9789127133587

Världens största barockkompositör! nu kommer den ­o censurerade ­v ersionen av georg friedrich händels liv.

200 mm

Han sågs som tidens främsta kompositör, men ­omgivningen betraktade honom som fet, ful och snål och skrämdes av hans fruktansvärda vredesutbrott.

Från den relativt enkla uppväxten i en tysk småstad hade han via Hamburg, Neapel och Hannover arbetat sig upp.

Han valde slutligen London som sin bas. Där drev han ett eget ­operahus, umgicks med dåtidens ledande ­intellektuella och hade kungligheter som hängivna fans.

Många av hans vackraste arior skrevs för tidens ­superstjärnor: kastraterna.

carl-michael edenborg är förläggare och doktor i i­ déhistoria.

Med Mitt grymma öde debuterar han som roman­författare. foto | viktor gårdsäter

Detta är en berättelse om konstnärskap, sex och kärlek – om utanförskapets känslor av värdelöshet och ­överlägsenhet. Och i ett etui i Händels ficka bränner minnet av fulländning och oskuld, av mötet med en vacker napolitansk gosse … carl-michael edenborgs historiska fantasi låter Händel själv tala. Berättelsen är monstruös, men barocken var en monstruös tid. Storstadslivet var smutsigt och rått, livsstilen var rusig och vild. Mot denna mörka fond klingar Händels arior som en spröd längtan efter renhet och kärlek.

ISBN 978-91-27-13358-7

9 789127 133587

back flap 100 mm

back cover 140 mm

31 mm

front cover 140 mm

front flap 100 mm

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 4

2012-04-24 13.00

Evviva il coltellino!

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 5

2012-04-24 13.00

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 6

2012-04-24 13.00

del i: ur saltet (Halle, 1685–1702) första kapitlet | Musikens födelse 13 andra kapitlet | Den jordiske guden 20 tredje kapitlet | Slutet på fadern 26 fjärde kapitlet | Magister Zachaus undervisning 34 femte kapitlet | En tragisk förlust 39 sjätte kapitlet | Musik vorden guld 46

del ii: i valfiskens blodiga buk (Hamburg, 1703–1706) sjunde kapitlet | Manlig kärlek 53 åttonde kapitlet | En öppnad bröstkorg 56 nionde kapitlet | Uppkomsten av en vän 63 tionde kapitlet | Uppkomsten av en opera 73 elfte kapitlet | Premiär för alla premiärer 78 tolfte kapitlet | Premiär för alla fiaskon 83

del iii: en ny födelse (Italien, 1706–1708) trettonde kapitlet | Händel horan 91 fjortonde kapitlet | Toner av ljus 98 femtonde kapitlet | Stefano Frilli 107 sextonde kapitlet | Guds stad 112 sjuttonde kapitlet | Tidens och sanningens seger 122

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 7

2012-04-24 13.00

del iv: i underjorden (Neapel, 1708–1709) adertonde kapitlet | Grimani 129 nittonde kapitlet | Änglafabriken 137 tjugonde kapitlet | Kriget vinner alltid 146

del v: i rörelse (1709–1710) tjugoförsta kapitlet | En tävling i skönhet 161 tjugoandra kapitlet | Vattenstaden 167 tjugotredje kapitlet | En uttråkad kapellmästare 175

del vi: ett nytt hem (Hannover och London, 1710–1719) tjugofjärde kapitlet | Den verkliga verkligheten 187 tjugofemte kapitlet | Ett förlorat år 196 tjugosjätte kapitlet | Händel upphöjd 207 tjugosjunde kapitlet | Ett berusat snedsteg 222 tjugoåttonde kapitlet | Cannons 227

del vii: the royal academy of music (1719–1728) tjugonionde kapitlet | Från lugnet in i hetluften 235 trettionde kapitlet | Min sanna kärlek 241 trettioförsta kapitlet | På avgrundens rand 247 trettioandra kapitlet | Ett förbannat fiasko 260 trettiotredje kapitlet | Ett levande instrument 266 trettiofjärde kapitlet | Kastrater, kastrater, kastrater 270 trettiofemte kapitlet | Kattslagsmål, kollaps 280

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 8

2012-04-24 13.00

del viii: från katastrof till katastrof (London, 1729–1737) trettiosjätte kapitlet | Ett ny kunglig akademi 291 trettiosjunde kapitlet | Fientligt operasällskap, fientlig kastrat 305 trettioåttonde kapitlet | Domenico 314 trettionionde kapitlet | Händel avslöjad 325 fyrtionde kapitlet | Händel naken 335 fyrtioförsta kapitlet | Ett oanständigt förslag 342 fyrtioandra kapitlet | Berättelsernas berättelse 346 fyrtiotredje kapitlet | Muller och skakningar 351 fyrtiofjärde kapitlet | På andra sidan 355 fyrtiofemte kapitlet | Undergången 360

epilog: ett levande monument (London, 1738–1759) 363

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 9

2012-04-24 13.00

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 10

2012-04-24 13.00

del 1:

ur saltet (Halle, 1685–1702)

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 11

2012-04-24 13.00

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 12

2012-04-24 13.00

f ö r s t a k a pi t l e t

musikens födelse

jag var händel. Jag är ingen. Det här är min berättelse om odöd­­lighet och skönhet.

