Page 1

Bör smärta till varje pris bedövas? Eller ska den tvärtom friläggas? Denna motsättning – som också är den mellan narkos och psykoanalys – finns som en grundton i denna roman om konflikter, ihjältigna hemligheter och svåröver­ vunna familjetrauman. Allard Schuurman utbildar sig till psykiater och går i obli­ gatorisk analys hos Drik de Jong som nyligen blivit änkling. Allard har svårt att öppna sig och vet inte hur han ska hantera andras smärta. Detta gör att han till slut avbryter sin utbild­ ning och sadlar om till anestesi; bedövning. Som handledare får han narkosläkaren Suzan, som också är Driks syster. De inleder ett kort och omöjligt förhållande, som kommer att leda till en familjs sönderfall och en slutlig katastrof.

AnnA enquist (f. 1945) är en av Hollands största författare. Hon är även psykolog och konsert­ pianist. Hon har utkommit med en rad romaner på svenska, den senaste var Språnget (2006).

Med Bedövarna gör Anna Enquist en lysande comeback i Sverige.

ISBN 978-91-27-13364-8

Anna Enquist Bedövarna

Det kan bara inte ha hänt. Det var bara ett infall, en fin vink från livet självt. Så blir det när man ställs inför en skendöd. Det hände ingenting. Men vad är det då hon känner, vad berättar tungan, vad drar sig läpparna till minnes?

”Anna Enquist har skrivit en gripande roman full av kunskap … imponerande, smärtsam, en bok som inte liknar något annat.” Die Welt

Anna Enquist Bedövarna

Över 100 s å l da e 0 0 0 xem Ne de r l ä p l a r i Nde r N a

”Ju djupare man bedövar, desto mer försjun­ ker patienten i ett tillstånd som inte längre kan kallas liv. Det är för all del själva kärnan i vårt yrke, att låta människor sväva på dödens rand, där man inte har kvar någon känsel, dit inga stick eller hugg tränger fram. Och sen se till att de basala processerna löper på, på konstgjord väg, inom den patient som vi blivit anförtrodda. I ett par timmar blir vi någon sorts utvändig hjärnstam. När det är över hämtar vi tillbaka patienten från döds­ riket. Har du själv någonsin blivit sövd?”

OMSlAg: NIklAS lINDBlAD, MyStIcAl gArDEN DESIgN EftEr Ett OrIgINAlOMSlAg Av MArJO StArINk OMSlAgSfOtO: IStOckpHOtO.cOM förfAttArfOtO: BErt NIENHuIS

9 789127 133648

NOK_ENQUIST_BEDOVARNA.indd Alla sidor

2013-08-08 13:40


130905_Bedovarna_ORIG.indd 2

2013-06-20 11.51


Innehåll

130905_Bedovarna_ORIG.indd 5

I. Exposition 7 II. Genomföring 143 III. Återtagning 285 IV. Coda 339

2013-06-20 11.51


130905_Bedovarna_ORIG.indd 6

2013-06-20 11.51


I. Exposition

130905_Bedovarna_ORIG.indd 7

2013-06-20 11.51


130905_Bedovarna_ORIG.indd 8

2013-06-20 11.51


1

Drik de Jong väntar. Han väntar inne i sitt eget väntrum som egentligen inte är något rum, utan ett bås under trappan där bara en enda stol får plats. Den plana väggen pryds av ett fotografi som föreställer några träd på rad i ett polderlandskap. Drik de Jong inväntar en ny klient. Vill han känna efter hur en sån kan tänkas ha det medan han sitter här och väntar? Föga sannolikt. Här har det så gott som aldrig suttit en människa, eftersom Drik brukar lägga gott om tid mellan konsultationerna och se till att klienter inte råkar stöta ihop. Dubbeldörrarna in till mottagningen står på vid gavel, och trots att klockan bara är elva på förmiddagen har han tänt lamporna ovanför skrivbordet och snett bakom terapeutstolen. Han satte sig en stund i stolen och betraktade den molniga himlen genom den solkiga tyllgardinen – det är oktober och ljuset är på väg bort. Men inte här, tänkte han, till det här rummet hör ett varmt, gulaktigt ljussken. Det gäller att hamstra glödlampor, nu när det är ännu är möjligt, de föreskrivna nya lågenergilamporna är förfärliga. Fängelsebelysning. 9

130905_Bedovarna_ORIG.indd 9

2013-06-20 11.51


Han tittar på klockan. Över tre minuter. Hinner han pinka innan? Bäst att avstå. Annars står man där och tvättar händerna med en gurglande vattentank bakom ryggen när det ringer på dörren. Klienten är inte ensam om att spänna sig inför det första mötet. Även för terapeuten är det ett tämligen så känsligt ögonblick. Då krävs det så mycket på en och samma gång. Man ska titta, lyssna, etablera kontakt, fatta beslut, orientera sig, göra en bedömning och lägga saker och ting på minnet. Samtidigt som man koncentrerar sig till det yttersta gäller det att vara så pass avspänd att man får ett tydligt intryck av den andre. Drik drar ett djupt andetag. I över ett halvår har han inte arbetat. När hustrun blev allvarligt sjuk stängde han praktiken. Han hann avsluta två analyser, för all del väl abrupt och en smula överilat, men ändå. En tredje analysand remitterade han i stället till en kollega, liksom ett antal terapiklienter. Han åtog sig inte några nya. Plötsligt blev dagarna tomma och i fortsättningen gick han så gott som aldrig in i mottagningsrummet. Trädgårdsrummet kom att bli husets centrum. Där låg Hanna i en alltför hög sjukhussäng och inväntade döden. Dit in fördes syrgastuberna, morfinpumpen och droppställningen. Där sammanstrålade folk – husläkaren, vänner, sköterskor och ett narkosbiträde från sjukhuset. Själv posterade sig Drik med ryggen mot väggen och lade sig inte i. Hans syster var där, Suzan. Han hade alltid sett Suzan som lillasystern, hon var fyra år yngre. Nu tog i stället hon över regin. Till hans 10

