9789113021676

livet Keith Richards med

James Fox

Författaren tackar för tillståndet att citera ur följande sånger: ”(I Can’t Get No) Satisfaction.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. © 1965 Renewed, ABKCO Music, Inc. www.abkco.com. ”Get off of My Cloud.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. © 1965 Renewed, ABKCO Music, Inc. www.abkco.com. ”Gimme Shelter.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. © 1970 Renewed, ABKCO Music, Inc. www.abkco.com. ”Yesterday’s Papers.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. © 1967 Renewed, ABKCO Music, Inc. www.abkco.com. ”Salt of the Earth.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. © 1969 Renewed, ABKCO Music, Inc. www.abkco.com. ”As Tears Go By.” Skriven av Mick Jagger, Keith Richards & Andrew Oldham. © 1964 ABKCO Music, Inc. Renewed U.S. © 1992 and all publication rights for U.S.A. and Canada – ABKCO Music, Inc. / Tro-Essex Music Inc. ”Can’t Be Seen.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. Published by Promopub B.V. ”Torn and Frayed.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. Utgiven av Colgems-EMI Music Inc. ”Casino Boogie.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. Utgiven av Colgems-EMI Music Inc. ”Happy.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. Utgiven av Colgems-EMI Music Inc. ”Before They Make Me Run.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. Utgiven av Colgems-EMI Music Inc. ”All About You.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. Utgiven av Colgems-EMI Music Inc. ”Fight.” Skriven av Mick Jagger, Keith Richards & Ron Wood. Utgiven av Promopub B.V. and Halfhis Music. ”Had It with You.” Skriven av Mick Jagger, Keith Richards & Ron Wood.

Utgiven av Promopub B.V. and Halfhis Music. ”Flip the Switch.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. Utgiven av Promopub B.V. ”You Don’t Have to Mean It.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. Utgiven av Promopub B.V. ”How Can I Stop.” Skriven av Mick Jagger & Keith Richards. Utgiven av Promopub B.V. ”Thief in the Night.”

Skriven av Mick Jagger, Keith Richards & Pierre de Beauport. Utgiven av Promopub B.V. and Pubpromo Music.

Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2010 Mindless Records, LLC och Norstedts, Stockholm Originalets titel: Life Originalförlag: Little, Brown and Company, Hachette Book Group Översättning: Linnéa Olsson Omslag: Mario J. Pulice/Miroslav Sokcic Foto: David Lachapelle (framsida), Deborah Feingold (baksida) Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2010 ISBN 978-91-1-302167-6

kapitel två

2@ Växer upp som ensambarn i Dartfords sumpmark. Campingturer i Dorset med mina föräldrar Bert och Doris. Äventyr med morfar Gus och Mr Thompson Wooft. Gus lär mig mitt första gitarrlick. Jag lär mig slåss i skolan och besegrar senare mobbaren på Dartford Tech. Doris vänjer mina öron vid Django Reinhardt och jag upptäcker Elvis via Radio Luxembourg.

Jag förvandlas från korgosse till rebell och blir relegerad.

U

nder många års tid sov jag i snitt två gånger i veckan. Det betyder att jag varit vid medvetande i minst tre livstider. Och innan de livstiderna var det min barndom, som jag kämpade mig igenom längs med Themsen, i Dartford öster om London, där jag föddes. Den 18 december 1943. Enligt min mor Doris föddes jag under ett flyganfall. Jag säger inte emot. Alla fyra läppar är förseglade. Men min första minnesglimt är att jag ligger på gräsmattan i trädgården och pekar på det brummande flygplanet uppe i den blå skyn, och Doris som säger ”Spitfire”. Kriget var över vid det laget, men där jag växte upp var det horisont, ödemark, ogräs överallt – kanske ett eller två av de där märkliga Hitchcock-husen som klarade sig mirakulöst. Vår gata blev träffad av en raket, men vi var inte hemma då. Doris sa att den studsat längs med kantstenarna och dödat alla i huset mittemot. En sten eller två landade i min spjälsäng. Hitler var bevisligen ute efter mig. Sedan gick han över till plan B. Efter det tyckte Doris att Dartford var lite väl farligt, Gud välsigne henne.

Doris och min far Bert hade flyttat från Walthamstow till Morland Avenue i Dartford för att bo nära min faster Lil medan Bert var inkallad.

