Issuu on Google+


Författaren har på Kabusa Böcker tidigare utkommit med: Potensgivarna 2004 (pocket 2005) Rapsbaggarna 2005 (pocket 2006) Villa Bonita 2006 (pocket 2007) Mintgrodornas återkomst 2007 (pocket 2008) Sirila gentlemän sökes 2008 (pocket 2009) Rosa elefanter 2010 På annat förlag: Nära verkligheten (1996) Potensgivarna (1997) Stenhimlen (1999)

Stenhimlen © Karin Brunk Holmqvist 2010 Omslag Tintin Blackwell Grafisk form Gyllene Snittet Första upplagan Kabusa Böcker 2010 Tryck Scandbook, Falun 2010 ISBN 978 91 7355 141 0

www.kabusabocker.se


Kapitel 1

”Knasskalle, knasskalle”, orden skar som en kniv i Ernas hjärta. Ja, det kändes nästan som om blodet rann under den tunna sommarklänningen. Tårarna pulserade bakom ögonlocken och som så många gånger förr, brast fördämningen och tårarna rann i floder nerför kinderna. ”Det är en gåva att kunna gråta”, hade pastor Ingvarsson sagt när Olle Berg begravde sin son och Erna hade känt sig tacksam över den gåva hon fått. Men inte var det väl meningen att tårarna skulle komma så ofta och så våldsamt som nu. ”Knasskalle, tocke”, ekade det på nytt mellan husen och de båda pojkarna försvann springande därifrån. Gud hade inte varit barmhärtig då han skapat det yttre som Erna skulle få bära med sig genom livet. Hon hade blivit tångförlöst och barnmorskan hade sagt att hennes toppformade huvud skulle rätta till sig med åren. Men det hade snarare blivit tvärtom. Hade det bara kompenserats med ett tjockt hårsvall hade det kanske inte varit så markant, men inte ens då Herren bestämde Ernas frisyr hade han varit nådig. Uppe på den toppformade hjässan fanns en tunn hårförsedd plätt som mest liknade en sliten rakborste. Vid tinningarna och i nacken fanns

~5~


inget hårfäste utan det lilla hår som fanns föll ner i tunna stripor från den spetsiga hjässan. Det var först när Erna började skolan som hon blev varse sitt udda yttre. Under uppväxten hade ingen nämnt något om hennes hår och hon hade inte själv funderat så mycket över det. Jo, kanske någon gång när hon träffade sina kusiner och såg deras tjocka hår eller vackra flätor med rosa sidenrosetter. En gång hade hennes mor försökt sätta ihop hennes hår till små tofsar vid öronen men hade genast släppt ner det igen och Erna hade sett sin mors sorgsna ögon. När hon började skolan haglade öknamnen över henne. Tofsen, påskfjädern, knasbollen och tocken. Erna hade önskat att hennes föräldrar sagt något, fört det på tal, men inget nämndes. Hennes mor Viola hade i stället stickat den ena konstiga mössan efter den andra som hon ville att Erna skulle ta på sig. Erna var nu trettiofyra år. Hon bodde fortfarande kvar i föräldrahemmet. De flesta jämnåriga hade flyttat in till stan för att studera eller få arbete men Erna hjälpte till hemma på gården. Hennes far Ernst hade drabbats av parkinsons och hade svårt att klara av arbetet på egen hand. Hans sjukdom hade gjort att han ibland såg onykter ut då han med klumpiga rörelser försökte uträtta något. Mor Viola hjälpte också till vid gården och var dessutom hemsömmerska och så sålde hon ägg och grönsaker till handlaren. Familjens gård låg utanför Kivik, ett litet samhälle på Österlen. När ostan låg på, åt sig havet allt längre in. ”Snart har vi havstomt”, hade Ernst sagt lite skämtsamt en gång fast deras gård låg ett par kilometer inåt landet. Stens-

