r a g h s a K Vร GEN TILL
trรถm Lars Ells
Lars Ellström
VÄGEN TILL KASHGAR Anteckningar från en vandring genom Kina
2014
Innehåll
Förord
11
DAG 1: BEIJING–DINGJIATAN
15
DAG 2: DINGJIATAN–LUOPOLING
18
DAG 3: LUOPOLING–DONGHULIN
20
DAG 4: DONGHULIN–QINGSHUI
24
DAG 5: QINGSHUI–KONGJIAN
26
DAG 6: KONGJIAN–YECHANG
30
DAG 7: YECHANG–TAOHUAZHEN
34
DAG 8: TAOHUAZHEN–XIHEYINGZHEN
38
DAG 9: XIHEYINGZHEN–YUXIAN
42
DAG 10: YUXIAN–YANGYUAN
45
DAG 11: YANGYUAN–XIPING
52
DAG 12: XIPING–DATONG
58
DAG 13, 14 OCH 15: DATONG–ZUOYUN–YOUYU
60
DAG 16 OCH 17: YOUYU–SHAHUKOU–YIJIANFANGCUN
75
DAG 18: YOUYU–YOUWEI–SHAHUKOU
94
DAG 19: SHAHUKOU–YANGQUNGOU
105
DAG 20: YANGQUNGOU–QINGSHUIHE
113
DAG 21: QINGSHUIHE–QINGSHUIHE
115
DAG 22 OCH 23: QINGSHUIHE–XIAOSHAWAN–ZHUNGE’ERQI
121
DAG 24 OCH 25: QINGSHUIHE–ZHUNGE’ERQI
127
DAG 26, 27 OCH 28: ZHUNGE’ERQI–DONGSHENG
133
DAG 29 OCH 30: DONGSHENG–YIJINHUOLUOQI
139
VINTERVILA DAG 31: YIJINHUOLUOQI
154 158
DAG 32: YIJINHUOLUOQI
163
DAG 33: YIJINHUOLUOQI–CHENGLING
170
DAG 34: CHENGLING
176
DAG 35: CHENGLING–GRÄNSEN MOT SHAANXI
178
DAG 36: GRÄNSEN MOT SHAANXI–YULIN
183
DAG 37: YIJINHUOLUOQI
185
DAG 38 YIJINHUOLUOQI
197
DAG 39 OCH 40: YIJINHUOLUOQI
201
DAG 41: YIJINHUOLUOQI–YULIN
206
DAG 42: YULIN–ERLIN
209
DAG 43: ERLIN–YULIN
219
DAG 44: YULIN–YIJINHUOLUOQI–BEIJING
228
DAG 45: BEIJING–YULIN–XIAOHAOTU–YULIN
233
DAG 46: BUTU–KEKEKGAI
238
DAG 47: KEKEGAI–BULANGHE
245
DAG 48: BULANGHE–HONGSHIQIAO
253
DAG 49: HONGSHIQIAO–LEILONGWAN
257
DAG 50: LEILONGWAN–HUANGHAOJIE
266
DAG 51: HUANGHAOJIE–HAIZETAN
270
DAG 52: TONGWANCHENG
275
DAG 53: HUANGHAOJIE
280
DAG 54: JINGBIAN–NINGTIAO LIANGZHEN
294
DAG 55: NINGTIAO LIANGZHEN–ANBIAN
301
DAG 56: ANBIAN–DINGBIAN
303
DAG 57: DINGBIAN–YANCHI
315
DAG 58 och 59: YANCHI–WANGLEJING–FENGJIGOU
322
DAG 60: YANCHI–YINCHUAN
329
DAG 61: FENGJIGOU–HUIANPU
331
DAG 62: HUIANPU
339
DAG 63: HUAIANPU–HONGSIPU
347
DAG 64: HONGSIPU–ZHONGNING
356
DAG 65: YINCHUAN
363
DAG 66: SHIKONG–ZHONGWEI
365
DAG 67: ZHONGWEI
375
DAG 68 och 69: ZHONGWEI–KILOMETER 280–GANTANG
381
DAG 70: GANTANG–DINGTAN
388
DAG 71: DINGTAN–BERGEN VÄSTER OM HONGSHUI
392
DAG 72: BERGEN VÄSTER OM HONGSHUI–PEIJIAYING
400
8
DAG 73: PEIJIAYING–TUMENZHEN
408
DAG 74: TUMENZHEN–HUANGYANGZHEN
413
DAG 75: HUANGYANGZHEN–WUWEI
417
DAG 76: WUWEI–BEIJING
419
DAG 77: WUWEI–FENGLE
422
DAG 78: FENGLE–YONGCHANG
430
DAG 79: YONGCHANG–VÄGEN MOT SHANDAN
437
DAG 80: PÅ VÄGEN MOT SHANDAN
441
DAG 81: YONGCHANG–BEIJING
447
DAG 82: TILL SHANDAN
447
DAG 83, 84 och 85: SHANDAN–ZHANGYE
453
DAG 86: ZHANGYE–LINZE
458
DAG 87: LINZE–GAOTAI
463
DAG 88: GAOTAI–QINGSHUI
468
DAG 89 och 90: QINGSHUI–JIUQUAN
473
DAG 91: JIUQUAN–JIAYUGUAN
476
DAG 92 och 93: JIAYUGUAN–CHIJIN
479
9
DAG 94 och 95: JIAYUGUAN
491
DAG 96 och 97: CHIJIN–YUMEN
494
DAG 98 och 99: YUMEN–GUAZHOU
498
DAG 100 och 101: GUAZHOU–LIUYUAN–DUNHUANG–GUAZHOU
513
DAG 102, 103 och 104: GUAZHOU–HAMI–ÜRÜMQI–BEIJING
518
DAG 105 till 115: HAMI–SHANSHAN–TURPAN
523
DAG 116 till 126: 557 TURPAN–TOKSUN–KORLA–RUOQIANG–QIEMO–KUCHAR DAG 127 till 132: KUCHAR–AKSU
602
DAG 133 till 140: AKSU–MARALBEXI–ATUSHI–KASHGAR
630
EFTERSKRIFT
678
FAKTA, BAKGRUNDSINFORMATION OCH ANNAT 690 ATT VANDRA 690 ADMINISTRATIV INDELNING 692 KINESER? 692 MEIYOU BANFA 695 VARGENS TOTEM 698
10
Förord
»Jag har börjat vandra mot Lhasa, inte i ett svep utan bit för bit«, sade han. »Jag vandrar en dag, två dagar eller några dagar till någon plats varifrån jag kan resa tillbaka till Shanghai och nästa gång återvänder jag dit och fortsätter.« Det var min gamle vän Graham Earnshaw som berättade för mig om sitt senaste projekt. Jag har känt Graham sedan slutet av 70-talet då han var reporter i Beijing för Reuters och jag var kulturattaché på svenska ambassaden. På den tiden var det svårt att som utlänning skaffa sig en uppfattning om hur det egentligen såg ut i Kina, även om man kunde kinesiska. Det var det nog också om man var kines: det fanns många bestämmelser och mycket krångel som lade hinder i vägen för den som ville utforska landet. På det stora hela var utlänningarna iso lerade i storstäderna och merparten av kineserna satt fast i folkkommunerna på landet. Men när Graham berättade för mig om sitt vandringsprojekt var det nya tider. Han bodde i Shanghai och var fri företagare inom medie området och jag drev en konsultfirma i Beijing. Samtidigt kunde man resa mer eller mindre som man ville i landet utan guider eller andra överrockar. Det var bara att köpa en biljett och ge sig iväg. Så det malde en längtan inom mig att göra just det, att se det här landet som det är, utan omskrivningar och försköningar. Ändå tvekade jag. Det kändes inte meningsfullt att ta tåget eller flyget till den eller den staden, bo på ett hotell och bese de lokala begivenheterna och minnesmärkena. Det var det alldeles vanliga livet jag ville komma i kontakt med. Därför blev idén att vandra genom landet en vision som växte inom 11
mig. Frågan var bara vart jag skulle ställa kosan. Eftersom Graham redan hade mutat in Lhasa kom jag fram till att Kashgar långt borta i Xinjiang kunde vara ett bra mål. Det ligger ungefär så långt bort man kan komma från Beijing inom Kinas gränser och vägen dit är ett östvästligt tvärsnitt genom detta väldiga land och genom områden med anor från många olika folkgrupper. Längre än så tänkte jag inte och framför allt bestämde jag mig för att inte läsa på, planera och förbereda mig. Jag ville ju se den verkliga verkligheten och då var det väl bäst att låta den ta över och styra mina steg. En söndag i mars 2009 packade jag därför ned ett par kokta ägg, litet torkat mongoliskt kött och ett par äpplen i en liten ryggsäck, satte mig på tunnelbanans linje ett och åkte till Pingguoyuan, gick ut från tunnelbanestationen och började vandra västerut, mot Kashgar. Sedan var det bara att fortsätta. Innan dess hade också en annan idé dykt upp. En annan journalistvän, Bengt Albons, hade startat en blogg med internationella perspektiv, Utrikesbloggen. När jag berättade för honom om mina vandringsplaner erbjöd han mig utrymme på bloggen för rapporter från vandringen. Det blev ytterligare en drivkraft och från första vandringsdagen skrev jag därför om mina upplevelser för dem som kunde vara intresserade av dem. Med sitt journalistiska kunnande bidrog Bengt också med väsentliga synpunkter om både stil och innehåll. Allt eftersom jag kom längre och längre västerut och volymen av rapporter växte har jag också diskuterat dem med flera personer. Torbjörn Lodén har med sina sinologiska kunskaper varit ett ovärderligt bollplank för frågor som gäller kinesisk historia och språkliga förhållanden. Lasse Berg, själv en erfaren centralasiatisk resenär, har frikostigt bidragit med kunskaper om detta område och om Sven Hedins expeditioner i trakter jag vandrade igenom. Fredrik Fällman har upplyst mig om religiösa förhållanden i den andliga smältdegel som Xinjiang är, inte minst om det numera ganska okända missionsarbete som utfördes av svenska missionärer med bas i Kashgar. Efter att vandringen blev till ett manus har slutligen Per Axelson med sina gedigna förlagsredaktionella erfarenheter och kontakter haft en avgörande betydelse för att göra det till en läsarvänlig bok. Samtliga dessa personer har dessutom på ett annat sätt haft stor be12
tydelse för mitt vandringsprojekt: utan deras positiva intresse är det osäkert om jag hade kunnat slutföra det. Jag bestämde mig tidigt för att jag skulle vandra helt ensam. Anledningen till det var att jag ville att vandringen skulle bli en dialog mellan mig och de områden jag passerade igenom och människorna jag mötte, inte ett samtal mellan mig och en eller flera medvandrare. Men människan är en social varelse och mina upplevelser och reflektioner på vägen mot Kashgar blev verkligt verkliga först då jag kunde spegla dem i mina vänners inkännande reaktioner. För det är jag tacksam liksom för deras konkreta påpekanden och idéer. Därutöver är det naturligtvis helt och hållet jag själv som bär ansvaret för alla återstående brister och eventuella felaktigheter i texten. När mitt manus nu snart ska gå i tryck tänker jag dock med en speciell tacksamhet på alla de människor som jag träffade på min vandring. Bortsett från ett fåtal griniga byråkrater och misstänksamma poliser var de jag träffade för det mesta alldeles vardagligt vänliga och öppna människor. De berättade gärna om sig och sina liv och de hade många frågor till mig, utlänningen som plötsligt vandrade in i deras verklighet. Jag var nyfiken på dem och de var nyfikna på mig. På det viset demonstrerade de för mig en viktig sanning: vi är väldigt lika var vi än befinner oss, vilka våra kulturella, sociala och religiösa sammanhang än är. Lars Ellström På Oaxen i november 2013
