Issuu on Google+


Jules Verne

Jorden runt på åttio dagar illustrerad av

Robert Ingpen

översättning Christina Westman


www.wahlstroms.se JORDEN RUNT PÅ ÅTTIO DAGAR Originaltitel: Le tour du monde en quatre-vingts jours Av Jules Verne Illustrations copyright © 2011 Robert Ingpen Design and layout © 2011 Palazzo Editions Ltd Art Director: Bernard Higton All rights reserved Svensk utgåva 2012 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Översättning: Christina Westman Översatt från Project Gutenbergs översättning Around the world in eighty days av Jules Vernes Le tour du monde en quatre-vingts jours Sättning: B. Wahlströms Tryckt hos Imago, Kina, 2012 ISBN 978-91-32-16059-2 Originally created and produced by Palazzo Editions Ltd. 2 Wood Street Bath, BA1 2JQ United Kingdom www.palazzoeditions.com


Innehåll Jules Verne 7 Kapitel 1

Där Phileas Fogg och Passepartout godkänner varandra

8

Kapitel 2

Där Passepartout blir säker på att han äntligen hamnat på rätt plats

13

Kapitel 3

Där man börjar ett samtal som kan bli dyrt för Phileas Fogg

17

Kapitel 4

Där Phileas Fogg gör sin betjänt Passepartout alldeles paff

25

Kapitel 5

Där ett nytt värdepapper, okänt för storfinansen, dyker upp på Londonbörsen

29

Kapitel 6

Där detektiven Fix är otålig, med all rätt

32

Kapitel 7

Där det än en gång visas att pass kan vara odugliga för detektiver

37

Kapitel 8

Där Passepartout kanske pratar onödigt mycket

40

Kapitel 9

Där Röda havet och Indiska oceanen gynnar Phileas Foggs planer

46

Kapitel 10

Där Passepartout är glad att klara sig ur knipan med att tappa bort skorna

51

Kapitel 11

Där Phileas Fogg köper ett udda transportmedel till ett osannolikt pris

57

Kapitel 12

Där Phileas Fogg och hans sällskap vågar sig in i Indiens skogar och vad som sedan händer

66

Kapitel 13

Där Passepartout får nytt bevis för att lyckan står den djärve bi

73

Kapitel 14

Där Phileas Fogg färdas genom Ganges sköna floddal utan en tanke på att betrakta den

81

Kapitel 15

Där väskan med pengarna återigen lättas på några tusen pund

87

Kapitel 16

Där Fix låtsas att han inte alls känner till det som berättas för honom

94

Kapitel 17

Där ett och annat händer under sjöresan från Singapore till Hongkong

99

Kapitel 18

Där Phileas Fogg, Passepartout och Fix sköter sina affärer var och en för sig

104


Kapitel 19

Där Passepartout tar sin husbonde i försvar och vad som blir följden därav

109

Kapitel 20

Där Fix ställs öga mot öga med Phileas Fogg

117

Kapitel 21

Där skepparen på ”Tankadere” riskerar att förlora tvåhundra pund

123

Kapitel 22

Där Passepartout inser att det kan vara bra att ha pengar på fickan även på andra sidan jordklotet

130

Kapitel 23

Där Passepartouts näsa blir kolossalt lång

136

Kapitel 24

Där hela sällskapet reser över Stilla havet

143

Kapitel 25

Där man gör ett kort besök i San Francisco

150

Kapitel 26

Där resan fortsätter med Stillahavsexpressen

156

Kapitel 27

Där Passepartout får en snabblektion i mormonernas historia

162

Kapitel 28

Där Passepartout inte lyckas göra förnuftets stämma hörd

168

Kapitel 29

Där man får höra om saker och ting som bara kan ske på Amerikas järnvägar

176

Kapitel 30

Där Phileas Fogg bara gör sin plikt

184

Kapitel 31

Där detektiven Fix hjälper Phileas Fogg av alla krafter

190

Kapitel 32

Där Phileas Fogg överlistar oturen

197

Kapitel 33

Där Phileas Fogg visar sig situationen vuxen

200

Kapitel 34

Där Phileas Fogg äntligen når London

209

Kapitel 35

Där Phileas Fogg inte behöver säga till Passepartout två gånger

213

Kapitel 36

Där Phileas Foggs namn än en gång stiger i värde på börsen

217

Kapitel 37

Där det visar sig att Phileas Fogg inte vann något – utom lyckan!

