Tidigare böcker i samma serie: Första säsongen (2009) Andra säsongen (2010) Tredje säsongen (2011) Andra böcker av samma författare: Lyckas med bokutgivning (2010) Lyckas som författare (2013) Fem stjärnor för Färglösa (2014)
© 2014 Hoi Förlag och Sölve Dahlgren Utgiven av Hoi Förlag 2014 InnebandyPiraterna är en fiktiv berättelse. Eventuella likheter med döda eller nu levande personer, företag eller platser samt händelser i verkligheten ska ses som rena tillfälligheter. Bokens hemsida www.innebandypiraterna.se Förlagets hemsida www.hoi.se Författarens hemsida www.solvedahlgren.se Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 ISBN: 978-91-7557-950-4
2
INNEBANDY PIRATERNA FJÄRDE SÄSONGEN av Sölve Dahlgren
3
4
Till Pappa, min mest trogne läsare
5
6
Mjölksyran brände i benen men han tvingade sig att fortsätta trampa på cykeln. Han måste bara bort. Då och då kastade han en snabb blick över axeln för att se om hans förföljare hade kommit ifatt honom. Det var inte mycket trafik ens nere i city vid den här tiden på dygnet. Han svettades och det var ingen risk att han skulle frysa, trots att det var minusgrader ute och snön täckte gräsmattorna i trädgårdarna. Bilarna hördes på avstånd. Och motorcykeln. Plötsligt hörde han sirenerna igen, polisbilar. I fjärran eller åtminstone ett par kvarter bort. Helvete. Gatan övergick i en uppförsbacke, ett par hundra meter lång. Smärtan i låren var värre än i slutet av tredje perioden på en innebandymatch. Här fanns det inte heller någon tränare eller lagkamrater som manade på honom. Han var ensam. Men det fanns en motståndare, eller till och med två, som jagade honom, och en förlust i den här kampen skulle 7
ge betydligt större konsekvenser än någon match han någonsin spelat. Flera års fängelse, säkert. Sirenerna närmade sig. Hade de trots allt fått syn på honom? Han kunde till och med ana blåljusen. Han insåg att han var alldeles för utsatt och synlig. Han måste gömma sig. Han bromsade in häftigt, alldeles för häftigt med tanke på att gatan på sina ställen var glashal av isbeläggningen. Däcket gled, men cykeln saktade in tillräckligt för att han skulle kunna sätta ner fötterna och kliva av. Snabbt lyfte han upp cykeln och klev i snövallen, upp på trottoaren. Då halkade han. Husägaren hade helt uppenbart inte sandat eller saltat. Han föll, lyckligtvis ner i snödrivan, men med cykeln över sig. Han sprattlade för att komma på benen. Snön letade sig in i skarven mellan jackan och handskarna. Framför honom, en hög vintergrön häck med en grind. Blåljusen och sirenerna närmade sig. Han öppnade grinden, drog in cykeln och sig själv och stängde den. Sedan kastade han sig ner på den snötäckta gräsmattan bakom häcken och låg helt stilla och lyssnade. En bil kom körande. Inga blåljus. Fastän han borde vara dold bakom häcken vågade han inte lyfta på huvudet. Den körde sakta. Verkade stanna till precis utanför grinden. Hade de sett hans spår i snön? Ja, de hade stannat. En bildörr öppnades. – Såg ni honom? sa en röst. – Ja, han var här någonstans. Han måste ha gått in i en av trädgårdarna, svarade en annan. Den unge innebandytalangen kom snabbt på benen. De var stumma och stela. Mjölksyran var kvar. Men det var bara att bita ihop. Han hade i alla fall inte kramp. Han 8
sprang över gräsmattan, in bakom huset. Ett lågt staket som han hoppade över. Han landade mjukt på snön och gräsmattan därunder. Snart var han ute på nästa gata. Han genade genom ytterligare två villaträdgårdar, korsade en ny gata. Han övervägde att kasta av sig jackan men tänkte att en svart jacka inte borde vara så ovanlig att den kunde identifiera honom, så han behöll den på. Det var trots allt tio minusgrader den här natten. Han visste fortfarande inte varför polisen hade slagit till mot lagerlokalen. Men han tänkte inte stanna kvar för att ta reda på det. Det borde inte finnas något som kopplade ihop honom med dem som ägde lagret – om de inte bestämde sig för att ange honom, men det trodde han inte. De skulle