13
DAG 1: BEIJING – DINGJIATAN Här är det full kommers. Man säljer allt möjligt: spel, leksaker, pirat kopierade DVD, hörlurar och alla slags småprylar. Folk trängs och väsnas. Klockan är elva på förmiddagen den femtonde mars 2009 och jag har just kommit ut från tunnelbanestationen i Pingguoyuan, slutstation mot väster på linje ett. Jag har aldrig varit här tidigare och befinner mig i ett obekant bostadsområde där det rivs och byggs både till höger och vänster. Bortom husen i väster ser jag silhuetterna av Xishan, Västra bergen, och jag viker av åt det hållet. Jag har föresatt mig att vandra från Beijing till Kashgar och det här är början på min första vandringsdag. Jag tänker fotvandra hela vägen, inte i ett svep utan i många etapper. Vid slutet av varje etapp reser jag tillbaka till Beijing med buss, tåg, flyg eller vad som står till buds. När det är dags för nästa etapp återvänder jag till platsen där jag slutade senast. Avståndet längs landsvägarna från Beijing till Kashgar är omkring 5000 km, ungefär lika långt som från Kiruna till Gibraltar. Det är alltså en ordentlig sträcka som man inte avverkar i ett nafs. Hur lång tid det kommer att ta vet jag inte. Om jag går 30 kilometer om dagen, oav brutet och utan vilodagar, så kommer det att ta 167 dagar. Så det verkar kanske litet stolligt och det är berättigat att undra varför man ger sig på något som detta. Delvis handlar det om äventyrslust men därutöver vill jag helt enkelt se hur Kina faktiskt ser ut. Alldeles speciellt vill jag få en bild av hur människorna har det, vad de tänker, tycker och talar om, inte minst vad de hoppas. Hur ser livet egentligen ut där ute? När jag på 70- och 80-talen var student, diplomat och bankman här kunde man inte resa fritt i landet. Man måste ha »resevisum« och det 15
var inte alltid lätt att få, och ibland alldeles omöjligt. Nu kan man resa vart man vill och hur man vill (utom i vissa områden som är stängda av militära eller andra skäl). Så därför känns det som ett ansvar att faktiskt göra det. Att vandra tvärs genom landet, från öst till väst, verkar i så fall vara en ganska bra idé. Kashgar ligger ungefär så långt bort från Beijing man kan komma. Det ligger en bra bit in i Centralasien och av vänner som har varit där förstår jag att det är mera centralasiatiskt än kinesiskt. Det vilar ett sagans skimmer över Kashgar. Men egentligen handlar det inte om att jag vill till Kashgar utan mycket mera om vägen dit och, som sagt, om människorna jag kommer att möta. Det är dem jag vill lära känna och förstå. Av den anledningen har jag också bestämt mig för att inte förbereda mina vandringsetapper genom att läsa på i förväg om geografi, historia och minnesmärken. Jag vill i stället ta det som det kommer, se det jag ser, prata med människor längs vägen och försöka bilda mig en egen uppfattning om det jag upplever. Är det något jag undrar över kan jag ju försöka skaffa mig mera information efter att jag återvänt till Beijing. Jag har inte kommit många meter från tunnelbanestationen i Pingguoyuan förrän jag inser att det här är en plats jag snabbt vill bort ifrån. Luften är som en välling av ånga och föroreningar. Det är som att vandra fram genom en gaskammare. Till att börja med kan jag inte förstå vad det beror på. Luften inne i Beijing är knappast den bästa men här är den flera gånger värre. Hur kan det komma sig? Hur är det ens möjligt? Ganska snart får jag förklaringen. Vid infarten till ett bostadsområde ser jag en skylt som talar om att det tillhör Shougang, Capital Steel Works, ett av Kinas stora stålverk. Och när jag kommer runt en krök på gatan uppenbarar sig hela härligheten för mig: ett väldigt industriområde med mängder av höga skorstenar som spyr ut tjock, gulbrun rök. En man i yngre medelåldern kommer gående mot mig. Han håller en liten flicka i handen. »God dag«, säger jag, »är det här Shougang?« »Ja, det är det.« »Och det är de där skorstenarna som gör att luften här är så dålig?« fortsätter jag. »Ja, men inte bara de. Litet längre fram finns det också ett koleldat 16
kraftverk och så är det för mycket bilar. Men nästa år ska Shougang flytta till Hebei så då blir luften bättre här.« Och samtidigt blir den väl sämre i Hebei, tänker jag men säger inget utan tackar för informationen och fortsätter framåt i riktning mot Västrabergen. Litet längre fram ligger mycket riktigt en kraftstation med ännu flera skorstenar som spyr ut elak rök. Den ingår naturligtvis i det nätverk av stationer som genererar el för Beijing och jag känner ett sting av skuldmedvetenhet när jag ser eländet som människorna i Pingguoyuan måste utstå för att vi i den stora staden ska kunna tända våra lampor och skriva på våra datorer. Snart kommer jag längre upp i Västra bergen som ligger som en sköld väster och norr om Beijing. Ju längre upp i bergen jag kommer, desto renare blir luften. I dalarna ligger byarna och ser ut som nord kinesiska byar väl alltid har gjort: små hus i grått tegel bakom gråa murar och under gråa kupiga tak. Men man kan se att många är nybyggda eller nyrenoverade. På vissa ställen längs landsvägen uppför man också bodar som påminner om Skansen. Det är tydligt att folk här i trakten vill satsa på en ny näring, turism, som ska bidra till att lyfta dem ur den uråldriga knappheten. På eftermiddagen börjar jag fundera på hur jag ska ta mig tillbaka till Beijing. I och för sig verkar det inte vara något problem. Det finns gott om stationer för lokalbussar längs vägen men jag har inte en aning om vilken buss som kan passa mig. Då stöter jag på en grupp arbetare med orangea västar som håller på och gräver i vägkanten. »Ursäkta mig«, säger jag. »Med vilken buss kan jag åka in till Beijing?« De samlas runt mig med glada ansikten och börjar förklara de lokala transportmöjligheterna för mig. Jag blir tydligen ett välkommet avbrott i deras grävande. »Du kan ta buss 929 till Pingguoyuan«, säger en av dem. »Eller du kan ta buss 981 till Beijings Västra station«, säger en annan. »Det låter bra med bussen till Västra station«, säger jag. »Var kan jag ta den?« »Vid varje busshållplats men slutstationen är i Dingjiatan ett par kilometer uppåt vägen.« Så får jag förklara var jag kommer ifrån och varför jag är ute och går i Västra bergen. Jag säger att jag ska vandra till Datong i Shanxi som är mitt första stora delmål och det tycker de är enastående. 17
Vägarbetarna är vänliga och hjälpsamma och det är också andra som jag träffar och växlar några ord med. Jag kan inte låta bli att jämföra med hur det är i Beijing. Där har man ofta inte tid men här, bara ett par mil utanför storstaden, stannar man gärna och pratar med den frågvise utlänningen. Jag inser att jag på denna vandring inte behöver några guideböcker – det är bara att fråga folket på plats så får man bästa besked. Jag fortsätter vägen framåt och uppför bergsknallarna och når till slut fram till byn Dingjiatan som blir målet för dagens vandring. Namnet betyder »Ding-familjens damm« och det verkar passande. Här i dalen ligger en klunga hus hoppressade vid en damm, ungefär som ett litet samhälle någonstans i Alperna. Det är mycket riktigt slutstation för buss 981 och snart är jag på väg tillbaka mot den stora staden. Efter hemkomsten tar jag fram mina kartor och upptäcker att den väg jag slog in på, riksväg 109, faktiskt leder till Datong och därifrån vidare västerut genom Inre Mongoliet och Ningxia till Gansu. Det är nog den bästa vägen för den som vill vandra till Kashgar. Mina kinesiska vänner skulle börja tala om ödet.
