9789176458570

ISBN 978-91-7645-857- 0 © Dave Rudden, 2 016 Originaltitel: »Knights of the Borrowed Dark« Originalförlag: Puffin Books / Penguin Random House Översättning: © Carla Wiberg, 2 016 Omslagsillustration: Owen Freeman Formgivning: Lars Sundh Sättning: Pelle Isaksson Tryck: ScandBook, Falun, 2 016

Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se

DAV E RUDDEN

DET LÅNADE MÖRKRETS RIDDARE

ÖVERSÄT TNING

CARLA WIBERG

STOCKHOLM

Till Eilish – jag lovade ju.

Om man inte hoppar i där vattnet når en över huvudet, hur ska man då kunna veta hur lång man är?

T. S. Eliot

5

6

PROLOG TICK

I e f t e r h a n d stod det klart att det hade varit fel att fylla barnhemmet med böcker.

Föreståndaren, direktör Ackerby, trummade med fingret på tekoppens kant. Vilken oordning! tänkte han.

Långt nere på skolgården dök barn ut och in i skuggan av tornet där han hade sin expedition. Spridda grupper stod och pratade, högt och ivrigt. Om besökarna, naturligtvis. Så blev det när tvåhundrafemtio pojkar och flickor hölls instängda så här.

Förra veckan hade en trast flugit emot ett klassrumsfönster och sedan hade ungarna inte hållit tyst en minut på flera dagar. Hade de döpt den? Det skulle inte förvåna honom.

Ackerbys blick svepte över byggnaderna nedanför. Cross­ capers barnhem halvlåg på bergssluttningen som om någon hade tappat det där – en grånande samling gamla tornprydda hus och några nyare, enklare byggnader som skakade när det blåste för hårt och svettades när det blev för varmt.

Det var nästan omöjligt för barnhem att inte framstå som dystra, men Ackerby hade alltid tyckt att Crosscaper verkade njuta särskilt mycket av det – som om det visste att otaliga barn fick mardrömmar av de knakande, sackande murarna och de skramlande fönsterkarmarna. »Mr Ackerby?« Sekreterarens röst kom sipprande i snabbtelefonen och Acker­ by tryckte hårt på svaraknappen. »Ja?« »Fjorton-nollnoll-besökarna är här nu. Ska jag visa in dem?« Direktören hörde honom knappt. Han satt och stirrade på det senaste tillskottet till barnhemmets lokaler. Bland Crosscapers betryggande gråtoner gav det samma nästan opassande fräscha 7

intryck som en frisk människa i en sjukhussal. Lysande vita väg­ gar. Blänkande nya fönster. En dörr som inte gnisslade när den öppnades utan viskade som i förtroende. Utanför den väntade barnen som de hade gjort ända sedan första dagen.

Ett bibliotek. Som om inte prästen satte nog med griller i huvudet på dem!

Snabbtelefonen rapade igen. »Mr Ackerby?« Ackerby suckade. Han hade bläddrat igenom en och annan av de slitna biblioteksböckerna, och det var precis som han hade fruktat. I hans eget kontorsrum var det praktfulla skinnband som trängdes på hyllorna (ordet bok var plågsamt otillräckligt – det här var volymer, det var folianter, det var litterära verk), sådana som man tog på sig bomullsvantar innan man rörde vid. Om man nu rörde vid dem alls.

En del av dem hade över huvud taget aldrig slagits upp, tänkte han stolt.

Biblioteksböckerna, däremot, var sönderlästa. Och vad innehöll de? Den ena berättelsen efter den andra om barnhemsbarn som räddades ur sitt elände. Och nu började förhoppningsfulla ungar packa sina väskor så fort det kom besök, redo för sina nya liv som trollkarlar, krigare eller förutspådda konungar.

Ackerby fnös. Utvalda, minsann! Om någon hade velat ha dem skulle de inte ha varit här. »Ja, visa in dem. Och servera oss te.« Han tänkte efter. »Nej, inget te.« Direktör Ackerby trodde inte på att fjäska för besökare. Han kunde den här konsten. Inspektörer fick vänta i tio minuter – det gick inte an att irritera dem, men de skulle heller inte få känna sig alltför betydelsefulla. Advokater togs emot ögonblickligen (man visste ju aldrig vem som skulle få betala kalaset till sist), och tilltänkta föräldrar fick tåla sig i en halvtimme. Det var ett sätt att pröva hur angelägna de var.

Om man inte var beredd att dricka uselt kaffe och bläddra i inredningstidskrifter från förra året, då förtjänade man inte heller något barn, enligt Ackerbys åsikt.

8

»Mr Ackerby?« Skuggor skymtade i dörröppningen.

Ackerby tyckte bäst om svag belysning. Det sänkte elräkningarna, i alla fall lite, och han hade en obestämd idé om att det kunde vara nyttigt för barnen. Motion för ögonen, kanske. Besökarna hade stannat i dunklet mellan ljuskretsen från Ackerbys skrivbordslampa och skenet som föll in i rummet från korridoren.

Deras ansikten låg i skugga och gick knappt att urskilja.

