mellan dem. Erna mindes ännu med fasa den höstmorgon då hon tittat in mot Alvas hus och funnit det tomt. Under natten hade familjen på nytt givit sig iväg och de båda flickorna hade inte hunnit ta farväl av varandra. Erna hade blivit ännu mer inbunden sedan Alva farit. Hon låste in sig på sitt rum, grät, läste och dränkte sig i sina tankar. Det enda minne Erna hade kvar efter Alva var en liten lapp hon skrivit och stoppat ner i Ernas skolväska. På lappen hade Alva ritat ett hjärta med en pil igenom. Där stod det ”Erna och Alva vänner för alltid”. Nederst hade hon skrivit en dikt: Vänner är till för varandra Vi är till för varann Erna och Alva för alltid Vänner i vått och i torrt. SANT! Erna hade ofta tagit fram den skrynkliga lilla lappen med den enkla texten som betytt så oerhört mycket för henne. Den hade på något sätt blivit en skriftlig garanti för vänskap, den enda riktiga vänskap Erna upplevt. Jo, ett minne till hade Erna efter Alva. Det var en blomma som hon vårdade ömt. Hon hade fått en stickling av Alva som hon planterat i en kruka. Plantan hade tagit sig fint och Alva hade sagt att så länge plantan levde så länge skulle deras vänskap bestå. Erna hade därför vårdat plantan med extra stor omsorg. ”Den kallas kärringafis”, hade Alva sagt och Erna log när hon tänkte på det. Tog man på bladen avsöndrade den en doft, näs-
~8~