DAG 2: DINGJIATAN–LUOPOLING »Hur kan du begära så mycket som fyra yuan för ett par gamla skräp slevar!« utbrister den gråhåriga och kutryggiga lilla gumman, äldst i byn får jag senare veta. »Tre yuan!« Det är min andra vandringsdag på den långa vägen mot Kashgar och i en liten by, Seshufen, har jag råkat kliva rakt in i en affärsförhandling mellan ett par äldre kvinnor. En tredje står vid sidan och ser på. Ägarinnan till slevarna skruvar litet på sig på sin pall. Så får de syn på mig och får annat att tänka på. »Har du kommit hit för att se hur vi har det?« frågar den tredje kvinnan nyfiket. »Var kommer du ifrån?« »Nu kommer jag från Beijing«, svarar jag, »men egentligen kommer 18
jag från Sverige och jag vill gärna se hur ni har det i Seshufen.« »Här är det inget vidare. Här finns bara barn och gamlingar kvar, de unga har åkt in till Beijing och skaffat jobb, här finns inga pengar, ingen framtid, och regeringen bryr sig inte om oss!« De två affärsförhandlarna nickar och kommenterar instämmande. »Men vi har ren luft!« avslutar slevspekulanten, ironiskt trium ferande över storstaden där borta i öster. Så får jag berätta litet om Sverige och vad jag gör i Beijing och efter en stund fortsätter jag min vandring. Jag möter ett gäng tonåriga ungdomar som kommer gående från andra hållet. De ser på mig, skrattar och ropar »hello«. Två flickor springer efter mig. De håller varandra i hand och ser både blyga och rosenkindat nyfikna ut. »Are you foreigner?« säger en av dem. »Yes.« »Where are you going?« »Over there«, svarar jag och viftar obestämt med vänsterhanden framåt vägen. Det är ett vanligt sätt att besvara den frågan som i Kina ofta är mera en artighetsfras än en begäran om faktisk information. Litet omtumlande känns det. Jag vet visserligen att partisekreterarna inte längre bestämmer allt men här blir det väldigt tydligt. Nu är det fritt fram att resa in till staden och skaffa jobb. Och nu kan man säga vad man vill till utlänningen som kommer förbi. Så det känns uppfriskande normalt och är dessutom väldigt välbekant. De gamla kvinnornas cyniska kommentarer och flickornas nyfikna entusiasm över att möta en utlänning kan man ju lika gärna möta i ett litet samhälle i en svensk avfolkningsbygd. I själva verket illustrerar det att den nuvarande utvecklingen i Kina i grund och botten är densamma som den vi har gått igenom under de senaste hundra åren, från bondesamhälle till industri- och informationssamhälle. Det är bara det att det går så mycket fortare i Kina. Det finns många byar där det bara är barn och gamlingar kvar. Och som det har varit i Sverige är det nu också i Kina: moderniseringen är både bra och problematisk. Jag tänker tillbaka på andra erfarenheter av besök på den kinesiska landsbygden på 70-talet. Då gick det inte att föra annat än högst formella samtal med människor i byarna. De stelnade till och vågade inte säga något vettigt till utlänningen. Då kunde de ju bli misstänkta för att vara klassfiender och kapitalistiska medlöpare. 19
Utöver kontakterna med människor är det landskapet som gör det största intrycket på mig. Riksväg 109 som jag följer slingrar sig upp genom Västra bergen. Ju längre upp jag kommer desto mera spektakulärt blir landskapet. I byn Luopoling kommer jag fram till en vattenreservoar mellan branta bergssidor som blånar bort i fjärran. Det ser ut som en norsk fjord. Jag uttrycker min begeistring till en ung kvinna som kommer släpandes på en bag. »Bergen vackra?« utbrister hon på bred Hebei-dialekt. »Nej det tycker jag inte. De är bara till besvär. Och alldeles nyligen var det en professor som bara försvann när han gav sig upp i bergen.« Så även i det avseendet kan man känna igen sig: det man dagligen har för ögonen mister sin lyster.