Först var Ackerby inte riktigt säker på att de över huvud taget var människor. »Tack för att ni tar emot oss med så kort varsel«, sa den minsta av besökarna. »Jag tycker inte om att stjäla tid från personer som har mycket att stå i.« Paret tog ett steg framåt på samma gång. Kvinnan var lång och smal med ryggraden krökt som en gammaldags klädgalge, huden och kläderna vita som rimfrost, håret tvärklippt som en fransig kritvit mopp. Mannen bredvid henne var blek och rund som ett gåsägg, med en yvig, färglös kalufs som dansade och gungade som om den försökte rycka sig loss från hårbottnen.

Det knarrade i västen när han räckte fram handen till Ackerby.

Som regel log Ackerby ganska brett (om än en aning kyligt) och tog i hand lite för hårt medan han frågade efter besökarnas namn. Han var stolt över sitt handslag. Han hade läst flera böcker i ämnet. Man skulle krama fast och smärtsamt. Det var så man tog befälet över ett möte.

Nu tog mannen med västen hans hand. »Att stjäla tid från de sysslolösa är ju däremot inget brott.« Smärtsamt.

Liksom på långt avstånd märkte Ackerby att benen i hans egen hand gav ifrån sig små dova smällar när besökarens grepp hade pressat dem mot varandra, som när en hopklämd plast­flaska återtar sin form. Allt han hade läst om vikten av ett kraftfullt handslag ersattes av suddiga teckningar ur medicinska läroböcker… och sedan av ingenting alls.

Han lyckades låta bli att flämta högt av lättnad när mannen 9

med västen släppte taget. Besökaren flinade glatt mot honom, sjönk ner i en fåtölj med en belåten suck och vinkade åt Ackerby att göra likadant.

Kvinnan hade en otänd cigarett hängande i mungipan. Hon rörde sig inte. Hon bara stirrade.

Smärtan i Ackerbys hand gick över och han blev sig själv igen.

Befalld att sitta ner – i mitt eget rum?!

Han marscherade runt skrivbordet, vände på klacken och betraktade besökarna med kall blick. När han stod bakom skrivbordet kändes det bättre. Det berodde bara på att han var stolt över inredningen, intalade han sig – inte på att det var skönt att få en skiva massiv ek mellan sig själv och mannen med västen. »God dag«, sa Ackerby fast han inte menade det och det inte var det. »Välkomna till Crosscapers barnhem. Hur var namnet?« Han blev ännu mer illa till mods när besökarna fortsatte att stirra uttryckslöst på honom. Han kunde inte sätta fingret på vad det var för fel, men det var något… analyserande över deras ansikts­uttryck. Som om de inom sig höll på att räkna ut någonting om Ackerby – en ekvation som han inte skulle gilla. »Namnet?« upprepade Ackerby. Denna enkla fråga behövde absolut inte förklaras, men ändå kunde han inte låta bli att stamma fram: »För tidbokningens skull. Diariebokens, menar jag.« Meningen fick hänga i luften och långsamt svälta ihjäl. »Namnet?« sa mannen med västen efter en evighet. »Javisst ja, namnet. Förlåt. Vi är nya.« Blicken i hans mörka ögon flög runt i rummet som flugor innan den landade på Ackerby igen. »Ellicott blir bra. Angenämt.« Det hade det inte varit dittills, men en sådan artighet kunde man inte lämna obesvarad. Ackerby tvingade fram ett leende. »Givetvis. Roligt att rå…« Han rynkade pannan. »Vad menar ni med ›nya‹?« Mannens leende blev bredare. »Jag förstår att ni är en upptagen man, så vi ska inte störa er längre än nödvändigt. Vi söker en pojke. Denizen Hardwick.« Det dröjde några sekunder innan Ackerby fick fram en inre 10

bild. Inget fel med det – det var ju det man hade arkiv till, man fick inga extrapoäng för att man kunde alla fakta utantill. Hardwick var… liten. Vanlig. Han hade… hår. Brunt? Rött?

Föreståndaren rynkade pannan igen. Det enda han egentligen kom ihåg om pojken var att han aldrig hade gett upphov till särskilt mycket administrativt arbete, och det var den enda egenskap hos barn som Ackerby faktiskt uppskattade.

Men det var något annat… något som han inte kunde erinra sig… »Hur så?« frågade Ackerby.

Cigaretten vandrade långsamt över till kvinnans andra mungipa. »Han bor väl här?« Mannen knäckte med knogarna mot ­hakan, så ljudligt att barnhemsföreståndaren ryckte till. »Utmärkt. Vi har letat efter honom länge. Vi är… släkt med honom.

