9789127133969 by Smakprov Media AB

VED

Det finns inget bedrägligt med en vedstapel. Den förlorar inte i värde på börsen. Den rostar inte. Den tar inte ut skilsmässa. Den bara står där och gör en enda sak – väntar på vintern. Gråkalla januaridagar kommer klamparna att väcka till liv vårdagarna då du sågade, klöv, staplade och ordnade inför kylan.

om inköp av ved, staplingsmetoder, torkning och eldning. Den innehåller avsnitt om skogsskötsel, miljöaspekter, redskap och olika eldstäder, som vedspisar, kaminer och kakelugnar. Här finns också nära möten med människor som har ett särskilt förhållande till ved. Lars Mytting har samlat erfarenheter från fullfjädrade vedeldare samt från en rad ledande forskare. I Sverige är vedeldning både en nödvändighet och en tradition. Vi använder 3 miljoner ton ved årligen, och mängden ökar i takt med att elpriserna stiger. Ved är en klimatneutral bioenergi som kommer att få allt större betydelse. Ved är en mycket användbar bok som ger värdefull insikt för alla som eldar med ved – både för dem som handlar veden i säck eller hugger lite på fritiden, och de riktiga vedentusiasterna. Det finns mycket pengar att tjäna på att använda rätt eldstad och en korrekt eldningsmetod. I Norge har Ved blivit en försäljningssuccé med över 100 000 sålda exemplar på kort tid. Den svenska utgåvan har anpassats efter svensk eldningstradition.

LARS MYTTING

Ved är en komplett informationskälla om ved. Späckad med fakta

VED LARS MYTTING

Lars Mytting (f. 1968) har arbetat som journalist och förlagsredaktör och är nu författare på heltid. Han är själv en idog vedhuggare och vedspisentusiast.

ALLT OM HUGGNING, STAPLING OCH TORKNING – OCH VEDELDNINGENS SJÄL

ISBN 978-91-27-13396-9

ISBN 978-91-27-13369-9

9 789127 133969

9789127133969_Mytting_cover.indd 4-5

2012-06-27 11.42

9789127133969_Mytting_text section.indd 4

2012-06-19 14.35

9789127133969_Mytting_text section.indd 5

2012-06-19 14.35

stapeln 105 Staplingens små knep 108 | Vedens logistik 109 | Staplingsmetoder 111 Skulpturen i trädgården 120

Burning Love 163 Doften av färsk ved 164

Källor 172

9789127133969_Mytting_text section.indd 6

2012-06-19 14.35

Vedhuggning Vedhuggning är en personlig historia. Det är min erfarenhet. Jag har därför

många gånger frågat mig om jag är en vedhuggare av det stoiska slaget, som författaren Kjell Askildsen, som kan stå i timmar med yxan och tänka en tanke. Till dess slut. Eller om jag ska räknas som den mer abstrakta sangvinikern, som njuter av livet medan flisorna far och förrådet växer. Eller så kanske jag snarare liknar min far, som främst var den smått neurotiska samlaren, hamst raren, som är mycket typisk för hans generation, människor som har upplevt kriget och knappheten, och som då han dog – visade det sig – hade sin Mazda stående på gatan så att han skulle kunna använda garaget till ved, där det fanns mellan 35 och 40 kubik, som jag ärvde och körde hem med lastbil och staplade i trädgården och i källaren och i uthuset och fortfarande har en del kvar av, tretton år senare, trots att vi eldar en hel del. Vi har också den estetiska vedhuggaren, lyrikern, som arbetar med en mall och är noga med att såga upp all ved i lika långa längder – till exempel 39 cm (den här typen vill aldrig ha 50- eller 60-centimeterslängder) och också eftersträvar att få till så likformade klampar som möjligt med smal och konisk profil, som de sedan staplar i perfekt militär ordning på en mycket synlig plats utanför sitt hus och gärna lägger ett litet tak över så att det hela liknar en skulptur av bildhuggaren Nils Aas som kunde ha återfunnits på var och varannan sida i ett praktverk. Sedan måste vi också nämna den typiska klanten. Som märkligt nog ofta återfinns bland unga och vandringsvana naturvänner, skidåkare och flugfiskare, som sällan komponerar stort mer än ett lägerbål, när sådant får anläggas, med hjälp av små gröna leksaksyxor och lika gröna hopfällbara stamkvistsågar, som de handlar i en friluftsbutik för en tämligen dyr peng, folk som tror att de kan det här med ved, och därför heller aldrig lär sig det. Också en stor del av folkdräktsadeln hör hemma här, de har kokat kaffe på lägereld sedan kriget, och talar med kännarmin om grankvistar och näver och sur björk, som de föraktar, eftersom de föredrar furu, något de borde vara försiktiga med, särskilt på Østlandet, där furan är hotad på grund av den utbredda älgplågan, och som 7

9789127133969_Mytting_text section.indd 7

2012-06-19 14.35

V ED

bara fnyser när de får höra, vilket är sant, att bok ger den bästa veden, den som avger flest kJ per kubik, med trädslagen ek och ask på plats två och tre medan björk konkurrerar med rönn lite längre ner. Först därefter följer tall och gran (om vi då bortser från körsbär, äpple och flera andra ädelträd), för att inte tala om al, som inte ger mer värme än balsa och papp, oavsett hur torr och vällagrad den är. Jag tror att den kommer på artonde plats, och vi kan tryggt överlämna den till bävern, som lyckligtvis återigen börjar återvända till faunan. Jag har saknat bävern. Den industriella anpassningen bör också beröras med några ord. Denna representeras av drygt medelålders och humorlösa infödda som nuförtiden bara undantagsvis arbetar med yxa och kil, och som kan välja mellan två typer av hydrauliska vedklyvar, en elektrisk och en som man kan montera på traktorn. De har brandgula hjälmar, västar, visir, hörselskydd, handskar och stövlar med stålförstärkt hätta, även om de bara står rakt upp och ner på tunet i höstsolen och har ställt upp vedklyven på två slitna EU-pallar så att klamparna kan ramla rakt ner i släpvagnen, som de sedan backar in i den gamla logen och vrä8

9789127133969_Mytting_text section.indd 8

2012-06-19 14.35

V ED H U G G N I N G

ker ner i tomrummet till höger, där tidigare generationer förvarade sitt hö. De här personerna är effektiva, men har ingen större glädje av arbetet förrän efteråt, när de kan stänga av maskinerna, ta av sig skyddsutrustningen och tända en cigarrett som de har rullat själva. Egentligen är jag väl en blandning av alla dessa kategorier (med undantag av klanten och esteten), även om jag också känner att något saknas i samtliga arketyper. För sanningen att säga börjar jag bli ganska trött på att hugga ved. Det har – på grund av vår höga förbrukning i vårt fritidshus – blivit för mycket vedhuggning för mig på senare tid, så numera är jag nog en ohelig blandning av samlaren och idioten (mannen med visir och hörselskydd), som skrider till verket med ilska, irritation och bristande tålamod. Dessutom har det blivit tråkigt. Och det slår mig att jag i kategoriseringen ovan självfallet har glömt både desperadon och kolerikern, för att inte tala om psykopaten, representanter för de mer olyckliga sidorna av den mänskliga naturen, som det är omöjligt att kringgå när man ska tala om seriös vedhuggning – trots allt rör det sig om att slå sönder saker och ting! Med all den fysiska kraft man kan uppbåda – jag arbetar i huvudsak med 50- och 60-centimeterskubbar – med en skarpslipad järnyxa, det mest adekvata vapnet i strid under tusentals år. Och livet bjuder inte på särskilt många sådana möjligheter längre, att ena dagen begå grova våldshandlingar och dagen därpå dessutom ha nytta av det, utan att skada någon – hobbypsykopaten? Så det är väl främst det jag tänker på nuförtiden när jag står vid huggkubben, att detta är en historisk handling, som berättar för mig vem jag är och var jag kommer ifrån. Roy Jacobsen, författare och vedentusiast som bland annat skrivit boken Huggarna

9789127133969_Mytting_text section.indd 9

2012-06-19 14.35

Den gamle och veden Jag kan fortfarande, med nästan alla sinnen, frammana den dag då jag insåg att vedeldning handlar om mer än uppvärmning. Det var inte en kall vinterdag. Tvärtom, det var sent i april. Jag hade bytt till sommardäck på Volvon för länge sedan och jag hade skrapat bort vallan på skidorna. Vi hade flyttat hit till Elverum en kort tid före jul. Motorvärmaren och ett par värmefläktar gjorde att vi klarade oss alldeles utmärkt genom den sista hälften av en inte alltför hård østerdalsvinter. I grannhuset bodde två pensionärer. Hederligt folk av den optimistiska och arbetsamma efterkrigsgenerationen. En lungsjukdom gjorde att Ottar, mannen i huset, inte hade visat sig utomhus den här vintern. Denna vårdag, då en mild bris strök fram över gräsmattorna och smältvattnet stod högt i dikena, var inget mig mer fjärran i tankarna än den hårda årstid vi just hade lämnat bakom oss. Då kom en traktor med släpkärra. Den bromsade och backade in hos grannen. Ökade varvtalet, höjde flaket – och tippade av ett enormt lass björkved på gårdsplanen. Enormt? Ja, lasset var verkligen enormt. Det dånade till i marken när klamparna åkte ner från flaket. Ut på stenhällen framför ytterdörren kom Ottar. Han såg andtruten och ansträngd ut. Mannen vars längsta expedition sedan november hade varit till brevlådan så oändligt långt borta vid grinden. Nu stod han och såg på lasset med björkved. Han stängde innerdörren i farstun, bytte från tofflor till skor, gick ner på gårdsplanen, stapplade runt gyttjepölarna, böjde sig ner och tog upp ett par klampar, vägde dem i handen och talade med jordbrukaren, som nu hade stannat traktorn. Nu? tänkte jag. Nu, när alla var upptagna med att dricka öl på verandan? Javisst var det nu, berättade Ottar för mig senare. Ved skulle handlas i mars/ april. Färsk ved. Då hade han själv kontroll över torkningen, priset var lägre och han fick tag i så mycket han behövde.

