Tro
Prolog
Tack för att du kom! Men stå inte där vid dörren, utan sätt dig bredvid mig. Jag är inte farlig, trots att media gjorde allt för att vinkla händelsen och mitt agerande åt det hållet. Nej i sanning, jag var bara ung, mycket ledsen och förbaskat impulsiv. Hela skiten spårade ur helt enkelt. Kom närmare, ännu lite närmare är du snäll. Lite till. Några fler steg bara. Såja. Sådär ja. Du luktar gott, är det något med mysk i kanske? Det brukade jag dutta på mig några droppar av då jag trodde att Frank var i närheten. Herregud, hur ofta sprang jag på honom egentligen? Nu känns det som om du lutar dig lite från mig och det går förstås inte an. Hur ska du höra vad jag viskar då? För en del saker vill jag viska så att ingen annan än du hör. Linnea Jansson från brunnen är här på kortvisit, men hon skvallrar inte. Henne litar jag på. Hoppas att jag tog rätt beslut när jag inviterade dig, hoppas verkligen att du också är en att lita på. Jag tror det, ja jag väljer att tro det så nu backar vi bandet. Håll min hand är du snäll – tack!
1.
Månen hade sedan länge påbörjat sin strävsamma vandring över himlavalvet och rullgardinen hängde på sned över vissnade pelargoner. Jag såg på mamma. Hon låg i sängen och flaskan var halvt urdrucken, men hon hade fortfarande kläderna på sig och det var inte bra. ”Sov nu, Rakel”, mumlade hon och försökte sätta sig upp, men kom snett och var nära att falla ur sängen. ”Fan också, sängen rörde på sig. Såg du det? Hur den krängde till och försökte kasta av mig?” ”Nä, jag tittade på annat”, sa jag. För det hade jag lärt mig var bäst att säga när mamma fick för sig konstigheter. Hon hostade till, slog sig för bröstet och andades därefter ut i en långdragen suck. ”Vill du höra en sång, Rakel, visst vill du det?” Det ville jag inte alls. För då skulle hon upp igen och klä ut sig och sitta på pallen. Ha golvlampan riktad som en strålkastare mot sig, medan jag själv måste sitta alldeles tyst och rak i ryggen och klappa på precis rätt ställe. Men jag hade lärt mig vad som var bäst här också.
”Ja, gärna.” ”Då lyssnar du ordentligt, så jag slipper bli förbannad och ledsen och besviken. Du vet hur mycket jag hatar att bli upprörd så här på kvällen.” Jag nickade, varpå hon vältrade sig ur sängen med en duns och gick ostadigt ut i köket och förberedde sig. Det slamrade och klirrade och kluckade ur en flaska och jag visste att förberedelsen skulle ta en stund. ”Snart klar”, ropade hon från köket, medan jag tittade på tapeten med de röda rosorna. Blommorna var vackra, men stjälkarna fulla av stora taggar. De kunde slita sig loss från väggen och skjuta rakt in i hjärtat på mig om jag råkade somna. Det hade mamma själv berättat. Men nu var mamma klar och föreställningen skulle alldeles strax börja, så jag rätade på ryggen och gnuggade bort tröttheten ur ögonen. ”Är salongen fullsatt?” frågade hon. ”Oh ja, alldeles till sista bänk”, svarade jag. Då skrattade mamma högt för sig själv och sköt upp dörren som avdelade sovrummet från köket. Hon vinglade till över tröskeln, men klarade ändå att ta sig över och komma upp på pallen utan att ramla. Ibland hände det att både hon och pallen for omkull och det såg väldigt roligt ut. Fast då gällde det att inte skratta. Absolut
