G u i l l e m B a l ag u e Cristiano Ronaldo Biografin
CRISTIANO
A L N D O O R BIOGRAFIN
GUILLEM BALAGUE
ÖVERSÄTTNING AV JENS AHLBERG
INNEH Å LL Författarens anmärkning . . . . . . . . . . . . . . Prolog Vad vi är, var vi är & vart vi är på väg . . 1. M ADEIR A En liten ö, som alla andra . . . . . . . . . . 2. LISSABON Att forma ett öde . . . . . . . . . . . . . . . 3. N Y I M ANCHESTER Ingen lek längre . . . . . . . . . . . . . . . . 4. BLOMSTR INGSTID I M ANCHESTER En bit kvar till mållinjen . . . . . . . . . . 5. R EAL M ADR ID & TR ANSFER DJU NGELN Ett krångligt avtal . . . . . . . . . . . . . . . 6. DE FöRSTA åR EN I R EAL M ADR ID En dröm går i uppfyllelse? . . . . . . . . . . 7. R EAL M ADR ID En berg-och-dal-bana . . . . . . . . . . . . EPILOG . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bibliogr afi . . . . . . . . . . . . . . . . . . na mnr egister . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . ix . . . . . 11 . . . . . 31 . . . . . 73 . . . . 119 . . . . 175 . . . . 219 . . . . 253 . . . .
. . . .
. . . .
. . . .
321 381 391 392
PROLOG VA D V I Ä R , VA R V I Ä R O C H VA R T V I Ä R PÅ VÄG
13
Det påstås att jag ska ha uttalat mig kränkande om Lionel Messi. Detta är absolut inte sant, och jag har sett till att mina advokater vidtar åtgärder för att stämma de ansvariga. Jag hyser den största respekt för alla mina professionella kollegor, och Messi är givetvis inget undantag. Cr isti a no Rona ldo på Facebook, den 11 nov em ber 201 4
R o n a l d o , eller vem som än sköter hans Facebook-sida, syfta de på ett uttalande av honom som jag publicerade i min bok Messi [Modernista 2014], den första auktoriserade biografin om den argentinske fotbollsspelaren. När jag fick nys om uppståndelsen på sociala medier valde jag att dra mig undan. Jag insåg att det skulle bli ett himla liv.
■ ■ ■ Manu Sainz, en journalist som var Ronaldos talesperson under denna konfliktfyllda tid, förklarade att portugisen var »uppfylld« av vrede. Han kände att han måste svara så fort som möjligt och så att alla fick veta det. Ronaldo fick för sig att ta till en slägga för att dräpa en lus, och han gjorde det genom att skicka ovanstående inlägg till sina hundra miljoner följare. Varför? Messi och Cristiano skulle ändå mötas några dagar senare i samband med en vänskapsmatch i Manchester. De hade kunnat talas vid mellan fyra ögon, och han hade kunnat förneka anklagelsen. Min anklagelse. Den historia som jag hade fått berättad för mig av personer som står Ronaldo mycket nära. Om han hade handlat på ett annat sätt hade anklagelsen,
14
Cristiano Ronaldo
biografin
kränkningen eller kommentaren ( beroende på hur man väljer att se på saken) kanske passerat obemärkt. I själva verket hade vem som helst kunnat läsa om förolämpningen redan elva månader tidigare. Det var en novembervecka utan några spanska ligamatcher att rapportera om – alla inplanerade möten var landslagsmatcher – och i denna nyhetstorka valde Daily Telegraph att publicera två utdrag ur min Messi-biografi, som just kommit ut i pocketutgåva. De stycken som tidningen återgav (om Arsenals försök att värva Leo och om förhållandet mellan Messi och Ronaldo) hade i själva verket varit med i den ursprungliga versionen av boken, hårdpärmsutgåvan som redan hade funnits i handeln i elva månader. Och så börjades det. Varför detta dramatiska utspel, när det gått nästan ett år sedan boken om Messi publicerades? Media (till en början i Spanien, innan nyheten snappades upp av sociala medier och spred sig över hela jordklotet) hade tagit fasta på ett ord, lyft det ur sitt sammanhang, förvrängt det och – i Spanien – översatt det felaktigt. Skulle detta ord få symbolisera den mest berömda rivaliteten i fotbollens historia? Min karriär sattes under luppen, och det följde en diskussion om huruvida det här var ett ord som brukade förekomma i ett omklädningsrum fullt av adrenalinstinna krigare. Ordet var »motherfucker«. Detta var vad jag sa att Ronaldo kallade »Loppan« inför sina lagkamrater i omklädningsrummet.