Anhöriga.« Det knöt sig i magen på Ackerby. Den här typen ljög för ­honom, det var han övertygad om. Han hade ingen aning om hur han kunde vara så säker på det, men det där flinet var inte släkt med någonting – annat än möjligen en spindel. »Jag måste se efter i arkivet«, sa Ackerby stelt. Så sa han alltid när han visste svaret på en fråga men inte gillade att den hade ställts. »Namnet låter bekant, men…« »Vi ska inte ta upp särskilt mycket av er tid«, sa mannen med västen. »Vi vill bara veta ett och annat. För det första: har han fyllt tretton år?« Aha! Det var därför Denizen Hardwick hade fastnat i Acker­ bys minne. »Ja, faktiskt«, sa han. »För några veckor sedan.« Han lät blicken glida över skrivbordet. »De ville ha mig att skriva mitt namn på ett gratulationskort… Jag är säker på att jag såg det här…« »Kortet har ingen betydelse«, sa mannen lågt. »Vi har letat länge och väl efter Denizen. Så synd att vi inte fick vara med om födelsedagsfirandet.« Ordet kilade över hans tunga som en kackerlacka. »Men strunt i det. Var är han nu?« 11

»Nu?« Mannen fingrade på knapparna i västen. »Någon bör ha kommit och hämtat honom på trettonårsdagen. En annan… släkting, kanske. Som tog honom med sig till ett nytt liv.« De fylliga läpparna drogs till ett glädjelöst leende. »Nytt och spännande.

Vi skulle vilja veta vart de tog vägen. Var Denizen Hardwick befinner sig nu.« »Jaså«, sa Ackerby. »Han är där nere.« Mannens blick blev skarpare. »Förlåt?« »Han är där nere. I något klassrum, skulle jag tro.« Cross­ capers föreståndare rätade högdraget på sig. »Jag vet inte var ni har fått era uppgifter ifrån, min bäste herre, men det är ingen som har tagit med sig Denizen Hardwick till något nytt liv. Han bor fortfarande här, vare sig han har fyllt tretton år eller inte.« Paret utbytte en blick. »Är det… problematiskt?« sa Ackerby. Hans plötsliga trots dog bort lika snabbt som det hade kommit. Han visste inte vad de här två var för ena, och deras frågor gjorde honom nervös. »Neej«, sa mannen långsamt, som om han smakade på ordet. »Inte alls. Och han har inte fått något besök?« »På födelsedagen?« sa Ackerby oförstående. Samtalet hade dragit i väg åt ett obegripligt håll och nu började han få ont i huvudet. Hans egna pulsslag bultade plötsligt så ljudligt i öronen. »Över huvud taget«, sa mannen. »Men i synnerhet den dagen.

Något som helst besök.« Ackerby skakade på huvudet. Mannens ögon var… underliga.

De glittrade av ett slags kallt, metalliskt ljus. Ackerby kunde inte avgöra vilket som var svårast – att se in i dem eller titta bort. »Bra. Vidare… Hände det något konstigt på hans födelsedag? Räknat från midnatt till midnatt? Något udda som ni lade märke till?« Ackerbys huvudvärk blev värre. »Jag måste be er…« »Det är en enkel fråga. Några bränder, försvinnanden, skador, 12

rumsliga förvrängningar eller ovanliga ljusfenomen, egendomligt rörliga skuggor…« Svetten bröt fram i Ackerbys panna. Hans tålamod – som inte ens i bästa fall var särskilt långvarigt – tog tvärt slut. »Min herre, jag vet inte vilken sorts vansinne ni lider av, men det finns varken rim eller reson i era frågor. Ni kan inte bara stövla in till mig utan legitimation, utan dokumentation, och börja babbla om egendomligt rörliga skuggor! Vem tror ni att ni är, egentligen?« Han som hade presenterat sig som Ellicott suckade och höjde ena handen till tinningen. Ögonen smalnade som hos en be­ sviken äldre släkting, och med ens blev Ackerby medveten om ett ljud. Det var så svagt att det knappt hördes över ekot av hans egen röst.

Ett tickande.

Det låg där som en rytm under samtalet, snabb och tyst som ett fågelhjärta. Ackerby kastade en blick på den digitala klockan på skrivbordet och släppte därmed paret med blicken en kort sekund.

Och då morrade den vitklädda kvinnan åt honom.

Ljudet vällde fram mellan läpparna som en flodvåg av smuts, en sträv och sprakande morrning. Någonting glimmade mellan hennes tänder medan hon tog några steg närmare på stela ben.

Mannen med västen reste sig och ställde sig bredvid henne.

Han vände huvudet åt sidan med ett ryck, likt en orm som gör sig redo att hugga.

Hon gjorde exakt samma rörelse.

Ackerby blinkade till, och i mörkret mellan ögonlock och kind hann den vitklädda försvinna bakom honom. Händer slöt sig om hans hals och tvingade ner honom på knä. Han kände andetag i nacken, kalla och flåsande… …och Ellicotts röst spann som en katt.

Så synd. Så förfärligt synd.

Orden stack som nålar av is i Ackerbys hjärna medan mannen satte sig på knä och såg honom i ögonen. Kvinnan i vitt 13

höll h ­ onom stilla, de bleka fingrarna var som en rävsax och fast Ackerby inte var någon vekling var det lika omöjligt för honom att röra sig som det skulle ha varit att flyga.

Jag trodde att vi skulle slippa ta till sådant här. Om vi får tid på oss kan vi… övertyga. Fantasifullt och smärtsamt. Den här gången har vi tyvärr inte tid med det.

Tickandet steg till ett dån. Plötsligt blev det mycket svårt att andas. För direktör Ackerby var det som om han befann sig långt borta från allt som hände. Han tyckte till och med att han såg kvinnans läppar ljudlöst röra sig i takt när mannen i västen talade.

Nu berättar ni för oss om alla eventuella besök som pojken fått. Alla eventuella brev. Alla som kan ha bevakat honom.