inte skratta eller ens dra på munnen för då blev mamma mycket arg och ledsen och besviken. Men allt gick som det skulle och mamma bar som vanligt sin fina, blonda peruk på huvudet. För den hon egentligen var, hade ljust och lockigt hår och hette något knepigt. Maaarilyyynn lät det som, och hon kom från ett stort land som hette Amerika. ”Där vet alla vem jag är och jag tjänar massor med pengar over there.” ”Men varför bor vi då i det här lilla huset?” hade jag undrat en gång. Fast bara den enda gången. ”Snart ska jag tillbaka och uppträda på Metropolitan igen. Sova i de fantastiska sidenlakanen på Ritz och äta rysk kaviar och dricka champagne.” ”Då får väl jag följa med?” frågade jag. ”Den dagen den sorgen”, sa mamma. ”Det är långt till dess. Vi får ta en dag i taget.” Ja, det skulle visa sig vara oöverstigligt längre till dess, än jag någonsin kunde ana. Sen tände mamma en cigarett som satt på ett långt munstycke och blåste sakta ut röken mot taket. Den lade sig som ett skirt täcke över oss alla. Vi som var hennes fantastiska och förväntansfulla publik. Det var förutom jag, en massa kungligheter och rikemän och filmstjärnor. En och annan oljemagnat satt det säkert i publiken också, hade mamma berättat. Pappa däremot var
aldrig där, dels arbetade han nästan alltid, dels tyckte han inte om glitter och glamour. ”Han är på Rockwool, förstår du Rakelspektakel. Det är en fabrik som tillverkar isolering av glasfiberull. Glasfiberull! Det fattar du väl hur den skulle rispa min lena hud som är så van vid silkesmjuka lakan?” ”Ja”, sa jag, utan att veta hur vare sig det ena eller andra kändes. När mamma hade föreställning så blev det som vi i vanliga fall kallade för vårt sovrum, till en jättelik sal med kristallkronor i taket och med enorma strålkastare som alla riktades mot scenen där mamma satt. ”God afton och varmt välkomna alla ni som kommit hit i kväll för att se och lyssna på mig”, sa mamma och lade ena benet över det andra. Slitsen i den korta klänningen lät ritch, ritch och de höga klackarna på skorna ville inte riktigt få fäste kring pallens vänsterben. Men mamma kämpade på, log vackert och plutade med sina röda läppar. ”Jag vet att ni väntat länge på den här stunden och här är jag nu. Underbart lycklig över att få möta er, min fantastiska, helt enastående publik. Ni, och endast ni är orsaken till att jag sitter här på scenen. Tack ska ni ha. Tack allihop för att ni kom”, sa hon, såg sig lite förvirrat om, men kom snabbt tillbaka in i sig själv igen.
”Jag föddes en härlig vårdag som ni antagligen redan känner till. Solen sken och fåglarna kvittrade och det var som om allt och alla väntade på att just jag skulle komma!” Det där begrep jag inte. För mamma fyllde år på själva julaftonen och då var det snö och vinter. Inga kvittrande fåglar alls. Fast det kunde ju vara så att den som hon också var, hon från Amerika, fyllde år just på våren? Men sen sa hon något annat också som jag inte förstod. ”Jag var ett älskat och otroligt efterlängtat barn.” För när mamma och pappa bråkade sa pappa alltid: ”Hur i helvete kan du inbilla dig att din farsa och morsa älskade dig? De svor över dig och önskade livet ur dig så fort de kom åt. Tror du inte att jag själv hörde det?” Efter det brukade de sätta igång att bråka så högt att jag fick gå ner i källartrappan, stänga dörren och hålla för öronen för att slippa höra vad de skrek till varandra. ”Nu tänkte jag sjunga Mister President, är det någon som vill höra den?” frågade mamma och vi skrek jaaa, och klappade så det ekade mellan den enorma salens väggar. Tror till och med att prismorna över oss svajade av upphetsning. Mammas röst var klar och ren. Hon lät som Jenny Lind, hade hennes musikfröken sagt till henne en gång för längesedan. Efter sången tyckte mamma att föreställningen var över och kanade av pallen. Hon såg yr ut och peruken hängde på sned över ena ögat. Kinderna var röda av läppstift.
