”LÄS DEN” – MALOU VON SIVERS I EFTER TIO
JENNY BERGGREN Vinna hela världen
FÖRFATTARENS TACK Tack Jakob Petrén, min man. Tack Birgitta Wennerberg-Berggren, min mamma. Tack syster och bror och Ulf. Tusen tack hela familjen Petrén. Tack Rickard Engfors, Robert Lund med flera. Tack David Samuyiwa. Tack Inger, min förläggare på Libris och som såg att detta kunde bli en bok, och tack Anna, Jennie och Ingalill för all hjälp på vägen dit. Det gick! Tack! Ett stort tack till alla som på olika sätt bär mig och mina nära och kära. Det sista tacket, det som ryms i en suck eller en samförståendets blick, vill jag ge till Gud. Tack. Det här var roligt. Jenny
Copyright © 2009, 2011 författaren och Libris förlag Nyutgåva Omslagsfoto: Rickard L Eriksson Omslag: Maria Mannberg Sättning: RPform, Köping Tryck: ScandBook AB, Falun 2015 ISBN: 978-91-7387-453-3 www.jennyberggren.com www.libris.se
25 APRIL 1993 – Kom ihåg nu, säger vår manager, att det tjänar inte någonting till att vifta större eller springa omkring mer bara för att scenen är enorm. De har storbildsskärmar. Allt ni ska göra är att titta in i kamerorna. Vi kommer att se ut som små myror, tänker jag. Och så är det dags att gå in – Linn, Jonas, Ulf och jag, och Janne Perning som är vår trummis och Sadie Percell som är med och dansar. Introt till Young and Proud dånar i högtalarna. Är det här på riktigt? Jag har svårt att tro det. Linn och jag står i våra regnkappor och dansar tillsammans. Happy Nation. All That She Wants. Alla verkar sjunga med. De sjunger så starkt att vi inte hör vår medhörning. Det är en alldeles magisk stämning, och jag bara skrattar och sjunger för allt jag är värd. ***
26 APRIL 1994 Något är helt fel. Jag känner det direkt. Det är inte helt mörkt i rummet, gatlyktan lyser fortfarande och persiennerna släpper fortfarande in lika mycket ljus. Bilden av mitt rum blir liksom räfflad. Som ett dånande, rämnande blixtnedslag är insikten att en stor man står lutad över mig och väser något. Han trycker en kniv mot mitt struphuvud. Jag kan inte beskriva det som något annat än att hela mitt väsen slås ut. – Sprichst du Deutsch? väser han. Vad är det för en fråga? *** 5
7 APRIL 1997 Introt verkar aldrig ta slut, och sekunderna känns ungefär som cementen under fötterna när man står i ett tiometers hopptorn och just ska slänga sig ut över kanten. Mitt hopp ska vara i fem minuter. Så länge har jag deras uppmärksamhet. Jag står på scenen på World Music Awards i Monaco med TV-kameror och strålkastare riktade mot mig. Prins Albert sitter på första raden tillsammans med Céline Dion. Jag ska sjunga en sång som jag själv har skrivit. Jag har något att säga till dem. Jag vill berätta för dem om det jag har hittat, det som denna världen inte kan ge och som pengar inte kan köpa. ***
6 JUNI 2015 Vi sitter kring bordet under inspelningen av sjätte omgången av Så mycket bättre. Fårskinnsfällarna är mjuka och trästolen likadan som den många har i sina uterum. I det välkända TV-rummet följer kamerorna minsta vink. Långsamt får jag vara med om varje medverkandes liv likt en avsmakningsmeny: En bit barndom serverat med en djup lärdom och till det ett knippe frågor ibland avrundat med tårar av smärta men oftast av glädje. Och tacksamhet. Min historia är en måltid som alla andras här vid bordet. Jag funderar tyst för mig själv hur mina medresenärers sköna närvaro och milda blickar över den vackra dukningen skall komma igenom i höstens TVruta? Kan den det? 6
Min berättelse
E
