9789187135187

ett jul af t on Jacob Colt ville skrika rakt ut.

Slå, sparka, kanske döda.

Men inte ett ljud kom över hans läppar.

Medan han knöt nävarna rann tårar av rädsla, hat och ett plötsligt tvivel på den egna förmågan, utmed kinderna.

För en stund försvann alla ljud från omgivningen. Mullret från brandbilarnas motorer när pumparna arbetade för högtryck, grannarnas upprörda röster, hundskall och smattret från polishelikoptern som cirklade ovanför.

I denna märkliga tystnad stirrade han på snön som fläckades av sotflagor medan stanken av brandrök blev allt starkare.

Samtidigt förvånades Jacob över den känslomässiga berg- och dalbana han hamnat i. I ena sekunden tog sorg och självförakt över. I nästa ögonblick försökte polishjärnan skapa iskall ordning, tvinga fram handlingskraft.

Och lika plötsligt – en ofattbar trötthet som fick honom att längta efter en säng med vita, nytvättade lakan och åtta timmars sömn som sedan lät honom vakna och inse att allt var en mardröm.

Colt sjönk ner på huk, tog ren snö i händerna och gned sig i ansiktet för att kvickna till.

Handen på axeln kändes som ett hammarslag. ”Jaså. Haru säckat helt nu? Kunde väl tro att du ente e så tuff när det verkligen gäller. Men nu måste vi prata allvar, serru, det här påverkar ju värdet på hela kvarteret och …”

Grannen, Nils Green. Mannen som ungarna redan för många år sedan döpt till Galne Gunnarsson. En tragisk figur som jagat barn för skitsaker och i över tjugo år ställt till osämja i radhusområdet Hollywood, där Jacob, Melissa och ungarna bott lika länge.

30

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und

Något brast inom Jacob. Sveriges värste seriemördare, psykopaten Christopher Silfverbielke, hade just kidnappat hans familj och bränt ner deras hus – på julafton.

Och allt Galne Gunnarsson brydde sig om var hur detta kunde påverka värdet på det radhus han sedan länge blivit rik på.

Colt reste sig snabbt, snurrade runt och tog tag i grannens jackkrage med bägge händerna. Han stirrade Green rakt i ögonen och viskade: ”Dra åt helvete!”

Jacob gav mannen en knuff så att han snubblade bakåt. Sedan tog han några snabba steg mot Hollywoodvägen för att få vara ifred, slet upp mobilen ur fickan och tryckte på en kortnummerknapp. ”Hur är det, Jacob? Vad i helvete har hänt där borta?”

Colt drog ett djupt andetag. Bara att höra Henrik Vadh, vännen och kollegan sedan mer än tio år, dämpade hans ångest en aning. ”Du kommer inte att tro det. Silfverbielke har bränt ner mitt hus och tagit min familj. Han ringde upp mig från Melissas mobil och jag hörde hur hon och ungarna skrek i bakgrunden!”

Några sekunders tystnad i andra änden. Sedan: ”Du skojar med mig?”

Colt kämpade för att tala behärskat medan nya tårar trängde fram. ”Nej … ”, viskade han hest. ”Kom hit, Henrik …”

Med mobiltelefonen pressad mot örat betraktade kriminalinspektör Henrik Vadh scenen framför sig. Uniformerade kolleger hade spärrat av ett rejält område kring brottsplatsen och hade det inte varit för Jacobs samtal hade han lugnt fortsatt att leda arbetet.

Några timmar tidigare hade de fått samtalet från krimjouren, fått lämna julfirandet med sina familjer för att åka till Tensta. En ung flicka hade fallit från en balkong på fem trappor och dött omedelbart.

Vadh mindes ironin i den barska göteborgsrösten, när han fråup p gör e l se n

31

gat teknikern Björn Rydh om vad som hänt: ”En ung flicka som råkat snubbla och ramla ner …”

Henrik Vadh hade mycket väl förstått hur teknikern resonerade. Färska undersökningar visade att mer än sjuttiotusen ungdomar i Sverige levde i visshet om att de aldrig skulle få välja sin partner själva, och visste vilket straffet skulle bli om de trotsade traditioner, moralregler, fäder och bröder.

Men ändå. Kolla. Dubbelkolla.

Teknikern hade fortsatt: ”Det fanns inga skospår förutom de uniformerades vid kroppen, jag har kollat med dem var de gick. Det finns inga tecken på strid här nere. Dessutom såg ett vittne henne falla den sista biten.

