9789155260538 by Smakprov Media AB

TROLLDOMENS TRE SKRIFTER John Stephens John Stephens

Syskonen Kate, Michael och Emma har jagats av mörka krafter sedan de var små. De mörka makterna kommer allt närmare, och nu vet syskonen att det finns en fruktansvärd spådom om deras framtid. Dödens skugga hänger över deras huvuden …

Den smaragdgrona Den sista av Trolldomens tre skrifter saknas fortfarande. boken Utan den är världen förlorad. Kriget kommer, och de ställs alla inför de svåraste utmaningarna i sina liv. ..

Trolldomens tre skrifter trolldomems tre skrifter

Storasyster Kate möter återigen sin kärlek från det förflutna – men i en helt ny skepnad.

Färden går genom jättarnas land, till en mytomspunnen ruinstad. Gamla fiender dyker upp igen och kampen kommer att kräva allt de tre syskonen har. Men när allt ser mörkt ut gäller det att inte ge upp.

Tre syskons kamp för att rädda världen och varandra – och för att en dag hitta sina föräldrar igen. Ett sagoskimrande äventyr på liv och död. En resa man aldrig glömmer.

Sista stridens bok är den tredje delen i serien Trolldomens tre skrifter.

ISBN: 978-91-552-6053-8

9 789155 260538

Sista_stridens_bok_cover_tb.indd 1

2014-09-08 08.35

Den agdgrona boken ..

TROLLDOMENS TRE SKRIFTER Trolldomens tre skrifter trolldomems tre skrifter

John Stephens Översättning Carla Wiberg

© John Stephens 2014 © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2014 www.semic.se Originalets titel: The Black Reckoning Omslagsillustration: Mats Minnhagen Illustrationer, karta och inlaga: Grady McFerrin Översättning: Carla Wiberg First published in the United States by Alfred A. Knopf, an imprint of Random House Children’s Books, a division of Random House, Inc., New York. Tryckt hos ScandBook, Falun 2014 ISBN 978-91-552-6053-8

pro l o g

Emma dunkade på den jättelike mannens rygg. Hon vred sig och försökte klösa honom i ansiktet och ögonen. Hon sparkade och sprattlade. Det hjälpte inte. Rourke hade slängt upp henne över axeln och höll fast henne. Med långa säkra steg gick han fram mot den flammande portalen mitt i gläntan. ”Emma!” ”Emma!” Två röster ropade på henne ur mörkret. Emma sträckte på halsen och försökte kika in mellan träden som växte tätt runt den öppna platsen. Den första rösten tillhörde hennes bror, Michael. Men den andra – hon hade inte hört den förrän alldeles nyss, strax innan Rourke visade sig i sin egen gestalt i stället för i Gabriels – den andra var Kates. Och Emma hade trott att hennes syster Kate var förlorad för alltid. ”Kate! Här är jag! Kate!” Emma vred sig igen, spanade över axeln för att se hur nära portalen de var, hur mycket tid hon hade på sig …

Portalen var en hög valvbåge av trä som stod i ljusan låga, och de var så nära den att Emma kände hettan från flammorna. Tre steg till så skulle det vara för sent. Men just då fick hon se en gestalt som steg fram genom elden. Det var en ung kille. Han såg ut att vara i Kates ålder eller kanske lite äldre. Han hade en mörk slängkappa på sig. Huvan hängde på ryggen, men eftersom han hade lågorna bakom sig låg ansiktet i skugga. Det enda Emma kunde urskilja var två lysande gröna ögon. Nu gjorde han en gest med ena handen …

första kapitle t

Fånge

”Släpp ut mig! Släpp ut mig!” Emma hade ont i halsen av allt skrikande. Hon hade bankat på plåtdörren tills det värkte i händerna. ”Släpp ut mig!” Hon hade vaknat med ett ryck för flera timmar sedan – kallsvettig och med Kates namn på tungan – och upptäckt att hon var ensam i ett främmande rum. Hon förvånade sig inte över att det inte var natt nu, att hon inte längre befann sig i gläntan. Hon undrade inte ens var hon hade hamnat. Inget av det där spelade någon roll. Hon hade blivit bortförd, hon var fånge, hon måste rymma. Så enkelt var det. ”Släpp ut mig!” Det första hon hade gjort var att känna på dörren och konstatera att den mycket riktigt var låst. Sedan hade hon inspekterat hela cellen för att se om den erbjöd några uppenbara möjligheter att fly. Det gjorde den inte. Väggar, golv och tak bestod av stora svarta stenblock. Det fanns tre små fönster som satt så högt att Emma inte

