Av Dan Nilsson har tidigare utgivits: Bevakaren, 2015
Copyright © Dan Nilsson 2017 Utgiven av Hoi Förlag 2017 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cornelia Runehammar Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-035-5 Tryckt hos Bookwell, Finland 2017
I den här berättelsen förekommer autentiska platser och händelser, men handlingen i boken är inget annat än en produkt av författarens fantasi. Eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är rena tillfälligheter, bortsett från de namn på kända personer som uppenbart ska väcka igenkänning.
1 Niklas Lund vek upp brevet och läste det för sjätte gången. Kära Bevakaren, Är det OK att jag kallar dig Bevakaren? För mig är du i alla fall mer än bara ett användarnamn på nätet. Och Bevakaren är den jag uppskattar mest av alla som jag följer. Därför blev jag rent ut sagt förbannad när jag fick höra att samhället hade hittat ett sätt att tysta dig. Dom borde ge dig en belöning! I stället har dom skurit av dig helt från omvärlden där man behöver dig mer än någonsin. Jag vet att det kanske låter påfluget och att du säkert inte bryr dig om en tjock, skild 33-årig kvinna med ett osunt intresse för kriminalfall, men efter att ha funderat länge bestämde jag mig i alla fall för att det kunde vara värt ett försök. Jag vill gärna träffa dig! Det är förstås inte det lättaste, men visst har du rätt att ta emot besök? Ingen skulle vara gladare än jag om det gick att ordna. Jag vill se vem den riktige Bevakaren är. Jag vill inte se den som polisen och andra myndigheter säger att du är. Du är ingen brottsling. Du är Bevakaren. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det går att ordna! Mitt telefonnummer och adress finner du sist i brevet. Din vän och beundrare Jeanette K 7
Han hade hört talas om den här sorten. För en del missanpassade typer var det säkert det bästa sättet att hitta en flickvän: att mörda någon, hamna i fängelse och börja brevväxla med kärlekskranka kvinnor. Var det inte Åmselemördaren som fått mängder av beundrarbrev från kvinnor bara dagar efter att han hade gripits? Den stora skillnaden här och nu var att Niklas inte var någon mördare. De hade inte ens kunnat döma honom för dråp. De fick nöja sig med grovt vapenbrott och en rad andra åtalspunkter för att få honom att sluta lägga sig i polisens arbete. Han reste sig upp efter att ha halvlegat i sängen lutad mot den kala väggen. Det kändes som om han behövde mer luft för att läsa brevet igen. Mer svängrum. Han behövde utnyttja hela ytan i den trånga cellen. Vid varenda genomläsning hade han fastnat för olika ord eller meningar i brevet. Den här gången fokuserade han på meningen där det stod att hon ville se vem den riktige Bevakaren var. Hans blick nuddade vid fönstret där han kunde ana sin spegelbild i kvällsmörkret. Vad väntade hon sig att få se? En snygg, vältränad kille som i deckarna på tv? Då skulle hon bli besviken. Jag vill se vem den riktige Bevakaren är. Jag är hemskt ledsen, men det är så här den riktige Bevakaren ser ut. Den riktige förresten? Vad menades med det? Vilken bild hade de av honom? Såg de honom som en ljusskygg, gränslös person ute i cyberrymden? Eller som en tokstolle? Som varit så dum att han klivit utanför dörren när han trott att polisen ville ha hans tjänster. Hon stod i alla fall på hans sida. Och hon ville träffa honom. På riktigt. Och visst ville han, från sitt håll, se hur en riktig beundrare såg ut? Så gärna. När ska vi ses?
