Issuu on Google+

Aha-experiment Fördelen med dyslexi

av Tomas Tysén


Besök oss på webben: http://ahaexperiment.wordpress.com © 2009 Tomas Tysén


Till Simon, kämparnas konung, på 10 års-dagen.

”I varje motgång ligger fröet till en lika stor eller ännu större framgång” – Napoleon Hill


Fördelen med dyslexi I vår klass fanns det en kille som hette Simon. Jag tänker ofta på honom. Faktiskt tror jag att alla som gick i vår klass tänker på honom till och från. Simon hade nämligen något som vi alla önskade att vi hade. Vad hade han då?, tänker du. Var det en cool cykel? Eller var det värsta grymma mobilen? Eller kanske en egen häst? Nä, inte direkt. Det Simon hade var något som pengar inte kan köpa. Det Simon hade var erfarenheten av motgång. Erfarenheten av motgång? Vad ska man med det till? tänker du. Är det inte bättre att ha framgång? Den som aldrig har varit riktigt, riktigt kall har svårt att uppskatta värme. Jo, och erfarenheten av en motgång som man övervinner, leder till framgång. Att aldrig – aldrig – ge upp. Simon visste hur det kändes när det tog emot, och han visste vad det innebar att kavla upp ärmarna och ta nya tag. Han visste att han kunde misslyckas och han visste att det var okej, så länge man alltid reste sig upp. Och det var han en mästare på. Simon – kämparnas konung.


Så här var det: När vi gick i femte klass, hade Simon det tufft i skolan med att läsa, skriva och hänga med när fröken skrev på tavlan. Många tyckte att han var långsam och blev till och med irriterade, eftersom vi alltid fick vänta på Simon när han skulle skriva av något från tavlan eller läsa klart något i läseboken. Alla vi andra kunde ju läsa, skriva och hänga med när fröken skrev på tavlan. Men å andra sidan så hade inte vi dyslexi. Men vad är dyslexi?, undrar du. Ja, det undrade vi också, innan vi fick reda på att det fanns en anledning till Simons svårigheter i skolan, och det är ju självklart när man tänker på det. Ingen läser väl långsamt med flit. Det är lätt att förlöjliga det man inte förstår sig på. I början visste inte vi i klassen att Simon hade dyslexi. Än mindre kunde vi förstå vad det var. Jag menar, det är ju jättelätt att läsa. Det är ju bara att läsa! Och skriva sen, det är väl inte så svårt? Så tror jag många tänkte. Jag gjorde det i alla fall. Men en dag i skolan så började fröken berätta vad det innebar för den som har dyslexi. Flera av oss förstod, men det var först när vi fick göra vårt experiment som vi verkligen fattade.


Experimentet En dag så kom Olle in i klassrummet. Olle är kompis till vår fröken. Han är stor som en björn och ser ut som en. Han är väldigt snäll. Iförd stora stövlar, gröna byxor och en rutig flanellskjorta, ser han ut som en riktig skogshuggare. Och det är precis vad han är. Olle har en egen skog – en väldigt stor skog. Granar, tallar, björkar, aspar, alar m.m. Det finns väldigt mycket träd i Olles skog och han älskar den. Han presenterade sig själv som skogsvårdare. ”Vad är det egentligen? Någon som vårdar skogen, eller?”, sa Nisse som alltid ville vara lite lustig. ”Ja”, sa Olle. Sådan var Olle. Enkel, med raka svar och inga krusiduller. Vi gillade honom. Olle och fröken berättade att vi alla skulle få vara med om ett experiment. Det innefattade att vi skulle få åka ut en helg och sova över i skogen och hjälpa Olle att fälla träd, hugga ved och vårda skogen. Hela klassen jublade, förutom Lisa som undrade vad det var för experiment vi skulle göra. ”Det får ni reda på när ni kommer ut till skogen”, sa fröken. Hon log så där busigt som bara hon kan. ”Nu har du den där minen du har när vi gör Ahaexperiment”, sa Lisa anklagande. Frökens redan pillimariska leende sprack upp till ett gapskratt. Klassen började skratta och tjoa som besatta, för när fröken log sitt Aha-experimentsleende så hände det roliga saker. Och väldigt bra saker. Hon är en så bra fröken, vår