Den dagen stod jag i köksfönstret och betraktade det hela. Traktorn körde iväg. Och Ottar började bära ved. 10

9789127133969_Mytting_text section.indd 10

2012-06-19 14.35

Han började stapla. Till en början drog han efter andan flera gånger för varje klamp han lade på. Låga, visslande ljud. Jag gick bort till honom och växlade några ord. Nej, tack, men han behövde ingen hjälp. ”Veden är bra i år. Känn på den här klampen. Eller förresten, den här. Så fin och vit näver. Jämnt kapat, välslipad kedja, det ser du på att flisorna är fyrkantiga. Själv sågar jag inte längre. Jag är för gammal. Den är rakt och fint kluven också. Det är inte självklart när man har använt vedmaskin. Ja, jag måste fortsätta.” Ottar fortsatte med böjd rygg. Jag gick in igen. Kort därefter tog jag mig en tur på bygden och kunde konstatera att vedinköp på våren var en självklarhet för alla som hade begripit det. Framför hus efter hus, och särskilt framför de lite äldre husen: vedlass efter vedlass. Som ammunition inför älgjakten. Som konserver inför polarfärden. En vecka gick och Ottars vedhög krympte inte. Först veckan därpå såg jag att toppen på högen sjunkit ihop lite. Och han själv, verkade han inte lite rörligare nu? 11

9789127133969_Mytting_text section.indd 11

2012-06-19 14.35

V ED

Jag började prata med honom. Han behövde inte så många ord för att förklara vad han höll på med. Det var inte nödvändigt. För en man som hela vintern måste ha irriterat sig över hur ålderdomen och sjukdomen bestal honom på hans krafter hade det dykt upp ett arbete där allt föll på plats igen. Han hade en känsla av att uträtta något på ett bra vis, och inte minst kunde han njuta av tryggheten att han var tidigt ute, av att han var förberedd. Ottar tyckte om att prata, men jag bad honom aldrig att beskriva sitt förhållande till veden. Jag ville hellre betrakta honom när han höll på med veden. Han fick arbeta i fred med något som var enkelt och naturligt, men som när han gjorde det, blev både vackert och lite privat. Bara en gång nämnde han något utöver det praktiska: ”Bäst av allt är lukten”, sa han. ”Lukten av färsk björk. Hans Børli har skrivit en dikt om det.” Børli var både poet och skogsarbetare. Han visste vad han talade om. Ottar lade ner en månad på den stapeln. Han hejdade sig då och då, men inte särskilt länge, medan han drog in lukten som Børli hade beskrivit. Den, plus lukten av kåda från de få granklampar som dök upp. En dag fanns där bara flis och bark kvar, och det samlade han ihop som tändved. Jag har aldrig sett maken till förvandling. Han var fortfarande en gammal och sjuk man, men nu höll han allt sådant stången med ett friskt och nytt livsmod. Han började gå korta promenader, blev rakare i ryggen och en dag startade han faktiskt en ny, knallgul åkgräsklippare och klippte gräset. Jag vägrar att gå med på att det bara var motionen och sommarvärmen som gjorde honom friskare. Det var veden. I hela sitt liv hade han huggit sin ved själv. Även om han nu hade ställt undan motorsågen för gott, gladde han sig ändå över tyngden i varje klamp. Över lukten som fick honom att känna sig omsluten av en dikt, över staplarna med trygghet, över stunderna som väntade framför eldstaden. Liksom antagligen ingen tycker att det är tråkigt att bära guldtackor, bar han in beredskap inför en ny vinter. Det var början till den här boken. Den förde mig i en bakhjulsdriven Volvo 240 till några av landets kallaste områden för att hitta vedeldare och vedhuggare. Jag har stannat vid vägkorsningar, lyssnat efter motorsågsljud och allra helst: det stilla vinandet från en pensionär med bågsåg. Och därefter närmat mig försiktigt och lite trevande börjat tala om ved. Faktauppgifterna i boken har samlats ihop genom möten med lidelseful12

9789127133969_Mytting_text section.indd 12

2012-06-19 14.35

D EN GAMLE O C H V ED EN

la vedälskare, både entusiaster och forskare. Jag har fått stor hjälp av landets vetenskapliga instanser för förbränningsteknik och skogsvård. Inte minst har jag lärt känna de forskningsrapporter som under årtionden publicerats med den lågmälda titeln Meddelelser fra Det norske skogsforsøksvesen. Längs vägen har jag själv provat de flesta metoderna. Jag har torkat finkluven ek i ugn, försökt åstadkomma en rundstapel, haft otur med fallriktningen på en tall. Samtidigt har jag sökt vedeldningens själ. Men vedentusiasterna är ett folk som inte nödvändigtvis tycker om att formulera sin kärlek i ord. Däremot kommer den till uttryck i höga, skarpt tecknade vedstaplar, i färskt pannkitt i gamla gjutjärnsspisar, i öppna vedskjul med långväggen vinklad mot söder (lugn, vi återkommer till detta). Den här boken kommer alltså att handla mycket om metod, för den beskriver känslor formulerade via metod. Förhoppningsvis innebär det också att detta blir en praktisk bok, för utan att förmedla kunskap om trädfällning, eldstäder, kedjeslipning och stapling, skulle berättelsen bli en antropologi för dem som varken hugger, staplar eller eldar. Jag menar att vi bör elda med alla sorters trädslag, eftersom också de lätta och ”dåliga” har sina fördelar. När jag i den här boken i de flesta sammanhang talar om björk, är det bara för att ha en konsekvent utgångspunkt. Även om det mesta i fråga om vedhuggning i Norge och Sverige sker under ganska likartade förhållanden, är denna utgåva omskriven och redigerad med tanke på svenska förhållanden, och jag riktar ett stort tack till översättaren Ulf Gyllenhak och faktagranskaren Bengt Weidow, undervisningsråd vid Skolverket och tidigare rektor vid Uddetorps och Sparresäters naturbruksgymnasier, för deras arbete med utgåvan och med anpassningen. Ved är inte något stort samtalsämne varken i den norska eller svenska offentligheten. Inte förrän man drar paralleller till ett samhälle baserat på bioenergi. Men eftersom människans förhållande till elden är så gammalt, så handgripligt och så universellt – står veden alltid i beröring med det innersta i oss. Därför tillägnas den här boken dig, Ottar. Du kom ihåg något som vi andra glömmer gång på gång: Att vintern kommer varje år. Elverum, i minus 31 grader. Lars Mytting

9789127133969_Mytting_text section.indd 13

2012-06-19 14.35

V ED

9789127133969_Mytting_text section.indd 14

2012-06-19 14.35

k y lan

Vita gör upp en stor eld och står långt från den. Vi gör upp en liten eld och sitter nära den. I n dianskt or d s pråk

kylan att frysa och att vara varm. Det var skillnaden mellan malm och järn, mellan rått kött och en stek. Vintertid var det skillnaden mellan att leva och att dö. Så mycket betydde veden för de första invånarna i Norden. Att samla ved var helt enkelt en av de viktigaste sysslorna, och matematiken var enkel: Hade man lite ved, frös man. Hade man för lite, dog man. Och kanske har några tusen års frost och lidande skapat en alldeles särskild nordisk vedeldningsgen som människor i lättjefulla, varma områden inte har? Knappt hundra år med element och fotogenkamin har inte kunnat utplåna den här reflexen – och arbetsglädjen många finner i att hugga ved kanske beror på att vedeldningsgenen väcks till liv och kopplar samman oss med den samlare vi alla härstammar ifrån. DET VAR SKILLNADEN MELLAN

9789127133969_Mytting_text section.indd 15

2012-06-19 14.35

V ED

I TUSENTALS ÅR VAR VED allvar i Norden. Det är känt från urgammal tid att folk i Norden högg färsk ved och torkade den till vintern därpå. Själva ordet kommer från det fornnordiska ordet viðr, som betyder skog. I evärdliga tider samlades människor runt eldarna vid boplatserna, och senare runt eldstäderna där rök leddes ut genom ett hål i taket eller i tältet. Eldstäder med öppen härd, rökgång och skorsten är kända i Sverige sedan medeltiden. De första gjutjärnsugnarna är från 1600-talet, och de förekom främst i de gammaldanska landskapen och i gränsområdena till Norge. Länge var ved den viktigaste energikällan både för att värma upp hus och inom industrin, och i Europa var användningen av trä till ved, material och skeppsbyggeri så omfattande att stora arealer kalhöggs under medeltiden. Flera länder i Europa blev så avskogade att det under 1500-talet rådde ständig brist på ved. Den lilla istiden från 1590 gjorde att situationen blev kritisk, och räddningen för många länder blev att börja elda med kol. I Sverige uppstod brist på ved under 1700-talet, främst beroende på järnverkens stora användning av träbränsle till sin framställning av stångjärn. Eldningstraditionen i vårt land har i huvudsak alltid utgått från ved. I Sverige värms 20–25 % av villorna med ved som den huvudsakliga energikällan. Totalt svarar alla biobränslen (ved, pellets, flis och spån) för nästan 40 % av uppvärmning och varmvatten i villor. Årsförbrukningen av ved ligger på 3,0 miljoner ton – därav cirka 0,3 miljoner ton till fritidshus. I snitt förbrukar varje svensk 315 kg ved. Det är en av världens högsta förbrukningar i förhållande till folkmängd.

