9789113050331 by Smakprov Media AB

LENA EINHORN

Av Lena Einhorn har tidigare utgivits: Handelsresande i liv, 1999 Ninas resa, 2005 Vad hände på vägen till Damaskus?, 2006 Återblick, 2008 Om Strindberg (red.), 2010 Siri, 2011

En klocka klämtar, svagt, så svagt att ingen rimligtvis skulle kunna störas av den. Hon vänder sig på sidan, kniper ihop ögonen. Det är Allhelgonakyrkan, sex slag. Inte nu, inte än, hon borde ha en kvart till, minst. Hon har rätt till det. ”Håll käften, ungdjävel!” Ovanifrån. Hon stönar, tyst. Så var det alltså … Inte kyrkklockorna. Nu hörs tunga stapplande steg hos grannen däruppe. Åh herregud. Varför sover han inte ruset av sig? Hon vill inte men kan inte låta bli att lyssna. De värsta slags ljuden hörs nämligen knappt genom taket. När det är verklig fara är det ofta oroväckande tyst. Men så försvinner stegen bort. Hon drar en suck av lättnad. Så tittar hon ut i rummet. Solljuset strilar in bakom den tunna gardinen, lyser upp kanten av porträttet på byrån. Vore det söndag skulle det vara något helt annat. Fjäderholmarna? Skansen? Nånstans där hon skulle kunna få vara ifred. Men det är inte söndag. Det är nästan aldrig söndag. Från andra delen av bäddsoffan hörs lugna, mjuka andetag. Alva hanterar allt, till och med när hon sover. Alva lyssnar inte genom taket på grannen, har aldrig gjort det i hela sitt sjuttonåriga liv. Nu hörs skrammel från köket intill. Nu är det snart definitivt över. ”Kata!” Ett, två, tre, fyra … ”Kata!” Ett, två, tre … ”Kata, inte en morgon till!” 9

Det rör sig bredvid henne. ”Vi kommer, mamma. Både Kata och jag. Alldeles strax.” Ett svagt muttrande hörs från andra sidan dörren. En hand sträcks ut mot henne, stryker hennes kind. ”Kata, du måste upp.” Mammas förlängda arm. Nej, det var orättvist. Hon låtsas sova. Alva tar på sig morgonrocken, den som tillhört pappa, stiger upp och lämnar rummet. Nu är hon ensam kvar, och det är plötsligt alldeles tyst. Ett kort ögonblick. ”Greta Gustafsson! Du kommer inte för sent till jobbet en gång till, hör du det!! ”

Vilken ung kvinna som helst i hennes situation skulle ha tackat sin lyckliga stjärna. Varenda flicka från hennes kvarter skulle ha varit salig över att ha fått en sådan chans. Men inte hon. Och varför kunde hon inte ens svara på. Det var som om det var hennes grundtillstånd på något sätt. Hennes olycksaliga natur. För hur skulle man annars förklara att det inte räckte? Trots att det var bra så räckte det inte. Inte på långa vägar. Man fick vara tacksam för att det fanns sidor av saken som uppvägde. Hon strök med handen över asken. Två gånger. Så perfekt välvd, med en nästan luden yta. Prislappen hängde i en tråd. Tjugoåtta kronor, stod det. En hel veckolön! Hon kunde inte låta bli att le. Hattask eller mat och hyra? Hattask förstås, om man fick välja. Nä, inte hattask. Hattask var bara fåfänga. Tom, meningslös fåfänga. Sådant som egentligen bara gjorde en deprimerad. Jovisst kunde man bry sig om sitt utseende. Men tom fåfänga var värre än råttor i trappuppgången. Råttorna ville åtminstone något. Något viktigt. Sådant kan man respektera. ”Ursäkta, vad kostar denna?” Hon tittar upp. En medelålders dam, från Östermalm helt säkert. Blicken passar väl ihop med det dumdryga tonfallet. Hon sträcker genast på sig, så att hon blir nästan en decimeter längre än kunden. Så tittar hon rakt in i hennes ögon. Och väntar en sekund. ”Det är en helt ny modell som vår modist kallar för Margit.” 11