Alla kontakter genom åren sedan han lämnades här. Allt. Ögonen glittrade.

Vi är så släktkära.

Han nickade yrkesmässigt åt sin följeslagare, och med en enda smidig vridning på fingrarna bröt kvinnan av föreståndarens ena nyckelben.

Ackerby gav upp ett tjut.

Han kunde inte avgöra hur länge de höll fast honom. En timme eller kanske mindre – så länge att direktör Ackerby hann rota fram varenda detalj han kände till om Denizen Hardwick. De var inte många, men besökarna tvingade honom att gå igenom dem gång på gång på gång.

Denizen Hardwick hade lämnats på Crosscapers barnhem som tvååring. Han hade inte fått vare sig besök eller brev sedan dess, och hans trettonårsdag hade kommit och gått utan att det hände något särskilt. Först när Ackerby började snyfta och upprepa samma saker för fjärde gången hade järngreppet om nyckelbenet släppt.

Ackerby låg kvar på knä och svajade av yrsel, och nu tyckte han att han såg paret tydligare än han hade sett någon människa förut i hela sitt liv.

De samtidiga, ryckiga huvudrörelserna.

14

Den egendomligt hårda huden, som naglar eller tänder.

De breda men tomma leendena.

Märkligt, sa mannen med västen för sig själv när det var över.

Om hon inte kom och hämtade honom på födelsedagen… då är han kanske inte av något intresse för henne och därmed inte heller till någon nytta för oss. Men strunt samma. Förvirring passar oss bättre än symmetri.

Han klappade Ackerby på den ena tårstrimmiga kinden.

Tack, sa han. Kvinnan i vitt bugade sig djupt och retsamt.

Det såg ut som om de skulle gå, men då vände sig mannen till Ackerby som om han just hade kommit att tänka på en sak.

Vi är nöjda med er, direktör Ackerby. Och jag tycker om det här stället. Han vädrade som om han avnjöt en doft. Ni har mycket ont nu, och det är möjligt att ni kommer att vilja låta smärtan gå ut över Denizen. Vi förstår er. Det får ni gärna göra.

Tickandet lät svagare nu.

Bara lite mer elände här i världen.

Någonstans långt borta stängdes en dörr.

Det är det enda vi begär.

15

1 F YRA MÅNADER SENARE – 2 OKTOBER F R Ä M M A N D E FA S T R A R

» J a g har ingen faster.« Denizen Hardwick stirrade tvivlande på papperet han hade i handen. Så såg han på det mesta, och hans ansikte var som gjort för det: smala kinder, lång näsa, ögon lika stålgrå och vassa som en spik.

Meddelandet som hade lagts på hans säng i sovsal 4E samma morgon betraktades med extra mycket tvivel – så mycket att det var ett rent under att papperet inte hade börjat förkolna runt kanterna.

Din faster har kontaktat oss. Ni ska resa bort några dagar. Du blir hämtad kl 18:00. Packa en väska.

Dir Ackerby

»Jag har ingen faster«, sa Denizen igen. Det lät lika löjligt den här gången. »Det där är inte riktigt sant«, sa hans bäste vän Simon Hayes och stirrade på meddelandet han också. »Du har bara ingen faster som du vet om.« Sovsal 4E var ett långsträckt rum med en takhöjd som gjord för spindelväv. Enorma fönster bjöd det svaga oktobersolskenet att komma in och dö. Då och då skramlade de i sina karmar när blåsten ryckte i dem.

Det fanns tolv sängar i salen, och just nu stod tio av dem tomma. Så här på lunchrasten var de flesta av Crosscaperbarnen utomhus, för solsken i oktober var en sällsynt gåva och de hade inte fått något mystiskt meddelande att stirra på.

16

Denizen drog handen genom sitt lurviga röda hår. Han var liten för sin ålder, och om han inte plötsligt rakade i höjden längre fram i tonåren så skulle han förbli liten för sin ålder även i framtiden. På sommaren trängdes fräknarna på kinderna och näsan, men nu framåt vintern hade de bleknat bort till enstaka svaga, vilsna prickar. Alla utom den på läppen.

Han hade inte anat att man kunde få fräknar på läpparna.

Kanske var Denizen den enda människa som någonsin hade råkat ut för en läppfräken. Kanske var det ett ödesmärke som spådde märkliga ting… men det tvivlade han på. Denizen Hardwick var inte den som trodde på övernaturliga tecken som unika fräknar eller födelsemärken som betydde något särskilt.

Eller okända fastrar.

Denizen Hardwick var en skeptiker. »Jag har ingen… Alltså, om jag har en faster, var har hon i så fall hållit hus de här elva åren?« »Kan du dra några slutsatser av papperet?« frågade Simon.

I det nya biblioteket fanns det många deckare, och just nu var Simon djupt intresserad av vad man kunde få veta av små, små detaljer.

Denizen spelade med och granskade meddelandet noga.

