Page 1


Roslund & Thunberg

Bjรถrndansen


leo vrider dörrhandtaget varsamt, tar av sig skorna och smyger, låter bli att tända några lampor. Vincent vänder sig upp och ner i sängen som han ibland gör, säger något som inte går att förstå och fortsätter sova. Men Felix vaknar. Eller om han redan var vaken. Det är svårt att förklara – åtminstone när det är mitt i natten – att mamma inte kommer hem. Och sedan när man har gjort det förklara att pappa inte kommer hem. Leo gör det och Felix lyssnar och just när han har förklarat klart ringer hon. Mamma. Hon frågar om alla är där och när han svarar att det är de säger hon att hon har ändrat sig, att hon kommer. Alldeles strax. Han skyndar in i köket, öppnar lådan längst ner under arbetsbänken och letar fram två pappkassar. Mamma kommer strax och då ska köksbordet vara ett köksbord. En bensindunk. Rester av ett örngott. Två vinflaskor. Fimparna, Lottokupongerna, sockerpaketet. Han städar undan en sak i taget och ställer kassarna under diskbänken. När dunken och örngottet och flaskorna är borta och köksbordet är ett köksbord behöver de inte prata om det, alls. Han torkar bordsytan en andra gång med wettexduken och sköljer ur kastrullen, luktar i den och sköljer igen tills vinet är någon annanstans. Precis innan mamma kommer. Och det känns så bra i bröstet och magen. Och han är på väg mot henne. När han ser de två andra. – Leo? Mamma kan inte bestämma sig för vem hon ska se på. Så hon ser på alla, samtidigt. – Dom här … dom … är poliser. Det är ingen fråga. Det är därför han inte svarar. – Förstår du? Dom är här för att titta på vår lägenhet. Och sedan … vill dom prata lite. Med dig. I vår lägenhet finns ju bara vi. – Jag är trött. Det är Vincent och Felix och mamma och pappa och jag som bor här. – Jag förstår det, gubben. Men det tar bara en liten stund.


De där … de hör inte till. – Sedan går dom. Du? Leo? De är överallt. Hallen, köket, Vincents rum, hans och Felix rum, mammas och pappas rum, arbetsrummet, vardagsrummet, till och med på toaletten och balkongen. De öppnar och stänger skåp, lådor, garderober, flyttar skor och krigargubbar och tavlor och blomkrukor. De undersöker en hemmagjord sandsäck för boxningsträning och sedan det gyllene fästet på en sabel slarvigt instoppad i en blå sammetsskida under en lång rad av omoderna verktyg. Leo står hela tiden på tröskeln mellan hallen och köket. Också när de öppnar skåpet under diskbänken och lyfter ut två pappkassar, bitar av tyg som rivits från ett örngott och fortfarande luktar mamma. – Hej, Leo. Den större polisen försöker le mot honom. – Det är precis som din mamma sa. Jag arbetar som polis. Och vill prata med dig. Inte länge. Men en stund. Leo har aldrig träffat en polis utan uniform förut, den här har en lång rock precis som pappas fast ljus, och han pekar på köksbordet som nyss torkades glänsande med en wettexduk. – Det är inte … farligt. Och det är inte ditt fel. Ingenting som har hänt är ditt fel, Leo. Jag ska bara ställa några frågor. Tills jag vet vad som hände när du och din pappa var ute och åkte bil. Han drar ut köksstolen som är pappas stol och sätter sig ner, ett litet block med spiral och en blyertspenna ovanpå det. – Berätta, Leo. Ni satt i bilen. Och pappa körde. Vart körde han? – Jag vill inte berätta. – Och … varför vill du inte det? – För att jag inte vill. – Försök. – För att jag inte vill. – Leo? Jag talar med dig. – För att jag inte vill. Leo ser ner i golvet tills den jävla snuten går ut i hallen och kommer tillbaka med hans jacka. Täckjackan. Och lägger den på det glänsande köksbordet. – Den luktar rök. Känner du det? Det här är vårt. – I pappkassen som står där finns en dunk bensin. I den andra ligger tomma rödvinsflaskor bredvid strimlade tygtrasor.