130905_Bedovarna_ORIG.indd 10

2013-06-20 11.51


häpnad lyckades hon utverka tjänstledigt på obestämd tid. Läget var lämpligt, förklarade hon, det rådde tillfälligt överskott på narkosläkare eftersom hälften av operationssalarna höll på att byggas om. Hon kunde lugnt vara borta en tid, hon var fäst vid Hanna och ville vara ett stöd för honom. Suzan tänkte ombesörja att svägerskan kunde avverka hela den sorgliga resan i sitt eget hem, med utsikt över trädgården. Mot slutet sov hon ofta över. På analyssoffan. Det är inget att tänka på nu. Inte själva slutet. Däremot förhållandet till Suzan. Då hade hon kommit lika nära som förr i tiden, men i en annan, omvänd, roll. Plötsligt var inte längre han den äldre och klokare, i stället tog hon över kommandot och blev han beroende av henne. Så har det i viss mån förblivit. Åtminstone tre gånger i veckan slår han sig ner vid systerns matbord och äter middag tillsammans med henne, hennes man Peter som tillika är hans bästa vän, och emellanåt också deras dotter Roos. Det tycker han om, då är det som om han ingick i en familj. Han vill inte ha det annorlunda. En regressiv rörelse. Den unnar han sig. Drik lutar sig tillbaka och stöder nacken mot vägen. Någonstans ute på gatan sitter just nu en ung man i en bil och väntar på att klockan ska slå elva. Peter ringde för några veckor sen: »Börjar det inte bli på tiden att du tar dig för något igen? För dig som brukar ha så mycket på hjärtat när vi sitter i gruppen vore det kanske idé att börja om så smått. Det bara slog mig.« Även efter att han hade slutat arbeta fortsatte Drik gå 11

130905_Bedovarna_ORIG.indd 11

2013-06-20 11.51


till gruppsammankomsterna varannan vecka. Han hade självfallet inga klienter att dryfta med de andra, men lyssnade gärna till kollegor som berättade om sin praktik. Somliga hade hans ex-klienter under behandling, och det här var ett sätt att hålla sig hyggligt à jour med hur det gick för dem. I takt med att Hanna blev sämre gick mer och mer av det sagda honom förbi. Han gick dit för att få höra ord som inte gällde Hanna, vistas bland vänner och helt enkelt få komma hemifrån. Att ingenting rörde Hanna var kanske å andra sidan själva orsaken till att han fick känslan att vänskapen gradvis blev alltmer urvattnad. Undan för undan kände han sig mer och mer ensam. På sistone hade han slutat gå dit. »Är det någon du vill remittera?« hade han frågat ­Peter. Peter arbetar på psykiatrisjukhuset, där han ägnar sig åt psykiaterutbildningen. Alla kandidater är skyldiga att genomgå utbildningsterapi, ett kursavsnitt som Peter är satt att koordinera. Nu hade en ung nybörjarstudent sökt upp honom och visat sig allvarligt intresserad av terapi, trots att de flesta brukade skjuta upp det till tredje eller fjärde läsåret, när de själva måste genomföra långvariga behandlingar. Den här gossen ville göra det redan nu. Peter hade kommit att tänka på Drik. »Säg att han kan ringa. Vad heter han?« När de vill sätta i gång så tidigt är det något som inte stämmer, var hans första tanke. Då lider de av något och ber om hjälp. Då kan jag gå rakt på sak och slipper lirka och tjata i veckor för att få upp all bortträngd misär till ytan. Han sträcker på benen. Två likadana strumpor, snyggt 12