Tjejen bodde i huset, fem trappor. Kurd från Turkiet.”

Medan Björn Rydh och kollegan Christer Ehn arbetade med den tekniska undersökningen hade Jacob och Henrik inlett sin del av jobbet. I en lägenhet satt den döda flickans mor och grät, på balkongen syntes tydliga tecken på strid och flickans bror och far hade hastigt försvunnit. Ännu en balkongflicka, hade Vadh tänkt. Jacob hade bett honom att ringa in fler kolleger för att starta operation dörrknackning pronto.

Sedan hade det dramatiska samtalet kommit och Jacob hade snabbt försvunnit i en radiobil.

Vadh hade stannat i Tensta och bett en tyst bön om att larmet till Jacob varit falskt.

Och nu.

En bekräftelse på att det värsta möjliga hade hänt.

Vadh bet ihop så att det gjorde ont i käkarna. ”Jag kommer så fort jag kan, Jacob!”

Colt stirrade sammanbitet ut genom rutan medan vindrutetorkarna föste undan snöflingorna. ”Vilket as!” Henrik Vadh blinkade åt höger och styrde upp på motorvägen mot Stockholm.

32

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und

Jacob svalde hårt. ”Han har Melissa, Henrik. Han har mina barn, den jäveln. Jag sa att jag skulle döda honom om han rörde min fru och då sa han att han tänkte börja med Elin.”

Vadh gjorde en grimas och ökade farten. ”Vi ska ta fanskapet, Jacob, jag lovar.”

Hur kan du lova det? Colt lutade huvudet mot nackstödet och slöt ögonen. Christopher Silfverbielke hade varit en följetong i flera år. De hade varit nära att ta honom flera gånger, men psykopaten hade alltid varit steget före, använt falska identiteter och lyckats komma undan.

Hur skulle de hitta galningen, lyckas rädda Melissa och barnen i tid?

Henrik Vadh hade dykt upp i radhusområdet tätt följd av kolleger som tidigare skickats ut till Tensta för att knacka dörr och ställa frågor när det gällde balkongflickan. När Vadh fick samtalet hade han beordrat två att stanna kvar och resten att följa med till resterna av Colts radhus.

Medan Henrik och Jacob nu styrde in mot staden, skulle Sven Bergman och de andra riva upp himmel och jord i bostadsområdet för att få fram vittnesuppgifter.

Att kidnappa kommissariens familj var definitivt att gå för långt.

I polishuset bryggde Henrik Vadh starkt kaffe åt dem medan Jacob lyfte luren för att slå numret till sin far, Hans-Erik Jörgensen.

Jacob hade erbjudit den pensionerade kommissarien att komma upp och fira jul med dem men fadern, som blivit oroväckande trött det senaste året, hade vänligt men bestämt avböjt och sagt att han hellre stannade i stugan i Kämpinge, men att familjen Colt alltid var lika välkomna att hälsa på.

Colt hejdade sig med luren halvvägs till örat. För många år sedan hade hans lillebror Niels drunknat under en fisketur med fadern, något som Hans-Erik aldrig kommit över. När Stephen Colt up p gör e l se n

33

föddes hade hans farfar omedelbart tagit honom till sitt hjärta och en djup vänskap hade uppstått. Under de senaste åren hade Stephen och hans pojkvän Joachim bott i farfaderns lägenhet vid Möllevångstorget i Malmö, och ofta hälsat på honom i stugan på den skånska landsbygden.

Jacob tittade ut genom fönstret. I skenet från gatlyktorna kunde han se att det snöade ymnigare nu. Förhoppningsvis skulle vädret göra det svårare för galningen Silfverbielke att genomföra sina planer.

Men spåren skulle också försvinna snabbare.

Han slog numret. Först Niels, nu Stephen. Hur skulle pappan klara det här? ”Men Jacob, så trevligt! God jul! Hur har ni det däruppe?” ”Pappa …”

Colt ansträngde sig för att hålla rösten under kontroll men detta undgick inte fadern. ”Vad är det som har hänt, Jacob? Ingenting med barnen, hoppas jag.”

Trevande och stötvis lyckades Jacob berätta och när han kom till telefonsamtalet från Silfverbielke hörde han pappan dra efter andan. ”Du förstår väl vad det här betyder?”