Lils man jobbade som mjölkbud, han hade blivit placerad där på sin nya runda. När den där raketen slog ner i ena änden av Morland Avenue ansågs

25

inte vårt hus vara säkert längre och vi flyttade in hos Lil. Doris berättade att en dag när vi kom ut från skyddsrummet efter ett anfall så stod Lils tak i brand. Men det var där våra familjer var hopklämda, efter kriget, på Morland Avenue. När jag minns gatan vi bodde på så är huset vi brukade bo i kvar, men runt en tredjedel av gatan var bara en krater, gräs och blommor.

Det var vår lekplats. Jag föddes på Livingstone-sjukhuset, till ljudet av ”faran är över” – en annan av Doris versioner. Jag tror henne. Det är inte som att jag minns vad som hände.

Min mor trodde att vi var på väg till en säker plats när vi flyttade till Dartford. Så hon satte oss i Darenth Valley. Bomballén! Där låg VickersArmstrongs med merparten av sin utrustning och Burroughs Wellcomes kemikaliefabrik, vilket i princip var mitt i prick. Dessutom var det runt Dartford som de tyska bombarna brukade få kalla fötter och bara släppa bomberna och flyga tillbaka. ”För mycket här.” KABOOM. Det är ett under att vi klarade oss. Jag ryser fortfarande när jag hör ljudet av en siren, och det måste komma från när jag satt i skyddsrummet med mamma och familjen. Jag reagerar instinktivt när sirenerna sätter igång. Jag tittar på mycket krigsfilmer och dokumentärer, så jag hör det hela tiden, men det slår aldrig fel.

Mina första minnen är standardminnen från efterkrigstidens London.

Kvarter i spillror, halva gator försvunna. Vissa förblev så i tio år. Det största intrycket jag fick av kriget var bara frasen, ”Innan kriget”. Man hörde vuxna prata om det. ”Åh, sådär var det inte innan kriget.” Annars blev jag inte särskilt påverkad. Jag antar att det var bra att det inte fanns något socker, inga karameller eller godis, men jag var inte så nöjd. Det var alltid ett gissel att få tag på. Lower East Side eller godisaffären i East Wittering, nära mitt hem i West Sussex. Det är det närmaste en langare jag kommer nuförtiden – den gamla godisaffären Candies. Jag körde dit klockan 8:30 en morgon för inte så länge sedan, tillsammans med min kompis Alan Clayton från Dirty Strangers. Vi hade varit uppe hela natten och var sockersugna. Vi fick vänta utanför i en halvtimme innan de öppnade. Vi köpte godisstänger och karameller och lakrits och svartvinbär. Vi tänkte ju inte sänka oss till att fixa grejerna i snabbköpet, eller hur?

26

Bara det faktum att det inte gick att köpa en påse godis förrän 1954 säger en hel del om omvälvningarna och förändringarna som pågår under så många år efter ett krig. Kriget hade varit över i nio år innan jag faktiskt kunde, om jag hade pengar, säga ”En påse sådana där” – knäck och karameller. Annars var det ”Har du ransoneringsboken med dig?” Ljudet av stämplingar. Din ranson var din ranson. En liten brun papperspåse – en minimal – i veckan.

Bert och Doris träffades när de jobbade på samma fabrik i Edmonton – Bert var tryckeriarbetare och Doris jobbade på kontoret – och i början bodde de tillsammans i Walthamstow. Under uppvaktningen innan kriget cyklade och campade de mycket. Det förde dem samman. De köpte en tandemcykel och brukade åka ut i Essex och campa med sina vänner. Så när jag kom till världen satte de mig bak på tandemcykeln så snart de kunde. Det måste ha varit precis efter kriget, eller till och med under kriget. Jag kan se framför mig hur de kör igenom ett flyganfall, plöjer framåt.

Bert där fram, mamma i mitten och jag där bak i barnsitsen, obarmhärtigt utsatt för solstrålarna, illamående av solsting. Det har varit mitt livs historia sedan dess – ”on the road again”.