Inte ert. – Vet du vad allt det här blir? Tillsammans? Här bor vi. – Vet du vad din pappa tillverkade här? Inte ni. – En molotovcocktail. Det kallas det. En flaska full av bensin. En flaska som krossas och bensin som flammar upp, sprider sig, skadar, dödar. En brandbomb som används i krig. Vi är en klan. – Din morfar såg både dig och din pappa vid huset som brann. Och din mormor gjorde det. Och din mamma. Och fem grannar. Alla såg dig – och alla såg din pappa. En klan som håller ihop. – Din morfar såg också att du höll i en påse. Och sedan? Var det … du som kastade? Eller var det din pappa? En klan som inte går att bryta sönder. – Leo? Vad som än händer. – Nu vill jag att du lyssnar på mig. För i en klan – i en riktig klan – skadar man aldrig varandra. – Din mamma kunde ha dött. Och din mormor. Och din morfar. Alla kunde ha dött. I en klan – i en riktig klan – anger man aldrig varandra. – Se på mig, Leo. Förstår du att det din pappa gjorde, att det var på riktigt? I en klan – i en riktig klan – skyddar man alltid, alltid, alltid varandra. – Du behöver inte ta hand om din pappa – det var han som gjorde fel. Det är han som ska ta hand om dig. – Jag är ingen pinne! Det kommer så plötsligt. Han är inte ens beredd själv. – Hör du vad jag säger! Jag är inte det! – Berätta nu. Precis vad pappa gjorde. För din mammas skull, för dina bröder. Leo? Tala om det för mig. Han har inte tänkt på att mamma gråter. Men hon kanske började just nu? Hon är någonstans bakom honom och han ser inte hennes ögon men han hör – hon är inte rädd, varken för det som hände eller kunde ha hänt, det är riktat mot honom, hennes son som står framför en civilpolis och ska svara på frågor ingen annan har med att göra, det är sådan gråt.


– Jag är ingen jävla pinne som du kan bryta sönder! Blyertspennan på spiralblocket. Den ligger där när han rusar fram till bordet, när han rycker den till sig och med all rädsla och all ilska som samlats i en tioårsarm hugger pennans grå spets mot en storvuxen högerhand. Han springer sedan. Jagad av polisens höga stön och mamma som försöker ta tag i honom och den andre som också har vanliga kläder och nästan krockar med honom i hallen. Leo låser dörren, inifrån, till Vincent som fortfarande sover upp och ner i sin säng och Felix som sitter på golvet vid legobacken. – Leonard! Han hör hur mamma bankar på dörren. – Du kommer ut därifrån! Hör du det! Du måste prata! Det är svårt att förstå. Att Vincent kan sova när dörren mullrar. – Nu öppnar du! Och att Felix sitter kvar på golvet bland hundra och hundra legobitar till. – Leo? Gör nu som din mamma säger. Vrid om nyckeln och öppna. En annan röst. En man. Den storvuxne polisen. – Var det han? Felix viskar när han pekar på dörren. – Var det det? Han som … – Det var han som skrek. Och som har ont i en hand. Fler röster. Mer mullrande. Han hör det inte. Det man bestämmer sig för att inte höra hörs heller inte. Han gör det ibland, tar sig in i det alldeles egna rummet och låser, rummet som är ännu mindre än det här och bara hans, kroppen, allt finns inuti och ingenting finns utanför. – Leo? Du förstår väl att vi kan öppna på annat sätt om vi vill? Leo? Din mamma vill inte det. Så öppna nu! Så vaknar hans yngste lillebror. Rufsig i håret, trötta ögon. Leo lyfter upp honom och går fram och tillbaka mellan dörren och fönstret. – Vincent? Dom finns inte. Han stannar nära dörren och mullrandet som kräver att han ska låsa upp, gå ut. – Dom finns inte. De trötta ögonen är inte trötta längre, de granskar honom, lyssnar. – Hör du det, lillebror? – Ja. – Att dom inte finns. Att vi … går rakt igenom dom.


Treårsögonen försöker förstå. Och ler. – Rakt igenom? – Rakt igenom. Mamma och de två poliserna står kvar utanför. På en gata någon annanstans åker pappa omkring med två andra poliser. Han går länge omkring i rummet, en storebror med en lillebror i famnen innanför en stängd och låst dörr. Och han har nog aldrig förut känt sig så lugn som han gör just nu. Hos Felix och Vincent. Där han själv får bestämma vilka som finns och vilka som inte finns.