■ ■ ■ Vid det här laget hade jag redan börjat jobba på nästa bok. Den här. Jag hade pratat med Cristiano för att se om det fanns möjlighet att boka in ett möte där vi kunde samtala om hans liv, hans tänkesätt och hans förflutna. »Javisst, självklart, inga problem«, svarade han vid fyra olika tillfällen. Jag hade redan diskuterat
Prolog
15
saken med hans agent Jorge Mendes, som bara tio dagar före Ronaldos Facebook-inlägg hade gått med på att samarbeta, trots att både han och fotbollsstjärnan, liksom jag själv, frågade sig om det verkligen var en bra idé. Lite senare ska jag förklara varför. Jag åkte till nationalparken Peak District i Derbyshire, där jag hoppades få tillfälle att koppla av lite under det tillfälliga matchuppehållet. Jag gav mig ut på en joggingrunda, men jag kunde inte sluta tänka på varför han hade reagerat så starkt. Var det verkligen nödvändigt att hota att stämma mig? Många människor är bättre lämpade för sådana konflikter än jag. Johan Cruijff brukade säga att det var viktigt för honom att förstå var gränsen mellan dem som älskade honom och dem som hatade honom gick, så att han visste vem han skulle kämpa mot. Frank Rijkaard berättade en gång för mig att han skulle må jättedåligt om han fick veta att någon, om så bara en enda människa, hatade honom. Jag vet precis vad du menar, Frank. Under tiden som följde tillbringade jag flera dagar på den engelska landsbygden. Jag försökte koncentrera min uppmärksamhet till färgerna och dofterna, ljudet av grenar som knäcktes, men allt det där överskuggades av de nya frågor som snurrade runt i mitt huvud. Vad kan vi lära oss om Ronaldo genom att studera hans reaktion? Hade min bild av honom och min lust att skriva om honom förändrats? Vad skulle hända med samarbetet som vi hade talat om? För det första hade jag ingen aning om att mitt inflytande var så stort att jag kunde få honom att känna sig så pass förödmjukad. Mediacirkusen hade överträffat sig själv. Det här var ytterligare en av de stormar som brukar blåsa upp när namnen Messi och Ronaldo råkar nämnas i samma mening. Särskilt i samband med den nyhetstorka som råder under landslagsuppehållen. Var det något annat som var på gång i hans liv, något som kunde ha fått honom att författa ett sådant inlägg? Det måste ligga något annat bakom historien – vad var det som hade fått honom att gå i gång så? Så småningom kom jag på det: Det var tio dagar kvar till
16
Cristiano Ronaldo
biografin
omröstningen inför Ballon d’Or, en utmärkelse som Ronaldo var favorittippad att vinna för tredje gången. Det kunde väl inte vara så enkelt som att Facebook-inlägget främst var tänkt att förhindra att någon ändrade sig och lade sin röst på någon annan. Eller? Och vad ska man säga om medias reaktion? Det blev en stor nyhet, som jag personligen kände fick orimligt mycket utrymme i tidningarnas sportbilagor och i radio, i synnerhet i Spanien. Samma kväll som Ronaldo postade inlägget gjorde jag ett uttalande på Onda Cero, radiostationen som jag jobbar för. Det var inget jag ville göra – jag ville att boken skulle tala för sig själv. Men jag hade just varit inblandad i en intervju med Jokin Aperribay, ordförande för Real Sociedad, i radioprogrammet Al primer toque, och programmets producent, Héctor Fernández, som jag fortfarande är skyldig ett antal gentjänster, övertalade mig att säga något, vad som helst. Jag sa vad jag har upprepat ända sedan dess: »Allt står i boken.« Det här är vad jag skrev i Messi: * Kanske som ett symptom på den omogenhet som många fotbollsspelare lider av känner även Ronaldo ett behov av att hålla god min inför lagkamraterna, att inte låta sig skrämmas av Messi och i stället ta tjuren vid hornen. Allt detta är mycket macho – och mycket falskt. Därför har CR7, enligt några Real Madrid-spelare, hittat på ett smeknamn åt Messi: »motherfucker«. Och om han ser någon i klubben prata med Messi blir även denne kallad »motherfucker«. I dessa kretsar brukar Ronaldo jämföra deras förhållande med det mellan Irland och Storbritannien. Och Real Madrids spelare, med sin inte särskilt subtila omklädningsrumsjargong, har en lång lista med Messi-skämt, bland annat några som framställer argentinaren som Ronaldos hundvalp, * Följande utdrag ur Balagués Messi-biografi ingår inte i den något förkortade version som den svenska utgåvan är en översättning av, och Ronaldos uttalande förekommer således inte i den svenskspråkiga boken. [Förlagets anmärkning.]