tt liv vävs samman av en massa olika trådar. Det finns människor som älskar en och människor som inte älskar en, saker som man har och saker som man inte har. Det finns också människor som slutar älska en och människor som börjar, och saker som man blir av med och saker som man hittar på vägen. Det finns tankar som kommer, verkar viktiga en liten stund och försvinner lika snabbt igen. Det finns ord som friar och ord som fäller. Det finns blickar som dödar och blickar som gör levande. Dagar och tid och drömmar arbetar med väven, och det hinner bli många tolkningar och omtolkningar av det som händer. Väven kan gå sönder på olika sätt, men den kan lagas också. När vävramen går sönder är det bara väverskan själv som kan reda ut situationen. Hon får sätta ihop ramen igen, spänna upp arbetet och reda ut alla trådar innan hon kan arbeta vidare. Den här boken handlar om mitt liv. Det är ett liv bland många andra, och jag känner att jag vill berätta den historia jag kan, den som är min egen. Mitt liv i offentlighetens ljus gör att mina båda syskon och Ulf Ekberg kommer att vara med mig genom berättelsen, men det här är inte deras berättelse. Jag vill ge dem utrymme att berätta själva om de någon gång skulle välja att göra det. På samma sätt undviker jag berättelserna om några nära vänner, trots att de och saker som har hänt dem har påverkat mig mycket. Vi har burit varandras problem, men jag lämnar inte vidare det som har delats med mig i förtroende. 7
Jag kan bara berätta den historia som är min egen. Om det gör att boken lutar åt något håll, tänk då in alla de historier som inte finns med här. Det var mycket som jag inte kunde berätta för någon under de år när vi levde som mest intensivt med Ace of Base. Kanske ligger det nära till hands att tro att jag vill avslöja saker som inte var bra, men det jag längtade mest efter var att få dela med mig av min glädje. Jag vill ge dig min historia. Jenny
8
Bohuslängan
I
det jättestora rummet nummer 34 i Bohuslängan bor vi en vecka varje sommar, mamma, pappa, min storebror, min storasyster och jag. Jag har en egen våningssäng. Det finns fyra, och jag sover i en översäng och har min packning i sängen under. Varje kväll när jag går och lägger mig känner jag mig som en drottning som får sova i samma rum som mina syskon och mina föräldrar. Tre av våningssängarna står med långsidorna mot en vägg, bredvid varandra. Jag har den mittersta. Min bror har pappa under sig. Pappa snarkar jättemycket. Jag tycker att det är mysigt. I taket ovanför mig går en träbjälke. Den bara måste jag klättra på varje dag. När jag ska sova hänger jag mina kläder över den. Min säng är bäddad med rosa-vita lakan. Det här är sommaren när jag har fyllt sex år, och det är tredje gången min familj är med på gemenskapsdagarna på Åh stiftsgård. Det är ett slags läger med en massa familjer och andra. Av någon anledning fick jag välja säng först när vi kom hit första gången. Då var jag bara fyra. Jag valde såklart den i mitten högst upp. Annars har vi våra system när det gäller vem som ska få välja först i vår familj. Det brukar fungera ganska bra. Jag är ju minst, så jag har fått hjälp ibland när det har behövts. Det är klart att det inte blir rättvist jämt.
9
Tidigare idag sa prästen: – Lyft upp era hjärtan till Gud och hör dagens heliga evangelium! Det var mitt i gudstjänsten, men efteråt gick jag och frågade honom vad han hade menat med det. I lekgruppen, som vi har på dagarna när alla vuxna är på något som de kallar för seminarier, har vi sträckt upp armarna i luften och plockat äpplen på låtsas, och vi har lekt ”Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå”, men hur gör man när man lyfter upp sitt hjärta? Hur gör man för att lyfta upp det till Gud? Det ville jag veta. Prästen förklarade så här: ”Lyft upp era hjärtan till Gud” betyder att vi ska ägna vår tanke åt Gud en stund, blunda och föreställa oss att vi lyfter upp våra hjärtan till honom med våra händer. Hjärtat kan lyssna på ett annat sätt än hjärnan, och Gud talar alltid till våra hjärtan. Pappa har sagt att mitt hjärta ser ut som min knutna näve. Porslinsfåglarna hos mormor är ungefär lika stora. Om jag tar en av dem och går ut i solljuset med den och lyfter den med båda händerna – fast fågeln är mitt hjärta och ljuset är Guds ljus … Så tänker jag. Jag blundar. Vi sitter på berget utanför kyrkan, Åh kyrka. Det börjar skymma lite, och några av dem som är med på gemenskapsdagarna har satt sig här för att sjunga en stund i solnedgången. Ge oss, o Herre, öppnade ögon! Vi vill se Jesus, vidröra honom. Lär oss att lyssna, höra hans stämma. Ge oss, o Herre, öppnade ögon.
