9789113068879 by Smakprov Media AB

Översättning: Ylva Hellerud

Av Arnaldur Indriðason har tidigare utgivits: Glasbruket 2003 Kvinna i grönt 2004 Änglarösten 2005 Mannen i sjön 2006 Vinterstaden 2007 Frostnätter 2009 Mörka strömmar 2010 Svart himmel 2011 Den kalla elden 2012 Den stora matchen 2013 Nätter i Reykjavik 2014

ISBN 978-91-1-306887-9 © Arnaldur Indriðason 2014 Norstedts, Stockholm 2015 Originalets titel: Kamp Knox Utgiven enligt avtal med Forlagið, www.forlagid.is Översättning: Ylva Hellerud Omslag: Blacksheep Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 www.norstedts.se

Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

1 En vass vind drog över Miðnesheiði. Den kom från höglandet i norr, for över Faxaflóibuktens fräsande vågor och klättrade upp på heden, bitande och kall. Den yrde över sandslätter och åsar och virvlade upp snö runt den låga växtligheten som hukande och förtvinad knappt orkade upp över lavastenarna. De smala kvistarna låg skyddslösa för det öppna havet och nordanvinden och fick kämpa för sin överlevnad, för på heden klarade sig bara de allra härdigaste växterna. Det gnisslade i stängslet som sköt upp ur lavan och markerade militärbasens område när vinden smög igenom det och slog emot flyghangarens monumentala vägg högst uppe på heden. Vinden tycktes morska upp sig vid hangaren, som om den ville visa att den inte lät sig stoppas av detta stora hinder och fortsatte sedan sin framfart i mörkret. Vindens vinande nådde in i anläggningen som utgjorde en av landets största byggnader. Hangaren användes för underhåll och reparation av arméns stridsplan i Keflavík; radarflygplan, F-16-plan och enorma Herculesplan för trupptransporter. Från takbalkarna i den 17 000 kvadratmeter stora stålkonstruktionen hängde taljor vars uppgift var att förflytta tunga reservdelar. Hangaren vände ryggen mot norr men kunde öppnas i öster och väster med portar breda nog för att svälja vingspannet hos världens största flygplan. Takhöjden motsvarade ett åttavåningshus. Lejonparten av amerikanska arméns 57:e flygflottiljs arbete utfördes här. För tillfället användes inte hangaren så mycket på grund av att man höll på att installera ett nytt brandskyddssystem. I lokalens norra hörn stod en specialförstärkt arbetsplattform som nådde ända upp till taket och användes för att få brandskyddet på plats. 7

Det var ett enormt projekt, precis som allt annat som hade med hangaren att göra. Ett nät av rör, försett med kraftfulla vattensprutor med några meters mellanrum, träddes mellan balkarna. Arbetsställningen, en koloss på hjul, var liksom en flyttbar ö i lokalen. Den var sammanbyggd av flera små ställningar och inuti den gick ett system av stegar ända upp till den översta plattformen under stålbalkarna där rörläggarna och deras hantlangare arbetade. Travar av rör och högar med fästen och bultar låg intill ställningen, jämte några verktygslådor och ett antal rörtänger av alla storlekar och modeller. Allt detta tillhörde de isländska entreprenörer som arbetade med brandskyddssystemet. De flesta anläggningsarbetena på militärbasen utfördes av isländska företag. Allt var tyst bortsett från vindens dystra ylande när det plötsligt hördes ett svischande ljud från arbetsställningen. En rörstump damp i golvet och studsade iväg ett stycke med buller och bång. Inte långt därefter hördes ytterligare ett vinande genom luften, liksom tyngre, följt av en underlig, dämpad duns, som om en tung säck ramlat ner från hög höjd. Så blev allt tyst igen och inget hördes förutom vindens dån.

