9789188533159

1

2

Inte som andra Roman

�The past is a foreign country: they do things differently there.�

(The Go-between av LP Hartley)

3

Prolog

Freud från Fredhäll.

Du frågade varför jag kom just hit, till dig, och det var faktiskt bara för att någon nämnt ditt namn. Så gick jag hit. Hade jag fått ett annat namn så hade jag väl gått dit.

Slumpen hade fört mig hit men anledningen var att mitt liv var uppfuckat.

Din adress ledde mig till ett vanligt hyreshus, jag hade ringt på men ingen hade öppnat, sakta tryckte jag ner handtaget och ytterdörren gick upp. Men det hade ju bara varit en vanlig lägenhet därinne. Stor tom hall. Mörkt som hos hinhåle och det luktade gammal bok, gammal nyuppslagen bok därinne. Antikvariat.

Du tog min hand i båda dina. Dom var inte kalla.

Du hade en vänlig men torr röst och jag såg att du nog var tio, femton år äldre än jag.

Man tänkte akademiskt ansikte. * Ja, där satt vi nu bredvid varandra med ett litet tomt bord mellan oss och tittade ut över din mottagning och den freudianska arsenalen: det obligatoriska skrivbordet, helt tomt utom ett skrivbordsunderlägg; papper och penna; Den viktiga vägghängda klockan, som tick-tackar fram tidens gång; Terapisoffan med skinnfåtöljen bredvid; Orientmattan. Och i en fönsternisch stod Myrons staty Diskuskastaren i en halvmeterhög marmorkopia, mitt i kastet, med stelnade vad- och bröstmuskler siktade han in sig på mitt huvud. Jag kunde inte ta ögonen från diskusen som mest liknade en filmjölkstallrik och att atleten själv fått näsan avslagen.

Man hade väl läst om det där, att jag kan dina tricks, men inte tänkte jag säga nåt om det.

Det var ju jag som skulle betala.

Jag noterade att du lite övertydligt sneglade på armbandsuret när jag blev långrandig.

Vilket skulle antyda koncentration, inte ointresse.

Plötsligt frågade du vem jag är. ”Vem är du”, precis så.

Ja vaffan, inte vet jag, skall väl du veta. Det var ju därför jag var här.

Man tänkte namn och personnummer, men de hade du ju redan fått.

Jag började rabbla upp från födelsen, traskade fram över mina rädslor i barndomen, för att så snabbt som möjligt landa i all den djävulska panikångesten från tiden för Stora Döden. Jodå, jag såg att du tittar på ditt jävla armbandsur och det raspade till i anteckningsblocket när jag inte kunde hålla tillbaka gråten.

Det blev tvärtyst: jag kastade in ett köttben: – Nä, mitt liv hänger inte ihop, jag har levt det i bitar som inte hänger ihop; utkastade i tiden 4

utan samband med varandra.

Ja, som ett antal öar i ett oändligt hav av missade möjligheter. Jag mår illa när jag tänker på alla de stora livsvalen jag stått inför; att jag verkligen haft reella möjligheter att välja rätt livsväg. Och osvikligt tagit fel.

Och när jag tänker på det, varför det blev så, tänker jag att jag alltid saknat en inre styrning, någon som pekar med hela handen därinne. Jag har gått dit det blåser. Fast egentligen är inte det hela sanningen. Det jag innerst inne känner och skäms över är att jag är en medelmåtta med grandiosa tendenser. Just så. En dilletant, en fuskare som slarvar omkring i tillvaron och försöker dölja småttigheterna med ett vidlyftigt liv. Som vill imponera. Som vill ha något att berätta.

Och källan till det är naturligtvis en urusel självkänsla som har parat sig med ett sjuhelsikes självförtroende.

Den aveln kan ta en långt, titta bara på Hitler, fast han tog sig av daga och lät elda upp både sig och nya frun i en brasa Valborgsmässoafton 1945.

Fast kombinationen av rutten självkänsla och uppblåst självförtroende är väl rätt vanlig kan jag tro.

Men jag är väl inte värre än de flesta?

Nä, jag har aldrig riktigt kunnat tycka om mig. Så är det. Och då är det inte lätt att älska andra; att skapa relationer som djupnar. Man fuskar med andra och kanske än värre: med sig själv.

En annan sak som den här taskiga självkänslan har lett till är att jag saknar en stark inre resning, integritet om du så vill, som har lett till livslögner och förnekelser.

Månaderna före Stora Döden gick jag omkring och bad till gud, tyst förstås så ingen märkte något, men ju längre tiden gick desto fler gånger om dagen måste jag be. Maniskt och rituellt som en bokstavstroende och den inre monologen jag rabblade var ”Oh, gode gud gör så att hon får leva, bara några få månader till!” precis så skall den låta varje gång. Den fick inte förändras, det var viktigt.

Hemma där ingen hörde, pratade jag högt med låtsaspappan. Och en kväll satt jag på tunnelbanan och såg mig själv i fönstrets spegelbild och att jag rörde läpparna till bönen jag rabblade tyst där inne. Som en jävla psyktomte röde sig läpparna i tomme.

Vilken dag som helst skulle det läcka ut bitar av böner också till läppsynket, då blev det ljudfilm och då var det klippt. Som för morsan som satt på psyket på Danderyds sjukhus. Hon satt på en pall och spelar pingis.

Jag skall återvända till morsan senare, jag lovar, för henne gillade jag verkligen. Vi var 5

nära och hon förtjänade ett bättre öde än livet med farsan.

Men nu var det ju det här med att min älskade dog ifrån mig, och i samma lieslag tog cancer och brustna hjärtan resten av hennes familj. Och jag begrep inte vad jag skulle göra med all sorg och saknad; att jag var så jävla ensam, vi fick ju inga barn och min trasiga familj förlorade jag helt kontakten med när jag flydde upp till bondelivet.

Nu hade allt tystnat runt mig, det var som att sitta i ett akvarium och titta ut på människorna där ute som av någon outgrundlig anledning fortsatte med sina liv.

De åkte buss, gick till jobben, rastade hunden, handlade mat till kvällen. De rörde sig men jag hörde inget, berördes inte.

Efter dödsfallet drabbades jag av amnesi, två månaders minnesförlust, min kropp stänger av kranen för att hålla mig fri från att falla in i en psykos. Från att bli galen.