I början av kriget – innan min ankomst – körde Doris lastbil för ett kooperativt bageri, trots att hon sagt till dem att hon inte kunde köra. På den tiden var det som tur var inte många bilar på vägarna. Hon körde in lastbilen i en vägg när hon olovligt lånat den för att hälsa på en vän, men hon fick ändå inte sparken. Hon körde också häst och vagn med bröd­ leveranser i närheten av bageriet, för att spara på det dyrbara krigsbränslet. Doris var ansvarig för tårtdistributionen över ett stort område. Ett halvt dussin tårtor på trehundra människor. Och det var hon som bestämde vilka som fick dem. ”Kan jag få en tårta nästa vecka?” ”Du fick ju en förra veckan, eller hur?” Ett heroiskt krig. Bert hade ett skyddat jobb som ventiltillverkare fram till Dagen D. Han var cykelbud i Normandie precis efter invasionen och var med om en granatattack där alla hans kompisar dog runtomkring honom. Han var den enda överlevande efter just den lilla räden och det lämnade ett otäckt jack, ett askgrått ärr hela vägen upp längs hans vänstra lår. Jag ville ha ett likadant när jag blev stor. Jag bruka-

27

de säga: ”Pappa, vad är det där?” Och han svarade: ”Det tog mig ur kriget, pojk.” Han hade mardrömmar i resten av sitt liv. Min son Marlon bodde tillsammans med Bert under några år i USA. Han växte upp med honom, och de brukade campa tillsammans. Marlon säger att Bert brukade vakna mitt i natten och skrika: ”Se upp Charlie, här kommer det. Vi är körda! Alla är helt körda! Åt helvete med den här skiten.”

I Dartford är alla tjuvar. Det är genetiskt. Det finns en gammal ramsa som hedrar stans oföränderliga natur: ”Sutton for mutton, Kirkby for beef, South Darne for gingerbread, Dartford for a thief.” (”Sutton för fårkött, Kirkby för nötkött, South Darne för pepparkaka, Dartford för en tjuv.”) Folk från Dartford brukade tjäna stora pengar på att råna diligensen mellan Dover och London längs med gamla Roman Road, Watling Street. East Hill är väldigt brant. Så plötsligt är man i dalen vid Darentfloden. Det är bara en liten bäck, men sedan har man High Street och man måste upp till West Hill, där hästarna drar. Vilken väg man än tar är det perfekt för bakhåll. Förarna stannade inte och tjafsade – Dart­fordavgiften var en del av biljettpriset för att resan skulle kunna genomföras.

De kastade bara ut en påse med mynt. För om man inte betalat på vägen nerför East Hill så slog de larm. Ett pistolskott – han betalade inte – och man blev stoppad i West Hill. Ett dubbelrån. Det gick inte att undvika.

Det blev inte mycket av den varan när tåg och bilar tog över, så runt mitten av 1800-talet började man leta efter ett nytt sätt att föra traditionen vidare. Och Dartford har utvecklat ett ofattbart kriminellt nätverk – fråga bara några av medlemmarna i min stora familj. Det hör till livet.

Det dök upp saker hela tiden. Man frågade aldrig. Om någon precis fått ett fint par diamant-någonting, så frågade man aldrig ”Var fick du de där ifrån?”

I över ett år när jag var nio eller tio, så stoppades jag – Dartford-style – nästan dagligen på väg hem från skolan. Jag vet hur det känns att vara en fegis. Jag kommer aldrig gå tillbaka till det igen. Hur lätt det än är att ta till flykten, så tog jag emot allt stryk. Jag sa till min mamma att jag ramlat av cykeln igen. Hennes svar löd: ”Håll dig borta från cykeln, pojk.” Alla får stryk förr eller senare. Snarare förr. Ena halvan är förlorare, andra halvan är

28

mobbare. Det hade en kraftig inverkan på mig och lärde mig några läxor tills jag blev stor nog att använda dem. Mestadels hur man använder det där som små slynglar har, det som kallas för snabbhet. Vilket oftast betyder ”att springa iväg”. Men man ledsnar på att springa iväg. Det var en ny variant av Dartford-rånet. Nuförtiden har de Dartford-tunneln, med vägtullar, där all trafik mellan Dover och London fortfarande måste passera.

Det är lagligt att ta pengarna och mobbarna har uniformer. Man betalar, på ett eller annat sätt.