fröken. Bra på att få oss att förstå. Hon brukar säga att det bästa sättet att förstå något är att komma på svaret själv och för att veta att man verkligen har förstått så är facit på det: ”Aha...” Därför kallar vi frökens experiment för Aha-experiment. Och det är verkligen så. Fröken brukar säga att: Det bästa sättet att lära sig på är genom en självupplevd erfarenhet När klassen hade lugnat sig ett par decibel så fick vi reda på att vi skulle få sova över i en riktigt skogshuggarstuga, grilla korv och bara ha det så mysigt vi kunde på kvällen. Men först så skulle vi få göra experimentet. Vi kunde knappt vänta tills helgen och när den så äntligen kom var vi oerhört nyfikna. Väl ute i skogen, efter en sista skumpig bussresa på en 4 km lång skogsväg, möttes vi av Olle och fyra av hans bröder. Han hade en stor familj. Olle förklarade att experimentet var en tävling vi skulle få hjälpa honom att klyva ved. Och för att göra det så skulle vi delas in i fem grupper. Det var det som var experimentet. ”Vad då för experiment”, ropade klassen. ”Ett dyslexiexperiment”, sa Olle. ”Va?”, sa klassen i kör. Nu förstod vi ingenting. Allra minst Nisse som protesterade högljutt. ”Dyslexi hade ju med läs och skrivsvårigheter att göra, och här står vi ute i skogen och ska hugga ved?”


Olle och hans bröder skrattade när de såg 24 fågelholkar stirra mot dom. Fröken låg dubbelvikt, samtidigt som hon försökte få fram sin digitalkamera och fotografera våra ansiktsuttryck. När fröken tagit sin bild så fortsatte Olle. ”Alla som har dyslexi räcker upp en hand.” Alla stod stilla. Alla tittande runt omkring sig för att se om någon räckte upp handen. Det var tyst. Då, sakta, smög Simon upp sin hand. Ingen annan. Han stod där själv, omgiven av resten av klassen. Alla tittade på honom. Det kändes nästan tarvligt och jag tycket så synd om Simon då, där han stod. Men några sekunder senare räckte även Olle upp handen och strax därefter även Olles bröder. Simon log. På något sätt kändes det bra att inte vara ensam. Ensam måhända vara stark, men flersam är starkare ”Som ni ser så är det flera av oss som har dyslexi”, sa Olle. ”Dyslexi är ärftligt och ingenting man kan rå för. Man får det många gånger av sina föräldrar eller släktingar. Det går i arv helt enkelt.” ”Det smittar inte heller”, sa fröken och gav Olle en kram. Olle rodnade. Klassen fnissade. ”Nu ska vi tävla”, sa Olle och gnuggade händerna lite extra, i hopp om att rodnaden över frökens kram skulle tonas ut snabbare. Fröken fotograferade. Hon hade som vana att fota alla våra Aha-experiment. Hon satte upp bilder av dom på en vägg i klassrummet dit vi kunde gå och titta för att påminna oss om vad vi lärt oss under de experiment som vi gjort.


”Bilder framkallar känslor. Vill du bli glad? Titta på bilder som du blir glad utav.”, brukade fröken säga. ”För att göra det här experimentet ska vi dela in er i lag”, sa Olle och pekade med hela handen. ”Vi delar upp klassen i fem grupper. Ni där går dit, och ni går dit, ni stannar här och ni går dit.” ”Men vi vet vad dyslexi är”, sa Lisa, ”...det är att man inte kan läsa och skriva så bra.” ”Precis”, sa Olle, ”...det är delvis rätt. Vi som har dyslexi har svårare att läsa och skriva och det är det negativa med dyslexi”. ”Vad då, vad är det som är bra att ha svårt att läsa och skriva”, replikerade Lisa snabbt. ”Det som är riktigt bra med dyslexi kommer snart att visa sig”, sa Olle med en blinkning. Fågelholkarna dök upp igen och fröken fick ännu en bild till sin samling. Vad var det för bra att ha svårt att läsa och skriva? Det kunde vi andra inte förstå. Inte Simon heller. ”Var inte oroliga, ni kommer snart att få se”, sa Olle och smålog. Olles bröder smålog också. Grupperna fick gå och ställa sig vid varsin klyvmaskin. ”Det finns även en yxa per grupp som ni kan använda.” ”Nej du Olle”, sa Nisse, ”...här ska det gå undan. Vi använder klyvmaskinen.” Nisse flinade och de andra i klassen skrattade gott. Yxorna var det ingen som brydde sig om.