Tråkigt nog kunde han inte urskilja något mer än att det var skrivet på gult papper, vilket betydde att det hade kommit direkt från föreståndarens skrivbord och därför inte gick att säga emot, ungefär som man inte sa emot tyngdlagen. För övrigt gav det hänsynslöst nog inga ledtrådar alls. »Nej«, sa han. »Tyvärr.« Simons och Denizens sängar stod bredvid varandra. Det hade de gjort sedan båda var tre år och bodde i sovsal 1A en trappa ner. Det var så deras vänskap hade börjat. Hemliga bokbyten på nätterna, medfödd nyfikenhet och en gemensam motvilja mot idrott hade fått den att fortsätta.

Det var mycket Denizen gillade med Simon, men det allra bästa var att han utstrålade lugn på samma sätt som solen utstrålar värme. Det var omöjligt att bli irriterad när man var med 17

Simon. Och det var omöjligt att bli irriterad på Simon. Ett samtal med honom hade samma lugnande inverkan som den svala sidan av kudden.

Av ren tur eller genom bästa-kompis-osmos hade Simon lagt beslag på all den längd som Denizen saknade. Hans stora vinter­jacka lyckades inte få den smala gestalten att verka så värst mycket bredare, och där han nu låg utsträckt på sängen såg han ut som en kråka med halsduk. »Men varför just nu?« sa Denizen. »Varför tar hon kontakt nu?« »Det kanske har tagit henne evigheter att hitta dig«, sa Simon. »Eller också ville hon vänta tills du blev tillräckligt gammal.« Han tänkte efter ett tag. »Hon kanske reser mycket och du måste vara tillräckligt stor för att få följa med. Eller för att bli lämnad ensam i hennes jättestora hus.« »Jättestora hus?« »Man vet aldrig.« »Jag tvivlar på att hon har ett jättestort hus.« »Det kan väl hända att hon har. Hon kanske är spion och störtrik. Det kan förklara var hon har varit hela tiden. Eller också kanske hon har en exklusiv chokladfirma.« Denizen himlade med ögonen. »En spion som gör choklad«, envisades Simon och flinade. »Som löser internationella kriser med en diskret dos nougat.« Inom sig anade Denizen att det här borde kännas mer spännande. En släkting som dök upp ur tomma intet och tog med honom på en resa! De flesta barn och tonåringar på Crosscaper hade drömt om något sådant så länge de kunde minnas.

Det var det som bekymrade Denizen. Drömmar var knepiga.

Själv hade han egentligen bara haft en enda – i alla fall fram till de senaste månaderna.

Sedan i somras hade han ofta sett Crosscapers mörka korridorer framför sig i sömnen, och en vitklädd gestalt som svävade fram i dem som en nattfjäril av glas. I drömmen hade figuren dröjt sig kvar utanför varje sovsal i tur och ordning, smekt varje dörr med mjölkvita händer tills den hittade hans och gled in…

18

Han skakade på huvudet. Absolut ingen dröm som han ville se förvandlad till verklighet.

Simon kanske hade rätt. Denizens faster kanske var en choklad­spion. Hans liv kanske var på väg att förändras totalt.

Mindre tvivel, mer livsfarliga hasselnötspraliner.

Sängen knakade när han satte sig tungt på den. Precis som allt annat på Crosscaper höll den på att rasa ihop. Barnen fick förlita sig på skänkta saker och donerade pengar. Simon och Denizen hörde till dem som fick lida värst av detta, eftersom ingen av dem var medellång – deras begagnade kläder hölls ihop av så många säkerhetsnålar att det klirrade om dem när de rörde sig.

Att sängen knakade oroade honom inte. Det låg så många böcker under den att han inte kunde ramla ner på golvet.

En av Simons deckarhjältar hade sagt att innehållet i en bokhylla kunde avslöja mycket om dess ägare, men Denizens förråd av böcker avslöjade bara att han älskade ord. Kärlek på villande hav låg bredvid Politik i renässansens italienska stater – alla Crosscapers böcker var skänkta, och i åratal hade Denizen grubblat över vem som hade donerat böcker om forna tiders politik till ett barnhem – och även om vissa band var mer ­nötta än andra, så hade samtliga böcker lästs så många gånger att pärmar­na fransade sig.

Min faster kanske har böcker, tänkte Denizen för sig själv och trampade genast ner den tanken innan den hann börja växa.

Han skulle inte flytta till en ny familj. Han skulle inte b ­ örja ett nytt liv. Han skulle bara visas upp så att en främmande männi­ ska fick kolla in honom. Om den här mystiska fastern sedan bestämde sig för att hon ville träffa honom fler gånger, så var det ju bra. Men han tänkte inte låta hoppet spira och bara bli besviken.

Och det första hon skulle få göra var att svara på frågor.

Simon hade inte sagt något om det. Det behövde han inte – han kände Denizen för väl. Denizen var ett av de ytterst få barnen på Crosscaper som inte visste något om sina föräldrar. Jo, han kände ju till deras efternamn. Han visste att de var… Ja, han 19

visste att det fanns en orsak till att han bodde på barnhem, men han hade ingen aning om vad den orsaken var.

Simon kände till sin bakgrund. Hans mamma och pappa hade omkommit i en bilolycka. Engelskläraren, magister Colford, körde Simon till graven på deras dödsdag varje år. Michael Flanni­ gan i nästnästa sängen till vänster om Simons hade förlorat sina föräldrar i en brand. Samantha Hastings mamma hade dött av…

Nja, det ville hon inte säga, och på Crosscaper var det en oskriven lag att ingen hade rätt att snoka om man inte ville berätta.