Och någon månad innan hon dog låg jag hemma och lyssnade på musik. Sent på natten är det och musiken tog sig rakt in i mitt bröst, spjället stod vidöppet och den klubbade mig som en säl. Det var Largot från Vivaldis konsert för Piccolaflöjt, Albinonis G-moll Adagio och Chopins jävla pianosonat No 2.

Jag hade aldrig förr gråtit så befriande, det var en sorgeorgasm och jag anade men förstod först senare varför jag grät så tungt.

Du harklade dig när jag började snörvla, men nu hade jag fått upp farten och tänkte berätta om den där gången då jag pratade med henne, min döda uppe i himlarna, genom en sädesärla.

Då märkte jag att du rörde dig lite och sneglade på klockan igen, och det störde ofantligt. Men du sade att de fyrtiofem minuterna strax var till ända och att du ville summera samtalet innan vi skiljdes åt.

Sedan följde något remarkabelt. Jag häpnades när du, torrt men precist återberättade mitt liv.

Inte som jag hade brett ut det, stötvis och osammanhängande den senaste halvtimmen, utan i ordning som en rad av marscherande soldater som återvänt från ett fjärran krig.

Jag hade aldrig någonsin varit med om att någon varit så inlyssnande på mitt liv som du var. Och att du lade så mycket fokus på min familj och min bror som jag ju inte pratat så mycket om. Jag vill ju fram till kärnan, till döden, stora Döden. Det var väl därför jag var här, eller hur...?

Vi bestämde en ny tid om en vecka och du ville att jag tills dess skulle tänka på minnena från min barndoms familj. *

6

Del 1

Att leva är att dö en smula

Ambulansen tvärnitar, precis som mitt liv.

Och tiden niger till i några frusna ögonblick som stannar alltet, och med ögonen fortfarande slutna inser jag att mitt liv, som jag kände det, aldrig skulle bli sig likt igen. Så Tystnad. Ligg blickstilla. Inte röra sig.

Jag är tungandad, flämtar i korta andetag. Får inte nog med luft och vänsterarmen rycker i kramper.

Sedan plåtbraket då takportarna slår igen bakom bilen och jag öppnar upp ögonen samtidigt som ambulansföraren slår på med ett extravarv av blåljus och sirener som flashar runt därinne och ljudet ekar och sliter betongen ur väggarna inne på akutintaget. Kanske för att få fart på akutteamet inne vid mottagningsdisken.

Samma lukt som när jag var liten pojk och vaknade upp efter en etersövning. Eter och doft av elektronik och gamla plåster eller nåt, fullt av digitala siffror som jag inte vill förstå. Jag ligger fastspänd, något böjda ben och vänsterhanden krampar tag i ett stort brunt kuvert. ”ssimeR”, försöker jag baklängesläsa, mest för att vinna tid. Bredvid mig sitter en kille i kort vit jacka och slokmustasch. Han råstirrar på ett tidtagarur. Ingen säger något. Ser att slokmustaschen håller min handled i sin hand. Han räknar tyst med mimande läppar. En gummiboll från blodtrycksmanschetten runt min arm hänger och dinglar för sig själv.

– Hur mår du? det är slokmustaschen.

– Vatten! säger jag – Snart, du får sen. Hur mår du?

– Vaffan...har mått bättre. Fryser!

Iskall om händerna, darrar och livrädd. Ändå märkligt trygg. På sjukhus ändå.

Inte dö på gatan. Eller hemma. Barna. ”Skänkelblock, vänstersidigt skänkelblock” hade han sagt, läkaren på vårdcentralen.

Och så morsans jävla kungsord som kom från ingenstans: att man skall vara Hel och Ren Inunder för man vet aldrig var man hamnar...man tänker nybytta kallingar.

Tuppar av lite. Får syrgas.

– Tvåhundratie över hundraförti. Puls hundratrettio, svag, oregelbunden. Piiip.

– Okej. Piip.

– Fan, kom ut nu’rå! anropar chaffisen i radion.

7

– Dom är där nu. Piip.

Svängdörrarna slås upp och ett gäng syrror och en stabbig vaktiskille kommer utrusande med en rostfri bårvagn som de skjuter framför sig, vagnen hoppar och rasslar fram över asfaltknottret. Ambulansdörrarna slår upp, och släpper in de livgivande dofterna av däckgummi och dieselgaser och hela jag glider ut ur ambulansen, lyfts över, rasslar in genom svängdörrarna som slår igen bakom mig.

Hela ankomsten till akutintaget på Södersjukhuset hade bara tagit någon minut.

Eller var det ett helt liv.

Bårvagnen brakar fram förbi inskrivningen och väntrummet. Halsar som sträcks, ögon som glor. Några svängdörrar slår sitt flopp-flopp, sedan framme vid den gigantiska sköterskedisken. Någon trycker fast hjulbromsarna, stannar i ett ryck.

Så svartnar det igen. Väcks.

– Hur mår du? Berätta hur du mår!

En sån där fiskhand, lite för blöt och iskall klappar omkring på kinden, daskar översidan av min hand ”AT-läkare” säger stålskylten, lite på sniskan.

Hennes unga varma leende förtas av en gulvit äggbit som strandat mellan två framtänder och jag tänker torsk med äggsås och kokt potatis med skinn. Att det luktar så nu, är dags för sjukhusmaten.

– Har nån ringt Mar ...ringt min fru? Försöker få ögonkontakt med fröken äggsås, men frågan studsar bara till i hennes ögon som redan sökt sig till den äldre läkaren, han som står på andra sidan båren och stirrar ner på mig och ser alldeles för dyster ut. ”Läkare A. Glans”.

Kan inte vara roligt med det efternamnet, tänker jag, och ser Doktor Kukhuvud och lilla fröken Äggsås stå där villrådiga och jag vill hjälpa dom. Vara en snäll och lite skojig patient.

Alltid skämta bort, sopa under mattan. Men det går inte. Inte den här gången. Jag är så in i märgen trött. Trött, rädd och ensam.

– Din fru är på väg, hon ringde nyss. Ett piggt litet sköterskehuvud häver sig upp över kanten på disken.

Tack snälla du säger jag, som om det vore hennes förtjänst.

– Personnummer? undrar den unge läkaren.

Sedan åter igen kontroller av puls och tryck och så det där rosslet från lungorna.