nådde upp till dem, och det enda hon såg genom dem var blå himmel. För övrigt fanns bara bädden där hon hade vaknat – ingen riktig säng utan en madrass med några filtar – och lite mat: ett fat med platta brödkakor, en skål yoghurt och en med gulbrun hummus, en bränd bit av något slags kött, en keramikkanna med vatten. Både maten och vattnet hade hon slängt ut genom ett av fönstren i ett utbrott av trotsig ilska, men det ångrade hon nu. Hon var både hungrig och väldigt, väldigt törstig. ”Släpp … ut … mig!” Utmattad lutade hon sig mot dörren. Egentligen ville hon bara sjunka ner på golvet, gömma ansiktet i händerna och storgråta. Men sedan tänkte hon på storasyster Kate, på att hon hade hört Kates röst medan Rourke bar henne genom gläntan. Kate hade kommit tillbaka från det förflutna men sedan dött mitt framför ögonen på dem. Och Michael hade inte lyckats få tillbaka henne trots att han var krönikans väktare (vilket hade fått Emma att undra vad det i så fall var för mening med att ha en bok som hette Livets krönika). Men hon hade hört Kates röst! Det betydde att Michael måste ha klarat det. Kate levde! Och när Emma visste att Kate fanns någonstans där ute var det helt uteslutet – typ noll komma noll noll noll noll procents chans – att hon bara skulle sätta sig ner och böla. ”SLÄPP … UT … MIG!” Hon höll fortfarande pannan tryckt mot dörrens kalla metall och skrek rakt in i den, kände den vibrera när hon bultade på den med knytnävarna. ”SLÄPP … UT …” Emma avbröt sig och höll andan. Medan hon bankade på dörren och skrek hade hon hela tiden mötts av total och öronbedövande tystnad. Men nu hörde hon någonting. Steg. De hördes bara svagt, någonstans långt nedanför henne, men de blev starkare. Emma backade undan från dörren och såg sig omkring efter ett vapen. På nytt svor hon över sig själv för att hon hade slängt ut vattenkannan genom fönstret.

Ljudet av steg blev starkare och starkare – tunga, rytmiska klamp, klamp, klamp. Emma bestämde sig för att rusa förbi den som öppnade dörren, vem den än var. Michael pratade ju alltid om överraskningsmomentet. Om hon bara inte hade haft så ont i stortån! Hon var nästan säker på att hon hade brutit den när hon sparkade på den dumma dörren. Stegen hade stannat utanför hennes cell och det gnisslade strävt när en regel drogs undan. Emma spände sig och gjorde sig beredd att ta ett språng. Sedan öppnades dörren, Rourke hukade sig och kom in – och alla Emmas flyktplaner gick i stöpet. Han var så stor att han fyllde hela dörröppningen. Inte ens en fluga hade kunnat tränga sig förbi. ”Det var värst vad du väsnas.” Han var klädd i en lång svart rock med pälsfoder och hög pälskrage. De svarta stövlarna nådde nästan ända upp till knäna. Han log så att han visade kilometervis med stora vita tänder, och huden var slät och oskadad. När han tog fast Emma i gläntan hade hon sett att vulkanen hade gett honom brännsår i ansiktet, men de var helt läkta nu. Emma stod med ryggen tryckt mot stenväggen. Hon tvingade sig att höja blicken och se Rourke i ögonen. ”Gabriel dödar dig!” sa hon. Den storvuxne mannen skrattade. Ett dånande gapskratt – han böjde huvudet bakåt som de gjorde på film och ljudet ekade mot taket. ”Och en riktigt god morgon själv, unga fröken!” ”Var är jag? Hur länge har jag varit här?” När nu Rourke stod framför henne och chansen att rymma var så gott som borta ville Emma ha alla svaren hon inte hade brytt sig om förut. ”Bara sedan i går kväll. Och vad platsen beträffar, så befinner du dig vid världens ände och allt omkring dig är invärvt i trolldom. Dina vänner skulle kunna gå förbi utan att märka något. Du kommer inte att bli räddad.”