DAG 3: LUOPOLING–DONGHULIN »Tjugo yuan«, säger hon. Det är den fjärde april och jag befinner mig på ett bondehärbärge i byn Luopoling i Västra bergen väster om Beijing. Jag har tillbringat natten här och har just ätit frukost och bett att få betala. Jag tycker tjugo yuan låter litet mycket och tittar undrande på härbärgets ägarinna, en satt och ganska bastant dam. »Tio«, ändrar hon sig. Vi befinner oss i härbärgets lilla matsal som tydligen också används som ölstuga att döma av alla tomma ölflaskor i backar längs den ena kortväggen. På den andra kortväggen hänger ett tillstånd från Beijings myndighet för turism på landsbygden att bedriva verksamhet under det officiellt sanktionerade varumärket Nongjiale, »bondefamiljslycka«, bredvid Mao Zedongs dikt om Gula floden och Röda armén i guldram. På en kommod vid sidan står dessutom en byst av den gamle ordföranden, prydd med en julgirland. Vid långväggen står en karaokemaskin. Här finns allt, för alla smaker. Jag räcker fram två fem yuan-sedlar som hon tar emot. Efter en viss tvekan räcker hon tillbaka en. Det är första gången jag har varit med 20
om att någon har prutat med sig själv, utan att jag har behövt säga ett knyst. Men fem yuan är nog rimligt för grönsaksomeletten och tét. Vid sjutiden är jag ute på riksväg 109 och fortsätter min vandring genom Västra bergens dramatiskt vackra landskap: branta bergssidor som skjuter rakt upp mot den blå himlen och däremellan dalar med bäckar och dammar med nära nog kristallklart vatten. Speciellt i morgonsolen är det bitvis överväldigande. Att man av den anledningen inte bör stirra sig blind på landskapets skönhet fick jag ju lära mig redan förra gången jag kom till Luopoling. En ung kvinna deklarerade då att bergen mest är till besvär och till och med farliga – en professor hade nyligen försvunnit på en utflykt här i trakten. Det får jag nu bekräftelse på. Vid en busstation längs vägen läser jag ett anslag uppsatt av polisen. Det meddelar att läraren Ren Tiesheng, 61 år, 173 cm lång, försvann den 30:e september 2008 under en vandring i bergen och allmänheten uppmanas att lämna uppgifter om honom till polisen. En ung man som står vid sidan förklarar att ingen sådan information har framkommit. Läraren Ren har helt enkelt försvunnit spårlöst. Att bergen skapar besvär för folket här blir också tydligt på ett annat sätt. Jag ser foror av mulåsnor uppe på bergssidan. De är lastade med stora korgar på bägge sidor men jag kan först inte begripa vad de transporterar eller varför. Det ser ålderdomligt och litet romantiskt ut. Är det turister på utflykt? Men när jag senare på dagen når fram till en slätt på andra sidan bergmassivet inser jag att det vare sig är fråga om romantik eller turism. Där är platsen som mulåsnefororna utgår ifrån. Det visar sig vara sand som lastas i korgarna, inget annat än sand. Och det ser ut som om de går mer eller mindre i skytteltrafik fram och tillbaka över berget. Alltså handlar det om ett byggnadsprojekt där på andra sidan berget och tillräckligt högt upp så att man inte kan transportera byggnads material dit längs landsvägen. Och då gör man som man väl alltid har gjort här: människa och lastdjur kuvar naturen tillsammans. Så man bör nog tygla sin begeistring och inte ge sig upp i bergen på egen hand. Det ger mig också en tankeställare att naturen så nära Beijing kan vara så otillgänglig och förrädisk. Här och där längs vägen ser jag gravar ute bland fälten. I Kina, i synnerhet på landsbygden, har man i allmänhet inte bestämda gravplatser utan man begraver de döda vid sidan av eller mellan åkrarna. Det är 21
en tradition: på så sätt fortsätter de att delta i familjens och byns liv. Just den fjärde april är qingmingjie, dagen då man sopar gravarna, den kinesiska motsvarigheten till alla helgons dag. Då ska man hedra och minnas de döda och just sopa och pynta deras gravar. Därför har man hängt vita pappersremsor med hälsningar och minnesord på buskar och pinnar på gravarna. Senare på dagen skall de brännas och på så sätt sändas iväg till de döda på andra sidan. Annars blir det en fortsättning på det jag redan sett och upplevt. Jag inte bara tränger djupare in i Västra bergen, jag fördjupar och breddar också perspektiven på det jag redan sett och hört. Först som sist är det kontakten med människor som fortsätter att göra det starkaste intrycket. Jag hälsar på de flesta jag möter och de svarar i allmänhet glatt, avspänt och tillmötesgående. De berättar gärna och spontant om sig själva, om sina fruktodlingar i dalarna eller arbetet att plantera träd längs landsvägen. Många frågar mig också om allt möjligt, alltifrån om vi har sådana här berg i Sverige till om jag inte blir trött i benen av att gå så långt. Det är alltigenom väldigt begripligt och mänskligt normalt. Man känner sig som hemma. Det slår mig att den här vandringen egentligen sker i två tidsperspektiv, dels i perspektivet av verkligheten i april 2009, dels i den verklighet jag mötte på 70-talet då jag först kom ut på den kinesiska landsbygden. Då, på det kulturrevolutionära tidiga 70-talet, var det en egendomligt tvådimensionell verklighet som visades upp. Den var lika platt och polerad som de revolutionära mönsteroperorna och människorna försökte leva upp till den dramaturgin. Fälten och byarna pryddes av slagord om att följa »ordförande Maos revolutionära linje«, »att lära av Dazhai« (den mest berömda kulturrevolutionära mönsterkommunen) och annat liknande. Det var som att röra sig bland teaterkulisser. På den tiden kunde man som utlänning heller inte föra några vettiga samtal med människor. Och om man ändå försökte blev reaktionen en slags kortslutning. De stelnade till, irrade med blicken och hasplade i bästa fall fram några mer eller mindre slagordstyngda fraser. En konsekvens av det var att rapporteringen om Kina från den tiden också blev tvådimensionellt platt och svart-vit. På det finns det många exempel men Jan Myrdals »Rapport från en kinesisk by« och Lars Gustafssons »Kinesisk höst« hör väl till de mera famösa. Jag frågar mig i vilken utsträckning dessa rapportörer verkligen trodde på den hårt regisserade bild av kinesisk verklighet som de förmedlade. Trodde de 22
verkligen att människorna de intervjuade var så stolligt enkelriktade? När jag själv kom ut i folkkommunerna runt Shanghai i mitten på 70-talet blev jag både beklämd och förvirrad av det jag såg och upplevde. Trots alla rosenkindade förklaringar om revolutionära framgångar var det lätt att förstå att böndernas tillvaro var svår. Speciellt tydligt blev det när man försökte samtala med dem. Ingen vågade ha några egna åsikter. Men en förutsättning för att inse det var väl att man kunde prata med dem, att man kunde kinesiska. Idag är det helt vanliga, flerdimensionella människor man möter. Det skulle lika gärna kunna vara någonstans i Norrland eller Provence. Alltså: kineser är människor, de med, och mötena med dem här ute längs riksväg 109 blir till vanliga mänskliga möten. Det är en väldig förändring. Min vandring längs 109:an är också i ett annat perspektiv ett exempel på den här normaliseringen av det kinesiska samhället. På det revolutionära 70-talet, då den kinesiska propagandan braskade om att »vi har vänner över hela världen«, kunde man alltså inte resa fritt någonstans i landet och om man ändå hade försökt promenera ut bland byarna hade man säkert kvickt blivit stoppad och återbördad till något utlänningsreservat. Nu är det ingen som bryr sig. Vid ett par tillfällen passeras jag av polisbilar. Poliserna tittar inte ens på mig. Och samtidigt fördjupas bilden av den kinesiska verkligheten. Den blir mera komplicerad. Om den kinesiska verkligheten förr ansades och lades till rätta för utländska besökare så är den nu på det stora hela precis vad den är. Landskapet jag vandrar igenom är på sätt och vis ett talande exempel på det. Naturen är dramatiskt vacker men här och där befläckas den av en nästan ofattbar nedskräpning. I dikena och på fälten längs vägen ligger plastpåsar, papper, frigolit, gamla muggar, skor, utslitna cykeldäck, tomma plastflaskor och allt möjligt annat. Det ser väldigt trist ut och det vore bra om man kunde rensa upp och höja miljömedvetenheten. Ändå känns det befriande att inga nitiska parti sekreterare av den anledningen hindrar mig från att vandra här. Jag tänker också på tanterna i Seshufen. De talade om för mig att alla unga flyttat in till staden, att det inte finns vare sig pengar eller framtid här och att myndigheterna inte bryr sig om dem. Men det jag nu ser längs riksväg 109 motsäger till viss del den bilden. Här pågår mycket aktivitet. Det grävs, byggs, transporteras, säljs och köps. Speciellt ser man många initiativ för att tillvarata den speciella tillgång man har: att vara ren landsbygd med ren luft, sprätthöns23
ägg, rena grönsaker, äpplen och persikor. Man säljer till stadsborna det som de saknar. Det pekar framåt mot en ny tillvaro i Västra bergen. Så tanterna i Seshufen kanske inte såg hela bilden. Någon avsomnad utflyttningsbygd är det i alla fall inte.
