9789127155169

6 PLANTSKOLAN SISSINGHURST

Innehåll FÖRORD 10 PLANTSKOLAN SISSINGHURST 12

Vita Sackville-West, Constance Spry, Thierry Boutemy, Vanessa Bell

ODÖDLIG DESIGN 34

Gertrude Jekyll, Christopher Lloyd, Karin Larsson, Ester Claesson, Ulla Molin, Heidi Palmgren, Jeanne Ghyka, Claude Monet, Lancelot ”Capability” Brown, Musō Soseki

VÄRLDSFÖRBÄTTRARE 64

Gerrard Winstanley, Liz Christy, Fritz Haeg, Ron Finley, Anna Lindhagen, Monty Don, Carl von Linné, Karin Berglund

NÄR GRÖNSAKER BLIR KONST 94

Michelle Obama, Ruth Stout, Nils Åkerstedt, Annemarta Borgen, Jean-Baptiste de La Quintinie, Isabella Rossellini, Frank Erichsen, Anders Stålhand

FREAKS & GEEKS 120

Tasha Tudor, August Strindberg, Juliette de Baïracli Levy, Hildegard von Bingen, Masanobu Fukuoka, Derek Jarman, Greta Sturdza, Carl Peter Thunberg, Tim Smit, Lars Cedergren

INDEX 155

I ODÖDLIGA ODLARES SÄLLSKAP 7

8 PLANTSKOLAN SISSINGHURST

I ODÖDLIGA ODLARES SÄLLSKAP 9

10 FÖRORD

Foto: Annika Zetterman/Houzz.se

D

en brittiske konstnären Ian Hamilton Finlay ägnade åratal av sitt liv åt att anlägga en trädgård. När hans vänner retade honom och sa att han bara byggt sig en retreat, en världsfrånvänd tillflyktsort, svarade han: ”Certain gardens are described as retreats when they are really attacks” – vissa trädgårdar beskrivs som tillflyktsorter, trots att de i själva verket är attacker. Fast på svenska försvinner ordvitsen: ”retreat” är synonymt med reträtt.

Själv var jag i flera år en hemlig odlare. På dagarna gjorde jag tidning, oroade mig för arga rockband och en chef som rökte crack. På helgerna gjorde jag reträtt till min trädgård. Inte ens nära vänner visste vad jag höll på med. En av de första som snokade rätt på mig var istället en främling, Anna G Tufvesson på tidningen Allt om Trädgård. När jag upptäckte att hon spelat i ett av Sveriges bästa punkband, Garbochock, visste jag att vi skulle jobba ihop. Vi började göra en serie porträtt på historiska trädgårdsmästare – levande och döda, svenska och utländska, verkliga och fiktiva. Förslagen var Annas, texterna mina. Ofta hade jag inte hört talas om personerna innan jag började skriva. Det blev lite som en grundkurs i trädgårdshistoria.

Personerna i den här boken är ett urval av dessa porträtt, en liten del av hortikultureliten. Jag skulle vilja säga att de är världens bästa odlare, men det stämmer såklart inte – minst en kontinent saknas. I min subjektiva inre värld

är de dock världsbäst: de är en prequel till den odlare och skribent jag blivit.

Att göra urvalet var svårt på gränsen till plågsamt. Det letades, önskades, kompromissades. Dessutom dök det upp ett par helt nya idoler. Gamla favoriter kämpade om plats med nyförälskelser. Allteftersom blev det dock uppenbart att dessa trädgårdshjältar har något gemensamt (förutom kärleken till växter då). De odlade eller odlar som en protest: mot miljöförstöring, orättvisor, dumhet, svält, girighet, fulhet, mot auktoriteter och mobbare. De är alla, mer eller mindre, någon version av ekologiska anarkister, en del av en fredsbevarande styrka utsänd i Gaias namn.

Deras trädgårdar är alltid tillflyktsorter, ofta attacker, aldrig reträtter.

Inom deras led finns också några av de knäppaste, roligaste, vildaste och mest inspirerande galenpannor som du någonsin kommer att träffa. Jag gillar att tänka på dem som ungar på en skolgård, olika små gäng som då och då smälter ihop för att sen delas upp igen.

