Det hördes tunga, väsande andetag. En svart gestalt skymtade längre in i källaren. – Mormor? Inget svar. Hon kanske inte hörde mig. Var det mormor? Hur hade hon i så fall lyckats ta sig nerför trappan?
www.wahlstroms.se
Eviga glömskans allé
Alexa är van vid att klara sig själv. Fast när hennes mamma volontärarbetar i Afrika och bästa kompisen har flyttat så känner hon sig ändå ensam. Den enda riktiga vän som finns kvar är mormor, som hon hälsar på hos ofta. Då träffar Alexa drömkillen Rasmus på en fest. Hon blir kär på en gång. Och han verkar faktiskt gilla henne också. Men det är något som inte stämmer hemma hos mormor. Först avslöjar hon en mörk hemlighet för Alexa. En hemlighet som gör att mormors strandvilla plötsligt känns skrämmande. Sedan läser Alexa om brutala rån på åldringar och hon blir ännu räddare. Hon kan inte skaka av sig känslan av att någon smyger runt utanför mormors hus. Kanske till och med har varit inne i det. Vad händer egentligen i det stora huset vid slutet av allén? Ser mormor spöken eller är det Alexa själv som börjar bli galen?
Eviga glömskans allé
ISBN 978-91-32-16093-6
Jacobsson_eviga_glomskan.indd 1
2013-04-03 10:01
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 2
2013-04-08 09:02
Eviga glĂśmskans allĂŠ
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 3
2013-04-08 09:02
Till mamma
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 5
2013-04-08 09:02
Prolog Det var som om en orkan hade härjat i den gamla trävillan. I dess spår låg omkullvälta stolar, kläder, papper, böcker, handdukar, lakan, kastruller och krossat porslin och glas. På ett bord med en handvirkad duk stod en skraltig träljusstake. Den var slarvigt rödmålad av ett otåligt barn och dekorerad med vitmossa, manschetter av silkespapper och små tufsiga garntomtar. Ändå hade den gamla kvinnan tänt de fyra ljusen. Hon hade varit på väg att hälla upp kaffet när hon blivit avbruten av dörrklockans klingande toner. I samma stund som hon fick syn på de mörkklädda, maskerade figurerna utanför dörren försökte hon dra igen den. Men de trängde sig förbi henne. Ett kraftigt hammarslag tystade hennes vädjanden om att lämna henne i fred. När de lämnade huset hade ljusen hunnit smälta ner till små stumpar. Lågorna behövde bara slicka de tunna manschetterna över den torra mossan för att ta fyr. Elden slukade duken, flammade upp och bet sig fast i de flortunna gardinerna och klättrade sprakande vidare längs tapeterna. Branden tog snabbt makten över rummet och spred sig flåsande vidare till nästa. Röken tätnade till tjocka ridåer av svart, giftig dimma. Mitt i det dånande eldhavet vaknade den gamla kvinnan till medvetande igen. Hostande och kippande efter luft lyfte 7
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 7
2013-04-08 09:02
hon huvudet från golvet. De silvergrå lockarna fläckades av blod. Det började bli olidligt hett. Hennes ögon tårades och lungorna sved när hon tog sats för att resa sig. En ilande smärta fortplantade sig genast från nacken, genom ryggraden och kroppen vägrade att lyda. Hon skulle inte kunna ta sig ut på egen hand, insåg hon. Och när brandkåren väl kom, skulle det redan vara för sent. Det var dagen före dopparedagen. Om exakt ett dygn skulle hon ha stigit in i sin sons julpyntade villa. Hon tänkte på hans lilla familj, som hon älskade så mycket, på deras julfirande som nu skulle bli förstört. Och på livet som hon gärna hade velat leva några år till. Lågorna närmade sig med rasande fart. Hon försökte resa sig igen, men smärtan nästan sprängde sönder kroppen. Med ett plågat, utdraget kvidande sjönk hon ihop för att möta evigheten.