Rösten är stadig, lugn och utomordentligt saklig. ”Den är gjord av liséréfläta, och finns i färgerna marin och beige, brun och beige, rosa och beige, grön och beige samt rost och beige.” Nu blir det tyst. Är det bitar av lös mascara som har fastnat i kundens nedre högra ögonlock? Ja, och hon har missat en bit av vänstra ögonfransen. Inte vika av med blicken … ”Jag förstår …” Snorkigheten hos damen är som bortblåst. ”Och vad kostar den?” Nu låter hon närmast försynt. ”Arton kronor. Det är en av våra mest prisvärda hattar.” Hon ser i ögonvrån hur hennes överordnade, tant Hellberg, tittar på. Tant Hellberg ser nöjd ut. Hur har hon lärt sig? Hur vet hon? För den som känner till allt om henne kan det nog te sig som en charad, ett skådespel. En roll inövad av en femtonårig flicka framför spegeln. En låtsasgestalt. Fast så är det inte, inte riktigt. Hon låtsas inte. Hon bara inte visar allt alltid. Väldigt sällan gör hon det, i själva verket. Och på varuhuset Paul U. Bergström AB – PUB, i folkmun kallat – uppskattas expeditassistent Greta Gustafssons stilsäkerhet och synbara kundvana storligen. Hon är en utmärkt försäljerska. Men det hjälper inte.

Fast det hade funnits två ställen som hjälpte, under väldigt lång tid. Två räddande änglar, om nu platser kan vara änglar. Skansen hade kommit först. Det var på den tiden då hon inte hade något alls att säga till om, eftersom hon ju var inlåst varje dag i den stora lådan vid Nytorget. Dit hade de tagit henne när hon var sju. Det fasaväckande, och samtidigt fantasilösa, i denna fula jättekista var på något sätt en sinnebild av vad den gjorde med henne – var avsedd att göra med henne. Hon hade räknat minuterna, varje dag, helt oförmögen att förstå varför hon borde intressera sig för hur många liter vatten som kunde rinna genom en kran med en viss bredd under en viss tid, helt oförmögen att förstå varför hennes språk skulle delas upp i små själlösa skelettbitar och helt oförmögen att förstå vad hon hade gemensamt med de jämnåriga personer som hon hade omkring sig, och som helt gnisselfritt tycktes anpassa sig till en tingens ordning hon inte begrep ett dyft av. Om livet bara gick ut på att beskriva, organisera och förklara, då förstod hon inte ens vad livet skulle vara bra för. Det värsta var att till och med leken skulle regleras på denna ohyggliga plats. Vilket fick henne att fasa för rasterna. Hon stod inte ut med att behöva stoja på order, i ett visst antal minuter. Hon stod inte ut med att på ett ögonblick förväntas öppna sig eller låta sig roas eller få spring i benen för att sedan lika plötsligt stänga av igen. De som levde runt henne – de som var i samma ålder som hon, och därför, och på grund av en viss geografisk närhet, hade förpassats till samma inrättning som hon – tycktes däremot redan i trappan ner till skolgården ha slagit om till kulspelsattityd eller 13