DAG 4: DONGHULIN–QINGSHUI »Till Datong!« flämtar mannen med uppspärrade ögon och med ett uttryck av fullständig förvåning, som hämtat ur en tecknad film. Jag har just förklarat för honom att det är dit jag är på väg och nu skyndar han sig tillbaka till sin bil och väntande följeslagerska, antagligen för att berätta vad utlänningar kan hitta på. Datong ligger närmare fyrtio mil väster om Beijing, i det norra hörnet av provinsen Shanxi, och är mitt första stora etappmål. Jag säger till folk som frågar att det är dit jag ska vandra. Om jag skulle säga att det är Kashgar som är mitt mål skulle de nog inte tro mig eller i alla fall tycka att jag är litet vrickad. Det är den tionde maj och jag är ute på den fjärde dagsetappen av min vandring mot Kashgar. Som vanligt började jag där jag slutade sist, i Donghulin, en by ett stycke väster om platsen där jag senast såg hur man lastade sand på mulåsnor för transport över berget. Jag trodde att jag var på väg att lämna Västra bergen bakom mig. Det såg ut som om landskapet planade ut. Nu visar det sig att det var en förhastad slutsats. Det dröjer nämligen inte länge innan bergen åter börjar resa sig runt mig. Efter ett tag sicksackar sig vägen uppför en brant stigning till en bergskam på kanten av en djup dal som har spärrats av med en gigantisk damm, Zhaitang-dammen. Utsikten är vidunderlig mot de grönskande bergen som blånar bort i fjärran på andra sidan. Jag gör reflektionen att denna väldiga damm rimligen är alltför väl tilltagen för traktens behov. Kanske är den en reserv för det stora Beijing, eller är den en del av en storvulen framtidsplan? Som vanligt möter jag mest leenden och vänlig nyfikenhet längs vägen. Ett par bilar stannar och frågar mig, litet bekymrat, om jag vill ha lift. Och just när jag står och njuter av utsikten över Zhaitang-dammen på en rastplats längs vägen dyker mannen som undrar vart jag är på väg upp. Men det var inte bara vänliga leenden jag fick uppleva den här dagen. Från Pingguoyuan tog jag buss 929 för att komma till Donghulin. Jag fick vänta ganska länge på busshållplatsen, och när bussen väl an24
lände, så utspelade sig en mycket kinesisk scen. Alla skulle på bussen samtidigt. Man trängde sig rakt fram mot den enda dörren, utan någon som helst köordning eller mänsklig hänsyn. Trycket blev nästan outhärdligt. Gamla och svaga knuffades obönhörligt åt sidan. Jag är ganska stark i kroppen och kan använda mina armbågar om så behövs. I den här situationen gjorde jag just det och kom in i bussen som en av de första. Men roligt var det inte. På ungefär samma sätt är det på återresan, med den skillnaden att bussen redan är fullsatt då jag tränger mig på i byn Qingshui tillsammans med andra passagerare. Så det blir två och en halv timmas resa stående i en alltmera fullpackad buss, där människor klänger över varandra, hänger på varandra och alla försöker tillkämpa sig så mycket plats som möjligt. Inga av de många unga som tidigt har fått sittplats reser sig för gamla och svaga. Till råga på eländet har ett gäng välfestade tjuguåringar lagt beslag på de främsta stolsraderna, varifrån de underhåller resten av bussen med tjo och tjim. Det är ju söndag eftermiddag och de har tydligen varit uppe i bergen och haft kul. Ett par av flickorna har fått mer förfrisk ningar än de tål och börjar med tiden spy, först inne i bussen, sedan utanför, efter att chauffören gjort ett nödstopp. Atmosfären i bussen blir än mer förtätad när några grabbar längst bak börjar röka. Chauffören ropar pliktskyldigt att det är förbjudet att röka i bussen och, som enda passagerare, utmärker jag mig genom att skälla på dem. Anledningen till att jag fördjupar mig i de här detaljerna är att de representerar en del av kinesisk verklighet som ofta förtigs eller som många utlänningar inte ser så mycket av. Ändå är det så här det går till, inte bara när man en söndag åker lokalbuss i Beijings utkanter. Kinesisk vardag består till stor del av att trängas, konkurrera om möjligheter och utrymme, och att inte släppa någon före sig om man kan förhindra det. Den engelske filosofen Hobbes menade att människan i sitt naturtillstånd är alltigenom egoistisk. Hon kämpar hänsynslöst för sina egna fördelar och sin egen bekvämlighet. Det är allas krig mot alla. För de tankarna har Hobbes skällts för både cynisk och okunnig. Om kritikerna skulle ha fått tillfälle att pröva på litet kinesisk bussverklighet och annan vardagsträngsel skulle de kanske börja bli mera väl villiga mot den engelske filosofen. Ibland reflekterar jag över varför den här kinesiska verkligheten 25
vanligen lyser med sin frånvaro i skildringar av livet i det här landet. Det är kanske för att man vill undvika att ta upp något som är pinsamt, något som man fruktar kan leda till fördomsfulla omdömen? Ändå är det här tveklöst en mycket påtaglig och vardaglig kinesisk verklighet. Om något är fördomsfullt är det väl snarare att sopa det under mattan och inte försöka förstå det i ett mänskligt perspektiv. Det är nämligen det jag tror att man både måste och kan göra. I buss kön ser jag smått panikslagna människor som kämpar för livet, eller åtminstone för att få en liten egen plats i tillvaron. Och då kan man inte bry sig så mycket om andras bekvämlighet.
DAG 5: QINGSHUI–KONGJIAN »Utlänningar kan inte bo här!« utbrister den unga kvinnan och ser nästan förskrämt på mig. Det är den sextonde maj vid femtiden på eftermiddagen och jag befinner mig på ett härbärge i byn Kongjian en bit in i provinsen Hebei. Jag har just anlänt hit på min femte dagsetapp och vill nu få tak över huvudet för natten. »Jamen, jag är ju bara en halv utlänning«, säger jag med ett skratt. »Det hör du väl när jag pratar?« Hennes ängsliga ansiktsuttryck suddas ut och ersätts av ett leende. Så får jag ett rum för tjugo yuan och hör inget mer om utlänningar. Några tvättmöjligheter finns visserligen inte men jag får låna ett tvättfat och kan hämta vatten i köket. Jag startade vid halv åttatiden från Qingshui. Min vän Wang Wenyi hade hämtat mig hemma med sin bil redan 5:30 på morgonen och det tog oss två timmar att komma till Qingshui. När jag började vandringen från Qingshui såg jag en skylt som tillkännagav att det var 25 km till Hebei. Det blev till att börja med en fortsatt vandring genom det bergslandskap jag vid det här laget har vant mig vid: en slingrande väg genom en kuperad terräng med branta bergssidor på bägge sidor. Av och till skuggas vägen av alléer av höga träd och därutanför utbreder sig mestadels välskötta fält, inramade av långa breda murar av staplad sten. Det är väl sten som bönderna under århundraden har plockat upp ur jorden för att göra den mera odlingsbar. Jag tror att till och med smålänningar 26
skulle bli imponerade av den arbetsamhet som dessa murar vittnar om. Bitvis påminner landskapet med dessa alléer och stengärdsgårdar om Provence. Det är kargt men ändå mjukt och välkomnande. Som tidigare är det också lätt att ha kontakt med människor längs vägen. Alla verkar vänliga och öppna. Vi det här laget har jag lärt mig att samtalen med dem jag möter nästan undantagslöst inleds med en speciell fråga: »Bu zuo chele ba? Åker du inte buss?« – eller bil, motorcykel eller till och med cykel; che betyder ungefär »fordon« till motsats till apostlahästarna. Det kan ju verka litet enfaldigt eftersom det ju är alldeles uppenbart att jag inte gör det, men jag förstår att det är en vänlig hälsningsfras, liknande den traditionella: »Chile fan meiyou? Har du ätit?«. Det är helt enkelt ett sätt att visa omtanke om den andre och hans välbefinnande. Därför svarar jag i samma anda: »Bu zuo che, zoubu! Nej, jag åker inte bil, jag går!«. Och efter den ouvertyren kan vi så övergå till att prata om annat, vart jag är på väg, varifrån jag kommer, var de kommer ifrån, vad de sysslar med och mycket annat. Förvånande snabbt lär jag mig på det viset mycket om människorna jag träffar och trakten jag vandrar igenom. Jag hoppas att de också får viss förståelse för mig och varför jag är ute och går längs riksväg 109. Ändå tycker de att mitt vandrande är litet märkligt. När jag säger att jag ska gå till Datong blir de helt förbluffade och skjuter för säkerhets skull in en fråga till: »Va? Datong i Shanxi? Dit är det ju väldigt långt!«. »Ja«, bekräftar jag, »Datong i Shanxi«. För att inte konstra till det alltför mycket undviker jag i allmänhet att nämna mitt slutmål, Kashgar. Här ute på den nordkinesiska landsbygden är ett sådant vandrande som det jag ägnar mig åt något helt obekant. Möjligen kan det associera till sägner om munkar och forna hjältar som har vandrat till främmande platser av religiösa eller patriotiska skäl. Annars går man väl bara till åkern eller nästa by. Dessa vardagliga, avspända och opretentiösa samtal överträffar med råge det jag hoppades få uppleva innan jag gav mig ut på den här vandringen. Efter närmare tre timmar kom jag fram till 929:ans ändhållplats vid 27