8
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 8
2013-04-08 09:02
Kapitel 1 Dammsugarbuller väckte mig mitt i en dröm där jag gärna hade stannat kvar. I den var det redan sommar. Jag låg på mormors soliga brygga och lyssnade på de kluckande vågorna. Jag sträckte mig efter mobilen. Halv tio. Det var lördag. Något var fel. Jag kravlade mig upp ur sängen och stack ut huvudet. – Ge fan i att väsnas! Mamma stod precis utanför min dörr, osminkad och med morgonrufsigt hår, men fullt påklädd i jeans och t-shirt. – Äntligen, utbrast hon som om hon hade väntat på mig hela natten. – Vad håller du på med? Jag vill sova. Hon såg på mig med sin försvarsmin. – Jag måste städa undan julen. – Hallå! Prylarna har stått framme över en månad. En timme till spelar väl ingen roll? Hon nickade fundersamt. – Nej, det har du rätt i. Vi äter frukost först, jag menar, när du ändå är uppe. Jag har redan dukat fram. Hennes logik haltade. Det var uppenbart att hennes syfte hade varit att väcka mig. Men varför? – Det har väl inte hänt nåt med mormor? 9
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 9
2013-04-08 09:02
Jag mindes med fasa den natten för ett par år sedan då telefonen hade väckt oss. Mormor hade fått en hjärtinfarkt och vi störtade livrädda iväg till sjukhuset. – Nej, hon mår bra, sa mamma högt för att överrösta motorbullret. Hur så? – Jag bara tänkte … Hon lyssnade inte utan vände sig om och drog dammsugaren efter sig mot köket. – Kommer du nån gång då? ropade hon över axeln. – Får jag inte duscha först? – Eh … Hon stannade i dörröppningen och gungade otåligt som om jag hade föreslagit att vi skulle vänta med frukosten tills i kväll. – Snälla Alexa, vi äter först. – Men jag måste åtminstone få gå på toa! Hon skrattade. – Klart du får. Jag dricker lite te så länge. Hon gick in i köket. – Mamma! ropade jag efter henne. Hon stack ut huvudet med frågande min. – Stäng av den där jävla dammsugaren! Inne på toa funderade jag på vad hon egentligen ville. Hade jag gjort något dumt? Knappast. Jag är faktiskt en onödigt skötsam sextonåring. Jag fixar mitt skolarbete utan tjat och varken super, röker, knarkar eller ens träffar killar. Skulle Kalle flytta in hos oss? Mamma och Kalle hade varit ihop i ett år nu. Han är schyst, inte som hennes förra kille Roberto. Vilket bottennapp! Honom hatade jag. Ändå ansträngde han sig för att få mig att gilla honom. Kanske just därför. Roberto förhörde mig om vad jag tyckte om för mat. Spa ghetti och köttfärssås (det var sant), sa jag och då slet han 10
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 10
2013-04-08 09:02
så att svetten lackade i vårt kök. Fast när maten äntligen var klar – han kokade köttfärssåsen i minst en timme! – ringde Estelle. Vi skulle precis hinna på bio om vi snodde på. Roberto blev jävligt besviken när jag rusade iväg, men hade sparat en portion åt mig i kylen. Jag värmde burken i mikron på kvällen. Medan jag åt satt han och beklagade sig över att spaghettin inte längre var al dente och såsen hade tappat smaken. Och så ville han veta vad jag tyckte. Jag sprutade ketchup över tallriken och sa att det smakade som mammas burksås. Han blev rätt störd. Det andra jobbiga med Roberto var att han gick runt i lägenheten i bara kalsonger. Hans krulliga bröst och det svarta håret ovanför kalsongresåren fick mig nästan att kräkas. När mamma frågade mig vad jag skulle säga om Roberto flyttade in hos oss sa jag rakt ut vad jag tyckte. Att jag hellre ville dö. Hon blev förbannad och tyckte att jag var orättvis som inte tillät henne att vara lycklig. Men hon tänkte faktiskt flytta ihop med Roberto. Då flydde jag storgråtande in i mitt rum och kom inte ut på flera timmar. Till slut blev hon orolig. Hon kom in och frågade varför jag inte ville att Roberto skulle bo hos oss. Jag kastade mig i hennes famn och sa att jag visst ville att hon skulle vara lycklig. Men jag gillade inte att Roberto brukade komma in i mitt rum utan att knacka. Och fast jag stod i trosor och behå stannade han kvar och kollade konstigt på mig medan han kliade sig på sin äckligt håriga mage. Efter den dagen slutade Roberto att komma. Jag hade fruktansvärt dåligt samvete efteråt. Det mesta var ju inte sant. Bara att han var äckligt hårig. Så när Kalle dök upp i mammas liv för ett år sedan be11
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 11
2013-04-08 09:02