2 Ibland kliade det så mycket på de röda hudfläckarna att hon helst av allt bara ville krafsa bort dem med naglarna och klia sig blodig. Hon var tonåring när hon började få de här utbrotten som var som eksem fast grövre. Hon kunde inte begripa varför hon av alla människor drabbats av detta elände. Läkaren hade sagt något om snabbare omsättning av celler i huden vilket orsakade dessa röda, upphöjda fläckar med vita fjäll. Det var mest kring armbågarna och på händerna, nere på fötterna och så i hårbotten, vilket var värst. Hon hade fått den medicinska hjälp som fanns att få, olika preparat, krämer och salvor som ibland höll fläckarna och klådan någorlunda i schack. Men för inte så länge sedan hade läkaren berättat om det här stället på Reykjanes. Ryktet gick bland de patienter som led av samma eller liknande hudproblem, att det fanns en damm som dämpade klådan och lindrade besvären. Orsaken ansågs vara kiselämnena i vattnet. Platsen låg nära det stora kraftverket som reste sig ur lavan och hon hade hittat dit enligt läkarens vägbeskrivning och sett hur det blåvita vattnet från kraftverket rann ut och bildade en liten sjö i den mossbeväxta lavan. Det tog ett tag för henne att klättra ända fram men när hon la sig i det mjuka vattnet och smorde in sig med bottenleran kände hon ett stort välbehag och det var som om klådan avtog. Hon tyckte det var skönt att smeta in hela sig med leran, ansikte och hår, armar och ben, hon tyckte sig verkligen må bättre efteråt och visste genast att hit skulle hon komma tillbaka. Efter första besöket hade hon kommit till dammen då och då, och längtade dit varje gång. Hon la sina kläder på en mosstuva. 9

Det fanns inget ställe där man kunde byta om, och hon var hela tiden på sin vakt för hon ville inte bli sedd. Hon hade sin vanliga baddräkt på sig under kläderna och hade med sig en stor handduk så att hon kunde torka sig när hon kom upp på land igen. Dagen då hon hittade den döde hade hon lagt sig på rygg i det silkeslena vattnet, låtit sig omslutas av värme och välbehag, smort in sig med leran och hoppats att kiseln, eller vad det nu var läkaren hade nämnt, mineraler och alger, skulle göra nytta. Inte nog med att vattnet var mjukt och varmt och att leran lindrade obehaget – det här var också en fridfull och ovanligt vacker plats mitt i lavafältet, och hon njöt av varje sekund. Dammen var inte särskilt djup någonstans, hon sparkade sig fram längs bottnen, och tyckte det var skönt att vara alldeles för sig själv. Hon var på väg upp på torra land igen när hon fick syn på det hon trodde var en sko flyta till hälften nedsänkt i vattnet. Först tänkte hon att det var någon som kastat den där och blev upprörd över människors svineri, men när hon försökte ta upp skon märkte hon till sin förskräckelse att hon rörde vid något annat och större. Förhörsrummet på häktet på Síðumúli var litet och ogästvänligt och stolarna var obekväma. Ingen av bröderna var samarbetsvillig och förhören med dem drog än en gång ut på tiden. Men något annat hade inte Erlendur förväntat sig. Bröderna hette Ellert och Vignir och hade suttit i häktet ett par dagar. De hade haffats av polisen en gång tidigare för sprit- och narkotikasmuggling. För två år sedan hade de sluppit ut från LitlaHraun-fängelset, men vistelsen där hade tydligen inte gjort dem till bättre människor. Det verkade som om de helt enkelt hade tagit upp verksamheten där de släppt den och en hel del pekade på att de till och med hade styrt sina sysslor från kåken. Meningen var att förhören skulle bringa klarhet i det. Ett anonymt tips hade riktat polisens uppmärksamhet åt deras håll och det slutade med att den ene av bröderna, Vignir, greps med 24 kilo hasch i ett potatislager inte långt från Korpúlfsstaðir. 10

