9789144083322

NORDENS lITTERATUR

Margareta Petersson & Rikard Schรถnstrรถm (red.)

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 36394 ISBN 978-91-44-08332-2 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2017 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Sakgranskare: Stina Hansson och Per Rydén Harald Gustafsson (kapitelinledningar) Omslag: Jens Martin/Signalera Omslagsbild: goldnetz/shutterstock.com Printed by Mediapool Print Syd AB, Estonia 2017

5

Innehåll Nordisk litteratur i ett svenskt perspektiv 11

Margareta Petersson

Perspektiv 14 Litteratur 15 Kronologi 16 Läsare 18 800–1520

Nordens språk 23

Ulf Teleman

Danskan och svenskan blir nationalspråk 25 De båda norska språken 27 Ett guldåldersspråk för modernt bruk 29 Det finska språket etableras 30 Nordens småspråk 32 Färöiska 32 Grönländska 32 De samiska språken 33 Från runsten till boktryck 800–1520 35

Lars Lönnroth

Nordiskt, germanskt, latinskt, kristet 36 Vägen från Varin till Gutenberg 37 Island som traditionsbevarare 38 Litterära traditionsbärare 39 Snorri Sturluson 39 Den poetiska Eddan 41 © FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

Skaldedikter 42 Sagalitteraturen 45 Kungasagor och islänningasagor 46 Fornaldarsagor och norröna riddarsagor 49 Lärd historieskrivning 50 Lagtexter som litteratur 52 Helgonlegender, exempla och annan uppbyggelse 53 Kristen visionsdiktning: från Solsången till Heliga Birgitta 55 Hovdiktning och hövisk kultur 57 Eufemiavisorna 59 Erikskrönikan och andra rimkrönikor 62 Medeltidsballaden 63 Från naturmytisk visa till skämtvisa 65 Den nya stadskulturen och medeltidens höst 68 Sammanfattning 70 1520–1720

Skrifter för tillfället och evigheten 1520–1720 75

Valborg Lindgärde

Läsningens och litteraturens rum 76 Fädernesland, modersmål och litteratur 78 Samlariver 79 Historieskrivning 81 Översättningsverksamhet 82 Språkintresse och ordspråk 82 Poetik och språkprogram 83 Elias och Sophia Elisabet Brenner 85

6 | Inn ehå l l

Hov, herresäten och litteratur 90 Visor och visböcker 90 Att skriva sitt livs historia 93 Dikter för tillfället 96 Georg Stiernhielm 100 Kyrka, hem och litteratur 103 Bibelöversättningar 103 Predikosamlingar och andaktslitteratur 105 Psalmer och andliga visor 107 Messiader och annan bibelepik 112 Haquin Spegel 113 Sammanfattning 119 1720–1800

Dikt med förnuft och känsla 1720–1800 125

Rikard Schönström & Johan Stenström

Diktaren på höjden 126 Upplysningen kommer till Norden 127 De moraliska tidskrifterna och den borgerliga offentligheten 130 Vittra sällskap, salonger och akademier 133 Ludvig Holberg och teatern 136 Känslornas genombrott i litteraturen 142 Naturen och själen 147 Tidiga försök i romangenren 154 Hovskalder och litterära revoltörer i det gustavianska Sverige 159 Carl Michael Bellman: Visdiktare och performanceartist 165 Sammanfattning 173

1800–1870

Poesi och politik 1800–1870 179

Åsa Arping & Gunilla Hermansson

Världen måste poetiseras 179 Filosofi och romantisk poetik 181 Modernitet, genialitet och originalitet 182 Romantiska varianter i otakt 184 I salongen – litteraturen mellan privat och offentligt 187 Gränsöverskridande poetik och medial reflektion 190 Ett svenskt allkonstverk: Törnrosens bok 192 Verket i läsaren och manuskriptdyrkan 195 Poesins eget rum – romantik och romantikkritik 196 Det nationella, det regionala – och det främmande 199 Att skapa Norden på nytt 200 Frihet i Norden 202 Frithiof-feber 204 Mot en gemensam scen – kulturell och politisk skandinavism 206 Exotism ute och hemma: orientaliska fantasier, reseintryck och modernitet 210 Politisering – liberalism och konservatism 213 Tryckfrihet, censur och indragningsmakt 215 I och utanför kyrkorummet. Religiös emancipation och sekularisering 216 Nya författar- och skribentroller 221 Att göra sig ett namn 221 Från salong till bokmarknad 223 På redaktionsbyrån 224 I samhället – realism och tendens 228 Romanen som ”modernt epos” 229 Familjeroman och historisk roman 230 I vardagsrummet – kvinnorna och den nya prosan 231 Emancipationer – romanen och kvinnosaken 233 Bland folk och rövare – litteraturen i händelsernas centrum 239

© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

In n e h å ll |

Det sociala reportaget 240 Folklivsskildringen 240 Radikalism, reaktion och framtidstro 242 Teatern och fantasins skådeplats 243 Sammanfattning 247 1870–1910

Det moderna genombrottet i nordisk litteratur 1870–1910 253

Rikard Schönström

Genombrottet 254 Modernitetens intrång i litteraturen 258 Litteraturens demokratisering 261 Det slutna rummets dramaturgi 266 Kvinnorna skriver tillbaka 271 Ljuset från Norden 276 Subjektivism och esteticism 280 Danskt och svenskt nittiotal 283 Flanören och resenären 290 Sammanfattning 294 1910–2010

Arbetarlitteratur och modernism 1910–1960 301

Per-Olof Mattsson & Margareta Petersson

Norden och folkhemmet 301 Världskrig 1914–1918 och 1939–1945 303 Författaren och romanen 303 Staden eller jorden? 307 Arbetarlitteratur 309 Modernism och kulturradikalism 315 Politisk, psykologisk och sexuell frigörelse 317 Jantelag och storstadsliv 322 Resor och skrivande 327

© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

Litteratur och krig 331 Emigranter i Norden 333 Eftertankar om kriget 334 Roman och existens 336 Sammanfattning 337 Välfärdsländernas litteratur 1960–2010 339

Annika Olsson

Norden i världen 340 Litteratur och samhälle 341 Det dokumentära genombrottet 343 Rapportlitteratur och reportage 344 Rapporter från Norden 346 Litteratur som tar ställning 348 Dokumentärlitteratur 350 Folkhemmens historia 353 Danmarks efterkrigshistoria 353 Sverige i kritiskt ljus 354 Norges moderna historia 357 Postmodern teori och sprickor i språket 357 Kropp, språk och våld 358 Romanen som yta 359 Fakta och fiktion – självbiografiska verk 360 Mellan dikt och verklighet: Ditlevsen och Brøgger 361 Självbiografisk pakt 362 Min kamp 364 Arbetarlitteratur 366 Språk och makt 367 Sexualitet, kärlek och familj 368 Synliggörande satir 369 Familjeliv 369 Nation och identitet 370 Nordic noir 371 Samhällskritisk polisroman 371 Livsstilsdeckare och amatördeckare 372 Engagerad dramatik 373

7

8 | Inn ehå l l

Vardagsrealism och politisk teater 374 Osten 374 Norén och Fosse 375 Absurd och surrealistisk teater 377 Sammanfattning: Välfärdsland 2.0 378 1900-talets nordiska poesi 379

Staffan Bergsten

Tradition och uppbrott 380 Modernismens genombrott 387 Kris och återkomst 396 F I NL A N D, I S L A N D, G R Ö NL A N D, S Á PM I O C H FÄ R ÖA R N A

Finländsk litteratur 411

Kristina Malmio

Tiden före 1800: Andlig litteratur på tre språk 411 Den finska litteraturens begynnelse 411 Runometer 413 Skapandet av ”Finland” 413 Bilden av folket i poesin 415 Den historiska romanen vinner mark 417 Det moderna genombrottet i finländsk litteratur 417 Skogen eller skolan? Moderna individer i vardande 418 Skandinavism i finsk litteratur 419 Den finlandssvenska minoritetslitteraturen uppstår 421 Förändringarnas och motsatsernas tid 421 Flanörer i finlandssvensk tappning: Dagdrivarlitteratur 422 Folket på landsbygden 422 Modernism i otakt 424 Litteraturen orienteras mot omvärlden 425 Litteraturens politiska roll 426 Postmodernism i finländsk tappning 428 De unga poeternas nya rum 429