8
2 ”Du har besök.” Kriminalvårdaren stack in huvudet i cellen och väntade på honom. Som om han inte redan visste. Pulsen hade ökat i takt med att visarna på hans armbandsklocka närmat sig ett på eftermiddagen. Han hade inte haft ro att sitta ner sedan han ätit lunch, utan hade stått och blickat ut genom fönstret. Som om det ens vore möjligt att få en skymt av henne på andra sidan det dubbla stängslet i det hällande majregnet. Han strök med handen över sin totalt modebefriade fängelsetröja. Försökte fästa byxorna i det nedersta fläskvecket på magen innan han gick mot dörren. Det var den nye, rödhårige killen som ledde honom till besöksrummet. Det gick nästan för fort. Tjugo steg genom den tomma korridoren, och så var plötsligt dörren till rummet öppen. Han hade behövt tid att stanna upp och samla sig. De hade jämt så bråttom, vårdarna. Som om det inte fanns all tid i världen i ett fängelse. ”Trettio minuter”, sa den rödhårige och höll upp dörren. Niklas gjorde ett försök att rädda det första intrycket hon skulle få, och drog in magen. Vårdaren klev åt sidan för honom. Det var en kraftig kvinna som satt på en av de där besöksstolarna i träfanér och rött manchestertyg. Hennes ögon var uppspärrade och han såg direkt att hon var minst lika nervös som han var. Han lade märke till röda kinder inom en blond ram av kompakt hår. Kvinnan var klädd i en regnfuktig tweedkappa. Hon tyckte tydligen inte att det ens var lönt att klä av sig ytterplagget. 9
Innanför kappan hade hon på sig en blårutig kjol och vinröda strumpbyxor som ledde ner i ett par vita gymnastikskor. Hon var bara trettiotre men var klädd som sextiotre. Ingen av dem sa något. Inte förrän dörren hade stängts bakom Niklas och han stod rakt framför henne. ”Är det du som är Bev… Niklas?” frågade hon med en gäll stämma. ”Ja. Och du är Jeanette K?” Hon nickade. De såg på varandra. Och nu då? Båda två tittade sig omkring i rummet som för att få något slags vägledning. Han hade tagit emot besök tidigare. Då var det Katarina, som var juridisk expert i det nätverk som skapats kring honom, och som hade engagerat sig i hans fall. De gångerna hade han slagit sig ner i en likadan stol mitt emot hennes, så han gjorde likadant den här gången. Jeanette log blygt och fingrade på en handväska av skinn i sitt knä. Han fick bilden av Miss Marple från Agatha Christies deckare i sitt huvud när han betraktade henne. ”Jag tänkte bara … berätta lite för dig vad som händer utanför …” Hon kastade en blick mot fönstret. ”… stängslet.” ”Okej? Så bra då”, sa han och harklade sig. ”Så du vet att vi gör något.” ”Gör något …?” Han väntade på mer. Hennes kinder blossade. Antagligen var hon varm i sin kappa. ”Och vem är vi?” frågade han när han till slut valde ut en av de många frågor som samlats på tungan. Hon dröjde lite med svaret medan hon lät sina fingrar plocka med handtaget på väskan. ”Vi som vill hjälpa dig. Det var egentligen inte mitt förslag att gå hit …” Nähä, tänkte Niklas. Kunde man ana. I brevet lät det som om hon var upp över öronen förälskad i honom. Men nu lät det annorlunda. ”Det finns ju en person som sköter dina inlägg på nätet nu när du är borta …” 10
”Vad sa du?!” Han hörde själv hur upprörd han lät. Hon tvekade. Han ansträngde sig för att slappna av, luta sig tillbaka och se lika beskedlig ut som tidigare. ”Som håller kommunikationen i gång, så att säga. Han som är Bevakaren när du sitter inne, han tyckte att jag skulle gå och besöka dig.” ”Han som är Bevakaren?” Det fanns bara en Bevakaren. Och det var han själv. Vad fan var detta? ”Vem är det?” ”Det vet jag inte. Man är ju aldrig sitt riktiga namn, som du vet. Jag heter till exempel Spanjorskan.” ”Spanjorskan?” Han sökte i minnet. Han kände igen det. Spanjorskan. ”Min farfar var från Spanien och kämpade mot Franco … Och så är det en ordlek. Span som i spanare.” Vad yrade hon om? ”Så du säger att ni har tagit över allting när jag sitter här