Ibland uppstår käbbel, men egentligen har alla samma mål: att rent konkret, med hjälp av en spade (eller genom att vägra spadar), förändra världen.

I odödliga odlares sällskap är en sorts antologi, en odyssé genom trädgårdar och världar skapade av de starkaste, mest bohemiska karaktärerna i några av världens coolaste gäng: 40 av världens bästa odlare. xoxo Elin

I ODÖDLIGA ODLARES SÄLLSKAP 11

12 PLANTSKOLAN SISSINGHURST

PLANTSKOLAN SISSINGHURST

I ODÖDLIGA ODLARES SÄLLSKAP 13

14 PLANTSKOLAN SISSINGHURST

D

e coolaste kidsen är de som hängde kring den brittiska aristokraten Vita Sackville-West (1892–1962).

Hon är trädgårdsstjärnan to end all trädgårdsstjärnor. Redan under sin livstid blev hon en av världens största trädgårdsmästare och hennes odlingskrönika i en brittisk tidning var så populär att det lokala postkontoret tvingades att utöka postgången: det kom hela bilflak med brev bara till Vita. Hon älskade trasiga och slitna historiska föremål och icke-färgen vitt (det var hon som uppfann stilen som nu kallas shabby chic).

En av Vitas kompisar var floristen Constance Spry (1886–1960). Constance var inte född aristokrat, men blev en del av det här gänget tack vare sina kontakter med folk som just Vita. Constance bär ansvaret för hur vi nuförtiden kombinerar högt och lågt i samma vas, och hon skapade snittblommedelen av shabby chic-estetiken: rufsiga pioner i ärgade silverskålar, hortensior i en gammal trälåda, fjädersparris i konservburkar.

Konstnären Vanessa Bell (1879–1961) var också en kompis till en kompis. Precis som för många andra kvinnliga konstnärer var hemmet Vanessas arbetsplats – hon målade av, och på, sakerna hon hade omkring sig. Om hon anlade en trädgård för att hon behövde mer grejer att rita av, eller om hennes trädgård blev så bra att hon

helt enkelt inte kunde låta bli, är svårt att säga. Vita, Constance och Vanessa var också frigjorda på ett sätt som får den där komedin The Aristocrats att framstå som en torr dokumentär. (Lite historiskt perspektiv: Det här var under en tid när heterosexualitet

sågs som en nästan lika stor anomali som homosexualitet. Det bevingade sextipset till kvinnor som ville ligga med sina äkta män var: ”Blunda och tänk på England.”)

Just Constance Spry är numera märkligt bortglömd. Men en som minns och som,

mer än bara omedvetet, refererar till henne är floristen Thierry Boutemy (född 1969).

Och i en tid när Constances och Vitas shabby chic-estetik har förvanskats till oigenkännlighet låter Thierry ogräset bli till det vackraste arrangemanget på överklassfesterna.

I ODÖDLIGA ODLARES SÄLLSKAP 15

16 PLANTSKOLAN SISSINGHURST

Vita Sackville-West (1892–1962)

Blommor och bin bland viktorianerna Det var en lördagsmorgon i november – samma morgon som jag vaknade och upptäckte att det låg ett gäng sovande 20-åringar utspridda i mina soffor – som jag föll för Vita.

Jag snappade åt mig en lånebok som låg i hallen, Vita Sackville-Wests The Illustrated Garden Book, och smög iväg från kaoset i lägenheten. På ett kafé ovanför en konstskola, omgiven av nakna statyer, beställde jag en kaffe. Sen öppnade jag den anonyma boken och mötte, helt utan förvarning, min nya odlingsidol. Visste du till exempel att döda helgon luktar viol? Det kommer Vita in på redan i första kapitlet. Processen ska tydligen vara densamma som hos väldoftande blommor. Mina skogsvioler kommer aldrig att dofta likadant igen.