Vedförbrukningen i Sverige i modern tid är alltså inte stor. Den är kolossal. Men hur kolossal? Jo, med en vedstapel som är 1 m hög och med ved som är 30 cm lång skulle 3 miljoner ton ved räcka till en 28 800 km lång vedstapel. Den skulle sträcka sig tre kvarts varv runt jorden. Lite lättare vore det att lägga veden på ett platt område och stapla den till 2 meters höjd. Då skulle den täcka drygt 4 km2.

Torr och fin fjällbjörk i en robust fyrkantsstapel.

9789127133969_Mytting_text section.indd 16

2012-06-19 14.35

k y lan

9789127133969_Mytting_text section.indd 17

2012-06-19 14.35

V ED

Ett av världens största vedlager återfanns på Hagnästorg i Helsingfors under bägge världskrigen. Varje år fylldes torget med ved, som staplades flera meter högt. Finska soldater hade för övrigt utvecklat en angreppstaktik som kallades för ”motti”, efter det finska ordet för en kubik ved. Fotot togs mellan 1941 och 1944 – rekordåren då det fälldes nästan 25 miljoner kubik ved varje år i Finland.

En lite mer handgriplig jämförelse är att timret som krävs för att man ska få fram 3 miljon ton ved fyller ungefär 4 000 fulla godståg om tolv timmervagnar var. Det verkar röra sig om en förfärlig massa ved, men drygt hälften av Sveriges landyta är täckt av skog (55 %). Sveriges årliga vedförbrukning utgör bara omkring 5 % av tillväxten, och knappt 0,2 % av det totala virkesförrådet.

Gengas Vedförbrukningen har varierat mycket genom tiderna, men den har alltid ökat mycket i kristider. I krigstidens Europa modifierades flera hundratusen fordon till gengas – en lösning som faktiskt har mycket gemensamt med toppmodern förbränningsteknologi via dubbla kammare. En stor vedpanna monterades på bilarnas bakre del, och fylldes med små träbitar – finhuggen ved – av asp eller al. Veden brann i vedpannan och rökgaserna fördes genom ett rör till insuget. För18

9789127133969_Mytting_text section.indd 18

2012-06-19 14.35

k y lan

Foto: Pekka Kyytinen/Helsingfors stadsmuseum

gasaren ersattes oftast med en gasblandare som släppte in friskluft. Tändstift, ventiler och övrig motorteknologi behölls. Det krävdes 2–3 kg ved för att få samma körsträcka som med 1 liter bensin. På hösten 1943 ska uppemot 80 000 fordon, lastbilar, bussar, personbilar, ha byggts om i Sverige för att kunna drivas med gengas. Runt om i världen finns det i dag flera entusiaster som har byggt om moderna bilar till gengasdrift, så att de kan köra gratis på egen ved. Kriget blev en påminnelse om hur värdefull närproducerad och förnyelsebar energi är i kristider. De tre första krigsvintrarna var ovanligt kalla, till och med i Skåne sjönk temperaturen till 30 minusgrader eller lägre. Vedstaplar på städernas gator och trottoarer var en vanlig syn. Bränslebristen medförde att tillgången på varmvatten måste begränsas, oftast till fredagar och lördagar, men i hyreshus kunde det ibland förekomma totalförbud. Det stora behovet av ved fick också andra konsekvenser. I Hälsingland höggs tusentals timmergårdar upp för att värma husen i storstäderna. 19

9789127133969_Mytting_text section.indd 19

2012-06-19 14.35

V ED

Elelementets årtionde Så småningom tog andra energikällor över. Under efterkrigstiden fördrevs eldstad efter eldstad av oljeeldning och el. Gammal reklam för elelement skvallrar om tidsandan: tillsammans med fönster som kunde vridas för att underlätta tvättningen och plastmattan var elelementet en del av den moderna, lättvindi ga eran. Äntligen hade familjen befriats från brandfara, träflisor och sot framför luckan, asktömning, det ständiga passandet, kalla hus om kaminen slocknade under natten, ständig hämtning av ved i skjortärmarna, påbud från sotaren om att åtgärda läckande rökkanaler och spruckna rökrör, och inte minst: folk behövde inte gå upp mitt i natten för att lägga på mer ström i elelementet. Det måste ha varit en härlig känsla av modernitet: Kanske vaknade man av ett lågt klick från termostaten och mindes den mödosamma tiden då man var tvungen att gå ut och hämta ved, men nu kunde man bara vända på kudden och fortsätta sova.

Ett lovande nytt ord: bioenergi Men från 1990-talet började eldstadsluckan öppnas igen och man blåste liv i glöderna. Vedeldningens återkomst berodde på flera sammanfallande omständigheter: priset på olja och el steg, de renbrännande kaminerna introducerades och tillverkarna började lägga större tonvikt på design. Därefter kom en oväntad sängkamrat: oron över klimatförändringarna, högst varierande energipriser och en orolig världsekonomi. Vedeldningen blänkte till med sina nästan bortglömda kvaliteter, och i kraft av att vara en CO2-neutral och förnybar energi källa, friskförklarades den i miljösammanhang. Och dessutom kom en annan oväntad gäst, nästan som en del i en helt annan plan, och anslöt sig till sällskapet: vedmaskinen genomgick en teknisk utveckling och sjönk i pris vilket gjorde att den på kort tid blev vanlig på landsbygden. Denna robusta maskin kapar, klyver och transporterar veden på ett band till säck eller pall. Maskinen gör det möjligt för en person att hantera grova stockar och få fram mycket ved – snabbt – och den kostar förhållandevis lite i förhållande till resultatet. Skogsägarna fick upp ögonen för att det fanns pengar att tjäna på ved. Vedproducenterna slog sig samman i branschorganisationen Svensk Ved. Det finns ingen standardisering av eldningsved i Sverige, därför är det vanligt att man använder sig av norsk standard. Den norska 20

9789127133969_Mytting_text section.indd 20

2012-06-19 14.35

k y lan

vedstandarden utgör mall för många länder i Europa. Den finns att tillgå via Svensk Ved. Tillgången på bra ved till bra pris är betydligt större i dag än tidigare. Denna utveckling har gett vedeldningen en helt annan plats i samhällsekonomin. Men vedeldningen har ändå ett ganska litet utrymme i vårt samhälle, i varje fall om man jämför med hur många instanser som arbetar för att förbättra medvetenheten om elförbrukningen.

Sinnlighet i värmefläktarnas tid Den fullständiga förklaringen till vedeldningens renässans handlar emellertid inte om skillnaden i kronor och ören. Många tycker att levande värme ger en rikare upplevelse. Folk dras till elden, såsom vi samlades runt lägereldarna en gång i tiden. En del menar att det också finns en kvalitetsskillnad mellan värmen från ett elelement och den från en kamin eller vedspis. För det första blir eldstaden riktigt varm. Däremot blir kroppen inte varm in till märgen av att man sätter på värmepumpen, och en eldriven kamin behöver stå på länge för att driva ut frosten ur ett kallt hus. Elektriska kaminer ger sällan över 2 000 watt medan också en liten gjutjärnskamin utan vidare ger 6 000 watt. Rent vetenskapligt finns det ingen känd skillnad mellan värme som skapas av elektrisk energi kontra förbränning, men kroppen reagerar annorlunda på den intensiva värmen från en eldstad, och inte minst på den infraröda strålningsvärmen från öppna eldstäder och kaminer med glasdörr som till sin natur påminner om värmestrålarna från solen. Inneklimatet blir också lite annorlunda. Eldstadens syreförbrukning skapar luftcirkulation och bränner upp en del damm. Detta, tillsammans med lukten av trä och rök, för oss tillbaka till bålets ursprungliga magi. Möjligen är det också på det viset att vi har blivit moderna nog att öppna oss för något som den föregående generationen inte brydde sig om. Allt går i cirklar. Då köksredskapen av hårdplast blev populära kastades träfat och gammalmodiga husgeråd (allt som överlevde säljs nu som ”allmogeantikviteter”) på bålet – och folk var glada över att se dem brinna. Glädjen över att kasta dem var en glädje av samma slag som vi i dag känner när vi gör oss av med en långsam dator. Men vedeldningens återkomst handlar inte om nostalgi. Visserligen kan den betraktas som en modern och användbar nationalromantik och som en del 21

9789127133969_Mytting_text section.indd 21

2012-06-19 14.35

V ED

9789127133969_Mytting_text section.indd 22

2012-06-19 14.35

k y lan

av folksjälen, men det räcker inte för att förklara varför så många övergår till en stenåldersmetod för att värma upp ett hus som har fiberoptisk nätförbindelse. En förklaring är att vedeldning innebär att man upprättar kontakt med själva vädret. Den egna personen fungerar som termostat – förbindelsen mellan kylan utanför och värmen därinne. Veden har något som olja och el aldrig kan prestera – den är en förpackning av sin egen energi, en energi som en gång var ett levande träd. Den som eldar måste gå ut till vedhögen, in igen och bekämpa kylan. Kylan biter, men man kan besegra den. Under ett kort ögonblick är man i beröring med livets nakna nödvändigheter, och upplever något av samma djupa tillfredsställelse som grottinvånaren kände.

