9789137139821

k arin fossum

Carmen och döden Översättning Margareta Järnebrand

Tidigare utgivning Evas öga 1998 Se dig inte om! 1998 Den som fruktar vargen 1999 När djävulen håller ljuset 2000 De galnas hus 2001 Älskade Poona 2001 Svarta sekunder 2002 Jonas Eckel 2003 Natt till den fjärde november 2004 Mordet på Harriet Krohn 2005 Brott 2007 Den som älskar något annat 2008 Den onda viljan 2009 Döden skall du tåla 2010 Jag kan se i mörkret 2012

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Norska originalets titel Carmen Zita og døden Copyright © Cappelen Damm AS 2013 Omslagsfoto © Getty Images Omslagsdesign Nina Leino Tryckt hos 2013 hos ScandBook AB, Falun isbn 978-91-37-13982-1

Varfรถr har mitt barn fiskens รถga och fรฅgelns klo?

Om en person faller oförberedd i vattnet kommer han genast att ta ett eller två djupa andetag (respiration surprise) och dra in en stor mängd vatten i luftvägarna, vilket utlöser en kraftig, ihållande hosta. När sedan hela kroppen har hamnat under vatten håller offret andan och kommer i de flesta fall upp till ytan igen. Därefter andas han in djupt men får lätt ner ännu mer vatten i lungorna och hostar på nytt, och den drunknande är nu fullkomligt panikslagen. Skriker och fäktar med armar och ben, plaskar omkring på ytan och griper efter varje föremål som kan finnas i närheten. En båt, en åra, en vän.

Huvudet hamnar på nytt under vatten, och mer vatten sugs ner i lungorna i djupa drag. Den drunknande kan nu flyta upp igen en eller flera gånger, men inte nödvändigtvis tre gånger som folktron gör gällande. Sedan sjunker han till botten, och allt är över. Kampen i vattnet varar från mindre än en minut till några få minuter, beroende på personens fysiska hälsa och allmänna uthållighet. Men till sist dukar han utmattad under. Öppnar munnen och drar ner vatten i lungorna. Därefter blir han medvetslös, drabbas av kramper och kräkningar, blir blå och cyanotisk och livlös. Och till slut, efter denna långa kamp för livet, faller han i koma och går mot en säker död.

7

Yrseln kom i våldsamma kast, och trots att han kämpade emot tappade han balansen. Det här går inte, tänkte han förtvivlat, det här är slutet. Han försökte efter bästa förmåga hålla sig på benen, tog sig bort till spegeln på väggen, stirrade in i sitt eget ansikte med granskande blick. Nej, det här går inte, det här klarar jag mig inte ur, det är säkert en tumör, tänkte han sedan, antagligen i hjärnan, varför skulle jag slippa undan, jag är inte bättre än andra, inte ett dugg bättre. Självklart är det cancer. Det är ju det vi dör av, var tredje av oss, tänkte han, eller varannan, bara vi blir tillräckligt gamla. Och snart är jag en gammal man, jag är halvvägs till hundra. Nu ska jag antagligen dö. Som Elise dog i cancer vid fyrtio års ålder. Sakta, under lång tid, tömdes hon på krafter. Blek, gulaktig och avtärd, med leversvikt och allt som därtill hörde, ett anfall av hysterisk celldelning utom kontroll, sådan låg hon i en vit och kall säng de sista timmarna på Rikshospitalet. Nej, inte tänka på det nu, det får vara nog med elände.

Han stod en stund och lutade sig mot väggen. Försökte andas lugnt och regelbundet och återvinna fattningen, sansa och samla sig. Jaha, så blev det alltså, tänkte han, jag kan ju inte påstå att jag är oförberedd, för det är jag inte.

Jag visste att det skulle sluta så här, har vetat det alldeles för länge, har i det omedvetna gått omkring med den här rädslan, att jag skulle drabbas. På samma sätt som Elise 9

drabbades, som av blixten. Av en lömsk och aggressiv sjukdom, en ilsken armé av cancerceller på vandring i kroppen, nu tar vi lungorna, nu tar vi skelettet, nu tar vi hjärnan. Nu bryter vi ner den här organismen, för det är vår natur. Men ta nu det här med värdighet, tänkte han, krångla inte, det ser illa ut. Fast det kan ju bara vara en bagatell. Gud give att det bara är en bagatell. Vilken Gud, tänkte han sedan i förtvivlan, jag har ju ingen Gud, och kanske ska jag dö.

Sedan är allt mörker och tomhet, ett ingenting, en öronbedövande tystnad. Mobiltelefonen ringde i fickan, och han försökte ta sig samman, hela detta kaos till trots, det fick ju vara någon måtta. Han lyfte telefonen till örat, hörde rösten som tillhörde Jacob Skarre, hans kollega, i andra änden, han lät en aning stressad. På nytt övermannades han av yrsel. Den kom i häftiga vågor och välte honom nästan över ända. Mobilen föll ur hans hand, och han böjde sig snabbt ner för att ta upp den igen. I stället råkade han sparka den över golvet och in under soffan. Han svor och tog sig ner på knä, lade sig sedan raklång och ålade sig in. Fick syn på mobilen längst inne vid golvlisten. Men så var det något annat också, något litet och rött, som hamnade i hans synfält. Till sin förvåning såg han att det var en legobit. Den måste ha legat där sedan Matteus var liten och hade klarat sig undan sopkvasten i många år, maken till slarv. Det var en fyra. En vacker och helt perfekt liten knallröd kub, den mest användbara och eftertraktade biten som passade överallt. Han kramade den hårt inuti handen, kände de vassa kanterna mot huden. Och där, medan han låg på mage under soffan, kom minnena tillbaka till honom från uppväxten i Roskilde, på Gamle Møllevej. Det vita stenhuset med blå knutar och stockrosor utmed väggen, gräsmattan med gamla plommonträd, och de brunspräckliga dvärghönsen som spankulerade omkring i den frodiga, blomstrande trädgården. Varje morgon fick han samla 10