Där hittade man också 200 liter amerikansk vodka på stora dunkar jämte några lådor cigaretter. Vignir nekade till all kännedom om smuggelgodset, påstod att han lurats iväg till lagret, någon han inte ville namnge hade gett honom nycklar och sagt att han kunde ta potatis där. Polisen hade haft span på bröderna i några dagar innan man slog till. Vid en husrannsakan i deras hem hittades cannabis troligen avsett för försäljning. Bröderna hade inte utvecklat sina metoder nämnvärt under de gångna åren, förra gången de greps var det under mycket liknande omständigheter. Marion var urless på de två, ansåg dem vara korkade och småaktiga råskinn. – Med vilken båt kom varorna till Island? frågade Marion trött. Det var tredje gången Vignir fick den frågan. Erlendur hade redan ställt den två gånger. – Det var ingen båt, berätta för mig vem som ljugit ihop det för er, sa Vignir. Var det Elliði? Den jävla idioten! – Kom haschkakorna också med båt, eller kanske med flyg? frågade Erlendur. – Jag vet inte vem det är som äger den där skiten! sa Vignir. Jag vet inte vad du snackar om. Jag hade aldrig satt min fot i det där förrådet förut. Jag tänkte sno lite potatis. Vem är det som proppar er fulla med detta skitsnack? – Förrådet har två hänglås, du hade nycklar till dem båda. Varför försöker du slingra dig? Vignir teg. – Du blev haffad med byxorna nere, sa Marion. Det tycker du är jobbigt, men så är det bara. Inse det. Sluta med de här dumheterna så vi alla kan få gå hem. – Inte håller då jag kvar er här, sa Vignir. Ni kan dra, vad mig anbelangar. – Det har han rätt i, sa Marion och såg på Erlendur. Ska vi inte runda av här? – Varför tror du att Elliði vill dig något illa? frågade Erlendur. Han visste att denne Elliði ibland slagit sig ihop med bröderna och jobbat för dem, sålt varorna och krävt in betalning och hotat 11

folk till höger och vänster. Han var våldsam av sig och hade dömts för misshandel. – Var det han? frågade Vignir. – Nej. Vi vet inte vem det var. – Det vet ni visst. – Är inte Elliði er kompis? frågade Erlendur. – Han är en idiot. I samma ögonblick öppnades dörren till förhörsrummet och en kriminalare stack in huvudet och bad att få prata med Marion som reste sig och följde med ut i korridoren. – Vad står på? – Man har hittat en död kropp, sa polisen. På Reykjanes.Vid Svartsengi.

3 Kvinnan som hittat liket var runt trettio och klargjorde direkt för dem att hon led av psoriasis. Hon visade dem de torra hudfläckarna längs ena armen, särskilt kring armbågen, som bevis för sin sak. När hon gjorde en ansats att visa hårbotten hejdade Marion henne, det räckte bra så. Kvinnan la stor vikt vid att det skulle framgå att hon hade denna hudsjukdom. Det var förklaringen till att hon hittade liket på denna underliga och avsides liggande plats. – Jag brukar vara helt själv där, sa hon och såg på Marion, men nu börjar stället bli mera känt och jag har hört att andra söker sig till dammen, fast jag har aldrig sett någon där. Det finns inga omklädningsrum eller så. Vattnet är helt underbart. Det är precis lagom varmt och man mår så bra av att ligga i det. De hade stigit in i polisbilen och hon berättade hur hon hade hittat kroppen. Marion satt bredvid henne i baksätet, Erlendur vid ratten. De var omgivna av polisbilar, en ambulans, folk från kriminaltekniska och två pressfotografer. Nyheten om likfyndet hade redan spridit sig. Det fanns ingen anlagd väg fram till dammen som hade bildats tre år tidigare när kraftvärmeverket började sin verksamhet. I fjärran skymtade man den upplysta anläggningen i vintermörkret. Kvinnan hade badat i dammens västra del och dit hade hon promenerat från Grindavíksvägen över den mossbelupna lavan. Dammen var grund där och hon hade legat i blöt i ungefär en halvtimme och smort in sig med leran innan hon bestämde sig för att ta sig hemåt. Dagen var kort, det hade börjat skymma och hon ville undvika att behöva snubbla fram i mörkret som hon gjort förra gången och knappt lyckats hitta bilen. – Jag reste mig ur vattnet och … jag har alltid tyckt att det 13