Inte för att det spelar någon roll. Men det här är en roman baserad på en sann historia.


fortfarande skogås. Men andra sidan. Leo och Vincent hade kört den korta sträckan förbi skolan och Vallhornsvägens barndomsland, lägenheten som varit stor och likväl för trång, vinflaskorna, balkongen, de stängda dörrarna. Leo stannade bilen och de vandrade nerför slänten i högt gräs mellan en fotbollsplan och den idrottshall de efter rånet passerat med identiska sportväskor som tydligt visat upp var sin innebandyklubba. In i skogen längs stigen förbi det branta berget, samma stig han vandrat flera gånger de senaste veckorna för att kontrollera att en sänkt gummibåt inte sökt sig upp till ytan. De gick ut på udden som när han var yngre hade varit en halvö och som han skulle simma över till motsatta stranden ifrån, de två tallarna som fortfarande var magra och ensamma och tycktes växa ur klippblocket. – Den är kvar. Förbi ett par stora stenar, raden av låga och taggiga buskar, ett parti vissna och hukande ormbunkar, och där, alldeles bakom tallklipporna – ett par meter fin sandstrand, den plats de landstigit på. De sökte, spejade, ut över vattnet. – Ja. Den ligger kvar, långt därnere. Leo la sin hand på Vincents axel. – Du skulle vakta den. Vid bryggan. Eller hur? Men lämnade den. – Jag … – Trots att vi kommit överens om att du skulle stå precis där och vänta. Vincent krängde med överkroppen, skakade av sig sin brors hand. – Fan, jag … snuten kom ju, jag var ju tvungen att varna, jag … Leo grep om skuldran som försökte fly. – Du gjorde det jävligt bra, brorsan. Och log. – Du stod där själv, i mörkret. Du var en del av det här, Vincent. Och tog ett eget beslut. För oss. Jag valde att lita på dig – du visade att jag gjorde rätt. Skogen som var stolt och lite trött, vattnet som var mörkt i de nyanser som bara fanns veckorna före den första snön. – Men nästa gång kommer det inte vara riktigt samma sak. Objekt 2 är ingen transport – det är en bank och det är bland människor.


– Jag vet. – Och du … jag måste vara helt säker på att du har förstått, verkligen förstått, att om du inte vill det här kan du dra dig ur. Nu. Jag säger inte ett skit om det. Felix och Jasper säger inte ett skit. Det är din jävla rätt. Och det är min jävla skyldighet att förklara det för dig. Vincent log med munnen som var lite sned. – Jag vill det här. – Jag är din storebror. Jag har ansvar för dig. Jag leder det här och det finns ingen väg tillbaka sedan. Men det finns det nu. – Jag vet. Och vill inte tillbaka. Det blåste, små vågor bar vita gäss, som om de hade bråttom. En hand på axeln blev en arm kring nacken när Leo kramade om en sju år yngre bror. De var ju på väg. Tillsammans. – Då så. Och de började gå, bredvid varandra och tillbaka längs en vinglig skogsstig, åt samma håll som de gått i mörkret. – Du kommer bära skottsäker väst. Kevlar. Säkerhetsklass 2 YA+. Bättre än dom snuten springer omkring i. Och ett laddat vapen, en k-pist, fyra kilo. Du kommer se större ut. Svarta kängor, blå overall, mask framför ansiktet – du kommer uppfattas bredare, längre, och dom där kantiga tonårsbenen kommer att försvinna. Men inte ditt rörelsemönster. Leo stannade och väntade tills Vincent också stannat. – Du går som en sjuttonåring. Vet du det? Och när du sprang, mot väktarna och bilen, när du kom bakom oss i mörkret och Jasper vände sig om och höjde vapnet och … jag avbröt ju då. Utan att ens se dig såg jag dig. Jag kände igen dina rörelser – att det var du. Leo började gå igen, långsamt, skogsstigen hade blivit bredare och han tänjde demonstrativt på stegen. – Om det här ska fungera – då måste dom se en vuxen man. Förstår du det, lillebror? Därinne, i lokalen, kassörskorna som sitter bakom sina glasluckor ska efteråt vara helt säkra på att det var tre vuxna män som öppnade dörren. Precis som dom i uniformer ska räkna till tre vuxna män när dom granskar några sketna sekunder som är allt dom kommer att ha kvar på sina band. En rörelse, Vincent, den uppfattar man. En rörelse känner man igen och minns. Dom ska se en liga, vuxna människor som är professionella och rånar banker som om dom aldrig har gjort annat, dom ska tänka var fan kom dom ifrån, vilka är dom, vad är dom kapabla till och bli … rätt oroliga. Och det blir dom inte så länge du går omkring