130905_Bedovarna_ORIG.indd 12

2013-06-20 11.51


jobbat. Oputsade skor, mindre så. Trägolvet ute i hallen blänker. Hatthyllan är tom så när som på ett paraply. Ljuset strömmar ut genom de uppslagna dörrarna till mottagningsrummet. Allt är fixt och färdigt, tänker han. Nu fattas bara jag själv. Stifta bekantskap, orientera mig en smula om hans önskemål och förväntningar, komma överens om villkoren – ett fast klockslag, även om jag så må vara hur flexibel som helst, arvodet, räkningar, hur länge det hela torde komma att pågå, femtio sittningar är vad utbildningen bjuder den unge mannen på, sen får han själv stå för fiolerna, lika bra att säga det med en gång, tidspress vill man ju slippa, blir det Suzan som lagar mat i kväll eller Peter? Strax, när väl klienten gett sig av, blir det en cykeltur eller promenad, det lättar upp stämningen. Förutsatt att man inte börjar tänka. Han ser Hannas bleka ansikte framför sig och en massiv känsla av misslyckande tar överhanden. Där fanns barnlösheten, detta att de båda två på ett forcerat sätt hade gett sig sina arbeten i våld, de gemensamma ansträngningarna att visa intresse för allt mellan himmel och jord – bergsvandring, opera, sällskapsliv. Alltsammans färgat av tillkortakommandet som de aldrig talade om. Hon, Hanna, hade sannerligen haft glädje av sitt arbete. Mentalitetshistorieforskning om sjuttonhundratalet – Upplysningen, vetenskapen, den förändrade religionsuppfattningen. Hon höll inspirerade föreläsningar för historiestudenter som hon kunde skildra med sann inlevelse. Då brukade han lyssna med yrkesörat, söka efter spår av ambivalens, alltför konstlad och rigid optimism och tecken på försvarsmekanismer. 13

130905_Bedovarna_ORIG.indd 13

2013-06-20 11.51


Låt henne hållas, tänkte han då, hon bluffar inte, hon verkar njuta av det. Ungarna gillar henne, där fungerar hon sagolikt, alla är nöjda och glada. Sluta upp med ditt gnäll. Vad hon ägnar sig åt och hur hon går till väga skiljer sig inte nämnvärt från min egen inställning till arbetet, och den finner jag fullt normal. Jag gillar mitt gebit och finner det fascinerande, fastän man lika gärna kunde anse det idiotiskt. Utbildningen tar runt tio år, efter psykiatrispecialiseringen eller, som i Peters fall, efter att man dessförinnan är färdig klinisk psykolog. Man sjunker ner ända till hakan i mestadels psykoanalytiskt tänkande, underkastar sig ett obsolet byggverk av kurser, seminarier och övervakning, plus mångårig utbildningsanalys. Sammantaget tog utbildningen så mycket tid, pengar och uppmärksamhet i anspråk att den framstod som det allra viktigaste på jorden. Den hierarkiska strukturen hos Psykoanalytiska föreningen som anordnade utbildningen uppvisade samma kännemärken som ett trossamfund eller en sekt, och förvandlade studenterna till barn. Under veckans kurskväll satt de tio stycken runt ett bord tillsammans med läraren och fruktade att själva få ordet. Man skämdes när man inte hunnit läsa de obligatoriska artiklarna och vitsarna höll sig på lågstadienivå. Under dagen hade man bemästrat ett både svårt och ansvarsfullt arbete, men när det väl blev kväll sjönk man tillbaka in i en roll som rimmade illa med åldern. Nog så ofta var det behagligt. Men underligt lika fullt. Det fanns också en annan sida: han hade lärt sig åtskilligt, hade kunnat spegla sig i skiftande handledare och känna hurdan han själv ville bli eller inte bli. Han hade 14

130905_Bedovarna_ORIG.indd 14

2013-06-20 11.51


tvingats fundera och finna sin egen väg, och processen hade format honom till den terapeut han var nu. Vänskapen med Peter kom att bli ovärderlig, de hade hjälpts åt att frigöra sig från den föreskrivna analytikeridentiteten, och gjort flitigt bruk av sina nyvunna kunskaper i psykiatriutbildningen där de båda var verksamma. Han hade märkt hur Peter, snabbare än han själv, lyckades se mindre till föreningens intresse eftersom familjen betydde mer. Barn går före. Misslyckandet, tillkortakommandet, den hopplösa längtan hade han i åratal lyckats skjuta åt sidan. I stället hade han känt sig styrkt av Hannas orubblighet; de kom stillatigande att vårda sin gemensamma hemlighet när väl fertilitets­testerna hörde det förgångna till. För hans del hade det medfört en märklig lättnad. Nu slapp de utstå ännu fler. Under tiden hade Roos kommit till världen. Drik såg framför sig hur Hanna höll i bebisen, en stillbild lika klar och tydlig som en Jan van Eyck, utan ljud men med skarpa färger. Själv hade han stått i dörröppningen och vacklat mellan hopp och fruktan, dignande under en blytung och meningslös skuld. Hon kommer att falla ner i en ohanterlig depression, bli apatisk och förskjuta mig. Så tänkte han den gången. Flickebarnet hade gripit om Hannas finger och fört det till munnen. Hon sög. Hanna log och mötte hans blick. Hon såg salig ut. Då ville han tro på det. De kom bägge att ta sig an hans systerdotter, vid sidan av föräldrarna kom de att bli viktiga personer för Roos. Peter och Suzan hade storsint och som en självklarhet låtit dem bli delaktiga i alla familjehögtider. Födelsedagar, julfirande, semestrar. 15