221

Illustratörens notering 224


J u l e s Ve r n e 1828 – 1905

J

ules Gabriel Verne föddes 8 februari 1828 i Nantes, en av Frankrikes viktigaste hamnstäder. Redan som ung pojke fascinerades han av havet, av båtar och av tanken på att resa ut i världen. 1848 flyttade han till Paris för att utbilda sig till jurist som sin far, men hans verkliga intresse var att skriva. Under 1850-talet skrev han för scenen och fick flera noveller publicerade i en populär tidskrift. Hans karriär som romanförfattare inleddes 1863 med äventyrsberättelsen Fem veckor i ballong som blev en stor framgång. Han skulle komma att skriva över åttio böcker. Jules Vernes mest framgångsrika verk kallades med ett namn ”Underbara resor” – dit räknades bl. a. Till jordens medelpunkt (1864), En världsomsegling under havet (1869) och Jorden runt på åttio dagar (1873). Hans böcker lät läsarna följa med på exotiska och fantastiska äventyr, men de var också fast rotade i verkligheten. Verne var alltid noga med att samla in fakta för sina böcker och fyllde dem med geografiska och vetenskapliga detaljer. Det är lätt att glömma att på den tid då Verne skrev var många av de platser och upptäckter han beskrev ännu okända. Ingen hade nått vare sig Nord- eller Sydpolen, månlandningen skulle inte äga rum förrän hundra år senare, och många av nutidens vanliga transportmedel var i sin linda. Verne var en sann uppfinnare och visionär som hade en unik bild av framtiden, och flera av de nyskapelser som beskrivs i hans berättelser – helikoptrar, ubåtar, rymdforskning, skyskrapor – förebådade verkliga vetenskapliga framsteg. Jorden runt på åttio dagar är mer grundad på verkligheten än många andra av Vernes berättelser. Den bygger på verkliga reseberättelser av en excentrisk amerikan, William Perry Fogg, som gav sig iväg på en världsomsegling och fick ge namn åt bokens ordknappe hjälte. Phileas Foggs äventyr på resan jorden runt med sin tålmodige betjänt Passepartout är både fulla av humor och spänning, och boken är och förblir Vernes mest omtyckta berättelse. De sista åren av sitt liv bodde Verne i den franska staden Amiens där han ägnade sig åt lokalpolitik. Han fortsatte att skriva ända till sin död 1905. Han är fortfarande en av Frankrikes mest älskade och mest översatta författare, vars persongalleri och uppfin­ ning­ar än i dag intar en central plats i populärkulturen.

7


K apitel 1

Där Phileas Fogg och Passepartout godkänner varandra

Å

r 1872 bodde mr Phileas Fogg i nummer 7 vid Savile Row, Burlington Gardens i London – samma hus i vilket komediförfattaren och politikern Sheridan avled 1816. Mr Fogg var en av de mest bemärkta medlemmarna av Reformklubben även om han aldrig gjorde något för att väcka uppmärksamhet, en gåtfull man om vilken mycket lite var känt annat än att han var en kultiverad man av värld. Det påstods att han liknade skalden Byron – åtminstone om man såg till huvudet – men en Byron med mustasch och polisonger, en oföränderlig Byron som skulle kunna leva i tusen år utan att åldras. Phileas Fogg var engelsman men kanske inte någon riktigt äkta Londonbo. Man såg honom aldrig på Börsen, i Bank of England eller på något annat kontor i City. Varken i hamnen eller i Londons dockor hade man någonsin tagit emot ett fartyg för vilket 8


kapitel

1

Phileas Fogg stod som redare. Denne herre förekom inte i någon som helst styrelse. Hans namn hade aldrig hörts i något advokatsamfund, i vare sig Temple, Lincoln’s Inn eller Gray’s Inn. Han hade aldrig uppträtt som advokat i någon domstol och inte heller var han industriman, grosshandlare eller godsägare. Han var inte ledamot av Kungliga Akademien, Vetenskapsakademien eller någon annan förnäm sammanslutning, och inte heller var han medlem i något av de otaliga sällskap som London flödar över av, som exempelvis Armonicaförbundet och Entomologiska föreningen med huvudsaklig uppgift att utrota skadeinsekter. Phileas Fogg var medlem i Reformklubben och därmed jämnt. Hur han vann inträde i detta lysande sällskap hade sin enkla förklaring. Han blev invald på rekommendation av bankirbröderna Baring, hos vilka han hade en öppen kredit. Hans checker hade alltid täckning och kontot överskreds aldrig. Var Phileas Fogg rik? Alldeles säkert. Men hur han hade skapat sig en förmögenhet var det ingen som visste, och mr Fogg själv var den siste man kunde vända sig till och fråga om den saken. I varje fall var han inte slösaktig, inte heller snål, för särskilt när det gällde insamling till något nyttigt eller välgörande ändamål lämnade han alltid generösa bidrag i all tysthet eller till och med anonymt. Han var på det hela taget ganska tystlåten. Han talade så lite som möjligt och verkade därför ännu mer mystisk. Men han gömde sig inte för världen, och det han gjorde var alltid detsamma som han alltid gjort, och det väckte viss nyfikenhet hos dem som anade hemligheter därbakom. Var han berest? Mycket möjligt, för ingen kände världskartan bättre än han. Det fanns inte en avkrok som han inte verkade ha särskilda kunskaper om. Ibland kunde han med några få ord utreda de många frågor som diskuterades på klubben om förolyckade eller försvunna forskningsresande. Han påpekade vad som möjligen kunde ha hänt, och ofta var det som om han hade haft ett sjätte sinne, då det till slut visade sig att han fick rätt. Han hade rest mycket – åtminstone i tankarna. Men något som var alldeles säkert var att Phileas Fogg inte hade lämnat London på många år. De som hade äran att känna honom lite närmare än andra intygade att han aldrig sågs någon annanstans. Hans enda nöjen var att läsa tidningar och spela whist. I detta tysta kortspel, som passade honom så väl, vann han ofta, men han stoppade aldrig vinsten i egen ficka utan skänkte den till välgörande ändamål. Mr Fogg spelade för spelets egen skull, inte för att vinna. För honom var det en strid, en kraftmätning, men en kamp utan kroppsrörelser, utan förflyttningar, utan ansträngningar, och det passade honom förträffligt. Phileas Fogg hade varken hustru eller barn – något som kan hända den bäste – inte heller hade han vänner eller släktingar – vilket är mycket ovanligare. Phileas Fogg levde 9