hopprepsattityd eller skvallerattityd. Hon stod inte ut med det. Eller så var det bara sin egen blyghet hon inte stod ut med. Men liksom en kärlekstörstande som plötsligt och oförklarligt hittar sitt kärleksobjekt, så hade hon funnit lösningen. Och det var faktiskt den förhatliga skolan som hade visat henne dit. Det hade börjat med att de blivit tillsagda att läsa boken av Selma Lagerlöf, den om pojken som flög på en gås över hela Sverige och kunde allt om landets städer och byggnader och landskap. Hon öppnade lydigt boken (för lydig var hon), och när de andra satt och läste den tjocka luntan lät hon som vanligt tankarna glida bort, samtidigt som hon på något sätt tog in fragment av texten. Men så, plötsligt, upptäckte hon något. Någonting sög tag i hennes uppmärksamhet. Den där pojken, han i boken, Nils Holgersson, det var han som sög tag i henne. Ja, honom förstod hon! Att sväva så där, långt över marken, högt ovanför alla människohuvuden … Att se allt på håll … Att vara de enda levande varelserna i rymden, pojken och den trogna gåsen, och få tillstånd att drömma sig bort. Ja … I slutet av lektionen förklarade fröken Rosenqvist att anledningen till att de läste denna bok just nu var att i den berättade författarinnan om Skansen, ”den stora trädgården utanför Stockholm, där man har samlat ihop så mycket märkvärdigt”. Skansen var dessutom lite som Nils Holgerssons resa, fast samlat på ett enda ställe: gator och hus från landets alla hörn, bondgårdar och marknadsstånd och fabriker, det mesta från en förgången tid. Läsandet av boken skulle, sa fröken, vara en förberedelse för ett besök på denna plats. Förberedelse, tänkte Greta, så att man inte skulle råka ut för det fruktansvärda att bli överraskad! Fast den här gången lurade hon dem. Hon läste inte den här tjocka boken för att lära sig. Hon blev Nils Holgersson, pojken som svävade högt över landet, och flög varthelst han ville, utan att någon kunde stoppa honom. Så kom då dagen när de själva skulle få besöka den där trädgården. Det var en tidig morgon, höst på gränsen till vinter. So14

len hade ännu inte gått upp och flera av gatlyktorna på Katarina bangata lyste när fröken Rosenqvist ställde upp dem på ett långt led på skolgården. Greta huttrade, men försökte att inte visa det för någon. Hon sökte sig snabbt till Lisa, den enda i klassen som hon stod ut att tala med. Eller snarare: den enda som inte förväntade sig att Greta skulle tala med henne. Så blev de tillsagda att börja röra på sig. I en lång välordnad rad gick de över Nytorget, sedan på Skånegatan mot Renstiernas gata, och till slut nerför den långa branta Katarinavägen. Det glimrade lite i kyrktaken men ännu inte i vattnet när de vandrade ner från det höga Södermalmsberget mot den gamla staden. Den gamla staden med sina många tak och sina till synes slumpmässigt utplacerade spiror, som strävade upp mot himlen men ändå inte lyckades ta sig upp till dem på berget. Ett två, ett två, ett två, som en liten armé marscherade de. Det blåste snålt när de kom ner till Räntmästartrappan, där Djurgårdsfärjorna låg uppradade i morgondunklet. ”Flickorna först”, ropade fröken Rosenqvist. Flickorna först, eftersom de aldrig var lika varmt klädda som pojkarna, och dessutom ju var så oerhört mycket skörare. Hon balanserade på landgången ut mot den lilla båten. Djurgården 4 stod det med stora bokstäver på sidan. Så steg hon ombord, och såg de långa, låga, fernissade träbänkarna utmed sidorna. Kanske hände något redan då, redan när hon såg de där träbänkarna. För de var uppställda som på en teater. Och i samma ögonblick som båten la ut från kaj förstod hon att hon var på väg mot ett stort äventyr. Ut på det stora havet mot en främmande strand. Det öppnade sig för henne på ett ögonblick, sagolandet. För se resa bort kan man göra på så många olika sätt. Man kan resa till andra platser, ja andra världar. Men man kan också resa till andra tider. I alla fall i fantasin. Och här på Skansen, här kunde man göra det i verkligheten. Hon såg Kyrkhultsstugan på håll, alldeles bortom fågeldam15