förmodligen hålla tyst. Flera av dem hade suttit i fängelse tidigare, vilket i sig var en varningsklocka. Han borde inte ha gjort affärer med dem. Det var först när han kommit flera kvarter bort, genat över ett grönområde och passerat ytterligare ett villaområde som han vågade sakta ner. Lungorna brände nästan lika mycket som lårmusklerna, och han hade en hård knut i magen som antingen var håll eller panikångest. Han tänkte på vad som väntade därhemma. På rummet stod väskorna packade för ännu en resa. Det hade just varit snyggt om polisen hade gripit honom mindre än tio timmar innan han skulle sätta sig på tåget till Kastrup. Av den anledningen hade han också tvekat att ställa upp när de ringde. – Nej, jag behöver sova. Jag ska upp tidigt imorgon, det är en grymt lång resa, hade han sagt. – Äh, vadå. Du ska ju sitta på flyget i flera timmar, du hinner sova hur mycket som helst. Kom igen, var schyst nu 9
och hjälp till. Vi har ont om folk och det är massor att göra. Jag ska inte be dig fler gånger, hade bossen svarat. Och här gick han nu. På väg hem utan cykel. Hur skulle han förklara det? Skylla på att den blivit stulen, förstås. Han hade dumpat sin cykel. Den var inte ny, men nästan. En mountainbike, köpt på Blocket för tvåtusenfemhundra kronor ett par månader tidigare. Den här kvällen hade med andra ord varit en ren förlustaffär. Med tanke på polisrazzian kunde han kanske inte ens räkna med att få ut sin lön. Det var ju inte precis så att han hade ett anställningsavtal att hänvisa till. Han tittade sig omkring flera gånger innan han satte nyckeln i låset. Han lyssnade efter bilar och röster. Sedan vred han om och öppnade. När han kommit innanför dörren och fått av sig skor och jacka smög han snabbt in på toaletten, fick av sig kläderna och borstade tänderna. Han ville inte väcka resten av familjen, som lyckligtvis redan hade gått och lagt sig. Han lyfte bort väskorna från sängen: den stora bagen som han med visst våld hade lyckats stänga och väskan med klubbor och skor. Sedan kröp han ner under täcket och kastade ett öga på den gamla klockradion som lyste med röda siffror: 01.43. Han insåg att det bara var fyra och en halv timme kvar tills han skulle stiga upp igen. Vad i helvete har jag gjort egentligen?! tänkte han sedan.
10
Knutpunkten i Helsingborg sjöd fortfarande av liv och rörelse. Gymnasieungdomar lufsade med ryggsäckar och axelväskor, skrattade och samtalade i väntan på en buss. I ett hörn hade en grupp med tio–femton ungdomar samlats kring en vuxen, förmodligen en lärare, som försökte lösa biljetter till dem i automaten. Vuxna i alla åldrar skyndade genom terminalbyggnaden mot rulltrapporna som gick ner till en av perrongerna, där Pågatåg, Öresundståg och SJ-tåg stannade till för att plocka upp passagerare på väg norrut, österut eller söderut. Folk borstade av sig snön, stampade av snöslasket på de redan dyblöta mattorna innanför entrédörrarna. Snön hade gjort ett tillfälligt återbesök så här i mitten av mars, när de flesta bara längtade efter våren. Anton Stankovic blundade. Lyssnade till sorlet och rösterna omkring sig. Han såg fram emot att få lämna snöblasket bakom sig och återse Sydney. Det var rätt otroligt ändå, att de var på väg till sin fjärde säsong på Floorball 11
World Tour. Han hade förnyat sitt pass några dagar före avfärd och hade då påmint alla de andra spelarna om att göra detsamma. – Står du och sover? frågade Charlie Modin. – Mediterar, sa Anton. – Jaha. Har du koll på vilka som saknas? – Tänkte att Emil kunde få sköta det, men han är visst sen, sa Anton. De samlades i en klunga mitt på golvet i Knutpunkten, utanför Pressbyrån. Det gick inte att missa dem. En och annan resenär stannade till och klappade dem på axeln och önskade dem lycka till. Efter förra säsongen var de välkända i Helsingborg. Allt tack vare, eller snarare på grund av, olyckan. Ett par unga killar som bar på varsitt klubbfodral stannade till. – Hej, har ni några provträningar ifall man vill spela med er? frågade