Dartfords sumpmark var min bakgård, ett ingemansland som bredde ut sig fyra kilometer på vardera sida om Themsen. Både skrämmande och fascinerande på samma gång, men ödsligt. När jag växte upp brukade vi ungar åka ner till flodbanken, minst en halvtimmes cykeltur. På andra sidan floden, den norra kusten, låg Essex County, och det hade lika gärna kunnat vara Frankrike. Man kunde se röken från Dagenham, Ford-fabriken och Gravesends cementfabrik på vår sida. Gravesend var onekligen ett passande namn. Ända sedan slutet av 1800-talet hade det som inga andra ville ha dumpats i Dartford – epidemisjukhus, spetälskekolonier, krutfabriker, mentalsjukhus – en trevlig blandning. Dartford var Englands centrum för behandling av smittkoppor ända sedan epidemin bröt ut på 1880-talet. Sjukhusen vid floden svämmade över och skeppen som kastat ankar vid Long Reach fick ge husrum åt patienterna – en lika otäck syn på fotografierna, som när man seglade uppför flodmynningen på väg mot London. Men mentalsjukhusen var vad Dartford och omgivningarna var kända för, de diverse projekt som drevs av de fruktade Metropolitan Asylums Board för de mentalt oförberedda, eller vad man kallar dem nuförtiden. De psykiskt efterblivna. De drog en gräns runt området, som om någon bestämt: ”Okej, här sätter vi alla knäppisar.” Det fanns ett gigantiskt sjukhus, ohyggligt, som hette Darenth Park, som fram till rätt nyligen fungerade som ett slags arbetsläger för sent utvecklade barn. Där fanns Stone House Hospital, vars namn hade ändrats till något snofsigare än City of London Lunatic Asylum, som hade gotiska gavelväggar och ett torn och observationspost, viktorianskt som bara den. Där satt åtminstone en av de misstänkta för Jack the Ripper-morden, Jacob Levy, och dog av

29

syfilis. Några av hisporna var för svårare fall än andra. När vi var tolv eller tretton sommarjobbade Mick Jagger på Bexley-hispan, eller Maypole som det kallades för. Jag tror de var mer överklassknäppisar där – de fick rullstolar och sånt – och Mick brukade jobba i matsalen med att servera lunch.

Nästan en gång i veckan gick sirenerna igång. Då hade någon av galningarna rymt och de hittade honom nästa morgon, huttrandes i sin lilla nattskjorta på Dartford Heath. En del av dem lyckades hålla sig undan rätt länge, och man kunde se dem irra omkring i buskagen. Det var ett naturligt inslag i livet när man växte upp. Man trodde att kriget fortfarande höll på, för de använde samma siren. Man inser inte vilket konstigt ställe det är att växa upp på. När man gav vägbeskrivningar sa man: ”Gå förbi hispan, inte den stora, den lilla.” Och de tittade på en som om man själv borde spärras in.

Annars var där bara Wells fyrverkerifabrik, några få isolerade skjul ute på myren. Det sprängdes i luften en kväll på 50-talet, och några killar strök med. Otroligt. Jag trodde kriget satt igång igen när jag tittade ut genom fönstret. Det enda den där fabriken tillverkade var småsmällare, romerska ljus och guldregn. Och svärmare. Alla som bodde där minns det – explo­ sionen som spräckte fönster flera kilometer bort.

En sak man alltid har är sin hoj. Jag och min kompis Dave Gibbs som bodde på Temple Hill, tyckte det vore coolt om vi satte fast sådana där små pappbitar på bakhjulet så det lät som en motor när ekrarna gick runt. Det blev många ”Ta bort de där satans grejerna, jag försöker sova här”, så vi brukade köra ner till kärren och skogen vid Themsen. Det var väldigt farligt att vara i skogen. Det fanns sodomiter där, hårda män som skrek efter en. ”Stick härifrån.” Vi tog bort pappbitarna. Det var fullt med galningar och desertörer och luffare. Många av killarna var desertörer från armén, lite som de japanska soldaterna som trodde att kriget fortfarande höll på.

Några av dem hade bott där i fem eller sex år. De lappade ihop en husvagn kanske, eller hade några träkojor som regnskydd. Illasinnade, smutsiga svin var de också. Första gången jag blev skjuten var av en av de där asen – en riktig träff, en luftgevärskula i rumpan. Vi brukade hänga i en bunker,

30

en av många gamla maskingevärsposter längs med nedre loppet. Vi brukade gå dit och plocka på oss litteraturen, som alltid var pinuppor, som låg hopknycklad i hörnet.

