Issuu on Google+


åt e rvändar e n da n b ut hl e r

|

dag ö h r l u n d


av samma författare har tidigare utgivits:

mord.net

(2007) en nästan vanlig man (2008) förlåt min vrede (2009) grannen (2010) ares tecken (2010) jordens väktare (2011)

© dan buthler och dag öhrlund 2012 första tryckningen omslagsdesign: nils olsson/katslosa design utgiven av massolit förlag tryckt i falun av scandbook ab www.massolit.se

isbn

978-91-86649-81-4

2012


”återvändaren” är en fristående fortsättning på ”en nästan vanlig man” och ”grannen”, båda med christopher silfverbielke i huvudrollen.

det här är en påhittad historia. alla karaktärer förutom björn rydh, hasse aro och johan östlund är fingerade och all likhet mellan dem och verkliga personer är tillfälligheter.


ett ft. m y e r s b e ac h, s y dväs t r a f l o r i da september Christopher Silfverbielke drog ett djupt bloss på cigarretten och betraktade det skimrande klot som långsamt försvann i Mexikanska golfen. Sanden var fortfarande varm och en lätt bris gjorde temperaturen behaglig. En man gick sakta längs vattenlinjen medan hans svarta hund sprang ut i vågskvalpet. Längre bort stod ett ungt par och kysstes. Annars var allt stilla. Han skulle sakna Ft. Myers Beach. Inte idioterna som vistades där, men just stranden. I solnedgången och på kvällarna inbjöd lugnet till långa promenader då han kunde tänka över det som hänt. Och det som måste komma. Alltför lång tid hade gått sedan han flytt till Florida, därför att så många människor gjort fel. Inte gjort vad de borde. Inte gjort rätt. Silfverbielke suckade, begravde cigarretten, gick till parkeringen och startade Chevan. Han tänkte på kvällens uppdrag, kände sig rastlös och behovet av en lina kokain gjorde sig påmint. Inte riktigt än. På WalMarts parkering drabbades han snart av illamående. En mycket stor, svart kvinna i en BMW lyckades tränga sig före och ta hans parkeringsplats. Han bromsade in och betraktade henne medan hjärtat började slå snabbare. En neger i en BMW. Hur i all världen hade det gått till? Hon hade förmodligen stulit den. Annars hade hennes hallick gjort det. Eller också … Han lät sidorutan glida ner. Med stor möda lyckades kvinnan åt e rvän dar e n

7


ta sig ur bilen, låste med fjärrkontrollen och tittade undrande på honom. ”Is there a problem?” Christopher log och vinkade avvärjande med handen. ”Not at all, ma’am.” Jag skulle hinna strypa dig men du är för fet för att jag ska kunna gömma dig under din bil. Det blir trassel. Silfverbielke skakade lätt på huvudet, släppte bromsen och lät skåpbilen glida vidare tills han hittade en ledig plats. En fet neger i en BMW. Fanns det inga gränser alls? När Christopher kom in genom dörrarna sköt en tonårspojke med skelande ögon och darrande händer fram en kundvagn mot honom så att det ena hjulet körde över hans fot. ”Välk… välkommen till WalMart, sir. Ha … en trev… ha en trevlig kväll.” Christopher pressade fram ett leende, tog vagnen och gick iväg. Pojken var naturligtvis en del av varuhuskedjans program som innebar att man anställde lytta och sinnesslöa för att plocka sopor och dela ut kundvagnar. Varför? Både pojken och den feta negern utgjorde bevis för att det inte kunde finnas en gud. Naturen lät de starka djuren och växterna leva, städade undan de som inte var friska. Varför skulle då Gud låta alla missbildade exemplar springa i vägen för de friska? Nej, det fanns ingen gud. Och om han mot förmodan fanns, var han en komiker av gigantformat. Framför honom sölade en fet kvinna med stripigt, hennafärgat hår och hennes lika fete son sig fram mellan hyllorna. Båda var klädda i nerhasade träningsoverallbyxor som sett sina bästa dagar, och smutsiga gymnastikskor. Kvinnan hade ett för kort linne som en gång varit vitt. Mot hennes bleka hud syntes två solkiga bh-band och några tatueringar. Under linnets nedre kant kunde han skymta övre delen av skåran mellan hennes skinkor. Hennes vagn var redan halvfull av färdigmat, chips och tvåliters coca cola-flaskor. 8