~6~


huvud, den karaktäristiska kullen som dessutom blivit nationalpark, kunde Erna se från sitt fönster. När de små kustsamhällena fylldes av sommarboende, och konstnärerna och författarna invaderade de små husen, njöt Erna. Hon beundrade de kreativa människorna och hade alltid burit på en dröm om att få måla och skapa, få ge utlopp för allt det som fanns inom henne men som hon inte vågade släppa fram i sin rädsla för att misslyckas. Hon drömde som så många andra ungdomar om en man och familj men hon visste att hennes öde skulle fjättra henne vid hemmet och sina föräldrar. När de andra ungdomarna gav sig iväg på dans, låste Erna in sig på sitt rum, hon läste och lyssnade på radio, för dum var hon inte, tvärt om. Det var bara det, att hon aldrig fått visa vad hon kunde. Hon hade aldrig räckt upp handen i skolan av rädsla för att alla blickar skulle riktas mot henne. Hon bar alltid rätt svar på frågorna inom sig och på kvällarna kunde hon ligga och fantisera om hur hon ställt sig upp i klassen och svarat högt och tydligt på lärarens frågor. Hon hade aldrig haft någon riktig kamrat. Hon hade alltid stått utanför ringen av skolkamrater och drömt om att få bli en av dem. I trean hade hon under en kort tid haft en kompis. Det var Alva som flyttat in i huset bredvid. De delade med sig av sina drömmar. Alva kallades Kisse-Alva i skolan för hon luktade kiss. Hon hade en förslappning i underlivet och kunde inte hålla tätt. Alva bar också på visioner men de hann aldrig slå rot eftersom hennes familj flyttade i takt med att kronofogdemyndigheten fann deras hemvist. Alva ville också ha man och barn. Ofta hade Erna och Alva suttit och anförtrott varandra sina drömmar, de var lika de båda och en varm och innerlig relation hade uppstått

~7~


mellan dem. Erna mindes ännu med fasa den höstmorgon då hon tittat in mot Alvas hus och funnit det tomt. Under natten hade familjen på nytt givit sig iväg och de båda flickorna hade inte hunnit ta farväl av varandra. Erna hade blivit ännu mer inbunden sedan Alva farit. Hon låste in sig på sitt rum, grät, läste och dränkte sig i sina tankar. Det enda minne Erna hade kvar efter Alva var en liten lapp hon skrivit och stoppat ner i Ernas skolväska. På lappen hade Alva ritat ett hjärta med en pil igenom. Där stod det ”Erna och Alva vänner för alltid”. Nederst hade hon skrivit en dikt: Vänner är till för varandra Vi är till för varann Erna och Alva för alltid Vänner i vått och i torrt. SANT! Erna hade ofta tagit fram den skrynkliga lilla lappen med den enkla texten som betytt så oerhört mycket för henne. Den hade på något sätt blivit en skriftlig garanti för vänskap, den enda riktiga vänskap Erna upplevt. Jo, ett minne till hade Erna efter Alva. Det var en blomma som hon vårdade ömt. Hon hade fått en stickling av Alva som hon planterat i en kruka. Plantan hade tagit sig fint och Alva hade sagt att så länge plantan levde så länge skulle deras vänskap bestå. Erna hade därför vårdat plantan med extra stor omsorg. ”Den kallas kärringafis”, hade Alva sagt och Erna log när hon tänkte på det. Tog man på bladen avsöndrade den en doft, näs-

~8~


tan som från en citron. Erna hade alltid undrat varför den kallades kärringafis för hon tyckte den luktade så gott. ”Knasskalle, knasskalle.” Erna satte sig häftigt upp i sängen. Nu var drömmen där igen. Hennes hjärta bultade och hon torkade bort tårarna som rann längs kinderna. Samma dröm hade hon upplevt så många gånger förr. Pojkarnas hånfulla skratt som ekade mellan de små husen, förnedringen och känslan av att vara utanför. Egentligen ville hon bara krypa ner i bädden igen, somna ifrån verkligheten som tärde så hårt på henne. Men hon orkade inte förklara för sina föräldrar, hon ville inte belasta dem med sina problem. Fast hon inget hörde visste hon att de redan fanns i köket. Ernst och Viola Henningsson satt tysta i köket denna lördagsmorgon. De hade aldrig haft så mycket att säga varandra men med åren hade tystnaden blivit nästan total. – Varför är du så tyst? undrade Viola försiktigt. – Det finns väl för fan inte så mycket att säga, svarade Ernst. Ord är bara onödiga, jag hatar när folk bara babblar och babblar … – Man behöver väl inte babbla onödigt, det finns väl intressanta saker att prata om. – Som vadå? sa Ernst vresigt och plötsligt visste Viola inte heller vad som var intressant. När Erna kom ut i köket följde hon föräldrarnas fåordiga samtal och hon längtade så ofantligt efter att få använda alla ord hon läst i sina böcker under de sena timmarna i ensamhet. – Skynda er nu, sa Ernst medan han reste sig och tog på sig den hemstickade tröjan.

