Av Mark Levengood Gamla tanter lägger inte ägg, 2001 (tillsammans med Unni Lindell) Gud som haver barnen kär har du någon ull, 2003 (tillsammans med Unni Lindell) Sucka mitt hjärta men brist dock ej, 2006
Läs mer om Piratförlagets böcker och författare på www.piratforlaget.se
ISBN 978-91-642-0275-8 © Mark Levengood 2008 Utgiven av Piratförlaget Illustrationer Ilon Wikland Omslagsillustration Ilon Wikland Formgivning Mattias Boström Tryckt hos WS Bookwell, Finland 2008
4
6
M
in mormor var så rädd för fyllgubbar. Om vi var ute och promenerade och ett fyllo kom fram till oss och tiggde om en slant, då grep hon min hand hårt och väste: ”Stå alldeles stilla och blunda, så tror han att vi är döda.” Och jag stod där och gjorde som hon sade, men jag tänkte: Det här fungerar nog inte. Han tror inte vi är döda. Han tror nog bara vi är en galen kärring och ett bisarrt barn. Åren har gått. Mormor har slutit ögonen för evigt.
7
Men jag blundar inte. Jag tittar rakt på fyllgubben och tänker: Han är full. Och runt honom slår parken ut i blom. Jag tänker inte låtsas vara död. Livet är för vackert.
8
N
är man håller ett föredrag ute i landet blir man i regel avtackad efteråt. Då säger de att det har varit roligt och intressant, det säger de även om man har varit tråkig och ointressant för de är artiga, och så vill de överräcka den här lilla gåvan som ett tecken på sin uppskattning. Den lilla gåvan är vanligtvis något i keramik eller en bok som heter ”Röddelöga – från bondesamhälle till industri på 300 år”. Då tar man på sig sin ”precis-vad-jag-behöver”-min och bläddrar intresserat i boken, väl medveten om att detta är sista gången någon kommer att öppna denna bok. Ibland får man blommor, då blir man glad, för blommor är vackra och tar slut, till skillnad från saker i keramik som bara vägrar ta slut tills någon har godheten att av misstag ha sönder dem, eller böcker som står och skriker i bokhyllan ”snälla läs mig,
37
han hatar mig. Han vet inte ett skit om Röddelöga fast jag stått här i 16 år.” På denna lilla scen i Värmland är det varken keramik eller böcker. Nej, jag avslutar mitt föredrag och får en fin applåd. Då kommer någon upp på scenen och vinkar lite förebrående till publiken att sluta klappa i händerna. När det blir tyst harklar han sig meningsfullt. ”Jag är blomsterkonstnär”, förkunnar han med något slags dyster upphetsning. Ajaj. Det låter inte lovande. Blomsterkonstnärer måste utbildas på samma ställe där man blir nagelskulptörer. Jag tar på mig min ”vad-spännande-med-en-blomsterkonstnär”-min. Han fortsätter: ”Jag har suttit hemma och funderat, vem är du egentligen Mark Levengood? Och när jag kom på svaret skapade jag dig i blommor.” Han tar fram florasvaret på vem jag egentligen är. Jag sväljer. Det var det mest hiskeliga jag sett i hela mitt liv. Några torra pinnar som stretar åt olika håll, något slags pirayaliknande grön blomknopp i mitten. Det är som om tiden står stilla, så pinsamt är det. Publiken applåderar tveksamt, jag finner mig åter och tar på mig min ”vad-kul-att-se-ut-som-en-rishögfrån-helvetet”-min.