En gång hittade vi en död luffare där, hopkrupen, täckt med spyflugor.

En riktig döing. Porrtidningar låg här och var. Använda kondomer. Flugor som surrade. Han hade legat där i dagar, veckor. Vi gjorde aldrig någon anmälan. Vi sprang av bara helvete.

Jag minns att jag skrek som fan när jag gick från faster Lil till lekis, till West Hill-skolan. ”Jag vill inte, mamma, jag vill inte!” Tjöt och sparkade och vägrade och vägrade att gå, men jag gick ändå. Det är något med vuxna. Jag stretade emot, men jag visste att det var lönlöst. Doris led med mig, men inte så mycket. ”Så här är det i livet, pojk, det är inget att göra åt.”

Jag minns min kusin, faster Lils son. Stor pojke. Han var minst 15, med en otrolig charm. Han var min hjälte. Han hade rutig skjorta! Och han gick ut när han ville. Jag tror han hette Reg. Dottern hette Kay. Jag irriterade mig på henne för hon hade jättelånga ben och sprang fortare än jag. Jag kom alltid på en tapper andraplats. Hon var äldre än mig, dock. Första gången jag red var med henne, barbacka. En fin gammal vit märr som knappt fattade vad som hände, som hade släppts ut på bete, om man nu kunde kalla det för det där vi bodde. Jag var med ett par polare och kusin Kay och vi hoppade upp på staketet och lyckades ta oss över på hästryggen, och lyckligtvis var hon en snäll märr, hade hon satt iväg hade jag landat på huvudet. Jag hade inga tyglar.

Jag hatade lekis. Jag hatade alla sorters skola. Doris sa att jag var så nervös att hon bar mig hem på ryggen för att jag skakade så mycket att jag inte kunde gå. Och det här var innan jag blev stoppad på vägen hem och innan mobbandet satte igång. Maten man fick att äta var helt horribel. Jag minns att de tvingade en att äta ”Gypsy tart”, vilket jag tyckte var motbjudande.

Jag totalvägrade. Det var paj med någon fastbränd smörja, marmelad eller bränt socker. Varenda skolbarn kände till den här pajen och vissa tyckte till och med om den. Men det var inte vad jag kallade efterrätt och de försökte tvinga mig att äta den genom att hota med straff eller böter. Väldigt Dickenskt. Jag blev tvungen att skriva ”Jag ska inte vägra att äta mat” tre-

31

hundra gånger med min barnsliga handstil. Efter ett tag fick man till det. ”Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag, Jag … Ska, Ska, Ska, Ska, Ska …”

Jag var känd för att ha temperament. Precis som att ingen annan hade det. Ett temperament som blev hett av äcklig skolpaj. Så här i efterhand så kan man inte påstå att det brittiska utbildningsväsendet hade mycket att jobba med efter kriget. Gympaläraren var van vid att träna kommandosoldater och förstod inte varför han skulle behandla oss annorlunda, trots att man inte var mer än fem eller sex år gammal. Det var bara snubbar som varit i armén. Alla hade varit i andra världskriget och några av dem hade precis kommit hem från Korea. Så man uppfostrades av en skällande auktoritet.

Jag borde få medalj för att ha överlevt folktandvården på den tiden. Jag tror man gick dit två gånger per år – de gjorde inspektioner i skolan – och min mamma fick släpa mig dit. Hon blev tvungen att lägga sina surt förvärvade pengar på en present till mig efteråt, för det var rena helvetet varenda gång. Inget förbarmande där inte. ”Käften, unge.” Rött gummiförkläde, som en Edgar Allan Poe-skräckis. På den tiden – 1949, -50 – hade de extremt skraltiga maskiner, remdrivna borrar, remmar från elektriska stolen som höll fast en.

Tandläkaren var en före detta armésnubbe. Mina tänder blev helt förstörda. Jag utvecklade en tandläkarfobi som på mitten av 70-talet fick synliga konsekvenser – en mun full med ruttna tänder. Narkosen var dyr, så man fick bara en liten pust. Dessutom fick de mer för att dra ut än för en fyllning. Så de tog ut allting. De ryckte bara, med nästan ingen narkosgas alls, och man vaknade upp mitt i alltihop, och såg den där röda gummislangen, masken, man kände sig som en bombpilot, fast utan bombplan.