stämde jag mig. Han skulle få en chans. För mammas skull. För min egen också. Jag hade sett för många stolpskott hänga efter mamma och insåg att förr eller senare skulle det stå herrskor i vår hall också. Permanent. Hos Kalle har jag ännu inte hittat några dåliga sidor. Han drar alltid på sig jeans och t-shirt innan han lämnar sovrummet. Och fäller ner toaringen. Han gör sig inte till eller låtsas vara intresserad av mig och kommer aldrig in till mig och stör. När jag lämnade badrummet lovade jag mig själv att se glad ut om det handlade om Kalle. Jag gick ut i köket. Det är ljust med vita luckor och en randig fondtapet. Det runda bordet står vid fönstret. Mamma satt och tittade ut på de stora snöflingorna som dansade i luften. På andra sidan gården med den översnöade lekparken skymtade grannhuset, exakt likadant som vårt. Och som de andra ljusbrunrappade trevåningshusen längs Grödingevägen. Hon fortsatte att titta, som på något nytt och sensationellt. Ändå hade hon suttit med samma vy framför sig i över tolv år. Kanske ville hon vinna tid. Jag hällde upp te i en stor kopp. När jag satte mig började hon plocka osynliga smulor på bordet, hon vippade med foten medan hon drack sitt te och spanade otåligt runt efter ogjorda sysslor. I väntan på att hon skulle säga något skrapade jag tunna lager smör på två fullkornsskivor. Det var hon som hade väckt mig. Hon fick börja. Men tysta leken fortsatte ett bra tag till. Jag hjälpte henne inte på traven. Jag hade ätit upp min ena macka när hon till slut tog sats. – Du, Alexa, det är … nåt jag skulle behöva prata med dig om. – Mm, mumlade jag med munnen full av bröd. 12
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 12
2013-04-08 09:02
Jag ville tillägga att det var helt okej om Kalle ville flytta hem till oss, men jag pratar aldrig när jag tuggar. Det är sjukt äckligt med smulor som sprutar ur munnen. – Jag … ska åka som volontär till Zimbabwe. Hon såg mig rakt i ögonen i väntan på min reaktion. Jag stirrade tillbaka. Inte för att jag blev chockad. Så länge jag minns har mamma varit engagerad i Röda korset, Läkare utan gränser, WRA och allt vad de heter. Hon har jobbat på små medicinkliniker i Afrika och Asien. För tre år sedan var hon nära att lägga av med volontär arbetet. När hon var borta fick jag lunginflammation och var så svårt sjuk att jag hamnade på sjukhus. Då svor mamma på att inte åka iväg igen förrän jag hade flyttat hemifrån. Det löftet lyckades hon hålla i ett halvår. Mitt stirrande berodde snarare på att jag blev misstänksam. Var det något särskilt den här gången? Hon tänkte väl inte att jag skulle följa med? Eller skulle Kalle göra det? – Åker du … ensam? frågade jag. – Ja. Eller alltså vi är förstås ett gäng med läkare och sköterskor. De behövde en barnmorska så … – Hur länge ska du jobba där? – Två månader. – Två månader, upprepade jag. Så länge hade hon aldrig varit borta förut. – Du fixar väl det, Alexa? Hon fortsatte att studera mitt minspel. Jag ryckte på axlarna. – Klart jag gör. Vad var problemet? Hon var borta mycket redan nu, jobbade skift och sprang på de olika organisationernas möten. Mat, tvätt och disk skötte jag ofta själv. Dessutom brukade jag åka över till mormor om jag inte orkade laga mat själv. Och det var rätt ofta. 13
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 13
2013-04-08 09:02
– Det blir som nu, eller hur? fortsatte jag. Mammas ögon smalnade samtidigt som hon rynkade pannan. – Så mycket är jag väl inte borta? Jag valde att inte tjafsa emot. – Vad säger Kalle då? Vecken slätades ut. Hon tittade roat på mig. – Sen när har du börjat bry dig om vad Kalle tycker? Jag ville få henne att sluta flina och fatta att jag faktiskt menade allvar. – Seriöst. Vad sa han? – Inte blev det några jubelrop direkt. – Skit i att åka då. – Vill du att jag ska stanna hemma? – Inte för min skull. För hans. Han kanske inte skulle orka vänta på henne och då skulle jag få dras med någon ny Roberto igen. – Mot honom har jag inga förpliktelser, men du är bara sexton. – Du har ju åkt iväg som volontär sen pappa dog. De irriterade rynkorna i pannan dök upp igen, nu ännu djupare. Eller såg hon ut så numera? Jag brukade inte titta så noga på henne. – Ja, det är ju sant förstås, sa hon och suckade djupt. Hoppas jag har gjort rätt. Du är mitt allt och det vet du, men samtidigt finns det så många kvinnor som har det svårt och behöver min hjälp. – Mamma, jag vet. Åk då! Jag har fixat det förut. Och jag kan vara hos mormor hur ofta jag vill. Jag visste redan i förväg att mormor såg fram emot att träffa mig mer. Hon och jag har alltid varit jättetajta. Morfar är död sedan elva år tillbaka så honom minns jag inte så väl. Det är mormor som har lärt mig att diska, baka och tvätta och 14
