Gargoyl en
Andrew Davidson Översättning Ji m my Hofsö
Utges med stöd från Canada Council for the Arts
isbn 978-91-1-302024-2 © 2008 by Andrew Davidson All rights reserved including the rights of reproduction in whole or in part in any form Norstedts, Stockholm 2009 Översättning Jimmy Hofsö Omslag Anna Davison gargoyle-illustration Nicholas Cloister Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I ningslösa överrumplas av olyckan, ofta med samma kraft som hos kärleken. Det var långfredag och stjärnorna började precis blekna bort i gryningsljuset. Medan jag körde smekte jag med handen över ärret på bröstet av gammal vana. Ögonlocken kändes tunga och allt var suddigt, inte så konstigt med tanke på att jag hade suttit böjd över en spegel hela natten för att dra i mig linjer med vitt pulver som höll mitt ansikte fångat i glaset. Jag trodde att det skulle skärpa min reaktionsförmåga. Där hade jag fel. På ena sidan av den slingrande vägen fanns en brant bergssluttning och på den andra en mörk skog. Jag försökte hålla ögonen på vägen men fick hela tiden känslan av att det var någon som låg i bakhåll där inne bland träden, kanske en trupp legoknektar. Det var knarknoja, så klart. Hjärtat bankade i bröstet när jag tog ett fastare grepp om ratten och svetten rann ner för halsen. Mellan benen hade jag klämt fast en flaska bourbon som jag försökte lyfta upp för att ta ännu en klunk. Jag tappade flaskan i knäet och det stänkte överallt innan flaskan hamnade på golvet. Jag böjde mig ner för att ta upp den innan all sprit hann rinna ut, och när jag åter tittade upp så möttes jag av synvillan, den där löjliga synvillan som fick alltihop att rämna. Jag såg en skur av brinnande pilar som flög ut ur skogen och kom rakt emot min bil. Instinkten tog över och jag vred om ratten för att styra bort från skogen där mina osynliga angripare dolde sig. Det var inte särskilt välbetänkt eftersom bilen åkte rakt in i räcket som skilde vägen från branten. Det hördes ett tjut av metall som drogs mot metall då passagerardörren skrapade mot de hårt spända vajrarna, och ett tiotal smällar när bilen törnade mot stol-
parna. Varje smäll kändes som en stöt från en defibrillator. Jag parerade för hårt och for rakt ut i mötande körfält där jag var nära att krocka med en pickup. Åter vred jag för hårt i ratten så att jag än en gång for mot räcket. Vajrarna slets av och for åt alla håll och kanter likt de virvlande tentaklerna på en harpunerad bläckfisk. En av dem spräckte vindrutan och jag minns att jag tänkte vilken tur det var att den inte hade träffat mig samtidigt som bilen for rakt i armarna på den spastiska besten. Ett kort ögonblick av tyngdlöshet följde: en balanspunkt mellan luft och jord, mellan mark och himmel. Så märkligt, tänkte jag, hur likt det är ögonblicket mellan vakenhet och sömn då allting är underbart surrealistiskt och ingenting är verkligt längre. Det är som att sväva mot fullkomlighet. Men som så ofta när man befinner sig mitt emellan verkligheten och drömmarnas land så slutade det här ögonblicket då jag for över branten med att jag brutalt rycktes tillbaka till fullt medvetande. Att krascha med en bil tycks ta en evighet och för ett ögonblick är man alltid övertygad om att man kan korrigera misstaget. Ja, tänker man, visserligen är jag på väg ner för en bergssluttning i en bil som väger ett ton. Det är säkert trettio meter ner till botten av ravinen. Men om jag bara vrider hårt på ratten åt det här hållet ska det nog ordna sig ändå. När man väl har vridit på ratten och upptäckt att det inte har någon som helst effekt drabbas man av en enda klar och ren insikt: Helvete också. Under en lysande sekund upplever man den där tomma sällheten som alla de österländska filosoferna tillbringar hela livet med att söka efter. Men tätt på denna transcendens följer hjärnans förvandling till en superdator som räknar varje gång bilen slår runt, multiplicerar det med hastigheten och sluttningens vinkel, delar upp det i faktorer i enlighet med Newtons lagar och drar den omedelbara slutsatsen, på bråkdelen av en sekund, att det här kommer att göra ont av bara fan. Bilen kanar allt fortare nedför sluttningen, studsar fram. Ens hypotes blir snabbt till en sanning: det gör faktiskt rätt ont. Hjärnan registrerar de olika förnimmelserna. Bilen som slår volter, omgivningarna som virvlar omkring hejdlöst utanför och bilens tjut när den utför sina sanslösa yogaövningar. Sedan känner man hur plåten börjar trycka mot revbenen. Det luktar djävulskt, ondsint, fan själv kör treudden i röven