foten av Lingshan, »andeberget«, som är berömt för sina gamla tempel och sin vackra natur. Där tog jag lunchrast och passade på att fylla på min fältflaska med färskt vatten i en liten affär. På så sätt träffade jag också tre ungdomar som väl var på utflykt till Lingshan. Nu förklarade jag för en gångs skull att målet för min vandring är Kashgar. »Kashgar – i Xinjiang?!« utbrast de med gapande munnar. »Ja, Kashgar i Xinjiang«. De blev väldigt imponerade. Jag fick omedelbart något av stjärn status och fick lov att ställa upp med dem för fotografering. Det slår mig att det här är ganska typiskt kinesiskt, både förtjusningen att träffa en »stjärna« och deras snabba, godtrogna, accepterande av min deklaration att jag skall vandra till Kashgar. Det skulle ju mycket väl kunna vara en skrytsam bluff. När jag hade lämnat länken till Beijing, buss 929, bakom mig började vägen snart sega sig upp för slingrande krökar i ett alltmera vilt berglandskap. Snart upptäckte jag en för mig tidigare okänd yrkesverksamhet, att kyla bromsskivorna på de stora kollastbilarna med vattenspolning. Här och där efter vägen finns små primitiva spolningsstationer där bromsarna spolas så att det ångar. När jag reflekterade över anledningen till det började jag inse att jag hade en lång och tung bergsbestigning framför mig. Så blev det också. Vägen slingrade sig fram mellan bergssidorna, men ständigt uppåt. Gång på gång trodde jag att den skulle plana ut men när jag kom runt nästa krök uppenbarade sig ofelbart en nytt långt motlut framför mig. Det kändes som om jag var på väg mot månen. Till råga på eländet började det också blåsa, motvind, och ju längre upp jag kom desto hårdare blev blåsten. Det var tungt. Jag började känna mig litet desperat och förstod vad en av bromsspolarna menade när han uppmanade mig att ta mig över berget så snabbt som möjligt, före mörkrets inbrott. Mitt stretande uppåt i motlut och motvind tydliggjorde också ett historiskt perspektiv för mig. Västra bergen är en utlöpare av bergs massivet Taihangshan som sträcker sig upp mot Mongoliet och det asiatiska inlandets slätter och öknar. I det här området har de jordbrukan28
de hannerna1 och de nomadiska ryttarfolken från stäpplandet genom historien kämpat om makt och inflytande. Bergen och dalarna ruvar på otaliga sägner och hjältedater. Med ens insåg jag vilket formidabelt hinder dessa berg måste ha varit för nomaderna och deras hästar. Och mitt i alltihop såg jag plötsligt rader av blommande syrener planterade längs vägen. Det var litet surrealistiskt – som om den svenska våren plötsligt fallit ned här på berget på vägen mot Hebei. Men till slut, vid tretiden, nådde jag ändå krönet på bergskammen och gränsen mellan Beijing stad och provinsen Hebei. Vinden hade nog stormstyrka däruppe, och det var nästan svårt att hålla sig rak. Jag kände mig som Hillary och Tensing, de två första människorna på Mount Everests topp. Utsikten var magnifik, speciellt åt väster, in över Hebei. De grönklädda bergen rullade bort mot horisonten. Jag tyckte att världen låg för mina fötter, inte minst därför att jag insåg att det nu skulle bära utför. Längs vägen nedför andra sidan av berget kunde jag också beundra balanskonsten hos bergsgetter som betade i de branta stupen mot dalarna långt där nere. De klättrade till och med upp i buskarna som sticker ut över stupen för att komma åt löven. Strax före fem nådde jag så fram till Kongjian, den första byn i Hebei. Namnet betyder just det som byn ser ut som, nämligen »dalgång«. Den är som ett nybyggarsamhälle i den amerikanska Västern på den tiden det begav sig där: en huvudgata med två rader hus och mycket enkelt, till och med primitivt, och ganska skitigt. Härbärget jag klev in på är ett av tre längs huvudgatan. Enligt min stegmätare har jag under dagen avverkat trettioen kilometer men en av gubbarna på härbärget menar att det är trettiofem kilometer till Qingshui. Det här är det kinesiska samhällets absoluta gräsrotsnivå. Det känns mycket längre från Beijing än de geografiska tolv mil jag vid det här laget har tillryggalagt. Efter en enkel middag i härbärgets restaurang drar jag mig tillbaka för en tidig kväll medan en bröllopsfest tar över både restaurangen och resten av härbärget. 1 Se bakgrundsinformationen i »Kineser?«, s. 692.
29
DAG 6: KONGJIAN–YECHANG »Trettioåtta kilometer«, säger den unga kvinnan som serverar två stekta ägg och några skivor vattenmelon åt mig. »Nej, det är tjugoåtta«, invänder en man som sitter och dricker té vid ett annat bord. »Är det inte trettiofem?« föreslår en annan som just kommit in genom dörren från landsvägen utanför. Det är tidig morgon, strax efter sex, i restaurangen på härbärget i Kongjian. Jag har satt mig för att äta frukost och passar samtidigt på att skaffa litet väginformation inför dagens vandring. Jag vaknade redan vid fyratiden då byns tuppar började gala och låg sedan en stund och lyssnade på hur byn vaknade upp. Så satte jag mig på sängkanten och studerade min karta och kom fram till att en by med namnet Yechang nog var ett bra mål för dagens vandring. Enligt kartan löper en järnvägslinje förbi Yechang så jag tänkte att man kanske kan ta tåget därifrån till Beijing. Och nu undrade jag hur långt det kunde vara till den byn. När jag hör de olika svaren inser jag att folket i Kongjian inte har någon klar uppfattning om hur långt det är till Yechang. Tydligen är det inte vanligt att åka så långt bort. Men avståndet verkar vara någonstans mellan 25 och 40 kilometer och det bör jag hur som helst kunna klara av under dagen. Vid sjutiden är jag åter ute på 109:an med kurs västerut, mot Yechang. Det är en kylig morgon och dessutom blåser det, motvind förstås. Jag beklagar att jag inte har tagit med mig en jacka men det är ändå tur att jag har en skjorta med lång ärm. Vägen börjar på nytt djävlas med att bortom varje krök hitta nya motlut att slingra sig upp för, samtidigt som den fortsätter sitt lömska samarbete med motvinden. I maskopi med vägen sätter vinden gång på gång in sina attacker just på de där långa, ihärdigt stigande backarna som aldrig tycks ta slut. Men jag viftar bort den irritationen och njuter i stället av det fortsatt dramatiska landskapet: branta bergssidor på bägge sidor om vägen och en förvånande vild natur. Det är inte så mycket trafik, mest stora, tunga kollastbilar som dundrar fullastade från väster mot öster och som skramlande tomma susar förbi i den andra riktningen, tillbaka mot gruvorna i Hebei och 30
Shanxi för att hämta mera energi åt de omättliga fabrikerna i kust områdena. Det slår mig att jag rör mig genom en av den kinesiska samhälls omvandlingens många pulsådrar. Sådana här kollastbilar dundrar säkert fram längs många vägar, inte minst här uppe i norr. Samtidigt rullar oräkneliga långa tågsätt med kol på samma sätt från väster mot öster. Under mina första fem dagar längs 109:an har jag redan upptäckt ett antal nyanlagda järnvägslinjer som tydligen bara är till för koltransporter. Några vagnar för persontransport verkar inte finnas i tågsätten. Som tidigare är det väldigt lätt att få kontakt med människor längs vägen. Jag hälsar på alla jag möter och resultatet blir ofta korta samtal om vart vi ömsesidigt är på väg och, naturligtvis, var jag kommer ifrån. Det här är en ny erfarenhet för mig, trots att jag har bott i Kina så många år. Tidigare har jag alltid färdats med någon typ av mekaniska fortskaffningsmedel, flyg, bil, buss, tåg eller cykel. Då rör man sig snabbare än omgivningen och på en nivå mer eller mindre höjd över den. Då har man inte många spontana och jämlika samtal med vanligt folk. I flygplan, bussar och tåg kan man visserligen umgås med medresenärerna men de är i allmänhet inte alldeles vanliga kineser och de samtalen har nog ofta den röda tråden att vi är just medresenärer. Den vardagliga kinesiska verkligheten är långt borta.1 Då har jag också för det mesta haft något uppdrag, en tydlig avsikt med mitt resande. Det har jag inte nu förutom att jag ska försöka ta mig till fots till Kashgar. De jag möter är också, mestadels i alla fall, helt vanligt folk, i sin vanliga miljö, inbegripna i sina vanliga sysslor. De kommer från fälten med hacka och spade i hand eller de leder sin mulåsna som drar ett lass hö. Vi växlar några ord, de frågar mig om mina förhållanden och jag dem om deras. Våra villkor och förutsättningar är visserligen olika och vi går på landsvägen av olika skäl men när vi står där och pratar finns det ändå en slags vardaglig jämlikhet över det hela: två människor som möts. Åtminstone är det så jag vill se det och jag hoppas att det inte är en rosenkindad fantasi. 1 Jfr. »Att vandra«, s. 690.