Sagor från Island 431

Dagný Kristjánsdóttir

Islands 1900-talshistoria i ett nötskal 431 Halldór Laxness och Þórbergur Þórðarson – tvillingtorn i 1900-talets litteratur 431 Revolt mot kolonialtid och kulturarv 432 Gerpla: parodi på islänningasagorna 433 Fyra förnyare 434 ”Den vitsiga generationen” 436 Isländska deckare 438 2000-talets litteratur 439 Sjón (Sigurjón Birgir Sigurðsson) 439 Porr och skräck, ondska och kärlek 441 I takt med tiden 443 Grönländsk litteratur 445

Kirsten Thisted

Grönländsk fiktion 446 Litteraturhistoria 448 Tidig ursprunglig litteratur 448 För en grönländsk nationell litteratur 449 En del av Danmark 450 Hjemmestyre och självständighet 451 Självstyre och globalisering 453 Från muntlighet till intermedialitet i Sápmi 457

Coppélie Cocq

Muntliga traditioner och det skrivna ordet 458 Skriftliga traditioner 459 Litteratur som hantverk 460 ”Us local people” 462 Litteraturen i Sápmi och i världen 464

© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

In n e h å ll |

Religion och revolt i det koloniala Norden 465

Margareta Petersson

Mission och kolonisation 466 Färöarna, Grönland och Sápmi 468 De förtrycktas röst 469 Ut ur skuggorna 470 Sammanfattning: En ny historia 472

Finland 515 En barnbok för ett nytt sekel 516 Förnyelse i krigets kölvatten 517 Socialrealismen slår igenom 519 Postmoderna nyordningar 520 Barnboken i det nya millenniet 522 N O R D EN S L I T T E R AT U R I VÄ R L D EN

B A R NL I T T E R AT U R EN I N O R D EN

Nordens litteratur i världen 527 Barnlitteraturen i Norden 477

Lena Kåreland & Mia Österlund

Barnbokens förutsättningar 477 Likartat mönster för barnbokens utveckling 478 Fabler och ABC-böcker 480 Språkfrågan i Norge 482 Romantikens och folkdiktningens betydelse 482 Poesi och visor för barn 485 Kvinnorna som barnboksförfattare 487 Arbetarmiljöer och fattigdom i den tidiga barnboken 488 Det tidiga 1900-talets guldålder 489 Realismens olika ansikten 491 Flickboken 493 Pojkboken 495 Världskrigen i barnlitteraturen 497 Bilderboken 499 Barnlitteraturen efter 1945 504 Barnlitteraturen i andra medier än boken 509 Ungdomsbokens utveckling 510 Hemlösa unga utan vuxna förebilder 513

© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

Rikard Schönström

Litterär import och export 527 Världslitteratur 528 Nordens tidigaste litteratur 528 Vikingaromantik 529 Biedermeier 531 Det moderna genombrottet 531 Hembygdsromantik 533 Barnlitteraturens utveckling till kulturindustri 534 Arbetarlitteratur och modernism 535 Stolta traditioner 536 Nordic noir 536 En objuden gäst i världslitteraturen 538 Det litterära finrummet och Norden som gränsregion 539 Bokens författare 541 Verkregister 544 Namnregister 561 Sakregister 571

9

253

Det moderna genombrottet i nordisk litteratur 1870–1910 Rikard Schönström

» Natten till den 22 juli 1888 tog Victoria Benedictsson sitt

liv på Hotel Leopold i Köpenhamn. Hon hade vistats i den danska huvudstaden vid upprepade tillfällen de två åren dessförinnan, främst för att undslippa tristessen i sitt äktenskap med postmästaren i det provinsiella Hörby och förverkliga sina drömmar om ett självständigt liv som kvinna och intellektuell. Äntligen etablerad som författare var hon emellertid också angelägen om att lära känna de nya trenderna inom europeisk litteratur, och den direkta orsaken till hennes täta resor över Öresund var att hon hals över huvud hade förälskat sig i den man som bättre än någon annan personifierade dessa tendenser: kritikern och litteraturforskaren

Georg Brandes (1842–1927). När föremålet för hennes passion varken besvarade hennes kärlek eller visade något intresse för hennes författarskap såg hon ingen annan utväg än att sätta rakkniven mot halsen. Visionerna om en social, sexuell och konstnärlig frigörelse hade övergått i en förlamande känsla av fångenskap. Liksom så många hjältar och hjält­innor i den samtida litteraturen gick Victoria Benedictsson under när hon konfronterades med verkligheten bortom alla illusioner.

Om orsakerna till hennes tragiska livsöde tvistar forskarna än i dag. Klart står att hennes drastiska handling blixtbelyste en av de djupa motsägelser som satte sin prägel på det moderna genombrottet i nordisk litteratur.

«

Industrialismen kom förhållandevis sent till Norden, men då den väl hade inletts gick utvecklingen desto snabbare. Inte minst varvsindustrin fick en stark ställning i de skandinaviska länderna, möjligen på grund av deras gamla traditioner inom sjöfart, fiske och handel. Det köpenhamnska varvet Burmeister & Wain, vars glödande hjärta här ses på en målning från 1885, blev tidigt en av världens ledande tillverkare av dieselmotorer för fartyg och lokomotiv. Det var mot bakgrund av denna hektiska och omtumlande aktivitet i samhället som den nordiska litteraturen fick sitt moderna genombrott.

© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

254 | De t moder n a g en ombrott e t i nordis k l itt e ratur 1870–1910

Genombrottet Själva termen ”det moderna genombrottet” myntades av Brandes i en bok från 1883 om periodens mest inflytelserika manliga författare. Bakom den retoriska frasen låg ett filosofiskt program vars grunddrag hade presenterats redan i den långa föreläsningsserie om huvudströmningarna i det nittonde århundradets litteratur som Brandes påbörjade vid Köpenhamns universitet 1871. Inspirerad av Hegels historiefilosofi försökte han här beskriva den europeiska litteraturens utveckling från franska revolutionen till sin egen tid som en ständig växelverkan mellan revolution och reaktion. Drivkraften i den dialektiska processen var människans längtan efter frihet, resonerade han, och frihet var detsamma som att tänka i enlighet med sitt förnuft. Mot det progressiva tänkandet stod emellertid ett reaktionärt, som med stöd av kyrka, stat och andra samhällsbevarande institutioner sökte kvarhålla människan i vidskepelse och fördomar.

Enligt Brandes yttrade sig denna motsättning under 1800-talet som en oförsonlig kamp mellan realism och romantik. Upplysningens kärlek till empiri avlöstes av romantikens dragning åt fantasi, och i den moderna tidsåldern hade realismen återfötts i en mer utpräglad variant kallad ”naturalism”. Särskilt häftig blev striden mellan realism och romantik under 1870-talet i Skandinavien, menade Brandes. Eftersom det i våra länder förut inte hade funnits några revolutionära tendenser i samhället eller någon politiskt radikal litteratur ägnade sig författarna slentrianmässigt åt en romantiskt idealiserande diktning. Det var i första hand uppvaknandet ur denna konservativa slummer han ville beteckna som ett modernt genombrott.

Perioden från 1870 till 1910 är emellertid också den epok under vilken industrialismen tar fart i Norden, och Brandes tämligen abstrakta program ska förstås mot bakgrund av de stora omvälvningar som den nya tiden medförde. Omställningen från agrarsamhälle till modern marknadsekonomi startade senare i Norden än på kontinenten,

men när den väl hade inletts gick utvecklingen desto snabbare, bland annat som en följd av den goda tillgången på råvaror. I Danmark moderniserades lantbruket genom effektiva redskap och rationella brukningsmetoder. I Sverige, Norge och Finland expanderade skogsnäringen och tillverkningen av pappersmassa. Med sina rika malmfyndigheter blev Sverige en världsledande exportör av järnmalm och bearbetade stålprodukter. I Norge blomstrade sjöfarten och fiskeindustrin. Tekniska nymodigheter som ångbåten, järnvägen och telegrafen band samman avlägsna delar av den nordiska vildmarken med huvudstäderna, samtidigt som de underlättade det inhemska näringslivets allt tätare förbindelser med utländska marknader. Till de nyuppförda fabrikerna behövdes kapital, och det privata bankväsendet växte sig starkt i händerna på driftiga kapitalister som A.O. Wallenberg (1816–1886) i Sverige och C.F. Tietgen (1829– 1901) i Danmark.