en kille som Anton gissade var sjutton– arton år gammal. Killen hade en röd toppluva. – Vi hade en före jul och det är inga nya inplanerade den närmsta tiden. Vi kommer ju att vara borta några månader. Var spelar ni nu? frågade Anton. – FCH. Jag går på innebandygymnasiet, men jag går ut till sommaren och är sugen på att spela på touren några år. Drömmen vore förstås att spela med Consuls, det är mitt favoritlag. – Kul att höra. Men skicka ett mejl och berätta lite om dig själv och dina meriter. Som innebandyspelare, alltså. Så får vi se, vi kanske kör en provträning till sommaren. Just nu är truppen full, men man vet aldrig vad som händer framöver. – Nä, det såg vi ju förra säsongen, sa killen. 12
Anton tänkte tillbaka på olyckan. Igen. De senaste veckorna hade han flera gånger vaknat kallsvettig, och minnena av hur Emil och Robin träffades av bilen plågade honom. Ju närmre avresan de kom, desto tätare kom drömmarna. Trots att han verkligen längtade efter att få lämna Helsingborg och Sverige. Att få komma ut på touren och leva drömmen, innebandyproffs på heltid. – Jo, skador blir det alltid. Samtidigt ska jag vara ärlig och säga att det är väldigt många som hör av sig och vill spela med Consuls, sa Anton. – Det förstår jag. Men jag skickar ett mejl. Mitt mål är att spela i ett FWT-lag, om det sedan blir nästa säsong eller om jag får spela några år till hemma i Sverige får vi väl se. – Spelar du i juniorlaget nu? – Ja, men jag har tränat med A-laget ett par gånger så jag hoppas på ett kontrakt med dem i höst. Annars blir det kanske Engelholm, Landskrona eller Åstorp. Jag vill spela i ett seniorlag nästa år. – Lycka till, sa Anton och skakade hand med den unge killen. – Tack, ni också. Se till att vinna hela skiten nu. – Vi ska försöka. Det kunde ha varit han själv för tre år sedan. Tågaborgs juniorlag. Drömmar om att någon gång få spela i FCH:s tröja i Superligan. Sedan hade de startat Helsingborg Consuls och gett sig ut på den osannolika resan som Floorball World Tour trots allt var. Trots pappans förmaningar så hade de faktiskt lyckats få det att gå runt. Det var fortfarande inte så att de var välavlönade heltidsproffs: Anton hade även denna vinter fått jobba heltid och träna på kvällar och helger. Men de var inte långt ifrån den nivån. 13
– Tjena grabbar, står ni här och hänger? ropade Emil Fredriksson och lyfte på ena kryckan för att peta Brian Jensen i rumpan. Brian ryckte till och vände sig om. Hans ilskna min förbyttes i ett leende. – Välkommen, Emil. Kul att du kunde komma. Borde inte reseledaren se till att komma i tid? sa Brian. Stämningen: hjärtlig men rå. Det var alltid en balansgång. Anton gillade att munhuggas, så hade det alltid varit i alla lag. Men det fick inte gå till överdrift, det hade han insett alltmer för varje säsong som gick. Inte minst mot nyförvärven. – Är du på väg att värva Jonathan Almén? frågade Emil. – Vem? – Har du ingen koll? Du pratade ju precis med honom, den långe killen med röd toppluva. – Han var sugen på att spela med oss, han gick visst innebandylinjen på Filborna, tror jag, sa Anton. – Jonathan är en av de största talangerna i FCH:s juniorlag. Han har redan spelat ett par juniorlandskamper och tränar regelbundet med A-truppen. Det finns till och med de i klubben som menar att han borde fått chansen redan den här säsongen, sa Emil. – Det var som fan, sa Anton. Han borde förstås ha känt igen Jonathan. Nu när Emil sa det så kände han igen namnet från något reportage i HD, och han hade säkert hört det snackas om honom på läktarna. Å andra sidan var han glad om han kände igen alla nyförvärven i deras eget lag. Ett av dem hade han inte träffat ännu: Sami Nikkola, en finsk före detta juniorlandslagsspelare som skulle ansluta först i Sydney. En kompis till målvakten Jari Puttonen. 14