31
Och på det viset får jag ständigt lära mig nya saker, och av de mest oväntade lärare. När jag närmar mig en by som enligt min, som det ska visa sig, felaktiga uppfattning enligt de kinesiska skrivtecknen bör heta Taipingbao, »stora fredens fästning«, stöter jag på fyra grabbar i tio–elvaårsåldern. De är sysselsatta med någon upptäckarlek bland pilträden vid sidan av vägen men när de får syn på mig växlar deras intresse. De ropar »hello« och kommer springande och börjar ställa de vanliga frågorna om var jag kommer ifrån, vart jag är på väg och så vidare. Jag svarar och passar på att fråga dem om det här är »Taipingbao«. Jo, det är det, svarar de men drar samtidigt på det. Så fyller en av grabbarna i: »Men det heter ’Taipingpu’«. »Taipingpu»? Min första tanke är att det nog är ett utslag av hebeidialekt, trots att grabbarna ju verkar ha fått lära sig ett bra rikskinesiskt uttal i skolan. För att kontrollera tar jag upp mitt lexikon ur fickan och slår upp tecknet i fråga. Det visar sig att det också kan uttalas »bu« och »pu«, där »bu« är ett namn för en by omgiven av fästningsmur och »pu« helt enkelt ett allmänt nordkinesiskt ord för »by«. Så jag konstaterar att grabbarna har alldeles rätt men gör reflektionen att det ändå är troligt att den här benämningen på byn måste betyda att den ursprungligen omgavs av en mur. Jag frågar om det finns någon gammal mur i byn. »Jo«, svarar en av dem, »det finns en gammal förfallen mur där borta« och pekar bort från vägen. »Ja«, säger jag, »jag såg just att ’pu’ kan uttalas ’bu’ också och att det då betyder ’by med mur omkring’ – viss te ni det?«. Nej det gjorde de inte, men det verkar som att den upplysningen lände dem till eftertanke, åtminstone att den gav mig en del ansikte. »Är du vetenskapsman?«, frågar en av grabbarna. Han tycker kanske att en person som är på väg mot Datong med ett lexikon i fickan måste vara något sådant. Efter ett ögonblicks tvekan svarar jag: »Ja, ett slags vetenskapsman, jag studerar kinesiska och sån’t«. Men det här mötet äger rum i ett alldeles nytt landskap. Efter flera kilometerlånga tunga stigningar har jag lämnat Västra bergens alpliknande dalar och bergstoppar bakom mig och kommit ut i ett nordkinesiskt landskap med vida horisonter som jag känner väl igen från fotografier och filmer. Liksom Västra bergen är det ett mäktigt, storvulet, landskap. Med sina böljande mjuka bergsryggar som blånar av bort mot horisonten 32
påminner det en hel del om den norrländska fjällvärlden. Men när man tittar närmare ser det väldigt annorlunda ut, och mera dramatiskt. Den stora skillnaden är att det kinesiska landskapet har formats av stora avlagringar av »lössjord« – på kinesiska huangtu, »gul jord«. En annan svensk, geologen »Kina-Gunnar« eller Johan Gunnar Andersson, ägnade för snart hundra år sedan mycket tid åt att studera dessa märkliga formationer. Hans förklaring – exempelvis i boken »Den gula jordens barn« (Stockholm, 1932) – är att de bildades för länge sedan, under »eolisk tid«. Ett fint stoft fördes då av vinden från de stora ökenområdena i Asiens inre in över det som nu är norra och mellersta Kina, »och på alla de platser, företrädesvis i dalgångar och bäcken, där vindstyrkan minskades, sjönk det av vinden burna stoftet till marken och växte under århundradenas lopp till ett täcke av flera tiotals meters mäktighet, ett täcke som på många håll helt dolt under sig de ursprungliga landformerna« (s. 160 f). Så det är lössjorden som har satt sin prägel på detta landskap och resultatet är mäktigt och särpräglat. Det beror på den här jordens speciella egenskaper. Den är, enligt Kina-Gunnar, »ett grågult stoft, som i regel ej visar någon lagring, men som däremot lätt förklyftas i lodrät led och har en förunderlig förmåga att stå kvar i lodräta branter«. Lössjorden släpper lätt genom vatten, som därför sjunker till botten av avlagringarna och ger upphov till en vertikal erosion. Det är denna process som har skapat »lösslandskapets underliga och ytterst fantastiska topografi: de smala ravinerna med sina lodrätta väggar och samma djup ända in till innersta delen, de fristående öarna och borglika pelarna och ej minst de bräckliga valven och bågarna« (s. 158). Man kan tillägga att lössjorden inte bara har format det här landskapet; den har också format betingelserna för människans liv i det här området. Där lössjorden har möjliggjort odling breder åkrarna ut sig. Där den har lagt hinder i vägen får odlingen göra halt. Dessutom är det lätt att gräva stabila grottor i lössjordsväggarnas branter. Därinne blir det svalt på sommaren och ganska behagligt på vintern. Så det är på det viset man har inrättat sig i de här trakterna sedan urminnes tider. När jag fortsätter framåt längs 109:an är det alltså det här landskapet som breder ut sig runt mig. Gång på gång stannar jag upp, med hjärtat litet grand i halsgropen, och blickar ned i de hisnande raviner som Kina-Gunnar beskriver. Men framför allt känns det överväldigande, som Västra bergen men på ett helt annat sätt. 33
Vid halvtvåtiden når jag fram till mitt mål för dagen, Yechang. Det är en betydligt mindre ort än jag väntat mig, men här finns ändå en restaurang och ett härbärge som erbjuder möjlighet till övernattning. Däremot visar det sig att den järnväg som löper förbi Yechang inte används för persontrafik. Den är till enbart för koltransporter från gruvor längre söder- och västerut. Eftersom det i stället går minibussar härifrån till järnvägsstationen i Guanting där man kan ta tåget tillbaka till Beijing så gör jag det, med tanken att min nästa dagsetapp skall börja just i Yechang. Avståndet från Kongjian till Yechang, enligt milstolparna längs 109:an, visar sig vara 27 km. Tågresan tillbaka till Beijing blir ett uthållighetsprov. Tåget var helt fullpackat, både med sittande och stående passagerare, redan då det anlände till Guanting. Det blir två och en halv timmes sardinburkstransport till Beijings västra centralstation. Men den påfrestningen lättas upp av trevliga och roande samtal med de kinesiska medresenärerna.
DAG 7: YECHANG–TAOHUAZHEN »Vi skulle inte kunna gå så långt, en bit på vägen kanske, men inte så långt.« Det är på kvällen fredagen den 22:a maj och jag befinner mig i Yechang på Mingxing Jiudian, »den klara stjärnans hotell«, där jag har tagit in för natten inför min fortsatta vandring nästa dag. Värdshusvärden Li Youhe ser på mig med en blandning av förvåning och respekt och de övriga åhörarna, hans fru, dotter, en piga, kocken och ett par nattgästande lastbilschaufförer, nickar instämmande till hans omdöme om min plan att vandra till Datong. »Ni svenskar måste vara ovanligt oförvägna och starka«, fortsätter Li. »Men i morgon ska jag faktiskt köra till Datong för en affär«, lägger han till. »Du kan få åka med om du vill.« Jag avböjer vänligt och upprepar att jag faktiskt vill vandra dit. »På det viset ser jag så mycket mera och det är det jag vill.« Jag lämnade Beijing med tåg vid tretiden och bytte till en lokalbuss i Guanting för vidare transport till Yechang. Den här gången hade jag sittplats på tåget som heller inte var så fullpackat som förra gången och 34
resan blev därför behaglig och avkopplande. Det var intressant att se Västra bergen ur ett annat perspektiv samtidigt som järnvägen också till stor del har en annan sträckning än riksväg 109. Det jag på så sätt såg bekräftade mina tidigare intryck: de här bergen är dramatiska och kraftfulla, ibland överväldigande. Området måste vara en stor resurs för framtida utveckling av turism. Idag finns egentligen inte mycket sådant här, mest en del sporadisk lokal kinesisk turism, men det kommer säkert vad det lider. Som vanligt i Kina är affärerna inte långt borta. Li Youhe är en lokal entreprenör med ambitioner. Han ber om mitt visitkort och säger att han skall kontakta mig när han kommer till Beijing nästa gång. »Vi kan nog hitta på något tillsammans här«, förklarar han. »Nu har vi ett kalkbruk som går bra men det finns goda möjligheter att investera i annan verksamhet. Kom hit igen så ska jag introducera dig till den lokala regeringen.« Jag frågar om namnet på den landsby som Yechang ingår i, Wofosi, som betyder »den liggande buddhans tempel«. Finns det ett sådant tempel här i trakten? »Det gjorde det, förr«, säger Li. »Det var stort och gammalt och var förlaga för den liggande buddhans tempel i Beijing. Men det revs och förstördes helt under kulturrevolutionen. Nu finns bara ett par små hus kvar.« »Vilka gjorde det«, frågar jag, »rödgardister från Beijing eller personer från trakten?« »Det var lokala aktivister«, får jag till svar. »Allt förstördes och jag vet inte heller vad det blev av den där stora buddhastatyn.« Så även här ute på landet ställde kulturrevolutionen alltså till oreda. Och som resultat saknar landsbyn Den liggande buddhans tempel idag både tempel och liggande buddha. Bara namnet finns kvar. Vad som slår mig under det här kvällssamtalet är annars att mina lokala vänner nästan inte alls kan uttrycka sig på rikskinesiska, putonghua. De talar mest den lokala hebei-dialekten, som för en utlänning från Beijing delvis är ganska svårbegriplig. Den ende av dem som behärskar rikskinesiska i någon större utsträckning är en yngre chaufför från en plats hundra kilometer längre västerut. Han får emellanåt rycka in och reda ut en del frågetecken för mig. Det här hade jag inte väntat mig. Jag befinner mig ju bara femton 35