inne?” frågade Niklas och hörde åter hur upprörd han lät. ”Nja, han som heter Bevakaren har tagit över”, fortsatte Jeanette. ”Så att folk vet att du fortfarande är att räkna med. Han föreslog förresten att jag skulle titta till din familjs hus i Eslöv. Så då gjorde jag det.” Niklas kände nästan hur hans haka lossnade från ansiktet, och bet ihop käkarna för att hålla den kvar. ”Min familjs hus? Varför det? Det står ju bara där. Mina föräldrar är döda.” ”Han skrev att han lagt en … sak … på ditt bord, och jag ville kontrollera vad det var. Han sa att det var en present till dig.” Hon stirrade ut i tomma intet som för att dra sig till minnes det hon hade sett. ”Vänta här nu”, sa Niklas och fångade hennes diffusa blick. ”Påstår du att han har varit inne i huset?” Hon nickade. 11
”Hur har han kommit in i mitt hus?” ”Det vet jag inte. Det fanns inga synliga tecken på att han hade varit där, förutom den där saken som låg på vardagsrumsbordet.” ”Vad var det för något? Den där saken?” ”Kanske bäst att du tittar själv när du får komma ut på permission.” Han såg frågande på henne. ”Hur vet du att jag ska på permission?” ”Du skrev det i ditt brev. Du funderade på om vi skulle ses då, men du tyckte att det var för länge att vänta. Eller hur?” Niklas nickade. Det var nog sant att han hade skrivit så i brevet tillbaka till henne. Nu ångrade han att det låtit som om det vore en dejt. Som om han längtat efter henne. ”Sedan skrev jag det på forumet, så att de andra skulle veta”, sa hon. ”Jag fick många kommentarer på det. De blev glada att du kommer ut. Många är engagerade i dig och ditt fall, ska du veta. Någon tyckte att jag skulle ställa fram blommor när jag var där, men det var ju för tidigt.” ”Blommor?” Hon nickade. Han försökte se det framför sig. Blommor på bordet i huset där han inte varit på länge. Där det enligt henne stod något annat än blommor. Men vad? ”Vad …? Varför …?” började han, men visste inte hur han skulle avsluta meningen. Hon sträckte på sig, höll ut händerna som om hon bokstavligen ville hjälpa honom på traven. ”Om jag ska vara helt uppriktig är det mest därför jag har kommit hit. För att ta reda på om du vet något om personen som numera kallar sig Bevakaren. När jag nu märker att du inte heller förstår särskilt mycket av vad den andre Bevakaren har hittat på, då blir jag orolig.” ”Orolig?” ”Eftersom varken du eller jag vet vad han är ute efter. Men om du vill så kan jag försöka ta reda på det. Tills du kommer ut.” Han såg på henne. Hon var kanske inte så tokig trots allt. Kanske ville hon bara väl. Precis som hon skrivit i sitt brev. Bara inte på det sättet. 12
”Det vore snällt”, sa han. ”Om du kan försöka ta reda på det.” Hon nickade. Var tyst en stund. ”Något mer du vill att jag ska göra åt dig? Din lägenhet i Årsta är väl inget man kollar till?” frågade hon. Hur mycket visste den här Jeanette egentligen om hans liv? Mycket kunde hon ha läst i domstolsprotokollen, men hon måste ha sökt mer information än så. ”Det som du såg i huset … hur skulle du beskriva det?” sa han i stället för att svara på hennes fråga. Hon funderade på det en stund. ”Jag vet inte om jag kan det … Du vet säkert själv vad det är för något.” Niklas skruvade på sig. Han kände sig plötsligt utmattad av hennes besök. Till slut kom den rödhårige vårdaren och informerade om att besöket var över. ”Hoppas att du snart kommer ut, så att jag kan följa den riktige Bevakaren igen”, sa Jeanette och log. De reste sig upp samtidigt. Det såg ut som om Jeanette inte visste om hon skulle ta avsked med ett handgrepp eller en kram. Det slutade med att hon sträckte fram handen. ”Och jag hoppas att du får en bra permission så småningom”, sa hon. ”Om du vill ha besök i ditt hus så har jag ingenting för mig de dagarna. Jag kommer gärna.” Han visste inte vad han skulle svara, så han lät bara bli. ”Tack för besöket”, sa han och gick ut ur rummet. Vad var det där för en sak hon pratat om?