Men Denizen visste bara inte.

Det var den enda drömmen han hade drömt före den här sommaren. En kvinna – liten till växten, som han, fast det var svårt att avgöra eftersom han såg upp på henne. Hon höll om honom.

Hon luktade jordgubbar. Hon sjöng… något om mörkret…

Sin pappa hade Denizen inte ett enda minne av.

Simon gav honom ett deltagande småleende. Han visste precis vad Denizen tänkte på. »Du«, sa han när det ringde in och lunchrasten var slut, »jag sticker ner till klassrummet. Jag säger till fröken Hynes att du inte kan komma för du måste packa.« »Det tar bara typ tio minuter. Jag behöver inte…« »Det har du rätt i«, sa Simon. »Då säger jag att du kommer strax. Du kanske kan be om lite extra läxor att ta med dig.« »Visst«, sa Denizen och flinade. »Ok.« De stirrade generat på varandra. »Det är bara ett par dagar«, sa Denizen. »Jag kommer nog tillbaka i morgon.« »Säkert«, sa Simon. »Ja. Du, ha så kul. Snacka med henne.

Försök låta bli att grubbla för mycket. Låt henne skämma bort dig om hon har dåligt samvete för att hon inte har hört av sig förrän nu. Se hur det går. Okej? Lycka till.« Denizen gillade ord, men det betydde inte att han alltid hitta­ de de ord han behövde. I stället slog han armarna om Simon och gav honom en hård och hastig kram.

20

Och sedan blev han ensam med direktörens meddelande hopknycklat i handen.

Det blev tyst på gården utanför. Denizen suckade. Visst var det skönt att få ledigt ett par timmar – han skulle ändå inte ha kunnat koncentrera sig, för orden främmande fastrar surrade runt i skallen som ett bi i en glasburk – men han hade gärna velat ha sällskap. Nu var han ensam med tankarna och kunde inte låta bli att vända och vrida på dem i huvudet.

Denizen Hardwick hade en faster. Var hade hon då varit i alla dessa år?

Hon kanske inte hade vetat om att han fanns. Det hände hela tiden att familjer blev osams – det var faktiskt huvudtemat i både Kärlek på villande hav och Politik i renässansens italienska stater – så hon kanske inte hade börjat leta efter honom förrän nu. Vad var det som hade gjort att kontakten bröts?

Det knöt sig i magen på honom. Han hade så mycket att fråga om. Skulle hon börja gråta? Själv tänkte han absolut inte gråta. Det skulle vara för hemskt. Men hon kanske skulle göra det. Skulle de kramas? Skulle det kännas konstigt?

Denizen försökte föreställa sig hur det skulle bli. Fastern ­skulle vara liten, antagligen, och kanske ha samma ögon och hår som han. Hans fantasi hade inte mycket att gå efter. Den skapade en suddig bild av en knubbig kvinna med rött hår och ansiktsdrag som var en märklig blandning av hans egna och mrs Mollins, som var kokerska på Crosscaper och den mest faster­ aktiga ­kvinna han kände.

I hans fantasi föll Mollins-hybrid-fastern på knä och började snyfta när hon fick se honom. Denizen skruvade på sig. Den bilden kändes pinsam. Fast om pinsamma fasterkramar ledde till information om hans bakgrund…

Denizen kunde knappt vänta tills klockan blev sex.

21

2 INTE SOM I BÖCKERNA

S o l e n sjönk ner bakom horisonten och tog dagen med sig när den försvann.

Klockan var kvart i sex och Denizen stod på Crosscapers stora gårdsplan med en väska bredvid sig. Det hade tagit längre tid att packa den än han hade trott. Vad tar man med sig när man ska träffa en okänd faster?

Till sist hade han bestämt sig för några ombyten kläder och en vinterjacka. Bättre kunde ingen vänta sig att han skulle planera när han inte hade någon aning om vart han skulle. Om det ställde till besvär för hans faster, så… ja, så gick det när man var så mystisk.

Då och då kastade Denizen en blick på huvudingången som om han ville försäkra sig om att barnhemmet låg kvar. Det var ju löjligt. Han skulle bara vara borta över natten. Hans böcker fanns här. Han skulle bli tvungen att komma tillbaka. Det enda den där fastern ville göra var att bjuda honom på middag för att slippa ha dåligt samvete för att hon hade hållit sig undan i nästan hela hans liv.

Det gjorde honom inget. Denizen hade klarat sig bra på egen hand i åtskilliga år. Han hade inget behov av att någon dök upp nu och försökte hjälpa honom.

Men han skulle samarbeta – bara hon svarade på varenda fråga han kunde komma på. Allt om hans föräldrar: ögonfärg, hårfärg, favoriträtter… Och hans eget namn. Vem hade bestämt att han skulle heta Denizen? Det var ju inget riktigt namn, det var bara ett ord. Han hade slagit upp det. Det betydde »in­vånare« och användes tydligen ofta om inflyttade personer som hade blivit medborgare. Medborgare i vad då? Och skulle det antyda något om vem han var, eller hade man bara försökt snitsa till något vanligt namn som Dennis eller Dennison?