på en och fyller ens mun med svavel. Satan är närvarande, det behöver man inte tvivla ett ögonblick på. Jag minns en varm metallisk blixt när bilgolvet skar bort alla tår på min vänstra fot. Jag minns hur styrstången for förbi över axeln på mig. Jag minns glassplittret som yrde åt alla håll. När bilen äntligen stannade hängde jag upp och ner i bilbältet. Jag hörde väsandet från olika gaser som trängde ut ur motorblocket och hjulen som fortfarande snurrade ovanför mig, där utanför någonstans, och sedan det metalliska knakandet när bilen slutade gunga och lade sig till rätta, som en patetisk sköldpadda som ligger på rygg. Precis när jag började försvinna in i medvetslösheten hördes en explosion. Inte en sådan smäll som man hör på bio, utan en riktig explosion, fast liten, som en gasugn som trilskas med en. En blå eldslåga blixtrade till på biltakets insida snett under min dinglande kroppshydda. En droppe blod letade sig ur näsan på mig och kastade sig förväntansfullt ner i de lyckligt uppflammande lågorna. Jag kände hur håret fattade eld; sedan kände jag lukten. Min hud började fräsa likt en köttbit som nyss lagts på grillgallret, och sedan hörde jag hur det bubblade till i huden när flammorna smekte mig. Jag kunde inte nå huvudet för att slå mot lågorna. Armarna ville inte lyda. Jag föreställer mig att ni, kära läsare, har en viss erfarenhet av värme. Kanske har ni hållit en vattenkokare i fel vinkel så att ångan har letat sig uppför ärmen; eller slagit vad, som ung och dum, om vem som längst kunde hålla i en brinnande tändsticka. Har vi inte allesammans, någon gång åtminstone, fyllt badkaret med för varmt vatten och sedan glömt att känna efter med fingret innan vi stoppat ner hela foten? Om er erfarenhet är så till den milda grad begränsad, vill jag att ni föreställer er något helt annat. Tänk er att ni slår på en av plattorna på er elektriska spis. Vi säger att det är en äldre spis med svarta plattor. Ställ ingen kastrull med vatten på plattan, för då absorberar vattnet värmen och börjar koka så småningom. Det kan hända att det bildas små rökslingor av matspill som lämnats kvar på plattan. Snart börjar plattan att värmas upp och anta en violett färg, som omogna björnbär ungefär, för att sedan få en mörkröd nyans som blir allt ljusare tills den äntligen – äntligen! – blir intensivt knallröd. Vackert på något vis, eller 9
hur? Nu ska ni böja er ner så att ni har ögonen i höjd med spisen och kan blicka genom värmevågorna som dallrar ovanför plattan. Tänk på de där gamla filmerna där hjälten blickar ut över ökensanden och ser en oas som oväntat uppenbarar sig. Nu vill jag att ni drar lätt med vänstra handens fingertoppar över högra handflatan, så att ni lägger märke till hur er hud uppfattar till och med den lättaste av beröringar. Om det vore någon annan som gjorde det kanske ni till och med skulle bli upphetsad. Nu trycker ni den där känsliga, mottagliga handflatan mot den glödande kokplattan. Och håll kvar. Håll kvar handen medan plattan etsar in Dantes alla nio kretsar i handflatan på er, gör det möjligt för er att hålla helvetet i handen för alltid. Låt hettan tugga sig in i huden, köttet, senorna; låt den pyra ända in i skelettet. Vänta tills brännsåret har blivit så djupt att ni inte vet om ni någonsin kommer att kunna lyfta handen från plattan. Det kommer inte att dröja länge innan stanken av ert brända kött når era näsborrar, lägrar sig där och vägrar försvinna nu när ni känner lukten av er brinnande kropp. Jag vill att ni håller kvar handen mot plattan medan ni långsamt räknar till sextio. Inget fusk. Ettusen ett, ettusen två, ettusen tre … när ni kommer fram till ettusensextio kommer er hand att ha smält ihop så att den täcker hela plattan och har bränts fast. Dra bort armen. Jag har en annan uppgift åt er: luta er fram, vrid på huvudet och lägg kinden mot samma platta. Ni får själv välja vilken kind. Sextio sekunder. Inget fusk. Det finurliga är att ni då har örat