13
3 Han var som hon hade föreställt sig. Möjligen något kraftigare. Möjligen i något sämre form. Han hade dessutom gett ett ganska förvirrat intryck. Men det var knappast något hon kunde klandra honom för med tanke på vad han just fått höra. Ändå hade hon inte ens berättat allt. Jeanette passerade den sista grinden till ljudet av ett elektriskt lås när vakten släppte ut henne. Det kändes befriande att vara ute igen. Bara den timme hon tillbringat innanför stängslen hade varit nog för henne, så hon kunde bara föreställa sig hur det borde kännas för Niklas Lund. Taxin, som hon beställt redan när hon lämnats av utanför Beatebergsanstalten, hade ännu inte kommit. Det var bara att ställa sig och vänta i det strilande regnet. Hon kände fukten smyga sig innanför nackkragen och hon drog kappan tätare över axlarna. Nej, hon hade inte berättat allt. Nu kunde hon inte bestämma sig för om det varit en bra idé att undanhålla honom något som han ändå skulle få ta del av förr eller senare. Det var visserligen helt sant att de var många där ute på forumen som hyllade honom för hans insatser som brottsbekämpare, och som nu längtade efter att höra vad hon hade att rapportera om sitt möte med honom. Men så fanns också de andra. De som hellre såg honom som en brottsling, till och med som en mördare. De som läst om åtalet mot honom när det blev offentligt, utan att sedan ta del av nyheten 14
om att han friats från de grövre av anklagelserna. De som inte ville förstöra en spektakulär nyhet och hellre gotta sig i skandalen kring brottsbekämparen som själv var en brottsling. Det var så det fungerade. Det var inte fakta som spreds fortast på forumen, utan spekulationer och rykten som få brydde sig om att kolla upp. Bevakaren var i alla fall inte som dem. Till att börja med var han en av de bästa spanarna där ute. Kanske var han inte alltid smartast. Kanske stod han inte alltid för de mest genomtänkta analyserna. Men han var alltid sann. Han var alltid en av de mest hängivna. Aldrig att han gav upp när han väl fått upp spår efter någon brottsling som måste stoppas. På så sätt var de ganska lika, de två. Om hon nu fick framhålla sina egna bästa sidor. Taxin kom körande i hög fart bakom krönet och stannade i en vattenpöl rakt framför hennes fötter. Samma unge chaufför med den vildvuxna frisyren som kört henne hit hoppade ut och öppnade dörren till henne medan han bad om ursäkt för förseningen. ”Varthän?” frågade han när de båda satt sig i bilen. ”Till stan.” Han lade i ettans växel och bilen lämnade området. ”Stan är stor”, sa han och lät fingret vänta på GPS-skärmen medan han såg på henne i backspegeln. Hon funderade på vilket kafé hon skulle välja. Det viktiga var att det hade wifi. Helt klart tänkte hon i alla fall inte åka hem. Ville inte riskera att han skulle vara hemma. Hur lång tid till skulle hon behöva stå ut med honom? Gång på gång blev hon övertygad om att han dröjde sig kvar för att han inte ville flytta, snarare än att han inte lyckats hitta något nytt boende. Stockholm, vet du, brukade han säga, beklagande. Som om det förklarade allt. Hon behövde något att ägna sig åt. Ett nytt fall. Hon längtade efter den där tillfredsställelsen i att få ihop pusselbitarna. Efter nöjet att hålla en dialog med dem som hon visste var vettiga där ute på forumen. 15
Och just därför saknade hon Bevakaren. Ju fortare hon gav honom upprättelse, desto fortare skulle han vara tillbaka där ute. Och hon kunde ju inte förneka att det fanns något kittlande gåtfullt kring omständigheterna i hans gamla hemtrakter. Så vad väntade hon på? Hon hade ju ett fall. Ett nytt fall som hon visste att hon inte skulle kunna motstå.