Många människor lämnade sina isolerade hemorter på landsbygden för att söka arbeten i tätorternas verkstäder och industrier. Från att vid början av seklet fortfarande ha haft en lantlig prägel började Köpenhamn, Stockholm och snart nog även Kristiania få storstadskaraktär. Under perioden 1870–1910 tredubblade Köpenhamn sin befolkning till nästan 600 000 invånare, medan Stockholm växte från 136 000 till 340 000 invånare. Äldre bebyggelse revs ned för att ge plats åt fler bostäder, breda gator med gasljus och lockande varumagasin. Medan arbetarna trängdes samman i väldiga hyreskaserner utanför stadskärnorna lät det nyrika borgerskapet uppföra ståndsmässiga och svulstigt utsmyckade hem vid paradstråken. Inom det offentliga livet fick dagspressen, med nygrundade tidningar som Dagens Nyheter i Stockholm och Politiken i Köpenhamn, avgörande betydelse för nyhetsförmedling, opinionsbildning och spridning av reklam. På kulturens område kunde särskilt de många teatrarna, i storstäderna såväl som i provinsen, tillgodose den moderna människans längtan efter underhållning och konstnärligt raffinemang. © FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

D e t mod e r n a g e n ombrott e t i n ordis k l itt e ratur 1870–1910 |

Med moderniteten följde också nya filosofiska idéer och vetenskapliga teorier. Genom sina experimentella metoder och häpnadsväckande upptäckter kom naturvetenskapen att gå i spetsen för samhällsutvecklingen. Charles Darwins teorier om det naturliga urvalet och människans härstamning blev epokgörande inte bara därför att de pekade på en logisk evolution i naturen – och därmed reducerade Bibelns skapelseberättelse till en myt – utan också därför att de antogs kunna legitimera det moderna samhällets tekniska, sociala och ekonomiska framsteg. I filosofen Herbert Spencers version demonstrerade darwinismen varför den starke i samhället alltid överlever på den svages bekostnad.

Sitt mest extrema uttryck fick naturvetenskapens tilltro till kalla fakta i Auguste Comtes ”positivism”, enligt vilken även andliga fenomen skulle kunna förklaras och förutsägas genom empiriska observationer dikterade av lagen om orsak och verkan. Av detta drog den franske litteraturhistorikern Hippolyte Taine (1828–1893) slutsatsen att man borde förstå litteraturens utveckling i ett land som en effekt av den kulturella, sociala och historiska kontexten, eller vad han med en något egensinnig terminologi kallade ”race”, ”milieu” och ”moment”. Som nybliven doktor på en avhandling om Taines teorier såg Brandes det som sin uppgift att introducera denna sociologiska litteratursyn i Norden.

I takt med att samhällets traditionella normer och värderingar ifrågasattes växte behovet av politisk debatt, och det var framför allt två konkurrerande ideologier som kom att prägla det politiska tänkandet under andra hälften av 1800-talet: liberalismen och socialismen. Den förra formulerades med filosofisk pregnans i John Stuart Mills Om friheten (On liberty) 1859; den senare hade artikulerats mer högljutt i Karl Marx och Friedrich Engels kommunistiska manifest revolutionsåret 1848. Medan Mills försvar av den enskilda individens rätt att utveckla sin personlighet under fria villkor främst fann genklang bland intellektuella i det uppåtsträvande borgerskapet, fick Marx och Engels budskap om ett framtida samhälle baserat på social och eko© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

Georg Brandes i sin talarstol vid Köpenhamns universitet.

Målningen av Harald Slott-Møller (1864–1937) utfördes 1889. Tre år tidigare hade Victoria Benedictsson för första gången bevistat Brandes föreläsningar och hänförts av den store litteraturkritikerns karismatiska personlighet. Men det fanns redan då ett starkt inslag av skepsis i hennes beundran. ”Det är som om detta ansikte nitat sig fast i mitt minne”, skriver hon i sin dagbok. ”Och vid minnet häftar det en underlig ångest. Det finns svek och opålitlighet i detta ansikte. Det laglösa i mitt inre sträcker sig emot upprors­ andan. Det ärliga, kärva i mitt lynne ryggar tillbaka för denna dubbelhet. En sådan människa kan vinna hela ens tillgivenhet och förråda den.”

255

256 | De t moder n a g en ombrott e t i nordis k l itt e ratur 1870–1910

nomisk rättvisa störst gensvar inom den gryende arbetarrörelsen.

Liksom flertalet representanter för det moderna genombrottet intog Brandes en liberal ståndpunkt. Det var Mills krav på människans frihet som genljöd i hans föreläsningsserie Hovedstrømninger i det 19de Aarhundredes Litteratur (Huvudströmningar i det 19:e århundradets litteratur), och året innan föreläsningarna startade hade han översatt Mills bok om kvinnans underordnade ställning (The Subjection of Women, 1869) till danska. Efterhand skulle den liberala ideologin vinna terräng i Nordens politiska landskap och framtvinga moderna representationsformer. Vid seklets slut hade monarkierna och deras uråldriga ståndssystem i praktiken ersatts av parlamentariska demokratier – låt vara att kvinnor, arbetare och andra omyndiga medborgare alltjämt saknade rösträtt.

I Det moderne Gjennembruds Mænd (1883, Det moderna genombrottets män) försöker Brandes åskådliggöra samtidens orubbliga tro på utveckling och framsteg med den tidstypiska bilden av ett framrusande tåg. Som någon rätlinjig process kan man emellertid inte beskriva modernitetens framväxt. Det moderna samhället hotades från början av starka sociala spänningar och djupgående ekonomiska kriser. Samma år som Brandes besteg talarstolen på Köpenhamns universitet krossades Pariskommunen, och skräckberättelser om revolutionärernas illdåd bildade för många åhörare en obehaglig bakgrund till den samhällskritiska tendensen i föreläsningarna. Allvarliga kravaller i samband med strejker och socialistisk agitation förekom också ett år senare på ”Fælleden” i Köpenhamn.

Till följd av konjunktursvängningar ute i Europa drabbades det nordiska näringslivet dessutom av en omfattande depression vid mitten av 1870-talet. Krisen ledde till ett stort antal konkurser och bidrog till den ”gråvädersstämning” som enligt en del kritiker utmärkte åttiotalslitteraturen.

Säkerligen medförde den också att utvandringen av jordproletärer och rotlösa arbetare till i synnerhet Nordamerika

tilltog. Under perioden 1860–1920 lämnade inte mindre än tre miljoner människor Norden för ett bättre liv någon annanstans. I det moderna samhället var människans tillvaro betydligt mer osäker än i det traditionella. Den triumfartade resan mot framtiden kunde lätt sluta med en krasch.

Brandes bildspråk innehåller dock ytterligare ett element. Det framrusande tåget betraktas från ett annat tåg som står stilla på perrongen och i vars första klass-vagn samhällets ”klerikala parti” bekvämt har satt sig tillrätta. Genom en optisk illusion inbillar sig dessa konservatismens företrädare att det är deras tåg som befinner sig i rörelse när det i själva verket är den aldrig avstannande Utvecklingen som ilar ifrån dem. Det fanns onekligen grupper i samhället som på olika sätt försökte göra sig blinda för modernitetens dynamik.

Till dem hörde inte bara präster, statliga ämbetsmän och högersinnade politiker – Brandes notoriska fiender – utan paradoxalt nog också de som höll ångan uppe i framstegets lokomotiv. För alla de handelsmän, fabrikörer, entreprenörer och bankdirektörer som framför andra gynnades av samhällsutvecklingen utgjorde moderniteten på samma gång ett ständigt närvarande hot. Eftersom det nya samhället var instabilt höll borgerskapet gärna fast vid ålderdomliga religiösa, moraliska och estetiska ideal som tycktes garantera en meningsfull, harmonisk och evigt bestående ordning. På så vis uppstod en konflikt mellan materialism och idealism som skar tvärsigenom samhällskroppen och som ofta splittrade den enskilda individen i två helt oförenliga åskådningar. De som på ett plan var cyniska materialister kunde på ett annat plan vara godhjärtade idealister, och vice versa.

Särskilt väl illustrerades denna motsättning av det borgerliga hemmets funktion. Med sina tunga sammetsdraperier, plyschbeklädda möblemang, prunkande palmer och otaliga prydnadsföremål tjänade borgarens bostad främst som ett värn mot yttervärldens alla faror. Om livet utanför hemmets väggar styrdes av naturens och den globala ekonomins krassa lagar, fanns det i familjens trygga hägn fortfarande plats för gudsfruktan, fosterlandskärlek och höga © FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

D e t mod e r n a g e n ombrott e t i n ordis k l itt e ratur 1870–1910 |

andliga ideal. Hemmet var kvinnans traditionella domän, och motsättningen mellan materialism och idealism blev därför automatiskt också en opposition mellan maskulint och feminint. Medan husets herre stod för familjens försörjning och fritt kunde röra sig i det offentliga livet blev den borgerliga kvinnan hänvisad till en starkt begränsad privat sfär, där hon i första hand fick ägna sig åt barnens uppfostran och hemmets försköning. Intimt förknippad med idealismens moraliska dygder tvingades hon dessutom undertrycka sina kroppsliga drifter och många gånger ha över­ seende med sin makes utsvävande liv.