alldeles intill, så att ni kan uppfatta knäppandet och knastrandet från er smältande hud. Nu har ni en vag aning om hur det var för mig att sitta fastklämd i den där bilen utan att kunna komma undan lågorna, men ändå tillräckligt medveten för att kunna följa händelseförloppet ända till dess att chocken satte in. Det fanns några korta och barmhärtiga ögonblick då jag hörde ljuden och kände stanken utan att känna någon smärta. Varför gör det inte ont längre? Jag minns att jag blundade och önskade mig ett totalt, underbart mörker. Jag minns att jag tänkte att jag borde ha blivit vegetarian. Så började bilen glida igen och välte ner i ån på vars strandkant den hade legat och gungat. Som om sköldpaddan hade kommit på fötter 10
och skyndat sig ner i närmaste vattendrag. Just detta – att bilen hamnade i ån – räddade mitt liv genom att elden släcktes och vattnet kylde ner min nygrillade lekamen. *** Aningslösa överrumplas av olyckan, ofta med samma kraft som hos kärleken. Jag har ingen aning om huruvida det var särskilt klokt att börja boken med att beskriva bilolyckan, eftersom jag aldrig har skrivit någon bok tidigare. I själva verket började jag med kraschen för att jag ville fånga ert intresse och lura er med in i berättelsen. Ni läser ju fortfarande, alltså verkar det ha fungerat. Det svåraste med skrivandet, märker jag nu, är inte att sätta ihop själva meningarna, utan att avgöra vad man ska ta med, hur det ska disponeras, och vad man ska utelämna. Jag kommer på mig själv med att ändra mig hela tiden. Jag valde bilolyckan, men jag kunde lika gärna ha börjat var som helst i mitt trettiofemåriga liv. Varför inte börja med: »Jag föddes år 19.. i staden … »? Å andra sidan, varför skulle jag ens begränsa mig till tidsramen för mitt eget liv? Jag kanske skulle börja i Nürnberg i början på tolvhundratalet då en kvinna med det olycksaliga namnet Adelheit Rotter drog sig tillbaka från ett liv som hon ansåg var syndigt för att ansluta sig till beginerna – kvinnor som kände sig kallade att leva ett liv i kyskhet och fattigdom i Jesu Kristi anda fastän de officiellt inte var ett kyrkligt samfund. Rotter fick en stor skara anhängare och år 1240 flyttade de till en lantgård vid Engelschalksdorf i närheten av Swinach där en mecenat vid namn Ulrich II von Königstein lät dem bo i utbyte mot att de utförde sysslorna på gården. De reste en byggnad år 1243 och året därpå etablerades den som ett kloster och man valde dess första priorinna. När Ulrich avled utan att lämna någon manlig arvinge efter sig donerade han hela sitt gods till beginerna. I utbyte krävde han att klostret tillhandahöll en begravningsplats åt hans släkt och att de för all framtid skulle be för släkten Königstein. Som ett bevis på att han var vid sunt förnuft bestämde han att platsen skulle benämnas Engelthal, »Änglar11
nas dal«, hellre än Swinach, »Svingården«. Men det var Ulrichs sista krav som skulle ha ett avgörande inflytande på mitt liv: han föreskrev att klostret skulle inrätta ett skriptorium. *** Slår upp ögonen och ser röda och blå lampor som snurrar. Ett virrvarr av röster och ljud. Ett järnspett tränger igenom bilplåten och bänder isär den. Uniformer. Herregud, jag befinner mig i helvetet och här går de omkring i uniform. En karl står och ropar. En annan säger med ett lugnande tonfall: »Vi får strax ut dig. Oroa dig inte.« Han har en bricka av något slag på bröstet. »Det ordnar sig«, säger han genom mustaschen. »Vad heter du?« Minns inte. En annan ambulanskille ropar till någon som står utom synhåll. Han rycker till när han får syn på mig. Får de verkligen göra det? Mörker. Ögonen öppna. Jag ligger fastspänd på en bår. En röst: »Ett, två, tre, lyft.« Himlen närmar sig med ens för att sedan försvinna uppåt igen. »Inne«, säger någon. Ett metalliskt ljud när båren hamnar på plats. En kista, men var är locket? För rent för att vara i helvetet och ska helvetet verkligen ha ett grått plåttak? Mörker. Ögonen öppna. Tyngdlös igen. Karon är klädd i en blå uniform som är en blandning av syntet och bomull. En ambulanssiren ekar mot Akrons betong. Jag har en nål instucken i kroppen – inte bara en förresten. Man har täckt mig med gelé. Blött, blött. Mörker. Ögonen öppna. Ljudet av hjul som från en shoppingvagn mot betong. Den där satans rösten säger: »Kör!« Himlen hånler åt mig, far förbi ovanför, sedan ett gipsvitt tak. Dubbeldörrar som glider isär. »Operation nummer fyra!« Mörker. ***