130905_Bedovarna_ORIG.indd 15

2013-06-20 11.51


All bundenhet utgör en källa till sorg. Roos blev förkrossad av Hannas sjukdom. Till en början vägrade hon tro på den och gav inte upp hoppet om att sjukdomen skulle ge med sig. När det inte längre gick att hålla skenet uppe klarade hon med nöd och näppe av att träffa sin moster. När hon väl infann sig hann hon inte säga ett ord förrän hon störtade ut ur sjukrummet och föll i otröstlig gråt ute i köket. Hon vände sig bort från modern – som trots att hon var doktor inte hade lyckats avvärja olyckan. Hon kände sig sviken. I sammanbiten hast skaffade hon sig en egen bostad, hon bara måste iväg, hemifrån, och det snarast möjligt. Suzan lät det ske, flickan hade ju redan börjat plugga och var nitton fyllda. Peter blev orolig men ville inte ställa sig i vägen för sin dotter. Han gjorde vad som helst för att inte tappa kontakten. Säkra en arbetsrelation, tänker Drik. Han ler och märker hur hårt han har spänt sina ansiktsmuskler. En arbets­ rela­tion går före allt annat, det måste jag hålla i minnet från allra första stund. Ingen är betjänt av att klienten hoppar av. Och hoppar av är vad de gör, om du konfronterar dem med uppfattningar och insikter innan du har vunnit deras fulla förtroende. Alltså: yttra inte allt som faller dig in och sitt heller inte bara och glo, utan försök pejla in vad som är viktigt för klienten här och nu. Hon är två minuter över elva. Klienten är försenad eller också går Driks klocka före. Han reser sig upp och stegar igenom sin egen hall. Skosulorna ger ifrån sig ett smackande läte mot det lackade trägolvet. På tröskeln till mottagningsrummet stannar han upp och tittar. 16

130905_Bedovarna_ORIG.indd 16

2013-06-20 11.51


En enda fallfärdig röra alltihop. Terapeutstolen med två blankslitna armstöd och flottigt nackstöd. Gropen efter tjugo års sittande. Mattans slitfläckar vid fötterna, de upptrampade stigarna fram till klientstolen och skrivbordet. Den med tiden poänglösa soffan med sina kuddar; asken med pappersnäsdukar på ett litet tafatt bord. Bokhyllan med uråldriga analytiska grundtexter: Kohut och Kernberg, Karen Horney, Fenichel, en meter Freud, den gåtfulle Greenson. Längst ner i hyllan ligger osorterade travar med fotokopierade artiklar som en gång ingick i kursen. Dammiga, delvis sönderrivna papper. Det påminner om en tidningssamling hos en sinnessjuk i ett slumruckel. Om socialvården tittade förbi skulle de ta mig med sig. I blåa bussen, sa vi alltid förr. Den brukade jag hota Suzan med när hon inte lydde. Varför gör jag mig inte av med skräpet? Kommer jag någonsin att titta igenom det? En del av de mer aktuella böckerna, åtskilliga om psykiatri och neurovetenskap, står på hyllplan ovanför skrivbordet. Skrivbordsskivan är tom. Alla gamla akter förvaras i lådor. Här blir ingenting skrivet, och inte heller någon facklitteratur läst. Anteckningsblock, tänker han. Penna. Läsglasögon. Han plockar fram attiraljerna och lägger dem på bordet bredvid sin stol. Ett och annat lär han bli tvungen att fästa på pränt. Plötsligt litar han inte längre på sitt minne och sin observationsförmåga, och betvivlar att han raskt ska lyckas sammanställa alla upplysningar och intryck. En blandning av besvikelse och irritation kommer farande. Förr brukade han veta allt, var han fast övertygad 17

130905_Bedovarna_ORIG.indd 17

2013-06-20 11.51


om att utan möda kunna minnas allt vad klienten hann säga under den femtio minuter långa sittningen, att alla fakta och vidhängande känslor som genom ett trollslag skulle komma tillbaka så snart de träffades på nytt, vare sig så skedde veckan därpå i mottagningsrummet eller tio år senare på gatan. Då bara fanns allt där igen: självmordsfantasierna, det skuldfyllda kärlekslivet, moderns karaktär, orsaken till faderns död, den förhatlige yngre brodern, de avbrutna studierna. Han såg med både hybris och viss distans på sin egen minnesfunktion. Det där bör man aldrig fundera närmare på, då går en del av magin förlorad. Man måste ägna all sin uppmärksamhet åt själva lyssnandet och samtidigt vara avspänd, nästan sitta där på stolen och dåsa. Inte vilja visa sig på styva linan. Låta bli att tänka på annat. Det ena går stick i stäv med det andra. Det är Drik medveten om, och ändå inte. Som vanligt, tänker han, gör nu precis som du alltid har gjort. Vad ska i så fall anteckningsblocket tjäna till? Nåja – adress, telefon, ålder – och så lägga ner händerna och bara lyssna. Börja skriva med en gång så snart klienten klivit ut genom dörren. Underlägget på skrivbordsskivan täcks av ett tunt dammlager. Drik hajar till när det ringer på dörren. Först en kort, nästan trevande, signal och så ännu en, längre. Med medvetet långsamma kliv stegar han ut genom hallen. Han öppnar dörren och räcker fram handen. Han säger sitt namn. Ynglingen på förstutrappan besvarar handslaget. »Jag heter Allard Schuurman«, säger han.

