Dessa verk nämns och citeras i boken: Filmen American Beauty, skriven av Alan Ball, och dokumentären Johnny Cash – The Last Great American, BBC Böckerna Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer och Kärlekens historia av Nicole Krauss Låtarna ”När lyktorna tänds”, ”Jag var bara inte gjord för dessa dar”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, ”Man måste dö några gånger innan man kan leva”, ”Jag vet vilken dy hon varit i” och ”Kär i en ängel” av Håkan Hellström ”I Wonder” av Sixto Rodriguez ”Ring of Fire” och ”Folsom Prison Blues” av Johnny Cash ”Home” av Edward Sharpe & The Magnetic Zero ”Sommarkort (En stund på jorden)” av Cornelis Vreeswijk ”Broken Crown” av Mumford and Sons ”Kräm (Så nära får ingen gå)”, ”999”, ”Längesen vi sågs” och albumet En plats i solen av Kent ”These Four Walls” av Shawn Colvin ”Sjösala vals” av Evert Taube ”Awake My Soul” av Mumford and Sons ”Horchata” av Vampire Weekend ”Se bastasse una canzone” av Eros Ramazotti ”Boyfriend” av Justin Bieber ”Jehovah Sunrise” av The Soundtrack of Our Lives och albumet Säg ingenting till mig av Melissa Horn Augustifamiljen har ingen musiker vid namn Inge – det har jag hittat på. Likaså bandet The Golden Lungs. Gilla Böcker www.gillabocker.se © Christin Ljunqvist 2014 Omslag: Richard Schöldström & Fredrik Remnefalk Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2014 ISBN 978-91-86634-60-5
Inatt har Gud skonat Hisingen, men kärleken skonar ingen ”När lyktorna tänds”, Håkan Hellström
Finn Rönnerberg Människor verkar inte fatta hur bråttom det är att leva. Vad som helst kan hända när som helst. Det finns inga garantier. Och man ångrar bara det man inte gjorde. Därför tänker jag börja leva varje dag maximalt. Gilla Kommentera Dela den 29 december 2010 i Göteborg 94 personer gillar detta 33 delningar
FÖRSTA DELEN
Finn Rönnerberg ”I guess I could be pretty pissed off about what happened to me, but it’s hard to stay mad when there’s so much beauty in the world. Sometimes I feel like I’m seeing it all at once, and it’s too much. My heart fills up like a balloon that’s about to burst. And then I remember to relax, and stop trying to hold on to it. And then it flows through me like rain, and I can’t feel anything but gratitude for every single moment of my stupid little life.” – American Beauty Gilla Kommentera Dela den 3 maj 2012 i Jaipur, Rajasthan Finn ville att människorna runt honom skulle prata rakt och öppet om precis allt. Utan nån som helst rädsla. För alla var likadana, alla var människor. Alla behövde det där pratet, egentligen. Och han var trött på rädslan. Hemma var alla rädda, och överspända. Man fick inte svara ärligt på frågan ”hur är läget?” i Sverige, för då blev man utstirrad som om man var dum i huvudet. Under flygresan ut ur Sverige hade en gubbe, runt femtio år, suttit på sätet bredvid honom. De hade pratat om farsans död på ett sätt som Finn inte hade fått göra under de veckor som gått sen han dog. Gubben hade lyssnat, inte låtsats om tårarna som kletat i Finns ögonvrår, och sen sagt att det var tur att man inte visste vad som skulle hända, för då hade nog ingen velat leva. Och att alla hanterade sorg olika. Vissa låste in sig i sina hem i fjorton dagar och bara grät. Andra bröt upp gamla mönster, gav sig ut på en resa 9
och kom tillbaka förändrade. Det fanns lika många sätt att sörja som det fanns människor. Sen hade gubben berättat om sina föräldrars död, som ett slags gengäld. Att hans mamma dött i juni fem år tidigare, hans farsa en månad senare, ganska exakt på datumet. Att de alltid hade levt så; tätt, tätt ihop, som i symbios, och nog inte kunnat dö utan varann. Finn hade egentligen inte orkat lyssna. Varit helt full av sitt eget, som en blytung värk. Så han hade bara nickat, och nickat, tills gubben nickat tillbaka. Sen hade gubben frågat om Finn ville ha kaffe. Finn hade nickat igen. Medan gubben vänt sig mot flygvärdinnan med rullvagnen hade Finn tittat ut genom fönstret. Tänkt att det var jävligt tur att mamma och farsan inte fungerade på samma sätt. Farsans död var en grej, mammas död skulle vara en helt annan. Ungefär som att jämföra ett slagsmål på Göteborgs