Jag fick mina förnamn från min far. Han ville att jag skulle gå i hans fotspår, rentav överträffa honom. Sonens öde var ett annat än faderns.

Min far var Georg, han var läkare, hans stränghet var enorm.

Min mor var Dorothea, född Taust. Hennes kärlek sträckte sig inte utöver den instinktiva omvårdnaden om avkomman. Det var en djurisk kärlek som aldrig fann någon form i det mänsk­ liga, i språket, jag älskade henne inte. Jag hade två småsystrar och en död storebror. Syskonen kom. De gick. Jag stannade, ensam, väldig.

En häst av trä var min första vän. Dess huvud med målade ögon och manen av äkta hästtagel var fastlimmade på en käpp.

Jag fick den att galoppera runt i huset precis som jag ville, den lydde minsta vink. Jag piskade den med ett kort spö.

Efter att man första gången tagit mig med till en musikkonsert såg jag med en ny blick på ridspöet. Det var nu en dirigentpinne. Vemodig gömde jag hästen under sängen. Den var inte längre en utmaning. Nu ville jag piska en värld.

13

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 13

2012-04-24 13.00

mitt grymma öde

Dirigenten som dompterar orkesterns vilddjur med ryggen vänd mot publiken och piskan i högsta hugg blev mitt ideal. Jag visste ännu ingenting om kompositörer, trodde att orkester­ ledaren liksom trollade fram musiken ur kaoset av uppklädda tamdjur.

När min onkel frågade mig vad jag ville bli när jag blev stor, svarade jag: »Dirigent, bäste herre« till allmän munterhet. Men skratten tystnade när jag tillade: »Ty det är han som skapar världen.« Jag vägde prästen i sin predikstol mot dirigenten i orkesterdiket. Den ene kämpade, högröd i ansiktet, med pretentiösa predikningar och rostiga ritualer för att väcka församlingen. Den andre stod tyst, värdig, och uppväckte monumentala rörelser genom enkla gester med sin trollstav.

Prästen predikade om Gud. Dirigenten var Gud. Känslorna som väcktes i mig av musiken på den tiden var stormande och formlösa. Det var som om ett främmande väsen gripit min själ, knådat den i raseri, begjutit den med underbara tårar, förvandlat den till en smekning eller en kyss, därefter förvridit den till klingande metall, brinnande blod, låtit den explodera riktigt långsamt, andats i den. Om någon hade frågat, verkligen frågat varför jag tyckte om musiken skulle jag på den tiden inte ha kunnat svara. För att få ett svar borde frågan ha ställts direkt till mina inälvor.

Men jag var tacksam. Jag drömde om att frambära mitt tack direkt till dirigenten som tagit mig så våldsamt. Men blygseln hindrade mig. Min späda ålder gör mig ovärdig, tänkte jag, det är så mycket jag inte förstår.

Jag bidade min tid.

14

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 14

2012-04-24 13.00

del 1: ur saltet

e

Jag minns starkt ögonblicket då jag lärde mig om kompositörens existens. Det var som om Pascals dolda gud plötsligt visade sitt ansikte. Bakom den jag trott vara den sanna guden dolde sig den verkliga. »Vad tyckte du om konserten, lille vän?« »Jag älskade den. Och jag älskar dirigenten.« »Älskar du dirigenten? Varför då?« »För att han gjorde allt detta.« De muntra skratten var inte överdrivet hånfulla, ändå högg de som sylar i mitt ömtåliga fett. »Men det vet du väl, att det inte är dirigenten som hittar på musiken?« Jag visste inte vad jag skulle svara. Men häpnaden i mitt nakna ansikte talade sitt språk. »Hast du von dem Komponist niemahls gehört? Det är ju han som skriver musiken!« Jag sprang rodnande min väg, kröp ned i sängen med huden som tunnaste papper kring skelettet, den svaga muskelmassan som en fågels, jag var bara en liten gosse. Frasen »er schreibt doch die Musik« arbetade i mig. Jag hade ännu inte lärt mig att skriva och läsa. Jag förstod att skrivande hade att göra med ett krafsande med bläck på papper som kunde uttydas som ord av någon som befann sig någon helt annanstans, långt senare.

Den som benämndes kompositören behövde följaktligen inte ens befinna sig i rummet när miraklet skedde.

Detta var trolldom. Jag bävade allt starkare i takt med att insikten borrade sig djupare ned. Köttet darrade, hela kroppen 15

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 15

2012-04-24 13.00

mitt grymma öde

värkte under trycket från makter som inte fann sitt uttryck. Jag anade att det var detta tryck som ledde fram till allt skapande: smärtan av en förståelse som inte kan formuleras.