8

Jag kopplas upp mot den automatiska hjärtövervakningen. Sladdar och katetrar i hand och anklar, droppar blod från en fet blå nål i handen. Skiter i det. Någon snäpper fast ett ID-band runt en handled.

Någon säger att jag snart skall in på ett av undersökningsrummen, men inget händer.

Sängen har strandat långsides med den gigantiska disken. Här ligger även några gamlingar och kvider sin åldringsångest.

Längs väggarna flera sängar; en gubbe vänd mot väggen, vita blottade skinkor och tyst hulkande gråt. I ett hörn sitter en nygipsad unge och bolibompar framför en tv utan ljud.

Korridorer som öppnar sig åt alla håll; undersökningsrum med stängda dörrar och röda lampor och så alla sängplatser, bås efter bås, där man nödtorftigt kan försöka skyla sig med draperier som dras runt sängen.

Och nog borde jag förstå vad som hänt, men vill inte. Försöker sova bort, men kan inte.

Så läkarens ord från vårdcentralen, det där om ”Skänkelblock. Vänstersidigt skänkelblock” som bara lät som ett taskigt besked på bilbesiktningen, att framvagnen fått skänkelblock på vänster sida; att det blev en ”tvåa” i protokollet som skulle kräva både reparation och ombesiktning.

Den här morgonen hade jag varit på väg till jobbet, men var så förunderligt matt och orkeslös. Kunde knappt korsa Handelsvägens tio metrar. Höll på att segna ihop mitt i gatan men klappret från grannar som också var på väg till tunnelbanan fick mig att stappla fram till antikaffären på andra sidan, där jag fick alibi framför skyltfönstret.

Rosslade och flämtade. Såg min skräck i fönsterglaset. Kroppen mjöksyrig som efter ett maratonlopp.

Försökte ta några steg i riktning mot jobbet. Men benen vek sig, jag sjönk i hop på ett trappsteg. Det svartnade. Satt där ett tag.

Vet inte hur jag tog mig hem de där få metrarna.

Jag hade ringt Marianne, min hustru, hade försökt låta tapper men sjuksköterskan i henne hade förstått.

Som av en händelse hade hon en läkartid på förmiddagen på vårdcentralen som jag kunde överta. Hon kom hem, skjutsade mig dit och allt pådrag som gick igång och den torre allvarlige läkaren som pratade skänkelblock, cirkulationssvikt och om jag hade hjärtproblem i släkten.

Och att jag omgående måstet utredas. Du måste utredas, så sa han, och jag hade undrat om jag möjligen kunde få en senare återbesökstid då jag måste till jobbet idag.

Han stirrade länge på mig, sade något om att jag inte verkade ha förstått. Att han avsåg att 9

rekvirera en ambulanstransport till hjärtspecialisterna på Södersjukhuset.

Så satt jag där i väntrummet, stirrade ner på mina iskalla händer som lagt sig tillrätta i knät.

Marianne som tröstade. Rödgråten.

En sköterska hade kommit ut och stuckit ett kuvert i min händer. Remiss, stod det, handskrivet. Hon sade något om att jag skulle ta detta med mig och ge till den behandlande läkaren på sjukhuset, att det skulle spara tid.

Ambulansen brakade på rätt rejält den korta biten till Södersjukhuset. Men att dom bara slog på blåljus och sirener i korsningarna gav ändå ett klent hopp.

Remissen ja! Jag ligger ju här och tjuvhåller kuvertet under landstingsfilten, har totalt glömt. Jag sliter upp kuvertet och drar fram remissen. Förtryckt blankett med ifyllda uppgifter här och där. Ser personnumret. Stirrar på siffrorna. De är fel, inte mina, och så namnet: ”Ruth Elisabet Forsse”.

Jag har fått fel remiss med mig. Fast det skiter jag i men läser ändå i diagnosrutan ”KOL? (Kronisk Obstruktiv Lungsjukdom)”. Kan inte hindra mig från tanken att en dubbel förväxling har skett: att det på en annan avdelning på ett annat sjukhus sitter en nästan åttioårig Ruth Elisabet Forsse med min diagnos i handen. Vilken den nu är? Men hon kan vara glad över att den i alla fall inte är pungbråck eller prostatacancer.

Jag trycker på larmknappen och syrran med det pigga ansiktet kommer och jag ger henne remissen och säger väl något om misstaget. Strax hör jag henne ringa upp någon, denne måtte ha ställt någon motfråga för syrran svarar, lite för högt: – Det är han, fyran. Gubben med cirkulationssvikten, han med grav hjärtsvikt.

Det är så jag första gången möter min diagnos. * Jag rullas in i fyrans sängtält. Får en riktig säng som kan ställas in med en fjärrkontroll.

Draperierna dras för men fastnar och lämnar en stor glipa fri utsikt över den enorma disken som lika gärna hade kunnat vara en reception på ett storhotell eller bokningsdisken på en flygplats: människor i lustiga kläder som säger märkligheter i många telefoner, spring åt alla håll och datorskärmar som står och glor.

Fast människorna som är på väg in här anländer tysta, rädda; ofta gråtande och ensamma; några blodiga, fulla eller påtända; man rullar in, stapplar eller käppar sig fram. En fyllskalle i undertröja kröp nyss in.

De, som trampar runt i ytterkläder med fasta steg och irrande blick och som ofta bär på kaffe med lock framför sig, eller på choklad och bananer i påse, kanske blommor i plaststrut

10

och en rulle kvällstidning, de kallas anhöriga och tänker mest på hur länge man måste stanna. Åt andra hållet en magrare ström av de tillfrisknade, tillnyktrade och reparerade, av trashankarna, de som skrivs ut genom akuten, med landstingstandborste och hoprafsade persedlar och gratismetro i en skrynklig plastpåse och blicken stadig mot utgången, som för att orka stå emot mötet med någon som inte kommer till mötes. * Så utspelar sig fronten i det stora sjukdomskriget: inte som den ständiga slakten med blodiga operationer, döda och sårade över golv och åkrar, nej, kriget som en ständig händelselös väntan på nästa attack, men mest väntan på att få äta sig mätt och dricka sig otörstig, att få sova ut eller på fältskärn som aldrig kommer; väntan på transport till något okänt trauma eller bara en stilla önskan om lite privatliv, att kunna peta näsan och få släppa sina fisar i fred och frihet och utan insyn.