Det var synd, för mamma var så vacker när allt satt som det skulle. ”Vad tyckte du?” frågade hon efter att ha bytt om och lagt sig i sängen hos mig i vårt gamla vanliga sovrum igen. Nu var hon kortklippt och brunhårig och hette Maj-Britt Wall. Maj-Britt Lovisa Wall. ”Jättebra. Jag klappade så det sved i händerna.” ”Var jag bländande vacker?” ”Som alltid”, sa jag och log mot mamma som log tillbaka för en kort stund. Men strax därpå stelnade hennes leende och hon fick tillbaka sin gamla och djupa rynka mellan ögonbrynen. Hon suckade tungt och irrade runt med blicken i taket. Månen sken fortfarande svagt in genom den halvt hissade rullgardinen. Någon annan ljuskälla hade vi inte. ”Alltid så förbannat kallt och mörkt i det här landet”, sa hon. Varför blev jag åtminstone inte född i den amerikanska södern och döptes till Scarlett O´Hara?” ”Jag vet inte.” Mamma hade varit och sett Borta med vinden och efter den filmen drömde hon sig ännu oftare bort. Maaarilyyynn framför strålkastarna om kvällarna och Scarlett O Hara när hon var med mig om dagarna. Var Maj-Britt höll hus under tiden, kunde jag inte riktigt lista ut. ”Kommer han hem någon gång, min älskade Rhett Butler?” ”Ja. Det gör han nog snart”, sa jag.
”Hämtar mig. Gör allt bra igen.” ”Visst mamma.” Jag nickade och försökte tänka på något annat. Men det var alltid så svårt, när jag inte kunde hitta mig själv, för allt som stod i vägen och var hennes. ”Men ta för helvete ut tummen ur munnen och bete dig inte som en jävla liten skitunge”, skrek mamma plötsligt. ”Förlåt”, fick jag fram och stoppade in tummen mellan benen så att den inte skulle hamna i munnen igen utan att jag visste om det. Ibland gjorde den nämligen det. ”Vet du att livet går att likna vid en gummisnodd. Vågar man spänna den tillräckligt hårt och släppa så kan man flyga hur långt som helst. Alltså hur långt som helst. Men är man en feg liten mus som far din, då får man gå här och harva till ingen nytta. Fattar du vad jag menar?” Jag nickade och hörde på hennes darriga röst att hon snart skulle börja gråta. ”Se här bara. Det skulle vara omöjligt för en karl att ta sig genom all den här snön på gärdet, eller hur? Skit samma hur gärna han än ville och kämpade för att komma hit.” ”Han skulle kunna ta vägen. För jag hörde att de plogade igår kväll.” ”Vägen? Du menar väl inte att en karl av den kalibern skulle ta stora vägen? Och kanske bussen från stan och kliva av här
utanför också. En hjälte som han! Nej, så knäpp i huvudet är väl inte ens du, Rakelspektakel?” Nu var det gråtmilda i rösten borta och ilskan på väg igen och det ville jag inte. ”Nä, det var dumt tänkt”, sa jag därför. Fast jag tyckte att det var en bra idé i alla fall. För bussen kom två gånger om dagen och det var nästan ingen som åkte med så man kunde vara säker om att få sitta. Men den där Rhett Butler kanske hellre stod på sina fötter än satt på ett mjukt säte? Hjältar tänkte nog annorlunda än vi som bodde i en liten röd trästuga på landet. Här, där marken var hård, vinden bitande och snön låg i drivor från tidig höst till sen vår. ”Men nu är jag trött och vill sova”, sa mamma, gäspade stort, lade huvudet på kudden och somnade genast. Jag låg kvar en stund och stirrade i taket och försökte förstå vem jag hade bredvid mig just nu. Nu när hon sov. Var det vackra Marilyn, spännande Scarlett eller hon som pappa och ibland jag, kallade för Maj-Britt? Jag steg ur sängen och ställde mig vid fönstret och tittade på stenen. Den var så hög att man såg ända bort till skogsbrynet ifall man stod på den. Under stenen bodde räven i sin lya. Han bar en blå kappa med fyra gröna knappar och hade runda, stora glasögon på näsan. Ibland tittade han åt mitt håll, bara för att jag skulle förstå att han visste om, att jag såg honom. Men han kom aldrig fram för att prata med mig, och jag ropade inte efter honom heller. Det räckte
med det som var mellan oss. Att vi var vänner och fanns här samtidigt. Efter att ha stått en stund och tänkt på honom lade jag mig, men innan jag somnade så tänkte jag att allt är bra. Allt är bra om man bara tänker riktigt noga på det. Så godnatt Rakel, och sov gott. Alla himlens änglar vakar över dig.