En av ungdomsledarna har med sig sin gitarr. Jag tycker att tonerna liksom svävar uppåt, ut i rymden. Det har varit en varm dag, och nu börjar det äntligen bli lite svalare. Trycket lättar. Berghällen är fortfarande varm, så det gör inte något att jag inte har så mycket kläder på mig. 10
Det är första gången som jag får vara vaken så här sent. Det är början på ett nytt liv för mig, det känner jag. Jag tänker att jag är som vem som helst av alla oss som sitter och sjunger på berget. Ingen lägger märke till mig, och ändå finns jag. Jag känner mig vuxen. Det är stort. Jag liksom känner på det och väntar mig lite grann att i vilket ögonblick som helst ska det komma någon vuxen och prata med mig som man gör med ett barn, men det är ingen som gör det. Det enda som händer är att någon ser när jag drar koftan lite tätare omkring mig och lånar mig sin jacka som en filt att ha över benen. Det växer en tall precis bredvid berget, och jag sitter med ena foten mot en knotig rot för att inte kasa ner. Det kliar på mina ben sådär som det alltid gör när jag har sprungit runt i hagar och fångat bollar och sparkat och jagat och hoppat och burit och gömt mig och lekt utomhus i gräs en hel dag. Det är så skönt att bara vara här. Ingen är ensam, ingen känner mig, ingen vill att jag ska gå hit eller dit. Jag behöver inte leka just nu, även om det är det bästa jag vet. Kanske borde jag egentligen gå hem till min våningssäng i Bohuslängan, men jag dröjer mig kvar. Solnedgången får nya färger hela tiden. Jag tänker att Gud sitter med sin pensel och vill förklara för oss hur mycket han bryr sig om oss och älskar oss. Det är som om en magnet håller oss kvar tillsammans på berget, och vi sjunger och sjunger. Någon tar upp en ny bibelvisa. Jag lärde mig den i kyrkan tidigare idag, så jag kan den och sjunger med. Någon annan tänder ett ljus och ställer det bland barren i gruset. Där står det och brinner, och lågan fladdrar nästan inte alls. Det är som om inget rör på sig, inte ett enda strå vajar, natten är helt stilla. Tröttheten i mig blandas med en lycka som jag aldrig har känt förut. Det är så skönt att bara vara här.
11
Iakttagen
F
ör inte så länge sedan var jag en gymnasist som sjöng i ett band med ganska stora drömmar. Sedan var jag en student som försökte få ihop pluggandet och det sociala i min nya klass med bandets alltmer hektiska schema. Så jag har inte riktigt vant mig vid min nya roll som Hon Som Alla Tittar På. Jag måste stålsätta mig innan jag går in på ett café. Det är inte mina skräckdrömmar som spelas upp, det är helt verkliga händelser som överrumplade mig totalt i början eftersom de verkade så knäppa. Jag kunde inte förstå att det var på riktigt. Men det är på riktigt, och så här är det: Jag går in på ett café. Inom ett par minuter vet alla att det är Jenny i Ace of Base som har satt sig, Där, där, du ser, där sitter hon, det är hon, visst måste det vara hon? Många av de andra cafégästerna kommer att äta middag med sin familj eller några kompisar ikväll. – Du, vet du vem som fikade på samma ställe som jag idag? kommer de att säga. Hon i Ace of Base, hon den mörka, Jenny! Det går ju an. Jag förstår det – om jag hade åkt spårvagn för några år sedan och råkat se en världskänd person kliva ombord, så hade jag nog sagt det till någon sedan. Det som jag inte hade tänkt på är att så många människor vill ha pikanta detaljer till sina berättelser. Exempel (och jag skojar inte, detta är autentiska saker): 140
• att jag tappade något på golvet • att jag hade fula jeans • att jag hade en väska som såg ut att vara alldeles för dyr På kvällen är det ofta någon av mina vänner som ringer och talar om för mig vad jag har gjort tidigare på dagen, för de har hört det av den som hade hört det av den och stämmer det? Jag har alltså en automatisk djungeltelegraf inbyggd i Göteborgs stad, och det är praktiskt och ibland lite jobbigt. • Vem är jag ute med? (Om det är en tjejkompis, orkar hon med den här typen av uppmärksamhet? Om det är en killkompis, står jag ut med att alla kommer att ta för givet att han är min nya pojkvän, och tål vår vänskap att vårt fika och vår promenad slås upp på bilder i tidningarna?) • Vad säger jag? (Om jag pratar högt så hör folk allting, och om jag försöker hålla samtalet tystare så är det lite skumt.) • Har jag kontanter med mig? (Det är bra, för folk som jobbar i affärerna är inte lika alerta som de som fikar och spanar på folk. Har jag kontanter så slipper jag betala med kort, och då slipper jag visa min legitimation, och då slipper jag den obligatoriska frågan: ”Är det du som är hon?”) • Är jag sminkad på rätt sätt? (Går jag ut osminkad och blir fotograferad på det viset får jag räkna med att någon tidning förklarar att jag är sjuk eller har haft ett sammanbrott, och det kan bli jobbigt för gruppen.) Det här med manliga bekanta kan verka lite löjligt, men faktum är att många skepp brinner på tidningsspekulationernas hav. Det har hänt att jag har varit riktigt förälskad i någon ute i världen och hoppats mycket på det och tagit en fika med en gammal kompis i Göteborg när jag har varit hemma. Det är inte så ofta som jag ens får en chans att förklara sedan – när det redan har stått i tidningen att jag dejtar en annan, då kan 141
