T ONI NO GUERR A
HONU NG E ’ MÉ L
TONINO GUERR A Honung E’ mél
Översättning och inledning Ida Andersen
Atrium
Utgivningen av denna bok har möjliggjorts med stöd från
www.atriumforlag.se www.3xtonino.com Originalets titel: E’ mél Översatt från italienskan (Il Miele) Boken utgavs för första gången 1981 Text © Maggioli editore, 1982 Översättning och inledning © Ida Andersen Omslagsfoto och fotografi i boken © Andreas Kassel Omslagsformgivning © Camilla Iliefski Atrium Förlag, Umeå 2013 Tryckt hos Printon Trükikoda AS, Estland 2013 isbn 978-91-86095-31-4
Ma la mi ma, me mi ba, ma la mi nòna, me mi nòn e i bisnónn, e ma tótt quéi ch’i zcuréva snò in dialèt.
16
Till min mor, till min far, till min farmor, till min farfar, till mina farfÜräldrar och till alla dem som bara talar dialekt.
17
Cantèda próima Ò ciap un tréno in chéursa ch’éva stènt’an finóid e quatar dè. A n u n putéva piò da stè in zità sa tótt cagli òngi davènti ma la bòcca. Adès a so aquà te mi paàis, da e’ mi fradèl. L’è pin ad chèsi svóiti. Da meladusént ch’a sémmi, a s sémm ardótt in nóv: me ch’a so apéna arivát, la Bina, Pinèla e’cuntadóin, e’ mi fradèl che sta sémpra tla chèsa vècia, la Filuména se su fiul imbezéll e tri pensionèd ch’i sta disdài sòura i scalóin dla piaza e che una vólta i féva i calzulèr. Ch’ilt i è andè chisà duvò: Amèrica, Austraglia, in Brasóil in dò che Fafìn e’ mat l’andéva a caza se curtèl e l’à amazè un giaguaro credénd ch’e’ fóss un gat. Te melanovzént e vóint una masa ad muradéur, dop a si móis ad viaz sla tèsta spindléun d’una bèrca a guardè l’aqua de mèr e pu quèla d'un fiómm ch’u n finéva mai, i è arivàt ma la Muraia Cinàisa
18
Första sången Jag tog ett tåg i farten när jag var fyllda sjuttio år och fyra dagar. Jag stod inte längre ut i stan med alla dessa naglar för munnarna. Nu är jag här i min hemby, hemma hos min bror. Här är fullt av tomma hus. Av de tolvhundra som vi var finns bara nio personer kvar: jag, som precis har kommit, fru Bina, bonden Pinela, min bror som alltid håller till i det gamla huset, Filomena med sin efterblivna son, och tre pensionärer som sitter på torgets trappsteg och som en gång i tiden var skomakare. De andra har gett sig iväg, långt härifrån: till Amerika, Australien och Brasilien där galne Fafin gick på jakt med kniven och dödade en jaguar i tron att det var en katt. Nittonhundratjugo reste en grupp murare, i sex månader med huvudena hängande ut från båten där de såg havet och vattnet i en flod som aldrig tog slut tills de anlände till Kinesiska muren
19
ch’la s’éra ròtta dimpartótt e u i éra bsògn dal mèni di puràz. Próima da sparói de tótt e’ ba dla Bina ch’l’éra sa lòu l’à fat avài nutóizi un an par cl’èlt che pu i li cèma ”al lèttri da la Cina”. Tla próima e’ dmandéva d’una chèvra ch’l’éva la févra e dè ch’l’éra partói, tla sgònda l’à détt ch’l’éva magnè una béssa, tla térza e’ parléva d’una dòna ch’la i tachéva i butéun, la quèrta la éra pina ’d scarabócc cumè ch’e’ fa al galóini te pantèn, par fè capói che ormai l’éra un cinàis e u s’éra scórd iniquèl, ènca al paróli. I méi i n s’éra mai móss da chèsa: e’ mi ba e’ vendéva e’carbòun e la mi ma la tnéva i chéunt s’un fòi ad chèrta zala. Dato ch’la n savéva nè lèz e nè scróiv la féva dal róighi drétti par la zénta mègra e di tónd par i cliént piò gras. I nómar la i tnèva dróinta la su tèsta e quant ch’i paghéva la i scanzléva s’una cròusa. Aquè l’aria la è bóna e l’aqua la va pri fóss, machini gnént e i chèn i sta stughléd te mèz dla strèda.