kapitel

1

ensam i sitt hus vid Savile Row, dit ingen människa kom på besök. En enda tjänare passade upp på honom. Han åt lunch och middag på bestämda klockslag i samma matsal, vid samma bord, aldrig i sällskap med någon klubbmedlem eller någon särskilt inbjuden gäst, och gick hem precis vid midnatt för att lägga sig. Han använde sig aldrig av de bekväma gästrum på klubben som stod till medlemmarnas förfogande. Av dygnets tjugofyra timmar var han hemma i tio, då han sov eller gjorde toalett. Ifall han promenerade gjorde han det med långa steg över hallgolvets parkett eller i det runda galleriet med blått glastak, som bars upp av tjugo joniska kolonner av röd porfyr. När han åt lunch eller middag var det klubbens kök, skafferi, personal, dess leverantörer av mejerivaror och fisk som försåg hans bord med utsökta läckerheter. Det var klubbens högtidliga kypare i svart frack och skor med filtsulor som serverade honom på särskilt porslin och på bord dukat med utsökt bordslinne. Det var ur klubbens kristallkaraffer han fick sherry, portvin och rödvin, och slutligen var det klubbens is, importerad till skyhöga priser från Amerikas sjöar, som höll dessa drycker lagom kylda. Om det är att vara excentrisk att leva på det här sättet måste man säga att excentriciteten har sina goda sidor! Huset vid Savile Row var ytterst bekvämt utan att vara vräkigt. Med tanke på hyresgästens regelbundna vanor behövdes inte mycket uppassning. Men Phileas Fogg krävde i alla fall av sin ende tjänare absolut punktlighet, ordning och reda. Just denna dag, den 2 oktober, hade Phileas Fogg avskedat James Forster – denne hade nämligen gjort sig skyldig till att ställa fram hans vatten till rakningen vid 29 grader i stället för 30 – och nu väntade han på efterträdaren, som skulle infinna sig mellan klockan elva och halv tolv. Phileas Fogg satt rak i ryggen i sin fåtölj med fötterna tätt ihop som en grenadjär på parad, händerna vilade på knäna och han höll blicken lyft mot en komplicerad klocka som visade timmar, minuter, sekunder, dagar, datum och år. På slaget halv tolv skulle mr Fogg sin vana trogen lämna huset och bege sig till Reformklubben. Det knackade på dörren till den lilla salongen där Phileas Fogg satt. I dörren stod den avskedade betjänten, James Forster. ”Den nye betjänten”, sa han. En man i trettioårsåldern kom in och bugade. ”Ni är alltså fransman och heter John?” frågade Phileas Fogg. ”Jean, med er tillåtelse”, svarade den nykomne. ”Jean Passepartout, ett tillnamn som jag fått på grund av min förmåga att rätt behändigt växla mellan olika sysslor. Jag är en hederlig karl, men jag får erkänna att jag prövat på många yrken. Jag har varit kring­ resande sångare, cirkusryttare då jag gjorde voltiger som Léotard och dansade på lina 11


jorden runt på åttio dagar

som Blondin. Sedan blev jag gymnastiklärare för att dra praktisk nytta av mina talanger och till sist blev jag brandman i Paris. Där var jag med om flera välkända eldsvådor. Men nu är det fem år sedan jag lämnade Frankrike, och för att få njuta familjelivets lugn och ro är jag numera kammartjänare i England. Men när jag blev utan arbete och hörde att mr Phileas Fogg var den mest noggranne och punktlige gentlemannen i de förenade kungarikena, ville jag gärna presentera mig för er i hopp om att få leva ett lugnare liv och till och med glömma namnet Passepartout …” ”Passepartout passar mig utmärkt”, svarade mr Fogg. ”Man har rekommenderat er och jag har bara hört gott om er. Känner ni till mina villkor?” ”Ja, monsieur.” ”Bra. Vad är klockan?” ”Elva och tjugotvå”, svarade Passepartout och drog upp en enorm silverrova ur fickan. ”Den går efter”, sa mr Fogg. ”Monsieur får ursäkta, men det är omöjligt.” ”Den går fyra minuter efter. Men strunt i det. Det räcker att påpeka felet. Nå, från och med nu, klockan elva och tjugonio denna förmiddag, onsdagen den 2 oktober är ni alltså i min tjänst.” Phileas Fogg reste sig, tog sin hatt i vänster hand, satte den på huvudet med en mekanisk rörelse och försvann utan ett ord. Passepartout hörde hur porten mot gatan slog igen en första gång – det var hans nye husbonde som gick ut – därefter en andra gång – det var hans företrädare, James Forster, som gick ut. Passepartout var ensam i huset vid Savile Row.

