WILHELM AGRELL
SPRICKOR I JÄRNRIDÅN SVENSK UNDERRÄTTELSETJÄNST 1944–1992
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund info@historiskamedia.se www.historiskamedia.se
© Historiska Media och Wilhelm Agrell 2017 Faktagranskning: Michael Fredholm Karta: Lönegård & Co Sättning: Åsa Björck Omslag: Miroslav Sokcic Omslagsbilder: Försvarsmakten Tryck: ScandBook, Falun 2017 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-7545-547-1
INNEHÅLL
Inledning 7 Del I. Den stora kylan, 1944–1962 1. Segrare bland segrarna 15 2. C-byrån blir T-kontoret 26 3. Dragkamp på de inre linjerna 40 4. Mörknande horisonter 51 5. ”Alltsammans är första gången för mig” 71 6. Det baltiska fälttåget 84 7. Spaning över vallgraven 103 8. Säljarens marknad 120 9. KGB slår tillbaka 138 10. ”Jag har ju alltid vetat att någonstans måste det ju börja” 149 Del II. Vaksamhet och väntan, 1963–1979 11. En av de våra 12. Gamla chefer dör inte 13. Gåtan IB 14. Underrättelsetjänst i fred och krig 15. ”Inga tecken till höjd beredskap vid främmande stridskrafter i närområdet”
167 176 188 203 217
Del III. Skymningsläge, 1980–1992 16. Avspänningens kollaps 17. Den främmande undervattensverksamheten 18. På spaning efter mönster, farkoster och baser 19. Spår av en hotbild 20. Fredsutbrottet
233 243 258 275 284
Epilog 297 Noter 302 Källor och litteratur 329 Register 343
INLEDNING
Jag skulle börja mitt arbete på Tegeluddsvägen 76 i Frihamnen en måndagsmorgon i början av maj. Adressen och tiden stod i brevet jag fått från Flygstabens personalavdelning där det meddelats att jag anställts som extra tjänsteman i lönegrad A17 med placering vid underrättelse- och säkerhetsavdelningen. Jag kom mer eller mindre direkt från FN-tjänst i Mellersta Östern och brevet hade väntat på mig vid återkomsten. Allt hade gått snabbt – så snabbt att mina blivande kolleger senare berättade att de antagit att det hela varit fråga om en intern omplacering. Detta var 1974 och de personella efterverkningarna från IB-avslöjandet året före pågick fortfarande. Folk dök upp bokstavligt talat från ingenstans samtidigt som andra försvann ut i kylan. Avdelningen var som vilken militär kontorsarbetsplats som helst, fast med ett påfallande stort inslag av civila. Jag hade beteckningen U 3, vilket varken var hemligt eller spännande utan helt enkelt angav att jag hade den tredje befattningen på underrättelsedetaljen. Vad jag skulle få för arbetsuppgifter var lite oklart, det enda jag fick veta var att de skulle handla om bearbetning av inkommande underrättelsematerial. Så länge fick jag mest gå igenom tidskriftsartiklar. Chef för avdelningen var den legendariske överstelöjtnanten ”Buster” Schnell, som på 1950-talet varit biträ7
sprickor i järnridån
dande flygattaché i Washington under Stig Wennerströms tid. Schnell berättade ibland små anekdoter om sina mellanhavanden med den då ännu inte avslöjade storspionen. Efter några månader kallades jag in till chefen. Det gällde ett papper jag skulle skriva på, inte det vanliga om tystnadsplikt utan ett annat. Det första jag lade märke till var att själva blanketten jag skulle underteckna var hemligstämplad och jag fick inte heller någon kopia. Papperet handlade om något som kallades särskild behörighet. Endast den som hade denna behörighet kunde få tillgång till en speciell kategori av underrättelsehandlingar. Allt var hemligt. Förbindelsen jag just skrivit under var hemlig, att jag gjort det var hemligt, liksom det faktum att det överhuvudtaget existerade ett sådant papper. Den brittiske underrättelseveteranen Michael Herman skriver i sin bok Intelligence Power in Peace and War att en underrättelse tjänst på sätt och vis är som vilken arbetsplats som helst och de