18

130905_Bedovarna_ORIG.indd 18

2013-06-20 11.51


2

När Suzan manövrerar ut cykeln ur skjulet tänker hon på vilken dag i veckan det är. Måndag, en dag som många människor skyr som pesten. Det fattar hon inte. Hon kontrollerar däcken innan hon släcker lyset. Det är tvärtom en bra dag, tänker hon. Allt tar sin början och väcks till liv igen. Hela veckan ligger framför dig, full av händelser och överraskningar. Hon stannar till ute på trottoaren. Hon knäpper kappan och upptäcker i skenet från gatlyktan att platanen är på väg att tappa sina blad. Grenverket avtecknar sig svart mot den gråmulna himlen. Om en halvtimme är det ljust och då kan måndagen ta sin början på allvar. Asfalten är våt och mörkgrå. Hon suger i sig den fuktiga luften. Hur kan det komma sig att det alltid just har slutat regna när hon kliver upp på cykeln? Hon kastar en sista blick mot köksfönstret och får syn på Peters skugga framme vid diskbänken. Psykologer börjar sent. På narkosavdelningen måste man infinna sig senast klockan halv åtta till morgongenomgången. Samma gäller när man gör ett pass på mottagningen eller ägnar hela dagen åt skrivbordssysslor. Att börja tidigt ser hon inte som 19

130905_Bedovarna_ORIG.indd 19

2013-06-20 11.51


någon bestraffning. Dagen blir härligt lång och det är heller inte fel att få se solen gå upp, hinna före den. Våta löv på cykelbanan, det sugande lätet från däcken, det sköna motståndet från pedalerna. Ur vägen, här kommer jag! Hon sätter fart, svänger ut från kvarteret med fristående villor i stora trädgårdar, och sällar sig till trafiken på genomfartsleden. I fjärran kan hon redan skymta sjukhuset. På de båda översta våningarna, där operationssalarna ligger, lyser fönstren. Utan att tänka på saken ökar hon farten, hästen vittrar sig till stallet. Hon ler. När Hanna blev sjuk funderade hon inte länge innan hon begärde tjänstledigt för att kunna koordinera vården av sin svägerska. Då tänkte hon aldrig tanken att hon kunde börja längta tillbaka till arbetet. Det gjorde hon egentligen heller aldrig. Det kändes bara en smula underligt, till en början, att slippa ryckas upp ur sömnen framåt sextiden. Ovant att bli sittande så länge i köket med en kaffekopp, vinka av Peter och först därefter ta en dusch och gå igenom dagens uppgifter. Med tiden blev dagsprogrammet fylligare, mer hektiskt och oförutsägbart. Ju mer Hanna närmade sig döden, desto längre stannade Suzan vid hennes sida. Som om hon själv bodde hemma hos brodern. Hon tog emot besökarna och var den som avgjorde om de kunde kliva in i sjukrummet eller inte, hon var den som bryggde kaffe och kokade soppa. Hon minns hur förskräckt hon blev en tidig eftermiddag, då allt var lugnt och stilla, när hennes dotter stod ute på farstutrappan. Hon hade med nöd och näppe hört att det ringde, eftersom Roos i hastigheten råkade trycka på klockan till praktiken. Hade hon i själva verket ­velat 20

130905_Bedovarna_ORIG.indd 20

2013-06-20 11.51


prata med Drik? Suzan hade uppfattat ett svagt surr medan hon var sysselsatt i köket och för säkerhets skull gått ut och öppnat. Där stod sen Roos med en blomlåda fylld av vita narcisser i famnen. Hon sa ingenting. Suzan rör på axlarna medan hon cyklar, som om hon ville kasta av en börda från ryggen. Rollförvirring, valhänthet. Där hade hon stått som sköterska, som doktor, och i och med att Roos infunnit sig plötsligt tvingats bli mor, med påföljden att hon spelade bägge rollerna lika illa. »Visst kan du titta in till henne«, hade hon sagt, »hon är nytvättad och morfinen är på.« Dottern hade gett henne ett snett ögonkast och stegat genom hallen bort mot trädgårdsrummet, med kappan på. Efteråt tittade hon ändå ut i köket och behöll sin kappa med uppdraget blixtlås. »Är det du som är Hannas doktor nu?« Suzan tänkte efter. »Nja, nej, det är förstås husläkaren. Jag hjälper bara till. Det är ju praktiskt med alla mediciner. Kaffe?« »Vet du när hon kommer att dö? Tänker ni ha ihjäl henne när hoppet är ute?« »Jag vet inte, Roos. Hur som helst vill jag inte att hon ska ha ont eller bli rädd.« Roos stod lutad mot diskbänken medan hon drack sitt kaffe och tittade tankfullt på sin mor. »Jag tycker det är underligt. Varför är hon inte på sjukhuset, hon är väl ändå sjuk?« Nitton, tänkte Suzan irriterat, i den åldern borde du inte vara så naiv längre. Läs en bok någon gång, tänk efter någon gång – och samtidigt kände hon medlidande med sin bleka flicka som skulle mista sin älskade moster 21