Prolog
17
eller som något som den portugisiske stjärnan har stoppat ner i en designerväska. Och det slutar inte där. 1
Det stod klart att väldigt få personer faktiskt hade läst boken, och ingen tog sig heller tid att leta upp och granska det aktuella stycket förrän jag postade det på Twitter, samma kväll som Ronaldo skrev på Facebook. Det här säger en del om mitt anseende i spansk media – nästan ingen hade känt sig tvungen att läsa boken, trots att det var den första officiellt godkända biografin om »Loppan«. Det ger också en god bild av hur fort en nyhet uppstår och sprids. När jag hade återvänt från min självvalda isolering i Peak District började jag gå igenom de olika reaktionerna. En människa som jag beundrar djupt, Paco González, gav mig en smäll på fingrarna i sitt radioprogram på stationen COPE. Hans åsikt var att en del saker bör få stanna inom omklädningsrummets fyra väggar. Men en av orsakerna till hans egen framgång, bortsett från att han är en fantastisk kommentator, är just hans sätt att begagna sig av den information och de uttalanden som når honom från omklädningsrummet. En handfull journalister iklädde sig den osjälviska rollen som »Ronaldistas«. De såg det som sin uppgift att föra spelarens talan, och därför försvarade de honom inför anklagelserna. Det var ingen trevlig upplevelse att granskas så minutiöst, men jag fick åtminstone en viss förståelse för vad fotbollsspelare tvingas uppleva en eller två gånger i veckan, det vill säga när de utsätts för fansens domstol under nittio minuter. Och dagen därpå utsätter media dem för samma sak. En skoningslös kritik.
■ ■ ■ Var det rimligt att ta med det där ordet, det stycket, den lilla biten omklädningsrumssnack i boken om Messi? Ett års arbete, hundratals timmar av samtal och tankar som pusslats ihop till en bok på nästan femhundra sidor, hade förvandlats till en skandal,
18
Cristiano Ronaldo
biografin
och det på grund av ett enda ord. Blev boken bättre av att jag tog med det? Tillförde det något till Leos berättelse? Det kanske inte bidrog till särskilt mycket. I själva verket sa det mer om Ronaldo än om Messi, om portugisens behov av att visa sig på styva linan inför sina kollegor. Jag kanske borde ha utelämnat det. Men hade jag egentligen begått något fel? Den frågan gick åtminstone att besvara: Allt jag publicerar granskas ingående, i synnerhet när det handlar om en sådan här sak, i synnerhet när det rör sig om en biografi. Alla böcker skärskådas dessutom av en förlagsjurist. Kontexten, som man struntade i då och som man fortfarande inte ägnat någon uppmärksamhet, var av yttersta vikt: Ronaldo och Messi respekterar varandra på grund av likheterna i deras fotbollsbakgrund, den respekten blandas med det slags känslor man hyser för en ärke fiende, men en viktig punkt är att de reagerar olika på sina respektive framgångar. Cristiano är en krigare från den stund han går hemifrån, när han byter om i omklädningsrummet, när han talar och uppträder som en spelare. Han är inte rädd för någon. Och han kan inte visa några tecken på svaghet. Medan jag satt och grubblade över situationen koncentrerade sig alla andra på nästa stora nyhet: Sergio Ramos hade kläckt ur sig något om vissa spanjorers engagemang för landslaget. Budskapet tolkades som en indirekt pik mot Cesc Fàbregas och Diego Costa, som inte var med i Vicente del Bosques senaste landslagstrupp. Den ena skandalnyheten avlöstes av den andra. Fyrtioåtta timmar i stormens öga. Bara två dygn, men det kändes som mycket mer. Men en fråga kunde jag inte bli kvitt: Klarar man sig alltid genom att säga sanningen?
■ ■ ■ Jag kunde inte sluta tänka på sportjournalistikens roll i England och Spanien, de två länder där jag är väl förtrogen med den.