”Ha! Dina löjliga besvärjelser kan inte hindra doktor Pym. Han bara gör så här …” Emma knäppte med fingrarna. ”… så rasar hela det här stället ihop.” Rourke log mot henne och Emma kände igen leendet. Det var så vuxna log mot barn när de inte tog dem på allvar. Om Rourkes ansikte hade befunnit sig ens avlägset inom räckhåll så skulle hon ha gett honom en smäll. ”Nu tror jag nog att du överskattar din käre trollkarl och underskattar min härskare.” ”Vad snackar du om? Den jädrans ohygglige är ju död! Det har doktor Pym sagt.” Ännu ett sådant där retfullt leende. Han tiggde verkligen stryk. ”Var död, barn lilla. Men inte nu längre. Min härskare har återvänt. Det borde du veta. Du har ju sett honom med egna ögon.” ”Det har jag inte a…” Emma tystnade. Hon fick en minnesbild från kvällen före: den grönögde som kom fram ur elden. Och med minnesbilden följde liksom en skugga som föll över henne och svepte in henne i mörker. Hon kämpade för att göra sig fri från det, intalade sig att det inte var möjligt. Den där killen kunde väl inte vara den ohygglige! ”Jaså, nu minns du”, sa Rourke. Hon hörde triumf i hans röst. Men om han väntade sig att den här lilla magra, utmattade tjejen skulle bli knäckt nu, att hon skulle rasa ihop och börja gråta och ge upp … då tog han bara så otroligt fel. Det mest betecknande för Emma var att hon kämpade. Hon hade växt upp i en ständig kamp. År efter år, på det ena barnhemmet efter det andra hade hon kämpat för stort och smått, för en handduk utan hål, en madrass utan loppor … Hon hade slagits med killar som mobbade Michael och tjejer som mobbade Michael. Mobbare kände hon igen på långt håll. Hon sköt fram hakan och knöt händerna som om hon tänkte börja slåss med honom genast. ”Du ljuger. Han är död.”

”Nej, barn lilla. Den ohygglige lever. Och det har du din bror att tacka för.” Trots att Emma var så arg kände hon på sig att Rourke talade sanning. Men det verkade så otroligt. Varför skulle Michael ha gjort något sådant? Och då slog det henne som en blixt vad det måste bero på. Det var så han hade väckt Kate till liv. Det var priset han hade fått betala. När Emma insåg vad Michael hade tagit på sig för att Kate skulle få leva – hur andra skulle rasa mot honom för att han hade släppt lös den ohygglige i världen – upplevde hon en våg av kärlek till sin bror, och den gav henne styrka. Hon rätade lite på ryggen. ”Varför är han inte här då, din löjlige härskare? Är han rädd?” Rourke stirrade på henne, och det såg ut som om han fattade ett beslut. ”Följ med mig”, sa han. Och så vände han sig om, gick ut genom dörren och lät den stå öppen. Emma stod trotsigt kvar. Hon ville inte göra något som Rourke sa åt henne att göra. Men så insåg hon att hon inte skulle kunna uträtta särskilt mycket om hon stannade kvar i cellen, och då skyndade hon efter. Strax utanför dörren fick hon se en trappa som krökte sig neråt. Hon hörde Rourkes steg där nere, mer och mer avlägsna. De befann sig alltså i ett torn. Det var precis vad Emma hade börjat ana. Hon började gå neråt och på varje våning passerade hon en likadan järndörr som hennes egen. Hon passerade fönster också. De satt i ögonhöjd, och medan hon gick nerför torntrappans korkskruvsspiral såg hon ett hav av vassa, snötäckta bergstoppar som bredde ut sig åt alla håll. Var var hon? Trappan slutade i en hall byggd av samma svarta sten som tornet, och Rourke vek av åt höger utan att bry sig om att vänta på henne. Emma såg sin chans och gick åt vänster – och upptäckte att den vägen var spärrad av ett par svartklädda, gulögda morum cadi. Hon visste inte om det var Rourke som hade ställt dem på vakt där, men