Thoreau och veden En av dem som har citerats flitigast när det gäller människans förhållande till ved är Henry David Thoreau som 1845 flyttade ut i skogen för att det moderna amerikanska samhället hade blivit honom motbjudande. ( Ja, 1845.) I boken Walden skrev han: ”Det finns anledning att vara uppmärksam på vilket värde som veden fortfarande tillskrivs. Också i denna tidsålder och i detta nya land har den ett värde som är mer stadigvarande och universellt än guld. Trots våra upptäckter och uppfinningar kan ingen oberörd gå förbi en vedstapel. Den är lika dyrbar för oss som den var för våra saxiska och normandiska förfäder.” Det var också Thoreau som, även detta i Walden, skrev ner det numera utslitna talesättet att veden värmer två gånger, en gång när man hugger och en gång när man eldar. Antagligen borde han också ha lagt till värmen när man klyver, staplar och bär, men det skulle inte ha stämt med Thoreaus livsfilosofi, för i likhet med Einstein ville han förenkla det som kunde förenklas, och han dog på det vis som en man av hans format ska dö på: av lunginflammation som han hade ådragit sig när han låg på magen och räknade årsringar på en stubbe.

Sannolikt använde Thoreau en liknande yxa – en fällyxa med brett, kort huvud och rakt skaft, med bra balans också för hugg från sidan. Den här yxtypen var vanlig bland Nordamerikas nybyggare och den var ett resultat av många kulturers samlade smedtraditioner under kolonialtiden. Bilden visar en nyproducerad American Felling Axe från Gränsfors Bruk.

9789127133969_Mytting_text section.indd 23

2012-06-19 14.35

V ED

Bioenergi för den samvetsgranne En stor fråga för vår tid tränger sig på. Kan man elda med ved och ändå ha gott miljösamvete? Eldstäder släpper ut mycket CO2, så mycket som 1,9 kg för varje kg normaltorr ved. Att vedeldning av nästan alla experter ändå accepteras som en grön energikälla bottnar i ett enkelt faktum: träd binder CO2 medan de växer, men förr eller senare kommer gasen att släppas ut igen. Om trädet förbränns i en spis är CO2-utsläppet av samma omfattning som om trädet hade fått stå och ruttna. Poeten Robert Frost använde faktiskt begreppet ”rökfri förbränning” då han skrev om ett ruttnande träd: The slow smokeless burning of decay. Vedeldning är ett effektivt sätt att dra nytta av en av världens bästa solfångare, helt enkelt genom att låta en nödvändig naturprocess ta en vända inomhus. I dag binder den svenska skogen ungefär dubbelt så mycket koldioxid i förhållande till utsläppet. Det ska dock understrykas att både mängderna som binds och som släpps ut är svåra att beräkna och varierar dessutom i hög grad. Om man skulle låta bli att släppa ut klimatgaserna som lagras i träden, måste de fällas och lagras för evigt på ett torrt ställe, eller bli byggnadsmaterial – och trähus har i sin tur en begränsad livslängd innan de ruttnar eller måste rivas. Dessutom samlas mest CO2 när träden är unga och växer snabbt. Genom att föryngra skogen kan man under en period binda mer CO2. Utsläppet av klimatgas ökar alltså inte genom att man eldar med ved så länge som förbrukningen är i balans med tillväxten. I Sverige har skogen en tillväxt på 110 miljoner kubik, medan uttaget ligger på 79 miljoner kubik. Skogsvolymen ökade från 1926 till 2006, under 80 år, från 1 800 till 3 100 miljoner kubik. Den årliga tillväxten har fördubblats. Både skogsforskare och myndigheter vill gärna att vi eldar mer med ved, och både Norge och Sverige har som mål att fördubbla användningen av bioenergi före 2020. En liten poäng i sammanhanget är också att lokal, grön energi är storpolitiskt ofarlig. Länder som är helt beroende av olja, kol och andra fossila bränslen är extremt måna om sina resurser. Men ingen har någonsin gått ut i krig för att erövra ved, och inget sjöfågelbestånd har dränkts av olja för att en släpkärra med ved har halkat ner i ett dike. En vedstapel förhindrar inte krigsutbrott, men enkla, lokala energiresurser ger sällan upphov till konflikter. El från vattenkraft uppfattas gärna som den renaste energikällan, men den kräver en omfattande infrastruktur innan den kan börja fungera, i form av 24

9789127133969_Mytting_text section.indd 24

2012-06-19 14.35

k y lan

Det var inte förrän på 1870-talet, när fotogenlampan kunde ersätta ljuset från den öppna härden, som vedspisen av gjutjärn gjorde entré i torpstugorna. Det var en stor omvälvning från den öppna och sotiga spisen till denna nymodighet. Ingen rök slog in i köket och det var lättare att hålla rent och snyggt. Foto: Kerstin Gustafsson

dammar, anläggningsarbete och kraftledningar. Dagens elmarknad utgår dessutom till viss del från import av utländsk elektricitet producerad med exempelvis kol. I jämförelse är vedeldningens infrastruktur behagligt lätthanterlig. En gjutjärnskamin håller utan vidare i 40–50 år, och i de flesta fall kan den eldas med närodlad ved. Det går åt ganska lite energi till bearbetningen av ved. Till privat förbrukning behövs egentligen bara en motorsåg, en vedklyv och en bil med släpkärra. Ligger skogen i närheten av huset räcker 20 liter bensin till en riktigt stor vedstapel. Produktion i större skala kräver fler arbetare, traktor och vedmaskin, men den här utrustningen kan i gengäld täcka flera hushålls behov. Bilden blir inte fullt lika okomplicerad om man skulle börja med vedeldning i riktigt stor skala – med skogsmaskiner och stora uttag av biomassa. Bland annat måste tidsskillnaden mellan utsläpp och skogsförnyelse vägas in 25

9789127133969_Mytting_text section.indd 25

2012-06-19 14.36

V ED

– om man fäller och bränner för stora mängder gammal skog, kommer man att på kort tid släppa ut CO2 som inte binds förrän motsvarande mängd skog har vuxit upp igen. Vid alltför stor obalans kan klimatet skadas under perioden fram tills att balans har uppnåtts. Därtill ska läggas utsläpp från maskiner och transportfordon som krävs vid stor industriell avverkning. Sverige importerar mycket trä, men av statistiken går det inte att utläsa hur mycket som utgörs av ved. Det är förbjudet att importera ved och flis från en del länder, eftersom främmande skadeinsekter kan överleva i bark och flis och angripa vegetation som inte har samma motståndskraft som insekternas naturliga biotop. Vad gäller begränsningar av import av trä följer Sverige EU:s bestämmelser. Det är exempelvis förbjudet att importera trä och träprodukter av barrvirke från Portugal på grund av förekomst av tallvedsnematod.

Eldning i stadsmiljö I tättbefolkade områden kräver vedeldning mer eftertanke. I mindre samhällen och ute på landsbygden och om man har renbrännande eldstäder, blir rök- och partikelutsläppen så utspridda att hälsofaran är minimal, men i stadsområden kan utsläppen bli alltför koncentrerade, särskilt i fråga om svävande partiklar. Den berömda ”Elverumsundersökningen” i Norge från 1982 dokumenterade att vedeldning på småorter kalla dagar gav upphov till lika mycket partikelutsläpp som biltrafiken i centrala Oslo – som på den tiden gick på dubbdäck och blyad bensin. Dessa deprimerande resultat var en av anledningarna till utvecklingen av de renbrännande ugnarna i slutet av 1980-talet, och till en mer utvecklad eldningskultur med torr ved och fullständig förbränning. Kvalitetsved i en modern eldstad som eldas på rätt sätt ger ner mot 5 % av utsläppen jämfört med eldning av halvtorr ved med strypt lufttillförsel. Mycket av forskningen om skadeverkningar av vedeldning i stadsmiljö kommer från Christchurch, den äldsta staden på Nya Zeeland. I de gamla bostadskvarteren (som har överlevt trots flera jordskalv) är vedeldning fortfarande den viktigaste uppvärmningskällan. Stadens geografi gör den utsatt för smog, och en stor del av luftföroreningarna förklaras med vedeldningen. Man har räknat ut att antalet sjukhusnätter för andningsproblem ökar med 8 % vintertid, enbart på grund av vedeldningen. I Christchurch är det förbjudet att 26

9789127133969_Mytting_text section.indd 26

2012-06-19 14.36

k y lan

elda i eldstäder som inte är renbrännande, och vedhandlarna får böter om de säljer ved med en fuktkvot på över 25 %.

Ett skydd mot elpriserna Naturligtvis kan inte moderna samhällen helt gå över från el till ved. Men eldstäderna har redan nu en viktig uppgift vad gäller att avlasta elnätet under kalla perioder. Automatiken återfinns hos slutförbrukaren: Under kalla perioder stiger elpriserna och elelementen räcker kanske heller inte till. Om leveranserna av ström helt skulle avbrytas, finns ingen bättre eller mer universell reserv än ett vedlager, som också gör det möjligt att koka vatten och laga mat. På den svenska landsbygden, där elavbrott ingalunda är ovanliga, blir vedspisen eller kaminen med kokplatta räddningen, och många är de som svär ve och förbannelse över att tidigare ägare eller de själva slängt ut husets eldstäder. Kylan kan verkligen utlösa djup desperation, särskilt eftersom befolkningen har vant sig vid att alla varor ska finnas tillgängliga omedelbart och överallt. I stadsområdena finns det bara ett sätt att garantera prisvärd ved i tillräcklig mängd inför vintern, och det är att skaffa den innan det blir kallt. Under varje kall period upplever vedhandlarna hur desperata folk blir när eluppvärmningen inte räcker till och vedlagren är tömda – de ser just den ångest som infinner sig när det börjar bli kallt. Då kan vanliga, hedervärda medborgare tränga sig före i kön för att komma över några säckar ved. Varje gång kylan slår till är det alltid två grupper som intervjuas på radio: informatörerna på kraftbolagen, som berättar att vattenmagasinen nästan är tomma, och vedhandlarna som säger: ”Folk har glömt att köpa i tid. De handlar inte förrän det blir kallt.”

Nästa uppslag: Symmetriskt planterad och välskött björkskog. Träden är ungefär tjugo år gamla.