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 14
2013-04-08 09:02
att man äter med stängd mun. Och det var hon som tröstade mig, läste sagor och lekte med mig när jag var liten. Mamma såg en aning besviken ut över att jag inte klamrade mig fast vid henne och skrek att hon inte fick lämna mig. Typiskt mamma! Först lovade hon villigt att åta sig ett uppdrag men sedan fick hon dåligt samvete. – Ja, så klart. Fast är det inte bättre att mormor bor här när jag är borta? – Varför det? Jag klarar mig själv och det gör mormor också. Och du brukar inte vara hos henne så ofta, så vad vet du om det egentligen? Det syntes att mamma blev illa till mods. Men jag sa bara sanningen. – Jag ringer henne varje dag, snäste hon. Men nu kommer jag att bo i en avlägsen by. Man kan inte lita på att kommunikationsnätet fungerar som det ska. – Jo, men hur menar du då? Varför skulle mormor plötsligt inte kunna bo i Blomsterbo? – Det ligger ju så ödsligt och hon blir inte yngre. Hon kan ramla, bli sjuk eller rånad. – Rånad? – Sånt händer oftare än du tror. Har du inte läst om alla otäcka rånöverfall hemma hos åldringar? Före jul var det till och med en tant som brann inne. – Va? Tände de eld på henne? – Nja, det vet jag inte, men hon dog av sina skador efter ett brutalt rån. Huden knottrade sig. En flash av min blåslagna mormor liggande på golvet medan maskerade rånare klampade omkring i hennes hus dök upp i huvudet. Jag slog snabbt ifrån mig bilden. – Fast mormor är smart. Hon skulle aldrig släppa in folk som hon inte känner. 15
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 15
2013-04-08 09:02
Mamma gav ifrån sig en lång, djup suck. – Nja. Jag tycker inte riktigt att hon har varit sig själv sen hon ramlade … Mammas visslande mobilsignal klippte av hennes mening. – Camilla Jensen, svarade hon. Tydligen var det ingen kompis. Det var nästan skönt att hon hade blivit avbruten. Jag ville inte höra något skitsnack om mormor. Hon är visserligen över åttio, men hon är ingen åldring. Hon är cool och rolig. Dessutom skulle hon vägra att bo i vår lägenhet. Hon skulle aldrig lämna sina blommor i Blomsterbo. Det där med rånen lät otäckt, men jag var säker på att mamma oroade sig i onödan. Hon var väl som vanligt nojig inför sin resa. Och lite svartsjuk. Mormor och jag har alltid kul ihop. Bäst att gråta en liten skvätt när mamma åkte. Då skulle hon bli nöjd. Medan jag försökte avgöra om mammas samtal skulle bli långt eller kort, tittade jag i smyg på henne. Fast hon är fyrtio plus ser hon fortfarande bra ut. Förut hade hon axellångt hår, precis som jag, men hon klippte det kort för ett par år sedan. Det passar henne. Vi är nästan lika blonda men hon är längre och inte lika smal. Och precis som jag trivs hon bäst i jeans och t-shirt. Många påstår att jag är lik mamma. Inte vet jag. Men enligt Estelle skulle jag kunna vara helt sjukt snygg om jag brydde mig mer, sminkade mig mer och så. Mamma pratade på och verkade helt ha glömt bort mig. Jag gav henne en stund till. Min blick irrade runt och fastnade på fotot av mamma, pappa och mig som liten. Estelle påstår att man inte kan minnas något innan man är tre, men hon har fel. I alla fall minns jag fortfarande det kala sjukhuset och 16
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 16
2013-04-08 09:02
mammas tårar över en man som låg i sängen med slangar inkopplade över hela kroppen. De påstod att han var min pappa fast han inte var ett dugg lik honom. Han bara skrämde mig. Jag minns också tomheten som pappa lämnade efter sig. Det var i den vevan som mormor och morfar började ta hand om mig. Mamma sjönk ner i sin bottenlösa sorg och det tog lång tid för henne att ta sig upp igen. Hon måste ha älskat pappa väldigt mycket. Eller så älskade hon mig väldigt lite, i alla fall mindre än honom. Så tänkte jag. Men vågade aldrig fråga. Ibland är det bättre att inte veta. Mamma pratade vidare i telefonen. Till slut tröttnade jag och slank iväg till mitt rum. Det fanns ändå inget mer att säga. Det skulle knappast ha hjälpt om jag hade bett och bönat. Hon hade redan bestämt sig för att åka.