Kriget kröns med alla vardagligheter där borta i huvudkvarteret, bakom sköterskedisken: – Jobbar Ullis i kväll?

– Tror, det. Hon ringde går, hade precis kommit hem från Mykonos.

– Nya killen’rå?

– Umm...vem FAN har lämnat medicinkylen öppen?

Några telefoner som ringer oavbrutet utan att någon svarar, på andra lyfts luren blixtsnabbt.

– Femtisexan ringde, har fullt! Kanske två tantplatser...

– Demensen i sjuan har visst rymt. Tomt. Vem ringer?

– Ta syster Erik...han smiter alltid..hahaha...

– Närå...nere o köper kaffebrö – Va som fan!

Och alla små långtråkigheter och all tom väntan är mitt livselixir, får betyda att jag mår bättre än de högst prioriterade, de som omedelbart studsas över till någon IVA eller operationssal.

Men jag kan ligga här i eoner av tid, om det är det som krävs för att räknas in bland de levande.

Och jag har ju inte ont någonstans, inga öppna sår och inget som skall skäras i.

Men den där tröttheten. Nyss var pigga-syrran inne i mitt sängtält och frågade något och jag tvärsomnade, mitt inne i svaret.

Försöker slumra bort, men rädslorna kramar liv i liket som ligger i sidoläge med uppdragna ben, som ett litet barn.

Så tungt att andas, svider ont i magen.

11

Sedan...svagt ...hör jag den ...den där ramsan som morsan brukade läsa när jag var liten och rädd och onda magen kom Det går en ängel kring vårt hus Han bär på två förgyllda ljus...

Yrar. Eller kommer nynnandet från sängen bredvid, med den lilla flickan, hon med rastaflätorna och det tappra leendet.

De vuxna som kom och gick där, försöker rätta till anletsdragen, få tag i ett leende innan de går in till henne.

Tittar tyst i golvet när de kommer ut igen, några håller handen för munnen, som för att hindra sorgen att ta sig ut den vägen.

Kanske en farmormormor som läser ramsan därinne.

Jag som bara minns de två första raderna, men den är så bekant, precis som rädslorna. Oh, hur jag känner igen dom, minns dom, att på dagarna stod dom vakt, längst fram, och om nätterna vilade de, djupt därinne, alltid med ett öga vaket, och när han var riktigt liten och utan språk så låg dom där och gnagde allra längst in i kroppen, ja mitt i, mitt i magen där bodde dom och knöt ihop sig och mol och gnagde och värkte så illa och dödade allt omkring.

12

Och så dom där första minnena, då han vek sig på huk och tryckte magontet över pallar och stolskanter, hårt, hårt pressades det onda ut ur magen, och om man grät länge, länge så kunde ibland gud komma ner med ängeln Gabriel i hand som höll om och läkte med mjuka händer och ljummen honungsmjölk.

Det går en ängel kring vårt hus Han bär på två förgyllda ljus Han har en bok uti sin hand Så somnar vi i Jesu namn Så läste hon många gånger, min mamma. Men säkrast var ändå stolskanterna.

Med åren tynade värken bort men rädslorna låg kvar som svarta slagskuggor över honom.

Växte fast och åt sig inåt, som cancer, och tog nya former med tiden, lindrades ibland men släppte aldrig taget helt.

Han grodde i den bästa av världar, men räddes för allt. Blev rädd för att leva och rädd för att dö. Rädd för mörkret och att skrattas åt och rädd för att få stryk, rädd för att klättra, vara sjuk och för bitande hundar och rädd för blod och rädd för att ramla och rädd för fettranden på stekfläsk och för pappan som dolde sin ilska genom att vissla glatt.

Rädd, rädd, rädd. Som vuxen blev han allt duktigare på att dölja rädslorna bakom äventyr och ett brokigt liv.

Men Rädslan urholkar själen, heter det, och som i filmen så kom den yttre flykten leda mot inre tätnande isolering.

Och ur skuggorna av de oförlösta skräckerna lösgjorde sig nya inre och yttre fiender som han inte hade kunnat räknat med.

Sedan kom katastrofen. Den där oerhörda helvetessmällen som dränkte oss alla i skuld och sorg och som fick evigt liv ur våra oförmågor. Men det får bli lite senare.

Jag orkar inte allt nu. * Sluta yra, måste på toa. Ringer på larmet. Min sköterska kommer, rullstol till handikapptoan.

Bra. Rent där.

– Klarar du dig själv därinne? Hon pekar med huvet in mot toan. Rullar in. Lyckas sitta o pinka. Trött som fan.

Fäller locket, sjunker ned på knä framför toastolen och häver mig och magontet över toakanten.

En liten, liten stund bara...

13

Det går en ängel runt vårt hus...

Sedan trycker jag på larmet som hänger i en sladd vid toapappret. * Och så kommer du, min älskade. På håll hör jag din vackra röst, min skönsjungande sjuksköterska, när du frågar någon var jag ligger, och som jag har väntat och längtat. Försöker kramas men speglar mest våra skräcker i varandras. Vi förstår inte, vet inte.

– Ungarna, undrar jag.

– Siri hämtade Molly, dom är hos grannarna.

– Blev dom rädda, sa dom nåt – Äh, du vet ungar. Siri sa faktiskt att hon inte var det minsta orolig för dig. Pappa klarar sig alltid, så sa hon och Molly, du vet hur Molly är. Hon och Ingrid skulle leka doktor. Du vet hur ungar är. Oroa dig inte.

Hon försöker le, se tapper ut igen, men det vill sig inte riktig.

Och så kom den inskrivande läkaren och pratar mjukt om nåt, och vi inser att inte heller han förstår mitt hjärta, men till hjärtröntgen åker säng och jag och fru. Källargångar målade i varfärgat gult, slitna sänghissar, några flop-flop dörrar och sedan rakt in i ett nedsläckt källarkallt rum.

Ett stort tantspöke i vitt – jag tänker kallskänka med kockkniv – men hon är snällare än man kan tro, och i handen en fjärrkontroll, inte en köttkniv.

Hon hjälper mig ur sängen och upp på en plattform. ”Fatta tag i sidohandtagen. Sträck ut armarna! Pressa bröstet mot skärmen. Stå still och Håll andan tills jag säger till”.

Jag står där som en uppspikad jesus. Kylan rakt genom sjukhusskjortan, en sådan där med naken rygg.