130905_Bedovarna_ORIG.indd 21

2013-06-20 11.51


och tvingades bevittna hur döden smög sig på henne, inte på det läskiga sjukhuset, som ju var avsett för otäckheter, utan rätt och slätt här och nu, inne i trädgårdsrummet. Suzan blev illa till mods, hon ville ta sig för något, men kunde inte komma på vad. »Hur har du det på din kant?« »För all del. Jag kommer på middag i kväll. Eller blir du kvar här?« Suzan blev så tacksam för ett sånt närmande att hon lovade och svor att vara hemma. Roos hade redan börjat gå mot ytterdörren. Slutsträckan på sjukhusvägen leder genom ett nybyggt område. Gatorna är uppkallade efter upptäcktsresanden: Tasman, Columbus, Cook. Det hade ju varit trevligt om kommunstyrelsen i stället kunde ha ägnat en tanke åt omgivningen och namngett gator och torg efter mirakelmedlen inom hennes eget fack. Fentanylgränd, Propofolplatsen, Sevoflurankajen! Hon kunde enkelt ha gjort upp en lista åt dem. Vilka klåpare. Hon skyndar sig från cykelgaraget mot ingången. Trots den tidiga timmen är det full fart. Biträden hinner lagom röka en cigarrett innan skiftet går på, inne sitter vakten på plats och entréhallen fylls med folk. Hon kliver in i hissen och susar uppför. I dag slipper hon byta om, på mottagningen räcker det med att trä en vit rock ovanpå vardagskläderna. Hon skyndar in i konferensrummet. Runt det stora ovala bordet sitter redan några kollegor iförda blå operationsmundering under de vita rockarna och huvudbonad. En del har missklädsamma 22

130905_Bedovarna_ORIG.indd 22

2013-06-20 11.51


stora duschmössor, medan andra bär hippa och uppenbarligen omsorgsfullt utvalda små kepsar. En enda håller fortfarande sin obligatoriska hjässbeklädnad i handen. Det finns en ledig stol bredvid Kees, en kraftig mustasch­prydd karl som hjärtligt hälsar henne välkommen. Kandidaterna står och hänger borta vid kaffebordet och diskuterar vilka arbetslag de har hamnat i. Synd att jag inte är uppsatt på operation, tänker Suzan. Det här blir en seg dag. Bakom skrivbordet har jag inte mycket att stå i. Andra specialister jämrar och beklagar sig över rapporter som måste skrivas. Sånt slipper vi. Vi har inga egna patienter. Den egentliga narkosrapporten spottar apparaten själv ut. Man känner aldrig att en tung uppgift ligger och väntar när man har klarat av själva arbetet. Det är skillnad mot allt som Peter och Drik måste avverka: brev till husläkarna, redogörelser till försäkringsbolagen, protokoll från terapisessioner, slutrapporter. Rena fasan. Hos oss rasslar det ut ett ark ur printern, det är det enda som blir kvar efter äventyret inne i salen. Rummet är fullt. Underläkararen från nattskiftet ställer sig bakom en kateder. Han dricker vatten ur en mugg och väntar. Simone, Suzans överläkarkollega och väninna, ryter åt alla att hålla tyst. Hon basade i natt. Den unge mannen tar till orda och hoppar från den ena incidenten till den andra. En återupplivning på akuten, en epidural på förlossningen, en snabbuttryckning under efterblödning vid ett bukingrepp, ett besvärligt kejsarsnitt. »Produktivt?« frågar en äldre man med spetsigt ansikte och glasögon. 23

130905_Bedovarna_ORIG.indd 23

2013-06-20 11.51


Kandidaten kommer av sig och börjar fumla med papperen. I brådrasket lyckas han inte hitta sina anteckningar om kejsarsnittet. »Vad blev behållningen?« »Jaså«, säger han, »en bebis.« Alla skrattar och killen börjar rodna. »Frisk, en frisk och sund flicka.« Han tar sig samman igen. Mannen med efterblödningen ställer allt till rätta. En annan patient som klagade över häftiga smärtor blev framgångsrikt behandlad med höga doser morfin och en interkostalblockad. Ett annat kejsarsnitt förlöpte mindre lyckosamt, barnet behövde andningshjälp, det såg inte bra ut. Två skadade i en trafikolycka. Den ene kunde skickas hem direkt med smärre krosskador, den andre har förmodligen en torakal blödning och inväntar operation. En epidural måste läggas på en kvinna som kommer att föda i dag. Det blir något att bita i för dagskiftet. Suzan är någon annanstans i tankarna och uppfattar med nöd och näppe vad den unge mannen säger. Känner han sig månne förlöjligad av den där frågan om resultatet av kejsarsnittet? Kanske inte, på senare år har atmosfären blivit riktigt trevlig inom utbildningen. Inte sträng, men ändå redig och seriös. Generös. Kandidaterna har rätt att verkligen lära sig något: färdigheter, tillvägagångssätt, nödfallsscenarier. Man behöver inte redan kunna och veta alltihop, det duger gott att vara uppmärksam och läraktig. Varje läkarkandidat har en handledare vid sin sida eller kan när som helst kalla på en. En ny för varje dag, så att de ska få inblick i alla aspekter av yrket. 24

