FIRMAN BONNIER – SVERIGES MÄKTIGASTE MEDIESLÄKT
BERNT HERMELE
LEOPARD FÖRLAG STOCKHOLM 2013
Bernt Hermele: Firman Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11, 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se © Bernt Hermele 2013 Omslag Johannes Molin sättning RPform Tryck Livonia, Lettland 2013 ISBN 978-91-7343-409-6
Innehåll 1. I tingsrätten 7 2. Min Bonnierhistoria 11 3. Firman 26 4. Ägarna 75 5. Kvinnorna 104 6. Det judiska spöket 118 7. Bilden 147 8. Makten 171 9. Dominansen 193 10. En ny tid 215 11. Krisen 232 12. Ett öppet sår 277 Författarens tack 291 Litteratur och källor 293 Personregister 297
kapitel 1
I tingsrätten Onsdagen den 8 februari 2006 begravdes släkten Bonniers klanhövding Lukas i Dalarö kyrka. Knappt två år senare hade hans yngste son Jonas tagit över den högsta makten i Firman, som ägarna kallar mediekoncernen Bonniers i dagligt tal. Lukas begravning förrättades av prästen och kusinbarnet Åke. Lukas andra fru, Gun, satt som sig bör i första bänkraden tillsammans med Jonas och de fyra halvsyskonen från Lukas första äktenskap med Görvel Versteegh. Men bakom Gun satt Margareta Toss med dottern Anna, som hon fått med Lukas. Margareta Toss, chefredaktör på Bonniertidningen Kamratposten, var en av Lukas älskarinnor. Året innan Lukas fick Jonas i sitt andra äktenskap, blev han alltså pappa till Anna Toss. Lukas hade redan fyra barn i sitt första äktenskap, inalles alltså sex barn, fem var födda inom äktenskapet och så Anna som var född utom. Anna och hennes make och deras fyra barn återfanns till och med i Lukas dödsruna som publicerades i Dagens Nyheter. I annonsen hade älskarinnans dotter, enligt senioritetsprincipen, placerats ovanför Jonas och hans familj. Men bara ett år efter Lukas död hade den skenbart vänskapliga relationen mellan fru och älskarinna förbytts. Fem år senare nådde processen tingsrätten. Lukas fem inomäktenskapliga barn fick via gåvor överta Lukas ägande i Bonniers. De första gåvorna delades ut redan 1947, när Lukas var 25 år och hans två äldsta barn bara var tre respektive knappt ett år gamla. Den sista gåvan delades ut 13 december 1984 då Jonas var 21 år gammal. I slutändan fick de fem barnen, i vissa fall inklusive barnbarn, identiska ägarandelar. 7
Men Anna Toss lämnades utanför, liksom tidigare Bonnierbarn födda utom äktenskapet, bland andra Bertil Hult och Joakim Santesson. Sådan var familjetraditionen. Annas mamma fick visserligen en lägenhet på två rum och kök och ett sommarställe på Västkusten till skänks av Lukas Bonnier, men när han dog 2006 fick Anna bara ärva två tavlor efter sin förmögne far. Hon kom senare också att få sin laglott, 1/12 av 8 miljoner kronor, alltså omkring 670 000 kronor. Ägarandelarna i Firman var ju dessutom redan bortskänkta sedan tidigare till halvsyskonen och deras barn, även detta i linje med familjetraditionen för att slussa in den nya generationen på ett så tidigt stadium som möjligt. Efter Lukas död hörde Bonniers advokat av sig till Anna Toss och ville att hon skulle acceptera bodelningen. Men Anna vägrade efter att först ha rådfrågat sin advokat. Budet sockrades ytterligare med lite kontanter, men Toss vägrade att skriva på. I stället stämde Anna Toss sina halvsyskon och deras barn, totalt tio personer, för att få del av sitt arv, som värderades till 400 miljoner kronor. Skulle tingsrätten ge henne rätt skulle de ekonomiska konsekvenserna bli förödande för alla familjens halvsyskon och deras barn. Som bröstarvinge har Anna Toss rätt till sin laglott. Visserligen består dödsboets tillgångar ”bara” av 8 miljoner kronor, änkan har rätt till hälften, de sex barnen hälften, vilket berättigar Anna Toss till en halv miljon kronor plus lösöre. Men stämningen mot halvsyskonen rörde ju 400 miljoner kronor, ett betydligt högre belopp. Hur kan det komma sig? Jo, Toss ansåg, med stöd av sitt juridiska ombud, att hon även skulle ärva sin del av Lukas Bonniers ägarandelar i Firman. Gåvorna borde ses som ett förtida arv och då ska alla bröstarvingar få ärva lika delar. Mycket stod alltså på spel när parterna samlades i Stockholms tingsrätt den 23 januari 2012. Anna Toss representerades av advokat Olof Torén, medan Annas halvsyskon hade anlitat advokaterna Börje Samuelsson 8