Jag var alldeles ensam i detta. e

Mina första upplevelser av musik är äldre än den som kallas jag.

Mammas stönanden och bölanden ackompanjerade både konceptionen av min vävnad och min entré på världens scen nio månader senare: hon sjöng en grov sång av bara känsla, långt bortom varje sublimering, en stämma i naturens egen kör. Mellan dessa atavistiska arior levde jag i en värld av mullrande tarmrörelser, kontrabasarnas eviga pizzicaton och legaton som avbröts av plötsliga staccaton, av dånande hjärtslag som livskraftens jättepukor, dova röster som tvärs genom hud, kött och ben sjöng en mystisk koral.

En obehaglig stämma arbetade sig tvärs genom mammas mur av ljud: den tillhörde honom som jag senare skulle kalla Slaktaren. Inte ens där inne var jag fredad från hans elaka tonfall. Inte ens då slapp jag inflytelserna från den som givit mig den första impulsen till det äckliga livet.

Varken lukten, smaken, synen eller känseln gav mig några sensationer på den tiden, om den kan kallas tid. Men genom de oförstörda öronen kunde jag njuta en kaotisk symfoni av kroppens och kosmos toner.

Min premiär var en samtidig förintelse och återskapelse av världen genom en magnifik, fruktansvärd jordbävning. Jag förvandlades från stum fisk till tjutande luftvarelse, smord i en 16

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 16

2012-04-24 13.00

del 1: ur saltet

blodslemmig hinna, framskriken av mammas ångestvrål och stönanden, utspydd i en ekande tomhet, på samma gång upplöst och ihoptryckt.

Väl i världen möttes jag av vaggvisor och joller, ammors och mostrars otränade röster, enkla melodier som sövde och tröstade. Mest fängslades jag av ljuden som trängde in utifrån, som hade sitt upphov på andra sidan de hårda väggarna som stängde mig inne, på samma sätt som när jag var inne i valfiskens buk och lystrade efter ljuden utanför huden. Det var inte i första hand stadens konstanta rop, gnägganden, kollisioner, regn och hagel, stormar och fågelkvitter som eggade mig. Det var klangen från de höga tornen som berörde mig starkast. e

Jag lärde mig tidigt att urskilja vilken av Halles stora klockor som ringde: den lutheranska Liebfrauenkirche där jag döptes, den reformerta domkyrkan, Moritzkyrkan.

Det dröjde länge innan jag fick reda på hur den trolska klangen skapades, hur klockorna såg ut. Men jag gjorde mig tidigt bilder. Den dova, släta klangen från Liebfraukyrkans torn födde mönster som formade sig till grafiska figurer: sfäriska, hala, och ibland, i vissa benådade och skrämmande ögonblick, blev de på ett obegripligt sätt konkava och konvexa på samma gång. Som en slät, hård kula som samtidigt är en tom bubbla i ett kompakt metallblock. Då rös jag och ville komma undan samtidigt som jag klamrade mig fast vid det omöjliga.

Den ljusa, nästan skärande tonen från den reformerta domkyrkans klocka skapade helt andra bilder: tunna stråk av ljus 17

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 17

2012-04-24 13.00

mitt grymma öde

som höjde sig som bågar ur ett dunkel och bildade gnistrande knippen mot en blå himmel.

Det var självklart för mig att låta musiken skapa sensationer i alla mina sinnen, inte bara hörseln. Klingandet från klockorna liksom kändes i nerverna, spöklika beröringar som fick håren att ställa sig och huden att knottras. Vissa melodier och stämmor skapade vibrationer i ryggraden. Jag tyckte mig känna smaken av musiken i munnen: metallisk och mild, frasande och frisk. Till och med dofter uppstod ur upplevelserna. En viss soprans röst luktade kanel och mjölk, när kören tog i under en final förnam jag en frän lukt, som brinnande muskler, som från helvetet, men ett helvete av njutande kroppar.

Som barn liknar du en kyrkklocka: slät och ihålig bearbetas du av verklighetens hammare. Dess hårda smekningar tvingar dig att sjunga med förtvivlad stämma, du bankas blank, fylls med främmande tecken. Ifall inte denna förödelse bromsas i tid, genom den lilla knivens gudomliga ingripande. e

Min första musiklärare var en student, själv inte särskilt skicklig på att traktera klaveret. Men han visade var jag skulle sätta mina små händer, med vänster lillfinger på låga c. Till att börja med framträdde mönstret av vita och svarta tangenter som något fullständigt främmande, det var lika oläsbart som bokstäverna i böckerna. Men när jag försiktigt slog an en ton med mitt bleka, beniga, tunna pekfinger, klingade den så vackert.

Jag tänkte mig att de metalliska strängarna var gjorda av kardade och spunna kyrkklockor.