Vita föddes på 1800-talet. Hon var ett ensambarn i Fiskarnas tecken, vilket borde innebära att hon växte upp som en besynnerlig tween och en verklighetsfrånvänd ung kvinna. Hon var brittisk ultraaristokrat med en dekadent twist: hennes föräldrar var kusiner, hennes farfar en lord och hennes farmor en spansk dansös (tillsammans fick de

sju barn, trots att dansösen var gift med en annan). Det komplicerade kärlekslivet verkar ha gått i släkten: Inte så långt efter förra sekelskiftet rymde Vita, klädd som man, till Frankrike med sin förälskelse Violet. När hon var 21 gifte hon sig med baronen Harold.

De var båda skribenter, älskade odling, och deras äktenskap var så öppet att de får Angie och David Bowie att framstå som viktorianer. År 1928 dog Vitas pappa och hon förlorade sitt barndomshem, Knole House, på grund av den manliga arvsrätten. ”Hus” är egentligen lite missvisande. Med sina 365 rum är Knole mer likt en mindre by.

Vita och Harold gav sig ut på husjakt och hittade sitt nya hem i form av Sissinghurst Castle. Parets då 13-årige son Nigel minns 1500-talsslottet Sissinghurst som ”en illa medfaren liten rest av ett elisabetanskt hus, utan ett enda beboeligt rum” och trädgården som en ”avskrädeshög”. Tur att Vita hade djupa fickor och ingen skam i kroppen.

Under flera år, med hjälp av både trädgårdsmästare och butler, förvandlade Vita och Harold Sissinghurst till ett överdådigt underland. De experimenterade tidigt med trädgårdsrum: strikta gångar, som korridorerna i ett vindlande hus, leder fram till intima rum, planlöst men extravagant planterade. Vissa tror att det här var Vitas sätt att återskapa barndomsslottet hon miste, som en uppkäftig revanschlavett rätt över arvsrättens gamla plyte.

Precis vid vallgraven till slottet fantiserade Vita ihop ett monokromt trädgårdsrum, fyllt av gråluddiga lammöron och silverskimrande strandkål, gräddiga margeriter och väldoftande åbrodd. Hennes dröm var att få se slottets spöklika tornuggla svepa ljudlöst över den vita trädgården medan de första snöflingorna föll.

Queerikonen som uppfann vita rabatter och stod modell för en sagofigur.

Vita stod också modell för huvudpersonen i Virginia Woolfs Orlando, en kärleksförklaring i romanform. Woolf satt ensam och skrev och längtade, medan Vita ägnade sig åt saker som en affär med en gift Garmansyster* och ett komplicerat, trekantigt förhållande med en våghalsig krigskorrespondent och hennes pojkvän.

Och det är nog det allt handlar om. Mer än för hennes perfektion och för slottsträdgården hon skapade beundrar jag Vita för att hon är odlingens rockstjärna. För alla de fel och brister som verkliga bohemer bär med stolthet och stil. För att hon älskade växter och hatade växter och aldrig någonsin skyggade för det morbida i naturen eller livet.

Och med vetskapen om Vitas vilda liv kittlande i nacken drack jag upp mitt kaffe, sträckte på ryggen och gick hem för att väcka 20-åringarna som fortfarande slumrade i sofforna, med sina skinnjackor som kuddar. •

Sno stilen: arkitektoniska rum En av många mäktiga grejer med Sissinghurst är den arkitektoniska uppbyggnaden, själva strukturen. Trädgården består av * Garmansystrarna var 1930-talets it girls, så dekadenta att Kate Moss bleknar.

flera olika rum – som en labyrint fast utan förvirringen. Raka gångar leder till portaler och hemliga gömslen som man måste kliva in i för att upptäcka vad de innehåller: en vittrande skulptur, en sittplats eller en spännande växt. Det var Harold, Vitas man, som stod för ramverket. Han tog hjälp av vänner som var arkitekter, och drog upp snörräta gångar genom att placera ut sina söner med fysiska snören i händerna. Men eftersom parken var skev och vind var han också tvungen att förlita sig på ögonmått för att allt skulle se bra ut ihop.

Sissinghurst är en monumental skapelse av episka proportioner, och Harolds beskrivningar är ofta invecklade. Är man designnovis och vill sno stilen kan det här verka avskräckande. Vita, däremot, uttrycker sig på ett mer direkt vis: största möjliga formalitet i layouten, största möjliga dekadens i planteringen.