– Där kommer ju Tobbe, sa Emil och pekade mot entrén vid taxibilarna. Tobias Carlsson, mer känd som Tobbe Kock, var ett muskelknippe. Lite längre än Anton och kraftigt byggd. Det var uppenbart att killen hade tillbringat en hel del tid på gymmet när han var yngre. Dessutom var han tatuerad. Inte på halsen och i ansiktet eller ända ner på händerna som en del andra. Anton hade själv aldrig vågat skaffa en tatuering. Han hade funderat på det, men även om han inte alltid lyssnade på sina föräldrar så låg det något i vad mamma Kristina brukade säga om att ingen arbetsgivare ville anställa någon som hade tatueringar över hela kroppen. Tobbe hade fyllt stora delar av kroppen, men man anade det inte förrän han tog av sig tröjan. Så Anton och de andra i laget hade inte sett det förrän i duschen efter den första träningen. Över hela ryggen hade han en världskarta. I grunden endast konturerna av alla kontinenter. Men här och där fanns ett ifyllt land, ungefär som på de förenklade kartorna i någon skolbok från mellanstadiet. Eller en spelplan i det där spelet som de brukade spela hemma hos farfar, RISK hette det väl? Hela norra Europa var ifyllt på det viset. Och sedan enstaka länder i Asien och Sydamerika. – Det där är min världskarta, förklarade Tobbe. Det är alla länder som jag har besökt. Jag tänkte avverka alla länder i världen innan jag dör. – Coolt, hur många länder har du hunnit med? frågade Viktor Malmström, vars storebror hade varit ute och rest en hel del genom tennisen. – Sjuttiosex, så det återstår en del, sa Tobbe. – Hur många länder finns det egentligen? 15
– Sist jag kollade var det tvåhundrafyrtiosex, sa Danto. Men bara hundranittiofyra av dem är självstyrande nationer. Det var nästan kusligt hur han verkade kunna svaret på nästan allt. Danto hade en nästan manisk passion för Wikipedia. När andra surfade runt på Aftonbladet och kollade på klipp där åttaåringar körde iväg med bilar eller bankrånare halkade på nysvabbade golv så satt Danto hellre och klickade runt och läste på Wikipedia. Fakta, fakta, fakta. Dessutom hade han lätt för att lära. Han hade verkligen läshuvud, som hans mamma brukade kalla det. Han hade givetvis gått en naturvetenskaplig inriktning på gymnasiet, och hans föräldrar hade förväntat sig att han skulle söka in på högskolan, läsa vidare i fyra–fem år och skaffa sig en ordentlig utbildning. Ingenjör av något slag kanske, eftersom han förutom en förmåga att memorera nästan hur mycket som helst också behärskade matematik. Lyckligtvis för laget så tyckte Danto fortfarande att det var roligare att spela innebandy än att plugga. Han nöjde sig med att plugga på Wikipedia. – Oj, då har du bara hundrafemtio kvar, sa Viktor. – Hundrasjuttio, rättade Danto. – Men vi kommer att hinna med ett par av dem på touren. Jag har till exempel aldrig varit i Australien, sa Tobbe. – Inte? Vi har varit där tre gånger redan, sa Viktor. – Tror ni att vi hinner över till Nya Zeeland också? frågade Tobbe. – Det är inget planerat, men det kanske vi kan göra. Vad säger Emil reiseleiter? – Va? Emil hade uppenbarligen stått försjunken i sin mobil16
telefon och läst mejl. Han hade inte lyssnat på konversationen. – Tobbe vill åka till Nya Zeeland, sa Viktor. – Jaha. Vi borde vara direktkvalificerade till Dubai, så vi har ju en vecka efter Sydney. Vi får väl kolla på biljettpriserna och sedan rösta. Det lär ju kosta lite extra, sa Emil. – Vi får se till att vinna i Sydney med andra ord, sa Tobbe. – Ja, vinner vi ett par turneringar så har vi råd. Pengarna. Anton hade förträngt ekonomin, en fråga som alltid hängde över dem. De hade visserligen ett mycket bättre utgångsläge inför den här säsongen. Uppmärksamheten kring olyckan hade gett dem mängder av nya fans, och fler tidningsartiklar och tv-inslag än han kunde räkna. Det i sin tur hade inneburit att fler sponsorer blivit intresserade. Kort sagt – tack vare sponsorer så hade de redan innan säsongen började säkrat en hel del av årets budget. Något som han själv blivit mer involverad i den här vintern när Emil inte hade dragit ett lika tungt lass. Det var verkligen skönt att Emil var på benen igen. Även om han hade långt kvar till en comeback på plan, så lättade trycket på honom själv när Emil bestämde sig för att följa med på touren. – Okej, dags att pricka av alla på listan. Är det någon vi saknar? sa Emil med höjd röst. Samtalen runtomkring avbröts. – Hampus är inte här, sa Charlie Modin och ställde ner sin väska. – Han hoppar på i Landskrona. Han har sovit hos sina föräldrar, sa Emil. – Robin är inte heller här, sa Charlie. 17