anställda bara vanliga tjänstemän, till förvillelse lika alla andra tusentals offentliganställda tjänstepersoner.1 Skillnaden sitter på insidan och inpräntas på ett tidigt stadium. Den första avvikelsen är känslan att tillhöra en begränsad sluten krets som är distinkt annorlunda än de andra, de som står utanför. Den andra utgörs av övertygelsen om att ha ett uppdrag som inte går att hänga av sig med ytterkläderna. Både känslan av att vara annorlunda och att ha ett större uppdrag än en vanlig tjänsteman förstärks enligt Herman av sekretessen. Denna genomsyrar verksamheten på alla nivåer – ingen annan enskild faktor formar underrättelsekulturen lika påtagligt som denna och dess psykologiska och sociala påverkan är svår att överskatta. Trots att detta inte är en bok som bygger på personliga hågkomster och reflexioner, eller handlar om olika myndighets- och verksamhetskulturer, har jag velat börja där. För även om boken som sådan inte är personlig är dess tillkomsthistoria det. Om jag inte sökt den där anställningen och kommit till mitt första riktiga 8
inledning
arbete på Tegeluddsvägen tror jag inte att den här boken hade blivit skriven. Underrättelsetjänsten bedrevs i nuet, men det fanns en lång förhistoria som ibland skymtade i underrättelsematerialet men mera ofta dök upp i anekdoter och någon gång delgavs mellan fyra ögon i största förtroende, sådant som ingen fick veta men just därför kunde vara nödvändigt att känna till. Tanken på att utforska detta område kom ganska tidigt och även när jag längre fram sysslade med annat höll jag ögonen öppna för material och uppgifter som kunde vara av betydelse – sedan, någon gång. Frågan var bara när det skulle bli, när tiden och ämnet hade mognat. En del historiskt material började bli tillgängligt under 1990-talet, inte minst som en följd av olika utredningar om det nedskjutna DC-3-planet och om IB:s och Säpos övervakningsverksamhet. Men sedan var det som om dörrarna började stängas och det blev i många fall svårare att få tillgång till material ur de hemliga arkiven vid olika svenska myndigheter. Det är oklart om det bakom denna förändring fanns en genomtänkt linje eller om det helt enkelt återspeglade att tiden gradvis höll på att bli en annan, att kalla kriget åter började göra sig påmint. Det underlättade kanske inte försöken att behandla underrättelsetjänstens historia, men gjorde, kanske just därför, en sådan historisk framställning extra relevant. Går det då att skriva en meningsfull historisk framställning om ett skeende innan det relevanta källmaterialet blivit tillgängligt? Och vad menas egentligen med relevant källmaterial i dessa sammanhang? Den brittiske historikern Richard Aldrich konstaterar att det finns en allmänt spridd vanföreställning om att underrättelsetjänsternas historia ligger förseglad i arkiv och att om bara dessa öppnas kommer det att vara möjligt att rekonstruera den. Det man då gör sig skyldig till är att förväxla kvarlevorna i arkiven med själva undersökningsobjektet. Forskare är inbegripna i en kronisk dragkamp kring arkivåtkomst men denna dragkamp, framhåller Aldrich, leder i bästa fall bara till små taktiska fram9
sprickor i järnridån