En röd gummimask och mannen som tornade upp sig över en som Laurence Olivier i Maratonmannen. Det var enda gången jag såg djävulen så som jag föreställt mig honom. Jag drömde och jag såg treudden och han gapskrattade, och så vaknar jag och han säger: ”Sluta skrik, pojk. Jag har tjugo kvar att göra idag.” Och allt jag fick var en sketen leksak, en pistol i plast.

32

Efter ett tag fick vi en lägenhet av kommunen, den låg ovanpå en grönsakshandel i en liten länga av affärer på Chastilian Road, två sovrum och ett vardagsrum – fortfarande kvar. Mick bodde en gata bort på Denver Road.

Vi brukade kalla det för Snobbstan – skillnaden mellan fristående hus och parhus. Det tog fem minuter att cykla till Dartford Heath och bara två gator bort låg min nästa skola, Wentworth Primary School, som både jag och Mick gick i.

För inte så länge sedan åkte jag tillbaka till Dartford för att känna på atmosfären. Det mesta var sig likt på Chastilian Road. Grönsakshandeln är numera en blomsteraffär som heter Darling Buds of Kent, och nästan omedelbart när jag satte foten på trottoaren kom ägaren ut med ett inramat fotografi för mig att signera. Han betedde sig som om han visste att jag skulle komma, med fotot i högsta hugg, som om jag kom dit varje vecka snarare än med trettiofem års mellanrum. När jag gick in i vårt gamla hus visste jag det exakta antalet trappsteg. För första gången på femtio år gick jag in i mitt gamla rum, där floristen nu bodde. Rummet var minimalt, exakt likadant, och Bert och Doris i ett minimalt rum på andra sidan trappavsatsen. Jag bodde där cirka 1949 till 1952.

Tvärs över gatan låg kooperativet och slaktaren – det var där hunden bet mig. Mitt första hundbett. Det var en ilsken jävel, fastbunden utanför. På hörnet mittemot låg tobakshandeln. Brevlådan stod kvar på samma ställe, men förr fanns det ett gigantiskt bombhål på Ashen Drive som nu fyllts igen. Mr Steadman bodde i huset bredvid. Han hade en tv och brukade dra isär gardinerna så vi ungar kunde titta. Men mitt värsta minne, det som gjorde mest ont att tänka tillbaka på när jag stod i den lilla trädgården på baksidan, var de ruttna tomaterna. Jag har varit med om en hel del i mitt liv, men det där är fortfarande en av de värsta dagarna någonsin. Grönsakshandlaren brukade stapla packlådor med gammal frukt på bakgården och jag och en kompis hittade en massa gamla tomater. Vi gjorde mos av hela lasset. Vi började kriga med de ruttna tomaterna och kastade dem överallt, tomater precis överallt, inklusive på mig själv, min kompis, fönstren, väggarna. Vi var utomhus, men vi bombade verkligen varandra. ”Här har du, ditt as!” Rutten tomat rakt i ansiktet. Jag gick in och min mamma skrämde skiten ur mig.

33

”Jag har ringt polisen.” ”Vad pratar du om?” ”Jag har ringt polisen. De kommer att ta dig härifrån, för det går inte att hålla ordning på dig.”

Jag bröt ihop. ”De kommer om en kvart. De kommer för att hämta dig och sätta dig på ett hem.”

Jag sket på mig. Jag var sex eller sju. ”Åh, mamma!” Jag står på knä, bönar och ber. ”Jag har fått nog av dig. Jag vill inte ha dig mer.” ”Nej, mamma, snälla …” ”Jag kommer att berätta för din pappa också.” ”Åh, mammaaaaaaaaa.”

Det var en grym dag. Hon var totalt obarmhärtig. Och hon fortsatte i säkert en timme, tills jag grät mig till sömns och till slut insåg att det inte skulle komma någon polis och att hon bara lurats. Och jag blev tvungen att fundera ut varför. Jag menar, några ruttna tomater? Jag antar att jag behövde lära mig en läxa: ”Så där gör man inte.” Doris var aldrig sträng.

