ett jul af t on Jacob Colt ville skrika rakt ut. Slå, sparka, kanske döda. Men inte ett ljud kom över hans läppar. Medan han knöt nävarna rann tårar av rädsla, hat och ett plötsligt tvivel på den egna förmågan, utmed kinderna. För en stund försvann alla ljud från omgivningen. Mullret från brandbilarnas motorer när pumparna arbetade för högtryck, grannarnas upprörda röster, hundskall och smattret från polishelikoptern som cirklade ovanför. I denna märkliga tystnad stirrade han på snön som fläckades av sotflagor medan stanken av brandrök blev allt starkare. Samtidigt förvånades Jacob över den känslomässiga berg- och dalbana han hamnat i. I ena sekunden tog sorg och självförakt över. I nästa ögonblick försökte polishjärnan skapa iskall ordning, tvinga fram handlingskraft. Och lika plötsligt – en ofattbar trötthet som fick honom att längta efter en säng med vita, nytvättade lakan och åtta timmars sömn som sedan lät honom vakna och inse att allt var en mardröm. Colt sjönk ner på huk, tog ren snö i händerna och gned sig i ansiktet för att kvickna till. Handen på axeln kändes som ett hammarslag. ”Jaså. Haru säckat helt nu? Kunde väl tro att du ente e så tuff när det verkligen gäller. Men nu måste vi prata allvar, serru, det här påverkar ju värdet på hela kvarteret och …” Grannen, Nils Green. Mannen som ungarna redan för många år sedan döpt till Galne Gunnarsson. En tragisk figur som jagat barn för skitsaker och i över tjugo år ställt till osämja i radhusområdet Hollywood, där Jacob, Melissa och ungarna bott lika länge. 30
da n b u t hl e r
|
dag öhrl und