12
Ögonen uppslagna igen. Det vidöppna gapet på en orm som hugger efter mig, skrattar, talar till mig: Jag kommer nu … Ormen försöker svälja hela mitt huvud. Nej, det är inte någon orm, en syrgasmask … o c h d et finns inget du kan gör a för att hejda mig. Jag faller baklänges, in i syrgasmaskens mörker. Slöjan dras bort. Brinnande händer, brinnande fötter, lågor överallt, men jag befinner mig mitt i en snöstorm. En skog i Tyskland, i närheten av en flod. En kvinna med armborst på en bergsknalle. Det känns som om jag har blivit skjuten i bröstet. Jag hör ett pysande ljud när hjärtat ger upp. Jag försöker säga något, men kan bara kraxa, och en sköterska säger åt mig att vila, att allt kommer att bli bra, allt kommer att bli bra. Mörker. En röst någonstans ovanför. »Sov, nu ska du sova.« *** Efter olyckan svällde jag upp som en nygrillad bratwurst, där skinnet sprack för att släppa fram det ångande köttet. Läkarnas rovgiriga skalpeller påskyndade processen med några snabba snitt. Ingreppet, som kallas för eskarotomi, görs för att de allt mer utrymmeskrävande vävnaderna ska få plats. Det är lite grann som om ens hemliga inre väsen träder fram, nu när det äntligen har fått tillstånd att krypa ut i det fria. Läkarna trodde att de hade skurit upp mig för att påskynda läkningen, men i själva verket hade de helt enkelt släppt ut monstret – en varelse vars uppsvällda kött badade i kroppsvätskor. Vid små brännskador bildas vätskefyllda blåsor, men brännskador som mina resulterar i att kroppen förlorar enorma mängder vätska. Under det första dygnet på sjukhuset pumpade man i mig 20 liter saltlösning för att kompensera för förlusten av kroppsvätskor. Jag var översköljd med vätska som flödade ut ur min brända kropp lika snabbt som den pumpades in, så att jag på sätt och vis liknade en öken under en störtflod. När vätskan i min kropp byttes ut på det här viset kom blodets ke13
miska sammansättning i obalans och mitt immunförsvar hotade att haverera av ansträngningen, en risk som blev ännu större under de följande veckorna då det största hotet var blodförgiftning. Även när en brännskadepatient verkar vara på bättringsvägen långt efter olyckan kan en infektion göra slut på honom med mycket kort varsel. Kroppens försvar går på sparlåga precis när det behövs som mest. Min förstörda hud täcktes av en blodig massa av förkolnad vävnad, kroppens Hiroshima. Lika lite som man kan kalla en hög med cement för en »byggnad« efter att bomben har briserat, skulle man beteckna det som fanns på ytan av min kropp som »hud« efter olyckan. Jag var ett enda stort katastrofområde, täckt med salvor över hela kroppen. Ovanpå dem hade man lagt förband som dolde förödelsen. Jag visste ingenting om det som pågick, utan fick veta det först senare av läkarna. Jag låg medvetslös till ljudet av en hjärtmonitor som likt en metronom räknade hjärtats långsamma slag. Vätska och elektrolyter och antibiotika och morfin gavs genom olika slangar (intravenöst dropp, nässond, urinkateter, förvisso en slang för varje ändamål!). En värmesköld höll kroppstemperaturen uppe så pass att jag överlevde, en respirator skötte andningen och jag fick ta emot tillräckligt många blodtransfusioner för att slå Keith Richards med hästlängder. Läkarna avlägsnade delar av det ödeland som bildats utanpå min kropp med något som kallas för sårrevision, vilket innebar att de skar bort de förkolnade vävnaderna. De rullade in behållare med flytande kväve på sjuksalen i vilka man hade lagt hud som nyligen tagits från lik. De här hudstyckena tinades i ljummet vatten för att sedan läggas i ett snyggt pussel på min rygg och sedan nitas fast med häftklammer. Lika enkelt som de lade ut remsor med färdigt gräs på de nötta delarna av gräsmattan utanför sina sommarstugor svepte de in mig i de dödas hud. De rengjorde min kropp hela tiden, men jag stötte likafullt bort den där likhuden; jag har aldrig varit särskilt social av mig. Alltså fick de svepa in mig i likhud om och om igen. Där låg jag, iklädd döda människors hud som en rustning mot döden själv. *** 14