2.
En av våra grannar, de kunde för övrigt räknas på ena handens fingrar, hette Ruben. Han var lång och bredaxlad, hade yvigt skägg och valkiga händer. Ruben brukade nypa mamma i stjärten och fick göra det, sa hon. ”För att i livet måste man lära sig att ge och ta.” Rubens fru hette Lisa. Det var hon som gav oss mjölk och ost, sa mamma till pappa. Som tack för att mamma hjälpt till i ladugården. Mjölkat, utfordrat, sopat golv och plockat ägg. Fast det var förstås inte sant. För mamma var livrädd för kor, äcklades av hönor och avskydde att sopa lika mycket som Lisa avskydde mamma. Ruben och Lisas dotter hette Elisabeth och henne träffade jag bara en gång och det räckte. Det var när hon ropade in mig och sa att jag skulle titta på hennes stora spegel i hallen. För i den kunde man se hela kroppen på en och samma gång. Om man stod på soffan nedanför, alltså. Jag gick in och såg att det hon sa var sant. Man kunde se hela sig själv i den. ”Det är ingen dålig spegel, det här va?” frågade Elisabeth när hon såg min häpna min. ”Från topp till tå kan man se. Alltihop,
precis så som man är just nu. Blir du förvånad över hur du ser ut?” Jag svarade inte på det, för jag var så upptagen med att försöka se mig mätt på mig själv. Magen var rund, kinderna buktade ut som små bollar runt näsan och benen var alldeles krokiga. Såg jag verkligen så ynkligt barnslig ut? Det hade jag aldrig trott! ”Det syns att du inte ens börjat skolan”, sa Elisabeth. Precis som om hon hört vad jag stått och tänkt på, medan jag vridit och vänt mig där framför spegeln. ”Snart ska jag”, sa jag. ”Nästa höst.” ”Hm”, sa hon och log därefter lite snett. ”En sån här fin spegel har väl inte ni råd med där hemma?” Jag kunde bara skaka på huvudet. ”Tänkte väl det. Förresten ska jag visa dig en annan sak.” ”Vad?” sa jag, men ångrade mig genast. För när en så stor flicka som Elisabeth brydde sig om en sådan liten skitunge som jag, då skulle man inte fråga utan bara vara glad åt att hon ville ha en med. ”Kom”, sa hon och gick före ut i deras trädgård. Där hoppade vi över ett staket, kom ut på en äng och stannade inte förrän vi stod framför ett öde hus. Jag hade sett det huset förut, men aldrig på så nära håll. Det var vitmålat, men det mesta av färgen hade flagnat och alla fönsterrutorna var krossade. Som ett riktigt spökslott, tänkte jag och rös trots att det var mitt i sommaren.