Klyvmaskinen var en sådan där maskin som man ställer upp vedklabbar på, trycker med foten på en platta, så att en supervass kil åker ner och spräcker trät till fina vedträn i lagom storlek. Otroligt smart, och man behöver inte ta i alls, annat än att lyfta upp vedklabbarna förstås. Varje grupp fick varsin klyvmaskin, och givetvis instruktioner av Olles bröder, som att hålla händerna i styr och förståelsen att det här inte var någon leksak. Efter att ha bevittnat hur klyven utan problem klöv klabbarna var det ingen som skulle missta sig för det. Kvar stod då Simon igen, för han fick inte vara med i någon grupp. ”Simon, du och jag ska bilda vår egen grupp. Och eftersom vi har dyslexi så ska vi inte ha en klyvmaskin. Vi ska ha det lika ”krångligt” som vi har när vi läser och skriver. Därför får vi bara en yxa som vi hugger med.” Simon tittade på den enorma hög med vedklabbar. Sedan tittade han på klyvmaskinen, tvekade en sekund innan han tog emot yxan. ”Okay”, sa Simon. Så fick det bli. ”För visst är de så Simon att när du läser så går det inte alltid så enkelt som att trycka på en pedal? Det flyter inte alltid på utan man får ta i lite, eller hur, som att hugga ved ungefär?” ”Ja”, sa Simon, lite tyst och med en min som väl visade att han visste det allt för väl. Han var sammanbiten nu, för han visste att inför en uppgift där man själv hade en yxa och de andra hade en klyvmaskin så gällde det att koncentrera sig för att hänga med. Det visste Simon, för han gjorde det varje dag i skolan.


”Åh”, sa Nisse, klassens pratkvarn, ”ni kommer ju inte ha en chans, vi har ju klyvmaskiner och ni har ju bara yxor. Gud vad ni kommer att loosa…” Simon sa ingenting, han kavlade bara upp ärmarna, för att ta i var han van vid. Han satte på sig arbetshandskarna som han fick låna av Olle. Olle gjorde likadant. ”Ja, då kör vi”, sa Olle. ”Högarna ska huggas upp och första grupp att bli klar är vinnare.” Klyvmaskinerna sattes på och dieseldoften spred sig. Snabbt kom de olika grupperna på hur lätt det var att klyva ved. De lyfte bara fram vedklabbarna till klyvmaskinen och lät maskinen klyva. Det flöt verkligen på. De olika grupperna låg jämnbördes, knappt svettiga när vedklabbarna lyftes upp.... sprak… veden klövs lätt. Fröken fotograferade. Simon däremot, blev både svettig och andfådd, för ibland när han ställde upp en vedträ så föll den omkull. Han ställde den på nytt och högg. Ibland missade han och fick börja om. Men han högg på och Olle hjälpte honom att plocka fram och att stapla den kluvna veden. Fröken gick runt och serverade dricka för de som var törstiga. Simon drack mest, solen sken och det var klarblå himmel och han svettades ordentligt. Efter två timmar hade grupperna med klyvmaskinerna huggit upp tre vedkärror var. Simon och Olle hade jobbat på bra och fått ihop en vedkärra.


”Ta i Simon”, ropade grabbarna i klassen och skrattade lite rått. ”Bättre kan du”, sa Nisse, medan han enkelt tryckte ner pedalen på klyvmaskinen, men med blicken riktad bort mot Simon. Likt en het kniv genom smör klövs vedklabben han hade ställt upp. Hans lagkompisar bar fram ännu en som gick samma öde till mötes. Simon lyssnade inte på dom, han hade ved att hugga och arbetade på lika hårt som tidigare. Så fick han starka muskler också. Efter två timmar tog de lunch. Även fast de olika grupperna hade klyvmaskin så var det inte helt lätt. De fick ju trots allt bära fram veden och sedan bära bort den och trava upp den, så lunchrasten kom lägligt. Men det var väldigt mycket lättare än vad det var för Simon och Olle. ”Jaha”, sa Olle. ”Då var lunchen över, nu kör vi igen.” Simon och Olle började hugga. De olika grupperna satte på vedklyvarna igen. Nöjda över sin kommande promenadseger så visslade ett par grabbar i klassen i takt till vedklyvarnas pressande och kraschande. Så fortsatte det i ytterligare ett antal timmar. Grupperna hade det så lugnt att flera kunde passa på att sola i väntan på att det var deras tur att rycka in. Men dom slutade tvärt med det när maskinerna abrupt stannade, en efter en. ”Vad händer?!”, ropade Nisse. ”Vår maskin stannar.” ”Vår med!”, ropade Lisa.


Oro spred sig bland grupperna. Dieseln hade tagit slut. ”Det är ”soppatorsk” ropade Nisse”, efter att en av Olles bröder hade kontrollerat att dieseln verkligen var förbrukad. ”Vi måste ha mer soppa Olle!”, Nisse blev nästan desperat, han ville inte förlora. ”Tyvärr så finns det ingen mer diesel”, sa Olle. Han fortsatte bära fram ved till Simon som inte slutat att hugga. ”Va? Maskinerna fungerar ju inte, vi kan ju inte hugga ved utan en fungerande klyvmaskin’”, sa någon desperat. ”Tävlingen gillas inte, avbryt tävlingen”, ropade en annan. ”Åh nej. Tävlingen fortsätter. Ni har ved kvar och det finns en yxa per lag”, svarade Olle medan han bar fram ny ved till Simon. Medan klassen fortsatte och prata och beklaga sig så gick tiden. Simon fortsatte att hugga med sin yxa, utan att ta notis om uppståndelsen runt omkring honom. Vedklabb efter vedklabb föll för yxans vassa egg. Vedstapeln som Olle hjälpte Simon att lägga växte och snart hade Simon huggit upp ytterligare två kärror, för nu hade han kommit igång ordentligt. Klassen sprang fortfarande omkring och visste inte vad de skulle ta sig till. Och rätt som det var så ropade någon till: ”Titta! Titta på Simon, han har bara några vedträn kvar!” Klassen stannade upp. Tystnaden var total. Det tycktes till och med som att fåglarna slutade att sjunga. och löven slutade att susa. Alla tittade på Simon när han högg. Alla. Schvopp


Vedklabb efter vedklabb klövs skoningslöst. Olle bar fram och Simon högg på. Svetten rann men yxan den klöv. Här hade klassen beklagat sig att vedklyvarna inte fungerade, medan Simon ställde upp sin sista vedklabb och gjorde som han gjort så många gånger tidigare under dagen. Han dubbelfattade yxan, drog den bakåt över huvudet och.... Schvopp ”Jaha”, sa Olle. ”Har ni sett på maken. Med en yxa så har Simon besegrat er alla, fastän ni både var fler och hade klyvmaskiner.” ”Men...men..”, stammade Nisse. ”Vi fick ju slut på diesel” ”Jasså”, svarade Olle, med en spelad förvåning, ”...men likväl så hade ni varsin yxa per grupp, men ni valde att inte ta upp den när maskinen stannade. Ni valde istället att beklaga er över att dieseln var slut istället för att göra jobbet. Ni ansåg att det var för jobbigt att börja hugga med en yxa.” Klassen stannade upp. Fröken fotograferade. Simon satte sig på vedhögen och tog emot en flaska vatten som en av Olles bröder räckte fram, samtidigt som han dunkande Simon i ryggen. Sådär som man gör när man tycker någon har gjort något extra bra. Det var fröken som bröt tystnaden. ”Är det någon som har lärt sig något?” Tystnaden var total. Ingen sa något. Tiden gick. Fortfarande total tystnad. Sedan tog Lisa ett steg fram.