22

Han hade känt sig frestad att skriva en frågelista men kommit fram till att det kunde verka galet. Fast kanske inte. Det fanns nog inga kriterier för vad som var galet i det här läget. Alltså, hur ofta uppstod en sådan här situation?

Han såg på Crosscaper igen. Det hade inte alltid varit barnhem. Klassrummen var byggda av ny ljus sten medan sovsalarna låg i byggnader som hade branta tak, torn och tunga strävpelare och såg mycket äldre ut. Och varför de där höga stenmurarna runt omkring? De hade alltid verkat lite överdrivna i Denizens ögon. Barnhem behövde yttermurar för att… inga barn skulle kunna rymma, väl. Men de här murarna måste ha haft något ­annat syfte, om inte forna tiders barnhemsbarn hade varit mycket större och sprutat eld.

Det var något fästningslikt över porten också – två enorma dörrblad av mörk ek och järn, med ytan ärrad och gropig efter århundraden av blåst och regn. När Denizen var mindre hade han känt med fingrarna på vartenda hack i trävirket och föreställt sig vilda strider i det förgångna, ursinniga hugg av fiendernas svärd.

Den där porten markerade gränsen för hans barndom, början och slutet på allt han kände till.

Utan ett ord gick direktör Ackerby förbi honom med långa steg, vecklade ut en ändlös arm och riktade en svart fjärrkontroll mot porten. Den började surra och öppna sig på enorma elektro­ niska gångjärn som glänste nya mot det åldrade träet. Genom öppningen såg man havsviken och havets svepande vidd.

Crosscapers barnhem låg längst västerut av alla Irlands byggnader. Av någon anledning verkade Denizens NO-lärare, magister Flynn, alltid väldigt stolt över den saken, som om jorden inte var rund och »längst västerut« inte bara betydde »tills man kommer till nästa landmassa«.

Om man gick uppför backen kom man till klippstupet Benmore och Moyteoge-uddens krökta finger (förbannat av generationer barn som haft svårt för att stava), och väster om dem låg bara Atlanten, en halv värld av grått vatten ända bort 23

till amerikanska östkusten. En gång hade klassen varit uppe på klipporna och sett ut över oceanens järngrå vidder. Vinden hade haft en smak av salt och tomhet.

De flesta eleverna hade hellre vänt blicken in mot den lilla breda fickan som var Keembukten, mot byarna och bron till fastlandet där Irland låg utbrett i allt blekare gröna toner. Men Denizen hade blivit fascinerad av havet. Det var hypnotiskt. Så stort, så ödsligt. En plats där stormar föddes.

Nu sneglade han i smyg på Ackerby. Så gjorde alla när de såg på föreståndaren. Det var som att ha en gorgon att tas med. Om man mötte hans blick så innebar det att han mötte ens egen.

Just nu stod han bara och stirrade ut i skymningen med pannan rynkad i det långa ansiktet. Denizen unnade sig diskret en ordentlig blick. Det kändes konstigt att titta rakt på en person som man dittills alltid bara hade sett i ögonvrån. Ackerby blev liksom… mindre, på något vis.

Utan den mystik som sneglandet skapade påminde föreståndaren om en häger som räddats ur ett oljeutsläpp – kutryggig och trög och olycklig. Ända till för en månad sedan hade han till och med haft ena armen i förband så att den liknade en vinge. Om det hade varit någon av lärarna skulle Denizen kanske ha frågat vad som hade hänt, men inte när det var Ackerby. Ackerby talade inte med barn. Vid de sällsynta tillfällen då han ville säga något till ett av dem tilltalade han dem med du där som om det var ett svåruttalat latinskt namn på en exotisk insekt. På sista tiden hade han över huvud taget knappt synts till utanför sin expedition. Det hade gått alla möjliga rykten om vad det berodde på.

Nu stod båda två tysta och stirrade ut i mörkret. Det gjorde att Denizen hörde bilen innan han såg den.

På hösten och vintern var det dödstyst utomhus så här långt från civilisationen. På sommaren kunde man höra svaga ljud från semesterfirarna vid Keem och deras breda, vaggande bilar som surrade som humlor.

Den här bilen lät inte alls så. Motorljudet växte fram ur mörkret som ett stort kattdjurs andetag – inget lejon, ingen tiger utan 24

något äldre, något förhistoriskt. Han kände morrandet vibrera i bröstet.

Till och med i mörkret glänste den när den gled in genom porten, en kontinent av glas och nattsvart plåt, jättelik och gammal och mättad med oljelukt. Rutorna var tonade och ruskade av sig ljuset från Crosscapers fönster. När morrandet tystnade och bilen stod stilla tändes helljuset med ett ljud som när man slår näven i en kudde. Brrrschhik. Det lyste så starkt att det utplånade allt annat. Både Denizen och Ackerby tog ett steg baklänges me­ dan dammkorn dansade i ljuset, fångna i de parallella strålarna.

Denizen kisade oförstående i det skarpa skenet. Hade den kört hit med släckta lyktor?

Dörren gick upp.