Alltsedan 1700-talet var den borgerliga salongen även konstens och litteraturens självklara hemvist. Här kunde man deklamera romantisk poesi, läsa realistiska vardagsromaner och diskutera sedelärande historiska skådespel utan att störas av bullret från modernitetens hektiska värld.

Avståndet mellan konst och verklighet växte till en avgrund, och för idealismens apologeter var det heller inte konstens uppgift att avbilda yttervärlden med alla dess frånstötande

drag. Liksom kvinnans främsta plikt bestod i att skapa trevnad i det borgerliga hemmet skulle konsten framför allt reflektera ljuset från en högre tillvaro.

Det moderna genombrottet var inget annat än en strävan att bryta igenom denna mur mellan det offentliga och det privata. När Brandes med en slogan hämtad från den moderna journalistiken krävde att författarna skulle ”sätta problem under debatt” ville han frigöra litteraturen från idealismens begränsningar, föra ut den i verkligheten och tvinga den att ta ställning till dagsaktuella sociala och politiska frågor. I många av samtidens naturalistiska dramer, samhällskritiska romaner och dokumentära folklivsberättelser skulle det kravet tillgodoses.

Omvänt kan man konstatera att den yttre verkligheten med sin materialistiska determinism inte sällan trängde in i litterära skildringar av det borgerliga hemmet och den enskilda människans personliga liv. Exempel på detta finner man såväl i periodens populära familjedramer som i dess djuplodande självbiografier och psykologiskt raffinerade Det så kallade ”Klunkehjemmet” i Köpenhamn är en bostad som har bevarats exakt som den såg ut mellan åren 1890 och 1914. Den tillhör nu Danmarks national­museum och är öppen för besökare. Här får man en levande bild av hur en förmögen borgerlig familj mot slutet av 1800-talet möblerade och dekorerade sitt hem. Bostaden fungerade som ett värn mot yttervärldens alla faror och som ett museum eller mausoleum där tiden stod stilla. En signifikativ detalj var det som på danska kallas en ”klunke”, alltså en tofs av sammet som användes som utsmyckning på möbler eller gardiner.

© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

257

258 | De t moder n a g en ombrott e t i nordis k l itt e ratur 1870–1910

noveller. Det är givetvis också mot bakgrund av konflikten mellan en yttre och en inre värld som man ska förstå det stora temat i genombrottets litteratur – människan längtan efter frihet – som naturligt nog ofta manifesterades i form av en kvinnas desperata kamp mot fångenskapen i ett alltför trångt socialt rum.

Modernitetens intrång i litteraturen Livet i den moderna storstaden hade inte varit något framträdande motiv i nordisk litteratur förrän August Strindberg (1849–1912) 1879 gav ut Röda rummet. Med denna skandalomsusade nyckelroman om en grupp konstnärer och bohemer i det samtida Stockholm (handlingen är förlagd till slutet av det föregående decenniet men har färgats av händelser i nuet) fick inte bara Strindberg själv utan också den moderna litteraturen i Sverige sitt definitiva genombrott. Många forskare har påpekat att författaren i själva verket var beroende av svunna tiders romantiska och realistiska ideal, och det råder inga tvivel om att Strindberg vad gäller miljöskild-

ring och personkarakteristik hade tagit starka intryck av sådana äldre storheter som Honoré de Balzac och Charles Dickens. Någon metropol av europeiskt snitt är det heller inte han skildrar. Med sina vackra naturomgivningar, dit bokens huvudpersoner ofta företar hälsosamma utflykter, har Stockholm här alltjämt en anstrykning av lantlig idyll.

Handlingen i ett par av bokens kapitel utspelas till yttermera visso i landsorten. Inte desto mindre kan beteckningen ”storstadsroman” sägas vara motiverad med hänsyn till att det är huvudstaden och dess brokiga liv som står i centrum för berättandet.

Ur det rika persongalleriet stiger den unge Arvid Falk fram som bokens hjälte, och det är hans utveckling från blåögd idealist till livserfaren realist som nödtorftigt binder samman romanens många narrativa trådar. Falks tillfälliga yrke som ”tidningsreferent” har emellertid gett berättaren möjlighet att med satirisk skärpa beskriva olika typer av miljöer i den svenska offentligheten – byråkratin, affärslivet, kyrkan, pressen, teatern, förlagsvärlden, riksdagspolitiken, arbetarrörelsen med flera – och vad läsaren presenteras för är

Utsikt från Mosebacke på 1890-talet.

Ungefär så måste Stockholm ha tett sig för Arvid Falk, när han i inledningen av Röda rummet blickar ut över staden och hytter med näven mot det samhälle som snart kommer att sluka honom. Strindberg hade lånat den effektfulla gesten från Honoré de Balzacs roman Pappa Goriot, men fågelperspektivet är så vanligt förekommande i hans författarskap att det rimligen hade en djupare betydelse för honom. Utan tvivel hängde det nära samman med Strindbergs något melodramatiska uppfattning av sig själv som diktare.

© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

D e t mod e r n a g e n ombrott e t i n ordis k l itt e ratur 1870–1910 |

alltså inte så mycket en spännande intrig som ett mångskiftande och labyrintiskt rum. Den spatiala strukturen accentueras redan i boken titel. Med det ”röda rummet” syftar Strindberg på en lokal i Berns salonger, där bohemkretsen brukar samlas om kvällarna för att friska upp sig med vin, kvinnor och intellektuella diskussioner. Likt ett pulserande hjärta i storstadens vimmel utgör den på en gång berättelsens mittpunkt och ett slags rumslig kondensering av den tidsanda författaren söker fånga.

Romanen startar också med ett brett panorama över det urbana rummet. ”Stockholm i fågelperspektiv” har det första kapitlet kallats, och från sin utkiksplats i Mosebacke trädgård har Arvid Falk här en smått visionär överblick över den värld han snart kommer att förlora sig i. Tidigare på dagen har han sagt upp sig från en anställning som underordnad ämbetsman. Trött på falskhet och hyckleri har han bestämt sig för att bli ”fri litteratör” och med pennan som vapen gå till storms mot det borgerliga samhället. Att den inledande vyn har blivit så berömd i svensk litteratur beror kanske främst på att den ger ett tidigt signalement av romanens kamplystne författare. Med Rastignacs hotfulla utblick över Paris i Balzacs Pappa Goriot (Le Père Goriot, 1835) som förlaga ger den emellertid på samma gång en åskådlig bild av den moderna stadens hektiska tillvaro. Falks andliga uppvaknande är en direkt följd av den friska morgonstämning som råder ute i samhället: Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvinscharne snurrade nere i Stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen, slussvaktarnes pipor visslade, ångbåtarne vid Skeppsbron ångade, Kungsbacksomnibussarne hoppade skallrande fram på den kullriga stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som fladdrade ute på strömmen, måsarnes skri, hornsignaler från Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv

© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

och rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu hade hans ansikte antagit ett uttryck av trots och beslutsamhet och, då han lutade sig över barriären och såg ner på staden under sina fötter, var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han velat utmana den stackars staden eller hota den.

Falk tvingas snart lämna sin upphöjda position. Efter ett samtal med en äldre journalistkollega, som tidigare gjort sig känd för sina radikala åsikter men som nu sålt sig till en konservativ tidning, inser han hur svår striden kommer att bli. Morgonstämningen försvinner med ens, och läsaren blir bryskt påmind om att scenen utspelas en afton i maj. När det har blivit mörkt vandrar Falk planlöst omkring nere vid stranden. Olustig till mods betraktar han båtarna, som likt hetsade hundar rycker och sliter i sina kedjor utan att kunna frigöra sig från förtöjningarna. Vad han därmed skådar är sin egen framtid. I bokens följande kapitel ska det visa sig att Falks förhoppningar om ett samhälle baserat på frihet och sanning kommer på skam och att han själv ständigt måste kompromissa med sina höga ideal. Efter att ha hankat sig fram genom tvivelaktiga brödskriverier slår han till sist författarplanerna ur hågen för att gifta sig och bli en stadgad medborgare.

Som en dansk motsvarighet till Röda rummet framstår Köpenhamnsromanen Stuck (Stuk, 1887) av Herman Bang (1857–1912). Skrivna med flera års mellanrum av författare med helt olika konstnärliga temperament finns det visserligen betydande stilistiska skillnader mellan de bägge böckerna. Bangs psykologiskt finkänsliga impressionism ter sig mer estetiskt genomarbetad – och kanske därför också mer modern – än Strindbergs grovhuggna och karikatyrmässiga realism. Vad som förenar verken är emellertid miljön, tematiken och den tämligen lösa kompositionen.