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und


Christopher var tvungen att stanna upp. Pulsen ökade igen och han blev torr i munnen. Hon borde bort. Avkomman också. De får inte föröka sig mer. Silfverbielke tvingade sig att fokusera. Han hade inte tid. Gudarna skulle veta att han redan hade tagit sin del av ansvaret och städat undan. Men någon annan måste också göra sin del. Christopher valde en annan gång och skyndade mot avdelningen där han skulle hitta det han sökte. Tio minuter senare var han på väg mot en av snabbkassorna. Jennifer Ronda stoppade diskret in ett nytt tuggummi i munnen och kastade en snabb blick på kunden när varorna kom mot henne på bandet. Herregud, vad snygg han var. Lång, mörkhårig och med bruna ögon som man kunde drunkna i. Hans blick mötte hennes och Jennifer hann se ett roat leende innan hon tittade på kassaapparaten igen. Hon kände en rodnad på kinderna medan hon började slå in varorna. Då och då lyfte hon snabbt blicken. Han var klädd i tajta jeans och en åtsmitande t-shirt som avslöjade en vältränad överkropp. Dessutom hade han en klädsam solbränna som avslöjade att han inte var en typisk floridainvånare. Om han inte var poolkille eller trädgårdsmästare, förstås. En eldriven motorsåg, flera rullar med byggplast, kraftiga svarta sopsäckar, silvertejp, en jaktkniv, en borste, två dunkar starkt rengöringsmedel, skurtrasor och en storförpackning med pappershanddukar. Trädgårdmästare. ”Trivs du här?” Frågan överraskade henne. Hon mötte hans blick och rodnaden blev starkare. ”Arbetstiderna är OK. Jag får bara nie och femti i timmen men vi har ju fri sjukvård och tandvård och mamma säger att det är …” Silfverbielke log medan han betraktade henne. För att vara floridatjej var hon ovanligt söt och under andra omständigheter åt e rvän dar e n

9


kunde han ha tänkt sig att leka med henne en stund. Kanske senare. ”Jag förstår. Men i min firma betalar vi elva dollar och vi har också fri vård. Skulle du vara intresserad av ett kontorsjobb?” Tankarna rusade genom Jennifers huvud. Jobba åt snyggingen för högre lön än den hon nu hade? Jesus! ”Visst, jag tar vad som … jag menar, absolut!” ”Ge mig ditt nummer så ringer jag om några dagar.” Christopher räckte fram handen. ”Steve Carillo, jag är i byggbranschen.” Hon rös till när hans hud mötte hennes och tyckte att han höll hennes hand några sekunder för länge. På parkeringen tände Christopher en cigarrett och tittade på lappen i handen. Jennifer hade skrivit sitt mobilnummer med prydlig handstil och förklarat att han fick ringa precis när han ville. Praktiskt. I bilen på väg till strandhuset funderade han åter över dåtid och nutid. Efter en lång tid i solen stod det klart att han till stora delar hade missbedömt USA. Amerikanerna var om möjligt ännu mer korkade än svenskarna och den enda fördelen var att de flesta åtminstone var väluppfostrade nog att säga god dag, tack och be om ursäkt när de gjorde fel. Och att de amerikanska tjejerna generellt sett var tillräckligt blåsta för att gå på vad som helst, på vägen till sängen. Men det räckte inte. Tanken på en högre makt slog honom igen. Ett så intelligent väsen som det Gud beskrevs som, kunde aldrig ha begått misstaget att skapa tusen idioter på varje intelligent människa. Christopher Silfverbielke kände att han måste hem till Sverige igen. Och det fanns två avgörande skäl. Mamsen måste ha oroat sig till döds för hans skull. På grund av allt som skett hade han inte haft möjlighet att kontakta henne på länge. Kanske hade hon till och med nåtts av beskedet att han var dödförklarad. Och Mariana, den enda kvinna han någonsin älskat. Psykiatern som fångat honom, men som inte hade förstått sitt eget bästa när 10

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und


han väl visat henne sin kärlek. Det smärtade honom att han tvingats lämna henne naken och bunden i hennes lägenhet och inte fått chansen att komma tillbaka. Men hon hade skrikit att hon inte hade något skydd, och förhoppningsvis hade han åtminstone gjort henne gravid. Tanken gjorde honom på ovanligt gott humör.

Det lilla trähuset låg bara något hundratal meter från stranden. Christopher insåg att han skulle sakna det också även om det givetvis inte levde upp till hans vanliga krav på stil, klass och bekvämlighet. Ett litet kök, ett vardagsrum, ett sovrum och ett badrum hade gott och väl räckt för honom och de flickor som passerat under de senaste månaderna. Franskkanadensaren som hyrt ut huset hade förmodligen varit i en desperat ekonomisk situation. När Christopher erbjöd honom fyra tusen dollar kontant och förskott för fyra månader, hade han lättat accepterat. Överenskommelsen innebar att Christopher skulle ringa om det var något problem, annars skulle ägaren inte störa sin hyresgäst med några besök. Han packade upp kassarna i köket, tog med sig byggplasten och silvertejpen till badrummet och ägnade den följande halvtimmen åt att klä in golv, väggar och tak mycket noggrant. I dörröppningen till sovrummet stannade han upp och betraktade bekymrat flickan på sängen. Hon låg naken på rygg och hon var trasig. Blånaderna tycktes vara fler nu än för några timmar sedan. Känslig hud, kanske. Silfverbielke skakade sakta på huvudet. Om du bara hade haft vett att veta din plats. Han hade mött henne på en bar i Naples kvällen innan och till en början hade allt varit väl. Hon var tjugosju, jobbade som receptionist på ett hotell, hade halvlångt mörkt hår och en välproportionerad kropp. När han berättat att han var oljemäklare hade hennes redan från början starka intresse ökat. Och när han under åt e rvän dar e n