Några skrattade. Anton tyckte fortfarande inte att det var riktigt okej att skämta om det. Robin skulle knappast spela innebandy på länge än. Han hade fortfarande huvudvärk emellanåt. Läkarna hade visserligen låtit honom börja träna lite lätt, men inte där det fanns risk för kroppskontakt. Rehabträning, precis som för Emil, men på en helt annan nivå. Skallskador var inte att leka med. – Jodå, jag är här, sa plötsligt en röst bakom dem. Han vände sig om. Där stod Robin Gonzales, trots allt. Anton fattade ingenting. – Vad gör du uppe så här dags? frågade Charlie. – Var ju tvungen att se till så ni kommer iväg ordentligt. Nä, jag skulle ändå ner på stan så jag tänkte bara vinka av er. Det dröjer ju innan vi ses igen, för ni kommer väl inte hem med svansen mellan benen efter en månad nu? sa Robin. – Haha, knappast, sa Charlie och omfamnade Robin. Resten av laget samlades runt Robin. Kramar och handslag utbyttes. Anton kände tårarna tränga på i tårkanalerna, men han höll tillbaka dem. Känslorna inom honom var blandade. Å ena sidan glädje och lättnad över att se Robin vara en del av laget trots att han inte kunde följa med, å andra sidan sorg över att han skulle bli tvungen att stanna hemma. – Helvete! Alla stannade upp och tittade på Emil. – Tåget går om tre minuter! ropade Emil, och plötsligt fick de alla bråttom att plocka upp sina väskor. De hade haft gott om tid när de anlände till Knutpunkten, men efter allt småprat och alla artighetsfraser så hade minuterna tickat iväg i rask takt. Emil hade åtminstone varit så för18
utseende att han hunnit köpa biljetter till samtliga i laget. De sprang mot rulltrappan och lämnade Robin ensam kvar på golvet, mitt i Knutpunkten. Inga väskor stod kvar på golvet, noterade Anton. Precis när han klev på rulltrappan vände han sig om igen och mötte Robins blick. Det var egentligen för långt bort, men han kunde ha svurit på att Robin grät.
19
Efter panikpåstigningen i Helsingborg så flöt resten av resan på utan problem. Emil Fredriksson kände sig dock väldigt stel när han klev av planet i Sydney. Han var glad att han trots allt hade tagit med sig kryckorna. Att han låtit sig övertalas av sin mamma. Hon hade haft rätt. Han hade aldrig orkat gå en hel dag utan stöd. Trots ihärdig rehabträning så svullnade knäet fortfarande när han gick längre sträckor. Å andra sidan hade en halv dags stillasittande i en flygplansstol inte gjort det bättre. Rörelse i lagom mängd. Simning var bäst, då hade han fortfarande smidighet och rörlighet. – Hur känns det, Emil? Erkänn nu att du bara har med dig de där kryckorna för att du ska slippa bära ditt bagage, sa Charlie och satte armbågen i sidan på honom. – Ja, det är klart. Det gäller att vara smart, sa Emil och skrattade. Samtidigt tänkte han att han mer än gärna hade bu20
rit allt själv. Och innan den här säsongen var slut så skulle han göra det. Han längtade redan efter att kasta kryckorna. Lämna dem på ett hotellrum eller i ett omklädningsrum någonstans långt hemifrån och sedan stå stadigt på egna ben när de kom tillbaka till Sverige. Alla fick med sig väskorna från bagagebandet. Det var en positiv överraskning att slippa fylla i en massa blanketter och vänta några dygn extra på att få väskorna levererade till hotellet. Tjusningen i att få ut pengar på försäkringen för att kunna handla kläder och annat nödvändigt hade för länge sedan försvunnit. Samtidigt fick han och de andra inte längre panik när de stod vid ett bagageband och väntade förgäves på den sista väskan. Det hörde till vardagen på touren. – När ska du göra det då, Tobbe? frågade Viktor och dunkade nykomlingen