Liksom Röda rummet innehåller Stuck en så stor mängd särpräglade gestalter att man skulle kunna förstå boken som

259

260 | De t moder n a g en ombrott e t i nordis k l itt e ratur 1870–1910

en kollektivroman. Närmast berättaren står dock Herluf Berg, som i likhet med Arvid Falk arbetar som journalist men hyser stort intresse för konsten och drömmer om att klättra på samhällsstegen. Med författaren själv har han sin uppväxt på det provinsiella Als gemensam, och ett fristående avsnitt i romanen handlar om hans traumatiska upplevelser av slaget vid Dybbøl 1864, då hans far stupade och Danmark förlorade sina södra landområden till Tyskland. Bang berättar om Herlufs mognad till man i huvudstaden med alla dess frestelser utan att för den skull följa bildningsromanens traditionella form. I stället presenteras läsaren för en serie löst förbundna scener i vilka Herluf uppträder som en sammanhållande figur. I den första av dessa möter vi honom en kväll i Köpenhamn när han tillsammans med en skrivande kollega ska ut och roa sig på teatern. Precis som i öppningen av Röda rummet är det inte bara bokens huvudperson som här fokuseras, utan även genombrottet för en ny tidsålder: Herluf Berg och Lange kom ner på gatan till den väntande droskan.

– Till Casino! ropade de till kusken och hoppade in.

De satte sig, och kusken körde bort mot den gamla delen av Frederiksborggade.

Det var fortfarande skymning, och över parken och Skt. Peders Mølle vilade dagens sista gråblå ljus. Men längs gatan var belysningen redan tänd, och lyktorna och alla butikslamporna lyste ut över folkvimlet. Likt en hel armé strömmade arbetarna fram på trottoarerna på väg ut mot bron – som en taktfast marsch lät det mot gatstenarna; och mitt i gatan, på spåret, kom de upplysta teatervagnarna farande tre i rad, alldeles proppfulla med glada festklädda damer som trängdes ända ut på plattformarna där de klamrade sig fast under färden.

Några andfådda medsystrar i abonnemanget som fick gå till fots kom inte fram snabbt nog på trottoaren, så de gick ut i gatan där de stegade iväg längs rännstenen med en uppsluppen tjänsteflicka i hälarna.

– Här är livligt, sade Berg. Han satt bekvämt tillbakalutad i sitt vagnshörn och inandades den fuktiga milda luften.

– Det har blivit livaktigt här i stan, sade Lange.

Översättning Margareta Marin och Ingrid Windisch

Redan en samtida kritiker som Edvard Brandes (1847– 1931) kunde konstatera att det egentligen är Köpenhamn som spelar huvudrollen i Stuck, och det handlar närmare bestämt om en stad som till följd av industrialismens framsteg och kapitalismens triumfer har blivit ”levande”. De gamla befästningsvallarna har jämnats med marken för att ge plats åt huvudstadens expansion. Ridande på konjunkturens uppåtgående vågor har affärslivet, byggbranschen, bankväsendet, tidningshusen och underhållningsindustrin nått oanade höjder. Ångmaskiner pumpar och tryckpressar stampar. Medan arbetare i stora skaror trötta vandrar mellan fabriker och förstäder skyndar borgerskapet i droskor och spårvagnar från sina överdådigt möblerade hem till kontor, varuhus, teatrar och restauranger. Som en effekt av de nya tidernas optimism har ett starkt självmedvetande spridit sig bland stadens dignitärer. Köpenhamn ska i framtiden vara inte bara Danmarks utan hela Nordens huvudstad, ja äntligen en ”världsstad”.

I centrum för stadens genomgripande modernisering står uppförandet av den magnifika ”Victoriateatern” med tillhörande exklusiva butiker och restauranger – ett komplex för vilket verklighetens Dagmarteatret (som hade invigts 1883) tjänade som modell. Tillsammans med ett par entu­ siastiska kompanjoner bildar Herluf ett konsortium som ska driva detta etablissemang, och för att ”komma loss” med sitt projekt offrar han både kärlek och djupare vänskap. Efter en storslagen invigning och påkostade gästspel från bland annat Sverige och Norge börjar det emellertid snart gå utför med teatern. För att fylla salongen tvingas man dela ut fribiljetter och tumma på den konstnärliga kvaliteten. När detta inte längre räcker börjar en av medlemmarna i konsortiet att förfalska växlar. Det visar sig dessutom att själva huset är © FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

D e t mod e r n a g e n ombrott e t i n ordis k l itt e ratur 1870–1910 |

ett fuskbygge. Grunden har lagts på en tidigare sumpmark, bjälkarna har tagits från gamla korsvirkeshus, i murverket har man blandat in sten från nedrivna ruckel. Bättre står det inte till med byggnadens eleganta interiörer. Möblerna är billiga imitationer, och den svulstiga dekoren består av övermålat gips eller papier-maché. Allt är med andra ord lika ihåligt och bräckligt som stuckatur.

Som så många andra företag i åttiotalets lågkonjunktur går Victoriateatern under i en omfattande konkurs, och för den moraliskt nedbrutne Herluf förklarar en av romanens bipersoner att de föregående årens ekonomiska spekulationer hade sin djupaste orsak i ”sårfebern från Dybbøl”. Genom att konstruera kommersiella luftslott skulle danskarna ha försökt vinna tillbaka det som hade gått förlorat på slagfältet. Nu måste man lära sig den svåra konsten att ”vara små”.

Såväl Stuck som Röda rummet har ofta kritiserats för att sakna en övergripande estetisk organisation. Själv påpekade Bang att hans roman visserligen inte var komponerad på sedvanligt sätt men i gengäld hade en sträng ”arkitektur”.

Strindberg var mer modest då han i hopp om att kunna publicera Röda rummet som en följetong i Dagens Nyheter erkände att han tagit lätt på kompositionen för att i stället låta ”samhället passera revue för läsaren”. Det är emellertid just bristen på en sammanhängande intrig och ett överordnat berättarperspektiv som gör dessa romaner till moderna verk. I det nyckfulla moderna samhället fanns ingen stabil punkt från vilken verkligheten skulle ha kunnat överblickas som en välordnad och harmonisk helhet. När traditionens begränsade värld hade sprängts i bitar återstod för många människor bara ett virrvarr av fragmentariska sinnesintryck.

Ingenstans var denna erfarenhet vanligare än i den moderna storstaden, och som ett adekvat svar på den bör man förstå den heterogena strukturen i Strindbergs och Bangs romaner.

Båda böckerna är desillusionsromaner i så hänseende att huvudpersonerna på ett brutalt sätt kommer till insikt om att verkligheten är en helt annan än de i sin ungdomliga naivitet föreställde sig. Såväl Arvid Falk som Herluf Berg © FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

konfronteras med krafter i det moderna samhället som är betydligt starkare än den enskilda individen, och bägge drar därur slutsatsen att man måste lära sig att vara liten. Men det är inte romanernas pessimistiska livshållning som fäster sig i läsarens minne. Om än väsensskilda till sin litterära stil präglas bägge böckerna av ett synnerligen dynamiskt språk.

Med sin bildrikedom, sin flykt i replikerna, sina tvära kast mellan olika stämningslägen och sin träffsäkra återgivning av konkreta detaljer är detta språk inte bara ett kongenialt uttryck för sin hektiska samtid. Mellan sprickorna i den estetiska fasaden talar det till oss än i dag.

Litteraturens demokratisering Trots – eller kanske just på grund av – materialismen i det moderna samhället behöll idealismen under lång tid sin starka ställning i Nordens litterära offentlighet. Allra bäst illustreras idealismens hegemoni av den envetna kamp mot ”smutsen” och ”råheten” i genombrottets litteratur som i åratal fördes av Svenska Akademiens inflytelserike sekreterare Carl David af Wirsén (1842–1912). När Alfred Nobel (1833–1896) i sitt testamente instiftade ett pris för litteratur preciserade han att utmärkelsen skulle tillfalla diktare som hade skapat framstående verk med ”en idealistisk tendens”, och som Nobelkommitténs förste ordförande gick Wirsén med liv och lust in för att tillgodose detta krav. Samtidigt som han belönade medelmåttiga och i dag bortglömda författare svingade han sin piska över Brandes, Ibsen, Strindberg och andra exponenter för det moderna genombrottet. Vad Wirsén och hans många kollegor i det litterära etablissemanget framför allt reagerade mot var den strömning i modern litteratur som kallades ”naturalism”. Felet med naturalismen var i deras ögon att den försummade konstens traditionella plikt att vägleda människan till en bättre och skönare värld för att i stället fullt ut bejaka det nya tidevarvets materialism och nihilism.