ihop de pyttesmå äggen i en korg. Han kom ihåg fadern, sträng och grå, lång och senig som han själv, och moderns keramikfigurer i köksfönstret. Han samlade tankarna, tog mobilen och ålade sig ut igen. Låg kvar en god stund och kippade efter andan.

– Är du där? Vad är det som pågår? Har du tappat balansen igen?

Han mumlade något otydligt till svar. Var generad och försagd och orolig.

– Det är du som ringer upp, sa han kort. Det är du som ska tala om vad som pågår.

Han satte sig upp, borstade bort damm från bröstet, stoppade ner legobiten i bröstfickan. Yrseln hade äntligen gett med sig, tills vidare.

– Vi har en drunkning, sa Jacob Skarre. I Damtjern uppe vid Granfoss, du vet, den lilla dammen, kommer du ihåg den? Tjugo minuter från Møller kirke. Pojke, sexton månader. Mamman hittade honom intill bryggan, och allt var för sent. Ambulansteamet försökte med återupplivning i trekvart, men det tjänade ingenting till. Lite oklart hur han hamnade i vattnet. Dessutom är han helt naken, vi vet inte vad det betyder, och jag känner mig osäker. Han kan förstås ha tagit sig ner till dammen på egen hand. Men jag är faktiskt tveksam. Kan du titta förbi så reder vi ut det. Det är huset längst in i Dambråtan, vitt, med ett rött uthus. Pojken ligger här i gräset och väntar.

– Ja, sa han, jag är på väg. Är där om en halvtimme.

Och sedan, efter en kort paus: – Är det något som verkar skumt? Är det därför du ringer?

– Ja, sa han, det är något med mamman. Kan inte riktigt förklara det, men jag tycker faktiskt att det här är något som vi bör titta närmare på. För att uttrycka det så, du vet vad jag menar.

11

– Låt inte folk trampa omkring överallt, sa Sejer, håll ett öga på dem. Var är föräldrarna nu?

– De är på polisstationen, sa Jacob Skarre. Holthemann har tagit emot dem. Mamman är hysterisk och pappan tiger.

Hunden Frank Robert, en kinesisk shar pei som han kallade bara Frank, lyfte förväntansfullt på huvudet och såg stint på honom. Inne bland alla vecken och rynkorna, som var kännetecknande för rasen, såg han den där intensiva blicken som han var så svag för. Ögonen som kunde tigga och be, som han inte kunde stå emot, som fick hans auktoritet att rinna bort som spillvatten. Hunden var hans svaga punkt, han hade aldrig kämpat emot, att skämma bort det lilla rynkiga djuret var hans stora glädje. En glädje som för Franks del hade resulterat i en betydande övervikt.

– Kom igen, tjockis, sa han, vi ska till bilen.

Hunden for upp och gick bort till dörren, stod där och gnällde, kunde inte komma i väg fort nog. Sejer hade en lägenhet på trettonde våningen, och de tog alltid trapporna, hunden skuttade nedför trappstegen i en jämn och väl inövad rytm. Sedan kom de ut på den öppna platsen utanför huset och gick mot bilen. Hunden sjönk ner i Volvons baksäte med en tung suck, precis som han hade för vana.

Ett litet barn, tänkte Sejer, på sexton månader. Jo, det var förmodligen med största sannolikhet en olycka. Eller också kunde det vara mamman, olycklig eller psykotisk, eller utom sig av vrede gentemot ett trotsigt barn. Sådant hade hänt förut. Eller pappan, eller båda två tillsammans, även det hade hänt förut. Alltså, drunknad i en damm, tänkte han, nåja, vi får väl se. Han blinkade och körde ut på riksvägen. Återigen kände han sig en smula yr, men det gick rätt snabbt över, till hans stora lättnad. Han satt i bilen, han måste hålla sig klar i huvudet. Och alltid, när yrseln försvann, blev han på nytt riktigt optimistisk med tanke på 12

framtiden. Och om det hände medan han körde skulle han svänga in till kanten och stanna omedelbart. Men nu hade det gått över tvärt. Som om det bara var falskt alarm och ingenting alls att bry sig om, ja, Gud give att det bara var en bagatell.

– Men så sök äntligen läkare, hade hans dotter Ingrid sagt massor av gånger, men särskilt en dag när hon tog honom på bar gärning. Plötsligt hade han sjunkit ihop vid köksbordet och tappat balansen.

– Men det finns säkert ingenting han kan göra, svarade Sejer då, det är väl bara något jag måste dras med. Kanske är blodkärlen i nacken fulla med förkalkningar. Blodet tar sig inte upp till huvudet, det är visst ett problem bland äldre. Och antingen du gillar det eller ej så är jag en äldre man. Hädanefter kommer allting att gå sakta.