20
som var trasig överallt och i behov av arbetarhänder. Innan han försvann för alltid, brukade Binas pappa som var med dem, höra av sig en gång om året, brev som de sen kallade ”breven från Kina”. I det första frågade han om en get som hade haft feber samma dag han reste iväg, i det andra sa han att han hade ätit en orm, i det tredje pratade han om en kvinna som sydde i hans knappar det fjärde var fullt av kråkfötter, sådana som hönorna gör i leran, så att vi skulle förstå att han nu var kines och att han hade glömt allt, till och med orden. Mina föräldrar hade aldrig lämnat sitt hem: min far sålde kol och min mamma förde räkenskaper på ett gulnat pappersark. Eftersom hon varken kunde läsa eller skriva gjorde hon raka streck för dem som var magra och ringar för de tjockare kunderna. Siffrorna höll hon i huvudet och när de betalade strök hon ut dem med ett kryss. Här är luften bra och vattnet flödar i bäckravinerna. Inga bilar finns och hundarna ligger utsträckta på gatorna.
21
Cantèda óng Du dè fa ch’ l’éra la próima dmènga ’d novèmbar u i éra una nèbbia ch’la s taiéva se curtèl. I èlbar i éra biènch ad bróina e al strèdi e la campagna al paréva quérti ’d lanùl. Pu l’è avnù fura e’ sòul ch’l’à sughé l’univérs e sultènt agli òmbri agli è rèsti bagnédi. Pinèla e’ cuntadóin e’ lighéva al vóidi de filèr sa dagli érbi sècchi ch’e’ tnéva tra gli urècci. Intènt ch’e’ lavuréva me a zcuréva dla zità, dla mi vóita ch’l’éra pasa t’un balén c ch’u m féva paéura la mórta. Alòura l’à férum tótt i ruméur ch’e’ faséva sal mèni e snò adès u s’è santói un gazòt ch’e’ cantéva a là dalòngh. U m’à détt: parchè paéura? La mórta la n’è méga nuiòusa, la vén una vólta snò.
46
Elfte sången För två dagar sedan, den första söndagen i november, var det en dimma som gick att skära i med kniv. Träden var vita av rimfrost och vägarna och fälten föreföll täckta av lakan. Sedan tittade solen fram som torkade upp universum och bara skuggorna förblev våta. Bonden Pinela knöt fast raderna av vinstockar med torra grässtrån som han hade bakom öronen. Medan han arbetade pratade jag med honom om staden, om mitt liv som hade blixtrat förbi och om att jag var rädd för döden. Då slutade han med oväsendet hans händer åstadkom och först då hördes en sparv som sjöng långt därnere. Han frågade mig: Varför är du rädd? Döden är väl inte farlig, den kommer bara en enda gång.
47
H O NUN G
Då slutade han med oväsendet hans händer åstadkom och först då hördes en sparv som sjöng långt därnere. Han frågade mig: Varför är du rädd? Döden är väl inte farlig, den kommer bara en enda gång. Den italienske poeten Tonino Guerra (1920 – 2 012) – internationellt känd som filmmanusförfattare för sina många samarbeten med regissörer som Fellini, Antonioni och Tarkovskij – skrev större delen av sin lyrik på den genom århundraden muntligt traderade och idag utdöende dialekten romagnolo. Honung är den första av Guerras många diktsamlingar som utkommer på svenska – en diktcykel med trettiosex sammanflätade sånger om två gamla bröder i en liten italiensk by, inte alltför olik den by där Guerra själv växte upp. För den svenska språkdräkten står Ida Andersen som även författat ett initierat förord till denna tvåspråkiga utgåva, som också inkluderar originaltexten på romagnolo.