38
Men i bilen på vägen hem ser ingen mig, och då kan jag med rätta se precis så arg ut som jag känner mig. Hela mitt liv har jag funderat på vem jag egentligen är, denna blomsterkonstnär tycker att han kommer fram till rätt svar efter en stunds pretentiöst grubblande och drar slutsatsen att jag egentligen ser ut som något slags svulst man får i tarmen om man inte äter mycket fibrer. Är det ett sätt att fira Carl von Linnés 300-årsjubileum? Han var blomsterkungen, men buketten på sätet bredvid mig ser mest ut som blomsterpungen. Hos mig, liksom hos alla människor, är frågan om identitet något centralt, men hemligt, oåtkomligt, fördolt, farligt och lockande. Och dit in, i mitt allra hemligaste, försökte denna oförvägna blomsterkonstnär klippa in sig med gräsklippare. Hördunu, blomstertaliban, du må ha gröna fingrar, men jag arbetade inom långvården tidigare, och då hade man så att säga bruna fingrar. Jag minns en söndag, då min uppgift var att locka in patienterna till dagrummet för att lyssna på den inte alltför nyktra dragspelaren. Gamla Märta vägrade lämna sitt rum, och jag sade: ”Snälla Märta, jag vet att du kommer att tycka att det är roligt!” Hon tittade iskallt på mig och sade: ”Unge man, du vet INGENTING om mig.” Och så rätt hon hade, i det ögonblicket var hon en drottning och jag ett beskäftigt vårdbiträde från Finland.
39
40
Vi måste akta oss för att hävda några som helst absoluta sanningar om varandra, det kan bara bli fel. Jag saktar ner bilen, öppnar rutan och hivar blomstereländet ut genom fönstret. Hoppas ingen får punktering när de åker över det kvistiga spektaklet. Tänk vad förvånade de kommer bli när de stiger ut ur bilen och säger ”Hoppsan, vi körde visst över Mark Levengood”.
41
P
å vår altan har en koltrast bosatt sig, och när den sjunger i skymningen är det vackert bortom alla gränser. Men bara några timmar senare, vid halv tre på morgonen, då sjunger fågeln starkare än någonsin, och nu är det inte alls vackert längre. Inte kan man sova, och inte hjälper det att pressa en kudde över huvudet, nej, den pilska pippins drillande skär genom märg och ben, och man vill bara skrika att har du inte lyckats hitta någon fjäderdonna vid det här laget så inte lär du göra det vid halv tre på morgonen. För bara någon timme sedan var sången en ren njutning, och nu är man redo att köra upp en pinne i fågelfan och använda honom som toalettrensare. Och då kan man inte låta bli att tänka: Hur flyktig är inte skönheten? Jag fyllde år alldeles nyligen, det gör jag mest hela tiden
65
känns det som. Av mina vänner fick jag ansiktsbehandlingen ”Man i karriären” i present. Jag ska tillbringa en hel förmiddag på spa, ägna mig åt rituella bad och sedan ansiktsbehandlas. Mina vänner verkar på sitt omtänksamma sätt tycka att jag är smutsig och ful. Svagt i bakgrunden hör jag ett surrande ljud, det är mina finländska förfäder som roterar i graven över att deras avkomma ska gå på ansiktsbehandlingen ”Man i karriären”. Vila i frid, alla ni kära, och betänk att bara för att vår släkt i århundraden sett ut som om vi skrubbat oss i ansiktet med rotborste och såpa så finns det ingen anledning att utropa fulhet till tradition. Så, du koltrast, jag beger mig till spat. En vänlig kvinna visar mig runt, stora rena ytor, doftljus som flämtar, blommor och överallt mild musik. Jag får klä om till en besvärande kort morgonrock, och oroar mig en stund över att de kommer att tro att jag är en man i karriären som blottare. Det vill jag verkligen inte. Detta tempel är visserligen centrerat kring kroppslig njutning men bara inom smakfulla gränser. Den kvinnliga personalen är klädd i kyska vita uniformer och har något lite upphöjt andligt över sig som om de vore uppfostrade på nunnekloster där de piskat varandra med palmblad och ätit soppa kokad på mull. Även musiken antyder att detta spa inte handlar om kroppen utan om själen, det är panflöjtar och valar som sjunger.