gångar.2 Den stora mängden material når i själva verket aldrig de offentliga arkiven utan förstörs långt tidigare och huvudsakligen av rent praktiska och triviala skäl. Men det finns också annat som sätter käppar i hjulet för historikern. Ett viktigt men ofta förbisett förhållande är att underrättelsetjänster, utom i undantagsfall, inte bygger upp sina arkiv med tanke på framtida forskning utan som ett arbetsredskap i den löpande verksamheten. Det finns också mekanismer som direkt motverkar uppkomsten av historiskt värdefullt källmaterial, framförallt den i underrättelsekulturen utbredda tendensen att medvetet undvika att dokumentera vissa förhållanden, eller att förstöra sådan dokumentation så fort den inte längre oundgängligen behövs. Detta förhållningssätt skymtade fram i en kommentar från arkivchefen Nils Beckman på försvarsstabens underrättelseavdelning när jag på 1980-talet sökte lokalisera material om den nedskjutna DC-3:an och kunde konstatera att det inte fanns något samlat arkivmaterial på Krigsarkivet. ”Då har alla skött sig”, skrockade Beckman nöjd. Men ibland har inte alla skött sig och med lite tur uppstår på detta sätt oavsiktliga inblickar i skeenden som annars skulle ha förblivit oåtkomliga och omöjliga att rekonstruera. Och vad innebär förresten att sköta sig? Den mest tystlåtne av alla, underrättelsechefen Thede Palm, förde under nära två decennier en detaljerad tjänstedagbok om sin verksamhet. Den var, skrev han på dagbok ens första sida, ett för honom nödvändigt redskap för att minnas vem han hade träffat, vad man hade avhandlat och vilka överenskommelser som ingåtts. Men dagboken blev uppenbarligen också något mer, den enda han hade att anförtro sig åt i ett liv där barnen inte fick veta vad det var för kontor deras far gick till på morgonen. Palms dagbok deponerades på Krigsarkivet som en del av ett så kallat enskilt arkiv som förblev slutet till 2016. Även därefter är dagboken inte allmänt tillgänglig, men nu med hänvisning till att den innehåller uppgifter om sekretessbelagda förhållanden. Jag har fått möjlighet att ta del av dagboken och visst annat material 10
inledning
mot förbehåll som innebär att Krigsarkivet har sekretessgranskat de aktuella avsnitten av texten. De har godkänts för publicering utan ändringar eller strykningar. Jag har i arbetet med denna bok haft stor hjälp av flera personer som jag gärna skulle nämnt här, men som lämnat uppgifter i förtroende. Ett särskilt tack vill jag rikta till personalen på Krigsarkivet som varit behjälplig med att leta upp och tillgängliggöra material. Också personalen på MUST, Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, omfattas av detta tack för insatser i så kallad inre spaning i sitt eget arkiv. Wilhelm Agrell Lyngby i mars 2017
11
DEL I
DEN STORA KYLAN 1944–1962
Kapitel 1
SEGRARE BLAND SEGRARNA … en sådan där underlig kurre, som alltid dyker upp för odd man’s job i ovanliga tider. Han synes otvivelaktigt besitta en viss brysk och råbarkad organisationsförmåga, som gör att tan ken faller på honom vid besättande av poster av detta slag. Diplomaten Sven Grafström om den blivande chefen för C-byrån, Carl Petersén. Sven Grafström, Anteckningar 1938–1944 (1989), s. 161
Liksom flera andra europeiska småstater stod Sverige illa rustat när läget i omvärlden snabbt försämrades mot slutet av 1930-talet. Militärt hade landet nedrustat i en tid då risken för ett nytt storkrig tycktes ha försvunnit. Utrikespolitiskt förlitade man sig på Nationernas Förbund och dess kollektiva säkerhetssystem. Att Sverige saknade en organisation för att aktivt samla in underrättelser var inte bara en följd av en nedtonad hotbild utan också av bristen på beställare. Det fanns helt enkelt ingen central stab som behövde ett sådant underlag för planering och beslut. Först 1937 inrättades försvarsstaben, gemensam för de tre försvarsgrenarna, med ett övergripande ansvar för planering och därmed också för underrättelse tjänst. Underrättelseavdelningen, en av stabens nio avdelningar, var lågt prioriterad. 1937 hade återupprustningen av försvaret just 15
sprickor i järnridån