Uppspikad och iklädd nån jävla haklapp i gubbstorlek.

Klånk! Så en frän doft av ozon och elektricitet. ”Tack!”

Rullas ut. Vi sitter där ensamma och väntar på nåt. Som inte händer. Tysta, hand i hand.

Så någon som kommer och rullar tillbaka till baslägret inne på akuten. * – Vill du ha din matbricka, undrar biträdet. Finns automat där borta i väntrummet, nickar hon åt Marianne.

– Soppa eller fisk?

– Är det torsk med äggsås och sjukhuspotatis med skinn, undrar jag.

14

– Mäh...hur visste du det, hon skiner upp.

– Ähh.. bara trodde...Soppa blir bra.

Så hämtas matbrickan som blir stående på sängbordet.

Ingen av oss vill ha. Kan inte äta.

En läkare tittar in i tältet och presenterar sig som kardiolog. Handhälsar. Drar fram en stålpall.

– Jag har tittat på dina röntgenbilder.

– Jaa...

– Du har väl hört att du har ett så kallat vänstersidigt skänkelblock. Vet du vad det innebär?

– Nää... inte riktigt – Ditt hjärta består ju av två kammare, en vänster och en höger.

Han famlar lite i luften... håller så upp en liten hårig knuten näve framför mig, pekar på den med andra handen och skall förklara något...men verkar ångra sig.

– Nej...en frisk kammare är stor som... som den där skålen där, säger han och pekar ner mot matbrickan och den lilla runda glasskålen med hallonkräm, den knallröda, gelédarriga som jag hade tänkt försöka äta upp.

– Höger kammare tar emot friskt, syresatt blod från dina lungor som sedan skall pumpas över till vänster kammare varifrån hjärtmuskeln sedan pumpar ut blodet i blodomloppet. Men nervimpulserna från retledningssystemet är blockerade, brott på ledningen till den vänstra kammaren.

Den jobbar då i otakt mot höger kammare och blodet blir stående i vänster kammare i stället för att nå kroppens celler och dina muskler. Din kropp kvävs sakta, och du upplever det som orkeslöshet och extrem trötthet.

Detta är ett livshotande tillstånd. Vi kallar det för dilaterad kardiomyopati, eller ja, hjärtsvikt.

– Ditt hjärta försöker då kompensera detta, fortsätter han, genom att slå oftare och att växa och bli större.

Och med sin nyfunna pedagogik pekar han ner mot matbrickan igen och den här gången på den större skålen, med den tomatbaserade fisksoppan och fortsätter: – Så där stort är ett friskt hjärta. Men ditt hjärta är förstorat. Och pumpförmågan rejält nersatt.

Vi vill utreda detta närmare och du kommer att läggas in på HIVA och troligen kommer man att göra en ultraljudsundersökning redan i kväll. Har du några frågor?

Jadå, jag har massor av frågor ...eller inga, för jag kan inte tillgodogöra mig detta.

Det rör någon annan. Inte mig. Och det enda jag får ur mig är: – HIVA...?? känner Mariannes hand trycka min.

15

– Ja, förlåt, hjärtintensivavdelningen. Jag tror vi kommer att träffas mer däruppe. Så försvinner han med något sorts leende.

Där sitter vi. Tittar tyst in i varandras tomma ögon. Jag blundar. Försöker gråta. Kommer inget.

Men det kommer nya order om truppförflyttningar.

Vi skall till fronten och beskjutas med ultraljudskanon. Transporten sker i ny fordonstyp: rullstol med droppstång. Marianne utgör trossen, bär kläder och förnödenheter. En rödakorsare trycker på i väntsalskurvorna.

Där lyfter ingen ett öga för en rullstol. Bra så.

Ny läkare i svalt, nedsläckt rum. Upp på en brits. Av med kroppshaklappen. Kortklippta naglar, långa seniga fingrar som på en konsertpianist gräver klickar ur en kiloburk med ljummen kontaktgelé. Så slår han på kanonen, sonden som söker tag i geggan, mina hjärtljud dånar ut i rummet och det låter som att höra sig själv gå under vatten, skvalpar och sjunger och så kammarslagen, som kippar likt för stora stövlar i blöt lera. Och otakten, fy fan, jag hör ju hur det låter därinne. Som Ringo Starr, trummisen, som gjorde en grej av att han alltid slog någon sekunddel för sent i taktslagen, släpade lite, skapade gung.

Inte visste jag att han slog skänkelblock.

– Faan...kan du stänga ljudet, jag klarar inte det här.

– Ledsen. Går inte, måste höra och se samtidigt.

– Men ta ner ljudet då...annars skiter jag i det här...

– Jag kan inte tvinga dej till nåt, säger han, och du har inte rätt att kräva hur jag skall behandla dig. Heller.

– Sänk volymen eller ge mig åtminstone lite vadd att stoppa i öronen.

Han muttrar något, men sänker ljudet ett halvt gram.

Får ligga kvar där och vänta. Och tänker på lyckan när vi var på BB-ultraljudet och fick höra flickornas pigga hjärtslag, picka och slog gjorde de, som för hårt uppdragna gökur, och så pappersbilderna man fick i handen!

Såg mest ut som bruna kaffefilter som någon trampat in i trottoarslasket.

Men vilken lycka. Och bara några avdelningar bort var det, och något tiotal år. Ja. Så kommer läkaren ut. Säger att ”Det gick bra” och jag tolkar det som att jag inte mår så dåligt som jag gör.

Men så står han bara där med hängande armar, säger inget.

– OK, men hur verkar det då...vad har du sett

16

– Kan jag inte säga. Får inte.

Men allt han menar är att undersökningen gått bra. Rent tekniskt.

– Vi har delat upp det så att jag har specialiserat mig på metoden och utför ultraljuden. Det är den behandlande, den medicinskt ansvarige läkaren, som skall meddela dig resultatet.

– Förlåt, men du står där och vet en massa om mig, om jag skall leva eller dö men tänker alltså inte säga nåt...

Han tittar ner i golvet, slår ut med armarna. Står stum.

Jag förstår vad du säger, hur ni tänkt, fortsätter jag. Men mitt liv håller på att braka samman, jag är fruktansvärt rädd och min värld är så absurd. Den håller på att lämna mig...eller jag den...Jag vill inte...jag vill...

– Varsågod och slå dig ner i väntrummet, doktor Kjellman kommer strax.