9789127133969_Mytting_text section.indd 27

2012-06-19 14.36

V ED

9789127133969_Mytting_text section.indd 28

2012-06-19 14.36

k y lan

9789127133969_Mytting_text section.indd 29

2012-06-19 14.36

VEDÄLSKARE mönsterskog på ungkarlsjord Den första snön har fallit och ett bilspår visar vägen till Arne Fjeld i Nordskogbygda, knappt 15 mil norr om Oslo. Arne är jordbrukare med ett djupt intresse för bygdekultur och en uppskattad föredragshållare. Eldningssäsongen är redan igång och gamla och nya kaminer håller värmen i bostadshuset. Det är från 1870 och de glimrande rena originalfönstren har sådana där små bucklor som bara finns i gammalt fönsterglas. Jaktmarkerna börjar rakt utanför dörren, och i dag står geväret i farstun. På fönsterbrädet blänker tre hagelpatroner. ”Jag tror”, säger Arne, ”att ju mer urban man blir, desto lättare blir det att köpa det man behöver i en kvällsöppen butik, och desto mer oförståeliga blir de enorma vedhögar vi har på landsbygden. Antagligen är alltihop tämligen obegripligt också för folk från varmare trakter. I Australien samlar ursprungsbefolkningen torra grenar eftersom de behöver ved till matlagningen. Men här i Norge måste vi inse att vi rent klimatmässigt bor i ett u-land. Förr i tiden tvingade kylan och den långa vintern oss att planera inför framtiden. Det var inget man valde. Man var tvungen att samla ved för en hel vinter, och lägga till lite extra för att gardera sig mot svårigheter och otur. Så var det. Du var tvungen att ha så det räckte för annars frös din familj, och i värsta fall frös man ihjäl. Jag tror att det här har satt sina spår hos norrmännen. Ända fram tills att vi fick en samhällsordning där de starka hjälpte de svaga, och de kloka sörjde för dem som gjorde bort sig eller hade otur – var man tvungen att ha så det räckte. Och blev vintern tre veckor längre än vanligt, då frös man.” Arne hämtar sin ved från flera skogsområden nära gården, men har ett mycket speciellt förhållande till ett av dessa områden. Den här skogen är ett resultat av noggrann skötsel, och den har också en särskild familjehistoria. Området hörde ursprungligen till ett småbruk i närheten. Där bodde en kvinna tillsammans med en son hon fick när hon var mycket ung. Sonen förblev ogift, och de två bodde tillsammans hela livet. Det lilla hushållet var nästan självförsörjande på vad den enda, välskötta åkern gav. Modern blev mycket gammal innan hon dog, och sonen var då så till åren 30

9789127133969_Mytting_text section.indd 30

2012-06-19 14.36

V EDÄL SKARE

arne fjelds mönsterskog slog rot på en övergiven åkerlapp, och därefter ägnade han mycken möda åt att få raka stammar och fin näver.

att han flyttade direkt till ett ålderdomshem. Arne anmälde genast sitt intresse för att köpa gården, men det gick många år utan att affären blev av eller att småbruket drevs vidare. Först efter tjugo år fick Arne möjlighet att köpa gården. Åkern var då helt igenvuxen av björk, inte minst på grund av att sonen hade plöjt just innan han flyttade. Träden hade slagit rot över hela åkern, och Arne skrinlade den ursprungliga, mer lönsamma planen att odla spannmål där. ”Tanken slog mig genast”, berättar Arne: ”Detta var en unik chans att skapa en perfekt skog. Träden var jämngamla och stod i bördig jord med ypperliga växtförhållanden.” Alltså började Arne sköta skogen som om varje träd var en rosenbuske. Han gallrade i den tre gånger och lät träd av olika höjd stå kvar. Det var arbetskrävande och hans hustru log och ruskade på huvudet när han gick upp tidigt för att få bort snö från träden så att de inte skulle böja sig. Men Arne och hans 31

9789127133969_Mytting_text section.indd 31

2012-06-19 14.36

V ED

arne hämtar all ved från skogen runt gården, och staplar veden i luftiga staplar som ger bra torkförutsättningar.

hustru har all anledning att vara stolta över resultatet. Nu står björkarna lika raka som flaggstänger. Flera av dem har hela 9 m kvistfri stam. Förutom ved hämtar Arne också slöjdnäver från de bästa träden. Nävern är jämn som läder och ger ett bra kilopris. Jordbruket är från en tidsålder då vedeldning var det enda alternativet för uppvärmning. Varje våning i huset har stora, eleganta etageugnar och det syns på skorstenen att man inte knusslade med storleken. Skorstenen har inmurade stegpinnar invändigt, och är så stor att sotaren kan gå ner i själva pipan och gå ut igen genom en sotlucka som är 1 m2 stor. ”Men”, berättar Arne, ”det var nog inte så att människor förr i tiden hade ett oerhört personligt eller romantiskt förhållande till veden. Mycket av arbetet på en gård var tungt och slitsamt. Veden var en av många uppgifter som man helt enkelt var tvungen att klara av, tillsammans med en hel massa annat som 32

9789127133969_Mytting_text section.indd 32

2012-06-19 14.36

V EDÄL SKARE

stod på kö för att bli gjort. Det krävdes enorma mängder ved för att hålla en gård varm. Den här gården ligger på ett sådant ställe att snön smälter sent, och innan jordbruket mekaniserades var våren en mycket arbetsintensiv period.” Han berättar att arbetsuppgifter följde slag i slag under sommaren. Det fanns inte tid, eller avsattes inte tid, för att ta in veden förrän långt in på hösten. Då hade en man arbetat i stort sett hela året med att hugga timmer och lägga i högar, och först på hösten släpades alltihop till gården och kapades upp. Många gånger hann inte veden bli torr till vintern. ”Det var något som gjorde mig oerhört irriterad när jag var ung”, berättar Arne. ”Antagligen är jag så entusiastisk inför ved nuförtiden på grund av att jag irriterade mig på att min far aldrig prioriterade den. Jag minns att jag jämt hämtade frusen ved. Jag var tvungen att slå loss klamparna från varandra och lägga dem på kaminen för att tina. Köksgolvet var skevt, och det rann isvatten med sågspån längs plankorna. Nu, i vuxen ålder, blir jag sur om jag hör att det fräser i veden. Därför hugger och klyver jag på våren. Och jag stortrivs med det. Jag eldar med alla möjliga sorters träslag och märker skillnaden på hur de reagerar i kaminen. Jag tittar på alla klamparna och om jag hittar någon med ett vackert mönster lägger jag den åt sidan och använder den till knivskaft. Det är sådan jag har blivit. Jag klarar inte av att något går till spillo.” Arne menar att klyvningen av veden är det moment han tycker bäst om. ”Det är rent terapeutiskt. Det är ju inget komplicerat arbete. Det är bara en rutin, men det är inte tråkigt. Det är så mycket i vårt vardagsliv som gör oss nedstämda. Om jag till exempel har varit på ett möte och blivit engagerad av någon fråga, går jag ofta och tänker på vad jag egentligen skulle ha sagt. Men jag håller inte på och grubblar när jag står vid huggkubben. Huvudet är aldrig så behagligt tomt som när jag håller på med veden.”

9789127133969_Mytting_text section.indd 33

2012-06-19 14.36

V ED

9789127133969_Mytting_text section.indd 34

2012-06-19 14.36

S kogen

Å, det var en bra tid, han högg famnved och Inger såg på, det var hans bästa tid. KNUT HA M SUN

Skogen upplevde Isak Sellenrå i Knut Hamsuns roman Markens gröda sina allra bästa stunder i vedskogen. För att föregripa misstankar om chauvinism: Inger stod inte och ”såg på” för att hon var lat eller full av vördnad för en man med yxa. Hamsun skrev som han gjorde för att Isak inte kunde glädja sig över arbete som ingen värdesatte eller fick se. Stackars den man som måste hugga ved bara till sig själv. I LIKHET MED MÅNGA MÄN

9789127133969_Mytting_text section.indd 35

2012-06-19 14.36

V ED

DET HAR SINA HELT EGNA KVALITETER: att ge sig ut i skogen medan snöfläckarna fortfarande ligger runt träden och vårluften är tunn och kall. Haka loss ryggsäcken, fylla en trofast motorsåg med bensin och börja. Starta försiktigt med att ta småträd så det blir lättare att komma åt de större. Gå bort till det första större trädet för året, en av de långa björkarna som har stått trångt och sträckt sig efter ljuset så att den nu är smärt och vit. Rusa motorsågen, trycka den mot trädet och höra svischet genom luften när trädet faller i någorlunda rätt riktning. Stoppa den puttrande tvåtaktsmotorn, lyfta visiret på skogshjälmen och njuta av stillheten medan världen återvänder, och se på det fällda trädet som till vintern kommer att skänka värme och ljus. Mycket kan hämtas från naturen, men vedhuggarens arbetsinsats får alltid sin belöning. Det är en syssla där resultatet, till skillnad från garnfiske, jakt och hjortronplockning, praktiskt taget är säkerställt. Det är ett hedervärt arbete som folk kan göra tillsammans, och det fanns knappt någon syssla med kortare väg från insats till resultat. Varje träd är värt sin vikt i kilowattimmar. Även den minsta, klenaste pinne kommer till nytta. Det är som att plocka småpengar: Tillräckligt många enkronor ger en hundralapp, och det är en skön känsla att inte slösa bort något. Till och med stammen på en ynklig liten gran kan förvandlas till uppskattad tändved när almanackan visar januari, termometern faller till minus tjugosex och diskmedlet flyter trögt ur sin plastflaska.