Jacobs inre var fortfarande en kakafoni av sorg, hat, rädsla och raseri och han hade svårt att sortera känslor och tankar. ”Vad menar du?” ”Det är inte familjen han vill åt. Det är dig. När hände det här?” ”För bara någon timme sedan.” ”Och var fanns du då?” ”Jag fick ett samtal från krimjouren om att en ung flicka ramlat ner från en balkong. Misstanke om brott.” ”Så du åkte?” ”Jag hade jouren.” ”Jag förstår.”

Fadern var tyst i några sekunder innan han fortsatte. ”Det var alltså ett streck i räkningen för honom. Förmodligen 34

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und

hade han tänkt ta bara dig.” ”Eller skjuta mig inför familjen.” ”Inte helt otroligt efter vad du berättat om honom tidigare.

Men varför hade ni inget skydd?” ”Fråga länspolismästaren. Jag begärde skydd flera gånger och det är inte länge sedan vi hade ett jättebråk om det, men hon stod på sig.”

Colt mindes samtalet som om det var i går. Oavsett hur upprörd han varit, hade Kerstin Bergh vägrat ge vika.

Länspolismästaren var bara fyrtiofem år gammal och hade gjort en spikrak karriär inom polisen. Hon såg bra ut, var ensamstående och gick tydligen helt in för sitt arbete. Bergh var känd för att inte undvika obehagliga frågor och de gånger hon tog strid var hon väl förberedd, vilket också ledde till att hon vann. På det stora hela var hon populär inom kåren, utom bland en del män som ansåg att just de borde ha haft hennes position. ”Och vad hade hon för ursäkt?” ”Att det inte fanns någon direkt hotbild mot vare sig mig eller min familj. Det hade hon ju i och för sig rätt i, men vilken idiot som helst hade väl kunnat räkna ut att …”

Fadern avbröt honom. ”Tänk efter nu, Jacob. Om du själv var så säker på din sak, hur kunde du då lämna familjen obevakad i ert hem, där han kunde räkna ut att ni fanns?”

Jacob tystnade och slöt ögonen.

För att jag svek dem. Igen.

Hans-Erik Jörgensens röst blev mjukare. ”Förlåt, men du förstår väl hur jag tänker?” ”Jag tror det.” ”Försök tänka klart nu. Det är dig han vill åt, alltså har han all anledning att inte göra dem illa. Förmodligen kommer han att vilja byta ut dem mot dig. Dessutom kommer han förr eller senare att begå ett misstag.” ”Det är en klen tröst just nu.” ”Ja, men hur illa det än är måste du försöka tänka rationellt!” up p gör e l se n

35

”Jag vet.” ”Sätt igång nu, du har annat att göra än att prata med mig, men tack för att du ringde. Låt mig veta vad som händer. Om jag kommer på något ringer jag förstås.” ”Tack, pappa.” Jacobs röst var fortfarande hes. ”Jag hör av mig.”

Henrik Vadh kom in med två rykande kaffekoppar. Han ställde den ena framför sin vän innan han slog sig ner i en av besöksstolarna och försiktigt smakade på den heta drycken.

Colt stirrade frånvarande ut genom fönstret igen utan att röra muggen.

Vadh väntade.

På en reaktion. Ett utbrott. En teori. En vädjan.

Något.

Men inget hände. ”Du kan bo hemma hos oss tills vidare”, sa han tyst. Vi har ju rum som står tomma sedan grabbarna flyttade och … jag har redan pratat med Gunilla, förresten. Hon hälsar förstås och tycker att det är förfärligt, alltihop. Hon sa att …”

Resten av meningen försvann när Colts tankar hittade nya banor.

Tack, men nej tack Henrik. Din fru och min fru har varit nära vänner i tio år nu. Hur kan jag vara säker på att du inte har berättat för Gunilla om mitt förhållande med Linda? Gunilla hatar mig säkert om hon vet det. Det är slut på gemensamma grillkvällar i trädgården, slut med semestrar tillsammans. Var förhållandet med Linda värt det? Förmodligen inte. Jag har varit en idiot men det sista jag orkar med just nu är dömande blickar. Jag måste hitta min familj!

Jacob nickade. ”Schysst, men just nu tänker jag på allt annat än sova. Vi måste sätta igång fort som fan. Vi får kalla in killarna som knackar dörr i Rotebro, ta en genomgång och …”

36

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und

Vadh höjde sakta en avvärjande hand. ”Du förstår väl vad det här betyder?” ”Vadå?” Colt såg oförstående ut.