Mina första sex levnadsår. Min far försvann redan innan jag föddes. Han var tydligen en oerhört charmerande donjuantyp, ivrig att få komma till, än ivrigare att få dra därifrån. Min mor, som övergivits av den namnlöse vivören, dog i barnsäng samtidigt som jag surfade till världen på en våg av hennes blod. Sköterskan som höll i min slemmiga nyfödda lekamen halkade i en blodpöl på väg ut ur förlossningsrummet, påstods det. Första gången min mormor fick se mig var när jag hastigt bars iväg i armarna på en sköterska vars uniform nu liknade ett rödvitt rorschachtest. Förlossningen gick inget vidare för mig heller. Man berättade aldrig för mig vad som hänt, men av någon anledning skar man upp mig från magen till bröstet, vilket lämnade ett långt ärr – kanske var det en skalpell som förirrade sig medan de försökte rädda min mor, vad vet jag? Medan jag växte behöll ärret sin storlek så att det till slut bara var några centimeter långt, placerat alldeles till vänster om bröstbenet där en romantiskt lagd person kanske skulle rita ett hjärta. Jag bodde med min mormor tills jag var sex år gammal. Hennes bitterhet gentemot mig, eftersom jag var orsaken till hennes dotters död, var uppenbar. Jag tror inte att hon var en elak person, utan att hon helt enkelt aldrig hade väntat sig att förlora en dotter för att istället, så här sent i livet, tvingas axla bördan av ännu ett barn som skulle tas om hand. Min mormor slog mig inte; hon gav mig ordentligt med mat; hon ordnade så att jag blev vaccinerad som alla andra. Hon gillade mig inte helt enkelt. Hon dog en dag när vi för omväxlings skull hade roligt, medan hon gav mig fart på en gunga i lekparken. Jag for upp i luften och sträckte ut benen mot solen. Sedan åkte jag baklänges ner mot marken och väntade mig att bli mottagen av hennes händer. Istället svischade jag förbi hennes hopsjunkna kropp. När jag åter passerade henne på tillbakavägen stod hon på knä med armbågarna i marken. Därefter lade hon sig raklång i gruset. Jag sprang till ett hus i närheten för att larma någon vuxen, och sedan satt jag i klätterställningen och såg på när ambulansen kom, alldeles för sent. När de lyfte upp henne hängde mormors bastanta armar och dinglade likt vingarna på en fladdermus som klämts till döds. 15
*** I samma ögonblick som jag kom fram till sjukhuset upphörde jag att vara en person och förvandlades till en riskbedömning. Efter att ha vägt mig tog läkarna fram sina miniräknare för att knappa in hur stor del av min kropp som var brännskadad och räkna ut oddsen för att jag skulle överleva. Oddsen var dåliga. Hur kunde de veta det? Som i alla riktiga sagor finns det en magisk formel, som i det här fallet kallas för nioregeln. Procenten brännskadad hud fastställs och märks ut på ett diagram, inte olikt en voodookarta över människokroppen som delats in i sektioner med talet nio som bas. Armarna »räknas« som 9 procent av kroppens yta; huvudet räknas som 9 procent; varje ben är »värt« 18 procent, och bålen, både fram- och baksida, är värd 36 procent. Därav beteckningen nioregeln. Naturligtvis finns det andra omständigheter som räknas in när man bedömer en brännskada. Patientens ålder, till exempel. De mycket gamla och väldigt unga har mindre chans att överleva, men om de unga överlever har de långt större förmåga att återskapa hud. Där har de ett försprång. Vilket är bra. Sedan måste man även ta med typen av brännskada i beräkningen: om det gäller skållheta vätskor; brännskador från starkström; eller kemikalier, frätande alternativt basiska. Jag beställde enbart värmebetingade brännskador från menyn, de som orsakas av eld. Vad händer egentligen, kan man fråga sig, med levande vävnader när de brinner? Celler består till största delen av vätska som börjar koka och spränger sönder cellens membran. Det är inte bra. I ett annat scenario förändras cellens proteininnehåll precis som ett ägg i en stekpanna, och förvandlas från en lättflytande klar vätska till en vit tjockflytande dito. När det sker upphör allt näringsupptag i cellen. Så även om själva värmen inte var tillräckligt för att ta kål på cellen så garanterar oförmågan att leverera syre att vävnaden dör tämligen snart. Skillnaden består i en långsam kapitulation istället för en ögonblicklig förintelse. *** 16