66
För att vara andligen mogen för en ansiktsbehandling ska jag först ta ett rituellt japanskt bad. Den vita spa-nunnan skjuter med en liten bugning undan en gliddörr till herravdelningen, ett rum i vackra, mörka färger, konstiga duschar på märkliga nivåer och diverse baljor. Jag plaskar lojt i ett vattenämbar och fast jag är helt ensam så försöker jag ändå se lite andlig ut. Men hur vet man när man badat länge nog för att nå den inre mognad som krävs för en ansiktsbehandling? Och vad bra att det inte var en helkroppsmassage, då finge jag väl sitta här och plaska andligt fram till påsk. Musiken har nu gått över till något instrument som illustrativt beskriver det milda ylandet från en bergsget som fastnat med skägget i ett stenröse i Tibet. Bland slangar och duschmunstycken vrider jag på måfå på en kran och får en skarp stråle vatten Där Månen Aldrig Lyser. Då bestämmer jag att min andliga mognad nått sin kulmen, torkar mig raskt och bugar mig ut ur det japanska badet. Innan jag går in på ansiktsbehandlingen ”Man i karriären” noterar jag att jag inte ser några andra män på detta ställe. Och stilla undrar jag om det är min manlighet det är fel på. Eller min karriär, det är väl inte så många män i min ålder som har tid att ägna sig åt ansiktsbehandlingar en måndagsförmiddag? Den vänliga kvinnan säger att jag ser mer avslappnad ut
67
nu efter badet. Jag ler med österländsk vishet och lägger mig ner på en brits täckt med vita tjocka handdukar. Lite diskret försöker jag dra ner min badrock, den är farligt nära anständighetens yttermarker, och Kamasutra kommer inte från Japan utan från Indien. Kvinnan riktar en ångkanon mot mitt ansikte och sedan peelar och skalar och knådar hon med mitt arma konterfej. Jag har en våtvarm handduk över ögonen, det sista jag hör innan jag somnar är att musiken nu består av en grupp buddistiska munkar som handlöst kastar sig mot en bergsvägg medan deras fruar gnisslar tänder i takt och slungar mjölkfyllda komagar på varandra. När jag vaknar är ansiktsbehandlerskan färdig, jag ser ut som en persika i ansiktet, och hon förklarar och pekar i en broschyr ut vilka krämer hon använt. Jag låtsas artigt lyssna och nickar allvarligt när hon berättar hur jag i framtiden ska vårda min hy. Minst tre sorters produkter är absolut nödvändiga, och varken hon eller jag förstår hur jag någonsin klarat av att vara en man i karriären utan detta krämbatteri. Speciellt vill hon framhålla fuktighetskrämen Eternal Youth, hon lutar sig fram och viskar att den hemliga ingrediensen är blåbär, det är därför den kostar 1 200 kronor. Jag blir glad över att hon delger mig en så spännande hemlighet och försöker se ut som om jag på allvar tänker köpa Eternal Youth.
68
I butiken på vägen ut säljer de produkterna. De tolvhundra jag sparar på att inte köpa Eternal Youth ska jag istället handla vin för, det har en rejält avslappnande effekt på en man med min karriär, eller snarare karaktär. Men nu, sångfågel, är klockan halv tre på natten. Mitt släta ansikte har fått en allergisk reaktion av blåbären. Jag ser mig i spegeln, och för en gångs skull tycker jag att jag ser yngre ut, som en tonåring – röd och svullen. Koltrasten har tystnat, kanske fick den äntligen napp. Grattis i så fall, drilldrulle. Men bli inte förvånad om paradispippin du plockat upp mitt i natten på morgonen förvandlats till en riktig rugguggla. Den vägen ska vi alla vandra, blåbär och ångkanoner till trots. Inte mycket att göra åt. Men vi kan fortsätta att sjunga vackert i alla fall, och visa att under dessa fåror och skavanker bor ett slätt och vackert hjärta. Hjärtat får inga rynkor.