18

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 18

2012-04-24 13.00

del 1: ur saltet

Det var vid klaveret jag för första gången skapade mig en egen rysning. Tidigare hade jag bara erfarit detta omtumlande fenomen som en effekt av klockornas ringning. Men nu lyckades jag genom en kombination av c, a och b. Det var som om nervtrådarna genomstrålades av ett skarpt fluidum: en skärande vibration från fötterna till hjässan flöt ur ryggradens kotor. Chocken var plågsam och underskön. Jag tänkte att strängarna i klaveret fortsatte in i min kropp, övergick i mina vita, vibrerande nervtrådar.

Döm om min stolthet: Detta gjorde jag.

Jag gjorde det med min egen hand.

Från det ögonblicket blev rysningarna den viktigaste mätaren på musikens halt. Om en tonkombination fick min kropp att vibrera i en skärande puls så fortsatte jag att spela den, även om den stred mot reglerna eller var för vulgär. Köttet var musikens verkliga domare.

Senare skulle jag få erfara starkare effekter av musiken: forsande svett, krampartad frossa, våldsamma kräkningar, berusande ejakulationer, plötsliga svimningar. Men ingen hade ett större värde än rysningen: den är klangen av kroppens klocka.

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 19

2012-04-24 13.00

a n dr a k a pi t l e t

den jordiske guden

min far avskydde musik. Han betraktades som läkare, men jag visste att han var en slaktare; han tillbringade dagarna försjunken i öppna sår och ruttnande kött. Han såg på människokroppen som timmermannen betraktar trädet: vad kan skäras bort, vad kan stympas? Den här har svalt en kniv som måste skäras ut, den här har huggit yxan i foten.

Jag fruktade hans knivar, sågar och yxor. Åsynen av det blodfläckade förklädet över de svarta kläderna, hinkarna med amputerade lemmar och den iskalla, elaka blicken under den svarta, lutheranska kalotten slet sönder all musik. Med honom krymptes människan till ett kreatur. Och så behandlade han sina medmänniskor: som kreatur.

Jag fick efter hans död höra åtskilliga historier om honom från tjänarna och småborgarna i staden. Min far var avskydd för sin brutalitet och cynism, för sin brist på humor och sin samvetslöshet. När jag var fyra år viskade mamma till mig: – Han grävde ned sin andra hustru i ett hål på kyrkogården utan att kosta på henne en kista. Hon var bara ett dött ting för honom. Han behandlade henne som ett husdjur eller en möbel som blivit otjänlig. Det är så han ser oss också, Georg.

20

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 20

2012-04-24 13.00

del 1: ur saltet

Mamma Dorothea var hans tredje hustru och mer än trettio år yngre än han. Hans raka, nakna, penetrerande blick: hungrig, befallande, hotfull. Hennes nedvända ögon: fulla av fruktan, som djuret inför slaktkroken.

Jag höll för öronen på aftnarna när han kom klivande upp från krogen Gula hjorten, som hyrde in sig i bottenvåningen av vårt hus, han drack gratis där. Stinkande av öl och brännvin lägrade han mamma, han svor och stönade, hon var alltid tyst. Jag låg bara några decimeter ifrån dem, med bara en tunn vägg mellan oss, och fantiserade om att jag höll hennes hand, viskande: håll ut, håll ut, min mamma, det är snart slut. Sängens knakande, kropparnas artegna ljud, hans frammuttrade elakheter fyllde mig med en ångest utan ände. Jag jagades av tanken på att det var så jag själv hade blivit till; jag skämdes över smärtan jag tillfogat mamma fastän det inte varit mitt val.

För att fly frammanade jag musik i huvudet. Stundvis förmådde jag helt utestänga världen och bli ett med detta som rasande dånade i skallen: dess skönhet var omöjlig att betvivla, den var en visshet.

Tyvärr kunde jag inte säga detsamma om min mammas skönhet: den var bara allt för möjlig att förstöra, den förstördes gång på gång och allt hastigare, så bräcklig. e

Min hemstad var Halle an der Saale. Förutom klockringningen är saltet det jag minns bäst av den. Saltbrottens vita sår spred rikedom och impregnerade invånarna: konservatismen satt i märgen. Jag kan fortfarande inte med salt mat: detta fläsk, dessa 21

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 21

2012-04-24 13.00

mitt grymma öde

korvar, dessa kålgrytor som fick tungan att krulla ihop sig.

I jämförelse är det engelska köket överlägset med dess fadda, tröga mildhet. För mig är saltet motsatsen till livet.

Det vita guldet kallades saltet av Halles borgare: hela stadens rikedom kom därifrån. Den vita döden sade jag, tyst för mig själv. Översaltade maträtter saknar musik, de är som strängar som är för slappa för att vibrera. En tjock klump av kött har ingen ton alls. Den insaltade färsen ger inget genljud.

Sådan var staden där jag tillbringade mina första år.

Jag skulle senare finna att den mest musikaliska maten lagas i Frankrike: deras måltider är kompositioner av fulländade harmonier, med melodiösa rätter, operor i miniatyr. Ändå saknade jag verklig tyngd i det franska köket: det var för mycket yta. Det var en större utmaning att skapa skönhet i England med hennes förryckta densitet.