marna. En liten bondgård med bikupor framför och träd vid varje husknut. Och hon visste att det var den stugan som pappa hade talat om så ofta, alldeles särskilt när han hade fått i sig lite för mycket. Utan att hon någonsin varit där hade hon alltid längtat till den timrade lilla gården i Norra Sunhult och det gröna, böljande landskapet runtomkring. För när hennes älskade pappa med tårar i ögonen talat om en himmelsk plats långt borta, så annorlunda jämfört med det elände de nu levde i, hade det gått rakt in i hennes barnasjäl. Det fanns ett paradis – någon helt annanstans. Nu var hon där. Doften, och målningarna – människor från en förgången tid, omgivna av färgglada blommor – och den enkla, oförfalskade salen med sitt träbord och sina kärleksfullt snidade stolar. Här fanns ingen plats för uträkningar, beräkningar och beskrivningar. Här fanns bara plats för livet. Det riktiga, äkta livet. Så blev det hennes punkt, Skansen. Från denna dag hade hon tagit sig dit så ofta hon bara kunde och hade en slant. På söndagarna, på loven, ja ibland smet hon till och med dit efter skolan. Det enda problemet var att varje gång hon varit där blev återkomsten till vardagen än värre. Gråheten slöt sig runt henne så att hon ibland kände att hon var på väg att kvävas. Fast när det varit som värst märkte hon att det kunde hjälpa att bara tänka på Skansen. Och så utvecklade hon ett nytt utflyktsmål: Skansen i tanken. Hon kunde snart varenda stuga i dess minsta detalj, vartenda träd, vartenda stenröse. Ja, tankar var en välsignelse. Dem kunde ingen ta ifrån henne. Sådant var alltså hennes liv på den tiden, i den stora fula lådan på Södermalm. Bland klasskamraterna ansågs Greta Gustafsson vara en udda fågel, en märkligt tilldragande men svåråtkomlig flicka, som man sällan förstod sig på. Men det fanns ögonblick när denna flicka syntes räcka ut sin själ mot någon. Alldeles särskilt inträffade detta när någon i klassen 16

blivit utskälld eller kvarhållen efter lektionen. Då kunde Greta stå i korridoren utanför och vänta. Och när klasskamraten åthutad och tillintetgjord stängde klassrumsdörren bakom sig fanns Greta där och slog armarna om den utskällda. Så stod hon länge, länge, ofta med tårar i ögonen, och tröstade. *** Sedan dog pappa. Och då försvann det sista unset uthärdlig tillvaro. Det skedde inte snabbt, egentligen inte ens oväntat, han hade tynat bort så länge. Njurarna, sa de. Men död? Hur kan man föreställa sig det? De hade inte ens låtit honom försvinna värdigt. Hon hade varit med, hon hade sett. De hade stått i ett långt led tillsammans, hon bredvid pappa. ”Ta av er hatten!” Han hade tittat förvirrat på kvinnan. En blå blus med stärkt vit krage, ett alldeles bländvitt förkläde. De smutsgråa tänderna blev bara ännu gråare mot allt det vita. Mödosamt hade han lyft handen mot huvudet och tagit av sig hatten. ”Ursäkta …” Ögonen var alldeles blanka, han huttrade, trots att det var varmt. ”Inkomst?” Hon stirrade på den vidriga sköterskan. Som var som hon var just bara för att hon arbetade på fattigkliniken. Som var som hon var bara för att hon ägnade sig åt människor som hade det sämre ställt än hon själv. Människor som inte kunde gengälda hennes förakt. ”Vad har ni för inkomst?!” Sköterskan hade höjt rösten. Pappa tittade bönfallande på henne, på Greta, men hon kunde ju inte hjälpa honom. Hon visste ju inte. ”Inkomst, karl!” Plötsligt stapplade han till. 17

”Men ser ni inte!” Hon hörde skriket ur sin egen strupe, som om det kom från någon annan. ”Ser ni inte! Han dör ju! ” Borta för alltid, för all evighet. Aldrig någonsin där igen. Hur klarar man det? Och vems är felet? Någons är det. Någon eller något har tvingat hennes stackars pappa att slita ut sig, att arbeta i regn och kyla utan tillräckligt med kläder på kroppen, att bära långt tyngre än hans spensliga kropp förmådde, att aldrig få vila på riktigt, att sakta brytas ner, ja, försvinna, bli ingenting, knappt en levande varelse. Hon var fjorton. Men sörjde, det gjorde hon inte, inte öppet. Den förödmjukelsen tänkte hon inte bjuda dem på. Och när Alva och Sven grät inför andra, då blev hon arg. Sa åt dem att vara tysta. Efter det blev Södran så oerhört mycket viktigare. Södran, det var hennes andra plats. Egentligen hade den funnits länge, till och med före Nils Holgersson och Skansen. Men det dröjde innan hon kunde börja bruka den på samma sätt. Då fick Södran å andra sidan en avgörande fördel framför Skansen: Södran bjöd inte bara på flykt, Södran bjöd på hopp. Ett mycket avlägset hopp, förvisso, men för en flicka van att leva i drömmar kan avlägsna hopp göra underverk. Södran, det var Södermalmsbornas allra finaste teater. Fast ska man vara riktigt noggrann började det redan när hon fick den där presenten från pappa på sin fyraårsdag. Pappa hade skrapat ihop till den, utan att berätta för mamma. Sedan hade mamma skrikit på honom på natten, skrikit att de inte hade råd. Mamma skrek ofta på pappa – framför allt på nätterna – och varje gång skar det i Greta. Så mycket att hon ibland somnade med händerna för öronen. Hon borde alltså ha haft dåligt samvete för de där vattenfärgerna. Men det hade hon inte, för hon visste att pappa visste varför han 18