Prolog
19
Vi sportjournalister berättar bara en del av vad vi vet. Det är nästan alltid två samtal som äger rum med varje intervjuoffer och varje källa: ett där mikrofonen är på och ett där den är av. Vi får veta en hel del som aldrig kommer ut. Skälen är många, vissa är goda (källor kan vara otillräckliga, tidpunkten kan vara fel och så vidare) och andra är dåliga (man vill inte besvära en vän, förlora en källa eller riskera att bli utfryst för att man är först ut med en kontroversiell nyhet). Bara delar av sanningen kommer ut. Det vi tycker är av intres se. Eller det vi tror kommer att sälja. Man kan – och man måste – vara noggrann, rättvis och opartisk i sitt förhållande till information. Nyheten måste behandlas och framföras på ett hederligt vis, men i samma ögonblick som du väljer ett ord framför ett annat för att beskriva något så har du upphört att vara objektiv. Vi måste givetvis rätta oss efter en moral. Och efter våra chefer, vilket är påtagligare än någonsin, nu när det är ont om arbete. Den som hostar upp pengarna är den som bestämmer. Det är faktiskt så att den som betalar sätter gränserna för vad som är sant och vad som är falskt. Information köps och säljs, den är inte mer än en produkt i våra dagar, särskilt inom den nöjesindustri som är proffsfotbollen. Det är dessutom så att mycket mäktiga personer gör enorma ansträngningar för att påverka vad som skrivs. Jag vet att en viktig spansk klubbordförande som ville undvika kritik försökte – förgäves – få en chef på en ledande sporttidning sparkad för att denne inte delade ordförandens uppfattning. Ordföranden begagnade sig av personliga anklagelser och andra strategier. Jag tänker inte avslöja vilka som var inblandade. För tillfället kommer jag inte att berätta mer än halva historien. Fattar ni? Journalistik handlar inte bara om att återberätta vad som har hänt.
■ ■ ■
20
Cristiano Ronaldo
biografin
Vid ett framträdande i TV-programmet El chiringuito de jugones pratade journalisten Manu Sainz om sitt förhållande till Ronaldo, alldeles efter det att spelaren hade utvisats för att ha uppträtt aggressivt i en ligamatch mot Córdoba: Cristiano är ett föredöme även när han begår ett misstag. […] Härom dagen när han satt på lagbussen några minuter efter matchen mot Córdoba sa han till mig: »Det är några saker jag vill att du ska skriva för min skull. Jag har inte hunnit be om ursäkt och jag vill att du ska skriva något.« Jag var på väg att göra det, men det blev inte så eftersom klubben sa att det var bättre att skriva det på Twitter. 1
Skriva å Ronaldos vägnar? Somliga blev rasande. Vissa kallade det usel journalistik. »Manu är bara Ronaldos sekreterare«, tyckte andra. Men det är faktiskt så stora delar av branschen fungerar: ett visst mått av underkastelse i utbyte mot information. Det jag aldrig hade hört så tydligt formulerat tidigare var det här med att »han gav mig några meningar att skriva ner«. I England är det vanligt att vissa journalister försvarar tränare eller spelare eftersom de är vänner. Jag tänker inte avslöja vilka. Själv är jag svag för Rafa Benítez. Jag har sett honom träna och vet hur han funkar, jag är bekant med hans tänkesätt och känner till skälen bakom många av hans beslut. Jag försvarar honom, trots mina åligganden som journalist, eftersom jag känner att han behandlas oschyst. Det ligger ett slags korståg bakom mina uttalanden om Rafa, som inte vann något på att bryta dödläget i Premier League genom att hoppa på Alex Ferguson, Manchester United, domarna, fotbollsförbundet och till och med José Mourinho. Jag har alltid tänkt att han skulle vara en nationalhjälte om han vore född britt. Men är detta journalistik? Är det mental korruption eller en följd av hur industrin funge rar? Jag för min del kommer aldrig att kunna uttala mig objektivt om Cristiano Ronaldo, och jag tänker inte heller försöka.