Jag satt inne i mitt rum och funderade på hur det skulle bli att vara ensam i två hela månader. Förra gången var mamma bara borta i två veckor. Då var jag mest hos mormor, men Estelle bodde hos mig en helg. Det var sjukt kul trots att hennes mamma ringde minst en gång i timmen. Hon trodde väl att vi hade fest och hånglade med okända killar. Hon hade svårt att tro att två föräldrafria tonåringar bara frossade i romantiska filmer, åt godis och drack läsk. Men det gjorde vi faktiskt. Estelle började i Björkhaga när jag gick i fyran. Hon blev placerad i bänken bredvid min och från den stunden var det bara hon och jag. Vi, två boksmarta tjejer som alltid lyssnade på lärarna utan att tjafsa, var som skapta för varandra. 17
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 17
2013-04-08 09:02
Kanske borde vi ha lärt oss att höja rösten ibland. I alla fall Estelle, när hon i höstas fick veta att de skulle flytta till Skåne. Men hon åkte utan att protestera. Det var jag som grät så att ögonen sved. Hon lämnade mig, precis som sina gamla dockor, böcker och annat skräp som hon inte ville ha med sig till sitt nya hem. Sedan dess har det varit ett hål i mig, någonting som fattas. Mamma skulle jag inte sakna på samma sätt. Hon skulle ju komma tillbaka. Estelle hade visserligen lovat att komma och hälsa på. Och vi skulle messa och ringa varje dag. Eller hur! Hon hade inte ringt mig en enda gång. Det var alltid jag som hörde av mig. Och hon började aldrig chatta med mig fast jag såg att hon var online. Det var alltid jag som skrev först. Den här gången skulle jag få klara mig utan henne när mamma var borta. Eller? Plötsligt fick jag en idé. Vi kunde ha det som förra gången. En helg, bara Estelle och jag. Jag ringde henne innan jag hann bli nervös. – Hej, det är jag. Alexa. I samma stund var jag nära att bita av mig tungan. Det var bara två månader sedan hon flyttade. Och hon såg så klart på displayen att det var jag. – Heeej. Hon drog lite på e:na och verkade undra vad jag ville. – Det var ett tag sen, sa jag. Hon snappade upp mitt anklagande tonfall. – Det är så mycket nu, sa hon en aning trotsigt. Hur är det i skolan? – Som vanligt. Tindra har färgat håret svart och Emelie 18
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 18
2013-04-08 09:02
och Wille är ihop. Och vår svensklärare ska ha tvillingar. Hon sa jaha, och oj, men ställde inga frågor. Antagligen brydde hon sig inte längre. Eller mindes inte ens vilka de var. Sedan blev det tyst. Visst hade jag massvis mer att berätta men jag blev osäker på om hon överhuvudtaget var intresserad. – Har ni många prov? frågade jag i stället. – Ja. – Fler än vi? – Typ. – Är klassen bra? – Ja. – Och huset då? Trivs du? – Ja. Jag ställde samma frågor som mamma skulle ha gjort. Estelle svarade med den där artiga rösten som man har när man måste prata med avlägsna släktingar på något kalas. Jag blev helt knäckt, men la inte på. Hon skulle säkert snart bli sitt gamla jag igen och säga att hon tänkte på mig ofta. – Så bra då, sa jag. – Och annars? – Mamma ska åka till Zimbabwe. – Jaha? – Jag blir ensam precis som förra gången. Du vet, när du och jag kollade på film och du sov över. – Mm. – Så eh … kan inte du komma hit? Hon är borta i två månader. Du kan välja vilken helg som helst som passar dig. – Mm, kanske. Hon bytte snabbt ämne och började berätta om sina nya kompisar Lisa och Maja. Nu var det min tur att svara enstavigt. Hennes lama ”kanske” i stället för ”JA!” hade sårat mig. Jag ville skrika att man inte ska lova att hälsa på om man inte 19
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 19
2013-04-08 09:02
tänkte hålla sitt löfte, men lyckades hejda mig. Det kändes så omoget. Hon märkte nog att jag inte var så intresserad och avbröt sig. – Du, jag måste gå, men vi hörs. Jag fick panik. Varför saknade hon inte mig som jag saknade henne? Tvärtom, hon gillade att bo i Skåne! För henne hade det varit hur enkelt som helst att lämna sitt gamla liv. Och mig. – Men du kommer väl? Snälla? Snälla! – Får se. Hej då. Fan! Fan! Fan! Jag svor i mina tankar och skakade mobilen som om det var telefonens fel att Estelle svek mig. Hur pinsam får man vara? Vad fick mig att tigga med min pipigaste röst? Som om mitt liv hängde på henne! Jag klarar mig utan henne, tänkte jag. Jag har skolan, mamma och mormor. Det räcker väl? Med en tung suck sjönk jag ner på sängen. Jag lät ju som värsta enstöringen. Jag måste skärpa mig och skita i Estelle!