Vid middagarna i hemmet på Grosse Nikolaistrasse nummer fem serverades tung, överkokt, salt mat av förskräckta tjänare.

Jag, mina syskon och mamma satt knäpp tysta. Far förrättade bordsbönen och skrämde oss med detaljerade historier från sin läkarpraktik. De hade alla samma moral: allt lidande, all förruttnelse, alla trasiga inälvor var den store Gudens rättvisa bestraffningar. Patienterna hade alla förtjänat sina hemsökelser.

Att far tog betalt för att mildra deras lidanden såg han inte som en motsägelse. Gud belönade de driftiga och sparsamma. Minsta tecken på fåfänga eller skönhetsiver hos någon i familjen attackerades med våldsamma sarkasmer, grova hånfullheter, elaka skratt.

– Var glada att ni får kött idag! Kött som äter kött! Ni borde fasta. Var tacksamma att jag amputerat två ben och trepanerat en syndare idag, Gud har belönat mig med en välfylld börs. Lär 22

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 22

2012-04-24 13.00

del 1: ur saltet

er detta, barn: arbeta hårt och förtjäna ert guld, då ska ni bli belönade även i himlen. Straffa de lata och flärdfulla. Glöm era böcker och målningar! Glöm din vurm för musiken, lille Georg, inga riktiga män ägnar sig åt sådant. Du hör ju hur de går på i krogen härunder: vrålar och sjunger, super och horar! De kommer att brinna i helvetet i evinnerlig tid. Det vill du väl inte?

Pengar, lille Georg, pengar är det enda Gud vill att du ska sträva efter i detta jordiska. Ändå gick han själv ned på krogen Gula hjorten efter middagen och söp med syndarna. Jag hörde fiolen, skalmejan, de skrovliga rösterna, handklappningarna och de lyckliga stampningarna i golvet. Jag tänkte att deras glädje var himmelsk och att det var jag själv som befann mig i helvetet, i det tysta, stränga, kalla. e

Vid sidan av musiken och saltet var döden min starkaste erfarenhet under de första åren. Människor dog. De hostade, de skrek av ångest, de begravdes. Släktingar, småbarn, husdjur, gamlingar, vuxna män: alla dog. Året innan jag föddes dog min storebror vid förlossningen. Fader läkaren gick helt klädd i svart.

Jag kan inte minnas att han någonsin skrattade. Hans förluster tycktes inte föda någon sorg hos honom, bara en bitterhet som blev allt svartare ju närmare han kom sitt eget slut. Allt mer förtvivlat upprätthöll han tron på en odödlig, segrande själ fängslad i ett hölje av maskäten vävnad.

En gång tog han mig med till sin läkarpraktik. Jag ville inte, han sade att det skulle vara nyttigt för mig att se vad vi alla var 23

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 23

2012-04-24 13.00

mitt grymma öde

för något: ruttet hö. Jag tillbringade hela dagen inne i operationsrummet, sittande på en stol i hörnet. Jag höll för öronen för att stänga ute dödsvrålen och ljuden. Jag blundade för att slippa se blodet skvätta och rinna. Händerna och ögonlocken kunde inte stänga ute det sjuka blodets stank.

Far skrek åt mig att sluta sjåpa. Ju mer vånda han uppfattade hos mig, desto högre skrattade han, klädd i sitt nedsudlade förkläde, omgiven av knivar, tänger och kroppsdelar, med männi­ skors liv i sina händer.

Far skar upp skalpen på en dräng som fått en yxa i huvudet, yxans spets hade brutits av och inflammation uppstått, far drog undan huden, bände bort bitar av skallbenet med stämjärn, jag trodde mig se hjärnan själv därunder, rödslemmigt vit, inga tankar skönjdes där. Tre läkarbetjänter höll i den gallskrikande drängen och öste brännvin och opiumdroppar rätt ned i hans strupe.

Far amputerade ett ben som fått kallbrand: han satte klämmor kring de sprutande artärerna, det luktade bränt när han sågade genom lårbenet, patienten skrek tills han svimmade, läkar­betjänterna skrattade medan de torkade blod med trasorna.

Far försökte rädda en födande kvinna vars foster låg fel: jag vågade inte titta, jag tittade mellan fingrarna, jag såg honom med tänger, stora skedar, saxar, skalpeller, han räddade barnet men kvinnan dog. Med ansiktet täckt av blod räckte han över den vrålande ungen till en av läkarbetjänterna som bar iväg den, medan de andra två kånkade bort liket.

Far trepanerade en ung piga med ohygglig huvudvärk och svullen skalle: han borrade sig rakt in i huvudet på henne, ljudet av den ilande, malande stålspiralen blandades med hennes allt 24

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 24

2012-04-24 13.00

del 1: ur saltet

gällare skrik, långt senare tänkte jag på hennes ylanden när jag hörde en ung sopran provsjunga för mig, det fick mig att skratta.

Dagen jag tillbringade i min fars praktik gav färg åt mina drömmar: Rött.

Den gav doft åt mina drömmar: Järn.