Denizens ögon höll fortfarande på att vänja sig, så hans första intryck av besökaren byggdes upp av ljud: bilbältet som åkte in med ett ormlikt rassel, gnisslet av ett par lädersulor som sattes ner på gruset… och en lång, belåten suck när ett ansikte vändes upp mot vinterkylan.

Besökaren log. »God kväll.« Denizen rynkade pannan. Det kunde han göra på många olika sätt. Det här var nummer tretton – frågerynkan. Han hade aldrig haft någon faster förut, men han hade faktiskt väntat sig att det skulle vara en hon.

En chaufför, kanske? Det stämde med bilen, men brukade inte chaufförer ha uniform? Skärmmössa och en rock som knäpptes på ena sidan. Och ryggen rak som en soldat.

Den här mannen skulle aldrig få komma i närheten av någon militär enhet, den saken var klar. Denizen visste inte riktigt varför han tänkte så – om det var det långa mörka håret som nådde ner till axlarna eller den dyrbara grafitgrå kostymen… Men när han kom närmare avgjorde Denizen att det var leendet.

Med ett sådant leende kunde man inte vara militär. Mannen log som en inbrottstjuv. »Jensen Interceptor«, sa han, och leendet blev bredare när han såg uttrycket i Denizens ansikte. »Bilen, alltså. Själv skulle 25

jag aldrig bli trodd om jag presenterade mig så.« Han slöt fem handskklädda fingrar om Denizens hand och skakade den med kraft och energi. »Jag heter Graham McCarron.« »Öhmm«, sa Ackerby.

Denizen hade aldrig förut sett föreståndaren tappa talförmågan. Kanske berodde det på att McCarron hade hälsat på Denizen först – vuxna var ju medlemmar i en hemlig klubb, och de fick inte bryta mot reglerna genom att bemöta barn med lika stor respekt – men det kunde lika gärna vara McCarron själv.

Han verkade vara den sorten som ofta fick människor att tappa talförmågan. Det kanske var leendet som gjorde det.

De båda männen skakade hand. »Direktör Ackerby. Angenämt.« »Är det?« sa McCarron, och sedan vände han sig till Denizen som om han inte hade sagt något alls. Denizen kände att ett litet småleende smög sig fram i hans eget ansikte. Det gav honom mod att yttra sig. »Har du… sitter min faster i bilen?« Denizen hade sett så många filmer att han visste att när man blev tillräckligt mäktig så behövde man inte gå ur bilen och hälsa. Då fick folk stiga in och prata med en. »Hon jobbar«, sa mannen, »så hon bad mig att åka och hämta dig. Vi är kolleger.« Han tittade upp på den trista stenhögen som hade varit Denizens hem i elva av hans tretton år. »Vad trevligt«, sa han glatt. »Det har en sorts…« Det verkade som om han sökte efter de rätta orden. »…en sorts dyster och hopplös charm. Ett bra ställe att vara ledsen på, kan jag tänka mig.« Denizen höjde ögonbrynen. Barnen på Crosscaper behandlades inte med silkesvantar. Det erkändes att man hade råkat ut för något tråkigt och att det tråkiga var orsaken till att man inte hade hem och familj, men något lika tråkigt hade hänt alla som bodde där. Och det gjorde saken lättare för de flesta. Denizen hade träffat så få människor som hade föräldrar att han kunde 26

räkna dem på fingrarna. Det var något man fick leva med, helt enkelt.

Men trots allt detta hade Denizen aldrig förut hört någon så rättframt och oberört påpeka att Crosscaper var ett sorgligt ställe. Han sneglade på Ackerby för att se om han tänkte försvara barnhemmet, men föreståndaren såg inte ut att vilja säga emot.

I själva verket verkade Ackerby… orolig. Han brukade alltid ha ett småsurt uttryck i ansiktet – den förorättade minen hos en man som tyckte illa om hela världen. Men det här var något helt annat. Ackerby såg rädd ut. »Mr Ackerby…? Är det något…« »Ni två kanske vill ha en stund för er själva«, sa McCarron.

Han drog upp en näsduk ur fickan och började gnugga på en obefintlig fläck på Interceptorns ena sida. »Ett tårögt avsked och så där.« Ackerby såg inte på Denizen. I stället sa han snabbt och lågt i mungipan: »Beklagar, gosse lille. Jag… jag… nå, det kanske går bra. Ja. Jo. Släkten.« Han släppte inte McCarron med blicken en enda sekund. »De är så släktkära…« Han gjorde en grimas. »Jaha?« McCarron stirrade på dem. Näsduken dinglade i handen på honom. Ackerby blinkade till och strök sig över ansiktet.

Han såg riktigt sjuk ut. »Ja, ge er i väg då«, sa han med svag röst.

Rynka nummer tretton, den frågande, ersattes av nummer åtta: Det är något viktigt här som jag inte fattar, och det är oschyst eftersom det handlar om mig.

Tyvärr verkade det inte finnas något annat att göra än att lyda, så när McCarron öppnade den främre dörren på passagerarsidan klev Denizen in och lade väskan i knät. Bilen var inredd med träpaneler och vitt läder och behagligt varm jämfört med kylan utomhus, och Interceptor verkade vara ett passande namn. Om dörren hade varit stängd skulle Denizen mycket väl ha kunnat föreställa sig att han satt i en spionubåt eller ett jaktplan.

27