jag ju inte vara intresserad, och då bryts kontakten, och vad jag än gör så blir det aldrig detsamma igen. Jag blir aldrig positivt berörd av att någon iakttar mig. Även om jag faktiskt kan känna mig radioaktivt snygg någon gång när jag går på stan så kan jag aldrig veta om folk stirrar på mig för att jag är fin eller för att jag är känd. Allt det här tillsammans med det faktum att vi har hamnat i en väldigt tuff bransch får mig förstås att misströsta ibland. Det kan bli sådana konstiga kraftmätningar. Varför utsätter jag mig för så mycket som jag är rädd för och inte tycker att jag klarar av? En orsak är förstås att jag är en liten scenapa, men den motivation som det ger hade inte kunnat hålla mig kvar särskilt länge. Jag tror att John Wimbers ord på Scandinavium har mer med saken att göra. Jag känner hela tiden hur jag leds vidare när vi skapar vår musik, när vi skriver våra texter, när jag gör mina sångpålägg i studion och när vi möter vår publik. Saker runtomkring är så jobbiga att jag knappt kan prata om dem, men i själva musicerandet finns det något. Med mina konfirmander har jag delat mycket av min tro och vad jag tycker är viktigt i livet. De har lyssnat på mig och tagit mig på allvar, och jag har vuxit med deras förtroende. Många av dem ber jag för ofta, och när vi inte ses får jag brev från en del av dem. Jag har bett dem att inte sluta skriva bara för att jag inte hör av mig. De vet att jag bryr mig om dem. Nu har jag en mycket större publik, och också nu fascinerar det mig att det jag har att komma med är något som människor vill höra och tar till sig. Jag är ju bara jag, och jag vet att jag i mig själv inte är speciellt intressant, inte mer intressant än någon annan. Jag vet att en del mest vill fråga mig om stjärnlivet och skandalerna, men det är inte det jag vill berätta om och inte det jag menar när jag säger att folk lyssnar. I mig själv är jag normalintressant, jag är en som kan sitta på en stol 142
och bara vara, jag kan bli sur – men i mig finns det något som skiljer mig från många andra på de stora scenerna och bakom skivsigneringsborden. Jag har överlämnat mig själv i bön till Guds Andes kraft, och den var ju med och skapade jorden, som bekant, den svävade över vattnet i tidernas början när Gud sa ”Ljus, bli till!” och det smällde. Om Gud vill låta den kraften strömma genom mig och genom vår musik, då är det intressant på riktigt. Så bestämmer jag mig: steget från att ha varit student och analyserat mängder av nya kunskaper till att bara skriva mitt namn om och om igen på en massa papper och svara på samma frågor i alla länder är för stort. Oavsett hur andra behandlar mig och vad de förväntar sig av mig så kan jag ta hand om min bit, eller hur? Det är ju för våra fans vi sjunger. Jag får inte glömma dem. En del av dem finns möjligen bland de människor vars ögon blir stora som tekoppar när jag kommer in på ett café, men de flesta är mycket lättare att identifiera: det är de som står i världens längsta köer i timmar innan vi ska komma och signera våra skivor, och det är de som viftar med armarna och sjunger med i låtarna under våra konserter. Jag har lärt mig snabbaste sättet att formligen hälla ut kärlek från mitt ansikte till min nästa, och det använder jag när jag träffar fansen. De får all min respekt och kärlek. Mötena blir oftast väldigt korta, men på kvällen när jag ska sova tittar jag på mina händer som har tagit i så många andra människors händer under dagen, och jag ber för alla dem som jag har hälsat på och ber att de ord som jag sa ska få vingar och binda glädjebrev vid de här människornas hjärtan och att Guds gränslösa kärlek ska ta vara på allt som jag för längesedan har tappat kontrollen över. Jag ber om förlåtelse för allt som har blivit fel, och jag ber för mamma och pappa, alla mina vänner i Göteborg, alla mina konfirmander, alla som jag kommer ihåg och alla som jag har glömt. Jag ber för Jonas och Linn och Ulf och Lasse. Aftonbönen är min röda tråd, min livgivande tråd. Jag säger till Gud att kontakten med honom är värd så otroligt mycket mer än allt annat 143
som jag har fått, att han får ta bort allt vi har åstadkommit om det behövs men aldrig, aldrig vår relation.