– Pappa, sa hon då, en smula uppgivet. Du är ju bara femtiofem, nu får du för sjutton ge dig! Prata med Erik då, om du inte vill gå till din vanliga läkare.

– Men Erik är ju akutläkare, protesterade han. Han förstår sig väl inte på yrsel?

– Nu är du så osaklig att jag inte har lust att prata med dig längre, sa hon, som alltid med ett litet skratt. Och varje gång han hörde det där skrattet blev han varm om hjärtat. Men nu alltså, det här döda barnet. Påträffat i den lilla damm som kallades Damtjern. Inte dra några förhastade slutsatser, tänkte han, vara öppen och klarsynt och eftertänksam. Det är viktigt att allting blir rätt, att allt blir korrekt. För det var detta som bar honom igenom dagarna i arbetet som kommissarie i Søndre distrikt, det hade följt honom ända sedan han var liten pojke på Gamle Møllevej. En stark och brinnande önskan om sanning och rättvisa.

13

Tre bilar hade anlänt före honom.

Skarre, teknikerna och ambulansen. Personalen stod och lutade sig mot bilarna, det fanns ingenting mer de kunde göra, och pojken som hade drunknat i Damtjern låg på en presenning. Sejer tittade ner på pojken. En naken och slät liten kropp med tydliga ådror. Inte bli yr nu, tänkte han, inte för allt i världen, inte med åskådare.

Pojken var både välnärd och välskapt, och såvitt han kunde se fanns det inga skador. Ådrorna framträdde tydligt vid tinningen, ett fint, blågrönt nät. Hans ögon var matta och brustna, men han kunde se att de var blå, jo, barnet var definitivt i gott skick. Om det hade utsatts för någon form av våld så syntes det inte.

– Mamman har uppgett att hon omedelbart hamnade i chocktillstånd, sa Jacob Skarre. Hon höll på med någonting inne i badrummet och när hon gick ut i köket igen upptäckte hon att han plötsligt var borta. Sedan rusade hon ut på gårdsplanen och ner till dammen, och då anade hon det värsta. Hon hittade honom inne vid bryggan. Kastade sig i och fick upp honom på land, han låg på en meters djup.

Och hon försökte med återupplivning men lyckades inte.

Tja. Det är den förklaring vi har fått hittills, vi får väl se om den håller.

– Inga synliga skador, sa Sejer, inga sår eller blåmärken, han är hel och fin.

Han kastade en blick på armbandsuret, klockan var halv tre. Onsdagen den 10 augusti, vackert väder, vindstilla och väldigt varmt. Sommaren hade varit lång och het, nästan utan regn, och gräset runt dammen var gult och torrt som hö. Och nu den här lilla kroppen med pyttesmå händer och runda kinder, bleka, blåaktiga och svala som slät marmor.

– Tänker du ringa Snorrason?

– Ja, svarade Sejer, vi kör honom raka vägen till rätts­ medicinska. Och en del svar får vi säkert snabbt. Om han 14

levde när han föll i dammen måste det finnas vatten i lungorna. Vi får väl börja där.

– En sorglig syn, sa Skarre och nickade mot den lilla kroppen.

– Ja, instämde Sejer. En verkligt sorglig syn. Dessutom är jag yr igen, tänkte han och drog efter andan. Han satt på huk bredvid det döda barnet, och nu gruvade han sig för att resa sig upp av rädsla för att bli avslöjad. Att det skulle hända en dag att han, kommissarien, en och nittiosex i strumplästen, inte längre stod på topp utan snabbt var på väg utför. Att åldern hade hunnit ifatt honom, eller något annat och mycket värre. Därför satt han kvar och väntade tills anfallet var över.

– Bor de i det vita huset? frågade han och pekade på den gamla byggnaden med röda knutar.

– Ja, svarade Skarre, och de är väldigt unga. Faktiskt bara nitton och tjugo, så de har börjat tidigt. Är det inte något speciellt med honom, med hans utseende, menar jag?

Sejer granskade det lilla ansiktet med de bleka kinderna.

Jo, han hade ett slags särprägel, något som verkade bekant.

– Downs syndrom, sa han bestämt. Jag slår vad. Titta på hans ögon, det är där man kan se det. Och i händerna, på den där linjen, du vet, den tvärgående fåran. Han lyfte på barnets hand för att visa. Och handen var kall och slät och helt utan liv.

– Men han är säkert gammal nog för att kunna gå, tillade han. Annars kan han förstås ha krupit, från huset och ner till bryggan.

Skarre tog några steg i det torra gräset. Hans kropp var smärt och spänstig, liksom alltid på bettet, uniforms­ skjortan var ren och nystruken och skorna blanka. Utöver alla dessa förtjänster trodde han på Gud. Jacob Skarre hade överlämnat sig åt det där mysteriet som man kallade tro.

– Jag undrar varför han är naken, sa Sejer. Det bety15

der kanske något det också, fast det är förstås så varmt.

Spädbarn svettas bara genom huvudet. Och han är kanske avklädd på grund av värmen.

– Det är naturligtvis fullt möjligt att han har tagit sig ner till dammen för egen maskin, sa Skarre, det är ju inte särskilt långt. Och de allra flesta barn har lärt sig gå i ettårsåldern. Apropå det där att kunna gå. Jag lärde mig inte gå förrän jag var ett och ett halvt. Mina föräldrar kunde inte sova på nätterna, de trodde att jag var utvecklingsstörd.