69
A
lla ljusen är tända på Amalienborg. Danmarks drottning håller mottagning, och det sparas varken på kristall eller soldater i höga björnskinnsmössor. Överallt minglar en massa kända danskar som jag inte vet namnen på, men de heter säkert Sten för det brukar de heta. Bäst som jag står där och njuter knackar någon mig på axeln. Det är drottning Margrethes hovmarskalk och han förklarar att drottningen vill prata med mig. Jag ser mig omkring, men nej, det är mig han menar. ”Men varför vill hon prata med mig?” frågar jag marskalken, och han rycker på axlarna och svarar ”Jej veid igge” på sitt danska vis. Kungligheter gör en nervös på ett speciellt sätt. Man ler
71
lite för stort och skrattar lite för högt och hela tiden kvider en liten röst djupt inne i en ”snälla, halshugg mig inte!”. Marskalken banar väg genom folkhavet, folk tittar nyfiket och överallt lutar sig Sten fram och viskar till sin fru (som troligen heter Bitte) att något är ruttet i kungariket Danmark när finländare kallas upp till drottningen. Vid det här laget är jag väl så blek att de misstar mig för den där döskallen, och då är ju allt i sin Hamletordning. Mitt på golvet står drottning Margrethe, hon är storslagen i en grön klänning och juveler i håret. Jag bockar lite snett, för å ena sidan vill man ju visa respekt, men å den andra inte visa för mycket av nacken så de kungliga tankarna associerar till bödeln. Drottningen ler vänligt och säger att hon tycker finlandssvenska låter så vackert. Över mitt ansikte drar ett alltför stort grin, det börjar vid ena örat och slutar någonstans nära Ströget. ”Jaha … ojoj … hehe”, svarar jag glatt. Det blir lite tyst, på det där sättet det brukar bli när ena parten i ett samtal inser att den andra kanske inte är vid sina fulla hjärnvätskor. Och i tystnaden hör jag plötsligt min egen röst uttala en tanke som aldrig passerat min hjärna: ”Och drottningen då … talar danska … som ju är så vackert.” Tystnaden blir liksom ännu tystare efter det. Efter en stund
72
säger majestätet lite tveksamt ”… men danska är väl inte vackert?”. Nu kan jag antingen hålla med henne om att danska sannerligen inte är vackert, och då väntar giljotinen med all sannolikhet, för så kan man ju inte säga till Danmarks drottning. Å andra sidan, om jag överlever denna palatskväll tänker jag självmant söka upp en veterinär imorgon för att få slut på mitt plågsamma liv. Jag bestämmer mig för att axla manteln av ”den enda mannen på jorden som tycker att danska är vackert”. Mitt förbindliga leende sträcker sig nu ända till Odense. ”Men ers majestät måste hålla med mig om att när man läser dikter på danska, då är det bra vackert.” Drottningen tittar på mig med en blick som säger att hon vet, och att jag vet, och att varenda Sten och Bitte längs väggarna vet att jag aldrig har läst en dikt på danska, och att jag inte har några tankar på att göra det i framtiden heller. Till slut säger Margrethe att danska är vackert på samma sätt som gröt är vackert, och så är min audiens slut och jag bockar och backar och ställer mig åter vid väggen, ungefär mellan Sten och Sten, och försöker smälta in i tapeten. Det blir en ny dag, det blir det ju alltid. Och inte söker jag upp veterinären, för ett liv krälandes i idiotstoftet är ändå
73
bättre än inget liv alls. För att få lite distans ringer jag min mamma. Hon skrattar gott åt historien och påpekar sedan att misstaget jag gjorde var att jag fortsatte tjata om hur vackert danska är, fast jag egentligen visste bättre. När man gör bort sig ska man veta att lägga av för att minimera skadan. ”Du ska få ett ordspråk från Finland av mig”, säger mor. ”Något att sy i korsstygn och ha över din säng: Om du har ett paraply uppstucket i rumpan – öppna inte det.”
74