Och det gjorde han. Vi sitter länge därinne och han tar sig tid att förklara. Och det var betydligt allvarligare än jag kunnat föreställa mig. Men jag stänger av. Kan inte ta in. Bara nyckelord som fastnar. Det är Marianne som får ta smällen, begär enskilt samtal efter att jag rullat ut i dimmorna.

Jag frågar dig Marianne, hur du mår i allt detta, hade väl gått några dar. Du säger att du begärt anhörigsamtal med överläkaren, Inger M-C. Hur dålig är han, frågade du, kan han bli frisk. Kan han dö.

Läkaren klok, tröstande, vill ge hopp, vill berätta om en patient som sprang midnattsloppet med ungefär samma diagnos som jag hade. Hoppas han svarar på medicineringen, säger hon, ”annars har vi andra grejor vi kan ta till...”. Överläkaren saklig, att dilaterad kardiomyopati är den vanligaste indikatorn för ett hjärtbyte.

Hur osynkront det slår, tunna sköra väggar, uppblåst, står mest och fladdrar, hjärtat.

Hon berättar också att min EF, hjärtats pumpförmåga, är nere på tio procent, vilken är den minsta man kan leva med. Under trettio räknas som svår hjärtsvikt.

Du läser allt som går på nätet. Googlar hjärta och heart och får närmare två miljarder fyra hundra miljoner träffar, jämför med hjärna och brain som bara gav en fjärdedel.

Knappar in 75 år och 70 slag i minuten på en miniräknare och får veta att ett normalhjärta pickar på runt tre miljarder gånger under en livstid. Vilken maskin! En evighetsmaskin och vår löjliga designerbrödrost för femtonhundra pix som lade ner verksamheten efter tre försök.

Så kranskärlsröntgen...äntligen goda nyheter, inga skador eller igensatta kärl samt god lungfunktion som räddade mig.

Han har mycket god kompensatorisk förmåga säger överläkaren, med nackdelen att jag gick

17

odiagnostiserad alldeles för länge. Fördel: orkar ta smällen.

Och Marianne, du berättar att jag såg så förskrämd ut, hålögd och tyst, en skugga från förr, men galghumorn kvar. Rädd, rädd och i chock.

Ja, båda var vi chockade.

Du hade börjat jobba halvtid, varje steg ansträngande, bet ihop. Tyst ångest. Kramper i mellangärdet...fick ut lugnande Sobril.

Höll masken för ungarna, och de blev så skrämda när din mask sprack vid något tillfälle, det var i bilen och det bara kom, bara grät grät grät.

Du måste leva länge, ungarna, tänkte du, ditt hjärta måste bli starkt. Försökte springa dig stark på kvällarna. Men gick inte att jogga, du kunde ju inte äta...inte behålla nåt.

Så bad du. Bad och bad och bad, käre, käre jesus, hjälp mig, hjälp Thomas men ingen svarade, du bad ut i tomhet, sedan kom den, drömmen och frälsningsupplevelsen, den som över en natt tog dig från total skräck till totalt lugn: du höll på att drunkna i Genesarets sjö, jesus bakom, kom och lyfte upp.

Du var räddad, och blev hel och fullständigt orädd.

Tillbringade mycket tid i kyrkan, yngsta dottern gick ju i kyrkkören, du satt där i bänkarna, folk kom och gick och du pratade med så många. Som en varm famn, församlingen. Kanske en kyrka även för ateister.

Du bad med Anette, prästen. Skrev till Svenska kyrkan och bad om förbön, det var många som bad för dej, Thomas, så sa du.

Så kom insikten att frälsningen kunde vara ett steg in i din bipolaritet, att du gick från yttersta nedstämdhet till lite för stor lycka och livsglädje lite för fort.

Den bipolära pendeln slog dig i huvudet; att fantamej bli snuvad på jesus. För skräcken att gå upp i lyckorus skulle följas av fritt fall ner i sjuklig depression.

Du tittar länge på mig, sedan: – Man sa att jag var en så glad och lycklig liten flicka, men det får jag inte vara längre. Det tas ifrån mig.

Och kanske även du, min älskade. * Utan att förstå hur det hade gått till hade jag blivit innehavare av en ensamsal inne på 31:an, en av hjärtavdelningarna. Jag försöker bestämma mig för om ensamsal ökar eller minskar mina chanser till överlevnad.

Salen verkar ligga först, alldeles invid dörrarna in till avdelningen, bra, ger mig full koll på

18

vilka som kommer och går. Sedan den långa korridoren, sal efter sal, med snarkande, väsande, skrikande, gurglande människor som inte syntes, bara hördes.

Yrar första natten, vaknar i en dröm där morsan irrar omkring uppe vid Genesarets sjö med sin KOL och hon är fjättrad med en luftslang till en syrgasvagn av märket Harmony som hon släpar omkring som en hund efter sig. Hon är djävulskt trött av sin KOL, sätter sig ofta ner på någon sten och flämtar efter luft i panik.

Så dog hon ju, morsan, i KOL, samma sjukdom som kvinnan i den där förväxlade remissen jag släpat med mig i ambulansen. Sjukdomen som jag trodde jag ärvt, att det var den som hade gjort mig allt tröttare de senaste åren och som hade slutat nere vid ambulansintaget i går.

Jag har bestämt mig för att ligga still. Drar sjukhusfilten ända upp till munnen. Ligga still, inte för att vila utan mer för att stanna tiden, att sådant som var stilla inte kunde dö. Samma trasiga tanke som när det där samtalet kom om att Gunilla hade dött.

Jag skulle ligga still och vara en bra patient, en snäll patient, inte ifrågasätta, det var min strategi.

Sådan ligger jag nu där, stilla och snäll. Filten under näsan och tittar på dropparna som ploppar fram ur flaskan på stången, hur de pillrar sig ner genom plastslangen som försvinner under filten och in i någon kroppsöppning. Osagt vilken.

Domnar om. Vaknar upp och tittar rakt in i en gospelkör, mäktigt sjuhövdad är den och klädd i vita linnen eller är det rockar. Bildar en halvcirkel nere vid fotänden, stirrar på mig. Stora Ronden kallar de sig. Och se där, överläkare Inger i sina finaste pepparkaksögon, och var inte det där lilla fröken äggsås nere från akuten?

