9789187221033

Du l채rDe mig k채rlek Bente Bratlund VilJA

Du lärde mig kärlek Författare: © Bente Bratlund Översättning: Catharina Andersson Omslagsillustration: Richard Yaco Lix 16 Första upplagan 2012 ISBN 978-91-87221-03-3 Vilja förlag – en del av Nypon förlag AB info@viljaforlag.se www.viljaforlag.se www.facebook.com/viljaforlag Boken har fått produktionsstöd från Specialpedagogiska skolmyndigheten

Bente Bratlund

Du lärde mig kärlek Översättare: Catharina Andersson

Vilja förlag

1 Dörren är öppen.

Jag ser dig där ute i parken.

Du står med ryggen vänd mot mig.

Dina axlar är så smala under den tunna sjalen.

Du tittar på blommorna i rabatten.

Din ena hand är framsträckt.

Kanske tänker du ta bort ett visset blad. Kanske har du helt glömt bort vad du tänkte.

3

En vårdare är med dig. Jag ser att hon pratar med dig. Hon ler.

Det går inte att höra om du svarar. Om du svarar, så är det nog inte på det hon frågar om.

Förr var du frisk och intresserad av allt. Så är det inte längre. Men ibland får man kontakt med dig.

I alla fall en kort stund.

Vårdaren säger något som får dig att skratta. Det är så lätt att göra dig glad.

Jag går ut till er.

Jag känner värmen från solen.

Det är en fin dag. Försommar. En dag fylld av löften och hopp.

4

Det är vårdaren som ser mig först.

Hon tar dig i armen och pekar.

Hon säger något till dig. Och du vänder dig mot mig.

Jag ser på ditt ansikte. Det har fullt av fina, tunna rynkor. Ditt kära ansikte som jag känner lika bra som mitt eget.

Huden är blek och tunn. Håret ligger i mjuka lockar på huvudet.

En vindpust lyfter håret. Det är så tunt och lätt.

Jag vet hur ditt hår känns mellan fingrarna. Jag har strukit över det så ofta, ömt och försiktigt.

Du ser på mig, men du känner inte igen mig. Inte nu längre.

5

Ändå ler du lika vänligt som du alltid gjort.

När jag sträcker fram min hand tar du den.

Jag kramar din hand. Den är kall, trots att det är så varmt i luften.

– Hej, mamma, säger jag.

Du ser på mig med ögon som hos ett barn. Undrande. Du har lagt huvudet på sned. Som om du försöker minnas något.

– Det är din dotter som är här, säger vårdaren.

Hon ler och nickar mot mig.

Och du nickar också och ler.

– Ja visst, säger du.

Du ser på mig. Som om du verkligen känner igen mig.

6

Men så rynkar du pannan.

– Känner jag dig? frågar du.

Du ser nyfiket på mig.

Så glömmer du allt och vänder dig mot blommorna igen.

– Titta!

Du pekar.

Och så ser vi på blommorna tillsammans. Precis som vi har gjort många gånger förr.

Du har alltid tyckt om att jobba i trädgården. Du lärde mig namnen på blommorna. Du berättade och förklarade.

Nu är det jag som förklarar för dig.

– Där är rosorna, mamma.

7

Du ler och slår ihop händerna.

Då kommer jag ihåg hur du kröp runt i trädgården hemma. Med jord på händerna och glada ögon.

Dina rabatter var de finaste i hela byn. Du skötte om blommorna som om de vore dina barn. Du rensade, vattnade och pratade med dem.

Folk som gick förbi stannade och såg in i vår trädgård.

– Titta, så vackert, sa de. Åh, mamma. Du har alltid tyckt om allt som är vackert.

Vårt lilla hus med vita spetsgardiner och nystrukna dukar på borden.

8

Och porslinet som du var så stolt över. Jag minns figurerna av porslin i bokhyllan. Den med en mamma och ett barn, och den med en ballerina. Och så den med en liten pojke.

Den kanske påminde om sonen du inte fick behålla. Han som dog vid förlossningen.

Men du pratade aldrig om det.

Alltid stod det friska blommor i vaserna.

Du höll dig själv fin också. Du var den vackraste jag visste.

Det ljusa håret som du lade upp på papiljotter. Den mjuka huden i ditt ansikte. De glittrande ögonen.

9

Och munnen.

Den som fick lite läppstift när du skulle vara extra fin.

Du slösade aldrig, men med små medel höll du det vackert omkring dig. Du visste hur man gjorde det fint och trivsamt.

Det vet du fortfarande. Det är inte borta.

Du kan njuta av skönhet och glädje. Ögonblickets glädje.

Jag tar dig i armen. Vi går från blomma till blomma i den här trädgården. Den som är så olik din egen.

Jag känner tyngden från din kropp när du lutar dig mot mig.

10

Du har blivit så mager och tunn.

Som blommorna i trädgården.

Jag fylls av en underlig smärta.

Du har stannat. Du ser förvånat upp.

En fågel sitter i den späda björken.

Du pekar och skrattar.

Ditt skratt var det allra första jag hörde. Skrattet som alltid fanns där.

Som kunde sopa bort allt ont i världen och locka fram solen när det var som mörkast.

Mamma. Åh mamma!

11