centralstation med atombomben i Hiroshima. Ändå. Det här med att prata öppet och ärligt om sitt absolut innersta med totala främlingar. Finn ville inte erkänna det, ens för sig själv, men han började bli klar. De ord han lyckats få ur sig till gubben på flyget, som aldrig sagt sitt namn, eller till Per, Helena, Björn och Nathalie på Bangkoks flygplats, och senare stranden på Koh Samui, eller till Jeffrey och Mark på restaurangen i Phuket, eller till Po, en tant på Jurong Island i Singapore, som hade ett litet snabbköp, tyckte om att nypas och sa att allt passerar, allt passerar, de orden verkade räcka. Och svaren räckte verkligen. Björn, killen från Malmö, hade ruskat Finns axel och citerat Buddha: ”There is no way to happiness, happiness is the way.” Jeffrey hade sagt att sorg var som en tallrik kall surkål: ”Sorrow is like a bowl of cold sauerkraut, you just gotta eat it all up before you can leave the table and get on with your life.” Och den indiska killen på tåget mellan 10
Chennai och Hyderabad hade kontrat med att berätta att hela hans familj var död, och enda sättet att sörja dem var att stå mitt i sorgen. Inte låta sig jagas av den. Bara stå, helt stilla. ”… and let the universe come to you.” Vad han nu hade menat med det. Orden ringde i vart fall i huvudet på Finn. Alla dessa ord, från alla dessa människor han mött på vägen, tillsammans med Kevin Spaceys sista i filmen ”American Beauty”. Det fanns inget mer att säga. Och därför höll sig Finn undan killarna från Norge. Han ville inte säga mer om farsan, och han behövde inga fler svar, goda råd, livsinsikter. Gengälder. Han ville bara resa. Tills han hade rest klart. Norrmännen hade likadana ryggsäckar som Finn. De var solbrända, långhåriga och skäggiga också. Förmodligen runt tjugo år, och inte så noga med att tvätta sina kläder om kvällarna heller. En av dem satte sig ner hela tiden. Han var lite tjock, och andades tungt i värmen. En annan släpade runt på en handgjord trumma. Han log mot Finns gitarrfodral. Tänkte sig nog ett gig efter rundturen på Jantar Mantar-observatoriet. Tänkte nog i vart fall fråga. En tredje var lång, med ett pannband som fick luggen att stå rätt upp. Han höjde hela tiden på ögonbrynen, som om han inte blev klok på världen. Och bakom honom stod några killar till. De var väl fem, sex stycken totalt. Finn tittade inte så noga. Flyttade sig ett halvt steg, och gömdes av en rejäl britt. Tänkte sig nåt att äta efteråt, sen gå tillbaka till tåget och åka vidare mot Rewari. När han kom fram skulle han hitta ett hyfsat hotell, duscha och sova. Sen skulle han göra som han brukade; lära känna staden, människorna, musiken. Lyssna till deras ljud. Kanske hitta ett jobb. ”Reiser du alene?” 11
Eller om han bara skulle fortsätta mot New Delhi. Fem timmars skumpande sömn. Att spela tillsammans med främlingar, det hade han gjort på nästan varje ställe. Eftersom gitarrfodralet inte gick att smyga med. Han kunde det där nu. Vissa gånger hade det blivit vansinnigt vackert, som om de hade spelat tillsammans förut, eller hade samma slags musik inombords. Andra gånger hade det blivit tröttsamt. Ju fullare människor var, desto envisare blev de. Och fulla var de flesta, på nåt sätt. Öl eller sprit eller vin, eller röka. De som inte kunde spela rev ändå över strängarna med hårda fingertoppar. Ruskade maracas eller risägg i otakt. Försökte sig på stämmor. Och utan att vilja sluta, ens för att sova. ”Eller er du sammen med noen?” Dessutom fattade han inte norska. ”Du?” Faktiskt knappt ett ord. Så han lyssnade på guiden istället. En indisk man med tjocka r och vit hatt, som berättade med stora, snabba gester om stenbyggnaderna på gräsmattan, som liknade varann. Det syntes skillnader på bågarna, valven, trappstegen, men de var som bitar av samma pussel. Tydligen jättelika verktyg, var och en med sin egen funktion. Nån mätte tid, en annan förutsåg sol- och månförmörkelser, en tredje visade stjärnkonstellationer. De var byggda i mitten av sjuttonhundratalet av Maharaja Jai Sing II. Inskrivna på Världsarvslistan. ”Du?” Finn vred på huvudet. Det var inte killen med trumman, som han hade trott, utan killen med pannbandet. Han hade tunn, fjunig mustasch, hippieskjorta, slitna flip-flops, långa tår. Och han luktade underligt, som en av mellan skumma kryddor och svett. Men han verkade okej. Som en längre version av Gustav. Fast rynkad panna istället för ett ständigt leende. ”Ellers kan du henge 12