Var ska man hugga? Inte många har egen skog, men det finns ändå möjligheter att som privatperson få hugga ved. Många skogsägare i Sverige baserar nu driften på skogsmaskiner. Under de senaste 30 åren har antalet anställda inom skogsindustrin halverats. Det ger goda möjligheter för vedhuggare med frisk rygg, antingen för att gallra skog, röja efter stormar eller hugga i terräng som är för oländig eller mager för att skogsmaskinerna ska vara till nytta. Välgallrad skog ger rakare och bättre virke och är eftertraktad av skogsägare. Andra typiska möjligheter är att träffa avtal om att hugga längs diken, nära kraftgator, åkerkanter, gamla betesmarker och åkanter. Dessutom går många skogsägare med på att låta privatpersoner hämta sådant som blir liggande kvar på marken efter maskinell avverkning. Kom ihåg att torrgran och torrfura ska 36

9789127133969_Mytting_text section.indd 36

2012-06-19 14.36

SKO GEN

sparas – dessa utgör viktiga biotoper för insekter och bevarande av artbalansen. Det kan finnas gott om ved kvar i trädtoppar och kasserade träd. Det ger inte samma njutning som att hugga träd i en rofylld vedskog, men är inte lika ansträngande. De flesta trädslag blir längre och får färre kvistar om de står tätt. Träd som står fritt i mycket sol blir kortare och får långa grenar längs hela stammen. Men är det trångt konkurrerar träden om utrymmet och sträcker sig mot ljuset. Detta syns tydligt på träd som växer i branta sluttningar eller i sänkor. Långa, raka träd är perfekta till ved. De är enkla att fälla, hanterliga att dra fram, lätta att klyva och blir utmärkta byggstenar i vedstapeln. Kvistning av krokiga och tätvuxna barrträd kräver mycket mer arbete. För vedhuggaren är det sällan de största träden som gäller. När ett träd har uppnått en ålder av mellan 20 och 40 år har de flesta trädslag fått en rejäl men samtidigt lätthanterlig grovlek. Är trädet äldre än så blir det så grovt att det kräver en stor arbetsinsats att dra det från avverkningsplatsen till släpkärran.

Till skogs Under de första besöken i vedskogen är det tillrådligt att utöva en viss självbehärskning. ”Tumregler” har en annan betydelse för folk med motorsåg än för folk som arbetar på kontor. Inga råkade ut för lika många hemska yrkesskador som de gamla skogsarbetarna, och risken är överhängande att man skadar sig svårt om man inte lär sig att ta det lugnt med motorsågen. En sågkedja på full hastighet går i 70 km/t, och med vanlig längd på svärdet har vedhuggaren närkontakt med 1 700 vassa sågtänder varje sekund. Därför ordnas säkerhetskurser för motorsågsintresserade på många platser, och motorsågstillverkarna har bra instruktionshäften och videosnuttar (också på internet) som visar hur man ska hantera sin såg. I Sverige finns den ekonomiska föreningen Säker Skog. Den verkar bland annat för att arbetet med motorsåg ska bli säkrare och har också utvecklat ett motorsågskörkort med olika klasser. Här inpräntas också några viktiga förhållningsorder: Använd alltid skyddsutrustning (se sidan 65). Slå följe med några erfarna vedhuggare, ta aldrig med hunden eller barnen, börja med små träd, och var försiktig om det blåser upp. Också små vindstötar kan sätta ett stort träd i rörelse. I början är det nog så svårt att fälla medelstora träd åt rätt håll, och om det börjar blåsa upp, blir 37

9789127133969_Mytting_text section.indd 37

2012-06-19 14.36

V ED

osäkerhetsfaktorn mycket stor. Också om rikt- och fällskär har lagts på rätt sätt och allt annat stämmer, finns det inget som hindrar att ett stort träd faller åt fel håll om vinden tar tag i det. Låt oss ge ordet till experten Hans Børli, poeten som arbetade hela sitt liv i skogen: ”Detta till synes så enkla och tunga yrke är fullt av finesser, små knep och finurligheter som man bara kan lära sig genom erfarenhetens hårda skola … man måste kunna rikta trädet på centimetern dit man vill ha det, annars är risken överhängande att du kommer att få slita dig halvt fördärvad med omtagningsklack och vändhake.” Nya vedhuggare gör därför bäst i att börja försiktigt och skaffa sig kunskap allteftersom. Lära sig att utnyttja trädets egenskaper och bedöma hur det kommer att falla utifrån grenarnas tyngdpunkt och lutningen i terrängen. Annars kommer trädet att kilas fast i andra träd, sågsvärdet kan klämmas fast och andra faror kan dyka upp. Veden värmer inte särskilt skönt om det ligger kroppsdelar i en container utanför akutmottagningen på sjukhuset. Arbetet i skogen är krävande. Intensivt skogsarbete är något av det tyngsta man kan syssla med. Att släpa timmer förbränner hela 1 168 kcal i timmen, medan klyvning med yxa kräver 444 kcal. Jämförelsevis förbrukar man 74 kcal under loppet av en timmes tevetittande, 281 kcal vid golvtvättning, 405

Riktskäret avgör hur trädet faller. Nästa snitt med sågen – fällskäret – sågas bakifrån och ska sluta när det återstår en tunn brytmån. Den fungerar som ett gångjärn som håller trädet när det faller till marken. En kurs i trädfällning är en viktig säkerhetsåtgärd innan man beger sig ut i vedskogen för första gången. T.h. Klassiska inslag i vedskogen: spännband, bucklig släpkärra och en grusväg alldeles efter tjällossningen.

9789127133969_Mytting_text section.indd 38

2012-06-19 14.36

SKO GEN

9789127133969_Mytting_text section.indd 39

2012-06-19 14.36

V ED

vid snöskottning, 510 vid fotbollsspel, 814 vid hård aerobics och till sist det enda som slår arbete i skogen: snabb löpning – 1 213 kcal. Med andra ord: inför en dag i skogen räcker det inte med en snabblunch och Coca-Cola. Vedhuggaren måste ha mat, inte matsäck. Här passar verkligen uttrycket ”skogshuggarfrukost” in. Före motorsågarnas tid, då grovt timmer fälldes i djup snö med häst, yxa, stocksåg, tolv timmars arbetsdag och allehanda problem, reglerade arbetsavtalen vilken kost skogshuggarna skulle ha, och man specificerade gärna ärtor och fläsk i en mängd som skulle ha fått dagens näringsexperter att svimma. En svensk universitetsstudie av matleveranserna till skogsarbetare i Norrland visar att varje arbetare förbrukade 9 300 kcal per dygn. Detta låter ofattbart mycket med tanke på att kontorsarbete bara kräver 2 000–3 000 kcal. Skogsarbetarna befann sig i själva verket nära gränsen för vad människan klarar av att förbränna, för 12 000 kcal (vid polarexpedition med skidor och släde) är bland de högsta förbrukningar som har registrerats. Studier visar att dagens skogsarbetare med motorsåg förbränner cirka 6 000 kcal på en arbetsdag. Det är ungefär samma dygnsbehov som krävs vid militära stridsövningar, och därför innehåller också försvarets frystorkade soldatransoner 5 000 kcal. Det går åt mycket mat i skogen och rejält med dricksvatten. Ordentligt med mat skänker helt enkelt större säkerhet.

Huggningssäsongen Vedhuggaren belönas rikligt om han arbetar i samklang med naturen och årstiderna. Trädens årscykel gör att det är bäst att fälla dem på vintern eller på våren, i god tid innan lövsprickningen. Då har träet minst fukt i sig och torkningen går därför snabbare. Många tycker om att fälla runt påsk, så att stockarna kan dras fram på skaren. Mot våren och sommaren ökar fukthalten betydligt, träet tar längre tid att torka, för att inte tala om att det blir tyngre att hantera stockarna. Senvintern och förvåren är alltså den bästa tiden för att fälla träd. Men om man skulle vara sent ute eller inte har någon anledning att börja förrän på försommaren, är det ändå inte för sent. Praktiska experiment har visat att torkningen också av dyblöta vedklampar går snabbare än många tror på försommaren. Det är emellertid smart att då använda en metod som kallas för bladtorkning eller syrfällning. Då fälls träden och får ligga orörda med grenar, blad och kro40

9789127133969_Mytting_text section.indd 40

2012-06-19 14.36

na. Träden förstår inte att de har fällts och bladverket kommer att fortsätta att växa och suga ut näringen från stammen så att fukten dras ut. Egendomligt nog spricker bladen också ut på lövträd som fälls om vintern, alltså innan de får knoppar. Med syrfällning sjunker fuktigheten snabbt den första veckan, ofta från 50 till 35 %. Efter ytterligare några veckor, beroende på säsong och trädets storlek, kommer bladen att ha vissnat. Men veden är ännu inte torr nog att elda med – vanligtvis ligger fukthalten på ungefär 30 %, och metoden går bara snabbare jämfört med vanlig torkning fram tills bladen har vissnat. Därför gäller det att ligga i och omgående kapa, klyva och stapla veden för fortsatt torkning om den ska bli klar till vintern. Försök visar att också barrträd suger ut fukt ur stammen om de får ligga okvistade, men det går för långsamt för att det ska ha någon praktisk betydelse i det här sammanhanget. Ett annat sätt att påskynda torkningsprocessen är att randbarka. Då avlägsnas barken i 2–3 längsgående ränder på stocken, antingen med yxa, barkspade eller motorsåg. Randbarkning kan kombineras med syrfällning. Under flera

Bra träning och nyttigt arbete: Jo Gunnar Ellevold randbarkar nyfälld björk och säkrar vinterveden.