och ser ut som en tonåring. Den bredare skogsstigen räckte inte längre. – Följ efter, bakom mig. Leo gick ut på gräset, tvärs över ängen. – Du ska gå med fasta steg. Sätta ner hela foten. Fötterna riktade rakt framåt, inte flaxa ut med dom och ta upp hela trottoaren. Leo vände sig om och såg på någon som försökte gå som en man. – Bra. Bra, Vincent! Och så tänker du på att du väger mer, att du är tung, och att du vet vart du är på väg. Tonåringar har inte en jävla aning. Han stannade, och hans lillebror stannade. Mitt i steget, brett mellan benen. – Det är skillnad på att veta vart man ska. Och att försöka ta plats på vägen dit. – Jag fattar. – Och lägre tyngdpunkt. Så här. Leo sjönk ner något, mjuk i båda knäna. Vincent iakttog, härmade. Tills Leo la armen om honom och tryckte till något. – Inte häruppe. Inte gamnacke. Du ska sänka … kuken, här, några centimeter närmare jorden. Se på mig. Förstår du? Kuken är från och med nu din gravitationskraft, Vincent, det är den som drar dig närmare jordens mittpunkt och gör dig stabil. Sänk bålen. Så här. Känner du? De stod bredvid varandra på det öppna fältet och gungade lätt upp och ner, upp och ner. – Jag känner. – Är du säker på det? – Ja. Leo tryckte handen hårt i Vincents bröst. Och hans lillebror föll inte, vacklade knappt. – Du kände? Du var stabil. Eller hur? – Ja. – Bra. Då var det en sak till. Rösten. – Rösten? – Du kan inte låta som en pubertetsfjortis. Du måste sänka den. – Vaddå sänka? – Nycklarna. Säg det. – Vafan … snackar du om? – Vincent – säg det bara. Nycklarna. – Nycklarna. – Inte så. Sänk rösten. Tala från bröstet, ända nerifrån magen. Som om du …


ger mig en order. Säg det en gång till. Ge mig nycklarna. – Ge mig nycklarna. – Igen! Sänkt röst. Och högre. – Ge mig nycklarna. – Igen! – Ge mig nycklarna. Ge mig nycklarna! Ge mig nycklarna! Ge mig … – Du ska låta jävligt bestämd. Du har ett bra röstregister – från och med nu använder du det! OK? De gick mot bilen, över ängen, uppför slänten och Vincent gungade en aning med mjuka knän, upprepade ge mig nycklarna varje gång han satte i höger häl.

Ett it-företag i Kista. Leo parkerade intill en identisk bil med identisk logo på flakkåpans båda sidor, byggbolaget. Öppnade och klev ur. Och väntade. På Vincent som suttit tyst i passagerarsätet under hela resan. – Kom nu. – Är det så? – Vad? – Är det vad vi ska hålla på med nu? – Hålla på med? – Råna banker. Leo höll i bildörren och såg på Vincent som inte ville gå ut, än. Och han klev in, igen. Till en fråga som inte handlat om oro men inte heller om förväntan. – Vincent? – Ja? – Objektet vid rondellen – det är bara en bank. Det är bara en övning. Bredvid varandra i likadana byggkläder. För att strax gå in och tillsammans med de två som redan var på plats lägga ett parkettgolv i hygglig kvalité. Från en värld. Till en annan. – Nästa gång … tar vi två. Samtidigt. – Så det är därför vi övar? Och sedan är det klart? – Och sedan, Vincent, tar vi tre … samtidigt. Samma plats, samma tid, samma risk. – Ingen annan gör det, ingen annan har någonsin gjort det. Så ingen räknar heller med att någon ska göra det. Och när vi dessutom gör det vid rätt tidpunkt, när det finns som mest pengar i omlopp … är du med?