här är en otroligt vacker plats, men också lite dyster. Ångan som stiger upp från dammen, man är ensam här ute i lavalandskapet och så … Så ni kan ju föreställa er hur förskräckt jag blev när jag såg … Jag gick längre ut i dammen än jag någonsin förr gjort och då ser jag rätt och slätt en sko som flyter där. Hälen stack upp ovanför ytan. Jag trodde först att det bara var en ensam sko, att någon tappat den eller slängt den i dammen. När jag försökte plocka upp den satt den fast och … jag försökte dumt nog dra hårdare i den och då kände jag att den satt … skon satt fast i … Kvinnan tystnade. Marion förstod att likfyndet hade tagit henne hårt och ville inte forcera berättelsen. Vittnet hade i det längsta undvikit att titta på den döda kroppen när den bars upp på land. Hon tyckte det var jobbigt att berätta sin historia. Erlendur försökte stötta henne. – Du har hanterat den här besvärliga situationen fantastiskt bra, sa han. – Ni skulle bara veta hur överraskad jag blev, sa hon. Ni … ni kan inte föreställa er hur totalt överrumplad jag blev. Alldeles ensam där i dammen. Ungefär en halvtimme tidigare hade Erlendur tagit på sig ett vadarställ som nådde upp till bröstet och vadat ut till liket tillsammans med två kriminaltekniker. Marion stod kvar på land och tittade på och rökte. Grindavíkspolisen, som var de som varit först på plats, hade varit noga med att inte röra något innan personal från Rikskriminalen kommit fram. Teknikerna fotograferade kroppen och dess placering. Blixtarna från kamerorna lyste upp de dystra omgivningarna. Man hade sänt bud efter en dykare som skulle undersöka dammens botten. Erlendur böjde sig över kroppen och försökte lista ut hur den hade hamnat här. Vattnet nådde honom till midjan. När teknikerna ansåg sig ha sett tillräckligt lyfte de upp mannen ur vattnet, bar iland honom och märkte då att det var något konstigt med kroppen. Armar och ben var brutna på väldigt många ställen, bröstkorgen var infallen mot ryggen, och ryggraden var bruten. Liket hängde som en trasa i deras armar. Man svepte om den döde och la kroppen på en bår som man 14

sedan bar över lavan till Grindavíksvägen. Därefter transporterade man kroppen till bårhuset på Barónsstígur i Reykjavík. Där skulle man tvätta bort leran och göra obduktion. Nu var det kväll och kolsvart, men man hade satt upp strålkastare som drevs med ett dieselverk, och i skenet från dem syntes det ännu tydligare hur illa medfaren kroppen var. Ansiktet var helt mosat och skallen hade spräckts och öppnats. Av kläderna att döma rörde det sig om en man. Han hade ingen id-handling på sig och det gick inte att utröna hur länge han legat i vattnet. Varm ånga steg upp från den stora dammen och gjorde området ännu mer lugubert. Det var för mörkt för att man systematiskt skulle kunna söka spår som kunde tyda på att andra människor rört sig i området. Det sökandet skulle man ta upp så fort det ljusnade nästa dag. – Och då kontaktade du polisen? sa Marion till vittnet i bilen. Erlendur hade tagit av sig vadarstället. Värmen var påslagen. Det hade bildats imma på insidan av rutorna. Ljussken fladdrade över dem, röster hördes utifrån. Skuggor av människor som ilade fram och tillbaka. – Jag sprang över lavan till bilen med en gång och körde raka vägen till polisstationen i Grindavík. Sedan följde jag med dem hit igen och visade dem platsen. Sedan kom fler polisbilar. Och ni. Nu kommer jag inte att kunna somna. Jag kommer inte att kunna sova på flera nätter på grund av det här. – Det är naturligtvis inte alls trevligt att vara med om något sådant här, sa Marion till tröst. Du borde be någon komma och vara hos dig. Prata med någon om det som har hänt. – Såg du inga andra röra sig här vid dammen när du kom hit idag? frågade Erlendur. – Nej, ingen alls. Som jag sa förut så har jag aldrig sett någon annan här i området. – Och du känner ingen mer som kommer och badar i dammen som du? frågade Marion. – Ingen. Vad har den där mannen råkat ut för? Såg ni hur han … Herregud, jag kunde inte titta. – Nej, visst, sa Marion. 15