20
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 20
2013-04-08 09:02
Kapitel 2 Sedan kom den sista måndagen i januari, det var dags för mamma att åka. Jag tog ledigt från skolan och mormor och jag följde med till Arlanda. Vi åkte pendeltåg. Mormor hade sålt sin bil efter infarkten och mammas bil stod i garaget i Blomsterbo. När mamma hade checkat in stod vi tre i avgångshallens folkmyller och såg tysta på varandra, fast det fanns tusen saker kvar att säga. Mamma blötte ner mitt hår med sina tårar när hon drog mig intill sig och klängde sig fast vid mig som om vi sågs för sista gången. Och hon pussade mig på kinderna så att jag nästan blev skinnflådd. Lite grät jag också. Och mormor. Mammas tårar smittade av sig. Det var nästan en lättnad när hon till slut försvann genom säkerhetskontrollen. Jag blev matt av att bedyra henne att allt skulle gå bra. Efteråt åt mormor och jag lunch i Tullinge centrum. Lunch rusningen var redan över och det var tyst och lugnt på restaurangen. I väntan på vår fisk åt vi sallad från buffén. Först då, när jag satt mitt emot mormor, tittade jag ordentligt på henne. Hon hade inte sminkat sig och det fick henne att se trött ut. Men hon visste väl att hon ändå skulle gråta bort mascaran. An21
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 21
2013-04-08 09:02
nars var hon klädd i grå finbyxor och kavaj som vanligt. Och varenda lock av det silvervita håret låg på plats. Hon är äldre än mina kompisars mor- och farföräldrar, för hon var över fyrtio när hon äntligen fick mamma efter en massa strul med missfall. Mormor blev medveten om att jag tittade på henne. Hon la handen över min på bordet och strök den lätt. – Det ska bli kul att ha dig helt för mig själv igen, sa hon med värme i rösten. Du får gärna bo hos mig. – Jag vet, men då måste jag gå upp en halvtimme tidigare. Vill inte du bo hos mig i stället? Hon drog åt sig handen, slog den i bordet med ett skratt. – Det föreslog Camilla också, men du förstår säkert vad jag tyckte om det? Jag nickade stumt. – Nåja, men på helgerna är du väl hos mig? fortsatte hon. Just då ropade de upp vårt nummer. Jag tog den lilla nummerskylten från bordet och hämtade våra tallrikar. Då fick jag tid på mig att fundera på svaret. Visserligen hade jag inga andra planer, men att erkänna det skulle kanske till och med få mormor att betrakta mig som en loser. Jag ställde tallrikarna på bordet. Mormor tittade belåtet på den stora vita fiskbiten som simmade i grönprickig sås bredvid en hög pressad potatis. – Kanske inte varje helg, sa jag trevande och satte mig igen. Men så snart det snöar kommer jag och skottar. – Då hoppas jag att det snöar varje dag. Men du får komma och gå som du vill. Och du vet ju att hos mig får du alltid riktig mat. Riktig mat innebar köttfärslimpa och köttgryta. Inte mammas linser och tofubiffar. – Jag vet, sa jag. Vi högg in på fisken. 22
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 22
2013-04-08 09:02
– Funkar det bra när du beställer mat från affären? fortsatte jag. – Jadå. Jag behöver inte sätta min fot utanför dörren om jag inte vill. – Fast du får inte semlor från Spaaks. – Nej, det förstås. – Jag köper med mig nästa gång. – Tack, gärna. Hon la ifrån sig besticken och såg allvarligt på mig. – Hördu, gumman, vad tycker du egentligen om att mamma ska vara borta så länge? – Jag fixar det. Och jag menade det. Mormor greppade besticken igen. – Det gör du ju alltid, men ibland tycker jag att hon tänker för mycket på andra och för lite på sina närmaste, sa hon överraskande stramt. – Det är lugnt, mormor. – Mm, sa hon och stoppade in en tugga till. Hennes tveksamhet blev liksom hängande i luften. Varför sa hon inte att det var lugnt för hennes del också? Något tyngde henne. Rynkorna i hennes panna hade blivit djupare. Jag kom att tänka på den där gamla tanten som hade blivit rånad och dött i lågorna. – Du är väl försiktig, mormor, sa jag. Släpp inte in folk som du inte känner. Hon ryckte till. – Har du också sett honom? Jag stirrade på henne. – Ve-vem? Mormor gjorde tankfullt ränder med gaffeln i såsen. – Jaha, jag trodde att du menade … men det är klart, hur skulle du ha kunnat … 23