”Bor det ingen här?” frågade jag. ”Det ser du väl att det inte gör. Hur tror du det skulle vara på vintern utan fönster eller dörrar?” fnös hon. ”Nä, det förstås”, sa jag och skämdes över min dumma fråga. ”Det bodde folk här. Men så hände det något och då flyttade de. Sen har ingen annan kommit hit. Jag tror att det som hände här var så hemskt att ingen ville köpa huset efteråt. Kom, ska jag visa dig. Den är här borta.” Det sista sa hon på ett sätt så att benen började darra under mig, men jag lyckades ändå hålla jämna steg med henne. ”Där”, sa hon och pekade på ett runt hål i marken. ”Där är den. Under all bråte. Men om du lutar dig framåt så ser du den alldeles tydligt.” Det låg några ruttna bräder kors och tvärs över hålet och jag ville inte alls luta mig framåt för att se bättre. Så jag stod kvar. Plötsligt riktigt rädd. ”Vad är det för nåt?” frågade jag och tog i stället några steg bort från det svarta hålet i marken. ”En brunn ser du väl.” ”Jaha?” Elisabeth suckade, satte armarna i sidorna och såg länge på mig. Sen skakade hon på huvudet, gick fram och stampade till på en av brädorna som bröts av och föll ner. Plask. Långt nerifrån. ”En djup, djup, djup brunn”, sa hon.
”Jaa”, sa jag. ”En väldigt djup brunn.” ”Fattar du inget, eller?” ”Nää.” ”Har du inte hört talas om Linnea Jansson?” ”Nää”, sa jag och kände att jag inte ville veta heller utan helst av allt gå hem. Men hur skulle en liten unge som jag säga det till en stor skolflicka? Elisabeth stönade och såg på mig som om jag inte var förståndigare än deras ladugårdskatt och den var dummare än kossorna, hade hon sagt när vi passerat den förut. Men hur dum jag än var i hennes ögon så hade hon tagit med mig till brunnen för att låta mig veta. Så veta skulle jag, vare sig jag ville eller inte. ”Linnea Jansson satt på den där ställningen. Ja, den där borta som halvt rasat ihop. Hon satt där och gungade och var tretton år och sen gick hon hit och hoppade i och drunknade.” Jag såg bortåt ställningen. Den stod på en liten backe och hade säckat ihop i ena änden. Det syntes att gungan varit grön en gång i tiden, men nu var den mest rostig. Den rörde sig sakta fram och tillbaka i vinden och när den gjorde det gnisslade det i kedjorna som den var hopsatt med. Nackhåren reste sig av ljudet och jag kände hur snabbt hjärtat slog innanför bröstet. ”Men varför det?” sa jag och backade ytterligare några steg. ”De hittade henne inte förrän efter en vecka. Fast det hade nog inte gjort någon skillnad om de hittat henne tidigare, för pappa sa att det här är en brunn som ingen kan ta sig upp ur.”
”Men, om det är det. Varför hoppade hon då i?” frågade jag. Både iskall och genomsvettig vid det laget. ”Tja, säg det”, svarade Elisabeth i det att hon vände sig om och i rask takt gick tillbaka samma väg som vi nyss kommit. Jag sprang ikapp. ”Varför hoppade hon i när hon visste att man inte kunde komma upp igen?” ”Försök att lura ut det själv du.” Jag funderade. Länge. Men hur jag än tänkte så kom jag inte på hur någon kunde göra något så dumt. Och när jag blundade eller såg bortåt det där spökhuset så kunde jag riktigt se hur Linnea gungade, fast gungställningen i själva verket var skymd bakom en stor ek. Hon hade en blåprickig klänning på sig och vita skor och håret var uppsatt i hästsvans med rött sidenband. Hon gungade så högt, så högt och sen satte hon ner benen i marken, stannade farten och gick raka vägen till brunnen och höll för näsan och hoppade i. Trots att det var en brunn som ingen kunde ta sig upp ur! Det var jättekonstigt och väldigt, väldigt hemskt. ”Det kanske blev för varmt där i solen och hon ville bada”, sa jag. ”Hon kanske inte visste att det var en så farlig brunn ändå?” ”Skitunge. Fattar du inget? Hon bodde där. Hon visste.” ”Då måste hon ha ramlat i.” ”Hon dränkte sig, din dummer”, sa Elisabeth och gick vidare med raska steg.