11


låtsad berusning råkat nämna att han tjänade drygt tre miljoner dollar om året, hade det varit hon som föreslagit att de skulle fortsätta hemma hos honom. Under den fyrtiofem minuter långa bilfärden hade hon oblygt lagt sig ner i framsätet, tagit hans lem i munnen och fått honom att komma en gång, sedan han hastigt bromsat in vid kanten för att inte köra av vägen. Bra. Sådant där skulle man inte behöva säga till om. Julie hade förstått. I huset hade de druckit drinkar och dragit varsin lina innan lekarna fortsatt i sovrummet. När hon klädde av sig hade han belåtet konstaterat att hon haft stayups och minimala stringtrosor under den korta kjolen. Uniform. Duktig flicka. Julie hade varit ovanligt bra, men trasslet hade helt oväntat börjat när han vräkt över henne på mage, satt handbojor på henne och börjat tränga in i hennes anus. Hon hade tjutit i protest, skrikit om smärta och våldtäkt, att hon inte ville längre, att han skulle sluta. Silfverbielke hade aldrig förstått det där. Kvinnor kunde betala tiotusentals kronor för smärtsamma ingrepp i form av botox­ behandlingar, fettsugningar, ansikts- och bröstoperationer. Men så fort man ville belöna dem med lite extra njutning blev det ett himla liv. Upphetsad och ovanligt hård av motståndet hade han örfilat henne till först tystnad, sedan gråt. Hennes snyftningar fick honom att komma nästan omedelbart, rulla av henne och vila en stund innan han låste upp handbojorna i tron att hon sansat sig. Ett misstag. Julie hade kastat sig över honom, försökt riva, bita och slita innan han med ett par rejäla örfilar fått situationen under kontroll igen. När Silfverbielke fått på henne handbojorna igen och satt sig grensle över hennes bröst, hade han i all välmening erbjudit henne att lugna ner sig och be om ursäkt genom att ta hans lem i munnen. 12

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und


För några sekunder hade hon varit tyst, sedan hade hon åter börjat skrika hysteriskt medan nya tårar trängde upp i hennes ögon. Han hade omedelbart styvnat igen och varit nära att komma över henne men koncentrerat sig på att hålla handen hårt över hennes mun och näsa. Till slut hade hon blivit tyst och stilla, så att Christopher kunde lämna sängen, dra på sig boxershortsen och ta en cigarrett på verandan. Nu gick han närmare sängen och betraktade henne igen. ”Uj, uj, uj …” Christopher vände, gick ut i det lilla garage som låg i anslutning till huset, bytte om till overall och hämtade en bensindunk. I köket provstartade han motorsågen och öppnade rullarna med plastsäckar. Han bar alltihop till badrummet, gick tillbaka till sovrummet och lyfte mödosamt upp Julie över axeln. Därefter började han arbeta.

Sedan han backat in skåpbilen i garaget och stängt dörrarna återvände Christopher till det badrum som nu var skinande rent och tomt, bortsett från en rad plastsäckar med olika tyngd. Han konstaterade belåtet att det var mycket lättare att bära Julie nu, och ställde prydligt säckarna längst bak i lastutrymmet sedan han flyttat undan de registreringsskyltar han stulit från en identisk van. Innan han låste huset stoppade han ner den Glock han några veckor tidigare köpt av en knarkare i North Ft. Myers innanför byxlinningen, rättade till t-shirten så att den dolde vapnet. På vägen till hamnen stannade han i ett industriområde och slängde de säckar som innehöll byggplast, tejp och blöta pappershanddukar längst ner i en djup container. Båten som han hyrt för tre veckor var perfekt för ändamålet. Dubbla etthundrafemtiohästars utombordare gav all kraft han behövde och inom fyrtio minuter var han så långt från land att han kunde dumpa den första av säckarna. En halvtimme senare hade åt e rvän dar e n