det verkade som om de väntade på henne. De stirrade på henne, deras ruttna stank spred sig i hallen och en hemsk och skamlig skräck växte fram i Emmas bröst. ”Kommer du någon gång?” Rourkes retsamma röst ekade i korri dorerna. ”Eller vill du att jag ska hålla dig i handen?” Emma svor över sin svaghet och sprang efter honom. Hon bet sig i läppen för att inte börja gråta och lovade sig själv att hon skulle stå bredvid och jubla och kasta blommor när Gabriel äntligen högg huvudet – det dumma, skalliga huvudet – av Rourke. Han väntade på henne vid en ytterdörr. ”Jag vet vad du vill”, sa hon när hon kom fram till honom. ”Du vill att jag ska hjälpa dig att hitta den sista boken. Kate har atlasen och Michael har krönikan eller vad den heter. Jag vet att den sista är min.” Hon visste inte riktigt varför hon sa det. Kanske delvis därför att hon störde sig så fruktansvärt på att hon hade blivit rädd för ett par skränare – bara två stycken! Hon som hade sett hundratals förut, det var bara så oväntat. Och dessutom ville hon visa Rourke att hon inte var något småbarn … att hon visste en hel del. Rourke stirrade på henne. Hans kala skalle avtecknade sig mot en molnfri klarblå himmel. ”Vet du vad den sista boken är för något då?” ”Ja.” Rourke bara stod där utan att säga något mer. Ett iskallt vinddrag blåste in i hallen, men Emma stod stilla med armarna vid sidorna. Hon skulle hellre ha dött än erkänt att hon frös. ”Det är Dödens bok. Men jag tänker inte hjälpa dig att hitta den. Det kan du bara glömma.” ”Den besvikelsen får jag försöka leva med. Men du kan väl åtminstone kalla boken vid dess rätta namn. Säg Domens bok. Och du har fel i en annan fråga också – du kommer att leta rätt på den åt oss. Fast inte just nu. Den ohygglige har andra planer först. Du frågade var han fanns. Kom.”

Han gick ut, och Emma följde efter, lika arg på sig själv den här gången också. De gick längs skyttegången på en försvarsmur som omgav en stor kvadratisk borggård vid ena sidan – framsidan, trodde Emma – av en fästning. När hon kastade en blick bakom sig såg hon byggnaden torna upp sig, svart och massiv. Tornet där hon hade varit inlåst pekade upp mot himlen som ett krokigt finger. På borggården nedanför sig såg hon kanske trettio eller fyrtio demoner och morum cadi. Inte tillräckligt många för att bli något problem för doktor Pym och Gabriel. Ändå kände Emma att tvärsäkerheten höll på att rinna ur henne. Borgen var byggd på en klippa som reste sig mitt i en dal, och dalen var omgiven av berg på alla sidor. Man hade utsikt miltals om kring från muren. Gabriel och de andra måste först hitta henne och sedan korsa alla de där bergen – och sedan skulle de ändå inte kunna ta sig fram till fästningen osedda. Rourke hade stannat i hörnet av muren. Han vinkade fram henne och hon stålsatte sig för att inte visa någon rädsla. ”För fyrtio år sedan gick Pym och vissa andra i den magiska världen till attack mot min härskare”, sa den storvuxne mannen. ”De trodde att de besegrade honom. Förgjorde honom. Men han har krafter som hans fiender inte förstår. Det kommer de snart att få lära sig.” Han slog ut med handen mot dalbottnen och Emma satte händerna på den grovhuggna stenmuren och lutade sig fram. Först fattade hon inte vad det var hon såg. Men sedan flämtade hon högt, trots att hon hade lovat sig själv så dyrt och heligt att hon inte skulle visa sig rädd. Hon hade trott att det växte mörk skog i hela dalen … men nu märkte hon att den rörde sig. Och när hon förstod vad hon såg, då hörde hon något också: svaga, avlägsna ljud av bankande och dunkande och rop och skrik, av dova, rytmiska trumslag. Och det brann eldar över hela dalen, svart rök steg upp mot himlen. För det som Emma först hade tagit för träd var

inga träd utan gestalter, demoner och skränare och alla möjliga andra, i tusental och åter tusental. Det var en armé hon såg. Och Rourkes röst darrade av ren djurisk upphetsning när han sa: ”Den ohygglige drar ut i krig.”