130905_Bedovarna_ORIG.indd 24

2013-06-20 11.51


Det må bli en smula rörigt emellanåt, men är tveklöst att föredra framför det gamla systemet där man var knuten till en och samma överläkare i flera veckor eller rentav månader. I dag är jag ensam, tänker Suzan. Äsch, trams, jag är sannerligen inte ensam, jag träffar femton patienter som kommer att babbla tills det slår lock för öronen. I eftermiddag ska jag undervisa helklasser. Men så känns det lika fullt. En man i knallorange skyddsklädsel kommer instövlande i lokalen och ber om ursäkt för sin sena ankomst. Avdelningen ansvarar för den mobila räddningstjänsten, ambulanshelikoptern står parkerad uppe på sjukhustaket. Hjältemodigt, tycker Suzan. Ett härligt jobb, där gäller det verkligen att inte tappa fattningen. Improvisera, fatta blixtsnabba beslut med knäna mot marken och blåsten om skallen. Skrik i öronen. Hotelser. Ändå har hon aldrig någonsin försökt bli överflyttad till mobiltjänsten; blotta körstilen hos superambulansförarna skrämmer henne, där går det så fort att hon skulle vara rädd att tappa överblicken. Helikoptern vill hon inte ens sätta sig i: inte ett skvatt att hålla tag i. Hon rycker på axlarna. »Vad sitter du och skakar för?« säger Kees. »Är något på tok?« »Mottagningen i dag. Jag har ingen lust.« »Ta och titta förbi hos mig innan, jag gör en öppen­hjärtmanöver på åtminstone fem timmar. Bypass, klaffbyte, hela baletten. Mottagningspatienterna kommer inte så tidigt, de ska till kirurgen först.« 25

130905_Bedovarna_ORIG.indd 25

2013-06-20 11.51


»Och sen kommer de alla på en gång till mig. Runt elva. Alla är de lika ängsliga och ingen har fattat ett dyft av genomgången. Då får jag rita upp på ett papper hur operationen går till. Och känna stressen i magen för att tio till sitter ute i korridoren och väntar.« »Ni borde göra det ihop«, säger Kees. »Det har jag ofta tänkt. Preoperativ konsultation med kirurg och narkosläkare tillsammans. Pampigt, visst, med två doktorer bakom samma skrivbord. Ingen kan smita ifrån ansvaret. Då är kirurgen som reser sig upp efter två minuter med beskedet ’jag opererar er i nästa vecka, god middag’ ett minne blott. Jag måste gå. Jag vill inte låta kirurgen vänta.« Han blinkar med ena ögat. »Harinxma. Han får inte explodera redan så här tidigt på morgonen.« »Kämpa på«, mumlar Suzan. Hon reser sig upp för att hinna växla några ord med Simone, som står borta vid dörren och är alldeles grå i ansiktet. »Ett lyckat skift«, säger hon, »men nu är det över. Jag ska hem och lägga mig. Vilken rar kille, den där under­läkararen, Jeroen heter han. Vi gjorde allting tillsammans, han har precis börjat. Det var så roligt att förklara alltihop. Han frågar både ditt och datt, sånt som man själv aldrig tänker på. Vem ansvarar för urinkatetern? Varför skriker alla så förbannat på akuten? Vem är det egentligen som basar där? Han är gullig helt enkelt. Ska vi två gå ut och äta någon gång i nästa vecka?« Suzan nickar och stryker väninnan över armen. Sen kliver hon ut i korridoren, bort mot hissen och ut i det fria.

26

130905_Bedovarna_ORIG.indd 26

2013-06-20 11.51


Poliklinikerna är inhysta i en särskild byggnad som inte nås direkt från sjukhuset. Man måste korsa en gräsplan. Den är en förgård, ett övningsfält där det råder andra lagar. Suzan plaskar i sina fina stövlar genom leran. S ­ imone ägnar sig åt ett forskningsprojekt som hon tänker disputera på. En bok. Artiklar. Den som skriver finns på riktigt. Hanna skrev även hon. Boken, om vetenskapens popularitet runt 1780, ligger hemma på Suzans nattduksbord. En festlig bok, med lättlästa redogörelser kring vetenskapliga amatörsällskap, sjuttonhundratalsmänniskor som sätter i gång att experimentera tillsammans med kemikalier och elektricitet. När man läser den är det som att höra Hanna prata. Drik har också publicerat en hel del om sitt gebit. Hon har för all del inte läst samtliga böcker, men de står åtminstone i hyllan. De finns. För preoperativ bedömning kan anestesiologerna använda sig av skrubbar på bottenplanet, bredvid behandlingsrummen som hör till smärtmottagningen. En av dörrarna står öppen. Suzan kikar in. »Berend!« »Suus, vad kul att du tittar förbi, stig på!« Hon sveper med blicken genom Berends rum. Tidskrifter och böcker i travar, en kaffebryggare högt uppe på ett dokumentskåp, en färgsprakande anatomiskiss över nervsystemet på väggen, omgiven av foton på segelbåtar. Krukväxter täcker hela fönstret. Berend, en lång, mager karl i femtioårsåldern, noterar att hon tittar. »När jag viftar runt med nålar flyttar jag över till ett 27

