången. Bara tre månader, men det skrämde honom tillräckligt mycket för att han skulle skärpa sig och skaffa ett jobb på en bilverkstad här i närheten. Det var där han träffade Jennifer Anne när hon lämnade in sin bil på service.

Jennifer Anne var den typ av tjej som min mamma kallade ”speciell”. Det betydde att hon inte var det minsta rädd för oss, och att hon inte brydde sig om att vi fattade det. Hon var liten till växten och hade stort blont hår, var skitsmart – även om vi helst inte ville medge det – och hade åstadkommit mer 22

med Chris på ett halvår än vi hade gjort på tjugoett år. Det var tack vare henne han klädde sig bättre, jobbade hårdare, använde ett bättre språk som även inkluderade termer som ”nätverkande” och ”multitasking” och ”smart casual”. Hon jobbade som receptionist på en läkarmottagning, men kallade sig för kontorsspecialist. Jennifer Anne fick allt att låta bättre än vad det var. Jag hade nyligen hört henne beskriva Chris som en ”versatil smörjmedelsexpert på fordonsauto” och i den versionen verkade hans jobb vara i klass med NASA. Skrivmaskinen hamrade på och Chris lyfte upp skjortan från bordet och skakade den lite. ”Vad tycker du?” ”Ser okej ut. Du har ett stort veck på högra armen bara.”

Han kollade på den och suckade innan han la ner den på bordet igen. ”Det här är så himla svårt. Jag fattar inte att folk orkar.” ”Jag fattar inte att du orkar”, sa jag. ”Sen när måste du ha en perfekt struken skjorta? Du brukade ju tycka att du hade klätt upp dig om du hade på dig ett par byxor som inte var jeans.” ”Tack”, sa han med en grimas åt mig. ”Du skulle inte fatta ändå.” ”Nä, eller hur. Ursäkta mig, Einstein, jag glömde visst bort hur intelligent du är.”

Han fixade till vecket utan att se på mig. ”Det jag menade”, sa han långsamt, ”är att du inte fattar hur det är att vilja göra något fint för någon. Eftersom man bryr sig om personen. Eller till och med älskar.” ”Åh, herregud”, suckade jag. ”Exakt.” Han lyfte upp skjortan igen.Vecket var fortfarande 23

kvar men jag tänkte inte påpeka det igen. ”Det är precis det där jag pratar om. Generositet. Förhållanden.Två saker som du är sorgligt okunnig om.” ”Jag är drottningen av förhållanden”, sa jag indignerat. ”Och hallå, jag har just lagt hela morgonen på att fixa bröllopsgrejer. Det är fruktansvärt generöst av mig.” ”Nej”, sa han och vek försiktigt skjortan över armen som en kypare skulle ha lagt en handduk, ”du har hittills aldrig haft ett seriöst förhållande och …” ”Va?” ” … och du har klagat och gnällt så mycket på bröllopet att man knappast kan kalla det generöst.”

Jag stod bara och stirrade på honom. Det gick inte att diskutera något med honom längre. Det var som att han hade blivit hjärntvättad av en religiös sekt. ”Vem är du?” frågade jag. ”Allt jag menar”, sa han, ”är att jag är väldigt lycklig. Och jag önskar att du också kunde vara det. På det här sättet.” ”Jag är lycklig!” fräste jag, och jag menade det ärligt även om det lät bittert för att jag var så arg just nu. ”Jag är det”, försäkrade jag lugnare.

Han sträckte ut handen och klappade mig på axeln, som om han visste bättre. ”Vi ses sen”, sa han och gick ut från köket upp mot sitt rum.

Jag tittade efter honom när han försvann med sin skrynkliga skjorta och insåg att jag stod där och bet ihop käkarna. Det var något jag lagt märke till att jag gjorde ofta på sistone.

24

Pling! lät det från skrivmaskinen, och mamma började på en ny rad. Melanie och Brock Dobbin hade förmodligen redan kommit halvvägs mot sitt uppbrott.