– Vem hade kunnat tro det, sa Sejer, du är ju så framåt.

Och sedan, vänd till teknikerna: – Kör in honom till Snorrason och säg att jag väntar.

Han tog några steg i gräset. Tittade uppåt mot det vita huset med mörka fönster. En lekställning lyste rött, och han lade märke till en liten sandlåda med några färggranna leksaker. Tre gamla cyklar stod lutade mot väggen. Utmed husets fasad löpte en blomrabatt som inte hade blivit rensad. En blå Golf stod parkerad bredvid lekställningen.

– Om de bara är nitton och tjugo, sa han, då har de väl inte fler barn?

– Det stämmer, sa Jacob Skarre, de har bara det här enda, det är för hemskt.

Senare, sedan kroppen hade körts därifrån, gick han tillbaka till bilen. Han släppte ut hunden, och den småsprang lycklig över gräset. Skarre betraktade det tjocka lilla djuret med ett milt förebrående leende.

– Ingen kan beskylla dig för att ha valt honom för utseendets skull, påpekade han, han ser ut som en skurtrasa.

– All skönhet är förgänglig, sa Sejer, det tror jag säkert att du vet.

Han gick ut på den lilla bryggan. Stod där och blickade ut över vattenytan, som låg kav lugn. Vattenspegeln avslöjade ingenting om vad som hade hänt.

16

– Varför ringde du? frågade han vänd till Skarre. Tala om för mig vad du har tänkt och varför du tog med dig två tekniker till något som med största sannolikhet inte är något annat än en tragisk olycka.

– Tja, det är något med mamman, sa Skarre, hon är så konstlad. Det var svårt att få ögonkontakt, och hon är väldigt undvikande, och ja, då ringde en varningsklocka, jag ville inte ta några risker, och om det här är ett mord, tillade han, så kan hon slippa undan ganska lätt. Just där begriper jag mig inte på lagstiftningen. Ett liv är väl ett liv, och vi är alla lika mycket värda.

– Kanske det, sa Sejer och drog på det. Alla skulle inte hålla med dig om det. Men det råder säkert en speciell psykologi mellan mor och barn. Och den unga åldern borde också kunna bidra till en lindrig dom. Nitton år, herregud, hon började tidigt. Det blir lätt för försvararen att hitta förmildrande omständigheter. Om det här leder till rättegång.

Om vi väcker åtal, men vi kan ju inte spekulera på det här tidiga stadiet. Vad för slags intryck fick du av pappan?

– Han är väldigt tystlåten och försynt, sa Skarre, har nästan inte sagt ett ord, och man håller dem åtskilda. De har inte fått prata med varandra sedan de blev skjutsade till stationen. Mamman var bara uppe i huset efter torra kläder. Holthemann tog emot dem, och han har kontaktat en psykolog från Unicare, för det här är ju i alla händelser en krissituation. Med eller utan skuld har vi ett dött barn.

Sejer fiskade upp en påse Fisherman’s Friend ur fickan och stoppade en tablett i munnen.

– Och annars? undrade Skarre och såg inträngande på honom. Har du känt något mer av den där yrseln som du var så besvärad av?

– Nej, sa Sejer kort. Nej, jag har inte känt av någonting alls. Det var antagligen ett virus som snabbt gick över, det är sådant som händer.

17

– Du är hemskt dålig på att ljuga, log Skarre. Kom igen, nu stegar vi upp avståndet från dammen upp till huset, jag tippar på femtio meter. Och det är ju ingenting för en liten parvel på upptäcktsfärd.

* Kroppen ville inte slappna av, och hennes händer for över bordet på jakt efter något att sysselsätta sig med.

– Vad är det ni tror egentligen? frågade hon, rösten var tunn av oro. Ja, tänkte Holthemann, hon piper som en mus i kattens klor.

– Vi tror ingenting alls, sa han, men som jag sa har vi vissa rutiner. Vi vill bara ha en redogörelse, och sedan kan ni gå. Ta inte illa vid dig av det här, för så är det alltid vid plötsliga dödsfall. Det finns regler som måste följas, så ta det bara med ro.

– Han har just lärt sig gå, sa hon. Han satt på golvet och lekte på en filt, och plötsligt var han borta.

– Vad hade du för dig? ville Holthemann veta.

– Tja, jag höll väl på med något slags hushållsarbete. Jag minns inte riktigt, allt är bara en enda röra.

Hon gjorde en paus, och en djup rynka framträdde i hennes panna.

– Det var kanske något med matlagning, sa hon sedan efter att äntligen ha bestämt sig.

– Du förberedde middagen? frågade Holthemann vänligt.

Hon tänkte efter lite. Försökte erinra sig hurdan situationen egentligen hade varit. Rösten var ljus och barnslig, och Holthemann log. Leendet gjorde hans annars så stränga ansikte en aning mildare.

– Ja, jag höll nog på att rensa en fisk. Det tror jag i alla fall. Och det är jag inte så bra på, så det tog lite tid. Jo, jag är 18

lite omtumlad, men jag minns att jag stod med en fisk. Och Nicolai höll på med en cykel nere i källaren, för det är hans hobby. Jag fattar inte hur det här kunde hända, utbrast hon, jag fattar det inte!