Naturalismen hade uppstått i Frankrike som en direkt

261

270 | De t moder n a g en ombrott e t i nordis k l itt e ratur 1870–1910

den amoraliska Rebecca West, dränker sig i samma fors som hustrun. I Frun från havet (Fruen fra havet, 1888) längtar den mentalt labila Ellida Wangel efter en mystisk sjöman som ska föra med sig henne ut på det vilda havet, hennes rätta element, bara för att slutligen hålla fast vid sitt borgerliga äktenskap och försöka ”acklimatisera sig” i den mer människovänliga miljön på land.

Sitt allra starkaste uttryck får emellertid känslan av fångenskap i Hedda Gabler (1890). Den vackra men snart 30-åriga generalsdottern Hedda har gift sig med historieforskaren Jørgen Tesman främst för att kunna bevara sin sociala position och få möjlighet att bo i en ståndsmässig villa. Ompysslad av sin pedantiske man och dennes välmenande faster känner hon sig dock alltmer frustrerad i sitt äktenskap, och när en objuden gäst i form av den geniale men destruktive Eilert Løvborg dyker upp tvingas hon att ta ställning till sitt liv. Trots att Hedda en gång har haft ett passionerat kärleksförhållande till Løvborg drar hon in honom i ett spel av intriger som leder till hans död. Om hennes agerande beror på svartsjuka eller på en simpel önskan att undanröja ett hot mot sin mans akademiska karriär förblir oklart, och den psykologiska gåtan blir inte mindre av att Hedda i ett sista desperat försök att skapa mening och skönhet i tillvaron tar sitt eget liv med en av faderns pistoler.

Bland Ibsens många efterföljare inom den moderna dramatiken fanns inte minst Strindberg. Också han hade tidigare skrivit historiska och romantiska dramer, men sporrad av Ibsens framgångar skrev han under senare hälften av åttiotalet en serie naturalistiska skådespel i hopp om att få ett internationellt erkännande och kanske till och med bli spelad på André Antoines experimentella scen Théâtre Libre i Paris. Mest berömda av dem blev Fadren (1887) och Fröken Julie (1888). Även här utspelas handlingen i ett mer eller mindre slutet rum som hotas av dunkla krafter på utsidan och ger upphov till en klaustrofobisk ångest på insidan. Liksom hos Ibsen är det konflikter inom den borgerliga familjen som tematise-

ras, men hos Strindberg renodlas dessa till en ”hjärnornas kamp” kamp mellan könen. I Fadren drivs den auktoritäre men intellektuellt grubblande Ryttmästaren till vansinne av sin intrigerande hustru. Vad som sakta men säkert bryter ned honom är misstanken att han inte är far till sin älskade dotter Bertha. I Fröken Julie går den adliga huvudpersonen under som en följd av ett socialt oacceptabelt förhållande till sin råbarkade betjänt Jean. Efter en lång och blöt midsommarnatt där de båda har turats om att förföra varandra i en destruktiv erotisk spiral drabbas hon av panik när fadern kommer hem och gryningen kastar sitt förebrående ljus över mesalliansen. Mentalt sönderriven lämnar hon scenen med en rakkniv i handen.

I bägge skådespelen accentueras fångenskapen i hemmet, och Strindberg verkar inte lika övertygad som författaren till Ett dockhem om att en befrielse är möjlig. Det tragiska slutet på Fröken Julie kan ses som en replik till den framåtblickande finalen på dramat om Nora. Strindberg hade tagit starkt avstånd från Ibsens ”dockhemsmoral” redan i Giftas I, och med stöd av socialdarwinismen argumenterar han i sitt drama för att överklasskvinnan är lika hjälplös utanför sitt hem som en frisläppt burfågel. Med sitt intresse för ”kvinnosjälens” hemligheter föregrep Strindberg å andra sidan den analys av ett destruktivt psyke som Ibsen ett par år senare skulle utföra i Hedda Gabler.

Det är givetvis ingen tillfällighet att handlingen i det stora flertalet av dessa dramer kretsar kring en kvinna.

Modellen för det naturalistiska scenrummet var hämtad från det borgerliga hemmet, där kvinnan i sin roll som maka och mor var den självklara medelpunkten. Känslan av fångenskap i en påtvingad roll var utan tvivel också mer utbredd bland borgerskapets kvinnor än bland deras affärsidkande, politiskt engagerade eller vetenskapligt forskande män. Men hos åtminstone Ibsen blir kvinnan samtidigt en representant för det universellt mänskliga i modernitetens tidevarv. Det är förmodligen så man ska förstå hans reservationer mot att bli identifierad som en talesman för kvinnorörelsen i ett berömt © FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

D e t mod e r n a g e n ombrott e t i n ordis k l itt e ratur 1870–1910 |

tal till Norsk Kvindesagsforening 1898: ”Jag har varit mer av poet och mindre av samhällsfilosof än vad man i allmänhet har varit benägen att tro. [Jag] måste frånsäga mig äran att medvetet har verkat för kvinnosaken. Jag är inte ens klar över vad kvinnosaken egentligen är. För mig har det alltid handlat om en människosak. /…/ Min uppgift har varit att avbilda mänskliga varelser.”

Kvinnorna skriver tillbaka Vad som gick under benämningen ”kvinnosaken” var utan tvivel den samhällsfråga som oftast blev föremål för debatt i genombrottslitteraturen. Brandes ansåg sig ha visat vägen också i det här avseendet genom sin översättning av John Stuart Mills bok om kvinnans underkastelse och genom hyllningen till Madame de Staël (1766–1817) i sin föreläsningsserie om emigrantlitteraturen i Frankrike. Som norskan Camilla Collett (1813–1895) påpekade i essäsamlingen Från de stummas läger (Fra de Stummes Leir, 1877) var det emellertid ytterst få kvinnliga författarskap som rönte uppmärksamhet i Brandes europeiska litteraturhistoria. Rent allmänt hade kvinnorna blivit osynliggjorda i äldre tiders litteratur, och när de tilläts spela en mer framträdande roll i den moderna litteraturen uppträdde de så gott som alltid i rollen som offer för makens erotiska begär eller sociala karriär, menade hon.

Sina exempel hämtade Collett främst från utländska romaner men också från Ibsens Brand och Peer Gynt. Senare skulle Ibsens och Strindbergs mest kända naturalistiska skådespel ge hennes resonemang än större giltighet. Själv hade Collett redan 1854–1855 kritiserat borgerlighetens äktenskapliga konventioner och romantiska kvinnoideal i sin stora roman Amtmannens döttrar (Amtmandens Døtre).

Under det moderna genombrottets epok lät sig kvinnorna inte längre nöja med att agera muser eller stå modeller för de manliga diktarnas problemfyllda gestalter. Nu trädde en lång rad kvinnor fram även som självförsörjande författare med egna sociala, politiska och konstnärliga mål© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

sättningar. Bara inom det svenska språkområdet debuterade 148 kvinnliga skribenter mellan åren 1879 och 1889.

Att de påfallande ofta förblev anonyma eller publicerade sig under pseudonym hindrade inte deras verk från att nå ut till en stor läsekrets och skapa häftiga debatter. I så hänseende var många av de kvinnliga genombrottsförfattarna rentav mer framgångsrika än sina skrivande manliga kollegor. Medan exempelvis Strindbergs psykologiskt förtätade samtids­dramatik stötte på hårt motstånd bland kritikerna och var så gott som okänd för den breda publiken (Fröken Julie sattes inte upp i Sverige förrän 1906) hade två andra svenska författare, Anne Charlotte Leffler (1849–1892) och Alfhild Agrell (1849–1923), desto större succé med sina samhällskritiska familjedramer.

Ett ständigt återkommande tema i kvinnornas litteratur var känslan av vanmakt och tristess i ett kärlekslöst och av ekonomiska skäl påtvingat äktenskap. För många av dem blev Ibsens framställning av Nora ett konstnärligt incitament, men i de allra flesta fall var problematiken självupplevd. Med sitt eget olyckliga förhållande till den åldrade postmästaren i Hörby i tankarna gav Victoria Benedictsson 1885 ut sin första roman under den betecknande titeln Pengar.