hade gett dem till henne. Han hade nämligen inte gett henne något papper, bara färger och en pensel. Och hon hade omedelbart gått ut på bakgården, bakom skjulet. Och där, bland all bråte och alla glasskärvor, hade hon satt sig med de små färgade kakorna, penseln, ett glas vatten och en liten spegel. Och så hade hon börjat måla, bilder på sig själv, på sin egen kropp. Hus och solar och träd och små figurer. Sedan hade hon målat på läpparna och ögonen och kinderna. Och när hon tittade i spegeln så såg hon att hon hade förändrats, hon var inte Greta längre. Och då hade hon börjat kråma sig. Hon såg att hon kunde förvandla sig från en liten flicka till en gammal gubbe på ett ögonblick. Och skrynkla ihop hela ansiktet och känna att hon knappt orkade gå och få en röst så djup att den nästan var djupare än pappas. Och då skrattade hon. För så fantastiskt duktig hon ändå var! Sedan visade hon upp sig för pappa. Då såg han stolt ut. Och hon rös av glädje. Ja, ibland kunde hon känna så. När pappa såg glad ut, riktigt lycklig, då kunde hon rysa av glädje. Så småningom skaffade hon medaktörer – Alva och Sven, storasyster och storebror. Hon klädde upp dem och gav dem anvisningar. ”Du är pappan” (hon pekade på Sven), du är mamman (hon pekade på Alva), ”och jag är ert drunknade barn.” De ifrågasatte henne inte, hennes vilja var så stark. Fast Sven, som var hela sju år äldre, försvann snart bort, och Alva fick svårt att varje dag ägna timmar åt leken, trots att även hon älskade den. Så när Alva inte kunde fick Lisa kliva in. Lisa, hennes klasskamrat, lydde, hon gick med på nästan allt Greta föreslog. Det fick Gretas fantasi och påhittighet att blomstra. Ibland tog de sig ända ner till kungliga slottet. Där gick de omkring på Slottsbacken ”som prinsessor”. Vad det innebar att gå omkring som en prinsessa förklarade inte Greta närmare, hon bara sträckte på sig och höjde ögonbrynen, och tittade långt bort, på ingenting. ”Kanhända någon av prinsarna får syn på en”, förklarade hon. Ja, Lisa hängde med på det mesta. Fast när Greta föreslog att de skulle sätta på sig Svens kläder och gå ner till skomakaren två 19