~9~


Viola dukade av bordet. Lade korvskivorna i plastburken och stoppade ner brödet i plastpåsen. Hon torkade med disktrasan på skärbrädan och förde ner brödsmulorna i handen. Den gamla pendylen tickade ihärdigt över den grönmålade träsoffan i köket och det klirrade när Murran, den gamla huskatten, hoppade upp i fönstret och bredde ut sig mellan de två pelargoniorna som längtade ut i blomlådorna vid kökstrappan. Men det var för tidigt. Vårsolen hade visserligen börjat titta fram men nätterna var kalla och frosten hade lurat runt knuten den senaste veckan. Erna satt som vanligt försjunken i tankar och hoppade till när hennes far med hög röst bröt tystnaden. – Ska ni med eller inte? Viola släppte häftigt kopparna i diskbaljan och torkade snabbt sina händer på det rutiga förklädet. – Vi är färdiga … – Och du då, Erna? fortsatte Ernst. Erna hoppade till och reste sig hastigt. – Jag är också klar far … – Fruntimmer och hemmasatt besk ska man då alltid få vänta på, fortsatte Ernst och gick bort till en liten telefonhylla där hans plånbok låg mellan en tummad tidning och ett gammalt fotografi av familjens gårdvar Laika som dött en bråd död under traktorns framhjul förra våren. – Kan vi stanna till på kyrkogården på vägen hem? sa Viola försynt. Jag kunde plocka några blommor från trädgården. Ernst blängde mot henne. – Jag kan ha dom i en spann med lite vatten i bagageutrymmet under tiden.

~ 10 ~


– Visst, visst, plocka ni med er bara. Ta trädgårdsmöblerna också om vi inte skulle få sittplatser i auktionshallen. Räcker zinkbaljan i stallet? Den rymmer visserligen bara tjugofem liter vatten men jag kan ta det försiktigt i kurvorna så blir det kanske någon skvätt kvar. Ska vi lägga lite gödning i vattnet också kanske, så håller de bättre. Erna och Viola gick mot köksdörren. – Ska du sätta något kort i blommorna ligger det fler i översta lådan i skrivbordet. Viola visste precis vad han menade. Ibland då han blev vrång liknade han henne vid Asta Olsson nere vid kärret. Asta hade inte så rikt intellekt och gjorde ofta så tokiga saker. En påsk hade hon satt blommor på sina föräldrars grav. Hon hade satt ett fint kort i buketten där det stod ”Glad Påsk”. ”Har du lärt det av Asta Olsson”, brukade Ernst säga när Viola gjort något tokigt. Det var en bra bit till kyrkogården och Viola brukade passa på att besöka den då Ernst ändå hade bilen ute. Oftast tog han förstås traktorn då han skulle uträtta några ärenden. – Jag kan cykla till kyrkogården en annan dag, sa Viola. Under tystnad gick de tre ut till den gamla Volvon som stod parkerad i ett ruckligt uthus. – Slå inte så förbannat med dörren, röt Ernst till Erna när hon stängde bakdörren och satte sig tillrätta. Hon reste sig lite, tog med händerna och slätade till bomullsklänningen för att den inte skulle rynka sig under hennes kropp. Ernst körde ryckigt och växlade oftare än nödvändigt. Viola satt tyst i framsätet och höll sin svarta plastväska så hårt mot magen att det blev en liten fuktig fläck på polyesterklänningen som