12


K apitel 2

Där Passepartout blir säker på att han äntligen hamnat på rätt plats

P

å min ära”, muttrade Passepartout, en smula häpen, ”jag har sett lika levande gubbar som min nye husbonde hos Madame Tussauds!” Det är kanske på sin plats att tala om att ”gubbarna” hos Madame ­Tussauds är vaxfigurer på ett välbesökt museum i London. De kan inte tala, men annars är de helt och hållet lika levande människor. Under den korta stund som Passepartout hade träffat Phileas Fogg hade han gjort sig en snabb men noggrann bild av sin blivande husbonde. Han var i fyrtioårsåldern, såg bra ut, var lång och välväxt, pannan var slät utan rynkor vid tinningarna, ansiktet snarare blekt än rosigt, tänderna vackra och välskötta. Han tycktes behärska det som fysionomerna kallar ”vila i handling”, något som utmärker den som i stället för att prata och föra oväsen uträttar något. Lugn och sansad, med klar blick verkade mr Fogg vara den typiske, behärskade engelsman man så ofta möter i Storbritannien och som 13


jorden runt på åttio dagar

Angelica Kauffmann så skickligt återgivit i sina porträtt. Om man såg på hans dagliga liv och handlingar fick man intryck av att han var välbalanserad, lika perfekt som en kronometer från Leroy. Phileas Fogg var helt enkelt noggrannheten och punktligheten själv. Phileas Fogg var så exakt att han aldrig hade bråttom, alltid var beredd, han sparade på sina steg och kroppsrörelser. Han tog aldrig ett steg i onödan och gick alltid den kortaste vägen. Han gjorde aldrig en onödig gest och visade aldrig någon sinnesrörelse. Han skyndade långsamt men kom alltid i tid. Han levde ensam och så att säga utan alla sociala kontakter. Han visste att nära relationer kan innebära konflikter, och konflikter hindrar, så han hade inga nära relationer. Beträffande Jean Passepartout, en äkta parisare från Paris, så hade han under de fem år han varit betjänt i London förgäves sökt en husbonde i sin smak. Han var inte den sortens dummerjöns till betjänt med näsan i vädret och fräck uppsyn som Molière framställer i sina pjäser. Nej. Passepartout var en bra karl, såg trevlig ut med en smått plutande mun, han hade ett gott sätt, var hygglig och tjänstvillig och hans huvud var runt, just ett sådant huvud som man vill se på sina vänner. Han hade blå ögon, hög ansiktsfärg och en stadig, muskulös figur, bred över bringan, och hans fysiska styrka var välutvecklad efter alla kroppsövningar i ungdomen. Det bruna håret var något ostyrigt eftersom Passepartout, till skillnad från antikens konstnärer som sägs ha känt till arton sätt att ordna gudinnan Minervas lockar, endast kände till ett: att dra en grov kam tre gånger genom sina. Sedan var han färdigkammad. Att säga hur denna livliga personlighet skulle komma överens med Phileas Fogg var inte lätt. Var Passepartout i grund och botten exakt den pedantiske och noggranne betjänt som hans husbonde krävde? Det fick tiden utvisa. Efter en kringströvande ungdom hade han hoppats på en lugnare tillvaro. Hittills hade han inte funnit den fastän han redan hade tjänat i tio engelska hus. Men han hade inte kunnat känna sig väl tillrätta i något av dem. Med sorg i hjärtat fann han sina husbönder alltför ombytliga och nyckfulla, de jagade äventyret och var ständigt på resa vilket inte passade Passe­par­ tout. Hans senaste husbonde, den unge lord Longferry, parlamentsledamot, blev alltför ofta hemforslad på morgonen av polisen efter en blöt natt på någon av Haymarkets alla krogar. Passepartout, som ville känna respekt för sin husbonde, vågade sig på ett par anmärkningar i respektfull ton, men de togs illa upp och så var han avskedad. Vid denna tidpunkt fick han höra talas om att Phileas Fogg sökte en betjänt. Han tog upplysningar om Fogg. En person med ett så regelbundet liv, som aldrig sov borta, som aldrig reste någonstans, som aldrig var hemifrån ens en enda dag kunde inte annat än passa honom. Passepartout gick dit och presenterade sig och blev anställd, som vi vet. Efter klockan halv tolv var Passepartout alltså ensam i huset vid Savile Row och 14