130905_Bedovarna_ORIG.indd 27

2013-06-20 11.51


annat bås där det är renare. Vill du ha kaffe, apparaten är ny!« »Jag kilar bara och hämtar schemat.« Sekreteraren bakom väntrumsdisken har en namnlista redo för Suzan. »Doktorn kan kolla upp dem på datorn, om allt är som det ska har kirurgen redan lagt in sin planering. Doktorns första patient har redan kommit.« På en av bänkarna sitter en mullig kvinna och väntar med en väska bredvid sig och käppen mellan knäna. »Jag ska bara uträtta ett litet ärende«, säger Suzan. »Jag ropar in er strax.« Hon nickar mot kvinnan, som ser häpen ut. Inne hos Berend luktar det nybryggt kaffe. Hon blir stående i dörröppningen. Berend höjer ögonbrynen. »Jag blir stillasittande hela förmiddagen.« »Tjusigt skulpterade stövlar du har på dig.« Hon tittar ner mot fötterna och brister i skratt. Gulgrå lera täcker över det mjuka, svarta lädret. »De åker in under skrivbordet, inga problem. Hur dags börjar du själv?« »Inte förrän halv nio. Men slå dig ner, vet jag!« »Vad säger du, dag ut och dag in på mottagningen? Saknar du operationerna?« »Inte ett ögonblick«, säger Berend. »Jag gjorde ett utmärkt val. Jag träffar ju inte folk hela dagen, kandidater ska undervisas och handledas, vi forskar och har möten om ditt och datt. Samråd med neurologer och sjukgymnaster. Och psykologin förstås. Jag trivs här. Det är roligt att verkligen lära känna patienter; ibland blir det årslånga 28

130905_Bedovarna_ORIG.indd 28

2013-06-20 11.51


kontakter. Någon gång har de med sig sin partner, jag vet var de jobbar om de nu jobbar, hur det står till med ungarna och hur de bor. En operationspatient träffar man aldrig mer. Ett sömnigt ögonkast när de rullas ut och om man är nitisk går man sen och tar en koll ute på uppvaket. Kontakten innan är lika superkort – hur många av patienterna som du strax kommer att träffa ger du själv narkos? En eller två på femton. Eller ingen alls. Det klarar ingen av att koordinera. Jag vill inte påstå att det är opersonligt, dålig vård eller så, men det saknas en röd tråd. Man ser aldrig effekten av någon personlig kontakt. Hos oss är det annorlunda, det ingår i jobbet, det är vårt instrument. Utöver piller och nålar förstås.« Suzan dricker upp kaffet. Han har rätt, han kan lägga orden så att han alltid får rätt, även när det handlar om struntprat. Här rör det sig inte om det, men ändå. När jag går och hämtar någon till operation, tänker hon, när jag får se ett ansikte, känna någons hud och registrerar rädsla och smärta, när jag förklarar något, när jag lugnar, när jag hjälper någon upp på bordet och talar med mild stämma medan jag sätter ett dropp, när jag ser till att det blir tyst i salen innan jag söver – då är det precis som när jag stoppade om Roos, förr i tiden. Hon vinkar till Berend och försvinner ut i korridoren i sina lerstövlar.

29

130905_Bedovarna_ORIG.indd 29

2013-06-20 11.51


Bör smärta till varje pris bedövas? Eller ska den tvärtom friläggas? Denna motsättning – som också är den mellan narkos och psykoanalys – finns som en grundton i denna roman om konflikter, ihjältigna hemligheter och svåröver­ vunna familjetrauman. Allard Schuurman utbildar sig till psykiater och går i obli­ gatorisk analys hos Drik de Jong som nyligen blivit änkling. Allard har svårt att öppna sig och vet inte hur han ska hantera andras smärta. Detta gör att han till slut avbryter sin utbild­ ning och sadlar om till anestesi; bedövning. Som handledare får han narkosläkaren Suzan, som också är Driks syster. De inleder ett kort och omöjligt förhållande, som kommer att leda till en familjs sönderfall och en slutlig katastrof.

AnnA enquist (f. 1945) är en av Hollands största författare. Hon är även psykolog och konsert­ pianist. Hon har utkommit med en rad romaner på svenska, den senaste var Språnget (2006).

Med Bedövarna gör Anna Enquist en lysande comeback i Sverige.

ISBN 978-91-27-13364-8

Anna Enquist Bedövarna

Det kan bara inte ha hänt. Det var bara ett infall, en fin vink från livet självt. Så blir det när man ställs inför en skendöd. Det hände ingenting. Men vad är det då hon känner, vad berättar tungan, vad drar sig läpparna till minnes?

”Anna Enquist har skrivit en gripande roman full av kunskap … imponerande, smärtsam, en bok som inte liknar något annat.” Die Welt

Anna Enquist Bedövarna

Över 100 s å l da e 0 0 0 xem Ne de r l ä p l a r i Nde r N a

”Ju djupare man bedövar, desto mer försjun­ ker patienten i ett tillstånd som inte längre kan kallas liv. Det är för all del själva kärnan i vårt yrke, att låta människor sväva på dödens rand, där man inte har kvar någon känsel, dit inga stick eller hugg tränger fram. Och sen se till att de basala processerna löper på, på konstgjord väg, inom den patient som vi blivit anförtrodda. I ett par timmar blir vi någon sorts utvändig hjärnstam. När det är över hämtar vi tillbaka patienten från döds­ riket. Har du själv någonsin blivit sövd?”

OMSlAg: NIklAS lINDBlAD, MyStIcAl gArDEN DESIgN EftEr Ett OrIgINAlOMSlAg Av MArJO StArINk OMSlAgSfOtO: IStOckpHOtO.cOM förfAttArfOtO: BErt NIENHuIS

9 789127 133648

NOK_ENQUIST_BEDOVARNA.indd Alla sidor

2013-08-08 13:40


9789127133648  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you