Börja så här: På samma sätt som en tavla behöver en ram så behöver trädgården ramas in och avgränsas på alla fyra sidor – av en mur, ett hus, en hög häck, ett plank eller en kombination av såna grejer. Inom den fyrkantiga ramen löper en horisontell gång som korsas av en vertikal, så att det bildas fyra rabatter. Tänk på svenska flaggan: gångarna är det gula och rabatterna det blå. Varje enskild rabatt – de blå fälten i flaggan – behöver också ramas in. Av en låg, tät häck till exempel. Här kommer alla att säga buxbom, men jag hatar buxbom så jag säger vad som helst utom buxbom. Till och med berberis är bättre. Men ännu hellre trift, klippt lavendel eller vinterkyndel. Jag har till och med sett persilja användas på ett effektivt sätt. Gångarna mellan rabatterna täcks med grus, nitiskt klippt gräs eller bark. Ta något som du har fri tillgång till,

I ODÖDLIGA ODLARES SÄLLSKAP 17

18 PLANTSKOLAN SISSINGHURST

så du kan fylla på frikostigt när det behövs. (Örtkvinnan Annemarta Borgen, på sidan 106, bodde på en ö och hämtade krossade musselskal på stranden.)

Nu är det strikta, arkitektoniska ramverket klart: fyra mindre fyrkanter inuti en stor. Ju större trädgård, desto fler raka gångar och fyrkantiga rabatter kan du lägga till. Som en kontrast till det här ville Vita att varje bädd skulle planteras så rufsigt som möjligt. Den nuvarande chefsträdgårdsmästaren på Sissinghurst, Troy Smith, klagar på att han inte längre kan låta växter kasta sig ut ur sina rabatter. För att alla besökare ska kunna röra sig obehindrat i gångarna måste växterna hålla sig i skinnet. I en privat trädgård behöver man inte bry sig om det. Ös på.

Här är Vitas eget planteringsförslag: Börja med en underplantering, en sorts golv i rabatten, bestående av aromatisk åbrodd, silverglänsande silverek, grå helgonört och röllika. Låt vita liljor, riddarsporrar och fingerborgsblommor sticka upp överallt.

Fortsätt med ett skum av brudslöja, solvända och blåklockor – alla i vitt. Insekterna borde bli som tokiga i den här rabatten. Hos Vita kom det senare på året vit höstanemon och vita dahlior, och längs mittgången sträckte vita klätterrosor ut sina grenar över de gamla mandelträden.

Det sista genidraget på Sissinghurst är överraskningseffekten. Man kan aldrig ta in hela trädgården i ett enda ögonkast eftersom den är avdelad med höga häckar. Det går att skapa överraskningsmoment även i en mindre trädgård genom att låta en av gångarna leda fram till en öppning i en häck eller mur. Om en permanent häck känns för dyr och svår går det att improvisera ihop en tillfällig, grön vägg. Du vet såna där långa,

smala, barkade pinnar som användes när man hässjade hö förr i tiden? De kallas krakar, och eftersom bönderna inte vill ha dem längre ligger de ofta och skräpar i gamla lador. Krakar ser fantastiska ut i odlingen.

Nerstuckna på rad i en rabatt bildar de ett skyhögt växtstöd. Förr lät man humle kasta sig upp längs störarna, men även rosenbönor kan klä in dem på nolltid.

Binder man horisontella jutesnören mellan störarna bildas ett blommande, ogenomträngligt virrvarr. Det funkar med långsamma, fleråriga klätterväxter också, som björnbär. Då kan störarna placeras längre isär, och så flätas björnbären i ett rutnät mellan dem. Snyggt även på vintern. När allt det här är klart: glöm inte att stoppa in en överraskning i det dolda rummet bakom växtväggen, så att den som promenerat till den spännande porten längst bort i trädgården belönas för sin nyfikenhet. En staty av en vestalisk jungfru till exempel. Varje trädgård med självaktning bör innehålla minst en vestalisk jungfru.

Constance Spry (1886–1960)

Rosens namn Mitt förhållande till rosor är komplicerat.