144
Roller
V
i har lite olika uppgifter i gruppen. Alla måste ju inte göra allt. En del saker har vi kommit överens om, andra är helt självpåtagna. Jag tycker att någon måste hålla humöret på topp när taxin kommer och hämtar mig vid fyra på morgonen och sedan kör runt och plockar upp de andra. Eftersom jag har varit uppe minst en kvart längre än nästa person som kliver på är jag absolut den vaknaste. Jag kvittrar och skojar. Jonas drar lite lätt på munnen först, men tillägger snart: – Om du håller tyst kan vi sova ända tills vi kommer fram till flygplatsen, säger han. De minuternas sömn kan ju avgöra hur hela resan kommer att fungera, så jag lyder. Jonas har också en självpåtagen uppgift: det är han som börjar prata med skivbolagsfolket när vi har landat i ett nytt land. Han är bra på det. Han börjar alltid med trevliga och intresserade frågor som de tycker om att svara på. – Vad har ni för statsskick här? frågar han glatt medan jag sitter i taxins baksäte och mår tjyvens. Egentligen vet han svaret, för han har läst på massor om alla länder vi åker till. Han fortsätter med att fråga om detaljer i politiken och om historiska händelser. När sådana ämnen är uttömda sätter han igång med de frågor som är viktiga för oss: – När släpper ni singeln här? 145
– Hur ska den lanseras? – Hur släppte ni den förra? – Vilka sorters media jobbar ni mest med? Skivbolagsrepresentanterna svarar snällt på alla frågor. Det verkar till och med som om de känner sig lite stolta över att vara så betrodda och över att vi har sådana förväntningar på dem, för de sätter genast igång med att vara upptagna med det stora jobbet som är vi. De ringer och ringer och dubbelkollar allt med allt och alla. – Det är viktigt med bra promotion! säger Jonas på svenska. Han har rätt. Jag sitter i baksätet och längtar hem. Dagen har varit så lång. I morse när jag hämtade Jonas var det jag som var glad och han som var trött och tjurig. Men jag får ju en genomgång vare sig jag vill det eller inte. Det som sägs här i taxin är ingen rappakalja. Bakom mina surslöa slutna ögon registrerar jag alla fakta och vet att jag kommer att behöva dem imorgon när vi ska träffa pressen och svara på tusen frågor. Min syster är den mest generösa människa jag känner. Har hon två tidningar så får jag automatiskt den ena. Har hon godis så delar hon det på två innan jag ens hinner börja längta. Har hon frukt ser hon till att hälften är min. – Vill du ha, Jenny? Det är hennes ständiga fråga. Om vi har en kväll när vi inte måste jobba är det alltid till henne jag vänder mig. – Vad vill du göra? Det är hennes sällskap som betyder mest för mig. Vi är som en liten grupp i gruppen, och när vi är ute och jobbar tar vi det så lugnt vi kan. När vi är hemma är vi partytjejer, men inte på resorna. Det är inte kul att gå ut, för alla vet genast att Ace of Base är på klubben, och då sitter vi där och svarar på frågor om hur det känns att vara vi och bör inte säga nej när okända människor vill att vi ska skriva våra namn på deras armar och ben. Min syster och jag är överens om att vi kan vara utan 146
just den delen av Ace of Base-livet, så vi stannar ofta på hotellet. Vi lever så tätt sammanlindade, och vi försöker hjälpa varandra så gott det går. När jag ska beskriva vad vi gör tillsammans ser jag inte någon tydlig gräns där hon slutar och jag tar vid. Men det härligaste med min syster är att hon alltid kan få mig att skratta, hur jag än mår och hur trött jag än är. Hon har en magisk förmåga att de det komiska i helt vardagliga situationer. Hon hittar alltid de roligaste serierna, delar med sig till mig av dem och hjälper mig att se deras motsvarigheter i verkligheten. Ingen har en sådan humor som hon. Ingen hjälper mig så mycket genom de här åren som hon. Och när det är svårt att sova – inte så ovanligt när vi korsar tidszoner hit och dit – kommer hon tassande genom nattmörkret och erbjuder sig att dela rum med mig. Ulf är en fena på att vara stjärna. Han lever det tuffa livet som skapar rubriker, och när han blir tillsammans med supermodells-Emma känns det som om de två är större än Ace of Base. Ulf har massor av idéer och ett jättelikt kontaktnät som han bygger och bygger på hela tiden. Han är en av de första som har mobiltelefon, och han är inte nöjd förrän han kan börja ringa direkt när vi har klivit av planet (egentligen skulle han nog gärna vilja ringa från planet också). Ibland tycker jag att jag har ägnat halva mitt liv åt att höra Ulf prata i telefon. – Ska vi ses ikväll? frågar Ulf sina kompisar så fort vi har landat. Eller: – Ikväll är vi upptagna, men ska vi ses imorgon? Han bjuder gärna med fler och är alltid generös och delar med sig av sina kompisar och kontakter – de är aldrig bara hans. Han fixar och ordnar så att det ska bli så bra som möjligt för oss vart vi än kommer. Vi följer med honom ut ibland och hamnar på väldigt många olika restauranger och andra spännande ställen som han har hittat och blivit tipsad om. Ibland är vi lite trista och stannar på hotellet på kvällen, men inte Ulf. Han är alltid på väg ut. 147