Henrik såg besvärad ut och drog ett djupt andetag. ”Du kan inte leda utredningen om kidnappningen av din egen familj, Jacob. Det är jäv.” ”Jamen för helvete, Henrik! Vi har jagat Silfverbielke i flera år och utredningarna må ligga i olika mappar, men för mig är det en enda lång jakt på samme man. Den här gången har han tamigfan gått för långt och jag anser att …”

Längre hann han inte förrän telefonen ringde. Jacob slet till sig luren. ”Colt.” ”Jacob, det här är Kerstin Bergh. Jag fick nyss veta vad som hänt och jag beklagar verkligen.”

Blandningen av känslor fick Jacob att brusa upp: ”Så det gör du? Om du hade gett min familj det beskydd jag begärde, så hade det aldrig hänt!”

Hennes röst var fortfarande vänlig när hon fortsatte. Samtidigt fanns det ingen tvekan i den: ”Precis som du måste jag fatta beslut som grundar sig på fakta, inte känslor. När vi hade den diskussionen kunde du inte visa att det fanns en konkret hotbild mot dig eller din familj. Om det hade ändrats hade ni naturligtvis fått beskydd, men jag är övertygad om att du är lika förvånad som jag över det som hänt nu.”

Colt kunde inte förmå sig att svara. Bergh fortsatte: ”Nu har vi en ny, oerhört bekymmersam situation och jag kan försäkra dig om att vi tar den på största allvar.”

Vem fan är ”vi”, tänkte Jacob, men bet ihop och lyssnade. ”Kurt Karlsson och jag har nyss haft ett möte och fattat några beslut. Som du säkert förstår kan du inte leda den här utredningen och …”

Jacob exploderade igen: ”Kerstin! Det här handlar om en galning som jag och min avdelning har jagat i åratal. Ingen, ingen har större kunskap om up p gör e l se n

37

honom än vad vi har och …”

Länspolismästaren avbröt honom. ”Jag pratar inte om din avdelning, Jacob, jag pratar om dig.

Din avdelning kommer att sköta den här utredningen under ledning av Henrik Vadh, som blir tillförordnad kommissarie under tiden. Du är från och med nu bortkopplad från utredningen med full lön och jag föreslår att du går hem och får lite vila. Tids nog får du andra arbetsuppgifter.” ”Hem?! Jag har inte ens något hem längre!” ”Vi jobbar på det också. Just nu undersöker vi om någon av lägenheterna för elever vid Polishögskolan står tom. Om inte så kan vi alltid ordna ett tillfälligt boende i skolans lokaler och …”

Tack du, vem fan vill bo i något som liknar ett ryskt fängelse?

Jacob rös till när han tänkte på de slitna, ålderstigna byggnader som utgjorde Polishögskolan i Solna. ”Tack, men jag tar ett hotell.”

Bergh suckade. ”Som du vill, men säg till om du behöver hjälp.

Jag vill bara att riktlinjerna ska vara helt tydliga från och med nu så att vi inte förlorar tid, vilket vi inte har råd med.” ”Vilket betyder?” ”Att vi naturligtvis går ut med rikslarm direkt och sätter in alla resurser vi har.”

Utom mig. ”Och min kompetens – ursäkta språket – skiter ni i?” ”Inte alls. Jag ska dra upp riktlinjerna tillsammans med kriminalinspektör, förlåt kommissarie Vadh. Det är viktigt att du är med vid den första genomgången med dina kolleger så att de kan få en full bild av Silfverbielkes person, men därefter är du avstängd från utredningen. Jag hoppas att du respekterar det och inte sätter dina kolleger i situationer där de riskerar att vara illojala. Det är ytterst viktigt att det här sköts korrekt.” ”Vad menar du? Att kvällspressen skulle anse mig privilegierad?”

Bergh tvekade i någon sekund. ”Kanske något åt det hållet, ja.

Du vet vilken kritik polisen fått inte minst det senaste året. Det är 38

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und

viktigt för oss att visa att vi behandlar det här som vilken annan utredning som helst.” ”Vilket skitsnack!”

Berghs röst hårdnade en aning. ”Jag förstår att du är upprörd just nu, men jag vill ändå be dig att besinna dig. Lite längre fram kommer du att förstå. Har du några frågor?” ”Nej. Ha en riktigt trevlig julafton, länspolismästaren”, fräste Colt och slängde på luren.