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 23
2013-04-08 09:02
Hon ritade vidare med gaffeln utan att avsluta meningen. – Vem menar du, mormor? Min röst var gäll. Hon suckade djupt och såg sedan på mig med huvudet på sned. – Det är möjligt att jag såg fel, men jag tyckte att det stod nån utanför mitt fönster. – När då? – Häromkvällen. – Hur såg han ut? – Stor och kraftig. Han såg ut som Anton. Nu rös jag. – Men morfar är ju död! – Det vet väl jag! – Förlåt, jag menade inte så. Men … har du ringt polisen? – Äsch, vad kan de göra? – Köra bort honom. Det är din tomt. – Jag vet inte, sa hon undvikande. Kanske såg jag fel i mörkret. – Men mormor, det låter ju läskigt. Har det hänt fler gånger? Det kan ju vara … Hon drog efter andan och avbröt mig bestämt. – Vet du vad, gumman. Nu pratar vi om nåt annat. – Men … – Kommer du redan på fredag eller ska du träffa kompisar? Det var inte någon mening med att fråga mer. Jag skulle ju snart hem till henne. Det fick väl bli då i stället. Men tanken på att någon hade spanat utanför mormors fönster fick kalla kårar att pila längs ryggraden. Det är ruggigt ödsligt i Blomsterbo trots att grannarnas villor inte ligger så långt ifrån. Men granhäcken, träden i allén och det höga berget skyddar tomten helt från insyn. Det är enbart från sjön man kan se själva huset. 24
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 24
2013-04-08 09:02
För första gången i mitt liv blandades en smula rädsla in i min längtan till Blomsterbo. Vad kunde mormor och jag göra om någon gav sig på oss? Absolut ingenting! Fast kanske hade hon ändå bara sett fel, precis som hon själv trodde. – Får se, svarade jag.
En timme senare tog mormor bussen hem till Tullinge Parkhem. Jag åkte vidare med pendeltåget till Tumba. Det var mycket folk som klev av på stationen. Det blev trängsel i rulltrappan och jag höll på att bli omkullknuffad i dörren till biljetthallen av en lång kille som försökte hinna med tåget mot Södertälje. Det var måndagsglest i butikerna i köpcentrumet, men på Spaaks konditori var det mycket folk. En grupp pensionärer hade träff och de skrattade och pratade så att det ekade i den stora hallen. Jag slogs av att jag inte hade hört mormor prata om någon väninna på länge. Brukade hon fortfarande åka iväg och fika med sina vänner? Skratten följde mig bort till rullbandet på andra sidan centrumet. De fick mig att känna mig ensam. Ensamheten kändes ännu tydligare när jag kom hem. Den blandades med saknad och frihet. Jag trodde inte att det skulle bli någon skillnad mot alla andra dagar, men jag hade fel. Nu var det bara jag i lägenheten. I två månader! Jag kunde göra vad som helst som föll mig in. Springa ute på nätterna, sova på dagarna och strunta i skolan. Färga håret 25
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 25
2013-04-08 09:02
grönt, äta mig mätt på bakelser, ta hem killar och sälja alla mammas prylar. Mormor skulle inte ha en aning om vad jag höll på med. Hon skulle tro att jag skötte mig, om jag påstod att jag gjorde det. Jag har ju alltid varit snäll och tagit ansvar för mitt liv. I nyfunnen frihetsyra slog jag på radion och fuldansade iväg från vårt högst ordinära vardagsrum med tygsoffa, soffbord och bokhylla till mammas vita sovrum med dubbelsäng, inbyggd skåprad med spegeldörrar och sprakande afrikanska bonader och magiska masker på väggarna. Jag fortsatte vidare till mitt rum. Med säng, skrivbord och en väggbokhylla är det som vilket tjejrum som helst. Efter köket och badrummet hamnade jag i hallen. Där försökte jag mig på sexiga höftrullningar framför helkropps spegeln. Det hade jag aldrig vågat göra förut. Sjukt pinsamt om mamma plötsligt hade slagit upp ytterdörren. Sedan stannade jag, lite andfådd. Och nu då? Med datorn i knäet och