– Varför ligger du där, undrar pepparkakan. Du kan få lunginflammation vilket vore förödande i ditt tillstånd.

Ditt hjärta är en muskel och muskler behöver motion.

– Upp med dej. Gå och ät frukost, duscha och sånt. Ligg inte där.

Det var överläkaren som tog förstastämman, Inger, leende mot mig med hela sitt runda, vackra ansikte.

Sedan mest mutter och mumbo-jumbo om sådant som inte brydde mig. Diagnoser, prognoser, mediciner, behandlingar. Stilla och snäll, mottot för dagen.

Snart marscherar de nog iväg * Inte hungrig. Nödig. Måste nå toan, sätter mig upp, blir yr men ställer mig upp, krokig.

Skjuter in fötterna i ett par tofflor och bestämmer mig för att inte gå dit, det kan vara farligt, nej, jag skall hasa mig dit, som sjukliga gammelmännschor gör: inte lyfta fötterna alls, bara 19

fösa och hasa dom på stela ben, en efter en tills jag når toaletten på andra sidan det nyvaxade havet, Korridoren. Fy fan så jag måtte se ut, men tar mig in, pinkar som tanter gör.

Så känner jag lukten av handsprit, ser en dubbelhållare ovanför handfatet, får en ingivelse och trycker till med båda händerna samtidigt, gnuggar ut och trycker handflatorna mot ansiktet och suger i mig spritångorna genom näsan.

Ohh, vilken grej. En luftsup. Tänker att det här kan bli min räddning. Trycker fram två nya supar, andas in, står sedan hålögt och speglar mig in i mina hophållna flator, så som en muslim ber ...men ...minns...något annat.

Minns att jag var så arg när jag var...tioåring bara.. Men vid minsta motgång, ...vi kunde sitta och spela Monopol och så kanske jag inte hade råd att köpa ett hotell till Hamngatan, eller nåt, och så kom ett raseri, jag blev alldeles galen och röd i ansiktet och långt ner på halsen, så frustrerad, höll upp handflatorna, spottade in så mycket jag kunde i händerna och så gned jag ut allt över ansiktet, hårt hårt...Hatade mig själv när det där kom. Sprang. * Jag sjunker ner på toastolen. Varför har jag glömt det där med spottet i händerna, och varför minns jag det nu, femti år senare...och så sitter jag där och undrar över ilskan...och då kommer det mera, flera minnen, nya dammluckor som öppnas till floden Då: ...Vi bor i Farsta för det var då min mamma börjar bli konstig av allt, det känner jag, och ser det i hennes ansikte som stelnat i en mask som skall se ut som ett leende men bara är hopfrusna läppar som jag blir så rädd för.

Jag är ju bara tio år, mamma, och kan inte förstå att du håller på att bli alldeles sjuk i huvet.

En dag håller hon mig lite för hårt om axlarna, tittar rakt in i mig och säger med sin sura andedräkt ”Man ska göra som alla dom andra gör, Thomas”. En annan gång står hon och spejar länge genom persiennerna och så halvvänder hon mot mig, spottar fram: ”Ät aldrig gul snö!”.

Fast det är ju sommar därute.

Nä, hon är inte som andra, min mamma.

Inte jag heller, och inte farsan eller brorsan.

Ingen av oss är som alla de andra.

– Hon har förföljelsemani, din mamma, förresten verkar ni tokiga hela familjen! säger tant Turesson på fyran.

Jag slår upp i Norstedts och där står att det heter xenofobi och agorafobi.

Ja jag vet inte, men farsan säger att jag måste gå hem på matrasterna för att kolla morsan, och jag är skiträdd att öppna ytterdörren, inte för henne, men för vad jag kan få se.

20

Hon vågar inte längre gå ut med soporna i trapphuset, står där innanför ytterdörren i nån halvtimma med det hopvikta soppaketet i handen och lyssnar, lyssnar att ingen är därute. Och hon kan inte gå ut längre, inte gå och handla. Jag gör det på rasterna och efter skolan.

Fast egentligen vet jag vad allt helvete beror på, jag har ju hört mammas och pappas kvävda och uppgivna mumlande inifrån deras sovrum...och jag känner det ju själv, men vill inte tänka så för jag är ju bara tio år, men det tränger sig rakt in och jag kan inte få bort det, inte tänka bort det och inte sova bort det för allt är kvar på morgnarna när jag vaknar.

Jag hör och jag ser ju att något för jävla jävligt håller på att förändra och förstöra min lillelillebror, och det går så fort och jag är så rädd att det är mitt fel, att jag var taskig mot honom, retade honom ibland och den där gången när jag satte pirra på honom så han ramlade och att kompisarna skrattade åt honom.

Peppe håller på att bli någon annan! Och att det ärr en hjärnsjukdom sa mamma och grät, älskade lilla lillelillebror som inte längre pratar så rent, han kommer av sig i början av en mening...säger om och om och om igen samma sak, och repeterar i timmar, eller sitter på sängkanten och gungar överkroppen fram-och-tillbaka, fram-och-tillbaka fram-och-tillbaka, det är nästan värst det där ordlösa, tysta gungandet.

Han är fyra år och blir bara sämre och sämre. Inom ett halvår talar han inte längre, och alla de vackra visorna har tystnat i honom. För alltid. Och sedan begraver de honom levande, så sa man, ja, och allt var mitt fel.

Min skuld. För alltid.

De där två åren minns jag inte så bra. De stod tysta och tomma som svarta hål; som värkande tänder man inte får peta i. Peppe blir bara sämre och mamma tidvis ”omhändertagen”, så säger de, och jag förstår inte vad det betyder. Peppe har börjat på ett dagcenter som jag tror är ett fängelse eller typ dårhus men antagligen avlastar det min mamma som vankar omkring hemma ensam om dagarna. Och pappa Stig då, som retarderar till en hemmason och sover över hos sin mamma och pappa i Norrköping så ofta han kan, hans svek känner jag, då, och jag känner det nu. Allt oftare och i allt längre tider får jag vara hos farmor och farfar, som att vara i exil i ett fiendeland. Att dom älskar mig men hatar min mamma blir skrämmande, speciellt i en tioårings värld.

– Du förstår, Thomas, att det är väldigt synd om din pappa nu, trevar farfar fram. Jag sitter i hans knä.