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 25

2012-04-24 13.00

t r e dj e k a pi t l e t

slutet på fadern

vid begr avningarna stod min fars svarta kläder för en gångs skull inte ut som anklagelser mot livet självt, där hade de sitt rum. Förrättningarna lämnade mig likgiltig, men musiken hänförde mig. De tunga mollackorden vibrerade i inälvorna, orgelns mångstämmiga trädkrona sammanvävdes med kyrkklockornas hinnor. De församlades sång pekade tvärs genom de falska stämmorna och dissonanserna ut en värld för mig som stod i motsättning till den slutgiltighet som ritualen vävdes kring: något som värkte fram en skönhet ur förgängligheten.

Kanske var det där allt började. Begravningarnas dystra, övergivna födde något oförgängligt. Jag grät med de sörjande, jag ylade med de sjungande, jag bockade framför kistan som de andra.

Detta var ett skådespel.

Inom mig jublade jag i en vind som blåste ur hjärtat självt: musikens vind.

Den bästa begravningen var min fars. Jag var tolv år gammal.

Det var på vintern, ett tunt snölager täckte kyrkogården. Jag hade trotsat honom, stundom övervunnit honom. Men först nu var jag fri. Tyvärr lämnade han inte så mycket guld efter sig som han utlovat.

26

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 26

2012-04-24 13.00

del 1: ur saltet

Min far hade varit dödsrikets väktare. Även som levande var han till hälften död. Under hans beniga, muskulösa händer som hanterade sågar, skalpeller och tänger förvandlades kropparna: liv räddades och föröddes. Patienter grät av lättnad eller rosslade en sista gång med det svarta blodet vällande ur munnen och näsan. Pappas svarta kläder, svarta kalott och svarta slok­ mustasch gjorde honom till en figur i en domedagsmålning.

Hans mörka blick vittnade om alltings fåfänglighet, han såg även sina ögon som blott maskföda.

Nu var till och med denna tomma blick slocknad.

Jag spelade inte vid begravningen; det hade varit allt för mycket av en skymf och en kränkning av hans minne. Han hatade musik. Jag läste upp en dikt vid kistan. Den var full av lögner, men jag var ingen hycklare. Jag var en skådespelare.

Ach Herzeleid! Mein liebstes Vaterherze Ist durch den Tod von mir gerissen hin.

Ach Traurigkeit! Ach, welcher grosser Schmerze Trifft mich itzund, da ich ein Waise bin.

Jag inser nu att det var illa skrivet. Jag bredde på med ordet hjärta, lät det rimma på smärta. Ändå, vid själva uppläsningen, berusades jag av mina egna ord, min egen stämma. Jag betraktade scenen liksom utifrån, från Guds perspektiv: den sörjande sonen med sin ljusa, skälvande stämma vid den döde faderns kista. Jag solade mig i glansen av min egen blick.

Jag ville förbli i detta. Jag ville aldrig bli en avbild av min far, med hans stinkande skjortor, hans grova kinder, raspande stämma, spritstinna andedräkt, trötta ögon och det söndertrasande instrumentet i hans byxor som gjorde min mamma så illa. Jag 27

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 27

2012-04-24 13.00

mitt grymma öde

ville behålla min röst, den klara ljusa stämman. Jag ville vara barn för evigt.

Men det var inte min roll på världens teater. Den välsignelsen tillkom andra.

När kistan bars in i gravvalvet av de fyra karlarna singlade stora vita flak från den jämngrå himlen. Cypressernas stammar stod som förkolnade rester bland korsen och stenarna. Det var i slutet av februari. Trots kylan, den blöta snön och mörkret kände jag våren närma sig. Mamma kramade min hand. Vi vände våra ansikten mot varandra, kinderna våta av tårar. Hon var vacker, kanske kände jag rentav något som liknade kärlek.

Längst in i mörkret i våra djuriska ögon blänkte extasen. e

Slutet på fadern var inte detsamma som början på musiken. Jag hade inte låtit hans tyngd hindra mig. Åren som gått hade varit fyllda av kamp och förtvivlan, ständiga besvikelser och enstaka framgångar. Varifrån jag fick styrkan att sätta mig upp emot dödsrikets väktare? Kanske kom den från musiken själv, från innehållet i min sanna religion. Musikens rytmer, harmonier och klanger bär en kosmisk sanning, det var de som skapade världen. Vad skulle min far sätta emot kraften i detta? Ändå försökte han. Jag, hans yngste son, borde bli jurist, domare. Jag skulle fortsätta hans klättring i samhällsträdet. Min farfar Valentin hade varit kopparslagare, liksom mina båda farbröder. Detta var inte nog för min far, han slog sig från simpel bardskär i armén upp till livkirurg i Halle, han var en man av värld, en framstående medborgare.

28

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 28

2012-04-24 13.00

del 1: ur saltet

Den onyttiga musiken väckte hans förakt och avsky. Jag försökte dölja mina begär. Ändå blev det allt tydligare för alla i min omgivning att jag hade blivit besatt av musikens demon. Min far förbjöd alla instrument utom kirurginstrument i hemmet. Senare skulle jag komma att uppskatta även dem; då fruktade jag dem till vanvett.