Var vi än är så pratar Ulf och Jonas och Lasse alltid om teknik och telefoner så fort det finns några minuter över. – Har ni sett den här nya Ericssonmodellen? frågar de varandra. – Jag hörde precis att det har kommit en ny, en som … – Nokia har släppt en ny igen! Och det är inte klokt, man kan … – Jag träffade en som hade … – Den är inte ute på marknaden än, men den … Allt samtalsutrymme i alla limousiner i alla länder fylls på ett ögonblick av deras teknikprat. Ja, så snart Jonas har tagit reda på det han måste veta om statsskick och schema, såklart. I början försöker Linn och jag att kontra genom att prata jättehögt om hästar. Det är mest en markering: vi är fem personer här. Vi gapar om Greysan och Philip och om att vända av och om att sitta upp. Men vi har inte alls samma driv och passion som Lasse och Ulf och Jonas, vi har ju inga nyheter utan bara gamla minnen för vi har inte hunnit rida på jättelänge, och efter ett tag ger vi upp. Alla de här instängda timmarna i taxibilar med tre teknikgalningar får en lustig bieffekt: när jag lyckas pricka in någon fest med gamla kompisar hemma i Göteborg hamnar jag tillsammans med killarna, för vad pratar de om? Ny teknik såklart, och jag har ju hört allt om den. Helt utan att jag har engagerat mig har Nokior och Ericssonar och operativsystem och mergar mellan olika bolag smugit sig in och satt sig i mitt undermedvetna. Fiffigt. Jag har skallen full av kunskap som jag inte har lyft ett finger för att få, och trots att jag inte är så intresserad känner jag mig mycket mer hemma i grabbarnas tekniksamtal än i sådant som jag bara missar hela tiden nu när jag aldrig är hemma. Och en annan: det händer ju titt som tätt att jag hamnar bredvid någon VD på någon av alla mottagningar som vi ska vara med på. Det är oftast inte så att vederbörande är intresserad av vem jag är, utan jag råkar bara stå överst på hans borde-lära-känna-lista. Då tackar jag Jonas och Lasse och Ulf för att jag utan problem kan konversera om CD-skivans möjligheter att konkurrera ut vinylen. 148
Jag själv då? Förutom att jag är bra på att bära tungt bagage och på att vara glad jättetidigt på morgonen? Ibland tycker jag att det verkar vara mig folk ringer till när de vill hela bandet något. Säkert känner vi alla fyra att vi skulle behöva en sekreterare, och det händer att jag känner att jag har blivit just den personen: – Jenny, kan du prata med de andra om att … – Tänk så här: om ni … – Nu på presskonferensen är det väldigt viktigt att ni allihop framhåller att … – Kan du få dem att säga så här? – Nu måste ni alla fyra tänka på att … – Det är väldigt viktigt att ni inte pratar om … – Om ni inte säger så här så kan det få katastrofala följer för försäljningen, för … Inte så sällan känns det som förtäckta hot jag får. Jag måste övertala den eller den att ställa upp på det här eller det där, och hela tiden står hela bandets framtid eller åtminstone skivförsäljningen i just det här landet på spel. Jag är inte ensam i gruppen om den här rollen, men den är faktiskt intressant. Jag visste att diplomati är svårt, och nu lär jag mig att det kan vara kul också. Jag kämpar på och lyckas oftast få de andra att lyssna när jag upprepar skivbolagens eller vårt managements önskemål, lite inlindade men tydliga så att det inte ska gå att missförstå någonting. Det är vi – Linn, jag, Jonas, Ulf och Lasse, efter ett tag också Christina – som reser jorden runt, eller snarare härs och tvärs, för att alla ska få del av vår musik. Framgången liknar inget som vi hade kunnat drömma om. Den nya tekniken öppnar dörrar som vi är bland de första att springa in genom. Våra fans finns överallt. Efter den första plattans exempellösa framgång försöker skivbolagen göra allt för att få oss att komma tillbaka. Vi är stressade och slitna och ibland lite trötta på varandra. Vad gör 149
man åt det? Spela måste vi ju. Jo, man kan ta med sig någon! En kompis eller mamma och pappa? Vi frågar, och det visar sig att det går bra. Efter det har vi ofta med oss vänner eller föräldrar på resorna. Det räddar stämningen många gånger.