21

– Och din mamma är sjuk, förstår du, väldigt sjuk och därför har Pojken också blivit sjuk, fortsätter han. ”Pojken” säger dom om min lillebror och dom kommer aldrig mer att kalla honom Peppe, alltid pojken, ända intill deras död. Långt senare, i vuxen ålder och med min första tjej och min första bil, en gammal engelsk Wolseley med rostig kaross, skitmotor och sprucken läderklädsel, besöker jag dom hemma i Norrköping.

På kvällen tar farmor mig lite avsides.

– Din pappa var ju ofta hos oss den där svåra tiden, sen pekar hon mot en byrå i köket .

– Titta här Thomas, skall du få se, och så drar hon ut mittlådan, varför minns jag att det var just mittlådan?

– Allt får ligga kvar här som ett fint minne, förstår du, och jag stirrar rakt ner på en prydligt ihopvikt flanellpyjamas. Ljusblå och tvådelad modell med långkalsong och tröjdel med lång ärm, som jag nu mindes som den han brukade ha på sig i bäddsoffan hemma i Midsommarkransen. Och jag som haft en lika dan.

– På natten brukade han gå upp och äta kakor och mjölk, sa farmor. Jag brukade ställa fram ett kakfat på kvällen.

– Oj, vad fint, fåt jag ur mig, men kan inte få blicken ur den där pyjamasen.

Sedan vill jag bara spy. *

Så smäller det till bakom väggen. Vaknar. Jag har tydligen hittat tillbaka till min sal, min lilla etta utan kök.

Det är sänghissen som stannat ute i trapphuset, rullar och gnisslar och innan dörrarna slås upp in till avdelningen kom så doften: kvalmigt sur, varmhållen. Sedan baxas matvagnen in i korridoren, ett mausoleum på hjul i silvrig plåt och många stängda luckor. De två köksgesällerna som bär skira flor och är skyltade ”Samhall” lämnar scenen.

Så får den stå där ensam och svalna som ett lik på bårhuset, lämna ljumna kväljande ångor som söker sig ner genom korridoren, in i salarna.

Man skall inte förstå varför den måste stå där och bli kall.

Men sjukhusköket och bårhuset ligger längs samma källargång. Återigen ligger jag där i sängen, filten under nosen och förundras över alla minnen och bilder och tankar som trängs.

22

Varför just nu. Jag borde ha annat att tänka på. * Nej, då var det roligare på femtiotalet med all matlagning hemma med morsan.

Hushållsassistenten från Electrolux som snurrade och brummade och gick varm mest varje dag för här knådades väldiga grahams- och rågdegar; ur korvhornet med grisfjälster klämdes korvarna fram i alla fasoner: julkorv, köttkorv, fläskkorv och småprinsarna som gick att äta råa; ur köttkvarnens hålskivor sprutade köttfärs och moser; hela sillar och nerskurna slaksidor av gris och nöt åkte in i maskinens käft.

Levrarna från gris och nöt fick jag spola blodfria under kallvattenkranen, dra bort hinnorna och sedan karva ner skiten i kvarnhålet. Gäddor maldes ner i hela filéer och gammalt bröd och mandlarna som skållades och åkte in till mandelkvarnen.

Allt åkte in, daskades runt, kom ut igen och förvandlades ur morsans trollfingrar till pannbiffar, sillbullar, korvkaka och rågbullar, till fiskbullar och finska pinnar, bröd och pastejer blev det och puddingar och ugnspannkakor och allt luktade himmelskt och morsan tronade i köksdimmorna och berättade ofta om sin fattiga uppväxt i Strömsund, om hennes älskade hund Mona och hur morsan blev bortauktionerad till en elak barnlös moster som hette Hulda och hur det gick till när hon förfrös sina tår, som faktiskt såg för läbbiga ut, det måste man säga. Hon åt ofta råa potatisskivor när hon berättade; sa att det var en bristsjukdom hon dragit på sig som fattigjänta.

Ja, jag vet inte.

Kroppkakskoken var särdeles roliga spektakel, då fick man stå vakt invid en ångande kittel med kokande kroppkakor som låg och puttrade på botten, och så flöt dom upp, en efter annan när dom var färdigkokta, plopp-plopp-plopp sa det, och som blekfeta paddor i en damm dök dom upp till ytan och där stod jag med en jättelik hålslev och fiskade upp dom ångande godbitarna.

I äppeltider cyklade vi ända ut till Ekerö, farsan knackade på hos villaägarna och frågade försynt om fallfrukt och annan överbliven frukt som hängde och slängde i träd och buskar.

Ibland avvisades han bryskt men oftast fick vi ta allt vi orkade plocka och som kunde släpas hem på våra cyklar. Äpplen, päron, plommon, bigarråer om man hade tur, hallon förstås och vinbär och krusbär.

Sedan kokades, mosades, saftades och syltades det så det stod härliga till, som morsan sa.

Men alltid fanns det nåt man kunde vara rädd för, till exempel de svartnande bär- och svampplockarskogarna om sensommarkvällarna. Där kröp dom omkring, farmor och morsan

23

och farsan med sina hinkar och blåa eller röda fingrar beroende på årstid och bärsort, och så jag då som placerades på nån jäkla stubbe med order att sitta still och äta blåbär tills jag blev mätt, men fick bara mera ont i den redan gnagande ångestmagen för dom kom aldrig tillbaka.

Aldrig. Farsan gick ner sig och dog i en sjö och farmor åts upp av en slagbjörn och morsan, hon försvann för gott, man vet inte vart.

Efterkrigstidens hyreshus var utrustade med ett källarkontor per familj, det var svala låsbara utrymmen nere i källaren där maten förvarades på rader av trähyllor. Äpplamos i krukor och burkar, krusbärs- och hallonsafterna i literflaskor med sina glimrande patentkorkar i porslin, marmelader i parader, moser och muster och sylter i glaskonserv, saltade västeråsgurkor i lerkrus, nyponpulver i burk, och torkad svamp hängde i långa girlanger, och ibland låg små trinda småländska isterband på lit de parad, noga inlindade i vaxat papper låg dom och sov som små barnmumier i väntan på att bli uppslitna i ljuset ihop med en burk med blodröda rödbetor.

Nere vid stengolvet fanns också träbingar för potatis, morötter och andra rotfrukter, och allt begrovs i fuktig sand, som lik på en kyrkogård, men återuppstod från de döda närhelst man så önskade.

24