och Rolf Andersson, den senare representerade Jonas Bonnier personligen, vilket visade hur viktig frågan var för Firmans vd. I den cirkelformade salen fanns Anna Toss, hennes tre barn och hennes man samlade på åhörarplats. Ingen från familjen Bonnier närvarade. ”Ingen klient är här över huvud taget”, konstaterade Bonniers advokat Börje Samuelsson kort. Situationen var uppenbart plågsam för Anna Toss. Ena dottern höll armen om sin mamma, liksom för att trösta. När advokaten, märkbart nervös, inledde sin sakframställan, höll dottern mammans hand. Toss advokat stakade sig, harklade sig och ursäktade sig flera gånger inför rätten för några små misstag. Advokaten for upp och ner ur stolen för att peka på en bild med staplar som hade växt i takt med att Lukas Bonnier allteftersom gett bort sina ägarandelar till barn, så att staplarna till slut var lika höga. Ovanför Anna Toss namn fanns det ingen stapel. ”Är jag oklar?” frågade advokat Torén osäkert rättens ledamöter flera gånger samtidigt som han drack vatten ur sin plastmugg. Bonniers advokat Börje Samuelsson intog rakt motsatt hållning. Han satt självsäkert tillbakalutad i stolen under sitt anförande och talade inte överdrivet högt, närmast nonchalant, och gav sken av att han inte var särskilt angelägen om att övertyga ledamöterna om att han hade rätten på sin sida. Bonniers advokater hävdade, föga förvånande, att Anna Toss inte gått miste om sin laglott, sitt arv på 400 miljoner kronor. Att Lukas Bonnier skänkt andelar i Firman till sina inomäktenskapliga barn, skulle inte ses som ett förtida arv, utan just som gåvor. Och när det gäller gåvor har föräldrar en oinskränkt rätt att ge vad man vill till vem man vill av barnen, då gäller inga krav på rättvisa. ”Du har rätt att fritt disponera över dina tillgångar och din egendom under din livstid”, konstaterade Bonniers advokat torrt, samtidigt som han nästan omärkligt darrade på handen. 9
Riktigt så säkra på sin sak som de verkade, var kanske ändå inte Bonniers juridiska ombud? Efter advokaternas slutpläderingar stötte jag ihop med Björn af Kleen, redaktionssekreterare på Bonniertidningen Expressens kulturredaktion. ”Jag hade ingen aning om att Bonniers var så här stora, utbrast han förvånat. Vad var det då som Anna Toss advokat hade sagt som så hade överraskat Björn af Kleen. Jo, det var när Torén i punktform beskrivit Bonniers omfattande verksamhet: r Ƈƅƅ CPMBH r ƆƊ MÅOEFS r ƆƊƂƅƅƅ BOTUÅMMEB r ƈƇ NJMKBSEFS LSPOPS J PNTÅUUOJOH Björn af Kleen skrev aldrig något i sin tidning i samband med rättegången. I stället intervjuade han Jeanette Bonnier. Artikeln publicerades tre veckor senare på Expressens kultursida. Ämnet var konstens mecenater och Firmans största delägare bestås ett porträtt som andas närmast skräckblandad förtjusning: ”Hon har en röst som får Mikael Persbrandt att låta pipig. Jeanette Bonnier talar som ett lokomotiv, stötvis med meningar späckade av utropstecken. Inte helt olikt rytmen på en löpsedel. Som Bonnieranställd blir man rätt snart spak i ägarfamiljens korridorer. Man inser varför huvudkontor och redaktion inte är placerade i samma byggnad: känslan av totalt beroende är förlamande.”