16
4 Hittills hade det inte varit sommaren han sett fram emot inför sin permission. Det vackra vädret var ingenting i jämförelse med den mörka lägenhet som han längtade efter under hela sin tid i fängelset. Där hans dator fanns. Han behövde Bevakaren. Han behövde återfå kontrollen igen. Bli den han hade varit innan de tagit allting ifrån honom. Innan han blivit omstöpt till en sådan brottsling som han i normala fall själv velat stoppa. Okej, han hade säkert gått för långt, om han nu skulle försöka förstå hur det hade blivit så här. Han hade trots allt innehaft ett skjutvapen illegalt. Ett vapen som dessutom hade använts, även om det inte var något han själv haft skuld i. Sådana vapen var ständigt i omlopp. Liksom falska polislegitimationer och allt annat han byggt upp sin verksamhet på. Han hade ju haft ett uppdrag. Åtminstone hade han gett sig själv uppdraget att hjälpa polisen med information, precis som många andra där ute på nätforumen. Bevakaren var numera ett ansett användarnamn, och med det namnet följde trots allt ett ansvar. Det var ett namn som hittills borgat för ett skydd mot brottsligheten bland utsatta medborgare, och någonting han faktiskt kunde vara stolt över. Att det fanns många andra av hans sort hade han vetat sedan tidigare, men den uppskattning som Jeanette hade berättat om hade nästan gjort honom rörd. Han kunde vara tacksam för det stöd de hade gett honom, liksom för det nätverk som Katarina fortfarande höll liv i. 17
Och inte minst borde han vara tacksam för hjälpen från denna Jeanette. Han såg fram emot att söka upp användarnamnet Spanjorskan ute på forumen, för att se vad hon skrivit. Men det fanns en sak som var ännu viktigare. Om Jeanette nu var så orolig sedan någon annan tagit över Bevakaren måste han söka upp de inlägg som den okända personen gjort i hans namn, och återta kontrollen så fort det bara var möjligt. Hans Volvo XC60, som Katarina hade levererat till honom, startade med en lätt vridning i tändningslåset. Som om bilen inte alls hade stått orörd över två vintrar. Nu hade han ett par dagar på sig. Solen sken från en klarblå himmel denna ljumma morgon några dagar efter midsommar. Det var en befriande känsla att svänga ut på landsvägen som ledde söderut. Känslan var så skön att han var tvungen att gasa lite extra medan skogen blev till en suddig fond längs vägen. Många timmar senare skulle känslan bakom ratten säkert vara annorlunda, men det var för sent att ändra sig när han redan angett föräldrahemmet i Eslöv som vistelseplats under permissionen. Närmare bestämt skulle han enligt villkoret tillbringa de närmaste dygnen tillsammans med sin moster Maria, som var den enda som fanns kvar i familjen. Men om han kände henne rätt skulle hon inte lämna sin lägenhet på Rönneberga för hans skull. Inte honom emot. Nu hade han i alla fall ett ärende till föräldrahemmet. Han hade försökt visualisera den där saken som Jeanette hade nämnt, men gått bet varje gång. Hur ser man en sak framför sig om man inte vet vad den ska föreställa? Det var som om han höll på att skapa ett abstrakt konstverk ur sin svettiga panna. Men snart så. Snart skulle allting bli mer konkret. Han svängde ut på E4:an, skruvade upp radion och njöt av den inbillade känslan av att han skulle iväg på semester.
18
5 Han körde mot centrum i rondellen med statyn som såg ut som en dansande hårlock. Fortsatte förbi det stora bilvaruhuset och passerade sedan Bergaskolan där han gått på gymnasiet. Strax därpå rullade han förbi Stora torg. I andra änden av torget sträckte Hotell Sten Stensson Sten stolt på sig ovanför sin breda trappa. Även glasskiosken fanns kvar. Likaså en reducerad torghandel. Han körde vidare på Västergatan och svängde vänster mitt emot varuhuset, där den nedlagda kiosken bara var ett minne av hans barndoms dåliga tänder. Han körde Sturegatan fram, passerade folkhögskolan och fick en glimt av Ekenässkolans röda tegelkroppar där han tillbringat sina första skolår. Så var han hemma i sina gamla kvarter. Klockan var fyra på eftermiddagen. Han var trött efter den långa bilkörningen, fortfarande mätt efter att ha ätit en rejäl plusmeny på McDonald’s i Ljungby. Och just när han passerade Cissis gamla hus började han undra om det verkligen varit ett vettigt beslut att utsätta sig för den ångest som hemkomsten skulle innebära. Han borde nog ha valt storstaden framför småstaden, anonymitet framför igenkänning, datorn i sin lägenhet framför en tjock-tv i sina föräldrars gamla vardagsrum. Å andra sidan fanns det fortfarande en enkel dator i huset om det skulle knipa. Och titta där: någon syntes i köksfönstret på Cissis hus. Bara en kort skymt. Det blonda håret. Hon var väl på sommarsemester i föräldrahemmet, kunde man anta. Hur det nu kunde betraktas som semester att tvingas umgås med sin deprimerade morsa. 19