13


han på tre olika platser sänkt resten av Julie samt säcken med motorsågen, kniven, sängkläderna och Julies kläder. Christopher viskade ett tyst, ironiskt farväl och vände tillbaka mot Ft. Myers Beach utan brådska. Klockan var strax efter elva när Silfverbielke parkerade Chevan utanför huset och gick in. Han bäddade rent och inspekterade sedan badrummet än en gång. Han slog på tv:n och lät den stå på i bakgrunden. Vid köksbordet lekte han tankfullt med de stayups han sparat som ett minne, och kände en flyktig upphetsning när fingrarna gled över nylonet. Snabbt sköt han strumporna och tankarna åt sidan, tog fram sin anteckningsbok och tände en cigarrett. Planen var enkel. Mamsen skulle få ett bättre liv på sin ålders höst och när Mariana väl hade förstått sitt eget bästa skulle hon bli förtjust i tanken på att bo på Lanzarote med honom. Och Lillen. Christopher log. Naturligtvis skulle det bli en pojke, som förra gången. Lite synd var det att varken lille Christian eller Veronica fanns längre, men så var ju livets gång. Om inte ungens närvaro hade varit så förbannat opraktisk. Om inte Veronica hade tagit livet av sig. Om inte … Kvinnor var så känsliga. Silfverbielke hade redan ägnat timmar åt att surfa på nätet för att leta efter lämpliga husobjekt i Spanien och på Kanarieöarna. Lanzarote lockade honom av flera skäl och där hade han också funnit ett antal hus som föll honom i smaken. Det enda problemet med att åka till Sverige och klara ut det praktiska innan färden kunde gå vidare till Spanien, var snuten. Kommissarie Colt. Men Jacob Colt och hans vapendragare Henrik Vadh hade vid flera tillfällen med all önskvärd tydlighet visat att de var lika smarta som Kling och Klang. Även om de haft tur och lyckats ta honom en gång, skulle de inte göra det nu. Christopher hämtade plastpåsen och hällde ut lite vitt pulver på den blanka bordsskivan innan han formade en sträng, rullade en 14

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und


sedel hårt och njutningsfullt drog upp kokainet i näsan. Han slöt ögonen. Sedeln. Det enda lilla misstag han begått. Julie hade inte varit den första som han fått tillrättavisa fullt ut. Ibland flöt dröm och verklighet ihop och han kunde inte riktigt komma ihåg alla flickorna. Men hon den andra, också i Naples, hon som hade varit riktigt olydig. Vad hette hon nu igen – Stephanie? Megan? Nej – JoAnne! När de skulle dra en lina hade Silfverbielke till sin förvåning upptäckt att han inte hade en enda dollarsedel i plånboken, men att det däremot låg en kvarglömd svensk femhundralapp där. Många timmar senare, när han i ett rus lämnat JoAnne, vars nacke hade en konstig vinkel, hade han också glömt sedeln. Inte för att det spelade någon roll. Som svensk fanns han officiellt inte i USA och varken hans fingeravtryck eller dna skulle ge någon träff i dataregistren. Men ändå. Han måste skärpa sig. Fokusera. Plötsligt fångade nyhetsuppläsarens röst hans intresse. ”… tjugosjuåriga Julie Everton som varit försvunnen sedan i går. Kriminalpolisen i Naples vill gärna komma i kontakt med någon som sett eller varit i kontakt med henne. Everton sågs senast på baren …” Silfverbielke skakade på huvudet och sa lågt: ”Människor försvinner i parti och minut här …” Han gjorde spridda anteckningar i sin bok. Visserligen hade han under månaderna i USA upptäckt hur lätt det var att stjäla plånböcker, utnyttja andra människors social security numbers – personnummer – skapa nya identiteter och få både körkort och legitimationer. Men för att återvända till Sverige krävdes mer. En ny, helt säker identitet som höll hela vägen ut. Precis som den han haft, när han förra gången kom tillbaka som den tyske Rudi Schwartz. Och Christopher visste precis hur han skulle skaffa den. åt e rvän dar e n

15


Han var färdig med Ft. Myers Beach, i alla fall för den här gången. Han hade bestämt sig för en kortsemester i Key West, USA:s sydligaste punkt, innan den långa färden hem skulle börja. Christophers tankar avbröts av att det bankade på dörren. Han ryckte till. Under de månader han bott i huset hade ingen knackat på. Efter att ha försäkrat sig om att Glocken var lätt tillgänglig innanför jeansen, gick han lugnt fram till ytterdörren och öppnade den. Utanför stod två uniformerade poliser och Silfverbielke noterade att den ene höll handen på pistolkolven i hölstret. På gatan bakom männen stod en svartvit Ford Crown Victoria med de blå och röda utryckningsljusen påslagna. ”God kväll, mr …” Silfverbielke fann sig snabbt. Han hade legitimerat sig med ett stulet körkort när han hyrde huset och vem visste om snutarna hade pratat med husägaren? ”Gailer.” Christopher såg frågande på dem. ”Mr Gailer. Vi letar efter en försvunnen person och undrar om ni kan ha sett henne …”