i ryggen. – Göra vadå? – Tatuera in Australien. Det blir ju en rätt rejäl tatuering, inte som Irland eller Luxemburg precis. Det är ett jäkla stort land. Det lär göra ont, sa Viktor. Emil och Charlie, som stod närmst och hörde, kunde inte låta bli att skratta högt. Tobbe var tyst ett ögonblick, som om han tänkte på den smärta som väntade. Emil hade heller aldrig låtit tatuera sig. Men det kunde knappast vara värre än den smärta som han upplevt i samband med olyckan och tiden därefter. Å andra sidan skulle han aldrig ha utsatt sig för det frivilligt. – Ja, det lär kännas. Men det är inget problem. Fast du kanske också är sugen på att hänga på? Jag har hört att det finns flera bra studior här i Sydney. De kan säkert hjälpa dig med en egen världskarta på ryggen, sa Tobbe. 21
Viktor svalde skrattet, men Emil och Charlie skrattade ännu mer. – Nä, jag tror jag hoppar över det, sa Viktor. – Äh, kom igen nu. Du behöver inte ta en världskarta. Kanske en liten delfin på vristen, sa Charlie. – Tatuera dig själv om du tycker det är så kul, sa Viktor. – Jag tänkte faktiskt göra det på Nya Zeeland, och ta Australien på samma gång ifall vi kommer dit, sa Tobbe. – Du kan ju tatuera dig hos maorierna, sa Danto som givetvis hade lyssnat. Den grabben har stora öron, tänkte Emil. – Mao-vadå? sa Viktor. – Maorierna. Ursprungsbefolkningen på Nya Zeeland. Deras traditionella tatueringar innebar att man skar ut mönster i huden, vilket lämnade en skrovlig yta. Svärtan fick de från svamp och bränt timmer. Oftast tatuerade de sig i ansiktet och på låren och ryggen. Emil kunde nästan känna smärtan och obehaget när Danto berättade. Han mindes någon film han sett där en av huvudpersonerna, förmodligen the bad guy, hade haft hela ansiktet fyllt av svarta fåror i ett mönster. Skräckinjagande. – Jag tror jag föredrar lite mer moderna tatueringar, sa Tobbe. *** De anlände till Sydney ett par dagar innan huvudturneringen skulle börja. Kvalspelet var i full gång och publiksiffrorna var riktigt imponerande. Intresset för Floorball World Tour hade ökat för varje säsong, åtminstone på de 22
flesta platser i världen. Emil och Anton passade på att se några av kvalmatcherna med hemmafavoriterna Sydney Surfers. – Visst har vi spelat mot dem? frågade Anton. – Jag tror det. Det finns ju flera Sydneylag: Kangaroos, och sedan finns det väl något till? Var det White Sharks? – Kanske. Men Melbourne Barracudas är det bästa laget från Australien. Och Surfers är tvåa, i alla fall när man kollar tidigare säsonger. – Ja, men det kan ju komma nya. De här är ju faktiskt inte så dåliga, sa Anton och pekade på hemmalaget som spelade i vita tröjor med ett klubbemblem på magen, en orangefärgad symbol som han inte kunde urskilja riktigt. Men den påminde lite om … Nemo. De hade en liten fisk från en Disneyfilm på bröstet. – Nja, jag tycker mest det är motståndarna som är riktigt dåliga. Svårt att dra några slutsatser när det är så lågt tempo. Fast tolvan har bra teknik, skjuter bra ur oväntade vinklar. Kolla, sa Emil samtidigt som nummer tolv i hemmalaget vände bort sin back och drog upp bollen i nättaket vid första stolpen. 6–2 till Newcastle Clownfish. – Haha, kolla här. Du kommer aldrig att tro det, gissa vad killen heter! – Nä, vadå? Nemo? – Ja, hur visste du det? Måste vara han som gett namn åt laget. Rätt kul faktiskt. Undrar vad Disney tycker om det, sa Emil och tänkte på vilken möjlighet det faktiskt fanns i att dra nytta av ett redan känt varumärke. Med en spelare i laget som dessutom hette Nemo så var möjligheterna nästan ännu större. Vilken story. Han öppnade mobilen och började läsa om laget Clownfish. Hemmaklacken sjöng 23