fötterna på soffbordet kollade jag vad folk hade för sig. Någon var snuvig, en annan läste till prov, den tredje skulle på toa. Gäääsp. Jag smällde igen laptopen, reste mig och gick fram till fönstret. På gatan nedanför flöt livet på. En äldre kvinna gick med raska steg efter sin tax med en dinglande bajspåse i handen. De bodde i huset bakom oss. Jag kände igen hundens neongula jacka. När jag åt middag tändes lamporna, en efter en, i huset mittemot. I flera lägenheter flimrade teveskärmar. Den vanliga tråkiga vardagen pågick utanför även om min mamma hade lämnat mig för gravida kvinnor och ofödda bebisar i Zimbabwe. Jag funderade på att åka till mormor. Där hade jag i alla fall sällskap. 26
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 26
2013-04-08 09:02
Då kom jag att tänka på mina gamla dagböcker längst bak på hyllan i min garderob. Den första skrev jag när jag var åtta. Det började med en lista på böcker och spel som jag hade fått i födelsedagspresent. Sedan skrev jag att Emma hade varit dum mot mig. Vem sjutton var Emma nu igen? I nästa bok var jag kär i Peter. En hel vecka drömde jag om att han skulle prata med mig. Det gjorde han till slut. Jag råkade knuffa till honom och han skrek ”fan, se dig för”. Efter det var jag inte längre kär i honom. Mer orkade jag inte läsa. Jag la tillbaka dagböckerna, slog på teven och satte mig med datorn i knäet igen. Tankarna gled över till mormor i Blomsterbo och mannen utanför hennes hus. Han som liknade min döda morfar. Jag måste ringa henne. Det tog lite tid innan hon svarade. – Hade du gått och lagt dig? frågade jag. Först då tittade jag på klockan. Hon var över nio. Tiden gick fort trots att man inte hade roligt. – Nej, jag borstade tänderna. Hur går det för dig? – Bra. Fast … jag undrar, nu står det väl ingen utanför huset? – Snälla Alexa! Jag borde inte sagt nåt. Oroa dig inte. Det finns ingen … Plötsligt drog hon häftigt efter andan. Det lät nästan som ett kvävt skrik. – Mormor? Det rasslade till när hon släppte ner persiennen. – Vad är det? – Inget … jag ska lägga mig nu. Gonatt gumman. – Gonatt mormor. Jag gjorde mig också klar för natten trots att det var löjligt tidigt och la mig sedan fylld av motstridiga känslor. Mitt syfte med samtalet hade varit att förvissa mig om att allt var 27
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 27
2013-04-08 09:02
bra med mormor. Nu låg jag i stället klarvaken i sängen och funderade på varför hon hade dragit ner persiennen mitt under vårt samtal. Var det någon utanför huset igen? Jag försökte övertyga mig själv om att det inte var någon fara med henne, men det tog lång tid innan jag till slut lyckades somna.
28
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 28
2013-04-08 09:02
16093_inlaga_Eviga_glomskans_alle.indd 2
2013-04-08 09:02
Det hördes tunga, väsande andetag. En svart gestalt skymtade längre in i källaren. – Mormor? Inget svar. Hon kanske inte hörde mig. Var det mormor? Hur hade hon i så fall lyckats ta sig nerför trappan?
www.wahlstroms.se
Eviga glömskans allé
Alexa är van vid att klara sig själv. Fast när hennes mamma volontärarbetar i Afrika och bästa kompisen har flyttat så känner hon sig ändå ensam. Den enda riktiga vän som finns kvar är mormor, som hon hälsar på hos ofta. Då träffar Alexa drömkillen Rasmus på en fest. Hon blir kär på en gång. Och han verkar faktiskt gilla henne också. Men det är något som inte stämmer hemma hos mormor. Först avslöjar hon en mörk hemlighet för Alexa. En hemlighet som gör att mormors strandvilla plötsligt känns skrämmande. Sedan läser Alexa om brutala rån på åldringar och hon blir ännu räddare. Hon kan inte skaka av sig känslan av att någon smyger runt utanför mormors hus. Kanske till och med har varit inne i det. Vad händer egentligen i det stora huset vid slutet av allén? Ser mormor spöken eller är det Alexa själv som börjar bli galen?
Eviga glömskans allé
ISBN 978-91-32-16093-6
Jacobsson_eviga_glomskan.indd 1
2013-04-03 10:01