~ 11 ~


hon sytt. I ren reflex vände hon ner solskyddet för att titta sig i spegeln men vände snabbt tillbaka det när hon kom på att det var i den förra bilen de haft en liten spegel bakom solskyddet. – Vi ska kanske byta bil så du får en spegel att titta i, sa Ernst med hård röst. Eller så kunde vi ju behållit den gamla bilen. Det är ju inte så viktigt med rostiga balkar och hål i kylaren … speglar är viktiga, i synnerhet i bilar. Viola och Erna satt tysta och det märktes att Ernst blev irriterad över att han inte fick något svar. Han växlade utan att ha fått frikopplingen i botten och det rasslade till i växellådan. – Jävla söndagsåkare, väste han och tvärbromsade så att Viola tappade sin väska. Han pekade på bilen framför. Under tystnad fortsatte de längs landsvägen mot S:t Olof där det skulle förrättas auktion efter gamle rektor Påhlsson. Under bilfärden tänkte Viola på honom. Hon hade haft honom som vikarie en termin i skolan. Hon hade haft lätt för sig och hade dessutom varit glad och populär bland sina kamrater. Viola ville läsa vidare och hennes föräldrar hade som alltid stöttat hennes beslut. Påhlsson hade varit duktig att lära ut. De ämnen som Viola inte tidigare varit intresserad av, blev plötsligt mycket mera levande och hon hade själv fortsatt att läsa i böckerna där hemma på kvällarna fast hon inte haft läxa. Hon var säker på att Påhlsson varit en av anledningarna till att hon velat läsa vidare. När hon skulle börja realskolan, hade hon fått ny skolväska, pennskrin och för första gången hade hon fått vaxat omslagspapper till sina skolböcker. Hon mådde inte bra och föräldrarna trodde det berodde på oron inför skolstarten inne i Simris-

~ 12 ~


hamn. Viola försökte tränga undan tankarna på kvällen då Ernst och hon varit i Kulla och dansat. Han hade varit full och tvingat till sig samlag med Viola i ett buskage. Viola hade känt en kväljande olustkänsla och försökt att glömma händelsen. När menstruationerna uteblev förstod hon att det vaxade bokomslaget skulle förbli oanvänt. Hennes föräldrar var småbrukare och hade inte unnat sig mycket utan sparat för att hon skulle få läsa vidare. De var godmodiga och kärleksfulla och inte ens den kväll då Viola tvingats avslöja sin hemlighet visade de vrede eller använde hårda ord. Viola hade hört moderns gråt genom väggen på kvällen och hur hennes far vankat av och an i rummet. På morgonen hade hennes mor varit rödögd och Viola hade känt en stor skam. Skolan nämndes aldrig mer, väskan och bokpappret ställdes in i garderoben och i stället rustades det för bröllop. Ernst hade tagit sitt ansvar, gift sig med henne och de hade flyttat in i hans gamla föräldragård. Någon kärlek hade aldrig funnits, de gånger Ernst krupit ner i hennes säng hade hon tagit emot honom, tom och kall, medan hon försökt tänka på något annat. En gång hade hon avslöjat sitt bristande engagemang. Det var en natt när Ernst vild av lustar var inne i slutskedet av kärleksakten och Viola plötsligt sagt: ”Stängde du dörren till hönshuset?” Ernst hade rullat över i sin säng och Viola hade legat vaken och hört hur han gnisslat tänder innan rummet fyllts av hans snarkningar. Hon hade sett fram emot deras barn. Trodde att Ernst skulle bli mera blid till sitt humör. Hon skulle dessutom få mycket att

~ 13 ~


stå i som skulle skingra hennes tankar. Förlossningen hade varit svår och inte ens barnmorskans försäkran att Ernas huvud skulle växa till sig hade givit Viola tröst. Ernst hade inte visat någon glädje över sin dotter och först flera månader efter förlossningen hade han för första gången hållit Erna i sin famn. Inte kärleksfullt utan mer som en börda någon annan vältrat över till honom. Parkeringsplatsen var nästan full när de kom till auktionshallen. De gick tysta ur bilen och Ernst låste omsorgsfullt. Som vanligt gick han runt bilen och kände på alla dörrar, även bagageluckan. Erna visste också att han innan de gick in skulle öppna på förarsidan, sätta sig i bilen på nytt, känna på handbromsen och därefter kontrollera att ljuset var släckt. Sedan blev det samma procedur med att känna på alla bildörrar innan de kunde börja traska mot auktionshallen. Erna slätade till sin klänning och strök med handen över sitt hår. – Köp nu inget skit, vi har så det räcker, sa Ernst som alltid. Att åka på auktion hade blivit något av ett familjenöje. De köpte aldrig något utan bara tittade och talade med bekanta. Det var dagar som både Viola och Erna gladde sig åt. I synnerhet nu på våren tyckte Erna det var extra spännande eftersom de sommarboende hade börjat komma och det fanns så många nya människor att titta på. Ernst brukade mest stå och tala med de andra gubbarna medan Erna och Viola tittade på alla prylarna som snart skulle auktioneras bort. När de blev alltför ivriga över något, kände de Ernsts blick i nacken och det hade nästan aldrig hänt att någon av dem ropat in något utan att först

~ 14 ~


9789173551410