9789127133969_Mytting_text section.indd 41

2012-06-19 14.36

V ED

årtionden var det ett kvalitetskrav att stockar till ved skulle vara randbarkade med två till fyra ränder, medan lövträd som hade syrfällts före den 14 juli kunde levereras orandade om de hade fått ligga sex veckor med löv. Sommaren bjuder emellertid på ett extra problem för vedhuggaren. Arbetet är tungt nog som det är, och svetten rinner friskt under skyddsutrustningen om det är 25 grader varmt. Förutom törst och huvudvärk omringas vedhuggaren av knott och mygg som lyfter från kvistarna på träden som fälls. Det kan fördyst ra livet, men självfallet skänker minnet av hårt arbete lite extra värme till varje vedklamp.

Veden som aldrig torkar Det går alltså utmärkt, även om det inte är optimalt, att fälla träd på försommaren. Vedhuggning senare på året kan emellertid ge avsevärda kvalitetsproblem. Många har varit med om att det finns ved som helt enkelt vägrar att torka, oavsett hur länge den får ligga. Detta gäller särskilt träd som har fällts om hösten, som har fått ligga en tid i skogen, eller som har förvarats fuktiga i ett tätt vedskjul. Även om veden får goda torkförhållanden senare, blir den aldrig riktigt torr. Varför? Fukt är väl fukt, eller hur? Just denna fråga ställde sig förmodligen Skogsforsøksvesenet 1964, då man inledde ett tvåårigt forskningsprojekt just om torkning av virke från lövträd. Man högg träd under var och en av de fyra årstiderna. Varje parti torkades både i öppen terräng och inne i en tät skog, både barkat och obarkat. Dessa experiment, och senare forskning, visade att om torkningsförhållandena för lövträd är dåliga inledningsvis kommer inte fuktnivån att överhuvudtaget sjunka så lågt som när det gäller virke som har fått torka fort. När torkprocessen inte kommer igång, och fukten stannar kvar i träet, startar den naturliga nedbrytningen. Det är inte nödvändigtvis så att träet blir ”surt” eller svampangripet, men bakterier börjar etablera sig, och enkelt uttryckt bildar dessa enzymer och slem runt de invändiga träfibrerna. Detta försämrar vattentransporten och denna får inte ny fart bara för att torkförhållandena blir bättre. Även efter lång torkning kommer slemmet att finnas kvar i veden och sänka kvaliteten. Detta ger två negativa följdverkningar: slemmet hindrar vattnet från att förångas, vilket gör att fukthalten aldrig sjunker till optimal nivå. Och slemmet får också en negativ effekt vid eldningen, eftersom det hindrar kontakten med syret, 42

9789127133969_Mytting_text section.indd 42

2012-06-19 14.36

så att förbränningen blir trög. Därför ska man inte ha stockar liggande under en längre period obarkade i skogen, utan se till att få hem dem, kapa dem, klyva dem och lägga på tork. Tall och gran är inte lika utsatta för den här sortens bakterieangrepp, och klarar att ligga och vänta en längre period i skogen.

Vilka träd ger bäst ved? Kvalitetsskillnaden i fråga om ved, förutom torkningen, ligger i det som kal las brännvärde – i praktiken ett mått på hur tätvuxet trädet är. Hårda träslag väger mer, och ger mer värme, än poröst trä av samma volym. Till exempel ger en klamp av ek 60 % mer värme än en lika stor klamp av al. Men kg för kg ger al och ek samma värme. Ur det här perspektivet borde ved säljas efter vikt och fukthalt, men för närvarande är detta inte fallet. Ett problem med att mäta efter vikt är naturligtvis att kunden riskerar att få betala extra för fuktig ved. Men 2011 inledde Norsk institutt for skog og landskap, som är landets ledande forskningscenter för skogsbruk, ett projekt som heter ”Från famn till kWh”. Målet är att införa en fungerande energimärkning av ved. Planen är att märka alla vedsäckar med hur många kilowattimmar de innehåller. Detta kan också innebära att gran och andra lättare träslag får en större marknadsandel, eftersom kvalitetskriteriet utgår från den värmemängd som vedsäcken innehåller. Energimärkning av ved finns inte i Sverige. Det finns utmärkta tabeller över de olika trädslagens brännvärden (täthet), se sidan 169, men man ska inte stirra sig blind på siffrorna. De är ett medeltal, hämtade från träd i hela landet, och variationerna kan vara mycket stora inom varje trädslag. Generellt sett är träd som har vuxit långsamt på mager jord tyngre och bättre än de som har skjutit i höjden på rik, fuktig låglandsmark. Den sortens träd blir lättare och mer porösa, något som också framgår av att årsringarna är breda. Skogsforskare har hittat stora variationer i täthet, särskilt på gran och tall. Genomsnittlig täthet ligger på respektive 380 och 440 kg per kubik, men forskarna har hittat tall och gran med vikter från 300 till 600 kg per kubik – alltså lika tätvuxet som ek! Lövträd har mindre variation än barrträd. Men vedeldningens glädje ligger inte i decimaler och mikroskop. Även om de hårda lövträden är mest eftertraktade finns det ingen anledning att vara för kräsen. Som annars i livet får man finna sig i vad man får tag på, och många vedentusiaster accepterar sämre trädslag som en sorts variation. De hugger från 43

9789127133969_Mytting_text section.indd 43

2012-06-19 14.36

V ED

Så illa kan det gå. Det här är ved från träd som har legat okvistade i skogen ett år efter att de fällts, och som kapats och kluvits sommaren därefter. Veden har drabbats av olika mögel- och svamp arter och flera vedträn har angripits av röta. Även om veden är någorlunda torr brinner den dåligt på grund av den invändiga svampväxten.

skog i närheten, och ser hur olika sorters trä beter sig i eldstaden. De tycker om hur barrträ brinner livfullt och knastrar, de värdesätter att asp ger stora jämna lågor i den öppna spisen, och använder hårda trädslag på kvällen för att de varar längre och ger en fin, intensiv glöd som lätt antänder nästa laddning ved. De lätta trädslagen är emellertid ypperlig ved – inte bara för att snabbt få upp eld – de är också perfekta de småkalla dagarna i början och i slutet av eldningssäsongen, eftersom de brinner häftigt också i mindre mängd, och ger ren förbränning utan att eldstaden nödvändigtvis blir glödhet. De brinner fort ner till aska, men en praktisk lösning på detta är att bränna dem tillsammans med en stor klamp av hårt trädslag som brinner länge. Dessutom kan de ha andra kvaliteter – al kan till exempel torka till 8 % fukthalt och är därmed både lättantändlig och ger ett brännvärde högt över standardtabellernas mått. 44

9789127133969_Mytting_text section.indd 44

2012-06-19 14.36

Tändved För att göra eldningen lättare under vintern, kanske särskilt för familjemedlemmar med ett mer illusionslöst förhållande till eldstaden, är det lämpligt att vara på jakt efter tändved redan i vedskogen. Hårda trädslag är svåra att antända, och erfarna vedeldare passar på att fälla en del gran och asp. Trästrukturen gör att de här träden kan finklyvas till stickor som är suveräna att tända med. Tjärved (furuved som är full av kåda) är också utmärkt tändved, även om den sotar mycket. Ett annat bra alternativ är att tända med kvistar från lövträd. Smågrenar från björk har faktiskt mycket bättre brännvärde än veden från stocken – samma sak gäller näver, och bägge antänds lätt. För att göra grenarna hanterliga och lagom stora kan man bygga en kapställning. Två rader med stolpar slås ner i marken med öppningar på 20–30 cm. Lämpligt avstånd mellan stolpraderna är cirka 30 cm. Lagom längd på ställningen är 2–3 m. Grenar och kvistar trycks ner i ställningen och kapas med motorsåg. Buntarna tas ut, läggs i grova säckar och ställs att torka i solen.

Sin vikt i kilowatt Mellanstora träd ger uppseendeväckande mycket energi jämfört med arbetsinsatsen, och ett litet räkneexempel visar hur effektiv skogen är som solfångare. Skogsnäringen har många års vana av att beräkna volymen på träden utifrån så kallade kubiktabeller, där trädets diameter 1,3 m över marken räknas ut i förhållande till trädets längd. Beräkningsfaktorerna varierar lite från trädslag till trädslag, men standardberäkningen ger vid handen att en björk som är 15 m hög och har en diameter på 15 cm vid brösthöjd, har en volym på 0,12 m3, alltså ungefär 70 kg normaltorr ved. Om den här veden bränns i en eldstad med en förbränningsgrad på 75 %, kommer det här trädet att ge 225 kWh. Ligger elpriset på 90 öre/kWh, är trädet alltså värt 200 kronor. Med ett elpris på 140 öre/kWh är värdet 315 kronor. En vuxen björk – låt oss säga att den är 25 m hög och 25 cm i diameter – skulle ge 0,5m3, 300 kg ved och 960 kWh – ett värde på 860 respektive 1 340 kronor utifrån angivna elpriser. Tallar blir gärna 30 m höga, och stora tallar av den kalibern är egentligen förbehållna virkesindustrin, men kan ge så mycket som 2 m3 ved. Även med ett lågt brännvärde ger en stor tall 2 800 kWh i eldstaden. Många vedeldade hushåll klarar sig genom en kall vinter med ved från bara 7–8 mellanstora tallar. 45

9789127133969_Mytting_text section.indd 45

2012-06-19 14.36

V ED

En 400 år gammal douglasgran fälls. Stammen var 2,5 m i diameter och höjden 80 m. Foto från Jonsereds katalog 1985 för den amerikanska marknaden. Sågen är en Jonsered 920 Super.