Jag stod som förstenad kvar. Fåglarna slutade sjunga, solen skyldes plötsligt av tunga moln och luften blev så tjock att den var på gränsen omöjlig att få ner i lungorna. Dränkte sig? tänkte jag. Hur då dränkte sig? Dränkte sig med mening? Det kunde väl ändå ingen göra? Nej, det måste ha varit en olyckshändelse. Om det ändå inte var det, åh, vad den lilla flickan måste ha ångrat sig när hon upptäckte att brunnen var en sådan som inte gick att ta sig upp ur igen. Stackars henne, stackars, stackars Linnea Jansson! Det är så mörkt och kallt och ensamt här i brunnen. Gör mig sällskap snälla du. Jag stelnade till, blodet frös i ådrorna och jag såg mig förskrämt om. Vad var det där? Vem hade just pratat med mig? Ingen syntes till, löven prasslade i vinden men annars var det helt tyst runt om. Jag backade nerför kullen, för rädd att vända mig om så att den, om det nu var någon där kunde angripa mig bakifrån. När jag kände gruset från vägen under mina bara fötter sprang jag hem så fort benen bar. Där rusade jag raka vägen ner i källaren och gömde mig längst in i hörnet under potatisförrådet. Ingen visste att det utrymmet fanns så ingen kunde hitta mig där. Jag kröp ihop och lade armarna för huvudet och rabblade: ”Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Var jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.”
Både mamma och pappa läste den bönen för mig ibland. Hon, när hon var vanliga Maj-Britt Wall, och han, när han fått mat, kände sig pigg och ryggen inte krånglade. Men den här gången lade sig inte orden över mig och skyddade som ett stort och varmt täcke. Den här gången kände jag hur någon kom glidande över jordgolvet och kröp tätt intill mig. Jag vågade inte röra mig, vågade inte andas. Nu dör jag, tänkte jag. Nu är Linnea Jansson från brunnen här för att ta med mig ner i vattnet. Du behöver inte vara rädd för jag vill dig inget illa. Mamma, försökte jag ropa. Mamma, mamma Maj-Britt kom och hjälp mig! Men inte ett ljud kom över mina läppar. Jag var bara ett barn, tretton år gammal. Men du…du dränkte dig! Det var en olycka. Jag balanserade på kanten, slant med foten och föll i. Tror du verkligen att jag ville dö? Jag kikade försiktigt fram genom glipan mellan sammanslingrade armar och ben. Såg henne tydligt. Hon satt vid sidan av mig och såg så liten och ensam ut att min egen rädsla kom av sig en aning. Du känns så kall och blöt. Men jag fryser inte. För att du är död?
Hon nickade och sträckte ut handen åt mig, men i samma ögonblick öppnades dörren en trappa upp och jag hörde mamma ropa på mig. ”Rakel är du här nere? Det är mat nu!” ”Kommer”, ropade jag tillbaka och kom snabbt fötter. Jag kände mig inte skräckslagen för henne längre, men obehagligt var det fortfarande. Vi ses. Helst inte. Fast det måste vi, för jag har något väldigt viktigt att berätta för dig.
Baksida:
Trettonåriga Linnea Jansson drunknar i en brunn och hennes ande får ingen ro utan söker upp lilla Rakel. Rakels föräldrar har stökiga liv, så hon placeras på barnhem. Rakel flyr ofta in i böckernas fantasifulla värld. Där finns romantiken, vacker, rättvis och lovande. Något för en sökande flicka att tro på. När Rakel inser att det verkliga livet överensstämmer dåligt med det hon drömt om, går hon och Linnea Jansson från brunnen till en slutgiltig och blodig uppgörelse.
”Träffar mig rakt i hjärtat”, betyg 4/5 (Petra Dessmark, författare) ”Gripande, underhållande & stark!”, betyg 5/5 (Jennies boklista):