Hon brast i gråt igen. Kramade pappersnäsduken i handen och släppte alla hämningar. Hennes blick var vettskrämd, som om hon fortfarande inte kunde förstå vad som hade hänt, inte hade insett det fullt ut, att barnet verkligen var dött och borta för alltid. Att barnet, som hon självklart hade älskat, hade reducerats till ett litet paket inuti ett lakan och nu var på väg till Rettsmedisinsk institutt för att undersökas utvändigt och invändigt.

– Är det något jag kan skaffa dig? frågade avdelnings­ chefen. Sitt barska väsen till trots lade han sig vinn om att vara förstående, och han kunde när han ville.

– Behöver du något att dricka, jag kan hämta vatten?

– Jag vill bara ha hit Nicolai, sa hon.

Avdelningschefen böjde sig fram och klappade henne på armen.

– Du ska få prata med en psykolog, sa han. Han kommer att hjälpa dig att bringa reda i tankarna. För nu spretar de åt alla håll, eller hur?

Hon fortsatte torka tårar. Hon var bara nitton år, och hon verkade nästan ännu yngre, smal som en sticka, med ljust, nästan vitt hår. Långa örhängen och rosa nagellack.

En topp som var för kort, så att magen, som var gyllenbrun efter den solrika sommaren, var bar, och naveln låg inne i sin lilla grop som en matt, sidenglänsande pärla.

– Tommy är bara sexton månader, grät hon. Jag försökte med mun-mot-mun-metoden, jag gjorde verkligen det, men det var för sent. Han var alldeles blå om läpparna. Jag vet inte om jag gjorde rätt heller, det ser så enkelt ut när man ser det på TV. Och den där hjärtmassagen lyckades jag inte heller med, jag vågade inte ta i. Jag var rädd för att knäcka 19

några ben, han är ju så liten. Och om jag hade knäckt några revben kunde de ha punkterat hans lungor, det var sådana saker jag tänkte på, för det har jag hört talas om.

– Ta det bara lugnt, sa Holthemann. Vi ska noga gå igenom allt som hände. Du ska få prata med kommissarien, han kommer att ta emot både din och Nicolais redogörelse.

Sedan ska vi kartlägga hela händelseförloppet, så att allt blir rätt.

Hon lade händerna på bordet. Kramade ihop näsduken till en fuktig boll av vått papper.

– Men jag har ju sagt det som finns att säga, snyftade hon.

Jag har ingenting mer att komma med, jag hittade honom intill bryggan.

Plötsligt mötte hon hans blick och såg mycket bestämd ut.

– Jag vet att det är mitt fel. Du kan säga som det är, jag vet minsann vad du tänker. Jag borde ha haft bättre uppsikt, men jag var borta i några få minuter, för jag måste gå in i badrummet.

– Skuld och sådana saker kommer vi säkert tillbaka till, sa Holthemann. Vi får väl se om det är någons fel alls. Olyckor sker tyvärr varenda dag, och nu är det ni som har drabbats.

Hon sköt ut stolen från bordet, böjde sig fram över knäna och blev hängande så en lång stund, som om hon var på väg att svimma.

– Det flimrar framför ögonen på mig, sa hon matt. Hennes röst var svag och tunn, nästan inte hörbar.

– Ja, det är ångesten, förklarade Holthemann erfaret.

Den påverkar muskulaturen kring ögonen, men det är inte farligt. Ta det lugnt bara. Försök andas lugnt, så går det över efter ett tag.

– Jag vill bara få prata med Nicolai, bad hon. Sitter han någonstans alldeles ensam?

– Nej, han har sällskap av en polis. Nu ska jag hämta 20

något att dricka åt dig. Och sedan ska vi ta kontakt med dina föräldrar. De bor här i staden, eller hur?

– Ja, de bor på Møllergata, sa hon. Mamma kommer inte att klara det, och inte pappa heller. Och han har redan haft en hjärtinfarkt. Det var för två år sedan, och vi var alldeles ifrån oss. Jag förstår inte varför jag måste sitta här, beklagade hon sig, jag vill till Nicolai, det kan ni väl inte neka mig? För helvete!

Holthemann hade inget svar. Han kom lätt till korta när det handlade om människor i nöd. Men allt hade gjorts på initiativ av Jacob Skarre, som lät förstå att det här var en drunkningsolycka som de med fördel kunde titta närmare på, för säkerhets skull. Han reste sig och lämnade henne, gick till uppehållsrummet, där det stod ett kylskåp med kalla drycker. Tog fram en flaska mineralvatten, gick tillbaka till henne och kom på att han hade glömt att ta en pappmugg ur hållaren på väggen. Gick tillbaka och gjorde det, kom in i rummet där hon satt igen och räckte henne muggen. Hjälpte henne att öppna flaskan.

– Det du kan kräva av stöd och förståelse kommer du absolut att få. Drick nu, uppmanade han henne. Din förtvivlan gör dig törstig.

* Kanske dödad, tänkte Sejer, kastad i dammen, oönskad av mamma. Eller av pappa, eller av båda två, ett annorlunda barn, avvikande, i somligas ögon kanske en förlorare. En plötslig vrede, en ondskefull impuls, en önskan att fördärva.