Jag bär på en sorts nedärvd inre kamp där min mammas kärlek till rosornas skönhet kämpar mot min pappas förakt inför deras bristande funktionalitet.

Varje ros – från damascener till terosor och nypondito – är samtidigt både lockande och förbjuden. Och mest lockande av dem

alla är ’Constance Spry’ som – förutom den förvirrande dubbelhet som jag tillskriver alla rosor – dessutom viskar fram historier om utomäktenskaplig passion i sekelskiftets England, hisnande klassresor och fantastiska triumfer. ”Just det, ’Ausfirst’ som den heter på odlarspråk”, svarar min trädgårdskompis Anna G när jag frågar henne om Constance. ”För övrigt en helt fantastisk ros.”

Men innan ’Constance Spry’ blev växtförädlaren David Austins allra första ros satt namnet på en människa.

Kvinnan Constance Spry föddes på 1800-talet i en fattig irländsk familj. Hon hade ett våldsamt första äktenskap, som till slut tvingade henne att lämna både hem och ö. Constance, Connie bland vänner, var tvungen att börja om från noll, mitt under brinnande världskrig. Hon skapade sig ett nytt liv, blev förälskad i en ny man. Och strax efter att hon fyllt 43 transformerades hennes tillvaro totalt. En kompis som drev en snofsig parfymbutik behövde hjälp med ett fönster som skulle skyltas. I det fönstret fick Constance chansen att visa sin självlärda men fullkomligt överjordiska förmåga att arrangera blommor. Och från den dagen gick hennes liv ut på att skapa extravaganta, vilda blomsterarrangemang åt en hipp, rik, engelsk konstnärsklass. Connies arrangemang påminde om de holländska mästarnas målningar, och hon blev snabbt Vita Sackville-Wests idol. Långt före sin tid plockade Connie ihop buketter av gräs, grönkål och avlövade citruskvistar. På 1930-talet gjorde hon succé/skandal genom att kombinera värdefulla orkidéer med ogräs. Hon revolterade mot pryda viktorianska traditioner och var fullkomligt fördomsfri i sin bedömning av skönhet. Och precis som Vita tog

hon, vid iallafall ett tillfälle, semester från mannen hon älskade för att hänga med en kontroversiell kvinnlig konstnär.

Det var Connie som gjorde blommorna till bröllopet mellan dåtidens it girl Wallis Simpson och den abdikerade engelske kungen Edward VIII. Wallis var en frånskild amerikanska och Edward kastade kungakronan för att få vara med henne. Efter det uppdraget hade Connie lite uppförsbacke in i resten av det brittiska kungahuset. Men hennes dragningskraft visade sig starkare än en kunglig skandal. Trots Wallis Edwarddebaclet var det Connie som arrangerade blommorna och lagade lunch när drottning Elizabeth kröntes.

Kanske var det ingen slump att Connie var så fördomsfri: hon bar på en egen hemlighet. Enligt biografin The Surprising Life of Constance Spry finns inga bevis för att Connie någonsin gifte sig med mannen hon levde med, Henry Ernest ”Shav” Spry.

När Constance dog 1960 var hon fortfarande ihop med själsfränden vars namn hon tagit. Året efter hedrade David Austin henne genom att döpa sin förstfödda ros – fylld, knallrosa, praktfull och med en berusande doft av myrra – till just ’Constance Spry’. •

Historien bakom ’Ausfirst’ Rosornas värld är stor och förvirrande och påminner inte så lite om en klassisk rysk roman, där ingen någonsin heter samma sak från en sida till en annan.

Så här ser rosornas skapelseberättelse ut: först fanns det rosor. De var taggiga och vackra, de doftade underbart och blommade en gång per sommar, helt snabbt, med

I ODÖDLIGA ODLARES SÄLLSKAP 19

20 PLANTSKOLAN SISSINGHURST

Bortglömd blomsterkonstnär skapade skandaler och dolde hemligheter. dödsföraktande överflöd*. Efter några tusen års rosenodling var det en kille som kände att det här konceptet kunde förbättras och han introducerade den allra första moderna rosen, tehybriden. Men som så ofta i naturen har varje botanisk förbättring ett pris: De moderna tehybriderna blommar nästan utan uppehåll hela sommaren, ibland ända till frosten**, ofta på bekostnad av doften.

