BOKFABRIKEN
Hemma hos Bettan Copyright © Eli Åhman Owetz 2017 Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Omslagsformgivning: Emma Graves Grafisk form & sättning: Lisa Sjöblom Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-76294-00-0 www.bokfabriken.se
Till gänget i Lokken
Kapitel 1
C
arina intog alltid ett rum. Blev chef över det i samma stund som hon gjorde entré. Men i kväll var någonting annorlunda. Hon var som vanligt dyrt svartklädd, från polon ner till de högklackade stövlarna. Den ljusa pagen blankborstad, men det var något över axlarna, något med stegen. De var mindre. Hela hon var mindre, men inte på ett bra sätt. Inte på ett ”åh, gud vad fin du är, visst har du gått ner i vikt?”-sätt. Jag hatade mig själv för att jag tänkte tanken. Men. Carina såg ut att ha åldrats. Så var hon framme vid bordet där Bettan och jag redan satt med varsitt glas framför oss. ”Hej. Ska ni äta?” ”Nej, jag tog en macka innan jag gick hit. Bettan?” ”Jag blev sugen på lite chilinötter. Fixar du en skål?” Carina började hänga sin kappa över den lediga stolen mitt emot oss, men tittade ner och ångrade sig. Vek istället ihop kappan och lade den ovanpå sin väska. Fläckig heltäckningsmatta. Bord med hack och inristade ord. Trötta ölsnubbar, sedan decennier folkbokförda i hörnet med darttavla. Om det inte varit för våra gemensamma minnen från 80-talet då Bettan, hon och jag var stammisar här hade Carina aldrig satt sin fot på den här puben.
6
När hon gick bort till bardisken för att beställa såg Bettan och jag på varandra. Hon var Carinas raka motsats, i allt utom energin som de två i vanliga fall hade gemensamt och som alltid fick mig på bra humör. Bettan hade tjockt svart smink, en sliten mc-jacka över hooden och rufsigt hår i minst tre rödbrunblonda nyanser och etapper. Hon var sig i alla fall lik. Och hon kände Carina lika väl som jag. ”Något är fel, va?” ”Något är jävligt fel.” Carina ställde skålen med chilinötter på vår halva av bordet. Jag sköt i min tur över dem till Bettan. De där läskiga sakerna var det bara hon som åt. Carina tog en sipp av vinet, tittade upp. ”Jag har fått ett erbjudande.” För tio, femton år sedan hände det hela tiden. När vi tre träffades tävlade Carina och jag om vem som hade fått flest erbjudanden sedan sist. Och i att ha tackat nej till dem. Hon, het mediechef. Jag, nästan lika het mediechef. Men nu var det ett bra tag sedan någon hört av sig till Carina och velat träffa henne över en lunch. För mig hade det upphört ett tag efter att jag lade journalistkarriären på hyllan. ”Vad kul! Vad är det för jobb? Ska du ta det?” Bettan, busschaufför, hade aldrig blivit bjuden på den typen av lunch. Hon hade inte behövt tänka på det där med att ha ett marknadsvärde. Och inte uppfattat att Carinas popularitet sjunkit på senare år. ”Det är inget jobberbjudande.” Bettan rafsade upp en näve nötter. ”Vad är det då?” Över femtio och ett erbjudande som inte handlade om jobb. 7
Det kunde bara betyda en sak. Jag hörde anspänningen i Carinas röst. Fick plötsligt svårt att möta hennes blick. ”Avgångsvederlag. Jag har fått ett erbjudande om avgångs vederlag.” ”Jaha … Ska de skära ner på tidningen? Men jag trodde …” Bettan var förvirrad. Inte så konstigt. Senast vi träffats alla tre var ett halvår tidigare, en solig vårdag på en uteservering på Söder. Carina och jag hade pratat jobb och konstaterat att hon verkligen arbetade på rätt ställe. En tidning som till skillnad mot de flesta andra satsade – som gick bra mitt i mediekrisen. Det var en arbetsplats där även erfarenhet behövdes. För att leda alla nyanställda tjugosjuåringar. Vi som alltid hade skålat för uppbrott och nya utmaningar, vi hade för första gången skålat för ett tryggt jobb. Bettan hade uppenbarligen lyssnat. Annars brukade hon kolla mobilen eller gå och ta en cigg när vi fastnade i vårt mediesnack. ”Nej. De ska inte skära ner på personalen. De ska byta ut folk.” Carinas röst var också den förminskad. ”Vd:n kallade in mig i morse. Jag visste direkt vad det skulle handla om när han frågade om jag hade tid en stund. Och när han sedan började med småprat.” En gång i tiden var det Carina och jag som kallade in folk. Frågade om de hade tid en stund. Och började med småprat. ”Han undrade hur jag trivdes. I den digitala miljön. Jag hann inte ens svara innan han sa att jag ju inte riktigt verkade känna mig helt hemma i allt det nya.” Associationen till romanserien som jag höll på att läsa kom blixtsnabbt. I Per-Anders Fogelströms böcker om det framväxande Stockholm är huvudpersonen en liten flicka, Emelie. När industrialismen slagit igenom med alla tekniska landvinningar är hon femtio år. Gammal och lite vilse i det tidiga 1900-talet. 8