med oss, hvis du vil? Vi tenkte å gå og ta en øl etterpå, kanskje noe å tygge på.” Ingen jävla aning. ”Eller vil du være alene?” Det där var definitivt en fråga. ”Or maybe you’re not Swedish? We thought that, because of your marks, on the guitar case?” ”J-j-j …” Finn pressade tungan mot gommen, formade luften där, släppte ut: ”S-s-svensk.” Killen visade inget. Det var ovanligt. Han bara log, och sträckte fram handen. ”Arik.” ”F-F-F …” Fans jävla skit. ”Finn.” ”Finn? Okey. Blir du med?” Norrmännen hittade en glugg i väggen som liknade ett snabbköp, samtidigt ett gatukök. Varor upp till taket, rangliga bord och stolar på trottoaren utanför. Killen bakom disken hade igång mat i stora kastruller. Norrmännen och Finn köpte varsin skål curry med nåt slags kött, naanbröd och öl. Finn köpte ett paket beedies också. Billig tobak hoprullad i torra, bruna löv, knutna med ett snöre i ena änden. Kostade knappt nåt och röktes av alla. Så fick han sitta mitt i röran av ryggsäckar, långa ben och norska ord. En kille med två tofsar och vältränade armar tryckte i sig maten som om han var nära att svälta ihjäl. Killen med trumman knackade på Finns gitarrfodral och log på sitt förhoppningsfulla, barnsliga sätt. Arik, och en kille med färgglada shorts, började förmodligen berätta om gruppens resa. De andra killarna skrattade, inflikade, slog till varann. Finn låtsades att han fattade, det var lättast, och åt så snabbt han kunde. Sen kom definitivt en fråga, igen. Allihop blev tysta och tittade på honom. Arik satt framåtlutad med armbågarna mot knäna. 13
”Hvor skal du?” upprepade han, långsamt. ”N-N-N … Delhi.” ”Du forstår oss kanskje ikke?” Finn log. Norrmännen gapskrattade.
Killen med trumman kunde egentligen inte trumma. Det sa han, långsamt. Sen försökte han ändå. Finn spelade och sjöng Rodriguez låt ”I wonder”, som ingen av de andra hade hört, men verkade gilla. Speciellt vissa delar av texten. Snart hade de lärt sig, och sjöng med. Det lät för jävligt. ”I wonder how many times you’ve been had, and I wonder how many plans have gone bad. I wonder how many times you’ve had sex, and I wonder do you know who’ll be next? I wonder, I wonder. Wonder, I do.” Det samlades folk runt dem, mest killar, några tjejer, en gammal gubbe med hål i byxorna. Istället för att avsluta låten plockade Finn upp början, och fortsatte. ”I wonder about the love you can’t find, and I wonder about the loneliness that’s mine. I wonder how much going you got, and I wonder about your friends that are not. I wonder, I wonder. Wonder, I do.” Avgaser och sand. Solsken över torra berg i väst. Trafikmuller, fågelskrik. Människor som klappade händerna. Finn längtade inte hem. Viktlös, svävande, som om han aldrig mer skulle klara av mark under sina fötter. Norrmännen skulle sova på hotell och fortsätta mot Surat nästa dag. De följde honom till tågstationen, kramade om eller dunkade honom i ryggen. Sa en massa grejer som han fattade ungefärligt. Sen gick de. Han satte sig ner på perrongen, lutad mot en pelare. 14
Rökte en beedi. Bara fanns. Tänkte inga speciella tankar, hade inga direkta känslor. Och det var skönt. Solen hade gått ner bakom bergen, kvällen var mörk. Kompakt skugga. Ändå hängde värmen kvar i luften. Varje andetag klistrade mot insidan av lungorna. Finn gned bort lite svett från pannan, skuggade ögonen för det hårda ljuset från lamporna i taket. Tittade på väskbärarna, som var klädda i rött och sköt kärror framför sig. Eller bar direkt på sina huvuden. Ivrigt flängande, fram och tillbaka, bland alla människor som klev av eller på tåg. Han blåste ut rök, fimpade ciggen mot marken. Så tittade han åt andra hållet. De flesta trodde att Finn var en idiot för det här med stamningen. Han hatade att se deras ansikten skifta när de fattade. Hatade att bli nåt slags problem. Alla ord han aldrig fick sagt, alla förklaringar, de var som vindruvsklasar i bröstet. Ibland kunde