Eller också såg han spöken mitt på ljusan dag. Dörren ut till gårdsplanen stod öppen. Pojken var utan tillsyn, pallrade sig ut ur huset, vidare över det torra gräset på korta, mjuka ben, det obetydliga avståndet från huset och ner till bryggan. Lockad av det blänkande vattnet där det låg som en 21

spegel. Jag har inga förutfattade meningar, tänkte Konrad Sejer, men jag tar definitivt alla möjligheter i beaktande. Jag har haft det här jobbet så länge, det är så jag resonerar. Här är allt möjligt, det var en enkel och klar regel som gjorde att han skärpte sig. Jag har många bittra erfarenheter och jag gillar inte att bli lurad eller förd bakom ljuset. Medan han körde tänkte han återigen på sina föräldrar och allt som de hade gett honom när han var en liten pojke. Kärlek och förståelse, förlåtelse. Uppmuntran och förtroende, och kunskap om det svåra livet på gott och ont. Försiktigt nu, sa han sedan till sig själv, de är antagligen oskyldiga båda två. Men Skarre hade låtit ana en tydlig oro. Nu tänkte han på den oron och på vad den kunde betyda. Intuitionen var viktig, den spelade avgjort en roll i allt utredningsarbete. Detta att ha något på känn, en gryende misstanke om att något var fel. Det kunde vara en undvikande blick, eller en egendomlig distans till det som hade hänt. En kropp som inte ville slappna av, oroliga, nervösa händer, ett monotont tonfall när någon skulle lämna en redogörelse. Händelseförloppet serverat som en utantilläxa, ett slags planerad version. En hand ideligen på väg upp mot ögonen, för att torka imaginära tårar eller, för den delen, verkliga tårar. Eftersom allt hade gått så fel, med eller utan skuld. Eller skräck därför att en känsla hade blivit till katastrof. Nu dödar jag dig, för det här är fullkomligt olidligt. Orkar inte med det här barnet, klarar inte av det här barnet, sådana omöjliga känslor. Alla dessa olika tecken på lögn. Och så det som hela tiden vände tillbaka till honom som en ond aning. Barnet hade Downs syndrom. Därför också denna oro, att något inte stod rätt till. Även om åklagaren naturligtvis enbart tog ställning till fakta i målet var den här magkänslan oerhört viktig. Den hängde ihop med all den erfarenhet som de båda två hade efter många år vid polisen. Skarre hade uppfattat några misstänkta nyanser som han kanske inte kunde sätta ord 22

på, men Sejer tog honom alltid på allvar eftersom han var skärpt. Och väldigt duktig när han gjorde sina iakttagelser.

Ett föräldrapar satt på polisstationen och grät bittra tårar.

Var de tyngda av sorg och saknad, eller var de tyngda av chock och panik eftersom de var skyldiga?

Sedan började han återigen tänka på de ideligen återkommande yrselattackerna. Jag får antagligen bita i det sura äpplet, tänkte han, och pallra mig i väg till doktorn, med all min sviktande fysik, det är den vägen det måste gå. Sedan får jag underkasta mig en hel massa prover och mycket nervpåfrestande väntan. Att jag kanske lider av något förfärligt. Och livet, sådant jag hittills har känt det, ja, det kanske är över. På nytt dök ordet cancer upp i hans tankar, och tankarna gav honom ingen ro. I ett anfall av behov av moraliskt stöd slog han numret till dottern Ingrid, för att berätta om händelsen vid Damtjern ute i Granfoss.

– Hej, Ingrid, det är bara jag. Ja, jag sitter i bilen. Jadå, jag använder handsfree, var inte dum nu. Vi har hittat en liten pojke. Han låg på bottnen av en damm uppe i Granfoss, det var mamman som hittade honom intill bryggan. Bara några månader, så det är väldigt sorgligt. Ja, just det, jag är på väg till stationen, jag ska prata med föräldrarna. Jag kanske tittar in en stund. Efteråt alltså, om det passar?

– Ja, sa hon, det är klart att det passar. Och annars då, pappa, hur mår du?

Hon menade yrseln. Han sa att den säkert skulle gå över om han bara hade tålamod, men hon nöjde sig inte med det undvikande svaret.

– Gå över av sig själv? Berätta inte sagor, det är jag för gammal för. Jag känner dig, fortsatte hon, du förtiger en hel massa. Men du behöver inte skona mig, kom ihåg att jag har varit ute i krig. Bara så att du vet det, jag tål sanningen.

Hon syftade på sin vistelse som sjuksköterska i det av 23

inbördeskrig härjade landet Somalia, tillsammans med sin man Erik, som var specialiserad på akutmedicin. När de till sist återvände hem, efter flera års tjänst, hade de haft med sig en pojke. Sejers enda barnbarn, nu en lovande dansare som var anställd vid Nasjonalballetten.

– Nej, sa han, jag lovar, jag ska inte skona dig. Och ja, jag är fortfarande yr, jag menar av och till. Men nu lovar jag att ta tag i det en gång för alla. Fortsättning följer, sa han i lätt, oberörd ton. Han kom fram till järnvägsövergången inne i centrum, och bommarna var fällda. Medan han satt och väntade på att tåget skulle passera tänkte han på den lille pojken igen. Det stämde, det som Skarre hade sagt. Om det, rent teoretiskt alltså, faktiskt var ett mord och det var mamman som låg bakom skulle hon slippa lindrigt undan. Det var ju den där speciella psykologin mellan mor och barn, så många förmildrande omständigheter, så många tänkbara förklaringar. Otillräknelighet, tänkte han, medvetslöshet eller sviktande själsförmögenheter. Personlighetsstörningar, psykoser, depressioner och allehanda organiska åkommor, det fanns så mycket att välja på. Ett godståg dånade äntligen förbi med mörkröda vagnar. Han hörde skarvarnas jämna rytm och skramlandet av järn och metall, och som en kär gammal vana från barndomen räknade han vagnarna.