Prolog
21
■ ■ ■ Oliver Sacks är säkert redan bekant för många. Han är kanske 1900-hundratalets mest kända neurolog. Han är läkare, bäst säljande författare och patologiskt introvert. I sin härliga själv biografi On the Move förklarar han hur han var nyfiken på världen och på våra sinnen, men samtidigt oförmögen att samtala med eller ha en relation till de flesta andra människor. Men ibland hände det att han blev så hänförd av sina iakttagelser att han inte kunde motstå frestelsen att dela med sig av dem: Jag pratar nästan aldrig med människor på gatan. Men för några år sedan inträffade en månförmörkelse, och jag gick ut för att titta på den i mitt lilla 20x-teleskop. Människorna som gick förbi på trottoaren tycktes helt omedvetna om det enastående fenomen som utspelade sig ovanför deras huvuden, så jag stoppade några av dem som gick förbi, tryckte mitt teleskop i händerna på dem och sa: »Titta! Titta vad som händer med månen!« Folk blev förlägna av att jag gick fram till dem så där, men när de såg min uppenbarligen oskuldsfulla entusiasm förde de teleskopet till ögonen, utbrast ett »åh« och gav tillbaka det till mig. »Wow, tack för att jag fick titta.« Eller: »Oj, tack för att du visade mig.«
Jag utlovar ingen objektivitet, men jag lovar att till fullo bejaka den nyfikenhet som drabbar oss alla inför ett liv som Ronaldos och den resa han har gjort.
■ ■ ■ Det finns ytterligare en sak som kan äventyra förhållandet till föremålet för en biografi. Vi föreställer oss att jag skulle få Cristiano att gå med på en intervju, få honom att sätta sig ner och prata om sin resa, återberätta den med nya ord, med tidigare okända detaljer och med
22
Cristiano Ronaldo
biografin
den uppriktighet som krävs. Kanske skulle han säga att han kan verka arrogant, men att han i själva verket inte är det på grund av det ena eller det andra skälet. Eller kanske skulle han erkänna att han är arrogant, men säga att han vägrar låta någon annan döma honom. Han skulle kanske säga att allt han vill är att bli omtyckt. Han skulle kanske säga att han inte gillar att gå till jobbet på morgonen. Eller att han inte alltid tycker om att spela fotboll. Men vem är i stånd att vara så brutal, öppen och uppriktig? Vi dras alla med våra skamfläckar, svagheter och problem, tankar som vi skäms över, avslutade kapitel som vi tiger om, och om de kommer ut försöker vi tysta ner det. Desto mer om vi rör oss i offentligheten. Detta är ett av de problem som författaren till en biografi måste tampas med: En intervju med föremålet för en kommande bok garanterar inte att hela sanningen kommer fram. Allt det garanterar är att intervjuföremålets sanning kommer fram. Cristiano Ronaldo spelar dessutom huvudrollen i en stor kampanj för att påverka hans image. Den har pågått sedan 2012, då han insåg att världen inte förstår honom. Jorge Mendes, hjärnan bakom Gestifute, fotbollsvärldens mest omtalade agentur, var den som drog i gång kampanjen. Mina tvivel växte. Ville jag verkligen berätta Gestifutes version av Ronaldos berättelse?
■ ■ ■ I samma veva gick jag på restaurang med en mycket berömd fotbollsspelare. Han var en gång stjärnan i ett mytomspunnet lag som vann många historiska segrar, och nu försörjer han sig som tränare. Han har över trettio års erfarenhet av branschen. »Du fattar väl att du inte kan säga sanningen?« sa han när vi diskuterade svårigheterna med den uppgift jag hade tagit mig an. »De kommer att försöka styra dig. Det är bara naturligt att de gör det.«
Prolog
23
■ ■ ■ Två veckor före Facebook-historien tog jag upp min telefon och såg att jag hade ett missat samtal från ett okänt portugisiskt nummer. Kunde det vara Jorge Mendes? Jag hade försökt att få tag i honom ända sedan föregående jul, som jag hade tillbringat i Dubai efter att jag tackat ja till hans inbjudan till Globe Soccer Awards, som han arrangerar sedan sju år tillbaka. Galan är ett evenemang för att högtidlighålla imperiet Mendes framgångar. Den gången jag var där erhöll Deco, som representerades av den portugisiske agenten, utmärkelsen för »decenniets spelare«, medan Xavi Hernández, som erbjöds betald resa och vistelse i Dubai tillsammans med sin familj, vann priset för »bästa spelare de senaste tio åren«. Allvarligt talat. Utmärkelsernas namn varierar beroende på vilka som deltar i