– Tre … samtidigt? – Tre banker samtidigt vid rätt tidpunkt. Tio miljoner, femton kanske, kanske tjugo. Sedan säljer vi alla vapen som är kvar och får lika mycket för dom. Då har vi tillräckligt. Vi ska inte hålla på med att råna banker. Vi ska hålla på med det tills vi har tagit det vi behöver. – Det där sista, det fattar jag inte. Vem fan ska köpa vapnen? – Polismyndigheten. Dörren till kontorsbyggnaden öppnades. Felix och Jasper. I rätt kläder. Och de gick mot bilen intill, lossade kåpan över flaket och gestikulerade otåligt. – Dags att komma ut nu! De första förpackningarna ekparkett från bilens flak och ner på asfalten och när Leo och Vincent inte klev ur knackade Jasper på en av sidorutorna. – Kom ut nu – det var ju förhelvete du som predikade om hur jävla viktigt det var att jobba! – Snart. – Så lät det inte i morse. – Snart. Leo såg på en lillebror som såg rakt fram, som hade lyssnat och nu höll kvar det han måste förstå inom sig. – Så här, Vincent … Björndansen. En lillebror som alltid gjorde så, bröt ner information därinne i egen tystnad och vände på den, analyserade. – Björn… dansen? – Du måste dansa, Vincent, med björnen. Om du vill vinna. Du får aldrig gå för nära. Då överlever du inte. Den är ju mycket större än vad du är. Den river sönder dig. Men du kan dansa runt den. Och vänta. Du har ett slag på dig. Om du träffar rätt, kan du fortsätta dansa och förbereda nästa slag. Och det … det är precis som att råna banker. En liten grupp, bara några få bankrånare, kan besegra hela polishuset. Om dom varje gång ger björnen ett nytt stick som irriterar, förvirrar. Aldrig lämna tid för björnen att återhämta sig, stick efter stick tills den blir galen. Björndansen, Vincent. Slå, förvirra, försvinna. Och sedan göra det igen, bank efter bank. Leo sträckte in en hand i utrymmet under förarsätet, lyfte upp en plastpåse på väg att gå sönder, ena handtaget borta och det andra skar i fingrarnas hud. – Här. Kurslitteratur. Vincent tog emot plastpåsen, grävde i den, en titel i taget. Boobytraps – Department of the Army Field Manual. Han hade inte läst någon


av dem förut. Explosives A – Kitchen Improvised Blasting Caps. Inte ens hört talas om dem. The Anarchist Cookbook. Mest tunna böcker. Homemade C-4 – ”A Recipe for Survival”. Ibland lite tjockare häften. How to Build Silencers – An Illustrated Manual. Alla på engelska. Explosives B – Kitchen Improvised Fertilizer Explosives. Han bläddrade planlöst – text med termer han inte förstod, bilder för att gestalta konstruktioner av mindre bomber – medan Leo öppnade bildörren. – Läxförhör om en vecka. Vincent såg hur Leo gick mot parketthögen och ställde sig som om han skulle hugga tag i en av förpackningarna – men i stället grep hårt kring Jaspers nacke, låtsasbrottades som han ibland gjorde när han försökte göra bra. Så släppte Felix sin parketthög, kastade sig över dem båda, om han låtsasbrottades med Leo eller med Jasper var svårt att se, han kanske inte ens visste själv. Två äldre bröder och en barndomsvän. Vincent packade ner böckerna i påsen med bara ett handtag. Och han log. Han ville inte tillbaka. Han ville vara med. Tillsammans. Och råna en bank, två banker, tre banker.