Han höll fortfarande hög hastighet, fartblind efter sextio mil på E4:an. När huset plötsligt stod där framför honom var han tvungen att bromsa ner från sjuttio kilometer i timmen. Det såg ut som det alltid hade gjort. Ett stort vitt hus i putsad sten. En välskött gräsmatta bredde ut sig tillsammans med en lika väl omhändertagen trädgård, tack vare trädgårdsmästaren som han anlitat för att slippa klagande grannar. Han var hemma. Men nu måste jag verkligen sälja huset, tänkte han medan han körde in på uppfarten. Han hade aldrig orkat ta tag i det. Och än så länge räckte pengarna från arvet efter hans föräldrar. Särskilt om han höll nere sina levnadskostnader med en fängelsevistelse. Han klev ur bilen och såg sig omkring bland grannhusen. Ingen syntes till. Ingen hade märkt något. Undrar hur länge det skulle dröja innan de började fundera över Volvon som stod på uppfarten. Okej. Bara att kliva på. Medan det knäppte i underredet på bilen efter de många milen kom han på att han inte ens hade något bagage att lyfta ur bakluckan. De kläder han hade på sig var de enda han hade. Inte ens en tandborste hade han tänkt på att ta med. Men det fanns affärer i Eslöv också. Han rörde sig bort mot huset. Klev fram till trappan vid ytterdörren, men ångrade sig och tog i stället altanvägen för att göra sig förberedd på en eventuell överraskning. Inga krossade glasrutor här i alla fall. Han gick över stenplattorna, där utemöblerna varit placerade förr i tiden, och klev fram till fönstren. Det stod något på bordet i vardagsrummet. Det var det första han såg. En sak. Spanjorskan hade haft rätt.
20
6 Han ansträngde sina ögon för att se vad det var. Men mest av allt funderade han på hur det varit möjligt att den okända personen tagit sig in och placerat saken där inne, på vardagsrumsbordet. När han undersökte altandörren var den i alla fall låst, som väl var. Han gick runt till andra sidan av huset, till stora entrén, och kände på dörren där också. Även den var låst. Gick runt huset ett helt varv och studerade alla fönster, men inga såg ut att vara uppbrutna. Han återvände till ytterdörren och tog fram nyckelknippan som han hämtat ut hos fängelsevakten tidigare på morgonen, och låste upp dörren. En instängd lukt mötte honom. Han kände med en gång att det var olidligt varmt i huset. Han mindes inte att det var så här städat, men han måste ha röjt undan en del saker innan han gett sig iväg. Det var flera år sedan och han kom knappt längre ihåg hur det hade gått till. En sur lukt någonstans. Bara han inte hade varit en sådan idiot att han glömt att slänga soppåsen. I så fall borde hela huset vara fullt av äckliga kryp vid det här laget. Han tog steg för steg, gjorde sig beredd på eventuella överraskningar. Efter hallen kom han in på den öppna ytan bredvid köket och såg den där saken på vardagsrumsbordet från en ny vinkel. Den kunde vara ett par decimeter stor och var i det närmaste kvadratisk. När han närmade sig, och solljuset från fönstret blänkte i den, såg han att den bestod av två delar som hade byggts ihop. Den ena delen var av gulaktig hårdplast, den andra av rostfritt stål. Tillsammans utgjorde den en fyrkantig, lådliknande … sak. 21
Han gick fram och tog försiktigt upp den. Den kunde väga ett par kilo eller mer. Han vände och vred på den. Det fanns inga hål eller synliga luckor i saken som avslöjade vad man skulle kunna använda den till. Den ena delen, den mer gulaktiga, påminde om de prylar som hans pappa någon gång hade tagit med sig hem från sitt företag Wallborg. Han visste att företaget producerade larmutrustning, eller åtminstone delar av den. Så det var troligt att det var ett gammalt larm som byggts ihop med en annan, mer modern apparat, vars stål glänste i hans hand. Men vad fan är den till för? Och vad ska jag med den till? Och hur har den kommit hit? Det fanns säkert en förklaring. Han var snabb att ställa undan prylen för att markera att den inte hade någon påverkan på honom. Hittade en