Han tog en stor klunk kaffe och svor till när han brände sig på tungan. ”Jävla kärring! Hur i helvete fick hon reda på det här?! Hur visste hon överhuvudtaget att Silfverbielke är inblandad?”

Vadh stirrade ner i golvet och sanningen gick sakta upp för Jacob. ”Var det – du?!”

Henrik Vadh tittade uppgivet på sin vän. ”Jag var tvungen, Jacob. Du är inte riktigt dig själv just nu. Jag klandrar dig inte för det men vi måste sätta fart nu och …”

Colt reste sig så häftigt att skrivbordsstolen nästan välte. Han slet åt sig sin skinnjacka och gick med snabba steg mot dörren. ”Du kan dra åt helvete!”

up p gör e l se n

39

två jul af t on Christopher Silfverbielke var på ovanligt gott humör.

Visserligen hade det varit både en överraskning och en besvikelse att han inte fått Jacob Colt i nätet, men det öppnade å andra sidan för nya, spännande möjligheter och på det hela taget hade fångsten varit god.

Det snöade ymnigt men vindrutetorkarna hade inga problem med att hålla framrutan ren, medan Volkswagenbussen i laglig fart körde E4:an norrut mot Uppsala.

Han var nästan ensam på vägen. Från motsatt håll kom en lastbil och en taxi med skylten släckt. Då och då blev han omkörd av en personbil med flera människor i, kanske familjer på väg hem från julfirandet.

Silfverbielke hade gjort noggranna tidskalkyler. Han hade tagit snutarna på sängen och det skulle ta tid innan de lyckades ta sig samman. Den gången Palme sköts på öppen gata hade polisen blivit helt lamslagen under en lång tid och förmodligen skedde detsamma nu. Kanske gjorde de vid det här laget tafatta försök att spärra av huvudstaden, vilket skulle ta sin tid med tanke på hur många poliser som var lediga på julafton.

Dessutom skulle det vara förgäves.

De stön, jämranden och försök till rop som familjen Colt utstötte med sina silvertejpade munnar var riktigt uppfriskande och fick honom att stämma upp till högljudd sång bakom ratten: Ute faller snö i spiltan Blacken står och äter lugnt sitt hö när ljudet honom når 40

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und

att selen lyftes ner och framför släden snart med oss han sedan sig beger iväg med väldig fart Bjällerklang, bjällerklang hör dess dingle-dång Flingor som nu virvlar om i munter vintersång När Melissa Colt hörde sången kunde hon inte längre hålla tillbaka tårarna.

Allt hade skett så fruktansvärt och overkligt snabbt att det var som hämtat ur en dålig film. När det ringde på dörren hade hon glatts över att Jacob var tillbaka så fort, men samtidigt undrat varför han inte använt sina egna nycklar.

Så fort hon fick se mannen på trappan hade hon förstått. Jacob hade levt med det där ansiktet i flera år.

Det var han.

Christopher Silfverbielke.

Mördaren, psykopaten, galningen som Jacob gjort sitt yttersta för att gripa.

Nu hade han ett svart vapen i händerna och innan hon hann reagera hade han knuffat in henne i huset, stängt dörren efter dem, tryckt pipan mot hennes rygg och sagt med låg röst: ”God jul, Melissa.”

Lamslagen hade hon tvingats binda de vettskrämda barnens handleder med buntband innan han gjort detsamma med henne.

När han förde ut dem till bussen som han parkerat direkt utanför deras dörr, hade hon övervägt att skrika och vråla för att påkalla grannarnas uppmärksamhet, men vapenpipan i ryggraden och hans ”tyst” hade fått henne på bättre tankar.

Hon hade sett honom bära in bensindunkar i huset och velat skrika rakt ut, men vid det laget var hennes mun hårt tejpad och sedan hade bussens bakdörrar slagits igen.

Hennes, deras liv fladdrade förbi på näthinnan. Den trygga up p gör e l se n

41

uppväxten i Savannah, Georgia. Hur hon mött Jacob när de båda pluggade på UCLA i Los Angeles, och blivit störtförälskad. Hennes beslut att följa med när han berättade att han ville flytta tillbaka till Sverige. Hur han tagit hennes efternamn som tack för hennes lojalitet. Bröllopet. Graviditeterna. Födslarna. Alla deras underbara resor, upplevelser, år tillsammans. Stephen och Elin som små, som tonåringar, nu som vuxna människor med egna liv.

Var det slut nu? Var det här det sista hon skulle få uppleva? För att hon valt att gifta sig och leva tillsammans med en polis. Var det värt det?