jorden runt på åttio dagar

han började genast gå husesyn, från källare till vind. Ett så välorganiserat, värdigt hushåll passade honom, han tyckte det liknade ett snigelhus men ett snigelhus som var uppvärmt och upplyst av gas. Två trappor upp fann han det rum som skulle bli hans, och han tyckte om det från första stund. Elektriska ringklockor och talrör stod för förbindelsen med de nedre våningarna. På spishyllan stod en elektrisk pendyl, en exakt likadan som den i Phileas Foggs sängkammare och båda klockorna slog i exakt samma sekund. ”Bra, det passar mig utmärkt”, sa Passepartout för sig själv. Plötsligt fick han syn på ett anslag ovanför klockan som visade sig vara det dagliga programmet. Det innehöll allt som gällde tjänsten från slaget åtta på morgonen, då Phileas Fogg steg upp, till halv tolv när han begav sig till Reformklubben – alla detaljer som rörde tjänsten: te och rostat bröd 8.23, vatten till rakning framställt 9.37 samt övriga toalettbestyr 9.40. Allt som skulle göras mellan halv tolv och midnatt, när den metodiske gentlemannen gick till sängs, var noga reglerat och förutsett. Phileas Foggs garderob var välförsedd och elegant. Varje par byxor, rock och väst hade ett nummer, som visade säsong och årstid när de stod i tur att bäras. Samma system gällde skor och kängor. Kort sagt, samma hus som en gång under den vitt­ berömde men utsvävande Sheridan måste ha varit ett mönster av oordning och oro, var nu ett trevligt, bekvämt och välordnat hem. Där fanns inget arbetsrum och inga böcker, vilka skulle ha varit till ingen nytta för mr Fogg, eftersom klubbens båda bibliotek stod till hans tjänst, det ena med allmänlitteratur, det andra med juridisk och politisk litteratur. Ett lagom stort kassaskåp som kunde motstå såväl brand som inbrott stod i hans sängkammare. Men Passepartout fann varken jaktgevär eller andra vapen någonstans. Allt andades ro och fredliga vanor. När han undersökt huset nerifrån och upp, gnuggade han händerna och sa med ett brett leende: ”Det här är precis vad jag önskade mig. Vi ska nog trivas ihop, mr Fogg och jag! Vilken hemkär och sann gentleman! Som en robot – nå, jag har inget emot att passa upp på en robot!”

16


K apitel 3

Där man börjar ett samtal som kan bli dyrt för Phileas Fogg

P

hileas Fogg hade lämnat sitt hem vid Savile Row klockan halv tolv, och efter att ha satt höger fot framför vänster sjuttiofem gånger och vänster fot framför höger sjuttiosex gånger kom han fram till Reformklubben, en imponerande byggnad vid Pall Mall som måste ha kostat minst tre miljoner. Han gick genast in i matsalen vars nio fönster vette mot en vacker plantering med träd som glödde i höstens alla färger. Där slog han sig ner vid sitt vanliga bord, som redan var dukat åt honom. Lunchen bestod av förrätt, grillad fisk med en förstklassig sås, en skiva röd rostbiff med champinjoner, en rabarber- och krusbärsbakelse och en bit cheshireost, vilket alltsammans sköljdes ned med flera koppar av det te, som Reformklubben är berömd för. Han reste sig från bordet tretton minuter i ett och styrde stegen mot den stora salongen, en praktfull sal prydd med vackert inramade konstverk. Där överlämnade en lakej ett ouppskuret exemplar av Times till honom, vilket Phileas Fogg skar med en 17


jorden runt på åttio dagar

skicklighet som visade stor vana vid den kniviga sysslan. Läsningen av denna tidning pågick till kvart i fyra och därefter läste han Standard fram till middagen, som liknade lunchen men med tillägget extra stark sås. Tjugo minuter i sex återvände han till stora salongen och fördjupade sig i läsningen av tidningen Pall Mall. En halvtimme senare började flera av klubbens medlemmar samlas vid den öppna spisen där en brasa ständigt brann. Det var mr Foggs vanliga medspelare vid whistbordet: ingenjör Andrew Stuart, bankirerna John Sullivan och Samuel Fallentin, bryggeriägaren Thomas Flanagan, Gauthier Ralph, en av direktörerna i Bank of England – förmögna och högt ansedda personer, till och med i den här klubben som räknar finansfurstar och industrimagnater bland sina medlemmar. ”Nåå, Ralph”, sa Thomas Flanagan, ”hur går det med det där rånet?” ”Jo, banken förlorar pengarna”, svarade Andrew Stuart. ”Nejdå. Tvärtom hoppas jag att vi lägger vantarna på rånaren”, sa Gauthier Ralph. 18