16

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und


två k e y w e s t , s ödr a f l o r i da september Christopher lutade sig tillbaka i en av stolarna på träverandan utanför Duval House, tog på sig solglasögonen och tände en cigarrett. Medan han långsamt drog in röken i lungorna betraktade han turisterna som vandrade mellan butikerna på gatan. Avfärden från Ft. Myers Beach hade blivit något hastigare än beräknat, efter de båda polisernas besök. När de hade visat en bild av en försvunnen, nioårig flicka hade han kunnat andas ut, men under några minuter hade alla hans tankar kretsat kring att få upp Glocken, skjuta snutarna och – fly. Naturligtvis skulle det ha gått bra. Men det hade varit onödigt. Han hade fått ytterligare två kroppar på halsen och var gömde man en snutbil på fem minuter? Amerikanerna var ju hysteriska och han ville inte ens tänka på vilket pådrag det skulle ha blivit om man hittat två uniformerade poliser ihjälskjutna. Det hade varit opraktiskt. Silfverbielke hade tillbringat den sista natten under falskt namn på ett mindre hotell och nästa morgon klockan sex kört söderut på Interstate 75 mot Miami, där han valde den smalare väg som skulle föra honom över The Florida Keys och så småningom till Key West. Hans enda bagage var en mindre rullväska och en ryggsäck med de viktigaste ägodelarna. Inte minst Glocken och det fodral med sprutor, kanyler och bedövningsmedel som praktiskt nog kommit i hans ägo. Georgina hade stått ensam vid en bardisk på en restaurang i Ft. Myers den kväll Christopher av en tillfällighet valt att äta middag där. Egentligen var hon inte alls hans typ. För stor, på gränsen till manhaftig. Snabb i replikerna och med ett alldeles för högt skratt. åt e rvän dar e n

17


I normala fall inte värd att lägga tid på. Men han hade varit uttråkad och det var nästan en vecka sedan han haft en kvinna senast, så Christopher hade ställt sig bredvid, beställt en Dry Martini, börjat småprata med henne och slagit på charmen. Under middagen hade han visat ett stort intresse för henne utan att berätta speciellt mycket om sig själv. Georgina hade blivit smickrad. När hon berättade att hon var veterinärassistent hade Silfverbielke – nu plötsligt i form av ingenjören Franz Dackermann – blixtsnabbt blivit en sann djurvän och berättat för henne om de hundar och katter han hade hemma i Tyskland. Spriten hade gjort resten. Silfverbielke hade inte haft någon lust att ta med sig Georgina till strandhuset, det vore överkurs i förhållande till utdelningen och dessutom skulle han vara tvungen att få eländet att gå hem nästa morgon. Istället hade han visat ett stort intresse för Georginas arbete och övertalat henne att visa honom veterinärmottagningen, trots att det var långt efter stängningsdags. Säkert hade hon anat vad han ville, för hennes besök på toa­letten varade ovanligt länge och han hörde hur hon spolade i kranarna. Ingen idé att du tvättar dig därnere, för så långt kommer vi inte. Under tiden gjorde han sig snabbt bekant med skåp och lådor, hittade snart det han sökte och lät det försvinna ner i kavajens innerficka. När hon kom ut hade han motvilligt kysst henne några gånger som uppvärmning innan han med milt våld tvingat ner henne på golvet och dragit ner gylfen för att hon skulle få tacka för maten. Silfverbielke hade fått blunda och fantisera om Reanna – en flicka han träffat några veckor tidigare och som villigt hade underkastat sig en rejäl behandling – för att uppbåda upphetsning. Georgina hade protesterat högljutt när han dragit sig ur hennes mun och kommit i hennes ansikte. Han hade åstadkommit ett generat leende och förklarat att hon var så bra att han inte kunde hålla sin utlösning tillbaka. När hon gått till toaletten för att tvätta av ansiktet innan lekarna kunde fortsätta hade han på tysta sulor lämnat mottagningen och småsprungit genom gatorna till sin bil. 18