galan. Men precis som väntat var det ett utmärkt tillfälle att träffa folk och knyta kontakter. Jag hade bara ett spanskt telefonnummer till Mendes, som för det mesta håller till i Madrid, och jag hade som sagt väntat länge på att han skulle höra av sig. Vi hade utbytt några textmeddelanden, och det verkade som om det avgörande samtalet snart skulle äga rum, det som skulle bestämma hur vårt förhållande skulle se ut under de följande tolv månaderna, då jag skulle skriva boken. I samma stund som Real Madrids kommunikationsavdelning vidarebefordrade min förfrågan om att få intervjua ordförande Florentino Pérez till Mendes, och när jag fick höra att jag skulle vända mig till agenten om jag ville träffa Ronaldo, förstod jag att allt skulle avgöras av ett jobbigt telefonsamtal, och förmodligen inte mer än ett. Mendes är knappast en person som går likt katten kring het gröt. Han tar sig inte tid till pauser under ett samtal. Pang, pang, pang, och sedan är det slut. Det är så det går till när du pratar med Mendes. Eller snarare så det går till när han pratar med dig. Jag hade redan varit i Funchal (på Madeira) och i Lissabon. Jag hade pratat med Real Madrid-spelare. Jag hade besökt Manches-
24
Cristiano Ronaldo
biografin
ter och haft långa samtal med många personer som var en del av Cristianos liv. Jag hade gott om information. Mina erfarenheter av Ronaldo (när jag har intervjuat honom för Sky Sports och när jag medverkat vid några av hans kommersiella evenemang) tillförde något ytterligare. Det var faktiskt möjligt för mig att skriva boken med den information som jag redan hade samlat in. Men jag förblev fast besluten att tala med Mendes, trots att jag förväntade mig att han skulle kämpa för att få bestämma vad jag skrev. »Fråga folk som känner mig, Jorge. Då kommer du att få veta vad för slags författare och person jag är.« »Jag är inte intresserad av en auktoriserad bok, men vi skulle kunna prata lite och du skulle kunna följa med mig på den här resan.« Det var den sortens textmeddelanden jag skickade. Allt jag fick till svar var invändningar och tystnad. Under förarbetet till den här boken läste jag en biografi om Ronaldo, skriven av Mario Torrejón, en kollega från spanska radion, som hade samarbetet med Mendes inför sin bok. Han fick tillåtelse att intervjua agenten, Ronaldo och Real Madrids ordförande. Mario lyckas förmedla sina tankar mycket väl i denna sin första bok, men jag kände ändå att han hade fått betala ett högt pris för det. Jag fick intrycket av att mycket av det som berättades i boken bar Gestifutes sigill. Jag ringde upp det portugisiska numret. Om det nu var Mendes kunde jag i varje fall se vart samtalet skulle leda, utan att lova någonting. Det var Mendes. »Hör här«, sa han utan att först utbyta några artighetsfraser, »jag har bestämt mig för att hjälpa dig, men försök inte lura mig! Jag har pratat med folk som säger att du är en bra kille.« Senare fick jag reda på att Mendes bland annat hade pratat med Óscar Campillo, utgivaren av Marca, som verkligen hade vitsordat mig. »Problemet är bara att jag inte vet vad du kommer att skriva.
Prolog
25
Du gav ut boken om Messi. Med Mario [Torrejón] visste vi från första stund vad han var ute efter och vad han skulle skriva. Jag vet inte riktigt hur jag kan hjälpa dig. Jag vill hjälpa dig, men jag vet inte hur.« Samtalat hade just börjat, och vi var redan på väg in i en återvändsgränd. Nu handlade det om att få övertaget. »Jag vet inte vad du tänker skriva, jag vet inte vem du tänker prata med.« »Vill du veta vem jag tänker prata med? Jag kan berätta…« »Nej, du får göra som du vill.« »Men alla säger att jag ska prata med dig.« »Klubben borde ta ett större ansvar. Men jag vet inte om vi kommer att prata, för jag vet inte vad du tänker göra och vad du tänker skriva.« »Vi kan träffas och diskutera saken. Jag kan berätta om mina infallsvinklar.