inletts och för den nya gemensamma staben fanns andra och mer angelägna uppgifter. Avdelningens personalstyrka bestod av ett tjugotal officerare, men de flesta av dem saknade tidigare erfarenhet av underrättelsetjänst och någon utbildning bedrevs inte. Verksamheten delades upp försvarsgrensvis och den egentliga underrättelseverksamheten fördes samman i en utländsk sektion medan de militära säkerhetsfrågorna sköttes av en svensk sådan. Särskilt mycket av modern underrättelseinhämtning ägnade man sig inte åt. Förutom böcker och utländsk press fick man förlita sig på rapporteringen från det femtontal svenska militärattachéer som huvudsakligen fanns i grannländernas och stormakternas huvudstäder. Attachéerna lydde inte under underrättelseavdelningen men kunde skriva så kallade handbrev direkt till dess chef.1 Under rättelseinhämtningen var i huvudsak passiv, man tog emot det material som kom in och sammanställde det, framförallt för att bygga upp en kunskapsbas om främmande stridskrafter, hur dessa var sammansatta, utbildade och utrustade. De första kontakterna för underrättelsesamverkan med andra länder togs under senare delen av 1930-talet. Med den finländska generalstaben fanns redan sedan tidigare ett nära samarbete medan andra, till exempel danskarna, var mindre benägna att samverka, eftersom de ansåg att detta skulle kunna störa relationerna med den mäktige grannen i söder. Där hade Sverige redan 1936 etablerat ett samarbete med den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehrs chef amiral Wilhelm Canaris. Samarbetet avsåg ”förhållanden österut”, alltså det som förutsattes vara en gemensam hotbild.2 Krigsutbrottet i september 1939 förändrade Sveriges säkerhets politiska läge. Därmed uppstod behovet av en helt annan slags underrättelseuppföljning. Samtidigt minskade, paradoxalt nog, möjligheterna att få information från omvärlden till följd av krigstillståndet. Censur och krigstida undantagsbestämmelser innebar att det öppna nyhetsflödet ströps, samtidigt som militärattachéernas verksamhet på särskilt viktiga stationeringar kringskars. I 16
segrare bland segrarna
många fall var de hänvisade till officiella kontakter med myndigheter och till informationsutbyte med kolleger från andra länder. I totalitära stater som Tyskland och Sovjetunionen var problemen särskilt tydliga, samtidigt som det var här de största underrättelsebehoven fanns. Nu var det inte heller läge för att samla uppgifter på hög för handböcker om främmande stridskrafter. Vad som krävdes var en snabb uppföljning av det förändrade strategiska läget och en ännu snabbare uppföljning av eventuella framväxande hot mot landet. Den första expansionen av underrättelseinhämtningen handlade om signalspaning. Denna hade tidigare bedrivits av flottan, men bara i liten skala och främst för den egna försvarsgrenens taktiska behov. När försvarsstaben inrättades tillkom inte bara en under rättelseavdelning utan också en signaltjänstavdelning och en kryptoavdelning. Bägge dessa sektioner hade signalspaningsfrågor som en del av sitt ansvar. 1938 inrättades försvarsstabens radioanstalt, en radioavlyssningscentral i Karlskrona som senare, i samband med vinterkriget 1939–1940, flyttades till Stockholm och lades samman med den dechiffreringsverksamhet som kryptoavdelningen börjat bygga upp.3 Dechiffreringsverksamheten delades in i fyra språkområden: engelska, franska, tyska och ryska. Det material som bearbetades var huvudsakligen diplomattrafik som efter krigsutbrottet måste sändas via det svenska telegrafverket. Men också avlyssning av radiotrafik på kortvåg blev en viktig verksamhet, inte minst i syfte att följa militär trafik i omvärlden och samla textmaterial för forcering. Viktiga underrättelser kom här från avlyssning och forcering av den sovjetiska Östersjöflottans och flygstridskrafternas radiosamband. Under vinterkriget mellan Finland och Sovjetunionen kunde man på detta sätt få förvarning om sovjetiska flygangrepp mot Finland, underrättelser som vidarebefordrades med telegrafi till den finländska radiospaningen.4 Det första riktigt stora, och för de svenska underrättelseanvändarna avgörande, genombrottet handlade om den tyska så kallade 17