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und


Skepp som mötas i natten, tänkte han nu. Ibland ville väl ödet att dessa möten skulle bli korta. Silfverbielke tog en klunk av den kalla ölen. När han hade kommit ner till Key West dagen innan hade han checkat in på hotellet, vilat hela dagen, ätit en snabb middag på kvällen och sedan återvänt till rummet för att slötitta på tv och dricka whisky. Nu var planen att promenera i den pittoreska stad som årligen drog miljoner turister till sig, men när han blickade ut över Duval Street insåg han att det skulle bli en delvis motbjudande upplevelse. Vad var det för fel på folk? Mannen som tittade i ett skyltfönster till en souveniraffär kunde vara i femtioårsåldern. Han var kraftigt överviktig, klädd i en mörkblå keps med texten US Air Force Veteran, en för liten pikétröja med svettfläckar på ryggen och magen, khakifärgade shorts, vita tubsockor och vita gymnastikskor. Krigsveteran, fan heller. Christopher bet ihop och fimpade cigarretten för att omedelbart tända en ny och dra djupa bloss. Förmodligen hade mannen latat sig på någon amerikansk bas i Tyskland medan hans kamrater dog i Vietnams djungler. Ändå hade han mage att kalla sig veteran. Svin. Hans fru var en karikatyr av en amerikansk turistkvinna. Papiljotthår, för stora solglasögon, smaklösa armband och kläder som fick henne att se ut som en dansbandssångerska på en Finlands­färja. ”Öh Mary, kolla här, dom har till och med böcker här! Ska vi titta in?” Herregud. Om Christopher gav sig ut i denna levande freak­ show, hur skulle han då kunna avstå ifrån att … Med en suck reste han sig och promenerade sakta mot Whitehead Street och det vackra hus som varit Ernest Hemingways hem mellan 1931 och 1940. Han betalade inträdet, ställde sig i kö och följde sedan en grupp turister som i gåsmarsch följde en malande guide runt i huset och trädgården. Historien om en av tidernas största författare var inåt e rvän dar e n

19


tressant och Christopher log när guiden berättade om Hemingways alla fruar och älskarinnor. Klok kille. Dessutom kunde han både supa, fiska och skriva böcker. Vilken begåvning. Ändå hade Christopher svårt att lyssna och koncentrera sig. Två personer störde hans koncentration. En bullrig amerikan som upprepade gånger hävdade att han var professor i litteraturvetenskap vid ett universitet i Virginia, högljutt ifrågasatte det mesta guiden sa och kom med pinsamt putslustiga kommentarer. Silfverbielke knöt handen hårt i shortsfickan. Dö. En ung kvinna tillsammans med en alldeles för gammal man. Pappa eller sugardaddy? Hon var mörkhårig, hade långa, slanka ben och en närmast perfekt kropp. Den korta, åtsmitande klänningen avslöjade en stjärt som Silfverbielke hade velat undersöka i lugn och ro. Medan vandringen genom Hemingways ägor fortsatte tonade guidens röst bort i Christophers hjärna när han gick igenom den normala checklistan. Hade hon stringtrosor eller vanliga? Trots det tunna klänningstyget hade hans tränade öga inte kunnat avgöra det. Vilka var hennes mörka sidor? Vad fantiserade hon om när hon låg ensam i mörker? Var hon rakad eller hade hon könsbehåring? Skrek hon när hon fick orgasm? I nästa sekund stannade han upp och stirrade klentroget när hon kysste den äldre mannen och han uppfattade viskningen: ”Ska vi inte gå tillbaka till hotellet, honey? Det ser ut som om du behöver vila lite …” Silfverbielke kämpade mot illamåendet. Herregud, karln var hennes älskare. Varför? Hur mycket hade han betalat henne? Tjejen förtjänade något bättre än ett gammalt tjockt svin och Christopher hade kunnat ge henne … Hastigt drog han sig undan till skuggan under några träd medan pulsen ökade. Svettdroppar trängde fram i pannan och den märkliga värme återkom som han känt i hjärnan några gånger under de senaste månaderna. Han sjönk ner på en bänk bredvid ett ungt, japanskt par som 20

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und


tjattrade medan de tittade på en karta. Alltid dessa beslut. Professorn förtjänade inte att få leva vidare, inte heller det gamla svinet som gick bredvid skönheten. Teoretiskt sett kunde han prioritera paret, följa efter dem till hotellet och ta hand om flickan sedan han städat undan gubben. Men det var riskabelt. Minnesblixtar dök upp på hans näthinna. Polisen hade ringt på dörren bara några timmar efter att han gjort sig av med Julie. Silfverbielke tog ett djupt andetag, reste sig och gick med raska steg mot författarens hem. Han var fortfarande upprörd men ville ta en snabb titt på husets övervåning innan han avslutade dagens kulturstund. Länge betraktade han den dubbelsäng där Ernest Hemingway hade lägrat åtminstone en av sina kvinnor. Hustrun Pauline Pfeiffer – vars far Paul hade gjort sig en förmögenhet på apotek, bomull och genom att äga en bank – hade varit känd som en besvärlig överklasslyna och Silfverbielke klandrade inte författaren för att denne hade supit hårt och så småningom övergett henne. Förmodligen hade hon inte hållit sig till reglerna och kanske hade det litterära geniet inte haft orken att få ordning på henne. Tragiskt. Christopher lämnade sovrummet och kom ut i den övre hallen. Han stannade upp. Framför honom stod professorn längst upp vid den branta trappa som ledde till husets nedre våning. Mannen, som kunde vara någonstans mellan sextio och sjuttio år, var lång och mager med glest, grått hår som var krulligt och långt i nacken. Silfverbielke såg tjocka, svarta hårstrån i hans öron och att en stor vårta stack ut på halsens ena sida. Genom sina tjocka glasögon studerade mannen de glasade bokskåp som utgjorde Hemingways bibliotek – rader av hans egna volymer och andras, som författarna dedikerat till Ernest. Genom de öppna, franska fönstren i huset strömmade en behaglig bris in i rummen. Christopher kastade snabba blickar omkring sig. För en kort stund tycktes alla besökare utom han och åt e rvän dar e n