Just nu hatade hon sin man, hans arbete och allt vad han stod för. Åt helvete med rättvisepatoset och kampen för ett bättre samhälle, om det här var priset. Hur hjälpte lag och rätt om man var död?

Elin Colt betraktade hjälplöst sin mammas förtvivlade blick.

Hon låg med ryggen mot sin bror och kände att Stephen försökte hålla händerna mot hennes svank så att hon inte skulle rulla alltför mycket fram och tillbaka över den hårda plåten i golvet.

Elin förstod ingenting. Vem var mannen som hade fört bort dem och vad var vitsen med det? När han först dykt upp med vapnet i händerna hade hon trott att det var ett dåligt skämt, kanske till och med något som pappan tänkt ut. Ungefär som när han många år tidigare försvunnit strax innan Tomten dök upp.

Men mannen med vapnet hade, trots leendet, inte samma utstrålning som Tomten.

Det syntes att han var ond.

Vart skulle han föra dem och vad skulle han göra med dem?

Elin rös till när hon tänkte på sin bror. Stephen hade alltid varit mjuk, känslosam, närmast skör. Ofta undanskuffad i skolan, på gränsen till mobbad. En tyst, filosofiskt lagd pojke som hon alltid älskat och försökt skydda. Först under senare år, när han funnit sin kärlek i den danske Joachim och så småningom flyttat ihop med honom, hade Stephen verkat finna sin trygghet och levt upp.

Hur skulle det här påverka honom? Vad tänkte mannen göra med Stephen? Elin mötte sin mammas tårögda blick och önskade 42

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und

att hon på något sätt kunnat signalera hopp. Men hur gjorde man det?

Och vad visste mamma som Elin inte visste?

Silfverbielke styrde målmedvetet längs den rutt han tänkt ut medan han obekymrat sjöng den ena julsången efter den andra. Han förvånades över att de tre i lastutrymmet inte gjorde åtminstone ett försök att nynna med.

Det var ju trots allt julafton. Hade folk inget hyfs längre?

Nåja, han fick trösta sig med hur han skulle fira när de kommit fram. Elin Colt hade sett bättre ut än han väntat sig och med lite uppfostran skulle hon nog kunna göra honom riktigt nöjd.

Plötsligt hajade han till. Snögloppet hade tilltagit och bildade en dimma som försvårade sikten. Därför bredde blåljusen framför honom ut sig till ett bredare sken än vanligt.

Vad var det här? En vägspärr mitt på E4:an? Det var knappast troligt att de inkompetenta snutarna skulle ha lyckats med det så snabbt, men man visste ju aldrig.

Medan han lugnt fortsatte framåt trevade Christopher bredvid sig och kände att Uzin låg tryggt intill honom. Han var inte på humör för diskussioner och den polis som stoppade honom nu fick vara beredd på en helt oväntad julklapp.

Silfverbielke andades ut när han såg att blåljusen satt på en ambulans som kom från motsatt håll. En hjärtinfarkt, kanske. Folk borde inte frossa så mycket på julafton.

Vid Uppsala lämnade han E4:an och började köra längs de mindre vägar han så noga studerat både på kartan och på plats.

Han noterade att ljuden från lastutrymmet upphört. En blick på klockan sa honom att det inte var långt kvar nu.

Vägarna blev mindre och smalare. Här och var hade snön blåst ihop till drivor och han undrade om folkvagnsbussens gamla sommardäck skulle klara hela resan. Att bli stående nu vore mycket dåligt och ett av de få alternativ han inte ens räknat med.

up p gör e l se n

43

Johan Mattsson stönade för sig själv.

Att köra på julafton var ingen önskedröm och både hans fru och barn hade tydligt förklarat vad de tyckte om att han skulle vara borta på årets kanske viktigaste kväll.

Men hans åkeri hade gått dåligt under hösten och valet mellan att ge bort vinsten av årets mest inkomstbringande pass och att behålla den var enkelt. Johan körde dubbelpass, från tolv på dagen till fyra på morgonen. Slutsumman i taxametern skulle hjälpa till att betala både försäkringen och de nya vinterdäcken.

Fyllot i baksätet pladdrade på. Han hade beställt en körning från Uppsala till en stuga som låg bokstavligt talat åt helvete långt ut i skogen. Det var knappast en drömstyrning eftersom Johan skulle få köra tom tillbaka, men å andra sidan skulle resan inte bli billig. Niohundra, minst. Kanske mer om fyllskallen hade vett att lämna den dricks Johan och resan var värd.