Han förvägrade mig konsertbesök. Han höll långa straffpredikningar: om plikt och nytta, om nödvändigheten att fylla sin plats i samhället, om att tjäna furstarna och växa i anseende.

Eftersom han inte ville att jag skulle gå i hans fotspår utan tvinga­de mig in på juridikens bana, anade jag ett självförakt bakom hans utläggningar. Hans trumhinnor värkte av de sjukas besinningslösa vrålande, hans sinne retades av deras gnäll. För honom var tystnaden det högsta, det rena. e

Jag kunde hans litanior utantill. Det räckte att höra dem en gång för att jag skulle urskilja deras enkla logik: nytta, ära, respekt.

Jag hade lätt kunnat improvisera fram egna i oändlighet, genom kontrapunktiska fugor. Hans befallande, utmattade röst plågade mig, den var som en spräckt viola da gamba trakterad av en enfaldig, en som spelar så högt han bara kan för att slippa konkurrens. Jag lyssnade inte. Inom mig spelade musiken. Jag komponerade, fastän jag knappt visste vad ordet betydde. Klättrande, slingrande melodier arbetade fram ett skyddande nät kring min själ.

Om han så kom på mig med att bara vissla helt tanklöst angrep far mig med örfilar och rapp med livremmen. Än idag kan jag 29

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 29

2012-04-24 13.00

mitt grymma öde

känna den rasande skammen och hettan i ansiktet efter något av hans slag. Så minns jag honom: en höjd hand och en elak blick.

Detta våld var i grund och botten maktlöst, annars hade det knappast ödslats på ett litet barn, jag anade redan då en osäkerhet i slagen, den gjorde honom ännu farligare.

Agan födde förtvivlan. Men den födde också motsatsen: trots.

Jag identifierade mig med Jesus Kristus som led under de trettionio rappen för sin tro. Min tro var musiken. Agan gjorde mig helig.

Min far gjorde mig en tjänst genom sitt förtryck av musiken.

Han uppreste det motstånd som behövdes för att mina begär skulle få fäste och växa. Om dödens väktare kämpade så för att förneka musiken, kunde det bara betyda att musiken bar livets hemlighet inom sig.

e

Redan som gosse tog jag hjälp av kvinnorna: mamma, mina små systrar, pigorna och kokerskorna. Vi konspirerade mot far. Vi lyckades smuggla upp ett litet klavikord till ett av vindsrummen. De ljög när jag smet iväg för att spela på orgeln i Liebfraukyrkan. De bönade för mig, försökte rentav fysiskt hindra honom med klagande skrik, när hans misshandel var på väg att göra för stor skada. Ofta ledde det till att han riktade sin vrede mot dem. De föredrog det.

Genom att hjälpa mig fick kvinnorna utlopp för sitt eget trots. Jag var deras hopp om förlösning från en tillvaro av förtryck och frustration.

30

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 30

2012-04-24 13.00

del 1: ur saltet

Det hoppet skulle aldrig infrias. De begick misstaget att tro på en person. Jag valde istället att tro på musiken.

Musiken har aldrig svikit mig. e

Vad makt var, var jag helt viss om: Makt var far med sina befallningar och sin misshandel. Makt var de kristnas Gud som prästen hänvisade till under sina predikningar som var fyllda med hot och hat. Makt var musiken som behärskade mig, fick min kropp att rysa och vilja dansa.

Vid dryga sju års ålder fick jag ytterligare en erfarenhet av makt.

Jag hade åtföljt far till Weissenfels för att besöka min kusin Georg Christian, han arbetade vid furstens hov. Jag gjorde mig bekant med slottskapellets kantor, som en söndag lät mig leka vid orgeln. Det var ingen imponerande pjäs, men i mina ögon var instrumentet ett gigantiskt odjur med ett skelett av trä och metall, kanske en monstruös krabba. Bävande drog jag på måfå ut några av registerandragen och satte mig.

Tillräcklig vana vid tangenterna hade jag fått av det lilla klavikordet på vinden. Tillräcklig vana vid tonerna hade jag fått av min egen hjärna. Vänstra pekfingret pressade ned ett c på låga klaviaturen. Dånet ur de tjockare rören skrämde mig till att börja med, men jag höll kvar. Luften som strömmade ur odjurets innanmäte födde en storm i mina inälvor. Jag lät basen vandra upp till d, sedan g, sedan fiss och därefter tillbaka till c. Det var en skärande och överraskande harmoni. Så var det dags för diskanten. Höger pekfinger utlöste höga diss, långfingret g. Min 31

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 31

2012-04-24 13.00

mitt grymma öde

kropp vändes ut och in. Det var dags. Utan oro släppte jag fingrarna lösa, lät dem leka, improviserade kontrapunktiska löpningar utifrån djärva harmonier. Pedalerna fick vara: ned till dem nådde inte mina fötter.