10
kapitel 2
Min Bonnierhistoria ”Har du blivit så gammal så att du inte har någon karriär kvar att riskera och vågar skriva en bok om Bonniers?” frågade en förälder när jag en eftermiddag skulle hämta barnbarnen på dagis. Frågan, som lika mycket var ett påstående, överraskade mig med sin klarsynthet. För precis så är det; 60 år gammal har jag inte så mycket kvar, varken att bevisa eller försvara. Min egen Bonnierhistoria började redan 1974. Då sålde min pappa sin grossistfirma, han importerade leksaker, till Bonnierföretaget Alga, som då var det stora företaget i leksaksbranschen. Egentligen hade han väl hoppats på att jag eller min bror skulle ta över, men vi var båda ointresserade. Pappa tog sin nya roll på allra största allvar och började författa diverse pm om olika saker som han tyckte att Algadirektörerna borde tänka på. Men det var aldrig någon som hörde av sig. När pappa förstod att Alga hade köpt hans firma för att bli av med en konkurrent, inte lyssna på hans råd, blev han först förvirrad och sedan närmast deprimerad. Men han kom snabbt över besvikelsen och han och mamma fick många fina år tillsammans innan han dog, 74 år gammal. Samma år började jag på Journalisthögskolan i Stockholm, inte för att jag brann för yrket utan för att min svensklärare i gymnasiet tyckte att jag skrev bra uppsatser och därför borde bli journalist. Jag kom in på en av reservplatserna. Under den fjärde terminen började jag frilansa tillsammans med min kompis Mats, som hade ambitionen att bli fotograf. Han ägde visserligen en Olympus OM-1 systemkamera och jag en Haldaskrivmaskin, men ingen av oss visste något om journalistik. 11
kapitel 4
Ägarna När kommunistledaren CH Hermansson på 1960-talet skrev boken Monopol och storfinans beskrev han hur Sverige styrdes av 15 familjer, varav Bonniers var en. I dag har utvecklingen svept bort de flesta av dem. I stället har nya familjer kommit till, som Stenbeck, Kamprad (Ikea) och Persson (H&M). Egentligen är det bara tre av de gamla familjerna – Wallenberg, Ax:son Johnson och Bonnier – som behållit sin ställning inom den svenska samhällstoppen. Men Bonniers är unika. Ingen svensk familj har under lika lång tid dominerat sin bransch, möjligen med undantag för familjen Bernadotte som startade sin verksamhet i Sverige 1810 knappt 20 år före Bonniers. Som jämförelse startade wallenbergarna sin bank först 1856. Kung Gustaf VI Adolf och drottningen hade en gång kommit på informellt besök till Tor på Nedre Manilla. Efter en rundvandring bjöds kungaparet på te och kungen lutade sig fram mot Tor, som ju hörde dåligt, och frågade: ”När kom din familj egentligen till Sverige?” ”Några år före Ers Majestät”, hade Tor slagfärdigt svarat vilket fått kungen att skratta. I själva verket skarvade Tor något. Hans farfars bror, Adolf, hade skickats till Göteborg från Köpenhamn år 1827, sjutton år efter att bernadottarna invandrat till Sverige. (Tors farfars far, Gerhard, hade däremot invandrat till Danmark redan år 1801.) Bonniers är i dag en av Sveriges få dynastier och håller sig med såväl porträttmålare och krönikörer, som fursteslickare och hovnarrar, onekligen en anakronism i ett land som i hundra år hyllat tanken på demokrati och att alla ska ges samma möjligheter. 75
Där kungahuset hålls samman av tronföljden hålls handelshuset Bonniers ihop av pengarna. Bonniers har dessutom, med några få korta undantag – hållit sig borta från börsen, vilket annars är ett vanligt sätt att växla in eget ägande till pengar. När till exempel Facebook börsintroducerades i år så blev grundaren Zuckermans aktier värderade till 100 miljarder kronor. Men även vid en svensk jämförelse är Bonniers inte särskilt rika. Jonas Bonnier plockar ut en årslön på 6–7 miljoner kronor, mycket pengar, men småpotatis jämfört med konkurrenten Hans-Holger Albrecht på MTG, som tjänar 20 miljoner kronor om året. Men Albrecht är anställd tjänsteman, medan Jonas också är delägare i Firman, som beräknas vara värd omkring 30 miljarder kronor. Att börsintroducera delar eller hela Firman är inte heller aktuellt i dagsläget, har flera företrädare deklarerat. Antalet delägare i Firman har sedan starten ökat högst avsevärt för att i dag vara uppe i 76 stycken. Bonniers är inte längre ett familjeföretag, utan ett släktföretag, och bolagen ägs av olika familjekvistar snarare än -grenar. Vinsterna måste, via årliga aktieutdelningar, i dag räcka till att skapa försörjning, huvudsakligen eller till en del, till allt fler delägare. De flesta har mycket små andelar och ungefär hälften av delägarna är under 35 år. Formellt bedrivs all verksamhet i Bonnier AB, som ägs i sin tur av Bonnier Holding AB, som i sin tur ägs av Albert Bonnier AB, som är släktens okända maktbolag. Alla dotterbolag, tidningar, bokförlag, tv-stationer och så vidare, som Firman äger finns samlade i moderbolaget Albert Bonnier AB. De som är aktiva i Firman och som har något sånär framstående positioner har också rätt att ta plats i styrelsen för maktbolaget. Albert Bonnier AB:s ägarbild domineras i dag av sex personer: Storägarna är de fyra syskonen Eva, Karl Otto, Pontus och Åke, barn till bokförläggaren Gerard, som tillsammans äger 76
45 procent av aktierna. De kallas för Åke-grenen, efter Gerards pappa. Samtliga, utom biskopen i Skara, Åke, är aktiva i Firman. Andra stora ägare är Charlotte med barn och barnbarn samt Jeanette, Albert jr:s två döttrar, som äger 10 procent vardera. Charlotte är inte aktiv i Firman, men det är däremot 78-åriga Jeanette som bland annat driver Bonniers konsthall och sitter i DN:s styrelse trots att traditionen bjuder att man avgår när man fyllt 70. Men Bonniers vore inte Bonniers om inte traditionen kompletterades av rikhaltiga undantag. Återstår 35 procent spridda på övriga 53 delägare, vilket innebär att många bara äger någon halv procent eller så. Jonas, Firmans avgående vd, äger till exempel bara dryga procenten, liksom nuvarande styrelseordföranden Carl-Johan. Ägarandel
Utdelning 2000–11
Pontus, inkl 2 barn
12,7 procent
162 mkr
Karl Otto, inkl 2 barn
10,8 procent
137 mkr
Eva, inkl 5 barn
10,8 procent
137 mkr
Åke, inkl 2 barn
10,8 procent
137 mkr
Jeanette
10 procent
127 mkr
Charlotte, inkl 3 barn
10 procent
127 mkr
Karl-Adam, inkl 6 barn
3,7 procent
47 mkr
Jonas, inkl 2 barn
3,2 procent
41 mkr
Hans-Jacob, inkl 2 barn
3,0 procent
38 mkr
Carl-Johan, inkl 2 barn
3,0 procent
38 mkr
Albert III, inkl 3 barn
3,0 procent
38 mkr
Malena
3,0 procent
38 mkr
Uppställningen visar att det inte finns någon direkt koppling mellan ägarandel och vem i släkten som får jobbet att driva Firman vidare; styrelseordföranden Carl-Johan och vd:n Jonas hör till de mindre delägarna. Å andra sidan kompenseras 77