Om man gjorde något så gudlöst som att fälla världens största träd, det 2 500 år gamla sequoiaträdet ”General Sherman” i Kalifornien, skulle man kunna elda i flera år medan man begrundade sitt brott. Trädet är 84 m högt, och den största diametern är 11 m. Volymen har beräknats till 1 487 m3. Många av våra vanligaste trädslag kan bli flera hundra år gamla, och världens äldsta träd växer faktiskt på Fulufjället i Dalarna. Här finns en gran som har daterats vara 9 550 år gammal. Det är roten som är så gammal, själva stammen är ”bara” 600 år. Men botaniskt sett är det en och samma individ som har uppnått denna höga ålder. De träd som blir äldst på en och samma stam är just sequoiaträden i Kalifornien. Flera av de nu levande träden där är över 3 000 år gamla. Sveriges största träd, mätt efter volym, är en jätteek på Ekerö, utanför Stockholm. Den har en volym på 84 m3. Höjden är 17 m och omkretsen 10,5 m.

9789127133969_Mytting_text section.indd 46

2012-06-19 14.36

Permanent grön energi En rolig övning är att försöka beräkna hur stor skogsareal som behövs för att förse ett hushåll med permanent energi från skogen. Självfallet är det en ganska osäker övning, för som det under flera år stod att läsa i den inledande redaktionella anmärkningen i Norsk skogshåndbok: ”All mätning är behäftad med fel.” I vårt fall är variablerna många. Vedmängden varierar med husets storlek, hur frusna invånarna är, hur välisolerat huset är, vilken sorts eldstad man har, och inte minst hur kallt det är från år till år. Volymen man får från skogen avgörs av trädslagen, markens avkastningsförmåga (boniteten) och årsvisa skillnader i nederbörd och temperatur. Men om vi struntar i alla förbehåll och ändå gör ett försök. Om vi utgår från att årsförbrukningen för en enfamiljsvilla ligger på 24 000 kWh, allt inräknat – ljus, uppvärmning, varmvattenberedare och elektriska apparater. Också hushåll som verkligen satsar på vedeldning kan sällan ha som målsättning att mer än hälften av energin – 12 000 kWh – kan komma från ved, såvida man inte gör en stor ombyggnad eller har en vedeldad värmepanna som cirkulerar vattenvärme och förvärmer vattenberedaren. Med en modern kamin med 75 % förbränningsgrad får man ut 12 000 kWh av ungefär 3 000 kg helt torr ved. (Detta motsvarar nästan 10 m3 normaltorr staplad björk, men vid energijämförelser är det bäst att beräkna i kg med 0 % fukt.) Utgångspunkten för räkneexemplet är enkel: skogen måste växa minst lika mycket på ett år som vi förbrukar på ett år. Växtförmågan uttrycks genom skogens bonitet, och detta är något som man i länder som exempelvis Sverige vet en hel del om, eftersom boniteten används som grund för att räkna fram skatten för jordbruksfastigheter. På Riksskogstaxeringens hemsida finns bonitetskartor för den svenska skogen. Man brukar utgå från att en ”oskött” björkskog med genomsnittlig bonitet har en tillväxt på 250 kg helt torrt virke per 1 000 m2 varje år. Med goda växtförhållanden blir tillväxten 500 kg per 1 000 m2 och ännu högre om skogen sköts om ordentligt. Alltså skulle varje hushåll behöva från 6 000 till 12 000 m2 skog för att kunna hämta 12 000 kWh varje år. Men, vilket vi kommer att återvända till, kan vissa nordiska trädsorter ha en tillväxt på hela 1 500 kg/m2. Då skulle ”vedträdgården” krympa till blott 2 000 m2, men den skulle behöva skötas och gödslas oerhört mycket. Från miljösynpunkt är det intressant att pröva räkneexemplet ur bägge perspektiven – att sköta skogen effektivt så att den 47

9789127133969_Mytting_text section.indd 47

2012-06-19 14.36

V ED

producerar mer och binder mer CO2 under växtfasen, och i bostaden utnyttja modern utrustning för energibesparing, till exempel använda vedpanna eller koppla eldstaden till varmvattenberedaren. Flera har hävdat att om vi använde lika stora resurser på att utveckla bioenergi som vi gör på energieffektivisering, skulle vi snart ha löst energiproblemet. I ett större perspektiv är det mycket som talar för att låta en ”klumpig” energikälla ta hand om uppvärmningen, för ström är en precisionsenergi som med fördel skulle kunna reserveras för den mer avancerade elektriska utrustningen i huset.

Skottskog En urgammal metod för att stimulera träds tillväxt, och som en del entusiaster har börjat få upp ögonen för igen, är att utnyttja en förmåga som finns hos vissa lövträd (bland annat björk, ek, poppel, sälg och pil) att växa upp igen ur stubbar. Det unga trädet använder sig av rotsystemet från den tidigare generationen och växer snabbare än om det hade behövt etablera egna rötter. Det får ett sugrör rakt ner i matskålen, och det femte året kan ett stubbskott vara dubbelt så högt som ett träd som vuxit från frö. När detta träd i sin tur fälls börjar cykeln om igen och roten växer sig ännu större. Björkstubbar kan ge näring åt nya träd i upp till 200 år innan de ruttnar. Ek kan föryngras nästan i det oändliga – i Storbritannien (där metoden kal las för coppicing, på svenska skottskog) har man hittat ekar som växer på rötter som är över 2 000 år gamla. Metoden är känd sedan urminnes tider, men har aldrig använts i någon större utsträckning. I Sverige var eken förbehållen kronan under många hundra år, eftersom virket användes till skeppsbyggeri. För att trygga den framtida försörjningen av ektimmer planterades på 1830-talet cirka 300 000 ekplantor på Visingsö. De flesta ekarna finns fortfarande kvar. Andra lövträd hade inte något större ekonomiskt värde, och det var ointressant att lägga ner något omfattande arbete på att bruka skogen. Men under senare år har metoden med skottskog använts i Sverige vid energiskogsodling. Tillväxten har visat sig bli från tre till fem gånger högre än i vanlig lövskog. Man använder träd som växer snabbt de första åren, främst pil och poppel. Också en gammal och murken björkstubbe kan ge näring till unga träd. De utnyttjar det gamla rotsystemet och växer snabbt. Ekstubbar kan ge näring till nya träd i upp till tvåtusen år.

9789127133969_Mytting_text section.indd 48

2012-06-19 14.36

9789127133969_Mytting_text section.indd 49

2012-06-19 14.36

V ED

I Sverige har sådana skogar gett mellan 1 200 kg och 1 500 kg ved per 1 000 m2, och björk 600 kg per 1 000 m2. Träden fälls innan de blir ”lata” – alltså innan den trögare tillväxttakten inleds. Sådan snabbväxande skog blir naturligtvis mer porös och sämre än långsamväxande träd, men som vi vet värmer trädslagen lika mycket kg för kg. Sådan energiskog är mest inriktad på flis eldade fjärrvärmeverk, men det är fullt möjligt att utveckla till exempel en vanlig björkskog till en skottskog med hög avkastning. Arbetet börjar med att man går igenom området och avlägsnar vindfällen och oönskade trädslag. Med röjsåg glesas skogen ut så att det blir cirka halvannan meter mellan träden – detta motsvarar ungefär två armlängder. Därefter delas skogen upp i områden – till exempel så många som åldern på träden när de är avverkningsklara. För poppel som ska användas till flis kan detta vara så lite som fem år – alltså fem områden. Björk kan ha en cykel på 15–20 år och uppåt. Men denna indelning är först och främst en teoretisk övning – huvudmålet med vedplantagen är att få träd att snabbt växa upp igen från stubbar. Detta sker genom att ett område kalhuggs varje år, men inte bredvid det område som avverkades föregående år – då kommer träden inte att sträcka sig uppåt och bli så höga som när de växer i skuggan från höga grannträd, och dessutom bör den kala avverkningsytan skärmas av mot vinden. Avverkningen bör ske om vintern, och i alla fall innan saven börjar stiga, annars kommer stubbarna att tömmas på växtkraft. Låga stubbar (runt 10 cm) med ett lätt snett snitt ger den mest livskraftiga skottskogen. Året därefter kommer skotten ut från stubbarna. Ofta handlar det om stora buketter som gradvis måste glesas ut. Och så fortsätter arbetet år för år. Allteftersom kommer skogen att växa sig jämn och tät med lika höga träd på varje område. De som är riktigt entusiastiska kan också använda sig av ett knep från den ekologiska odlingens område, och gödsla jorden i skogen med aska. Askan innehåller nämligen allt det som fanns i trädet, förutom vatten och massaved, som järn, kalium, fosfor, kalcium och magnesium. Den uppmärksamma läsaren känner igen de här beståndsdelarna från gödsel, och träd har inget emot en extra liten dos näring. Det bästa är att strö ut askan på snö eller vattna ut den lite så att inte näringstillskottet kommer för hastigt. Träd kan också ta upp tungmetaller ur jorden (kadmium, bly, koppar och zink) och detta hamnar sedan i askan. Då bör den inte användas som gödning, men detta är ändå en nyttig egenskap. I Kågeröd i Skåne används kommunens 50

9789127133969_Mytting_text section.indd 50

2012-06-19 14.36

9789127133969_Mytting_text section.indd 51

2012-06-19 14.36

VED

LARS MYTTING

Ved är en komplett informationskälla om ved. Späckad med fakta

VED LARS MYTTING

Lars Mytting (f. 1968) har arbetat som journalist och förlagsredaktör och är nu författare på heltid. Han är själv en idog vedhuggare och vedspisentusiast.

ALLT OM HUGGNING, STAPLING OCH TORKNING – OCH VEDELDNINGENS SJÄL

ISBN 978-91-27-13396-9

ISBN 978-91-27-13369-9

9 789127 133969

9789127133969_Mytting_cover.indd 4-5

2012-06-27 11.42