kapitel

3

”Polisens skickliga detektiver har skickats ut till Amerikas och kontinentens alla hamnar och det blir svårt för den boven att undkomma dem.” ”Men har man ett signalement på rånaren?” frågade Andrew. ”För det första är det ingen rånare”, svarade Gauthier Ralph allvarligt. ”Jaså, så det är ingen rånare som försvinner med femtiofemtusen pund?” ”Nej.” ”Det är kanske en affärsman?” sa John Sullivan. ”Daily Telegraph försäkrar att han är en gentleman.” Svaret kom från Phileas Fogg vars huvud stack fram bakom tidningarna. Han hälsade på sina kolleger och kastade sig in i samtalet. Det brott det rörde sig om och som landets alla tidningar diskuterade som bäst hade ägt rum tre dagar tidigare. En packe sedlar till ett värde av femtiofemtusen pund hade stulits från huvudkassörens bord i Bank of England, medan kassören registrerade ett kvitto på tre shilling sixpence. Han kunde ju inte hålla ögonen på allt. Här bör påpekas att Bank of England hyser det största förtroende för allmänhetens ärlighet. Inga vakter, inga galler skyddar dess skatter. Guld, silver, sedlar visas helt öppet för vem som helst. En verklig kännare av engelska seder och bruk berättar följande: En dag när han befann sig i en av bankens lokaler kom han på idén att se närmare på en guldtacka som vägde mellan tre och fyra kilo och som låg helt öppet på kassörens bord. Han tog upp guldtackan, granskade den och lät den gå vidare till grannen, och han till näste man och så gick den ur hand i hand tills den hamnade längst in i en skum korridor och återkom först en halvtimme senare till kassörens bord, varvid denne inte ens lyfte på huvudet. Men den här dagen gick det inte riktigt till på samma sätt. Sedelbunten kom aldrig tillbaka, och när den praktfulla väggklockan i bankens stora hall slog fem och man skulle stänga kunde Bank of England bara notera en förlust på femtiofemtusen pund. Så snart rånet hade uppdagats skickades noga utvalda poliser ut till all världens viktigaste hamnar: Liverpool, Glasgow, Le Havre, Suez, Brindisi, New York med flera, med löfte om en hittelön på tvåtusen pund plus fem procent på summan om den kom till rätta. Poliserna ålades också att så noga som möjligt granska resande med tåg till och från London. Det fanns goda grunder, så som Daily Telegraph skrev, att tro att rånaren inte tillhörde någon liga. Dagen för rånet hade man observerat en välklädd herre med förnämt sätt som gick fram och tillbaka i utbetalningslokalen där stölden skett. Det var inte svårt att få fram hans signalement som skickades ut till detektiverna, och några hoppfulla själar – bland dem Ralph – var säkra på att han skulle gripas. Själva stölden blev samtalsämnet för dagen, tidningarna skrev om den, överallt diskuterade man möjligheten till ett lyckligt slut för polisen. På Reformklubben var man särskilt intresserad, 19


jorden runt på åttio dagar

då flera av dess medlemmar var anställda i Bank of England. Gauthier Ralph tvivlade inte på att detektivernas arbete skulle lyckas eftersom han trodde att belöningen skulle skärpa deras förstånd och öka deras nit. Men hans kollega, Andrew Stuart, var långtifrån lika säker. Diskussionen fortsatte herrarna emellan sedan de satt sig vid spelbordet, Stuart med Flanagan som medspelare, Fallentin mittemot Phileas Fogg. Under spelets gång talade man inte, men i pauserna mellan varje robbert tog diskussionen ny fart. ”Jag anser att rånaren har goda chanser”, sa Andrew Stuart, ”för han måste vara en klipsk karl!” ”Men det finns ju inte ett enda land där han kan gömma sig.” ”Äsch.” ”Vart skulle han ta vägen?” ”Det vet jag inte”, svarade Andrew Stuart, ”men världen är trots allt rätt stor.” ”Den var väl det en gång …” muttrade Phileas Fogg. Han räckte kortleken till Thomas Flanagan och sa: ”Er tur att kupera, min herre.” Diskussionen upphörde under spelet. Men Andrew Stuart utbrast plötsligt: ”Hursa? Var en gång? Har jorden händelsevis råkat bli mindre?” ”Ja visst”, svarade Gauthier Ralph. ”Jag delar mr Foggs åsikt. Jorden är mindre eftersom man kan resa runt den tio gånger fortare nu än för hundra år sen. Och det är därför jag tror att jakten på rånaren kommer att lyckas.” ”Men skurken kommer ju också fortare undan!” ”Er tur att spela ut, mr Stuart!” sa Phileas Fogg. Men den tvivlande Stuart var inte övertygad och när partiet var slut sa han: ”Det var ett lustigt sätt att visa att världen har blivit mindre, mr Ralph. Alltså bara för att man kan resa jorden runt på tre månader …” ”På åttio dagar”, avbröt Phileas Fogg. ”Jo, det är sant”, tillade John Sullivan. ”På bara åttio dagar nu när tågsträckan mellan Rothal och Allahabad på Great Indian Peninsula-banan har öppnats. Här är en beräkning som gjorts av Daily Telegraph :” Från London till Suez via Mont-Cenis och Brindisi, tåg och båt .....................................................................7 dagar Från Suez till Bombay, båt.................................................13 dagar Från Bombay till Calcutta, tåg ............................................3 dagar 20


kapitel

3

Från Calcutta till Hongkong, båt ......................................13 dagar Från Hongkong till Yokohama (Japan), båt .........................6 dagar Från Yokohama till San Francisco, båt ...............................22 dagar Från San Francisco till New York, tåg ..................................7 dagar Från New York till London, båt och tåg ..............................9 dagar Totalt ................................................................................80 dagar

”Just det, åttio dagar!” utbrast Andrew Stuart som i hastigheten råkade blanda bort korten. ”Men då har man inte räknat med dåligt väder, motvind, skeppsbrott, tåg­ olyck­or och så vidare.” ”Jo då, det är inberäknat”, sa Phileas Fogg som fortsatte spela trots diskussionen. ”Men tänk om hinduer eller indianer plockar bort rälsen!” utbrast Andrew Stuart. ”Om de stoppar tågen, plundrar bagagevagnarna, skalperar passagerarna!” ”Allt inberäknat”, svarade Phileas Fogg och slängde korten på bordet. ”Två trumf.” Andrew Stuart som stod i tur att ge plockade upp korten och fortsatte: ”I teorin har ni säkert rätt, mr Fogg, men i praktiken …” ”Också i praktiken, mr Stuart.” ”Jag skulle bra gärna vilja se er göra det.” ”Det står er fritt. Låt oss resa tillsammans.” ”Himlen bevare mig! Men jag kan sätta fyratusen pund på att det är omöjligt att göra en sån resa under de villkoren.” ”Tvärtom, det är mycket möjligt”, svarade mr Fogg. ”Då så, gör det då!” ”Reser jorden runt på åttio dagar?” ”Ja.” ”Jag vill ingenting hellre.” ”När då?” ”Genast. Men jag förvarnar er om att det kan stå er dyrt.” ”Men det är ju orimligt!” utbrast Andrew Stuart som började bli irriterad på sin medspelares envishet. ”Så där, nu spelar vi i stället.” ”Ge om i så fall, det är fel i given”, svarade Phileas Fogg. Andrew Stuart samlade in korten med febriga händer – men så plötsligt släppte han dem på bordet. ”Nåväl, mr Fogg, jag sätter fyratusen pund!” sa han. ”Min bäste Stuart”, sa Fallentin. ”Lugna er, det är ju bara ett skämt.” ”Som jag sa: jag sätter fyra tusen och jag menar allvar”, svarade Andrew Stuart. 21


”All right”, sa mr Fogg och fortsatte vänd mot de andra: ”Jag har tjugotusen pund stående i Barings bank. Dem riskerar jag gärna …” ”Tjugotusen pund!” utbrast John Sullivan. ”Tjugotusen som ni skulle förlora på en enda liten oförutsedd försening!” ”Det oförutsedda existerar inte”, svarade Phileas Fogg lugnt. ”Men mr Fogg, åttio dagar är ju bara en beräkning av kortast möjliga tid för resan.” ”Ett väl använt minimum räcker till för allt.” ”Men för att inte bli försenad måste ni hoppa matematiskt från tågen till båtarna och från båtarna till tågen!” ”Då hoppar jag matematiskt.” ”Nu skojar ni!” 23


jorden runt på åttio dagar

”En äkta engelsman skojar aldrig när det gäller något så allvarligt som en vadslagning”, svarade Phileas Fogg. ”Jag slår vad om tjugotusen pund med vem som vill att jag kan göra resan jorden runt på åttio dagar eller därunder, på nittonhundratjugo timmar eller etthundrafemtontusentvåhundra minuter. Går ni med på det?” ”Ja, vi går med på det”, svarade herrarna Stuart, Fallentin, Sullivan, Flanagan och Ralph efter en kort diskussion. ”Bra. Tåget till Dover avgår kvart i nio. Det ska jag ta”, sa mr Fogg. ”Redan i kväll?” undrade Stuart. ”Redan i kväll”, svarade Phileas Fogg. Han tog fram en fickalmanacka och efter en blick i den fortsatte han: ”Eftersom det i dag är onsdagen den 2 oktober bör jag vara tillbaka i London, i just detta rum på Reformklubben, lördagen den 21 december klockan kvart i nio på kvällen, annars har ni, mina herrar, rätt till de tjugotusen pund som deponerats i mitt namn hos bröderna Baring. Varsågoda, här är en check på den summan.” Ett vadhållningsprotokoll sattes genast upp och undertecknades av de sex herrarna. Phileas Fogg behöll hela tiden sitt lugn. Han hade inte slagit vad för vinstens skull och hade bara satsat de tjugotusen punden, halva sin förmögenhet, eftersom han förutsåg att han skulle komma att behöva den andra hälften för att genomföra sitt svåra, för att inte säga omöjliga, projekt. De andra herrarna verkade en smula bekymrade, inte på grund av storleken på vadet utan för att de hade dåligt samvete över att slå vad på så svåra villkor för sin vän. Klockan slog sju och det föreslogs att spelet skulle avbrytas så att mr Fogg fick tid att förbereda sig för resan. ”Jag är alltid förberedd!” svarade den orubblige mr Fogg och delade ut korten. ”Ruter är trumf. Varsågoda mina herrar. Nu spelar vi.”

24


K apitel 4

Där Phileas Fogg gör sin betjänt Passepartout alldeles paff

E

fter att ha vunnit omkring tjugo guineas på whist och tagit farväl av sina vänner lämnade Phileas Fogg klubben tjugofem minuter över sju och gick hem. Passepartout som noga hade studerat sitt arbetsprogram blev kolossalt förvånad när han fick se mr Fogg göra sig skyldig till bristande noggrannhet genom att komma vid denna ovanliga tid. Enligt programmet skulle han inte återvända förrän på slaget tolv. Phileas Fogg som hade gått direkt till sin sängkammare ropade: ”Passepartout.” Passepartout svarade inte. Det där kunde inte gälla honom. Det var inte rätt tid. ”Passepartout”, ropade mr Fogg utan att höja rösten. Passepartout kom in. ”Det var andra gången jag kallade på dig”, sa mr Fogg. ”Men det är ju inte midnatt”, svarade Passepartout och höll upp sitt fickur. ”Jag vet, och jag klandrar dig inte. Om tio minuter avreser vi mot Dover och Calais.” En förvånad min bredde ut sig över fransmannens runda ansikte. Det var tydligt att han inte riktigt hade förstått. ”Monsieur ska resa bort?” ”Ja. Vi ska resa jorden runt”, svarade Phileas Fogg. 25


jorden runt på åttio dagar

Passepartout spärrade upp ögonen, höjde ögonbrynen, slog ut med händerna och såg närmast svimfärdig ut, så förbluffad var han. ”Jorden runt”, mumlade han. ”På åttio dagar”, svarade mr Fogg. ”Så nu har vi ingen tid att förlora.” ”Men alla koffertarna då?” sa Passepartout och skakade på huvudet. ”Inga koffertar. Bara en kappsäck med två skjortor och tre par strumpor åt mig. Detsamma för dig. Vi skaffar vad vi behöver på vägen. Ta med min respläd och regnrocken. Ett par stadiga skor, även om vi knappast kommer att gå till fots. Skynda på nu!” Passepartout försökte svara men kunde inte. Han gick upp till sitt sovrum där han sjönk ner på en stol och suckade: ”Just snyggt! Här har man försökt få ett lugnt och stilla liv, och så …!” Mekaniskt satte han igång att packa inför resan. Jorden runt på åttio dagar! Var monsieur Fogg galen? Nej. Var det ett skämt? De skulle resa till Dover, bra. Till Calais, också bra. Trots allt hade Passepartout, som inte varit i Frankrike på fem år, inget emot att sätta sin fot på fosterjorden igen. Kanske skulle de komma ända till Paris, och han skulle mer än gärna återse den sköna huvudstaden. En herre som var så sparsam med sina steg skulle väl stanna där … säkert – men det var ändå ett faktum att husbonden som hittills varit så hemkär nu skulle ut och resa. Klockan åtta hade Passepartout packat den enkla kappsäcken som innehöll hans egna kläder liksom mr Foggs. Därefter lämnade han sitt rum, fortfarande ängslig, låste dörren ordentligt och infann sig hos mr Fogg. Mr Fogg var resklar. Under armen bar han Bradshaw’s Continental Railway Steam Transit and General Guide som innehöll alla tabeller med avgångs- och ankomsttider för både båtar och tåg. Han tog kappsäcken från Passepartout, öppnade den och släppte ner en tjock bunt av Bank of Englands sköna sedlar som gäller över hela världen. ”Du har väl inte glömt något nu?” frågade han. ”Nej, monsieur.” ”Regnrocken och respläden?” ”De är med.” ”Bra, ta kappsäcken. Och var rädd om den. Det ligger tjugotusen pund i den.” Passepartout höll nästan på att tappa kappsäcken som om de tjugotusen punden var av guld och vägde därefter. Husbonde och betjänt lämnade huset och ytterdörren låstes med dubbla slag. Phileas Fogg och hans betjänt steg upp i en droska längst bort på Savile Row och blev raskt körda till Charing Cross. Tjugo minuter över åtta stannade droskan vid stationen. Passepartout hoppade ner och följde efter sin husbonde som betalade kusken. 26


jorden runt på åttio dagar

I samma ögonblick närmade sig en stackars kvinna med ett barn vid handen. Hennes bara fötter var smutsiga, på huvudet bar hon en sliten gammal hatt med en slokande fjäder och om axlarna hade hon svept en trådsliten sjal. Hon bad mr Fogg om en allmosa. Mr Fogg tog upp de tjugo guineas som han hade vunnit och gav dem till henne. ”Varsågod, min vän!”, sa han. ”Jag är glad att jag träffade er.” Sedan gick han vidare. Passepartout kände något vått i ögonvrån. Husbonden hade rört vid hans lättrörda hjärta. När de kom in i den stora hallen skickade mr Fogg Passepartout att köpa två förstaklassbiljetter till Paris. Sedan råkade han vända sig om och fick syn på sina fem vänner från Reformklubben. ”Mina herrar, jag reser, som ni ser”, sa han. ”Och när jag kommer tillbaka kan ni få se stämplarna i mitt pass, om ni vill, och kontrollera min resväg.” ”Nej, men det behövs inte, mr Fogg”, svarade Gauthier Ralph artigt. ”Vi litar på ert hedersord.” ”Ni har väl inte glömt när ni ska vara tillbaka?” sa Andrew Stuart. ”Om åttio dagar, den 21 december 1872, klockan kvart i nio på kvällen. Adjö, mina herrar.” Klockan var tjugo minuter i nio när Phileas Fogg och hans betjänt tog plats i en förstaklasskupé. Fem minuter senare hördes en skarp vissling och tåget satte sig i rörelse. Kvällen var mörk och det föll ett lätt regn. Phileas Fogg lutade sig bekvämt tillbaka i sitt hörn utan att säga ett ord. Passepartout, som inte riktigt hade hämtat sig än, höll kappsäcken med alla pengarna hårt tryckt intill sig. Men just som tåget skramlade genom Sydenham skrek Passepartout till. ”Vad är det?” frågade mr Fogg. ”Oj, … jag hade ju så bråttom så jag glömde …” ”Vad glömde du?” ”Att släcka gaslampan i mitt rum!” ”Jaha, unge man”, svarade mr Fogg kort, ”då får den brinna på din bekostnad.”

28


9789132160592