21


amerikanen vara samlade på husets nedervåning. Professorns blick fastnade tydligen på en av Hemingways egna romaner. ”Klockan klämtar för dig”, viskade han för sig själv. Just det, tänkte Silfverbielke. Tisdagsmys. Han tog ett snabbt steg framåt, satte båda händerna i professorns rygg och tryckte till med all kraft. Samtidigt som skriket och den första dunsen hördes, vände han på klacken, passerade Hemingways sovrum och kom ut på den träaltan som omgav hela huset. Med snabba steg rundade han två hörn och fann trappan ner till trädgården. Medan han lugnt promenerade mot utgången hörde han ropen inifrån huset. ”Herregud, vad var det som hände?” ”Ring en ambulans, någon!” ”Han har ingen puls!” ”Finns det en läkare här?” Ute på Whitehead Street rättade Silfverbielke till solglasögonen och började gå. Ett femtiotal meter framför honom promenerade en grupp människor och bland dem såg han skönheten och hennes gamle älskare. Omedvetet skyndade han på stegen men hindrade sig i nästa sekund. Han hade gjort mänskligheten en tjänst och han var värd en kall öl. Samma eftermiddag, strax före solnedgången, studerade Silfverbielke belåtet sin överkropp i badrumsspegeln. Han inledde fortfarande varje dag med femtio armhävningar och lika många situps, innan han joggade sex kilometer. De senaste hårda åren hade inte satt nämnvärda spår, trots att han i ärlighetens namn borde ha dragit ner på både alkohol och kokain. Men livet var kort och njutningarna få. För att stå ut med vardagen och alla idioter krävdes kompensation, som tack och lov fanns att köpa lite varstans. Aningen bekymrad konstaterade han att reseapoteket nu behövde kompletteras med lite vitt pulver. Å ena sidan fanns det bara 22

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und


några linor kvar, å andra sidan befann han sig på okänd mark och ville inte ta onödiga risker. Om några dagar skulle han stanna till i Miami och där skulle han utan problem få tag på allt han ville ha. Christopher hällde ut lite pulver på disken bredvid handfatet, ordnade det och drog in en lina. Sedan tog han på sig jeans, vit skjorta och seglarskor. Lämnade hotellet och promenerade sakta längs Duval Street ner till hamnen där han vandrade omkring bland alla de konstnärer, artister, utbrytarkungar, jonglörer och gycklare som samlats för den sedvanliga Sunset Celebration och för att lura turister på pengar. Några timmar senare hade han avnjutit en superb skaldjursmiddag på en av restaurangerna nere vid hamnen. Medan han smuttade på en konjak tände han en av de handrullade cigarrer han köpt några timmar tidigare, blickade ut över det svarta havet och funderade. Därute någonstans låg Kuba. Bara 140 kilometer bort och ändå bara en dröm så länge han befann sig i USA. Han hade för länge sedan undersökt möjligheten att resa iväg för att bekanta sig med kubanskorna, men kört huvudet i väggen. Gamla politiska hinder levde kvar, och ville han till Kuba måste han ta stora omvägar via Mexico, Dominikanska Republiken eller Caymanöarna.

Idiotiskt. Han fick nöja sig med att ha landet kvar på önskelistan. Just nu fanns det viktigare saker att ta tag i. Klockan var strax efter tio när Silfverbielke banade sig in bland människorna och sorlet på Sloppy Joe’s, den bar där Hemingway många decennier tidigare dagligen dränkt sina sorger. Det som varit ett anständigt etablissemang för både stadens fiskare, Hemingway och resten av stadens kulturelit hade nu förvandlats till en bedrövlig turistfälla. På en scen spelade ett country and western-band som aldrig skulle få något skivkontrakt. I souvenirshopen såldes alldeles för dyra t-shirts och på väggarna satt bilder av män som ansåg sig likna Hemingway och som ställt upp i årliga tävlingar om just detta. åt e rvän dar e n