Mannen rapade högljutt: ”Å då sa ja till käringen att hon kunde dra åt helvete. Vafan, ska man inte få ta sig ett par järn åtminstone på julafton, va? Hon uppskattade inte paketen jag hade med mig och någon påsättning vare inte ens tal om, så man kan ju fråga sig vafan jag hade där att göra överhuvudtaget. Haru nån käring? Ja i alla fall så sa jag tena att hon kunde leta upp nån annan om hon vill leva i sånt där sälli … kjelli … ähvafan du vet, när man inte knullar, va. Å sen …”

Mannen rapade igen, hickade ett par gånger och blev sedan tyst. Mattsson bad en bön att han skulle luta sig tillbaka och somna. Svadan hade pågått oavbrutet sedan resan startade och Johans fåordiga respons verkade uppmuntra mannen snarare än hindra honom från att babbla vidare.

Mattson tittade på sin gps, slog av på farten och svängde tvärt in på en ännu smalare, snötäckt väg. Det var inte mer än ett par kilometer kvar nu, men det var nattsvart omkring honom och för att se bättre slog han på de starka extraljusen som monterats på en takbåge.

Skogen dök upp framför honom och det kritvita ljuset från xenonljusen spelade över snötyngda granar. Mattsson koncentrerade 44

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und

sig på att hålla bilen mitt på vägen och höll uppsikt över de röda pinnar vägverket satt upp längs kanterna. Det sista han behövde nu var en dikeskörning med ett fyllo i baksätet.

Plötsligt hördes ett välbekant ljud från baksätet. Mannen, som varit tyst i någon minut, hulkade till.

En gång. Två gånger. Sedan sluddrade han plötsligt: ”Hörru … schtanna ... måschte schpy … ” Samtidigt såg Mattsson något som förvånade honom. Strax efter kurvan han kom ut ur stod två fordon parkerade på höger sida med baklyktorna tända. Han kunde se skuggor röra sig vid bilarna.

Vad var det här? En olycka? Folk skulle knappast vistas frivilligt mitt ute i skogen på julaftons kväll och varför stod bilarna annars stilla?

Avståndet till bilarna krympte snabbt. Mattssons avsikt var att glida förbi dem, se så att allting stod rätt till och sedan stanna något hundratal meter längre fram.

Men hulkningarna från baksätet ökade i styrka och fick honom att ändra sig. Han hade bara ett tiotal meter kvar till den bakersta bilen när han förstod att det var en fråga om sekunder innan spyan hamnade i taxins baksäte.

Johan Mattsson tvärnitade, hoppade ut och slet upp bakdörren.

Silfverbielke hade parkerat folkvagnsbussen, startat sin van för att värma upp motorn och sedan öppnat bakdörrarna för att flytta över sina fångar. Han hade fått dra dem en och en ur lastutrymmet och hjälpa dem på fötter. Just då hörde han motorljudet som snabbt närmade sig.

Vem fan var ute på en alldeles öde skogsväg på julaftons kväll?

När den annalkande bilens strålkastare syntes mellan träden insåg Christopher att han varken skulle hinna få in de tre i Chevan eller kunna trycka in dem i Volkswagenbussen och stänga dörrarna.

Han var tvungen att ta en chans. up p gör e l se n

45

Snabbt ställde han sig framför de tre, höll Uzin dold under sin jacka och väste: ”Le och se ut som om vi pratar, annars är ni dödens.

Några sekunder senare hörde han hur bilen bromsade in bakom honom. En dörr slets upp, sedan ännu en. Ljudet av någon som hastigt kastade upp och samtidigt en röst full av avsky. ”Fa-an, nu kom det på dörren. Flytta dig längre bort från bilen!”

Silfverbielke såg sig om över axeln. En taxi med släckt takskylt.

Två skuggor bakom den, den ena framåtlutad, den andra rak.

En prioriteringsfråga. Fångarna eller taxifolket först?

Familjen Colt skulle knappast försöka fly, tunt klädda och bundna med buntband. En desperat taxichaufför kunde tänkas göra ett försök att slänga sig in i bilen och köra. Eller springa rakt in i skogen.

Silfverbielke gav Melissa en genomträngande blick och viskade. ”Rör ni er så skjuter jag. Elin först.”

Han snurrade runt och närmade sig taxin medan han sakta höjde Uzins pipa. ”Har du fått problem? Kan jag hjälpa till?”