Mammas romaner var av den flämtande, romantiska sorten, som utspelades på flera olika exotiska platser och vars karaktärer hade allting och ändå ingenting. Rika på tillgångar men fattiga på kärlek. Och så vidare.

Jag gick mot verandadörren, försiktigt så att jag inte skulle störa, och tittade på henne. När hon skrev verkade hon vara i en annan värld, omedveten om oss. Till och med när vi var små och skrek och slogs, hade hon bara brukat lyfta en hand från skrivmaskinen och säga ”ssssh!”. Som om det var tillräckligt för att få tyst på oss och få oss att förstå den värld hon befann sig i för tillfället: på Plaza eller på en strand på Capri, där en elegant klädd kvinna suktade efter en man hon var säker på att hon förlorat för evigt.

När Chris och jag gick i lågstadiet var mamma ganska pank.

Hon hade inte publicerat något annat än tidningsartiklar då, och till och med det gick knackigt eftersom banden hon skrev om – till exempel min pappas sjuttiotalslåtar och det som kallas rock nuförtiden – hade börjat lägga av, eller spelades mindre på radion. Hon fick ett jobb som lärare i kreativt skrivande på ett lokalt college, men den lönen var usel och vi var tvungna att bo i olika slummiga lägenheter. De låg i områden med namn som Ridgewood Pines och Lakeview Forest fast det verkligen inte fanns några tallar eller sjöar i närheten. På den tiden skrev hon vid köksbordet, oftast på kvällar eller nätter, och ibland på eftermiddagarna. Men till och med då var hennes berättelser 25

exotiska. Hon hämtade alltid gratiskataloger från resebyråerna och fiskade upp Gourmet-tidningar från återvinningscentralen för att använda dem som research. Medan min bror hette Chris efter hennes favorithelgon, fick jag namnet Remy efter en dyr konjak som hon hade sett reklam för i ett flashigt magasin. Det spelade ingen roll att vi själva levde på pasta, hennes påhittade karaktärer festade på kaviar och champagne och gled runt i Dior medan vi handlade second hand-kläder. Hon hade alltid älskat glamour, även om hon aldrig upplevt det.

Chris och jag avbröt henne hela tiden, då när vi var små, och det gjorde henne vansinnig. Till slut hittade hon ett draperi på en loppmarknad. Det var gjort av långa trådar med pärlor, och hon satte upp det i dörröppningen till köket. Det blev en symbol: om draperiet var draget åt sidan var det fritt fram. Om det var nersläppt så jobbade mamma och vi fick fixa mellis och leka någon annanstans, men inte i köket.

Jag var ungefär sex år då, och jag älskade att stå och dra mina fingrar över pärlorna i draperiet, se hur de svischade fram och tillbaka. Det lät som små klockor. Jag kunde fortfarande se mamma mellan pärlorna, fast nu såg hon annorlunda ut − som en spådam eller en fe, någon som skapade magi. Det var hon ju också, men jag visste inte det då.

De flesta kvarlevor från våra fattiga lägenhetsår var försvunna nu, men pärldraperiet hade fått följa med till Det Stora Huset, som var vad vi kallade det här huset när vi flyttade in.

Det var en av de första sakerna mamma hängde upp, till och med före skolfotona på oss eller hennes älskade Picassoplansch som hörde hemma i vardagsrummet. Det fanns en krok så att 26

draperiet kunde dras åt sidan, men nu hängde det för dörren.

Lite slitet vid det här laget, men funktionen var som alltid.

Jag gick närmare och studerade henne. Hon jobbade fortfarande lika intensivt, fingrarna flög över tangenterna, så jag slöt ögonen och lyssnade. Det ljudet var precis som musik jag hört hela livet, till och med oftare än ”This Lullaby”. Alla de där tangenterna, alla bokstäver, alla ord. Jag drog fingrarna över pärlorna och såg bilden av henne krusa sig och glimra, som om den vore på vatten, innan den sakta blev hel igen.

27