– Den här sjukdomen, psoriasis, är den väldigt obehaglig? frågade Erlendur. Marion gav honom en snabb blick. – Det kommer hela tiden nya mediciner som lindrar, sa kvinnan. Jo, sjukdomen medför en del obehag. Ändå är det inte klådan som är det värsta. Det värsta är att huden ser så hemsk ut. – Och att bada i dammen hjälper? – Jag tycker det. Jag tror inte det är vetenskapligt bevisat eller så, men jag tycker det. Hon log mot Erlendur. Marion ställde ytterligare några frågor till kvinnan beträffande likfyndet och lät henne sedan gå. De steg ur bilen och kvinnan skyndade sig därifrån. Erlendur vände ryggen mot nordanvinden. – Är det inte uppenbart varför han är så sargad i ansiktet och allmänt lemlästad? sa han till Marion. – Menar du att han blivit misshandlad? – Ja, eller hur? – Jag kan bara säga att han är illa tilltygad. Kanske var det med vilja. Han har träffat någon eller några här och så har det blivit gruff och så ville man låta honom försvinna ner i dammen för evigt. – Något i den stilen. – Det ser kanske så ut. Men jag är inte helt säker på att mannen dog på grund av misshandel, sa Marion, som hade tagit sig en titt på liket innan det flyttades. I så fall är det ingen vanlig misshandel. – Vad menar du? – Jag har sett kroppar som sargats svårt efter fall från hög höjd och jag får tillstå att det här påminner mig om något sådant. Eller en mycket allvarlig trafikolycka. Och någon sådan har inte inrapporterats på sistone. – Om det rör sig om ett fall måste han ha ramlat från väldigt hög höjd, sa Erlendur och tittade sig omkring. Sedan såg han upp mot den svarta himlen. Om han nu inte kom därifrån. Nedfallandes från himlen. – Och ner i dammen? 16

– Är det helt otänkbart? – Jag vet inte, sa Marion. – Det hjälper ju inte att han legat i vattnet en tid. – Nej, det är sant. – Då har han inte misshandlats till döds här i lavan, sa Erlendur. Om det rör sig om ett fall. Då har någon forslat honom hit och det har varit meningen att han inte skulle hittas på ett tag. Man har sänkt ner honom i dammen. I denna märkliga lera. – Det är inget sämre gömställe än något annat, sa Marion. – Särskilt om han hade sjunkit ordentligt. Hit kommer ingen. Utom enstaka personer med psoriasis. – Kunde du inte ha låtit bli att fråga henne om sjukdomen? sa Marion och följde med blicken kvinnans bil som började röra sig ute på vägen och försvinna ur sikte. Du måste sluta med att snoka så där i folks privatliv. – Hon mådde inte bra. Det såg du. Jag försökte få henne att slappna av. – Du är polis, inte själasörjare. – Troligen hade kroppen inte hittats om det inte varit för att kvinnan har psoriasis och kommer till den här absurda dammen, sa Erlendur. Tycker du inte … är det inte ett lite …? – Märkligt sammanträffande? – Ja. – Jag har sett värre. Fy tusan vad kallt det är, sa Marion och öppnade bildörren. – Vad heter det här lavafältet, vet du det? frågade Erlendur och såg bort mot kraftverkets centralbyggnad där ångmolnen steg mot himlen och försvann i vintermörkret. Svaret lät inte vänta på sig. – Illahraun, sa Marion som verkade veta allt, och steg in i bilen. Från ett utbrott år 1226. – Illahraun? sa Erlendur och öppnade dörren på förarsidan. Inte har det blivit bättre.

”Andlöst spännande” Ingalill Mosander, Aftonbladet

1979. En kropp hittas flytande i en avlägsen damm ute på lavafältet. En amerikansk militärbas är det enda som ligger i närheten. Liket tycks på något vis höra ihop med basen, men amerikanerna är inte intresserade av att samarbeta med den isländska polisen och kriminalpolisen Erlendur Sveinsson och hans kollegor får istället ta andra vägar för att skaffa sig information om fallet. Samtidigt kan Erlendur inte släppa tankarna på den artonåriga flicka som försvann en mörk vinter för över tjugofem år sedan. På egen hand gräver han djupare i det förflutna och finner att även flickan tycks ha vissa kopplingar till militärbasen. Arnaldur Indriðason har rönt internationell stjärnstatus med sina böcker om den isländske kriminalpolisen Erlendur Sveinsson. I Den som glömmer möter vi en ung Erlandur med sin mentor Marion Briem.