Boken handlar om den frimodiga Selma Berg som redan vid sexton års ålder blir bortgift med en äldre och förmögen lantbrukspatron. Efter att i början ha förbländats av den status och det ljuva liv han kan erbjuda henne inser hon snart att hennes konstnärsdrömmar och egentliga kärlek till en kusin har offrats på äktenskapets altare. Liksom Nora gör hon uppror mot sin oförstående make, men väl medveten om vilka sociala och ekonomiska svårigheter som väntar henne utanför dockhemmet är hon förutseende nog att söka en tjänst som lärare på ett gymnastikinstitut i Tyskland.

Samma år (1885) publicerade Amalie Skram en brett anlagd roman kallad Constance Ring. Äntligen frigjord från ett förnuftsäktenskap med en kapten i Norge hade hon året dessförinnan gift sig med den danske författaren Erik Skram (1847–1923) och bosatt sig i Köpenhamn. Nu påbörjade hon

271

272 | De t moder n a g en ombrott e t i nordis k l itt e ratur 1870–1910

Victoria Benedictsson fotograferad i Paris 1887.

Benedictssons öde var olyckligt i dubbel bemärkelse.

Hon tog sitt liv till följd av en tragisk kärlekshistoria med Georg Brandes, och hennes författarskap brukar i historie­ böckerna därför alltid hamna i skuggan av hennes relation till den berömde kritikern. I själva verket var hon en av sin tids främsta svenska prosaister och en mycket skarpsynt iakttagare av kvinnans grundläggande sociala och ekonomiska problem under senare hälften av 1800-talet. I den stora sedlighetsfejden tog hon avstånd från såväl Brandes och Strindbergs utopiska idéer om fri kärlek som Bjørnsons moraliska krav på renlevnad före äktenskapet.

ett synnerligen rikt författarskap som kulminerade med den stora släktkrönikan om Hellemyrsfolket, men som också innehöll en lång rad äktenskapsskildringar. Under intryck av Jacobsens Fru Marie Grubbe berättar hon i Constance Ring den tragiska historien om en kvinnas förhållande till tre olika män: den förmögne köpmannen Ring, som hon i sin ungdom tvingas gifta sig med, den fördomsfrie läkaren Lorck, som hon ingår äktenskap med efter att hennes förste man har omkommit i en drunkningsolycka, och den romantiske musikern Mejer, som hon har en erotisk affär tillsammans med. Av samtliga män blir hon emellertid bedragen, och berövad alla illusioner om den sanna kärleken tar hon till slut sitt eget liv. Inte minst motsättningen mellan Constances romantiska förväntningar på livet och verkligheten sådan den kommer till uttryck i männens opålitliga driftsliv kan föra tankarna till Flauberts Madame Bovary.

Ett inflytande från såväl Flaubert som Jacobsen anar man också bakom titeln till Benedictssons påföljande roman, Fru Marianne (1887). Denna skiljer sig dock från flertalet äktenskapsberättelser i samtiden så till vida som att huvudpersonen här stannar kvar hos sin man och försöker göra det bästa möjliga av ett från början disharmoniskt förhållande. Den bortskämda borgardottern Marianne gifter sig i unga år med en välbärgad bonde, Börje Olsson, i hopp om att kunna bevara den bekymmerslösa och flärdfulla tillvaro som hon har vant sig vid i sitt barndomshem. Snart uppstår det emellertid starka spänningar mellan henne och den praktiskt lagde Börje. Precis som Emma Bovary fördriver Marianne tiden med att läsa romantiska kärleksromaner och drömma om stadens mondäna umgängesliv. För de dagliga sysslorna och de primitiva lantarbetarna på gården har hon ingenting till övers. När en av makens barndomsvänner, den förfinade Pål, kommer på besök i hemmet inleder hon en flört. Så oskuldsfull denna än kan te sig drabbas hon av samvetsförebråelser då det står klart för henne att hon är gravid med Börjes barn. Älskaren in spe körs på porten, och efter © FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

D e t mod e r n a g e n ombrott e t i n ordis k l itt e ratur 1870–1910 |

att ha bekänt sitt snedsprång inleder Marianne en mödosam kamp för att vinna makens kärlek tillbaka. Helt lyckas hon inte med detta förrän hon har gått upp i rollen som god bondhustru och försonats med sin krävande svärmor.

Kvinnofrågan hade åtminstone tre olika aspekter, som visserligen var sammantvinnade i det praktiska livet men som i en analytisk betraktelse noga bör hållas isär. Vad Ibsen hade predikat i Ett dockhem var först och främst en jämställdhet mellan könen på det andliga planet. Nora vill inte längre reduceras till sin makes dekorativa bihang utan bli respekterad som en självständig och likvärdig människa. Vid sidan av denna moraliska strävan yttrade sig kvinnosaken som en politisk kamp för ekonomisk och social rättvisa.

Medan den ogifta kvinnans levnadsbetingelser väsentligt hade förbättrats i takt med samhällets accelererande industrialisering och urbanisering var den gifta kvinnan alltjämt en fånge i hemmet. Så snart kvinnan ingick ett äktenskap förlorade hon alla de rättigheter hon tidigare hade haft. Hon fick inte längre förvalta den egendom hon hade medfört i boet, välja ett yrke utan sin makes tillstånd eller ens behålla den inkomst hon eventuellt kunde förvärva. Ställd under sin makes förmyndarskap var hennes möjligheter att lämna hemmet och få vårdnad om sina barn efter en skilsmässa ytterst begränsade.

Den politiska debatten om ”gift kvinnas äganderätt” skymtar här och var i Skrams och Benedictssons romaner, men det var framför allt på teaterscenen den ställdes på sin spets och kom att engagera en stor publik. Särskilt uttrycksfullt framställdes den i dramerna Räddad (1882) av Alfhild Agrell och Sanna qvinnor (1883) av Anne Charlotte Leffler. Bägge pjäserna handlar om en familj där den slösaktige mannen lägger beslag på hustruns förmögenhet för att klara sig ur sina ekonomiska bekymmer och där den självuppoffrande kvinnan går så långt som att svika sina egna barn för att bevara äktenskapet. I senare skådespel vidgade och fördjupade såväl Agrell som Leffler samhällskritiken, bland annat genom att ta upp ogifta mödrars problem och © FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

belysa arbetarklassens villkor. Med sina skarpa, stundom satiriska ögonblicksbilder i Ur lifvet (som utgavs i sex volymer mellan 1882 och 1893) fick Leffler stor framgång också som prosaist. Något orättvist är det därför som hon liksom Agrell främst har gått till historien för sina i samtiden så omdiskuterade ”tendensdramer”.

Kvinnofrågan hade emellertid även en sexuell aspekt, som gradvis kom att överskugga de andra och som delade genombrottsförfattarna i två läger. Ett av det moderna samhällets mest brännande sociala problem var den utbredda prostitutionen. Eftersom sexuella förbindelser före äktenskapet var något otänkbart för kvinnor i de övre samhällsskikten tvingades ogifta män som regel att tillfredsställa sina kroppsliga drifter hos glädjeflickor eller mindre nogräknade kvinnor längre ned på samhällsstegen. Ofta fortsatte denna praxis bland män också inom äktenskapet, och följden blev inte bara en allmänt förekommande dubbelmoral utan också en lavinartad spridning av könssjukdomar. Den spirande kvinnorörelsen fördömde männens hyckleri och gick till hårt angrepp mot den mer eller mindre officiellt sanktionerade prostitutionen, men hur skulle man egentligen lösa problemet med föräktenskapliga sexuella relationer? Frågan gav upphov till vad man brukar kalla ”den stora sedlighetsfejden i Norden”.

Ett tidigt inlägg i debatten kom 1883 från Bjørnstjerne Bjørnson (1832–1910) med ett skådespel kallat En hanske (En handske). I dramat får den kvinnliga huvudpersonens dygdemoral en allvarlig knäck när hon inser att hennes trolovade tidigare har gjort en tjänsteflicka gravid, och chocken blir inte mindre då hon uppdagar samma typ av skamfläck i sin fars förflutna. Efter att i första akten ha kastat en handske i ansiktet på sin tilltänkte slungar den renhetsivrande Svava längre fram i stycket hårda anklagelser i ansiktet på fadern.

Pjäsens budskap är att mannen bör höja sig till kvinnans andliga nivå och försöka leva i kyskhet innan hans kärlek har helgats genom giftermålet. Några år senare utvecklade Bjørnson sina tankar i föredraget ”Engifte og Mangegifte”

273

274 | De t moder n a g en ombrott e t i nordis k l itt e ratur 1870–1910

(Engifte och månggifte), som han turnerade med överallt i Norden.