« Jag förklarade att jag skulle behöva göra ytterligare några intervjuer innan jag visste vad jag skulle skriva, och att boken skulle börja ta form först om några månader. Det var inte alldeles sant, men det gav mig lite tid att tänka över samarbetet innan vi kom överens om något. Kretsen kring Ronaldo har förstått att om stjärnan ska förbli på gott humör och ständigt få den näring hans tävlingsinstinkt kräver, så måste de se till att han alltid känner sig fullständigt säker på att allt och alla är på hans sida. Kritiken måste hållas på avstånd, eller ännu hellre styras så att den återger en berättelse som får honom att stå säker på sin piedestal. Det gör det lättare för honom att vinna Ballon d’Or och andra priser. Det är bra för affärerna också. En fråga väntade fortfarande på ett svar. Vad skulle hända om vi var oense om någonting? »Det får vi diskutera«, sa han. Det jag hade i åtanke var exempelvis en sådan sak som Ronaldos övergång till Real Madrid. Jag vet hur det gick till, jag har sett kontrakten, men vad skulle hända om Mendes inte ville förklara alla detaljer, såsom det erbjudande han fick från Manchester City
26
Cristiano Ronaldo
biografin
och som tycktes ha väckt hans intresse. Hur skulle jag utifrån Ronaldos synvinkel förklara varför han fick det enda skåpet i Manchester Uniteds omklädningsrum som befann sig mittemot en spegel? Skulle en sådan sak ses som en bagatell eller som ett tecken på hans fåfänga personlighet? Skulle det finnas utrymme att diskutera en sådan sak som narcissism? Skulle de låta mig utreda hur närvaron (eller frånvaron) av en alkoholiserad far, som vägrade hjälp i slutskedet av sitt liv, har påverkat Ronaldo? »Bara så du vet«, fortsatte Mendes, »ligger allt ansvar på mig. En del personer säger åt mig att inte jobba med dig, men som jag förstår det är du en hederlig typ, och vi kommer att jobba tillsammans, vi kommer att göra det här tillsammans, men du får inte försöka lura mig.« Samma sak igen. Kontentan av det han sa var att han inte visste hur han skulle kunna hjälpa till eftersom han inte visste hur han skulle kontrollera mig. Jag hade erbjudit honom ett visst mått av insyn, men inte hur mycket som helst. Jag har inte pratat med Mendes sedan Facebook-skandalen.
■ ■ ■ Efter Facebook-inlägget hörde Mendes till och med av sig till några av spansk medias opinionsbildare. Om Ronaldo är upprörd är Mendes tjugo gånger värre. Han försökte få sina vänner inom media att förneka historien, men också att ifrågasätta min trovärdighet.
■ ■ ■ Den 18 november 2014 möttes Portugal och Argentina i en vänskapsmatch på Old Trafford i Manchester. Under uppladdningen inför matchen låg fokus främst på förhållandet mellan Ronaldo och Messi. Det skrevs en hel del om deras förhållande, och här och där dök det nu ökända ordet från min bok upp. Det hade lyfts ur sitt sammanhang, planterats i ett annat och fått växa fritt.
Prolog
27
Min ursprungliga plan var att åka till Manchester, men nu ville jag inte riskera att stöta på någon av spelarna. Jag föreställde mig hur Ronaldo skulle nonchalera mig inför mina journalistkollegor, när han i vanliga fall skulle ha tagit sig tid att hälsa och byta några ord. Jag föreställde mig hur Messi skulle komma fram och skaka hand, småprata lite som han gör ibland. Mer än så skulle inte behövas – tänkte jag – för att någon skulle blåsa liv i historien på nytt. Varför väcka den björn som sover? Samtidigt begrep jag att situationen antagligen inte var fullt så allvarlig, men jag hade blivit känsligare – och mer paranoid – än vanligt.
■ ■ ■ Facebook-inlägget satte stopp för diskussionen om Mendes even tuella inflytande över boken, och jag greps av en oförfalskad, överväldigande frihetskänsla. För den som vill läsa om Real Madrids, Mendes eller Ronaldos version finns det andra, godkända biografier och böcker som de själva varit med och skapat. Jag föredrar att inte själv bidra till att bygga upp den myten. Men i själva verket har jag inte något val. Den här boken återger min version av Ronaldos resa, min bild av vad som har påverkat honom, vilka egenskaper han har tagit med sig från Madeira, hur han utvecklades i Manchester United och vad Real Madrid har inneburit för honom. Jag tänker diskutera hans arrogans och hans fåfänga, och samtidigt försöka utröna huruvida dessa drag kan ses som nödvändiga delar i hans kamp för att bli störst. Varför känner han ett sådant behov av att erkännas som den störste? Och hela tiden? Vad sporrar honom? Varför jobbar han så mycket hårdare än någon annan? Medan jag funderade på Ronaldos besatthet av sitt arbete och att ständigt förbättra sig själv läste jag ett strålande reportage, som Marco Ruiz hade skrivit för den spanska sporttidningen AS .