150
Jag heter Cecilia – Jenny, jag har skickat vår bröllopsinbjudan till dig nu. – Tack! Vad kul! Jag ska kolla direkt, jag hoppas att jag kan då … – Men du, det jag ringer för att säga är att … jag vet inte hur jag ska säga det här … vi vill jättegärna bjuda dig … men du vet hur det är nu … vi vill ju träffa dig, vi gillar ju dig … – Ja? – Ta inte illa upp nu, snälla, men det vore egentligen bäst om du inte kommer. Om du är där så kommer det att förstöra festen. Vi hoppas att du förstår. Faktum är att jag förstår. Jag förstår precis. Det är en nära vän som ska gifta sig, jag gillar henne lika mycket tillbaka, men jag känner inte hela hennes släkt och alla hennes vänner. Då är det bättre att inte komma på bröllopet – även om det skulle visa sig att de gifter sig en helg när jag har ledigt och är hemma i Sverige. Så här är det att vara hemma nuförtiden: Helt vardagliga saker, som att åka spårvagn, handla mat, gå ut genom dörren, ställa sig i biokön, ta en taxi, gå in i en affär eller bara ta en sväng på stan har blivit ett alldeles eget äventyr. Alla tittar. Jag ser folks ögonvitor överallt, ser hur de stirrar till på mig, vänder bort blicken, knackar på sitt sällskap och sedan stirrar igen. En del bryr sig inte alls om att viska utan spiller ut alla sina tankar högt och tydligt: – Är det hon? 151
– Det är hon! – Titta, där går hon! De verkar inte ha funderat över att det är en kunskap som jag redan besitter. Jag vet aldrig riktigt hur jag ska ta det. Ja, jag är medveten om att jag går här, jag har ett ärende, hej hej … Inte så sällan följer någon efter mig eller stoppar mig: – Är det du som är hon? Eller mer konstaterande: – Det är ju du! Vad ska jag svara? Mina vänner är underbara. När de är ute med mig får de hela tiden finna sig i att vänta medan vilt främmande människor ska fråga mig om saker, och det gör de, och när vi sedan kan gå vidare behandlar de mig som sin kompis Jenny direkt. De har ett otroligt tålamod med mig, och de har ett otroligt tålamod med alla människor som vill veta om de kan tro sina ögon, om det är en kändis de ser just idag. Varenda gång jag är utomhus i stan, varenda gång jag ska betala och varenda gång jag kommer till en fest där det finns folk som inte känner mig sedan förr. Ibland känner jag mig som en fjäril bland fjärilslarver, som lyckas gömma mina fjärilsvingar och bli en vanlig tjej. På festerna blir det extra uppenbart när människor som först inte känt igen mig plötsligt gör det. Den tunna tråden av tvåsamhet går av. Det äkta i samtalet går förlorat. Sedan blir jag ofta sittande i en halvtimme och lyssnar på förklaringarna till varför vederbörande missade att det var jag och på ursäkterna. Det fungerar inte alls att bara säga hej och gå då. En dag blir längtan efter lite lagsport alldeles för stark i mig. Jag är hemma i Göteborg och längtar mig galen efter basket, efter den där känslan precis före uppkastet som ingen tror att jag ska kunna ta eftersom jag inte är jättelång men som jag vet att jag kommer att klara. Jag smiter in på träningscentret för studenterna i Göteborg och lyckas komma med i en grupp som spelar på en av planerna. 152
– Cecilia. Jag heter Cecilia, säger jag snabbt och hoppas att ingen ska känna igen mig. Cecilia är mitt andranamn. Om jag använder det så kanske de inte kommer på att de har sett mig någonstans. Spelet börjar. – Cissi! ropar en lång kille. Vem är Cissi? tänker mitt basketjag och tittar upp. Han passar, ett blixtsnabbt kast – och jag får bollen rakt i ansiktet. Det blir helt tyst. Killarna i laget stirrar häpet på mig. De undrar nog om jag inte är riktigt klok. Jag inser hur komiskt det måste ha sett ut och jag går och småskrattar för mig själv med min ömma näsa resten av dagen. Jag kan ju inte berätta som det är! Jaja, jag får i alla fall koppla av från att vara kändis en liten stund, så dagen är inte alls bortkastad. Det jag önskar mest av allt är kanske helt allmänmänskligt egentligen, och samtidigt så orealistiskt: jag vill att alla ska se och förstå att jag gör så gott jag kan och att de ska tycka att jag är en god och klok och pålitlig person. Man skulle kunna tro att all beundran som strömmar emot oss får mig att må förträffligt. I vissa länder blir vi behandlade som kungligheter när vi kommer. Men vi är inga kungligheter, och det känns bara konstigt när folk behandlar oss som sådana. Det är inte sant, det är fel, det är en chimär och ett skådespel. Jag försöker iaktta det skådespelet noga, få lite distans, se hur det fungerar. Folk som jag aldrig har sett hälsar glatt på oss och pussar oss på kinderna. Jag ser vilka man ska göra vad med på kändisfesterna och i andra sociala sammanhang. En sak som jag lär mig snabbt är att det inte är uppskattat att vara en sådan som ifrågasätter priserna på restaurangens meny och vinlista. Samtidigt som champagnen hälls upp en kväll passerar en buss utanför fönstret. Den har ingen vanlig reklam på sidorna, utan en biståndsorganisations nya kampanj. 153