mil väster ut från Beijing, i det Nordkina som allmänt anses vara hem orten för det språk som är grunden för rikskinesiskan. Att det språket ändå inte har trängt igenom mera till de här människorna vittnar om att ansträngningarna att popularisera det kanske inte har varit så framgångsrika som man kan tro när man befinner sig i stora städer och umgås med folk i officiell ställning. Dagen därpå fortsätter jag min vandring västerut längs 109:an genom lössjordslandskapet, de små byarna med tegelhus som ligger sammanpressade i dalarna och emellanåt dessa dramatiskt abrupta lössjordsraviner, som om en jätte hade drämt till med en gigantisk yxa någon gång i forntiden. Jag inser successivt att det här området inte är så tätbefolkat som man kanske i allmänhet föreställer sig. Uppfattningen är väl ganska väletablerad att Kina är ett mycket tätbefolkat land och Hebei är ju en av de stora jordbruksprovinserna, så den provinsen borde ju vara tätbefolkad nog, inte minst så här nära Beijing. Men så verkar det inte vara. Här och där frågar jag folk om befolkningen i byarna och de svar jag får är »några hundra« eller »ungefär tusen«. Bara på de största orterna tycks det finnas fler. Så i jämförelse med de verkligt tätbefolkade kustprovinserna, sådana som Jiangsu, Zhejiang, Fujian och Guangdong, så framstår Hebei, åtminstone det område där jag nu vandrar, som nästan folktomt. Det hade jag heller inte väntat mig. Kontrasten mellan riksväg 109 som jag vandrar på och den omgivande landsbygden blir också mer och mer påtaglig. Som landsväg och transportled håller 109:an hög, modern standard. Den är inte på något sätt sämre än svenska riksvägar, kanske till och med styckevis bättre. Och på den far de väldiga kollastbilarna fram, som tjutande projektiler. Landsbygden på bägge sidor tycks i jämförelse stå stilla. Här verkar man leva det lantliga liv man alltid har levt. Det ser enkelt, till och med fattigt, ut. Det är säkert delvis en illusion, förändring är säkert på gång även här. Li Youhe, min värd den gångna natten, driver ju till exempel både värdshus och en transportverksamhet med ett par lastbilar. Men 36
frågan är hur snabbt den förändringen går. När ska människorna i Hebei hinna ikapp provinserna vid kusten i öster? Hur kommer det sedan att se ut här? Och en annan sak, en petitess kanske, börjar sätta myror i huvudet på mig. Här och där längs vägen ser jag övergivna och delvis förfallna eller fallfärdiga hus. Fönster och dörrar är ofta borta och runt omkring ligger diverse skräp och bråte. Det ser ut som om ett krig just har dragit fram här. Ju fler sådana hus jag ser desto flera frågetecken växer fram i mitt huvud. Jag börjar till och med gå av vägen för att titta närmare på rucklen för att bättre begripa vad det är för hus och jag tar bilder av dem för att kunna grunna vidare hemmavid. De flesta husen verkar ha använts som restauranger eller för annan affärsverksamhet. Några har kanske varit bostäder. Det jag frågar mig är hur det kan komma sig att de står där, på det viset. Att den eller den affärsverksamheten inte har varit framgångsrik är ju inte konstigt men varför har man lämnat sina lokaler på det här viset? Hur är det möjligt att göra det? Måste man inte rensa upp efter sig? Ställer de lokala myndigheterna inte krav att man måste riva det som inte längre ska användas? Med tanke på att det som är kvar av rucklen mest är tegelväggar borde det väl också ha ett visst intresse att återanvända teglet. Efter återkomsten till Beijing har jag ställt dessa frågor till kinesiska vänner som har kommit med olika försök till svar men än så länge inte något som verkar helt uttömmande. Att lokala myndigheter skulle ha några speciella normer och rutiner för rivning av fallfärdiga ruckel verkar dock ingen tro. En väninna som själv kommer från landet påpekade att många människor i fattiga områden faktiskt bor i sådana ruckel. De är deras hem. Så myndigheterna kan inte sätta upp normer som skulle döma ut dem som rivningsobjekt. Överhuvudtaget är fattigdomen och knappheten en röd tråd i mina vänners försök att göra rucklen begripliga. Som västerlänning är det lätt att tänka rationellt och glömma realiteterna. Det är också en lärdom. 37
Framåt fyratiden kommer jag till Taohuazhen, »Persikoblomsbyn«. Då har jag avverkat trettiofem kilometer. Det är dags att antingen hitta kvarter för natten eller transport tillbaka till Beijing. Det visar sig att jag har kommit till busstationen och att en långdistansbuss just skall avgå till Beijing. Den hoppar jag på och får så tillfälle att än en gång begrunda vägen jag vandrat under dagen, fast nu i motsatt riktning. Ankomsten till Beijing drygt två timmar senare blir dramatisk. Trots att jag har varit borta från storstaden i bara ett dygn så känns det omtumlande och förvirrande att se alla bilar, de stora, rena avenyerna och motorvägarna, de glänsande skyskraporna och alla välklädda människor som rör sig beslutsamt i olika riktningar. Det karga och fattiga landskapet i Hebei har ätit sig in i mig. Jag inser hur stora klyftorna är i det här landet. Jag har ju bara varit femton–tjugo mil bort från storstaden som jag dessutom är väldigt van vid. Hur ska det då inte vara för de riktiga lantisarna från Hebei när de kommer till Beijing?
DAG 8: TAOHUAZHEN – XIHEYINGZHEN Det har regnat och luften är sval. Himlen, som vanligt härute, är vackert blå. I fjärran ligger ett dis framför bergen. Det ser ut litet grand som skåneslätten. Det är den 28:e maj och jag har just anlänt till Taohuazhen med buss från Beijing för att fortsätta vandringen västerut. Trots att det redan är sent på eftermiddagen har jag bestämt mig för att vandra på så långt jag hinner. Det kommer säkert, på ett eller annat sätt, att ordna sig med nattlogi och annat. I värsta fall finns ju lokalbussar och svarta minibusstaxi att tillgå. Det är skönt att vara ute på 109:an igen. På bussen från Taohuazhen till Beijing efter den senaste dagsetappen blev jag bekant med en man som berättade att han arbetar med driften av en kolgruva i Yuxian, det län som Taohuazhen tillhör. Han förklarade också att det finns många kolgruvor i det här området. Längs vägen ser jag nu det ena kolupplaget efter det andra – stora högar med krossat kol och kolstybb och här och där några enkla hus som väl används för administration. Här samlas kollastbilarna, åtminstone en del av dem, och väntar på sin tur att lasta. När jag vandrar framåt och allt längre västerut gör jag också reflektionen att omgivningen börjar se alltmera välmående ut. Det är ingen 38
Anteckningar från en vandring genom kina Det här är berättelsen om ett unikt äventyr. Mellan mars 2009 och november 2011 vandrar kinaveteranen Lars Ellström från Beijing till Kashgar i Centralasien. Han avverkar mer än 500 mil genom fattiga byar och nybyggda ”boomtowns”. Framför allt pratar han med de han möter: bönder, herdar, företagare, chaufförer, kristna, muslimer, skolbarn, lärare och ättlingar till Djingis khan. Det är ett Kina som skiljer sig mycket från den konventionella bilden av en framväxande ekonomisk supermakt. Här pågår kulturell och politisk expansion. Minnesmärken byggs om, inte bara för att stimulera turismen utan också för att passa en ny historieskrivning. Till och med ortsnamn ändras. Etniska massakrer blir ”pacificering”. Men under ytan sjuder missnöjet. Det är inte bara ett tillväxtmirakel utan också ett land delat av djupnande ekonomiska, geografiska och etniska klyftor.
“Om den kinesiska verkligheten förr ansades och lades till rätta för utländska besökare så är den nu på det stora hela precis vad den är.”