– om jag fastnar? – Fastnar? – Om jag fastnar i luckan. – Vilken lucka? – Kassaluckan. När jag är på väg igenom? Han ska om fyra minuter och tolv sekunder genomföra sitt första bankrån. – Du fastnar inte. – Men om jag fastnar? – Vincent? – Ja? – Se på mig. – Jag ser på dig. – Du fastnar inte. Om du inte tänker på det – då fastnar du inte. OK? Leo såg hur hans lillebror knäppte upp säkerhetsvästens knappar i maghöjd och drog in ett hack i extraremmen. De kunde se varandra, men inte ut, eftersom de satt längst bak och nedhukade i en av de två bilar som Felix stulit under natten. Likväl visste han exakt var de befann sig, exakt hur långt det var kvar – han såg inte den sista rondellen men kände i kroppen hur de körde mitt i den. De hade letat efter en bil med hantverkarlogo på sidorna och den här hade varit perfekt. Stora dekaler, Rör-Jouren, ett fordon som kunde köra nära en bank utan att någon omedelbart reagerade – och alla som sett det skulle efteråt garanterat kunna ge ett tydligt signalement. Ut ur rondellen och Leo tog tag i bakdörrens handtag för att hålla balansen, mittemot honom och också sittande på huk grep Vincent och Jasper kring två bultar som stack upp ur golvet. Tjugo meter kvar – det tydliga guppet när de lämnade Handelsvägen, korsade trottoaren och rullade in på Svedmyra Torg. Den allra sista biten, däck som bromsade in på våt asfalt, ett sugande ljud som gled längs golvet.

Åtta steg till Handelsbankens dörr av glas. Och det fanns ingen skuld, ingen oro, inget då, inget sedan – varje rörelse del av nästa.


Leo först. Vincent ett steg bakom, Jasper två steg bakom. Det regnade lite, lukten av de sista löven genom maskens tyg, blöta och hala och bruna låg de fastklistrade på gatstenarna som formade torget. Och överallt, ögon. De som satt på rad och drack var sin öl i fönstret på Pizzeria Myran och blomsterhandlaren och hans fru som stod där i varma kläder i sitt blomtält och de båda kunderna i en av bankens kassor som just nu vände sig om. De har sett oss. De vet att vi kommer. Men ännu inte förstått. Äkta löv och äkta ögon. Äkta regn. Äkta människor. Äkta himmel och äkta vind. Äkta bankdörr. De hade övat klart. Det fanns inte längre någon väg tillbaka.

Vincent fokuserade bara på Leos nacke. Om han bara såg in i den och stannade kvar där. Om han gjorde det och sedan fortsatte gå i samma takt skulle han komma fram till banken och följa med in. Om det här ska fungera – då måste dom se en vuxen man. Förstår du det, lillebror? Sex steg kvar. Fem steg kvar. Fyra steg kvar. Därinne sitter kassörskorna bakom sina luckor och dom ska vara övertygade om att det är tre vuxna män som öppnar dörren. Skyddsvästen tog fortfarande lika mycket plats och tryckte mot overallen och det var svårt att röra sig normalt. Du ska gå med rak hållning. Sätta ner hela foten. Och k-pisten som hängde snett över axeln skavde som förut. Tänk på att du väger mer, att du är tung, och att du vet vart du är på väg. Och hur mycket han än såg in i Leos nacke kändes det som om han inte kom närmare banken, han som var så noga med att sätta ner hela foten. Han kom inte närmare. Han kom inte … Han kom … – Vincent? Leo hade stannat. Med ett enda steg kvar till dörren. Och talade i mikrofonen till tre par hörselkåpor. – Du går rakt igenom dom. Han hade vänt sig om, lagt handen på ena axeln som han gjorde ibland. Du går rakt igenom dom.


En storebrors röst i en lillebrors huvud, den som alltid hade funnits där. Och som nu flyttade sin ena hand till overallkragen och mikrofonen för att täcka över den, som lutade sig fram och med den andra handen vinklade upp hörselkåpan som täckte Vincents öra. – Vincent? Och viskade. – Du vet att jag älskar dig. Och sedan vände sig om, mot banklokalen. Leo öppnade Handelsbankens glasdörr och Vincent följde efter. Jag älskar dig. Det var bara mamma som sa sådant. De gick genom en trång entré som blåste varmluft uppifrån och han undrade vad Leo hade menat, egentligen, om han hade trott att det skulle få hans lillebror att slappna av och verkligen gå som en man bland människorna som inte förstod ännu, eller kanske var det så att de skulle dö, och att Leo visste det men inte hur han skulle säga det.

Profile for Smakprov Media AB

9789164204318  

9789164204318  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded