maylis de kerangal
drรถmmen om en bro
roman
Maylis de Kerangal
Drömmen om en bro roman
Översättning från franska: Marianne Tufvesson
Helsingborg/Stockholm
För sitt arbete med den här romanen fick författaren 2009 stöd från det franska utrikesdepartementet/Culturesfrance i form av ett Mission Stendahl-stipendium.
maYLIS DE KEranGaL, DrÖmmEn om En Bro Originalets titel: Naissance d’un pont Copyright © Éditions Gallimard, Paris, 2010 Translation copyright © 2012 by Sekwa förlag This book is published by arrangement with/Boken utges efter överenskommelse med Literary Agency Wandel Cruse, Paris. Översättning: Marianne Tufvesson Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Tony Immoos Författarporträtt: Catherine Hélie © Éditions Gallimard Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: CPI – Clausen & Bosse, Leck 2012 ISBn 978-91-86480-37-0 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm drommenomenbro@sekwa.se
www.sekwa.se
Men liksom haven väver samman dunkla möten och planeten är porös är det lika sant att hävda att alla människor har badat i Ganges flöden. Jorge Luis Borges, ”Dikt om det fjärde elementet” Ur Den andre, densamme (”Poema del cuarto elemento”, El otro, el mismo, 1964)
T IL L E n B Ö rja n bekantade han sig med norra Jakutien och Mirnyj där han jobbade i tre år. Mirnyj, en diamantgruva som skulle öppnas under den solkiga grå isskorpan, en tröstlös tundra nedskitad med rutten gammal brunkol och arbetsläger, ödemarker svepta i ett mörker som gav köldskador och som elva månader om året skars sönder av en snöstorm stark nog att spräcka skallben, men djupt därnere slumrade ännu raggiga noshörningar, ullhåriga vitvalar och djupfrysta renar med utspridda lemmar och vackert böjda jättehorn – det föreställde han sig om kvällarna när han satt i hotellbaren med ett glas genomskinlig starksprit medan en och samma försåtliga hora överöste honom med smekningar och försökte utverka ett giftermål i Europa mot löftet att tjäna honom troget, men han rörde henne aldrig, kunde inte förmå sig, hellre ingenting än knulla den där kvinnan som inte ville ha honom, den principen höll han på. Mirnyjs diamanter, som sagt, man var tvungen att gräva för 9
D rÖ mm En om E n Bro
att komma åt dem, spränga permafrosten med dynamit, borra ett avgrundslikt hål stort som hela staden – man kunde ha kört ner femtiovåningshusen som växte upp runtomkring med taken först – och utrustad med pannlampa ge sig ner på hålets botten, bearbeta väggarna med hacka, gräva ut jorden, driva orter i ett underjordiskt grenverk som sträckte sig så långt det gick åt sidorna, in i det hårdaste och mörkaste, stötta upp taket i gruvgångarna och lägga räls, dra elkablar i leran och sen rota i jorden, krafsa bort småstenarna och finkamma de smala gångarna, spana efter det strålande ljuset. Tre år. När kontraktet hade löpt ut flög han hem till Frankrike i ett föga demokratiskt Tupolevplan – sitsen på hans stol i ekonomiklass är totalt nedsutten, en trasig resår vandrar runt under ryggstödets tyg, tränger igenom här och var och sticker ut en ståltråd som gör honom öm i svanken – och efter ett antal nya kontrakt dyker han upp som platschef i Dubai, ett palats ska resa sig ur sanden, vertikalt som en obelisk men sekulärt som en kokospalm, och nu är det glas som gäller, glas och stål, hissar som glider likt bubblor längs förgyllda tuber, carraramarmor i den cirkelformiga entréhallen där en fontän står och skvalar oljedollarlyxigt, det hela komplett med vaxöverdragna gröna växter, soffor i narvläder och luftkonditionering. Sen var han med överallt, han fick visa vad han gick för. En fotbollsstadion i Chengdu, en gashamnsutbyggnad i Cumaná, en moské i Casablanca, en 10
D r Ö mmE n o m E n B r o
pipeline i Baku – männen i staden går fort, klädda i mörka gabardinbyxor som får höfterna att verka smala, slipsknuten som en hård liten knytnäve under stärkkragen, svart stukad hatt, sorgsna blickar och tunna mustascher, varenda en påminner om Charles Aznavour, han ringer sin mor för att säga det –, ett mobilt reningsverk norr om Saigon, ett hotellkomplex för vit personal på Djerba, filmstudior i Bombay, en rymdbas i Bajkonur, en tunnel under Engelska kanalen, ett dammbygge i Lagos, en köpgalleria i Beirut, en flygplats i Reykjavik, en kanalstad mitt ute i djungeln. Han teleporteras på så vis mellan olika biotoper med hjälp av långdistansflyg som inte sällan slutförs med tvåmotoriga rishögar, stannar som mest ett och ett halvt år på varje ställe och reser aldrig för nöjes skull, äcklad av exotismen, dess banala sidor – allsmäktiga vita män mot koloniserande hämndlystna amöbor, droger och medgörliga kvinnor mot västerländsk valuta – och lever enkelt, oftast inkvarterad i en barack som firman hyr i anslutning till bygget – så spartanskt att det blir komiskt, inte en enda av alla pryttlar man brukar släpa med sig, inte ett foto på dörren, men däremot en handfull böcker och skivor, en gigantisk teve med Barillafärgad bild och en cykel, en magnifik kolfibermaskin som med tiden kommer att omfattas av en helt unik och kostsam fraktklausul om leverans till arbetsplatsen –, köper allt på plats – rakhyvel schampo tvål –, intar sina måltider på 11
D rÖ mm En om E n Bro
flottiga och inrökta hak, slukar ett par gånger i veckan en internationell biffstek på en hotellrestaurang, om det finns nån, går upp tidigt, arbetar på bestämda tider, tar varje dag en tupplur efter lunch, grenslar cykeln när vädret är nådigt och kör minst fem mil med vinden i ansiktet, framåtlutad över hojen, trampar då för allt han är värd, ger sig ut på gatorna om kvällen, går eller glider fram, sval om tinningarna och med hjärnan på högvarv, lär sig lokala tungomål på ölsjapp, klubbar, pubar – krogmenyernas språk som en sorts pidginengelska –, på barer. För det är allmänt känt att han är periodsupare, och har varit det länge. Tjugo år i den takten skulle ta kål på vilken kropp som helst eftersom varje ny arbetsplats kräver anpassning – i själva verket en klimatmässig, dermatologisk, dietetisk och fonologisk omställning, för att inte tala om alla nya vardagsrutiner som förutsätter att man utför nya handlingar – men hans kropp förnyade sig i stället, blev starkare på kuppen, fick en expansiv anstrykning, och vissa kvällar när de sista arbetslagen hade slutat och han kom hem till baracken ensam hände det att han ställde sig framför världskartan han hade nålat upp på väggen i sitt kontorskyffe, med utsträckta armar och vidgade porer och pupiller och i en sakta svepande sidledsblick räknade sina insatsplatser på jordklotets yta från Påskön till Japan. Varje kommande byggprojekt sattes på så vis i rotation kring de tidigare ungefär som när 12
D r Ö mmE n o m E n B r o
man skakar på höfterna i en snabb salsa, och korsades med dem, så att alla erfarenheter som rymdes inom honom och som värderades högt världen över aktiverades. Men även om han med sitt ständiga kringflyttande kroppsligen inte åldrades snabbare än en bofast person som tvingas att arbetspendla, genomgick hans tal å sin sida märkliga rockader: alla språk som var i omlopp på byggarbetsplatsen och som han med lätthet snappade upp möblerade om hans franska inifrån – en franska som redan tidigare var i rejäl gungning – till den grad att han emellanåt snubblade på orden i de korta brev han skrev till sin mor. Tjugo år i den takten var med andra ord ingenting för honom, räknades inte ens. Man ville veta vad det var för virke i honom, man försökte ringa in honom. Man beskrev honom i tur och ordning som statslös ingenjör, betonglegoarbetare och tålmodig röjare av tropiska skogar, som återfallsförbrytare, spelare på avgiftning, självmordsbenägen affärsman som om kvällarna satt och rökte opiater under frangipaniträden eller lät blicken försvinna ut på den mongoliska stäppen med en iskall flaska mellan låren, han utmålades som ordkarg cowboy sprungen ur ingenstans, hängiven sitt arbete utan en överflödig gest och beredd till allt för att kamma hem bonusen – och just där, ja, var man nåt på spåren, åtminstone en skärva, en vag nyans, och det skrattade man åt – och han var säkert alla dessa män samtidigt och i tur och ordning, han var förmodligen 13
D rÖ mm En om E n Bro
mångfaldig och uppvisade ett spektrum av skiftande karaktärer som gjorde att han kunde dyrka upp tillvaron på alla håll och kanter när han gick genom livet. Man hade velat se honom söka sig själv, mystisk, hänförd, man anade sig till en hemlig spricka som slukade miles, man laborerade med samvetskval, desertering, svek, eller än hellre ett kvinnospöke som stannat kvar i Frankrike, förmodligen hos en annan man, och som han varit tvungen att fly från – den kvinnan existerar, men det finns inget spöklikt över henne, hon andas på riktigt och lever med en annan, han träffar henne ibland under ett nedslag i hemlandet, de gör upp om att ses i Paris, hon kommer punktligt med håret i ansiktet glansiga ögon pengar på fickan, och de är tillbaka, visst är de, och vandrar genom staden med tydligt åtskilda kroppar men samstämda hjärtan, pratar hela natten på nån bar, berusar sig långsamt på öl efter öl tills de kysser varandra i gryningstimmen, då vilar de i kärlek, smeker varandras kroppar, upplyfta, och skiljs sedan åt, lugna, kung och drottning, tiden existerar inte, den är bara ett påhitt, och de vänder varandra ryggen med en sådan tillit att hela världen mumlar tack. Man tänkte att det inte gick för sig att leva så ensam, att det var slöseri, destruktivt i längden, en sådan man, en naturkraft, man letade efter kvinnor i konsulatens gömmor, vackra, vita, tillgivna kvinnor, man letade efter ungdomar, man letade efter löss, en arvsynd, eller åtminstone nåt ärftligt, en inre spricka som uppstått i barndomen, det ryktades att han var skadad på djupet – vilket djup förresten, det 14
D r Ö mmE n o m E n B r o
kunde ingen svara på. Därför åkte han sällan hem till Frankrike – och hans mor då? han måste ju ha en mor eftersom han skriver till henne, bryr han sig inte om henne? –, ett land som han bevärdigade med en föga älskvärd tystnad, det enda han behållit därifrån var sitt medborgarskap i passet, ett lagom välfyllt bankkonto, en förkärlek för konversation och viss komfort, och aldrig att han missade cykelloppet Paris–Nice. Man hade velat veta att han genomgick en inre kris, att han kört fast, inte var så stark, det hade varit så enkelt, den tanken hade känts så mycket lättare – en så sammansatt man som för övrigt dyrkar rå sprit måste ju dölja nåt –, man hade velat att han var ur stånd att älska, oförmögen till kärlek, att han drogade sig med arbete för att inte tänka på det. Man hade velat att han var svårmodig. Men de som hade jobbat med honom ute på byggarbetsplatserna fick krupp när de hörde det snacket: käringfantasier, skitnödiga dikter, sockersöta klyschor. De mosade den där pappfiguren med axelryckningar och ironiska blickar, för de hade sett honom i aktion, de hade känt honom på pulsen. De brukade säga: okej, det stämmer att tiden inte betyder nåt för honom, tiden som går, den som försvinner, allt det där saknar betydelse för honom, det sjunker inte, och bildar inte sammanväxningar eller saltsmakande dimma – kanske för att man är så ensam där, i tiden, ensam och ständigt en förlorare, med näsan tryckt mot sina nederlag, bacillära 1
D rÖ mm En om E n Bro
vätskor hoprörda på botten av hinken, sorgflagor fastsydda i fingertopparna likt gamla plåster som vi borde sluta riva bort med tänderna –, inte så att han är oemottaglig, men han tänker inte på det, bryr sig inte om det, har knappast tid, skiter i ursprung och skiter i historien, har blandat sitt blod, som alla andra tänker han dagligen på döden och det är allt. De brukade säga: den tid som är hans räknas i fingerknäppningar one! two! three! four! let’s go! – och där lät de gester understryka orden och mimade ett startskott som snart hade siktet inställt på målet, på själva resultatet, färdigställandet av ett projekt vars deadline i knallrött bläck längst ner på beställningsordern drev på dagarna enligt en arbetsplan, enligt en noga kalkylerad etappindelning, enligt kontrakt och årstider – framför allt regnperioden och häckningsperioden som han inte alls gillar, det kommer att visa sig varför. De brukade säga: hans tid är nuet, det är nu eller aldrig, göra det som krävs, hantera situationen, det är hans enda rättesnöre, och ett helt livs arbete är inte svårare än så. Och vidare: det är en jordnära kille, de lägre regionerna är hans rätta element – så skulle han själv kunna säga, retsamt, med halvslutna ögon och ciggen i mungipan, och utan att blinka tillägga att det är där man hittar äventyret, det är där riskerna finns, det är där min kropp lever – och vid de orden dunkade han nävarna mot bröstet som gorillahannarna gör i tropiska skogar – men ibland blev han allvarlig, såg upp och förklarade stingsligt att är det nåt jag avskyr är det utopin, det fina 16
D r Ö mmE n o m E n B r o
lilla systemet, fantasismycken opåverkade av jordens tyngdkraft blablabla, det är för slutet, alltid för smått och alldeles för väloljat, det är rena rama skräpet, ni kan ta mig på orden, det finns inget att hämta för mig där, inget som intresserar mig, inget som gör mig kåt. Mitt namn är Georges Diderot och det jag gillar är att bearbeta verkligheten, sätta parametrar i rörelse, gå ner på marknivå, i troshöjd med tingen, det är där jag får utlopp för min energi. Han tillskansar sig områden, gräver ut fält, projekterar mark, reser byggnader, och tankar mångfald, röster, ljud, alla brokiga färger och dofter av hud, miljonstädernas folkmassor, den revolutionära yran, arenornas publikjubel, karnevalernas extas, och processionernas, rovdjurens milda ögon som betraktar byggplatserna genom bambustaketen, utomhusbiograferna i byarnas utkanter – duken som är uppspänd mot natthimlen, när platser glider in i varandra och tidsepoker korsas –, hundarnas skall i vägkrökarna. Alltid utomhus, koncentrerad, empirisk, skeptisk. Den inre erfarenheten finns aldrig inombords, mumlar han leende när de som är besvikna på hans alldaglighet är på honom och kräver mer innerlighet och större djup, den är inget veck, den är en reva, och jag gillar när det river.
Att vandra i den violbl책 natten
D E n 1 5 a u G u S T I 2007 tillkännagav New York Times i sin business-bilaga att det skulle byggas en bro i staden Coca, en treradig notis i gemener teckenstorlek 12 punkter som gled förbi utan att ådra sig så mycket mer än några höjda ögonbryn – man tänkte: äntligen, nu kommer en del få jobb, eller: så var det dags igen, de vill bara sätta snurr på hjulen med lite infrastruktursatsningar. Men byggteknikföretagen som trampade vatten i den ekonomiska krisen drog nu upp tempot betydligt: deras team satte i gång att leta information, knyta kontakter och placera ut mullvadar i bolag som hade vunnit upphandlingar, allt för att i god ordning rada upp sig och erbjuda dem arbetskraft, maskiner, råvaror och allehanda tjänster. Men det var för sent, loppet var kört, avtalen klubbade. De hade föregåtts av en både tungrodd och vansklig urvalsprocess som trots att den skyndats på, som om den haft en särskild gräddfil, ändå tog hela två år innan den tog fysisk gestalt i officiella signaturer 21
D rÖ mm En om E n Bro
längst ner på var och en av kontraktets minst hundrafemtio sidor. Etapperna förde tankarna till en häcklöpning: i september 200 offentliggjorde Cocas borgmästare en internationell uppmaning till intresseanmälan, i februari 2006 sållades fem företag fram i ett första urval och i samma veva fastställdes villkoren för anbudsförfarandet, den 20 december 2006 skulle anbuden vara inne, den 1 april 2007 utsågs två finalister till den sista urvalsetappen, den 1 juni 2007 tillkännagavs vinnarens namn av ordföranden i KFnBC (Kommissionen för den nya bron i Coca). Spelet togs hem av Pontoverde – en koncern bestående av ett franskt företag (Héraclès Group), ett amerikanskt (Blackoak Inc.) och ett indiskt (Green Shiva Entr.). Upphandlingen hade genomförts enligt en infernalisk tidsplan och satt hundratals människor över hela världen under press. Nerver kom i dallring, offer skördades. Ingenjörerna slet femton timmar om dygnet och levde resten av tiden med sin BlackBerry eller iPhone klistrad mot örat, på natten instoppad under kudden, med höjd volym när de stod i duschen och när de gick loss i squashhallen eller på tennisbanan, med vibratorsignalen på max när de gick på bio, vilket inte många gjorde eftersom de bara hade en sak i skallen, den förbannade bron, den förbannade upphandlingen, de blev som besatta, levde i en egen bubbla. Veckorna gick, barnen drog sig undan, hemmen grodde igen och själva rörde de snart ingen annan kropp än den egna. Människor blev överansträngda, drabbades 22
aTT van Dr a I D En vI oL B L å n aT T E n
av depressioner, missfall och skilsmässor, hade sexmöten in the open space men det var hårda bud, ingen lek, bara ett tillfälle, några bedragare och ett löfte om njutning som var omöjligt att motstå när nacken värkte och ögonen hade stirrat sig blodiga på Exceltabeller i tolv timmar, febervågor växlades in i snabba samlag lite hipp som happ, och när vinnaren slutligen korades blev förlorarna förstås gruvligt besvikna men kände sig ändå lättade för att det var över: de hade åldrats, de var slutkörda, utsjasade, kaputt, och den enda saft de hade kvar i kroppen var tårarna av trötthet som de lät rinna när de väl var ensamma i bilen på väg hem från jobbet och hörde en rocklåt spelas på radion, en låt sprängfull av ungdom och lusten att släppa sig lös, Go Your Own Way av Fleetwood Mac eller vad som helst av Beach Boys, och när de framåt kvällen parkerade i sitt garage klev de inte ur bilen med en gång utan satt kvar i mörkret med släckta strålkastare och händerna på ratten, och gjorde plötsligt upp planer om att släppa allt, sälja huset, betala tillbaka lånen, och hopp in i kärran allihop, barfota, och full fart mot Kalifornien. De andra, de som jobbade åt Pontoverde, gick hem på kvällen när de fått beskedet, segerrusiga, vilket flyt, de hade en bro att bygga, deras friska kroppar var utvecklingen personifierad, deras delaktiga händer drog sitt strå till stacken, de njöt av sin plats som verkade given av ödet, i trygg förvissning om att nu vara globala aktörer. Även de dröjde sig kvar 23
D rÖ mm En om E n Bro
i bilen när motorn slagits av, med blicken stint fäst på ett torkat lagerblad på vindrutan och armarna korsade över magen, bekvämt tillbakalutade, och även de satt tysta och tänkte på sin kommande flytt, räknade på sin karriär som nu plötsligt tog fart för att de haft vett att gripa tillfället i flykten, försökte bedöma hur många poäng de skulle lyckas ta innan de fick en ledande befattning på huvudkontoret, planerade en omorganisering av avdelningen som de skulle ansvara för och funderade dessutom på familjens flytt eller såg sig själva som utlokaliserade ungkarlar som pendlade hem på skolloven, även de plötsligt inne på att ge sig av, men för deras del var det inget avhopp, ingen nystart och inte precis nån semester, nu måste de ta sats och gå och prata med frugan, meddela nyheten – och vissa fruar skulle brösta upp sig av stolthet och glädje, de var goda livskamrater, de hade en framgångsrik man, en kraft att räkna med, de fick nåt drömmande i blicken och såg snart för sig hur bolaget skämde bort dem, de blev uppassade av lokala hembiträden, fick villa med pool, ja, det var ett minimum, två bilar, trädgårdsmästare, barnflicka på heltid och rentav en duktig kokerska, vilken lycka, de gick redan och väckte barnen med ett leende på läpparna, redo för ett rejält kliv uppåt på den sociala stegen; andra fruar blev överrumplade och plockade nervöst i köket under tystnad för att till slut se på sin man med ängslan i blicken, för älskling, hur ska vi göra med skolgången för de äldsta, våra sjuka föräldrar och minstingens 24
aTT van Dr a I D En vI oL B L å n aT T E n
talpedagog, och de fruarna skulle behöva invaggas i lugn, där gällde det att gjuta olja på vågorna, lova att de skulle få ha sitt ord med i laget och säga att man litade på dem; och så till sist, en handfull andra fruar, de överlägset mest hårdnackade, som skulle tända en cigg när de väl tryckt i gång diskmaskinen, och så vlam skulle de snurra runt, ställa sig rakt framför en med rumpan mot diskbänken och ansiktet upplyst av det konstiga skenet från taklampan i köket, overkliga och samtidigt marmorlika lite som Marlene Dietrich, en tvetydig förebild som skulle göra dem gåtfulla och avskyvärt avlägsna, och de fruarna skulle småle och ironiskt säga det var ju roligt för dig, men vad har du tänkt dig att jag ska göra då? De fruarna skulle klamra sig fast vid sitt jobb, de skulle behöva övertygas, bearbetas fysiskt ända tills de en kväll återigen gick med på att låta foten glida uppåt under lakanen och smeka benet på mannen bredvid, det gällde att bruka list tills de utförde den där lilla rörelsen, nuddade vid huden, ett subtilt tecken på samtycke som lade världen i männens händer och männen skulle då fira en tyst triumf där de låg på rygg utan att röra sig. Och sen, när familjens flytt väl var spikad, skulle febril verksamhet råda i hemmet. Mitt i allt annat måste de också säga upp hyreskontrakt, telefon- och elabonnemang, ordna med möbelförvaring – och därmed sortera hela skiten, ungarnas och deras egen, trasiga leksaker, urväxta kläder, travar med gamla tidskrifter, kantstötta vaser, gulnade bilder, till tippen med rubbet –, 2
D rÖ mm En om E n Bro
genomgå läkarundersökningar, säga farväl till släkt och vänner och till sist packa väskorna och påbörja bilresan mot Coca. Och det var just vad de gjorde i månadsskiftet augusti–september. De var inte ensamma om att ge sig av. Alla sorters människor satte sig i rörelse i den violblå natten och sökte sig mot staden vars läskedrycksliknande namn pirrade som tusen frätande nålar i deras torra munnar. I annonserna som poppade upp på nätet efterlystes kabelmontörer, plåtslagare, svetsare, betongarbetare, murare, asfaltarbetare, traversförare, ställningsbyggare, kranbyggare, fasadarbetare, och alla packade de sina väskor som en man, synkroniserat i en enda stor manöver, och gav sig av med olika färdmedel. En första våg kastade sig in i fraktplan som chartrats av företag specialiserade på personaluthyrning – de gick raskt till väga och gav med ledning av gällande rasistiska stereotyper företräde åt den starka turken, den flinka koreanen, den estetiska tunisiern, den finska snickaren, den österrikiska möbelsnickaren och den kenyanska lantmätaren, men undvek den grekiska dansaren och den koleriska spanjoren, den skenheliga japanen och de impulsiva slaverna – för en första flygtur, de skräckslagna mannarna tryckte längst bak i planet och spydde upp inälvorna. Andra hoppade diskret in i godsvagnar där de omedelbart ruskades om med rumpan studsande mot golvet som på en tatamimatta, sökte stöd mot väskorna som 26
aTT van Dr a I D En vI oL B L å n aT T E n
dunsade in i varandra, snart blev omtöcknade av buller och damm och blev sittande med huvudet mellan knäna för att ögonen rann. Och så fanns det de som klev på långfärdsbussarna som dundrar fram på motorvägarna om nätterna, trafikfaror framförda av bussförare med vitt uppspärrade ögon – sömnbrist, kola –, fattigtransporter för folk som inte har trehundra dollar till att skaffa en begagnad kärra och därför blir upphämtade precis som eftersläntrande tävlingscyklister plockas upp av kvastvagnen, det förklarar den vidriga stanken därinne, sätena i sammet är impregnerade med trötthet och kallsvett, det luktar värkande fötter – som vi alla vet är det mänsklighetens sanna doft – och de kom alltså och ställde sig och väntade på gropiga parkeringar i städernas utkanter och höjde håglöst armen för att föraren skulle stanna, nyheten om bygget som skulle dra i gång hade till sist spritt sig som en löpeld och staden glittrade redan i en vrå av deras hjärnor; slutligen fanns de som kom till fots, och som för inget i världen tänkte vika av från sin bana, vips var de där, likt hundar, som hade de följt doftspåret från en magisk trasa nån gnidit mot nosen på dem, medan åter andra bara var luffare, folk som inte gjorde skillnad på här och där, som hade en särskild föreställning om sitt liv och stolt ansåg sig ha rätt till ett äventyr. Till den gruppen hör en finlemmad kines med skarpskuren profil, vid namn Mo Yun. Nio månader tidigare var han en gruvarbetare bland miljoner andra, gruvarbetare 27
D rÖ mm En om E n Bro
eftersom hans far och mor är gruvarbetare, gruvarbetare för att det är det enda alternativet och för att man bara behöver följa strömmen ner i schaktet, men plötsligt vänder han ryggen åt Datong, slagghögarnas världshuvudstad och proletariatets häxkittel, i själva verket en överlevnadsreflex eftersom han genom att smita från barndomens hjulspår ger sin ungdom en chans, hädanefter har kringirrandet, om än eländigt, en smak av den där potatisen man själv väljer ut i mängden på grund av dess färg och form, och minsta rädisa doftar gott av frihet. Mo korsar Mongoliet hopkurad i baksätet på en terrängjeep i sällskap med ett ryskt botanikerpar, och väl framme i Ulan-Bators förorter hoppar han ur bilen i farten och tar av åt höger, håller rak kurs tills han når havet, en resa på tre månader – ingen begriper hur, med vilka pengar och framför allt inte med vilka krafter – och går sen ombord på ett nederländskt containerfartyg och avverkar sträckan Vladivostok–Vancouver på två veckor, två veckors mörker innan Mo en frostkall natt kommer ut ur sin brandsäkra box. Staden känns folktom. Han färdas söderut längst bak i en Greyhoundbuss, och när han väl är framme i Chinatown, San Francisco, knackar han på dörren till ett sunkhak på Grant Avenue, ett flottigt men lönsamt matställe där en släkting låter honom slita sexton till arton timmar om dygnet i fyra månader. Där, i restaurangköket, hör han för första gången talas om bron, han ställer då lugnt ifrån sig tekanna och risburkar, knyter loss förklädet och lämnar 28
aTT van Dr a I D En vI oL B L å n aT T E n
köket, går rätt genom lokalen i mittgången mellan borden och ut genom huvudentrén där matgästerna går in, ingången mot gatan, den stora ingången, för sin sorti väljer han den och ingen annan, premiärentrén, ajöss! Han har nu tjocka valkar under sina bruna fötter där förhårdnader och sprickor bildar en världskarta, han är sjutton år och siktar neonljusen i Coca. Bland dem som söker sig till byggplatsen finns också Duane Fisher och Buddy Loo, nitton och tjugo, den ene indian, den andre svart, blodsbröder. För stunden sitter de och tömmer ölburkar lutade mot en vägg på busstationens parkering i Coca. De är utmattade, bländade, har precis tagit sig dit från andra sidan floden, störtat ut ur skogen efter tre månaders djungelvistelse på en illegal guldvaskarstation där de alltför ofta rånades av poliser och yrkesförbrytare, tre månaders vaskande i en bäck med guldförande gruslager medan nacken pepprades av parasiter, utan annat käk än kokta bönor och yuccapalm på bredden och tvären. De flydde från eländet genom att följa ravinerna, i gympaskor utan strumpor, med smuts upp till smalbenen och kletig maskstungen lera sprutande mellan tårna slurp slurp, mygg som letade sig in under jeansen, fästingar under bältet, men de har guld, jo, några gram, en nypa, tillräckligt för att köpa sig lite tequila och en fläsklägg som de kan grilla över grenar de ryckt till sig från de tynande planteringarna på betongtrottoarerna på Colfax Avenue i utkanten av stan. 29
D rÖ mm En om E n Bro
Mitt framför dem sitter två män i stålgrå kostymer och diskuterar lågmält på motorhuven till en Mercedesjeep, pratar ihop sig och kommer sen fram till dem. De har rekryteringsblanketter i handen: ett års arbete killar, lön, sjukförsäkring, pensionspoäng, och stoltheten över att delta i ett historiskt bygge, ett gyllene tillfälle, ert livs chans. De båda pojkarna fingrar på papperet, läser det inte eftersom de inte längre kan läsa, ser på varandra, skriver under längst ner, får en kallelse till den första september och så är saken klar: de är värvade, de ska delta i brobygget. Där finns kvinnor som fått armbåga sig fram till ett jobb på bygget. Inte många, men väl synliga, med flagnande lack på sorgkantade naglar, ögonfransar inbakade i tjock mascara, trosresåren uttänjd över en obefintlig midja. De har gjort sina kalkyler och kommit – lönen på bygget är bra, särskilt om man räknar in övertidsersättningen och alla extra tillägg. De flesta bestämde sig för att dra hemifrån över en natt, meddelade arbetskamraterna i sista stund, hann precis avyttra en krukväxt eller katt i deras beredvilliga händer, en puss på vardera kinden och tjoff, inte tal om avskedsbärs med tjejkompisarna sista kvällen, inte tal om löften. Väl på plats i Coca belägrade de Pontoverdes lokala rekryteringskontor, anmälde sig som frivilliga till de mest krävande jobben, är man lågkvalificerad så är man, med de jävligaste arbetstiderna, det vill säga helger och nätter. Sen hyrde de 30
aTT van Dr a I D En vI oL B L å n aT T E n
rum på nåt av alla motell det dräller av på Colfax och vars konkurrerande skyltar nattetid kastar breda neonrosa eller guldgula band av ljus mellan varuhus och affärer: K-Mart, Safeway, Trader Joe’s, Wallgreens, parkeringar med begagnade bilar och alla shoppinglador med prissänkta kläder från hela jordklotet, alla outlets. På ett av motellen, The Black Rose, i ett av de spartanskt möblerade rummen med ett minimum av bekvämligheter, öppnar en av dessa kvinnor, Katherine Thoreau, en Coors och ler. Hon har fortfarande parkasen på sig och i den putande bröstfickan ligger ett kontrakt. Ingen av personerna som tittar på teve i rummet – en man och två tonårspojkar – såg åt hennes håll när hon kom in, man kan rentav undra om de hörde att hon kom – men jag kan intyga att de mycket väl hörde henne öppna dörren och gå och hämta sig en öl i kylen. Hon står lutad mot väggen med ena axeln, halsar en klunk och meddelar sen alltjämt leende: det är grönt! De båda pojkarna hoppar till, yes! Den yngste rusar fram, trycker kinden mot hennes mage och slår armarna om henne. Katherine kör handen genom hans kalufs, smeker honom sakta, tankfullt, och tittar upp, är det inte lite högt på teven, ser på den äldste pojken, möter hans allvarliga ögon och säger med adress till honom, det är lugnt, vi kommer att klara oss fint, pojken nickar och vänder sig återigen mot teveskärmen. Det enda som hörs i rummet är Larry Kings jazziga och brutalt yrkesmässiga röst och Sarah 31
D rÖ mm En om E n Bro