”Aha!...jag vet”, blickarna vändes mot Lisa unisont. Hon harklade sig något in hon tog till orda: ”Det är inte hur man gör det som är det viktiga – det är att man gör det”, sa Lisa eftertänksamt. Fröken log. Olle nickade och gav Lisa tummen upp. En person som kan göra det, men inte gör det, är inte bättre än en person som inte kan göra det Fröken fortsatte: ”Och det är precis som i livet. Eller som när ni läser eller skriver något. Ni ska förstå att en som kan läsa, men inte läser, inte är bättre än någon som har svårt för att läsa. Vilja och handling är viktigare.” Alla i klassen lyssnade och väntade på fortsättningen. ”När ni fick en vedklyv att jobba med så var det som i skolan när ni läser, det gick väldigt lätt. Simon som har det svårt att läsa fick en yxa. Det gick, men det gick långsammare och det var jobbigare än vad det var för er. Han fick kämpa från minut ett, och han har det i sig. För Simon vet hur man kämpar. Han vet att när det tar emot så är det bara att fortsätta. För med en vilja av stål och med handling så kan man utföra stordåd, även fast det är jobbigt.” ”Hur tror du att du reagerar om problem dyker upp?” Frågan var riktad till alla i klassen. Men ingen svarade. Insikten var för stor.


”Kommer du försöka övervinna problemet, eller beklagar du dig? Slutar du klyva ved bara för att klyvmaskinen stannar?” Tystnaden i klassen var påtaglig. Många kände sig träffade och skämdes. Var det så? Var vi andra för bekväma och bortskämda för att allt bara ”flöt på”, med t.ex. läsning och skrivning? Tankarna for iväg. Olle fortsatte: ”… Eller hittar ni en lösning på problemet, plockar upp yxan, och kämpar vidare?”. Olle sa det sista med eftertryck. ”Jag vet i alla fall vad Simon kommer göra och han gör det. Han reser sig upp varje gång, för han vet att problem är till för att övervinnas och drömmar till för att uppnås. När viljan att lyckas är större än rädslan att misslyckas, då är målet nära. ”Men....”, sa Nisse. ”Då har ju Simon ett försprång... han...han är ju redan en... en kämpe”. Nisse gick fram till Simon. Han la handen på hans axel och sa högt och tydligt, så att alla skulle höra: ”Idag har du lärt mig något, något jag alltid ska komma ihåg, när jag tycker att saker och ting blir jobbigt. Jag ska tänka på den här dagen och jag ska tänka på dig Simon, kämparnas konung.” Det där sista var så bra. Det var verkligen ett passande namn på honom. Han var en kämpe. Han hade varit det ända från den dagen han stötte på sitt ”problem” och beslöt sig för att aldrig ge upp. Han hade lärt sig att kämpa med sin dyslexi och


omedvetet så använde han sin kämparglöd även i andra sammanhang. Klassen hurrade och applåderade tillsammans med Olle och hans bröder när Simon fick ta emot en fin klyvyxa som pris för hans enorma insats. Fröken fotograferade. Vi hade alla lärt oss något och det var Simon som hade varit vår lärare. Utan att han själv visste om det så blev han nu en förebild för oss alla, när vi själva behövde ta i eller kämpa för att övervinna ett hinder eller ett problem. Ja, då dök den där bilden upp för vårt inre, som från den dagen prydde vårt klassrum. På Simon, huggandes ved den där dagen för många år sedan. Bilden på Simon – kämparnas konung.


Tack för att du läste min text... Du får gärna sprida den vidare, skriva ut den och dela ut den. Men ange författaren.

Vill du lägga en slant i hatten? Då kan du SMS:a texten ”ahaexperiment dyslexi” till nummer 72500 Kostnad 9 kronor + ev. operatörstaxa.

Tack!


Aha-experiment: Fördelen med dyslexi