De moderna rosornas frälsare är David Austin, en rosenintresserad hobbyodlare som gjorde det till sin livsuppgift att skapa en gammaldags modern ros – en ros som både doftade och blommade länge. Och David Austins historia börjar med ’Constance Spry’: romantiskt ljuv som en gammaldags ros, men frisk som de tråkigare, moderna varianterna. Rosen har kodnamnet ’Ausfirst’, alltså Austins första, och är härdig till zon 3–5***, beroende på vem du frågar. Den började säljas 1961 och var först ut i den familj som inofficiellt kallas engelska rosor, eller Austinrosor (förstår du nu vad jag menar med den ryska romanen?). Just ’Constance * Det finns, såklart, undantag från alla dessa regler. ** På rosenspråk finns det flera olika uttryck för det här. Alla rosor som blommar mer än en gång per sommar kallas för återblommande rosor. De kan antingen vara remonterande och blomma två gånger per sommar, eller kontinuerligt blommande och blomma utan uppehåll under större delen av sommaren. *** På tradgard.org finns en zonkarta där du kan kolla vilken zon du odlar i.

Spry’ remonterar inte, den koden knäckte David inte förrän några försök senare, men tillsammans blev David och ’Constance’ världskändisar.

För den som, likt mig, har varit rädd för prydnadsblommor är rosor en bra inkörsport till tyngre prydnadsväxter. Dels för att nyponrosor är precis lika användbara som ”vanliga” bärbuskar (både blommor och nypon går att använda till mat och medicin).

Dels för att rosen är en sån där växt som det är lätt att bli lite besatt av. Som när min man och jag tog över ett gammalt torp och ärvde våra första rosor. Nästan omedelbart började han ägna sig åt det som på engelska kallas deadheading (själv förlorade jag intresset så fort jag förstod att det inte har något med bandet Grateful Dead att göra).

Våra rosor, ’Climbing Iceberg’ och ’New Dawn’, är spaljerade mot en vägg, och en dag hittade jag mannen tyst stirrande rakt in i väggen, med min finsekatör från Deyrolle i ena handen. När jag frågade om allt var som det skulle svarade han: ”Jag visste bara inte att rosor kunde vara så … så fina.”

Deadheading Att deadheada är enkelt: vissnande blommor klipps bort med en skarp, ren sekatör och kastas på komposten. Man gör det här av ett par olika anledningar. Gammaldags rosor och nyponrosor blommor ofta snabbt och effektfullt, och personligen skulle jag aldrig rekommendera att deadheada en nyponros – nyponet är mer än halva behållningen. Moderna, showiga rosor har däremot en tendens att liksom kollapsa över sig själva. Och en del får inga nypon. Vissa tycker att processen är skräpig och ful och

I

nom odlingsvärlden finns några av de knäppaste, roligaste, vildaste och mest inspirerande personer som du någonsin kommer träffa. Världens mest visionära trädgårdsmästare är allt från aristokrater och abdikerade prinsessor till eremiter i grottor. De påminner ibland om ungar på en skolgård – olika gäng som då och då smälter ihop för att sen delas upp igen. Men egentligen har de alla samma mål: att rent konkret förändra världen, med hjälp av en spade.

I odödliga odlares sällskap är en samling personliga essäer om några av dessa enastående odlare och deras livsöden. En odyssé genom grönsaksland och blomsterrabatter, ett axplock av allt som de har att lära oss: odla strandkål som Derek Jarman och vildapel som Tasha Tudor, skapa trädgårdsrum som Vita SackvilleWest och kasta fröbomber som Masanobu Fukuoka.

Elin Unnes är musik- och trädgårdsjournalist. Sen fyra år tillbaka skriver hon krönikan ”Elin möter” för Allt om Trädgård, med fokus på framstående odlare. Essäerna i den här boken är ett urval av de mest intressanta personerna som skildrats genom åren, med nyskrivna djupdykningar som tillägg.

Hon har tidigare skrivit de mycket hyllade odlingsböckerna The Secret Gardener (2014) och Herbariet (2016) samt guideboken Paris för foodisar (2017).