Vilse i allt det nya. ”Jag svarade att nej, men det är spännande med alla nya möjligheter att sprida vårt material … Interaktivitet … Men jag hade ju redan förlorat. Ingen tjugosjuåring skulle uttrycka sig så. Att det är ’spännande med nya möjligheter’.” Carina svepte det sista vinet i sitt glas. ”Han fick mig att känna mig som en gammal kärring.” Jag nickade mot bardisken. ”Ska vi ta in en flaska? Det blir en lång kväll, eller hur?” Hon nickade. ”Bettan?” Hon höll upp sin sejdel. ”Jag kör på med stor stark.” När jag var tillbaka hade Carinas Croque Monsieur anlänt. Osten flödade fettrik ut över missfärgad skinka och en ledsen tomatskiva. Hon sköt tallriken ifrån sig utan att ens smaka. Fortsatte bara berätta vad chefen sagt. ”Du är ju inte någon digital spjutspets, men jag är övertygad om att det finns jobb som passar dig som handen i handsken. Någonstans där man behöver en riktig gammaldags redaktör. Jag skulle hoppa på erbjudandet om jag var du.” Bettan lyssnade tyst. Hon hade inte gjort karriär som vi, men alltid haft integritet. Ingen satte sig på henne, varken busspassagerare eller chefer. När hon till slut sa något var det som vanligt raka rör. ”Ta pengarna och dra. Fy fan för att vara kvar där.” ”Det är inte så enkelt.” ”Varför inte då?” ”Avgångsvederlag tar slut. Det är inte säkert att jag får något nytt jobb sedan.” Bettan såg tvivlande ut. Carina inte få nytt jobb? En omöjlighet – alldeles nyss. 9
Själv skulle hon aldrig riskera att bli arbetslös eller få ekonomin raserad. Hon hade busskort och en näsa för affärer, hade alltid drygat ut sin inkomst med diverse köp och sälj. Numera drog hon in tre tusen i månaden svart, hade hon berättat för oss. På möbler och ”grejer”. Jag hade gjort resan nedåt i inkomstklasserna, från högavlönat redaktionschefsjobb till att hanka mig fram som författare och skrivcoach. Helt frivilligt. Men om man är van att kunna gå ut på krogen så fort man inte ids laga middag eller att kunna impulsköpa en ny rock på NK, då är det svårt att sluta abrupt. Det hade tagit mig flera år att ställa om. ”Vad vill du göra då? Om vi bara pratar vilja.” ”Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Och jag trivs visst i den nya miljön.” Hon märkte mitt tvivel. ”Nej. Nej, jag trivs inte! Men att ta avgångsvederlaget och våga chansa på att jag får ett annat jobb … jag vet inte.” Klockan var snart elva och det blev allt stimmigare omkring oss. Vid bordet bredvid vårt satt ett gäng gubbar som förgäves försökte få kontakt med Bettan, allt ivrigare i takt med sin berusning. Hon lutade sig mot mig. Jag lade armen kring hennes axlar. Det var inte första gången jag fått spela pojkvän till någon av tjejerna. Folk trängde sig förbi på väg till baren och stötte ideligen emot Carinas stol. En ölmagad man i vår ålder stoppade upp all trafik. Stod och svajade med häcken nära Carinas vinglas. Jag tittade upp, såg hela puben i den gigantiska guldramade spegeln på väggen mitt emot. Gubbarna som flirtat med Bettan, och som jag kunde sätta en fördomsfull slant på var ombudsmän inom Byggnads eller Metall, skrattade högt åt något som en av dem sagt. Antagligen ett kvinnoförnedrande skämt. 10
Något i spegelbilden var fel. Kändes fel. Så slog det mig. Gubbarna och jag såg jämnåriga ut. Jag hamnade i chock vid insikten och var inte helt med när killen som haft häcken över vårt bord plötsligt satte sig på kanten. Bordet vickade till och Carinas glas välte. Rödvinet missade stolen med hennes kappa med några få centimeter och rann ner på mattan. När killen reste sig igen gav Carina honom en knuff med armbågen så att han for in i folk bakom. Bettan visade honom fingret. Ölmagen fylleblängde på oss och svor en lång ramsa innan han vinglade bort i riktning mot darthörnan. När det sjönk in vad han vräkt ur sig tittade vi vantroget på varandra. Kvällen slutade som vanligt i min lya. Två rum och kök på Bonde gatan. Lagom för en singelman, både när jag var ensam och när jag hade besök av någon kvinna. Inte mycket hade hänt inredningsmässigt de senaste tjugo åren trots Carinas och Bettans återkommande försök att dra med mig till så vitt skilda butiker som Svenskt Tenn och Myrorna. Bettan stönade när hon såg sig omkring. ”Men Matte, har du fortfarande kvar rislampan i sovrummet?” ”Ja. Den funkar. Fortfarande.” ”Suck.” Carina hade slagit sig ner på sin favoritplats i skinnsoffan, inköpt under de goda åren. Från hörnet vid stereon viftade hon med en LP från hyllan med mina favoritvinyler. ”Sätt på den här!” Medan Kiss bästa platta någonsin snurrade på skivtallriken halvlåg vi i soffan med varsin öl i handen. Carina vrålade med i refrängen till Do you love me. Undran var lika stor i hennes röst som i Paul Stanleys. Desperationen ännu större. ”Do you love me? Do you really really really love me?” 11
Och så, med låg röst: ”Ta mig tillbaka. Till en tid då väckarklockor med stora siffror var det enda som var digitalt. När det var vi som kallade folk jävla pansjos.” Bettan tittade upp från sitt soffhörn. ”Men då åker vi väl dit då. Till 70-talet. Kan ni på lördag?”