han inte ta djupa andetag för att där var så trångt. Det stod en indisk familj några meter bort. Mamma, pappa, tre döttrar, tre söner. Alla tittade åt varsitt håll med korsade armar. Inte världens trevligaste kroppsspråk, direkt. Sa väl i princip ”dra åt helvete”. Finn öppnade ett ytterfack i ryggsäcken och tog fram påsen med nötter. De smakade lite konstigt. Antagligen för att man inte hade saltat dem. Han hällde ut några i handen och hivade in i munnen. Spåren susade. Ett tåg var på väg in med en jävla fart. Susningarna blev till ett skärande ljud, så han reste sig upp, borstade av rumpan och bar med sig väskan och gitarrfodralet in bakom pelaren. I nåt annat fack hade han en flaska vatten. Han letade runt, fick fram flaskan och drack några munnar. Vattnet hade samma temperatur som kvällsluften. Det kändes knappt när det rann ner i halsen. 15
Man kunde ju tänka sig att det värsta för Finn var att träffa nya människor, men det var det inte. Det värsta var dem han redan kände, som visste precis hur de skulle göra för att få tyst på honom. Om de ville kunde de bara strunta i honom, i hans rätt att prata, och mala på. Vindruvorna pressades upp i halsen då, och han ville bara skrika. Men starka känslor, som raseri eller hat, vred om tungan och läpparna tills munnen hade låst sig. Då kunde han inte få ur sig ett ljud. Väldiga känslor täppte till honom, helt enkelt. Och när han väl var tilltäppt fanns det inte mycket att göra. Han brukade lämna rummet. Eller som sist, när han lämnat landet. Det var den största känslan han nånsin haft. Större än allt raseri och hat. Större än Signe. Större än farsan. Större än allt; att styra över sitt eget liv. Finn kikade fram runt pelaren. Tåget saktade inte ner. Det skulle bli världens baksug. Ibland slog sånt lock för öronen på honom, så att han blev tvungen att nypa tag om näsan och blåsa ut. Han höll ryggsäcken och gitarren mot benen, och kisade. Loket och vagnarna var illgula. Framljusen såg ut som ett par ögon som spärrades upp, allt eftersom tåget rasade närmare. Så ropade nån till. Han vred på huvudet. Den indiska familjen grälade. Pappan och en av döttrarna var vända mot varann, gapade högt, pekade. De andra döttrarna kurade ihop sig bakom den första. Sönerna släntrade iväg med händerna i fickorna, som om de inte ville räknas. Mamman stod mellan pappan och dottern och försökte medla, som mammor alltid gjorde. Hon la sina händer på pappans axlar, smattrade ur sig ord. Han stötte till henne. Utan att släppa dottern med blicken. Såg alltså inte vad fan han hade gjort. Det gick så snabbt att det inte borde ha hänt. Men ändå. Det hände: mamman tappade balansen. 16
Snubblade baklänges, precis på kanten till spåret. Famlade i luften för en sekund. Fick tag i pappans arm och drog sig själv tillbaka, just som tåget dundrade förbi. Alla skrek. Speciellt döttrarna, som skrek helt hysteriskt och sträckte sig efter sin mamma. Finn märkte inte att han satte sig ner förrän han redan satt på knä, med handflatorna mot marken. Försökte få i sig luft. Fatta. Samla ihop tankarna. Men de hade splittrats av chock, rädsla. För döden hade hunnit ifatt honom. Där, i sekunden. Precis där, mitt framför honom. Igen. Som om livet var ett vidsträckt hav, och döden en haj under ytan. Vispande fenor, sökande nos. Hårda, små ögon och vassa tänder. Skoningslös. Havet sträckte sig över hela jorden, döden kunde hugga överallt. Spelade ingen roll vart han åkte, var han gömde sig. Spelade ingen roll hur mycket han levde maximalt och försökte glömma. Livet, döden. Två delar av samma. Två, som hörde ihop. Illusionen sprack runt honom. Bubblan han blåst upp, drömmen. Så fylldes han av känslan han brukade vakna med, varje morgon sen han lämnat Sverige. Som en blandning av skräck och lättnad. Fast nu mycket starkare. Och plötsligt omöjlig att trycka tillbaka. Fet, frätande tryckte den i bröstet. Han höjde huvudet. Stirrade runt sig, på allt han såg. Grävde i det med blicken och försökte hålla sig kvar. Men han tappade greppet. Om allt. Som om tågstationen blev en kuliss, att det inte längre fanns nåt bakom. Bara tomhet, svart panik. Människorna som rusade runt, tjejen som skrek, var statister. Han vände ner ansiktet, blundade hårt. Försökte andas, men hjärtat dunkade som fan. Bakhuvudet pulserade, brände. Och där var smärtan, igen. Den kunde också hinna ifatt. 17
Finn Rönnerberg Närmaste flygplats i Jaipur, Indien? Den i New Delhi? Gilla Kommentera Dela för 5 timmar sedan i Jaipur, Rajasthan 11 personer gillar detta Finn satt på en hörnstol med utsikt över landningsbanan på Indira Gandhi International Airport, New Delhi. Där stod några plan som fickparkerade. Man tankade ett, lastade ett annat. Ett tredje flög upp genom molnen. Han höll sin ryggsäck och gitarr hårt i händerna, och kunde inte sluta titta. För slutade han, och blundade, så somnade han. Och då drömde han. Om tåget, som dundrade rakt mot honom. Så han tittade och tittade, genom ett dis av bultande, blixtrande huvudvärk. Andades i korta tag, för druvorna var så många. Han tyckte att han hörde skrik i alla höga ljud. Flygplansmotorerna, de skramlande väskvagnarna. Den gnisslande dörren in till toaletten. Förmodligen var han hungrig. Definitivt i behov av sömn. Ett och ett halvt dygn hade passerat sen den indiska mamman nästan föll på järnvägsspåret. Sen perrongen fyllts med en massa människor. En av döttrarna hade vägrat sluta skrika, hennes röst hördes istället för alla svar, goda råd, livsinsikter och gengälder i honom. Förmodligen borde han sluta tänka. Framförallt på att han själv en dag skulle dö. Och Ester. Och mamma. Till och med Signe. Det hjälpte ju inte. Även om det var ett faktum. För då var det ju ingen mening med att leva, om alla en dag ändå skulle dö, eller? Det sjukaste som fanns var en död människa. Nåt var ju definitivt fel, det kände man redan när man kom in i rummet. Även innan man visste, så fattade man. I varje liten cell av kroppen. Och sen, när man såg efter, var den döda människan alldeles grå. Huden 18
hade på nåt sätt slocknat, munnen var ett hål, håret sjögräs, ögonen kulor, helt jävla stumma. Utan nåt som helst liv. Vart tog det vägen? Livet? Som gett kroppen färg och rörelse? Paret framför Finn blev klara och flyttade sig åt sidan. Han tittade bara på deras fötter. Orkade inte riktigt högre. Mannen hade slitna, svarta skor och fransiga kanter på byxorna. Kvinnan hade remsandaler. Borde klippa sina tånaglar. Finn gick fram och la passet på incheckningsdisken. Det satt en tjej där bakom. Han tittade bara på hennes händer. Hon pekade på hans ryggsäck och gitarrfodral. Han lyfte upp dem på rullbandet. Hon pillade in klisteretiketter runt handtagen, helt stadig. Han skakade, fumlade, tappade greppet, svettades. ”Have a nice flight.” Han tvingade upp blicken. Hon hade ring i näsan, tjocka ögonbryn. Kortklippt, svart hår. Räckte tillbaka hans pass, med biljetten instucken. Och undrade, det syntes i hela hennes ansikte. Varför han såg så jävlig ut. Han knyckte åt sig passet och gick. Livet såg så löjligt ut ovanifrån, precis innan planet stack upp genom molnen. Husen, vägarna, bilarna, och de små, små människorna där nere i mörkret. Med sina enorma problem. Människorna, som vandrade runt på en boll i en allt mer evig evighet, bland mörk energi, svarta hål. Och tyckte sig veta och kunna allt, ändå. Ställda mot universums enorma storhet såg människorna verkligen ut som idioter. ”Ska du hem?” Alltså, de flesta i alla fall. Vissa hade ju fattat allt. Det kunde de utstråla, som ett slags stor visdom. Som om universum, eller döden, inte skrämde dem. 19
”Vi kommer från Sverige.” Till exempel Mahatma Gandhi. Nelson Mandela. ”Gör du det?” Astrid Lindgren. ”Hello?” Men Finn hade fan inte fattat. Och inte vissa andra, heller. Som entusiastiskt pensionärsreste till ochartrade ställen, åt landets riktiga mat, bodde bland landets riktiga folk. Gick på otrampade stigar. För att ta en massa bilder, och visa sina tråkiga vänner där hemma som bara reste till Gran Canaria. Berätta om hur fantastisk deras resa varit. Vart de skulle nästa gång. Utan att nämna mag sjukan, skavsåren, myggbetten. ”Han kanske inte hör dig”, sa gubben. ”Jo, men … ska jag pröva med engelska?” sa tanten. ”Det gjorde du ju precis.” ”Hello there?” Såna behövde andra människor för att verka kloka. Som om de ensamma, i ett rum, inte innebar nåt alls. Finn blundade för huvudvärken, som en sugkopp i nacken, och för att se ut att sova. Efter knappt en minut gjorde han det. Finn undrade hur alla skulle reagera. Hur han själv skulle reagera. Redan nu fanns som ett sjunkande misslyckande i bröstet, en svag, ringande ton av ångest. Åtta timmar och tio minuter till München, Tyskland. Sex timmar på en stol med tunn dyna. Två timmar till Göteborg, Sverige. Huvudvärk. Huvudvärk. Huvudvärk. Och tårar som sved under ögonlocken, men inte hittade ut. 20
Landvetter kändes genomsvenskt. Kaviar, fredagsmys, Jante, låsta dörrar och perfekta trädgårdar fanns i luften. Man andades in detta i små, flygande partiklar, tills allt man upplevt under sin resa gnuggats ut. Tills man var återanpassad. Finn stod en bit från rullbandet, väntade på att de andra skulle ta sina väskor. Så att han kunde ta sina, utan att behöva nudda nån, eller säga nåt. Pensionärsparet väntade i början av bandet. Så klart. Tanten ryckte i gubben, pekade. Hennes vassa ord lät som ett envist myggsurr. Finn blängde på henne, ruskade på huvudet. Som fortfarande bultade. Vilket inte var bra. Och han ville röka, men hade bara paketet med beedies. I ett av ytterfacken på den incheckade ryggsäcken. Om man inte hade tullat dem nånstans på vägen. Dessutom hade han tänkt spara dem. Röka dem vid speciella tillfällen, så att de räckte så länge som möjligt. Han fingrade på sin mobiltelefon istället, där den låg i fickan på de slitna, fladdriga thaibyxorna, avstängd. Klockan var närmare midnatt, men mamma skulle komma om han bad henne. Hon skulle köra som en galning bara för att han väntade här. Herregud. Han var här. Tillbaka. I Sverige. Finn stirrade upp i det höga taket. Tänkte på att krama mamma. Höra hennes tillrättavisande röst, sitta i hennes gamla Saab. Somna mot bältet. Men han kunde inte göra så mot henne. Hon sov ju, och skulle bli helt hysterisk när hon fick veta. Den svenska natten förvånade Finn. Att luft kunde vara så kall, så lätt att andas. Han drog in den djupt, höll kvar, och släppte långsamt ut. Tallbarr, mossa, jord. Och nåt sött. En blomma? Han drog fler djupa andetag. Tittade ut i natten, förbi gatlyktorna, taxibilarna och bussen. Skymtade fält, sen skog, som en tystnad. Tät, mörk. Han stoppade sin packning i bussens lastutrymme, klev upp till chauffören och köpte en biljett. Satte sig nära mittdörren. 21
Några till kom ombord. De pratade lågt, viskade, men tystnade sen. Finn hasade längre ner på sätet. Det var farligt mjukt, och tröttheten tyngde i varje liten muskel. Han var tvungen att vicka på benet för att hålla sig vaken. Chauffören stängde dörrarna. I samma stund som bussen svängde ut från trottoarkanten sög det till i magen på Finn. Han tittade på den där tystnaden, över taken på alla parkerade bilar, utanför ridåerna av ljus, och ville dit. Bara för en stund. Långt in i skogen, där varje liten gren under skon blev öronbedövande, och ingen såg honom. Eller frågade nåt. Där han var helt och hållet ensam. Han hade inte varit ensam på väldigt länge. Nio minuter i ett en lördagsnatt. Finn knöt handen, tryckte knogarna mot ytterdörren. Kunde inte komma på en enda vettig grej att säga. Eller fråga. Eller göra. Om han skulle försöka förklara sig, fråga om han fick komma in, krama? Signe tyckte om att anklaga. Vad det än gällde fick hon människor att kräla för henne. Men hon var också ömtålig, och sårbar. Full av skratt, allvar, idéer. Och hon var vacker. Ibland lite för vacker. Han hade velat behålla henne tätt, tätt mot sin kropp, i ett hårt grepp, och långt bort från andra. I alla fall när han varit normal, eller sig själv. När han älskat henne öppet, utan en växande känsla av stryptag om halsen, eller en huvudvärk så stark att han trodde huvudet skulle spricka. Han hade glömt vissa personer. Såg bara delar av dem i sitt minne. Som Signes mun, ögonbryn, bröst. Mage. Långa, blanka hår, fullt av ljusa nyanser. Vad skulle hon säga? Göra? Vad ville han, egentligen? Han andades in, och knackade. Tre gånger, snabbt och hårt. Så väntade han. Inget hördes. Han knackade igen, fler gånger, ännu 22
hårdare. Nu kom hon. Dunk, has, och sen ett skrapande ljud när hon tittade ut genom titthålet. Låset rasslade, handtaget trycktes ner. Hjärtat rev i bröstet. Killen som öppnade hade bara kalsonger på sig. Små strån växte på rad upp till naveln, och stack ut från ett enda ställe på bröstet. Håret på huvudet var lite för långt. Ungefär som Finns, men vitblont. Killen kisade i ljuset från Signes rosa taklampa. ”Va?” Finn lyfte upp gitarren från golvet, skakade på huvudet. Killen gäspade, gned sig i ansiktet. ”Vadå, har du gått fel, eller?” Hon kunde ju åtminstone ha sagt nåt. ”Hallå?” Finn nickade, för det var lättast så, och vände sig om. ”Jaha? Okej. Godnatt, då.” ”Finn?” Finn stannade, såg över axeln. Signe knuffade undan killen i dörren, tog några steg ut i trapphuset och stannade. Stirrade, i nåt blårandigt linne Finn inte kände igen. Men han kände igen henne. Nu mindes han precis. Hon liknade en tjugotalsflicka. Stora, stora ögon som man, faktiskt, drunknade i, och näpna läppar. Knappt synliga fräknar. Små händer, tunna handleder, och den mjukaste huden i världen. Som att doppa fingrarna i ljummet vatten, eller smaka på svag saft. Han sänkte gitarren till golvet, men hon rörde sig inte. Bara stirrade. Kanske hade hon föreställt sig det här många gånger. Eller så trodde hon att hon drömde. ”Ska jag … stå kvar?” sa killen i dörren, och hon ryckte till, som om hans fråga hade väckt henne. ”Var fan har du varit?” Hennes ögon svämmade över som ett tidvatten. Nästa blinkning, och tårarna rann. ”Och hur ser du ut? Jag känner ju inte ens igen dig! Du är alldeles … var har du varit? 23
Fattar du inte hur oroliga du har gjort oss? Bara sticka sådär! Har du ens pratat med din mamma? Vet hon att du är här? Att du är tillbaka?” Hon strök ilsket bort tårarna, gick fram till honom och knuffade så hårt hon kunde mot hans bröst. Han stod kvar. ”Fan ta dig! Du har ju legat uppe på Missing People, vet du det?” ”Signe?” sa killen i dörren. ”Men kan du inte bara gå in och låta mig få prata med honom lite i alla fall?” skrek hon till honom, och han rynkade pannan men gjorde som hon sa. Så vände hon sig mot Finn igen. Han ville säga förlåt. Det ville han. Förlåt var definitivt en bra grej att säga. ”J … j …” ”Vi hade anmält dig som försvunnen. På riktigt, alltså. Inte bara polisen letade, utan Missing People. Har du ens förstått det? Ett tag trodde jag du var död, och det trodde din mamma också. Vi trodde du hade hoppat från Älvsborgsbron, och jag gick längsmed vattnet varje dag i flera veckor, bara för att se om du … sen såg dom att du rest utomlands. Och du skrev på Facebook, nån idiotisk jävla skit, och då fick vi ju berätta för alla att du levde. Att du bara tänkt på dig själv, och rest utan att säga nåt till nån, ens lämna en lapp. Vad fan tänkte du?” Tårarna droppade från hennes haka. ”Har du blivit helt jävla galen? Du ser ju ut som Jesus! Hår överallt! Och du är hur spinkig som helst!” Han tog tag i hennes hand, och drog in henne mot sig. La armarna om och kramade. Som förut, men ändå inte. Det kändes kantigt och ovant. Hon tryckte sitt våta ansikte mot hans bröst, och grät så hon skakade. Pressade in fingrarna i hans rygg, rev honom, nöp. Han stirrade på en punkt i golvet. ”Folk dör”, snyftade hon, ”det är en del av livet. Man kan inte överge alla man älskar bara för det.” 24
Finn rökte en beedi eftersom detta var ett speciellt tillfälle. Han stapplade fram på sin gamla gata, igen. Förbi samma parkerade bilar, de vanliga husen. Och inget hade förändrats. Allt fanns kvar. Han sög hårt på ciggen, för trött för att tänka, för trött för att känna. Som om allt han såg bara sparades, inuti. Och skulle drabba honom imorgon, samtidigt. Som en översvämning. Fylla lungorna och dränka honom. Han blåste ut ett moln, dröjde lite på stegen. Carnegiegatan vred sig som ett stort U med landshövdingehus på båda sidor och ett gammalt äppelträd i mitten. Mamma och Ester bodde i U:et. Tekniskt sett bodde han där också. Med familjens hund, och svåraste minnen. De borde definitivt flytta. Långt jävla bort. Han skulle prata med dem om det, och inte ge sig förrän de höll med. Han gick fram till äppelträdet, lutade sig mot stammen. Kikade mot den nedsläckta lägenheten med tung puls. Hjärtslagen gjorde nästan ont. Han var väl utmattad. Kanske på väg att svimma? Trots den svala natten luktade det varm, fuktig asfalt. Som om en kran läckte i närheten, eller om nån hade vattnat rabatterna tidigare under kvällen. Det var lukten av sommarlov, boll på gatan, barnröster. Allvarliga lekar, som handlade om att vara fri och tuff, och aldrig tåla att nån sa nåt om mamma, farsan eller Ester. Då gällde det att vara snabb, och markera direkt. Knyta handen, sikta på näsan. Säga ett ord som kom lätt. As, till exempel. Med eftertryck, så a:et skorrade i halsen. Började den andra blöda hade man vunnit. Då kunde man sitta på trottoarkanten efteråt, och vara kung. Med svullna knogar och blodsmak i munnen, men ändå. Han tog ett nyptag på stumpen av ciggen och drog i sig sista blosset. Så gick han över gräset, fimpade ciggen mot gatan. Fortsatte genom portgången till gården. Här växte en stor rhododendronbuske. Utefter husväggarna fanns rabatter som de boende skötte om. 25
Mamma sa att det fungerade som ett slags kolonilotteri. Man fick ansöka, sen lottades rabatterna ut. Hon hade skött det vänstra hörnet i två år. Genom att deala lite med grannarna, som man tydligen fick göra enligt henne. Hon hade styckat upp jorden i små rutor, med pinnar och snören, och planterat olika grejer i dem. Påskliljor blommade gula i ruta ett. Nåt han inte kunde namnet på stack upp i ruta två. Och allt såg så litet ut. Gården, rabatterna. Husen, som dockskåp. Lilla, lilla Sverige. Han kände igen allt och ändå inte. Som om han flöt förbi ovanför. Tittade ner på ett liv han inte längre levde. Han stannade utanför trapphusdörren. Stirrade i halvljuset från gårdslyktan. Händerna darrade, igen. Huvudvärken var konstant. Som innan han åkt. Smärtan hade bara väntat på honom. Och han hade aldrig varit så trött förut. Eller så splittrad i huvudet. Kanske skulle paniken gått över om han vilat på nåt hotell och försökt igen? Istället för att smita hem till mamma så fort nåt hände som blev för stort, för mycket? Världen snurrade till. Han fick tag i stupröret vid dörren, blinkade hårt. När man inte fick sörja som man ville, utan bara som de man älskade förväntade sig, då fanns det inte utrymme. För riktiga samtal, eller förståelse. Det hade inte funnits nån förståelse, alls. Kärleken hade strypt honom. Tagit ett varmt, omtänksamt grepp om hans hals, och pressat. Tills det handlat om överlevnad. Rätten att prata. Rätten att finnas till, precis som man var. Rätten att vägra fortsätta som de alltid hade fortsatt. Varför hade de inte bara kunnat prata med varann? Georg skällde inifrån lägenheten. Krafsade mot tröskeln, pressade med nosen. Finn rotade runt i ryggsäcken efter nyckeln, men hann 26
inte. Dörren låstes upp, mamma stack ut huvudet. Höll tillbaka Georg, som morrade galet, och stirrade på Finn. En sekund, två sekunder. Sen knycklades hennes ansikte ihop. Hon släppte taget om Georg, som tryckte upp dörren och störtade fram med svansen mellan benen. Tydligt osäker. Som om Finns skägg störde honom lika mycket som det hade stört Signe. ”Kom.” Mammas röst var bruten, och hon grep i luften. ”Kom, kom.” Finn gick fram till henne. Nu darrade benen också. Skakade, svajade. Hon fick tag i hans tröja och slöt honom i sin famn, så tätt mot sina stora bröst att han knappt kunde andas. Och hon grät, med hela lungorna, i varje andetag. Djupt och hejdlöst. Pressade den sista luften ur sig, kippade efter ny. Dunkade pannan mot hans nyckelben. Hennes händer blev svettiga och varma, det kändes genom tröjan, och hennes tårar vätte ner honom. När hon rätade på sig såg han att kinderna var blanka som en vattenyta. ”M-m-mamma?” Hon var långt borta. Långt in. Han försökte svälja. Huvudvärk. Huvudvärk. Huvudvärk. ”M-mamma!” Hon öppnade ögonen och såg honom. Han hade glömt andras ansikten, men inte hennes. Varje dag, alla dagar han varit borta, hade han tänkt på hennes skrattrynkor, pepparkakshud, runda näsa, vita, flygiga hår. Trollmor. Älskade. Ändå kändes hon främmande. Bekant som bara den och helt ny, på samma gång. Hennes rörelser, hennes ljud, hennes lukt. Som om hon hade förändrats, eller han? ”K-k-kan vi gå in?” 27