Jessica Parker som visar sina långa tänder när hon skrattar och den spetsiga hakan mellan guldlockarna, skratt och applåder, programmet i ett nötskal. Katherine upprepar sänk lite, det är för högt, ni får ont i huvet. Hon tömmer långsamt flaskan och förmår sen pojken som fortfarande trycker sig mot henne att titta upp, stryker honom över pannan, viskar har ni nattat Billie? Pojken nickar till svar. Mannen, som är handikappad, sitter orörlig i rullstolen och har inte släppt teven med blicken en enda gång, har inte sett på sin fru. En annan arbetare sällar sig till skaran utan att väcka uppmärksamhet – ingen av oss skulle ha satsat en penny på hans kantiga och baksluga uppenbarelse, tatuerad med säkerhetsnål, en oälskad katt som är van att få stryk och som drömmer om att ge igen. Soren Cry dök upp efter att ha liftat trehundra mil från Kentucky och Eastern Coalfields – en spökliknande landsbygd, dystra hålor och spridda bråkmakare i ett landskap som vrider sig i fattigdom, droger och sprit för att fördriva de hotfulla vålnaderna efter cheyenner som ligger och trycker i Appalacherna, ungdomar som sniffar trasor indränkta i T-sprit eller terpentin, jagar ekorrar med hagelbössa, anordnar bilrodeor i lervällingen, tömmer magasinen på ölflaskor som de druckit ur på raken, eldar i gamla rostiga pickupvrak, allt för att få lite adrenalinpåslag efter mörkrets inbrott, lyssnar på hårdrock tills trumhinnorna 32
aTT van Dr a I D En vI oL B L å n aT T E n
sprängs, som decibeluppkastningar, som dödsrosslingar. En lerpöl. Han fick sparken från armén för ett halvår sen på grund av våld mot överordnad – översten var en trettiotreårig byråkratkäring som förödmjukat honom offentligt, kallat honom bonnläpp och spottat honom i ansiktet när hon pratade, antagligen för att hon sett för mycket film, någonting inom honom gav vika och han slog ut tänderna på henne –, sedan dess bor han hos sin mamma och hankar sig fram på tillfälliga jobb, säsongsarbeten, och resten av tiden gör han ingenting, pular och fixar, spelar Game Boy framför teven i bostadsrätten som han delar med den gudfruktiga, fattiga och depressiva kvinnan som han hundratals gånger har fantiserat om att knivmörda eller strypa med en sjal, men som han varje kväll kysser ömt på tinningen – och antagligen var det för att inte behöva döda henne som han gav sig av. En människohop rör sig alltså i riktning mot Coca samtidigt som en människohop följer i deras spår, ett massivt flöde av ljud som inbegriper kycklinggrillare, tandläkare, psykologer, frisörer, pizzabagare, pantlånare, prostituerade, inplastare av officiella handlingar, tevereparatörer, spökskrivare, grossistförsäljare av t-shirts, tillverkare av lagerbladssalva för att behandla liktornar och krämer för att bekämpa löss, präster och mobiloperatörer, alla tränger sig in på platsen, sveps med av den våg som alstras av ett byggprojekt av 33
D rÖ mm En om E n Bro
den här kalibern, försöker göra sig en bild av de ekonomiska återverkningarna och gör sig redo att samla upp mannan från himlen, ungefär som när det första regnet faller efter torkperioden och man ställer ut aluminiumkastruller.
MAYLIS DE KERANGAL
drömmen om en bro ”Alla sorters människor satte sig i rörelse i den violblå natten och sökte sig mot staden vars läskedrycksliknande namn pirrade som tusen frätande nålar i deras torra munnar.”
© CAT H ER IN E H ÉLIE / ED I T I O N S G A L LIM A R D
I Coca, en fiktiv stad i dagens Kalifornien, bestämmer sig den storhetsvansinnige borgmästaren för att skapa en bro, ett landmärke för den lilla intetsägande staden omgiven av skog och vatten. Människor av alla de slag och yrken reser till det prestigefyllda brobygget, stadens väg mot moderni teten. De kommer att formas av platsen, precis som den har formats av naturen. En roman där människor, maskiner och miljö möts i drömmen om en bro. Maylis de Kerangal (f. 1967) är fransyska, uppväxt i Le Havre, och har en bakgrund som författare och förläggare av barn böcker. Den prisbelönta och kritikerrosade Drömmen om en bro är hennes sjätte bok, och den första som översätts till svenska. Översättning från franska: Marianne Tufvesson
”En svulstig och andlöst spännande roman med ett så musikaliskt och modigt språk att man snarare hör än läser den.” HÖ G S TA BE TY G ( 4 /4 ) I TE L E RA MA
978-91-86480-37-0
www.sekwa.se