Medan Bjørnson fick stöd av kvinnorörelsens ledande representanter, till exempel Elisabeth Grundtvig (1856–1945) i Danmark och Sophie Adlersparre (1823–1895) i Sverige, reagerade Brandes och Strindberg med hån och förakt mot denna ”handske-moral”. I förordet till Giftas I anklagar Strindberg kvinnorörelsen både för att vara ett överklass­ fenomen och för att strida mot naturens ovedersägliga logik.

Han raljerar med Ibsens idealistiska framställning av Nora och kritiserar själva äktenskapet som institution. I samlingens inledande novell visar han också hur illa det kan gå när en ung man försöker tränga bort sin sexualitet och dyrka kvinnan som ett upphöjt väsen. ”Han såg ut som en plansch till ett tendensarbete om de mänskliga lasterna och ändock var han ren”, heter det om honom strax innan han tynar bort i sitt äktenskap med en ”dygdädel jungfru”. Ett stöd för sitt synsätt hade Strindberg funnit hos nationalekonomen och malthusianen Knut Wicksell (1851–1926), som i början av

åttiotalet väckte stor uppståndelse när han påstod att sexuell avhållsamhet var skadlig i såväl fysiskt som psykiskt hänseende och rekommenderade bruket av preventivmedel.

Det var djupast sett ”osedligheten” som gav upphov till den uppmärksammade rättegången mot Strindbergs Giftas-noveller. Än större rabalder orsakade emellertid två norska romaner som likaledes fördömde sexuell dubbel­ moral och predikade fri kärlek: Från Kristiania-bohemen (Fra Kristiania-Bohêmen, 1885) av Hans Jæger (1854–1910) och Albertine (1886) av Christian Krohg (1852–1925). Med sin delvis autentiska skildring av den fördomsfria, smått nihilistiska livsstilen hos en grupp konstnärer och intellektuella i den norska huvudstaden gjorde sig Jæger herostratiskt ryktbar. Boken beslagtogs över hela Norden, och författaren dömdes till fängelse i sextio dagar. Att Jæger fick många anhängare inom den så kallade ”bohemrörelsen” gjorde det inte lättare för honom att etablera sig i det norska kultur­ livet. Berövad alla möjligheter att arbeta i Norge slog han sig ned i Paris, där han bland annat fördjupade sig i studier av

Albertine i polisläkarens väntrum, målning av Christian Krohg (1852–1925) från 1887. Ett av det moderna samhällets mest brännande sociala problem var den utbredda prostitutionen. Följden av den blev inte bara en allmänt förekommande dubbelmoral utan också en lavinartad spridning av könssjukdomar. I genombrotts­litteraturen romantiserades ofta de prostituerades liv, men det fanns också litterära verk som visade fram prostitutionens mörka sidor. Ett av dem var Christian Krohgs roman om den unga sömmerskan Albertine.

© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

D e t mod e r n a g e n ombrott e t i n ordis k l itt e ratur 1870–1910 |

marxismens och anarkismens idéer. Efter att ha publicerat ytterligare ett antal självbiografiska verk om bohemlivet i Kristiania samlade han sitt utopiska samhällsprogram 1906 i en bok med titeln Anarkiets bibel (Anarkins bibel).

Från Kristiania-bohemen avslutas med att en i bohemkretsen skjuter sig själv efter att ha tillbringat sista natten hos en prostituerad, och prostitution är det stora temat även i Krohgs roman. Albertine handlar om en ung sömmerska som blir våldtagen av en polismästare och faller så djupt i sina egna ögon att hon liksom sin flärdfulla syster börjar gå på gatan. Utan att vara något litterärt mästerverk hade bokens nattsvarta skildring av prostitutionen våldsam politisk sprängkraft, varför den i likhet med Jægers roman omgående blev belagd med censur. Krohg var emellertid inte bara en socialt medveten författare utan även en framgångsrik målare, och tillsammans med hans i konstnärliga avseenden betydligt mer imponerande tavla ”Albertine i politilægens venteværelse” (1885–1887, Albertine i polisläkarens väntrum) bidrog romanen inte desto mindre till att regeringen ett par år senare förbjöd offentlig prostitution i den norska huvudstaden.

Kvinnorörelsen tog överlag starkt avstånd från allt tal om fri kärlek och förfasades över den ”råa” tonen hos framför allt Strindberg och Jæger. På deras sida i debatten ställde sig även flertalet kvinnliga författare. Ett viktigt argument hos dem var att samhället saknade sociala skyddsnät för kvinnor som blev gravida till följd av en föräktenskaplig relation, men många av dem försvarade också äktenskapet av moraliska skäl. Den andliga gemenskapen mellan jämställda makar sattes högre än den rent kroppsliga kärleken i tillfälliga förbindelser.

Det fanns emellertid undantag. I sin novell ”Aurore Bunge” berättar Anne Charlotte Leffler om en kvinna som har ett kortvarigt sexuellt förhållande med en fyrvaktare i skärgården, och som trots att hon blir med barn inte har en tanke på att gifta sig med fadern. Efter att ha refuserats flera gånger publicerades novellen för säkerhets skull till© FÖRFAT TARNA OCH STUDENTLIT TERATUR

sammans med ett antal oförargliga historier om barn och bröllop i Ur lifvet II (1883). Avsevärt större skandal gjorde en roman med titeln Berta Funcke (1885) av den blott tjugo­åriga skånskan Stella Kleve (1864–1942, pseudonym för Mathilda Kruse, sedermera Malling). Efter ett uppskattande förord av ingen mindre än Herman Bang återges här en rad flyktiga kärleks­äventyr i en ogift kvinnas liv. Boken byggde vidare på en skissartad dagboksberättelse kallad ”Flirtations”, som Stella Kleve hade presenterat för Bang under ett besök i Köpenhamn, och det är just flörten, den förförande blicken, som står i centrum för romanens irrande handling. På jakt efter den stora passionen tvekar inte huvudpersonen att leka med männens begär och själv iscensätta erotikens teater.

Berta Funcke var en tidig manifestation av den kvinnotyp som vid sekelslutet skulle bli en återkommande kliché i den europeiska konsten och litteraturen: ”la femme fatale”.

Den var en viktig ingrediens i symbolismens estetik och förkroppsligade många dekadenta fin-de siècle-stämningar, men den var också nära förknippad med den moderna vetenskapens intresse för människans irrationella själsliv.

Vid mitten av åttiotalet fanns det många vetenskapsmän och konstnärer som fascinerades av den legendariske JeanMartin Charcots hypnotiska experiment med nervsjuka kvinnor vid La Salpêtrière-kliniken i Paris. Till dem som bevistade seanserna hörde de unga medicinarna Sigmund Freud och Axel Munthe, men även författare som Bjørnson och Strindberg. Härifrån hämtade Strindberg näring både till sin föreställning om ”hjärnornas kamp” och till sin eskalerande misogyni. Man finner spår av Charcots teorier om mental suggestion inte minst i slutscenen av Fröken Julie.

Men också i Ibsens senare dramatik dyker bilden av den fatala kvinnan upp. Just som en sådan gestalt bör man förstå den destruktiva Hedda Gabler.

För Stellas Kleves raffinerade sensualism hade kvinnorörelsen mycket liten förståelse. När tidskriften Framåt tog mod till sig och 1886 tryckte hennes novell ”Pyrrhussegrar”, i vilken en ung kvinna dör av lungsot på grund av bort-

275

Margareta Petersson och Rikard Schönström (red.) Övriga medverkande är: Åsa Arping, Staffan Bergsten, Coppélie Cocq, Gunilla Hermansson, Dagný Kristjánsdóttir, Lena Kåreland, Valborg Lindgärde, Lars Lönnroth, Kristina Malmio, Per-Olof Mattsson, Annika Olsson, Johan Stenström, Ulf Teleman, Kirsten Thisted och Mia Österlund.

NORDENS lITTERATUR Nordens litteratur är en historia som handlar om litteratur i Norden under cirka 1 200 år. Svensk, dansk, finsk, grönländsk, isländsk, färöisk, norsk och samisk litteratur ses här inte som isolerade eller statiska storheter utan som litteraturer som samspelar inbördes och utvecklas i dialog med andra litteraturer.

Traditionellt skrivs litteraturhistoria i Sverige antingen bara om den svenska litteraturen eller som en allmän historia och handlar då om många olika litteraturer i världen. En allmän historia brukar främst omfatta den västerländska litteraturen men inte ge något större utrymme åt våra närmsta grannländers litteratur. Ambitionen i den här boken är en annan. Här vävs historien om de nordiska ländernas litteratur samman eftersom de historiska och kulturella sammanhangen ofta är likartade. När svensk litteratur ses i ett sådant perspektiv framstår den förhoppningsvis som på en gång välkänd och ny.

Art.nr 36394

studentlitteratur.se