Kantorn stod bredvid och log och nickade, stundom beundrande, stundom med överseende mot vissa av mina barnsliga djärvheter. Föga anade jag att en så mycket större herre också befann sig i kyrkan.

Jag nådde ett slut, trots att musiken är oändlig. Melodierna är som vågor på havet, men någonstans måste du välja att upphöra att spela. Kantorn tog i hand och berömde överdrivet sirligt min talang. Jag rodnade både över berömmet och ironin. När jag gjorde mig beredd att lämna kyrkan, trädde en man i dyrbara kläder fram och tilltalade mig.

Hans röst sände ljusa återklanger i kyrkrummets ekokammare, de blandades med solens strålar som befläckade av fönstrens glas skapade röda och blå strimmor i det dammiga mörkret. Jag var som bländad och bugade djupt som jag hade lärt mig att göra inför höga herrar, med blicken fästad vid hans glänsande skor med deras stora spännen, vid de svarta sidenstrumporna och de mörkgröna sammetshosorna. Bävan grep mig så hårt att jag inte kunde urskilja hans ord. När han märkte det, brast han i skratt.

Det var första gången jag hörde någon skratta i en kyrka.

Detta skratt tvingade mig att höja blicken. Hans ansikte var vitpudrat och renrakat. Ögonen var vänligt bruna. Ur munnen som liknade mynningen av en trumpet klingade ett förtjust skratt. Bara en suverän furste eller en dåre skulle våga detta i Guds hus.

Samtidigt som jag fattade att jag stod inför fursten själv, gav 32

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 32

2012-04-24 13.00

del 1: ur saltet

mig hans gapande mun med de gulnade tänderna också insikten att han bara var en människa som jag.

Nu trädde far in. Han hälsade underdånigt på fursten.

– Er son har belönats med musikens gåva. Ni har väl ombesörjt hans utbildning?

Far visste att fursten var en musikens beskyddare och röjde inte sin avsky mot den onyttiga konsten med en min.

– Inte än, min herre.

– Se då till att skaffa honom en lärare när ni återvänt hem.

Här, mitt barn.

Furstens smala, vita hand släppte några mynt i min. Jag kramade dem med bröstet tjockt av känsla. De hårda runda tingen var knöliga mot min svettiga handflata. De var smutsiga och vackra på en och samma gång. Jag ville slunga iväg dem över golvet, jag ville pressa dem mot hjärtat. Jag var förnedrad och upphöjd i samma rörelse. Pengarna gjorde mig till en tjänare eller en av hororna som skamlöst bjöd ut sig på krogen under vårt hem.

Jag älskade dem.

Furstens ingripande utgjorde en ny, kraftfull stämma i mitt liv och förstärkte musikens makt, medan min fars makt förringades.

Jag vågade inte se på tyrannen när vi vandrade över de leriga gatorna till min kusins hus. Han sade inte ett ord om det som inträffat. Under denna promenad förstod jag att makt var något mer komplicerat än fars och Guds givna auktoritet. Många makter var i rörelse, de kämpade mot varandra, förlorade och vann på tusen sätt. Mekaniken liknade delarna av en komposition: instrumenten ömsom tystnar, ömsom dominerar, tonerna harmonierar och skär sig mot varandra, i det ena ögonblicket går melodin i dur, i det andra i moll, en rörelse är nedåtsträvande samtidigt som en annan strävar uppåt.

121007_Mitt_grymma.ORIG.indd 33

2012-04-24 13.00

Världens största barockkompositör! nu kommer den ­o censurerade ­v ersionen av georg friedrich händels liv.

200 mm

Han sågs som tidens främsta kompositör, men ­omgivningen betraktade honom som fet, ful och snål och skrämdes av hans fruktansvärda vredesutbrott.

Från den relativt enkla uppväxten i en tysk småstad hade han via Hamburg, Neapel och Hannover arbetat sig upp.

Han valde slutligen London som sin bas. Där drev han ett eget ­operahus, umgicks med dåtidens ledande ­intellektuella och hade kungligheter som hängivna fans.

Många av hans vackraste arior skrevs för tidens ­superstjärnor: kastraterna.

carl-michael edenborg är förläggare och doktor i i­ déhistoria.

Med Mitt grymma öde debuterar han som roman­författare. foto | viktor gårdsäter

Detta är en berättelse om konstnärskap, sex och kärlek – om utanförskapets känslor av värdelöshet och ­överlägsenhet. Och i ett etui i Händels ficka bränner minnet av fulländning och oskuld, av mötet med en vacker napolitansk gosse … carl-michael edenborgs historiska fantasi låter Händel själv tala. Berättelsen är monstruös, men barocken var en monstruös tid. Storstadslivet var smutsigt och rått, livsstilen var rusig och vild. Mot denna mörka fond klingar Händels arior som en spröd längtan efter renhet och kärlek.

ISBN 978-91-27-13358-7

9 789127 133587

back flap 100 mm

back cover 140 mm

31 mm

front cover 140 mm

front flap 100 mm