28
Cristiano Ronaldo
biografin
Ruiz intervjuade här Arrigo Sacchi, Milans legendariske tränare på åttiotalet: Ruiz: Dina spelare talar väl om dig, men de säger också att du var en arbetsnarkoman. Sacchi: Det finns en italiensk poet som har sagt: »Det finns ingen konst utan besatthet.« Om du inte satsar något får du inget tillbaka. I sin bok skrev Carlo [Ancelotti]: »Arrigo var så beslutsam och så övertygad att vi sa att vi måste fortsätta.« Det var nästan ett slags fanatism. Den egenskapen har jag sett hos alla de stora tränarna: Lobanovskyj, Michels, Guardiola, Kovács… De gav allt de hade att ge. Jag gick i pension efter tjugo år av hårt arbete. Jag orkade inte med tempot. Jag var slut. Jag drevs av en enda sanning: Man kan alltid bli bättre. Mitt Milan vann Europacupen, Euro peiska supercupen och Interkontinentala cupen inom en tidrymd av några månader. »Nu är vi bäst i världen«, sa Baresi till mig. »Ja, fram till midnatt«, svarade jag.2
Samma egenskaper gör Ronaldo till den han är. Det finns fler än en Cristiano, fler än den besatte. Vi har den kaxige och den generöse, till exempel. Den Cristiano som har utvecklats på planen, den som har gjort sig ett namn, den som kände sig ensam som tonåring. Den som skyddar sin familj, och som med tiden har härdats till en orubblig klippa. Den som firar sina bedrifter med okonventionella segergester. Den som ger bort sin bonus. Jag har rest vida omkring för att försöka hitta så många infallsvinklar som möjligt. Men på Madeira, liksom i Portugal i allmänhet, lade jag märke till ett visst mått av misstro när samtalet gled in på Ronaldo eller Mendes. Varför denna rädsla? Varför måste alla förhålla sig så eftergivet till dem? Hade det varit möjligt att undersöka allt detta om den slutgiltiga versionen av boken hade krävt Jorge Mendes godkännande? Jag upptäckte att en intressant kulturkrock hade ägt rum på träningsplanen Carrington i Manchester. Många bidrog till ska-
Prolog
29
pelsen av Ronaldo (många påstår det åtminstone), och många andra ville påverka honom i en annan riktning eftersom de inte trodde att han skulle bli ens hälften så stor som han är i dag. Vissa förlorade faktiskt tron på honom när de såg hur han satte sina individuella prestationer framför lagets behov. Kanske lyckades de förändra honom till slut, men det är nog få som skulle erkänna att Cristiano samtidigt lyckades förvandla atmosfären och kulturen på en av världens mest berömda fotbollsinstitutioner. När jag började arbeta på den här boken insåg jag att jag skulle behöva skrapa ordentligt för att få bort alla lager av färg som täcker den Ronaldo som kretsen kring honom gör allt för att marknadsföra, samtidigt som jag inte kunde bortse från att alla människor har sina styrkor och svagheter. Kommer min version att bli bättre än andra? Sanningen är att det kvittar. Men en sak är säker: Jag tänker försöka göra något annorlunda. Alla turister i Paris fotar Eiffeltornet, men poängen är att ta en bild som ingen annan har sett förut. Den kanske inte kommer att föreställa den Ronaldo som mina läsare vill se, eller den som Ronaldo vill att vi ska se, den Ronaldo som Mendes vill framhäva eller ens den Ronaldo som han verkligen är. Eller den Ronaldo som alla hans kritiker »känner« så väl. Följande sidor är skrivna mot en bakgrund av efterforskningar, analyser, studier, tjugofem års erfarenhet som journalist, samtal med folk som känner Ronaldo, psykologer, sociologer, spelare som har delat omklädningsrum med honom, klubbordförande, några av hans tränare. Jag har även använt mig av samtal jag hade med honom och hans krets före skandalen… I vissa fall officiella och i andra fall när bandspelaren var avstängd. Ronaldo har gett världen möjligheten att utforska hans liv. Han låter sig ofta intervjuas och släpper in kamerorna bakom kulisserna på prisutdelningar och liknande. CN N fick fri tillgång till hans hem inför en intervju 2012, och så vidare. Så skapas långsamt bilden av en vinnare. Det kommer inte att bli en lätt sak att hitta den riktiga män niskan bakom allt detta.