Han kunde inte låta bli att tänka på en utblommad maskros med vita, lätta fjun, för hennes hår var burrigt och nästan vitt som snö. Sedan slog det honom hur smal hon var, tunn och späd som en kvist. Ett barn har fött ett barn, tänkte han, det var ofattbart att hon faktiskt hade burit fram en välskapt liten pojke.

– Kom, sa han vänligt, så går vi till mitt rum, det ligger lite längre bort i korridoren.

Hon reste sig och fick syn på hunden. Frank ställde sig på bakbenen och ville hälsa, och hon smekte honom försiktigt 24

över huvudet, men hon verkade oengagerad. Katastrofen hade gjort henne blek, och hon hade mörka ringar under ögonen.

– Om du känner dig besvärad av honom sätter jag honom i bilen, sa Sejer. Men han ligger i allmänhet stilla, han brukar aldrig krångla.

Hon skakade på huvudet och hade ingen åsikt. Men hennes blick hängde kvar vid hunden, som om den rörde vid något i henne, något hon längtade efter.

– Vad heter du? frågade han vänligt medan de gick genom korridorerna.

– Carmen, svarade hon. Carmen Cesilie Zita.

Hennes namn verkade bekant. Men innan han hann fråga hade hon ett svar.

– Ja, sa hon och läste hans tankar. Det är min pappa som äger gatuköket nere på Torggata. Det som heter Zita Quick.

Han har haft det i tio år, och vi jobbar där båda två. Ja, inte jag, nu när Tommy är så liten. Men Nicolai arbetar skift, för vi har öppet hela natten.

Hon teg och såg på Sejer med blå ögon som kantades av täta, svarta fransar.

– Folk kommer ända från Oslo för att äta hos oss, sa hon stolt. Tragedin till trots behövde hon få glänsa.

Han öppnade dörren in till rummet. Frank slank in och gick raka vägen till sin plats borta vid fönstret, där han lade sig ner på en pläd.

– Var så god, sa han, slå dig ner.

Han granskade den späda gestalten.

– Jag beklagar, Carmen, tillade han. Det här är väldigt sorgligt.

Han ville vara vänlig. Ville göra allting rätt, om det nu var så att hon inte kunde lastas för någonting alls.

– Varför får jag inte vara tillsammans med Nicolai? undrade hon. Frågan var en anklagelse, och hon verkade irrite25

rad. Man bryter sig inte in i andra människor, tänkte Sejer, man smyger sig in med försiktighet och respekt. Därför vägde han sina ord med omsorg, han hade lång övning.

– Det är rutinmässiga hänsyn som föreskriver att ni ska hållas åtskilda, svarade han tålmodigt. Jag förstår om du uppfattar det som brutalt, men det behöver du inte göra.

Vi har många sådana regler, och vi följer dem helt automatiskt, det betyder inte nödvändigtvis att du har någonting att oroa dig för. Vi ska prata med varandra nu, en bra stund, och sedan kommer ni att få åka hem till Granfoss igen. Du fick inte med dig ditt mineralvatten, kom han på, ska jag hämta en ny flaska?

Hon skakade på huvudet. Satte sig i fåtöljen vid fönstret.

Utsikten intresserade henne inte, blicken var stint fäst på händerna, som hon höll knäppta i knäet. Men då och då sneglade hon på Frank, det var något som drog henne åt det hållet. Den vilande hunden på den grå pläden hade uppenbarligen en lugnande inverkan.

– Vad heter din pojke? frågade han. Tommy?

Han rullade sin stol över golvet och satte sig bredvid henne.

– Ja. Han heter Tommy Nicolai.

Plötsligt började hon gråta. Och medan hon grät satt han tålmodigt och väntade tills attacken var över.

– Nu ska vi gå igenom alltihop, sa han. Steg för steg. Precis hur det här gick till. Du kan berätta fritt, om du vill. Och om du tycker det är svårt kan jag ställa frågor.

– Ja, sa hon då, du kan gärna fråga. Men allt är bara kaos, så det är svårt att komma ihåg.

– Det förstår jag, sa Sejer vänligt. Jag frågar dig i alla fall.

Berätta om i dag. Vad höll du på med när du upptäckte att Tommy var borta?

Han kunde se att hon sökte i minnet, blicken for runt i rummet, snuddade återigen vid Frank, som hade somnat på pläden.

26

– Ja, du vet, det närmade sig middagsdags. Jag hade tänkt att vi skulle ha lax. Det var antagligen det jag höll på med, jag rensade fisk.

– Antagligen? Är du inte säker?

– Jo, visst är jag säker. Tala inte till mig som om jag var en barnunge!

Men hon drog lite på det och verkade inte alls säker. Sejer påminde sig själv om att hon antagligen var chockad och att minnet kunde svikta, han hade sett det förr. Och även det som hände nu. Att hårda ord kunde fällas i stridens hetta.

– Är du inte säker, Carmen? frågade han igen.