kvarter bort, som pojkar, då blev Lisa generad. ”Det är ingen fara”, hade Greta svarat. ”Om du tar stora steg och ser ut som att du äger gatan, så kommer alla att tro du är pojke. Du är pojke!” Så Lisa hade hängt med, fast hon höll tyst. Och Greta, som pratade på mer än vanligt (mycket mer än vanligt), hade lurat alla. Till och med skomakaren, fast han kände henne. ”Jag är Gustafssons yngste son.” Hon hade lyckats få rösten att låta riktigt mörk. ”Och det här är min kamrat.” Sedan hade hon börjat vissla och spatsera runt med händerna i fickorna. Skomakaren hade skrattat så att han kiknade, för till slut hade han ju ändå känt igen henne. Efter den succén ville Greta göra klä-ut-sig-till-pojkar-leken varje vecka och söka sig till nya kvarter. Lisa hade aldrig blivit riktigt bekväm med det sprattet, men hon spelade ändå med för att få vara med Greta. Och för att få vara med om det som alltid hände efteråt. När de klättrade upp på taket till skjulet. ”Vi är på en vit sandstrand, Lisa, känner du?” De hade tagit sig dit med hjälp av den gamla trästegen som stod lutad mot väggen. Sedan hade de lagt sig på plåttaket, så platt att ingen kunde se dem nerifrån bakgården. Bara ovanifrån. Det var där de hamnade till slut. Varje gång. ”Kan du se vågorna som slår in mot stranden? Och himlen, titta på himlen, så klarblå! Hör du orkestern? Borta vid kasinot, så vackert det låter! Trombonen, åh så den tutar.” Lisa älskade att höra Greta berätta. Greta var lika duktig på att berätta som hon var på att bete sig. När hon berättade kunde Lisa nämligen se allt, varenda detalj. När hon berättade var hon alls inte blyg, alls inte som i skolan. Nej, i dessa stunder kunde Greta prata i en evighet. Södran då? Ja, man skulle kunna säga att Södran var förlängningen av leken, den bortersta punkten. Inte för att de hade haft råd att gå på Södran – teaterbesök var för en annan klass av människor. 20

Utan bara för att den fanns där, nästan inom räckhåll. Och med lite fantasi mer ändå. Redan innan hon började skolan hade Greta börjat smyga sig iväg upp till Mosebacke torg, under förespegling att hon skulle ut på gården och leka. Eftersom man inte gärna kunde låsa in henne lyckades knepet ibland. Sedan, när de där hemma väl upptäckte att hon var försvunnen och Sven eller pappa gav sig ut att leta, och till slut lyckades hitta henne, så hade oftast en eller två timmar förflutit. Det var långt från Blekingegatan till Södran. Hon försökte vara där till klockan sju, när skådespelarna kom. Hon ställde sig på verandan, den som ledde till sceningången. Där gick nämligen alla in, alla varietéartister, alla primadonnor, alla komedianter. Ingen stoppade henne, trots att hon var så liten. De tittade väl helt enkelt inte i hennes höjd. De var oftast välklädda, i pälsar och kostymer, och paraderade förbi som om de redan var på scenen. Ibland kände hon lukten av kvinnornas parfym, ja även männens. Sedan, när de alla gått in, stod hon kvar. För hon kunde höra deras röster. Dörrarna stod nämligen alltid öppna, även på vintern. Och inte bara rösterna svävade ut till henne, utan även dofterna – teatersmink, scengolvsdamm, gamla kostymer. Allt i en enda berusande blandning. Om syner och berättelser och musik kan föra en till en annan verklighet, så finns det inget som slår dofter. Ingenting i hela världen. Att få uppleva detta var värt alla utskällningar som sedan väntade henne. För hon visste att det var det här som var hennes gudsrike. Det här och inget annat. *** ”Fröken Gustafsson.” Hon vände sig hastigt om. Tant Hellberg tittade begrundande på henne. Och bredvid stod herr Bergström – chefen för hela PUB! Greta skälvde till. Vad hade hon gjort för fel? Hon neg hastigt. ”Vad säger ni?” Tant Hellberg hade vänt sig till herr Bergström, 21

som betraktade Greta med rynkad panna. ”Hon är alltid ren och prydlig, och har ju ett trevligt ansikte.” ”Ja …” Herr Bergström såg fundersam ut. ”Ganska lång … Hur gammal är ni?” Han tilltalade henne! Hon svalde. ”Femton … sexton snart …” De skulle avskeda henne! Hon var för ung! Herr Bergström höjde på ögonbrynen. ”Fast längden har väl ingen betydelse, eller hur?” skyndade sig tant Hellberg att inflika. ”Nej … Nej … så är det ju.” Han betraktade Greta igen under tystnad. Sedan log han, nickade snabbt och gick därifrån. Tant Hellberg skyndade efter. Det var så det började, så enkelt.