sprickor i järnridån
G-skrivartrafiken. En av de eftergifter Sverige tvingades gå med på gentemot Nazityskland från sommaren 1940 var att upplåta telegraflinjer för tysk fjärrskriftstrafik. Framförallt handlade det om kommunikation till och från det ockuperade Norge, men från sommaren 1941 också till och från de tyska styrkorna i Nordfinland. Den svenska telegrafstyrelsen konstaterade snabbt att tyskarna sände fjärrskrift på de hyrda ledningarna och lyckades koppla in egna teleprintrar som därmed kunde börja registrera trafiken. Matematikern Arne Beurling, som själv ringt upp chefen för kryptoavdelningen och erbjudit sig att ligga inkallad, fick i uppdrag att försöka få ut något ur telegramremsorna med tillsynes slumpmässiga tecken. Med en enda dags trafik som grund lyckades han på två veckor lösa principerna för det tyska kryptot som sedan kunde forceras fram till 1943. De tyska telegrammen var i flera avseenden ovärderliga som underrättelsematerial men måste, precis som det brittiska materialet från Enigmatrafiken, användas med stor försiktighet så att det inte framgick att man på svenskt håll visste för mycket. Det största värdet fanns i avlyssningen i realtid av trafiken mellan staberna i Berlin och Oslo som möjliggjorde för svenska militärledningen att på förhand känna till planer och militära förberedelser. Från svenskt håll hade man därför klart för sig inte bara när det tyska anfallet mot Sovjetunionen skulle sättas igång, utan också att detta, åtminstone inte i inledningsskedet, skulle dra in Sverige i kriget. Materialet var så komplett att det inte bara gick att dra slutsatser om vad det innehöll, utan också om vad det inte innehöll. Med tiden ökade dock osäkerheten om innebörden av tystnad. Om tyskarna misstänkte, eller hade räknat ut, att svenskarna läste trafiken hade de en suverän kanal för desinformation. Vid den så kallade februarikrisen 1942 kom en ström av alarmerande underrättelser om tyska anfallsförberedelser mot Sverige från andra källor, samtidigt som G-skrivartrafiken helt saknade information om sådana. Länge vägde G-trafiken tyngre men till slut tog försiktigheten överhandenoch Sverige mobiliserade.5 18
segrare bland segrarna
Major Carl Petersén, chef för C-byrån 1939–1946. Foto: Wikimedia.
Signalspaningen var den ena av två inhämtningsmetoder som byggdes upp för att svara mot det nya läget och de nya underrättelsebehoven. Vad som saknades före kriget var en enhet för aktiv underrättelseinhämtning som gick utöver det militärattachéerna fick och kunde bedriva. Först i samband med vinterkriget 1939–1940 fick chefen för underrättelseavdelningen, överste Carlos Adlercreutz, gehör för sådana tankar och regeringen anslog i december 1939 medel för en icke-officiell militär underrättelsetjänst. I ett land utan någon tradition av hemlig underrättelsetjänst fanns det dock inget överflöd av lämpliga kandidater för det krävande uppdraget att bygga upp och leda en sådan organisation. Adlercreutz gick, som man ofta gör i liknande situationer, på de inre linjerna. Majoren Carl Petersén var verksam som legationsråd vid beskickningen i Berlin och hade ett förflutet som gendarmeriofficer i Persien. Han hade också varit frivillig på den vita sidan i inbördeskriget i Finland och under en period tjänstgjort som militärattaché i Warszawa. Han var språkkunnig, världsvan och hade 19