– Hela den här dagen är bara en dimma, svarade hon kort. Hon lindade fingrarna runt varandra. Hon var på sin vakt, han kände igen signalerna.

– Och Tommys pappa? Vad sa du att han hette?

– Nicolai Brandt. Ja, vi är gifta. Jag vet minsann vad du tänker. Du tänker att vi är unga och dumma, och att vi saknar omdöme.

– Nej, sa han, det skulle inte falla mig in. Var befann sig Nicolai när det här hände? Berätta det för mig.

– Han höll på nere i källaren med några gamla cyklar.

Han tjänar pengar på enkla reparationer och tar emot rätt många, det är det bästa han vet, att hålla på med de där cyklarna, han är alldeles knäpp. Nej, han märkte ingenting av det som hände. Jag var helt ensam i köket, och Tommy satt på en filt på golvet. Han var naken eftersom det var så varmt, och jag ville att han skulle få svalka sig lite. Han är ofta så svettig. Och så hade jag öppnat ytterdörren för att få lite korsdrag.

Sejer noterade hennes kroppsspråk, och tonfallet. Nu hade hon blivit alldeles lugn och koncentrerad, som om hon äntligen höll på att ta kontroll över den svåra situationen. Men hon talade lite entonigt, och han lade märke till 27

den detaljen, det kunde betyda distans. Att hon höll något fruktansvärt på avstånd, något som hon helt enkelt inte kunde ta till sig.

– Sedan måste jag in i badrummet, fortsatte hon. Ett ärende. Och det tog lite tid. Och när jag kom ut igen såg jag att han var borta, han satt inte kvar på sin filt, och vardagsrummet var tomt. Tommy har just lärt sig gå, förklarade hon, och han är verkligen väldigt kvick. Han tar sig långt på bara en minut, och jag var ju borta ett bra tag. Först sprang jag in i sovrummet, jag till och med letade under täckena, för paniken, du vet, den kom ju direkt. Sedan rusade jag ut ur huset och letade på gårdsplanen. Men jag kunde inte se honom någonstans, inte i sandlådan, inte bakom huset, och jag stod inte ut med att tänka på dammen. Fastän den låg där och utgjorde ett hot, jag bara sköt det ifrån mig. Men sedan gick jag dit i alla fall, jag var ju tvungen att leta överallt. Och då fick jag syn på honom alldeles intill bryggan.

Han låg på bottnen med ansiktet nedåt. Och jag tänkte inte över huvud taget, jag bara kastade mig i. Fick upp honom på land. Och sedan ropade jag allt vad jag kunde på Nicolai.

Till slut kom han rusande i full fart, och han var alldeles panikslagen. Det var så konstigt, för jag hörde skriken, men jag kände inte igen rösten fastän den var min egen, kan du förstå det?

Hon tystnade. Var uppe med ena handen och torkade en ensam tår.

– Men vi kunde inte väcka honom till liv igen, han var helt borta. Nicolai ringde efter ambulansen, och de kom väldigt snabbt, och de försökte de också, att få liv i honom, de höll faktiskt på i en evighet, ja, kanske så mycket som en timme, du skulle ha sett hur de slet. Men det hjälpte ju inte vad de gjorde, för Tommy var helt utom räddning.

Sejer satt och lyssnade till den entoniga redogörelsen.

Hela tiden iakttog han henne, tonfallet, mimiken och sig28

nalerna. De betydde något allihop, och åratals erfarenhet av människor hade lärt honom att tolka dem. Hon kunde absolut betecknas som trovärdig. Förmodligen var det så det hade gått till, sådana här saker hade hänt så många gånger förut, små och stora barn trillade i vattnet, i regel under lek. Men det fanns också en möjlighet att hon faktiskt spelade teater. Det var något dramatiskt över henne, något konstlat, och hon var utan tvivel tämligen kokett, fixerad vid sitt eget utseende och vilket intryck hon gjorde.

För hennes rygg var rak, och hon höll hakan högt.

– Var Tommy en frisk pojke? frågade han.

– Javisst, svarade hon bestämt. Ja, han har ju Downs syndrom. Men han är absolut helt frisk, han är aldrig sjuk eller så. Jo förresten, en gång hade han öroninflammation. Då fick han plötsligt skyhög feber, och vi blev tvungna att åka till akuten mitt i natten. Sedan fick han medicin, och han blev frisk igen med detsamma. Eller ja, efter ett par dagar.

Bortsett från det absolut ingenting.

– Vad har syndromet inneburit till vardags? Kan du säga något om det?

– Ja, du vet, han behövde ju lite extra hjälp. De utvecklas väldigt långsamt, och de lär sig inte lika fort som andra, förklarade hon, det utgår jag ifrån att du vet.

– Hurdana var dagarna i huset vid Damtjern? frågade Sejer. Oroade du dig för vattnet och vad som kunde hända?

Hon nickade. Sa att det var riskabelt med ett litet barn och den djupa, lockande dammen alldeles intill huset.

– Men vi kunde ju inte gå omkring och vara rädda för allt som kanske kunde hända, sa hon, folk bor ju vid vatten. Barn växer upp vid havet. Två gånger på bara ett år har barn drunknat nere vid Stranda. Jag vet att sådant händer.

Och nu har det hänt oss.

– Ja. Han nickade. Det är förstås sant som du säger, men jag tänkte fråga dig en sak. Du är en väldigt ung mamma.

29