en sång om hur motståndarna aldrig skulle kunna hitta Nemo. Den var riktigt, riktigt bra. – Tröttnade du på att kolla på matchen, eller? Ska vi gå ut på stan istället? frågade Anton när andra perioden var slut. Emil hade inte sett mycket av matchen. Istället hade han fastnat på Floorball World Tours hemsida och läst om Newcastle, som alltså inte var ett engelskt lag utan hörde hemma i Newcastle, Australien. – Kanske det, sa Emil och läste en nyhet om att Clownfish hade värvat flera spelare från just Sydney Surfers, och därmed förväntades utmana Melbourne om titeln som bästa laget på kontinenten Australien. – Om du orkar, alltså. Vi kan se sista perioden också. Men då får jag nog gå och handla en Cola först. Emil sneglade på kryckorna. Hans ständiga följeslagare. Han hade kört ett träningspass på en timme i hotellpoolen tidigare på morgonen medan Anton och de andra gett sig ut på en löprunda. Han funderade på att hyra en cykel och hänga med de andra någon dag, men var fortfarande lite osäker på om högerknäet var redo för cykling. Det borde inte belasta speciellt mycket. – Jag orkar. Det här lär inte bli särskilt spännande, sa Emil. På resultattavlan stod det nu 9–3, och clownfiskarna skulle sopa banan med Pulau Tekong, ett lag från Singapore som väl aldrig tagit sig in i huvudturneringen förutom vid turneringen i sitt eget hemland. *** I första omgången ställdes Helsingborg Consuls mot Sydney Surfers. De hade visserligen förlorat i kvalet mot New24
castle Clownfish, men hade ändå fått ett wild card och därmed en plats i huvudturneringen. Consuls var seedade som trea i turneringen. – Okej, killar. En premiär är en premiär, tänk på att Surfers spelar på hemmaplan. De vill inget hellre än att slå ut oss och bli hjältar. Vi ska se till att skjuta mycket, se till att träffa mål hela tiden, sa Kalle vid genomgången. Kalle hade bestämt sig för att köra vidare ytterligare en säsong, vilket också innebar att Weber fortsatte. Även om Anton och de andra, som en gång varit med och bildat Consuls, skulle fylla tjugotvå år den här säsongen så var de fortfarande unga och orutinerade i jämförelse. – Deras målvakt släpper massor av returer, det såg vi i kvalfinalen mot Clownfish. Forwards, se till att gå in och ta striden i boxen så ska ni se att det ger utdelning, sa Emil. – Och så ser ni till att rensa undan framför mig, sa Jari. – Men du släpper väl inga returer? frågade Charlie. – Nä, egentligen inte. Men det kan ju komma stolpträffar, sa Jari. Det knackade på dörren. Dags att springa in på plan. *** Surfers fick en drömstart. De gjorde precis det Kalle sagt åt helsingborgarna att göra. De sköt på mål och skickade in två man på kassen som fajtades om returerna. Redan i första bytet tappade Jari ett skott, och backarna framför honom, Kalle och Anton, var inte tillräckligt nära sina motståndare. Istället kunde Jeff Taylor peta in 0–1 redan efter femtiofem sekunder. – Skit också! sa Anton och satte sig på bänken. 25
– Inget bra första byte. Men det är långt kvar, vi fixar det här, sa Kalle. Resten av första perioden tillhörde Helsingborg Consuls. De täppte till bakåt och tryckte tillbaka Sydney. Brian Jensen sköt stenhårt från kanten och Surfers målvakt kunde inte hålla den. Charlie slog in säsongens första mål på tennis ur ingen vinkel alls. Brian gjorde sedan 2–1 och 3–1 på två välplacerade skott innan Tobbe Kock fick spräcka sin målnolla i debuten. 4–1 blev sedan till 8–1 i andra perioden, och därmed förvandlades tredje perioden till en transportsträcka. Även om Surfers reducerade tidigt till 8–2 och 8–3 så var det aldrig någon fara. Matchen slutade 10–4 och Consuls var vidare till andra omgången. – Härligt, ska vi dra ut och ta en burgare ikväll? *** Efter att de duschat klart och klätt om efter matchen tog han upp mobiltelefonen ur väskans innerfack. Han tände displayen och såg att det hade kommit ett nytt sms. Kanske någon hemifrån, kanske mamma eller pappa som undrade hur det hade gått i matchen. Eller ville gratulera ifall de nu hade suttit uppe och sett den på webb-tv. Men det var inget glatt tillrop som väntade. Han läste meddelandet och kände hur det knöt sig i magen. Det var ditt fel. Du kommer att få betala för det här. Säg inget till polisen. Helvete. Det här var inte bra. Inte alls bra. Varför, varför hade han gått med på att göra det? 26