Johan Mattsson var fullt upptagen med att se till att hans passagerare varken spydde mer på bilen eller ramlade ner i det snöfyllda diket. Trots den kalla vinden fick stanken av spya honom att må illa och han hoppades att alltihop snart skulle vara över.

Rösten fick honom att rycka till. Han hade fått annat att tänka på än vad de två bilarna gjorde vid vägkanten men nu vände han sig om. En lång skugga närmade sig. Mattsson försökte kisa i det skarpa strålkastarljuset men kunde inte urskilja mannens ansikte. ”Tack, men det är ingen fara. Så fort det här är klart ska vi …”

Tock, tock. Tock, tock.

Mattsson tystnade mitt i meningen, kastades bakåt, landade på vägen och blev liggande livlös.

Den andre hade slutat spy och vänt sig om när han hörde taxichaufförens röst. Nu stirrade han oförstående på kroppen på marken, innan blicken sakta höjdes mot Silfverbielke.

46

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und

”Vafan … hick … aschå, vad hände?”

Tock, tock. Tock, tock.

Fyllots kropp slog i taxins plåt med ett dovt ljud innan den sjönk ihop i snön. ”Full poäng, jag vill ha nallen på översta hyllan”, viskade Silfverbielke för sig själv innan han lugnt gick tillbaka till sina fångar. ”Gå mot den andra bilen. Nu!” När Melissa insåg vad som hänt försökte hon skrika bakom silvertejpen. Christopher knuffade iväg henne i rätt riktning, innan han riktade Uzin mot Elin: ”Du också. Fort!”

Stephen Colt behövde inga instruktioner utan följde snabbt efter sin mor och syster. När de nådde Chevans öppna bakdörrar satte de sig i lastutrymmet och svängde upp benen. Silfverbielke gav dem varsin knuff så att de rullade in en bit. Han slog igen bakdörrarna, hoppade in bakom ratten och styrde ett hundratal meter framåt tills han nådde de två mötesplatserna, där han tidigare hade räknat ut att han skulle kunna vända.

Chevans vändradie var bedrövligt dålig och han manövrerade långsamt för att inte hamna för långt ut på den snöiga grusvägen.

När han vänt bilen rullade han tillbaka, passerade taxin och folkvagnsbussen och stannade ett tiotal meter längre fram.

Med ett leende öppnade han Chevans bakdörrar och såg hur fångarna betraktade honom med uppspärrade ögon. ”Jag tänkte att ni skulle få se brasan, mina vänner.”

Lugnt vandrade han tillbaka till folkvagnsbussen. Han klättrade in i lastutrymmet och hämtade den enda återstående jeepdunken.

Lukten av bensin blandad med diesel slog emot honom när han öppnade dunken. Omsorgsfullt hällde han ut ett tiotal liter i folkvagnsbussen innan han flyttade sig till taxibilen. Han brydde sig inte ens om att stänga dess motor innan han med häftiga rörelser skvätte in rejält med bränsle genom de öppna dörrarna. Till sist hällde han ett par liter över den döde taxichauffören och lika mycket över hans passagerare. up p gör e l se n

47

Silfverbielke kastade in den tomma dunken i taxin, grävde i fickorna och fick fram de tre mobiltelefoner han tagit från Melissa, Stephen och Elin. Han slog på alla tre, väntade tills han såg att de hade täckning, räknade långsamt till tio och kastade sedan in dem i bilen. Därefter tog han fram en Zippotändare ur fickan, backade några meter, fick eld på tändaren och kastade in den i bilen.

Ljudet var starkare än Christopher väntat och värmevågen fick honom att backa snabbt. Han skyndade bort till folkvagnsbussen, drog upp ännu en tändare ur fickan och upprepade proceduren.

Sedan gick han med raska steg till Chevans bakre del och log när han såg skräcken i fångarnas ögon. ”Vad är det, gillar ni inte grillkvällar? Nu åker vi, mina vänner!”

Silfverbielke slog igen bakdörrarna, satte sig bakom ratten och lade i växeln. Medan han rullade framåt längs skogsvägen såg han i backspegeln hur lågorna steg allt högre bakom honom. Polisens tekniker skulle förmodligen svära när de kom fram, bara för att finna två utbrända vrak. Och identifieringen av kropparna skulle inte bli helt enkel.

Han kastade en blick på sitt armbandsur. 21.10.

On time.

48

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und