23


Christopher hittade en ledig barstol, slog sig ner och beställde för ovanlighetens skull en Piña Colada. Han gjorde en grimas när den kvinnliga bartendern sprayade färdigvispad grädde från en metallburk över drinken, innan hon ställde fram den i en plastmugg. ”Sju dollar och femti cent, sir.” Rena rånet. Kokainet och den lyckade aktionen i Hemingways hus hade dock gjort honom på ett ovanligt gott humör som han var fast besluten att hålla kvar. Efter att ha smakat på kemikalieblandningen som hade ett rött cocktailbär på toppen, sköt han den åt sidan, beställde en öl och en dubbel whisky. ”Härligt här i Key West, eller vad säger du? Skål, kompis!” Christopher vände sig mot rösten. Till höger om honom satt en smal, mörk man som trots leendet hade hårda ansiktsdrag. Till skillnad från resten av barens gäster var han någorlunda hyggligt klädd och Christopher kände genast sympati. Han höjde sitt glas till skål och svepte sedan sin whisky i ett drag innan han beställde en ny. En stund senare var de båda männen inbegripna i småprat om lite av varje. Kokainet och alkoholen han fått i sig under kvällen hade fått Christopher att slappna av och hans redan goda humör hade stegrats en aning. Hans nye vän hade redan efter några meningar förklarat att ”alla förbannade bögar” var det enda som störde det goda intrycket man fick av Key West och Christopher kunde inte annat än hålla med. Efter ytterligare en drink beställde Silfverbielke in en flaska tolvårig, rökig whisky och två glas. Han kände en behaglig berusning och tyckte plötsligt till och med att den musik som strömmade ut från scenen var riktigt bra. När de skålat igen och kommenterat smaken, drog mannen upp en liten kamera ur fickan. ”Det här måste ju förevigas!” Han vinkade till sig bartendern, bad henne ta en bild och ställde sig bredvid Christopher. De höll upp sina glas och log när det blixtrade. 24

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und


”Ta en till, vetja!” Det blixtrade igen, mannen stoppade ner kameran och sträckte fram handen. ”Vi har ju inte presenterat oss. Chris Lewis. Jag är egentligen döpt till Christopher, tro det eller ej, men det kan ju ingen uttala, ha ha … ” Silfverbielke tog en klunk whisky, njöt när spriten sved till i halsen och kände hur stadigt mannens handslag var. ”Menar du det? Jag heter faktiskt också Christopher.” ”Verkligen? Jag tyckte mig höra en liten släng av brytning. Var kommer du ifrån?” ”Landet Långt Bort”, sa Silfverbielke. ”Sverige.” ”Wow”, sa Lewis. ”Är det inte där alla brudar är långbenta och blonda? Äh, jag bara skojade, men det är väl bilden som sprids av Sverige, eller hur?” De diskuterade skillnaderna mellan USA och Sverige en stund, innan Lewis kom med en lång harang om hur hans hemland höll på att gå under på grund av korrupta politiker och att de förbannade kineserna åt upp Amerika inifrån. Han lutade sig mot Christopher och viskade sluddrande: ”Det blir inte bättre av att det sitter en nigger vid rodret. Om min farsa hade vetat det här hade han vänt sig i sin grav!” Silfverbielke nickade. ”Nä, det skulle behövas lite ordning och reda här.” Genom alkoholdimman i hans hjärna trängde nu en nyfiken fråga fram. Vem var mannen med de sunda åsikterna? ”Tja …” Lewis avbröt sig för att smutta på whiskyn ”… det är ju sånt där som man inte säger till vem som helst. Det blir alltid ett jävla liv när man berättar att man är snut. Jag jobbar på våldsroteln i Naples. Det ligger uppe på Floridas västkust, om du inte visste det. Jag kände att jag behövde en paus och drog ner hit några dagar för att sola och kröka. Du vet, jag ser så mycket skit varje dag och … ” Lewis röst försvann i ett töcken medan innebörden i hans ord långsamt analyserades av Silfverbielkes hjärna. åt e rvän dar e n

25


Snut. Våldsroteln. Naples. Längre hann han inte förrän Lewis tog ett stadigt tag om hans axel, lutade sig närmare och fixerade honom med blanka ögon. Sluddrandet hade tilltagit men ändå tyckte Christopher att det lät som om en högtalarröst ropade ut orden tydligt. ”Du … jävla konstigt sammanträffande förresten. Vi hade ett fall för ett tag sedan. Ung tjej, våldtagen och mördad. Den jäveln hade vridit nacken av henne. Och gissa tre gånger vad vi hittade i hennes lägenhet – en sedel som visade sig vara svensk! Kan du tänka dig, va?” Vad hette hon nu igen – JoAnne … I Christophers huvud höjdes musiken från scenen i ett crescendo innan det plötsligt blev helt tyst. De hundratals gästerna i baren stod stilla och allas ögon riktades mot honom. Lewis mun rörde sig igen, nu i ultrarapid, men Christopher hörde inte orden som kom över hans läppar. Inte förrän han upprepade dem samtidigt som han skakade Christophers axel med ena handen. ”Vad är det med dig, kompis? Du ser så konstig ut. Var det det där jag sa om den mördade bruden …?”

26

da n b u t hl e r

|

dag öhrl und


9789186649814