– Såg ni bussen? säger jag utan att bry mig om att mitt sällskap är det fina festfolket som bjuder stort. Jag såg en dokumentär om den organisationen igår. De gör verkligen så otroligt mycket bra saker. Ärligt talat, vad skulle hända om pengarna för en champagneflaska hamnade hos dem? Vad tror ni att det skulle gå till? Och äntligen handlar samtalet om något annat än pappfiguren Jenny i Ace of Base. Andra gånger fattar folk inte alls. Då är det lite som när man måste ”gå tillbaka till Gå” i Monopol. Medan alla pussar och vill prata med mig om hur det är att vara jag – det är alltid det första samtalsämnet, och ingen verkar förvänta sig att vi ska komma längre än så – sitter mitt jag som en paff sork i ett hål och undrar hur det blev så här. Jag spelar med i spelet som handlar om att jag är bäst och vackrast och betalar bra för att bli bra behandlad, men det är ju ingen som känner mig. Den de ser är som en frimärksbild av mig, en bild som bara kan visa en platt liten leende Jenny. Mitt jag förpassas till ett skrymsle långt bort medan vi skrattar och pratar. Det händer att jag försöker byta samtalsämne till något som är lite mer neutralt än hur det är att vara stjärnan Jenny, jag menar, vi känner inte varandra så jag kan ändå inte berätta för den jag talar med hur det verkligen är. Det som händer då är nästan alltid att jag får frågor om andra artister. – Du, vad hände egentligen då när hon …? – Känner du honom? Vet du varför han …? – Är det sant att de är tillsammans? Folk vill höra hur andra kändisar är, hur de beter sig, hur de har gjort bort sig i olika sammanhang. Jag har en del historier på lager, för vi ser och hör mycket när vi är ute och spelar, men jag vet att det är meningslöst att försöka återge något nyanserat. Allt blir bara skvaller ändå. Det är skandaler folk är ute efter. Världen är för liten för sådant. Att äntligen få prata om något annat än hur det är att vara Jenny i Ace of Base är inte värt det priset. Jag vill inte komma på kant med någon. 154
Många tror att vi tjänar kopiösa mängder pengar på vår musik och tänker inte på att skivbolagen får det mesta eller på att vi betalar skatt som alla andra i Sverige. Jag har ett standardsvar på frågan om vad jag gör med min inkomst: – Jag har varit med och finansierat många vägbulor och skolluncher. Det som hände vid TV-repetitionen med killen som struntade i att ge mig min mikrofon fick mig att må dåligt på riktigt. En bit av mig fattar att jag inte ska bry mig om hur precis varenda människa behandlar mig, men en bit av mig sörjer över att jag uppenbarligen inte var värd att bli lyssnad på. Efter inspelningen kände jag att den dagen hade missat sitt mål. När den sortens dagar läggs som ett pärlband efter mig, dagar när jag inte har nått fram till människorna runtomkring mig, då börjar jag tvivla på att jag är den jag vill vara. Finns det någon orsak till att de bara ignorerar mig? Det måste det ju göra. Jag klarar inte av det här jobbet. Jag är trött hela tiden. När jag kommer hem och ska vila mig och vara vanliga Jenny måste jag hinna tvätta och städa och träffa alla och planera och planera och diska och ha lite roligt. När ska jag hinna med att reparera min krackelerade självbild? Jag tittar i en massa konstiga speglar överallt och känner inte igen den som jag har blivit. Jag tycker att jag hela tiden plockar med skärvor av mig själv och gör mig illa på dem och sedan inte hinner komma någon vart för då ska vi iväg igen. Vem har jag blivit? Jag hoppas och tror att Gud ser var jag är. Jag håller kanske på att bli alldeles fartblind, men han håller koll på mina mätare. Han är världsbäst på att laga, allt kan han laga. Mitt i alltihop känner jag mig trygg i att han vet allt och älskar mig och tar hand om mig. Varje kväll vänder jag mig till honom och ber om hjälp och liv och kärlek och kraft.
155
Ace of Base slår igenom stort precis när Jenny Berggren ska ta studenten. Snart flyger hon kors och tvärs över hela världen för att sjunga, bli fotograferad, svara på journalisternas frågor. Hon har blivit en internationell popstjärna. I Vinna hela världen berättar hon för första gången om framgångens pris. Hur hennes självförtroende sviktar, hur hon kämpar för att få vara sig själv medan karusellen snurrar allt snabbare. Så en natt bryter sig en tysk beundrarinna in i hennes sovrum och attackerar henne med kniv och Jenny förlorar sin grundtrygghet för många år framöver. Vinna hela världen är en berättelse om självbild och mobbning, om att bli hel då man varit trasig och om att bli älskad precis som man är. Det är också en berättelse om en tro som bär genom livets prövningar. Jenny Berggren är sångerska, låtskrivare och numera också en efterfrågad föredragshållare.