dammig plats där den kunde få höra hemma på den stora möbeln av skåp och hyllor som fyllde hela väggen i vardagsrummet. Sedan tog han sig en rundvandring i huset och konstaterade att här såg ut som det alltid hade gjort. Han tillät inte några minnen att tränga sig på, så han lät det vara snabbt överstökat. Datorn i arbetsrummet. Varför inte ägna sig åt något meningsfullt i stället? Ett och ett halvt år utan internet är en lång tid. Han kunde ägna sig åt att kolla runt på forumen, innan han gick ut för att inhandla det nödvändigaste för sin korta vistelse här i huset. Så fort han vaknade i morgon bitti skulle han bege sig norrut igen. Till hans förvåning stod datorn påslagen. Från hallen tittade han in i det lilla arbetsrummet och såg skärmsläckarens formationer av neonljus röra sig på datorskärmen. Hade den verkligen stått på i flera år ända sedan han var här senast? Han hade svårt att tänka sig att han glömt slå av den. Han gick fram och klickade bort skärmsläckaren. En webbläsare var redan öppnad och han kände genast igen gränssnittet på ett nätforum han brukade besöka. Han såg till och med användarnamnet Bevakaren där i flödet. Som om det var meningen att han skulle se det. Det var som förberett. 22
Han placerade sin kropp i skrivbordsstolen, som verkade ha krympt sedan han var här senast. Någon hade verkligen ansträngt sig för att sätta griller i huvudet på honom. Först ett omtumlande besök i fängelset, sedan en gåtfull pryl på vardagsrumsbordet – och nu den här stölden av hans identitet på nätet. För det var precis vad det handlade om: stöld. Precis som Jeanette hade berättat. Och visat sin oro över. Han läste de senaste inläggen från den som använde Bevakarens namn på forumet, och fastnade genast på det allra senaste. Det var publicerat klockan sju och femton den här morgonen och löd: Klockan 22.00 i kväll är jag på Citrongatan 7 i Eslöv.
Ett kort och rakt meddelande. Inget mer. Inget om syftet. Inte heller bland inläggen som var skrivna tidigare. Okej. Vad ska jag med den informationen till? Vad är ens Citrongatan 7 för ett ställe? Vad fan var det frågan om? Niklas stirrade på meddelandet. Funderade på om det var riktat till honom. Allt annat vore otänkbart. Och eftersom det var skrivet av den som tagit som sin uppgift att ersätta Bevakaren, så måste personen vara medveten om att Niklas var här i trakterna på permission. Det framgick också av ett annat inlägg några rader upp i flödet: Jag har glädjen att meddela att den riktige Bevakaren äntligen kommer ut på permission den 28 juni och väntas
Det var Spanjorskan som skrivit det inlägget, strax före det sista som var signerat Bevakaren. Någonting sa Niklas att det dock inte var något firande som väntade honom på Citrongatan 7. I vilket fall som helst tänkte han inte acceptera den så kallade Bevakarens försök att locka honom till en okänd adress i kväll. Som om personen trodde att Niklas verkligen ville träffa honom. 23
Nej, du. Du kan dra åt helvete. Han bestämde sig för att skriva just detta i ett inlägg. Han klickade på knappen för att påbörja ett inlägg, men möttes av en ruta som påpekade att Du måste logga in för att kunna skriva och publicera ett meddelande. Självklart. Det var uppenbart att han var lite ringrostig. Han skrev in sitt användarnamn och lösenord och tryckte på returknappen. Fel användarnamn eller lösenord. Påstods det. Omöjligt. Han skrev det på nytt. Samma sak. Glömt lösenordet? undrade den retlige jäveln. Inte fan har jag glömt lösenordet. Det spelar ingen roll hur länge tiden går; det perfekta lösenordet skulle han aldrig radera ur minnet. Men. Det var ju klart som fan. Den okända personen hade givetvis ändrat hans lösenord, hur det nu hade gått till. Kanske hade han glömt att logga ut på den här datorn sedan han var här senast. Hur som helst: Hans identitet var kapad. Han kunde inte tro att det var sant. Så här kunde man för fan inte göra. Det var inte okej. Man stjäl inte någon annans identitet på nätet. Det är en hederssak. Ge tillbaka det du har stulit, din satans tjuv. Det enda sättet att komma i kontakt med personen som gjort det var att skapa en ny identitet på forumet och formulera en ordentlig utskällning. Om han inte i stället gick till gatuadressen som stod i inlägget klockan tio i kväll. Men det tänker jag inte göra. Så lätt tänker jag inte gå i … Han funderade över det ordval som kom upp. … i fällan.
24