Det var bara: ”Det är så här det är, det här kommer hända och du kommer göra det här och det här.” Men det där var enda gången hon fick mig att frukta Gud. Inte för att det fanns någon gudsfruktan i vår familj. Ingen i min familj har någonsin haft något med organiserad religion att göra. Ingen. Min farfar var övertygad socialist, liksom min farmor. Och kyrkan, organiserad religion, var något man undvek. Ingen hade något emot Kristus ord, ingen sa att det inte fanns någon Gud eller något sådant, men man gjorde bäst i att hålla sig ifrån organisationer. Präster var misstrodda. Såg man en snubbe i svart kåpa gick man över till andra sidan gatan. Håll dig borta från katolikerna, de är ännu skummare. De hade inte tid med sånt. Tacka fan för det, annars hade söndagarna blivit ännu tråkigare än vad de redan var.

Vi gick aldrig i kyrkan, jag visste inte ens var den låg.

Jag åkte till Dartford med min fru Patti, som aldrig varit där förr, och min dotter Angela. Eftersom hon föddes där och, liksom jag, växte upp

34

med Doris, fick hon vara vår guide. Bredvid oss på Chastilian Road låg en frisörsalong för både män och kvinnor som hette Hi-Lites, och medan vi stod där strömmade det ut vad som såg ut att vara femton unga, kvinnliga biträden av en ålder och typ jag kände igen. Det hade varit trevligt om det legat där när jag bodde där. En unisexsalong. Jag undrar vad grönsakshandlaren hade haft att säga om det?

Under någon minut fortlöpte dialogen på detta sedvanliga sätt.

Fan: Kan vi få din autograf ? Det är till Anne och alla tjejerna på Hi-Lites. Kom in i salongen och klipp dig. Ska du till Denver Road där Mick bodde?

KR: Det är en gata upp va?

Fan: Och jag skulle vilja ha en autograf till min man.

KR: Är du gift? Åh fan.

Fan: Varför frågar du? Kom in i salongen … Måste hämta något att skriva på. Min man kommer knappt att tro det.

KR: Jag hade glömt hur det känns att bli omringad av Dartfordflickor. Äldre fan: De här är för unga för att uppskatta det. Vi minns dig.

KR: Tja, jag håller fortfarande på. Vad du än lyssnar på nu hade inte funnits utan mig. Jag kommer drömma om det här stället i natt.

Fan: Hade du någonsin kunnat föreställa dig det, i det där lilla rummet?

KR: Jag föreställde mig allting. Jag trodde aldrig att det skulle hända.

Det var något med de där tjejerna som verkligen var Dartford. De är bekymmersfria, de hänger ihop. De är nästan som byflickor i den bemärkelsen att de tillhör en mindre grupp. Ändå utstrålar de den där sköna närheten och vänligheten. Jag hade några flickvänner på Chastilian Road, fast det var strikt platoniskt. Jag kommer aldrig glömma en som kysste mig. Vi

35

var sex eller sju. ”Keep it dark,” sa hon. Jag hade fortfarande inte skrivit den låten. Brudar ligger alltid steget före. ”Keep it dark!” Det var den första flickvänsprylen, men jag hade många tjejkompisar när jag växte upp. Min kusin Kay och jag var polare i ganska många år. Patti, Angela och jag körde förbi Heather Drive, nära heden. Heather Drive var väldigt exklusivt. Det var där Deborah bodde. Jag var helt otroligt fixerad av henne när jag var elva eller tolv. Jag brukade stå där och titta på hennes sovrumsfönster som en tjuv om natten.

Det tog bara fem minuter att cykla till heden. Dartford är inte stort och man kunde försvinna, fysiskt och mentalt, inom några minuter, ut i den där kentiska buskbeväxta skogsbygden, som någon slags medeltida skogsdunge där man kunde sätta sina cykelfärdigheter på prov. Praktguppen. Man kunde cykla över kullarna och kratrarna under låga träd, vina igenom och ramla av. Praktguppen, vilket fantastiskt namn. Jag har sett många i mina dagar, men inte lika stora som de där. Man kunde hänga där hela helgen.

På den tiden i Dartford, och så är det kanske fortfarande, så låg staden västerut. Men om man åkte österut eller söderut så var man mitt ute på landet. Man visste hela tiden att man var precis på gränsen. Dartford var en väldigt perifer förort på den tiden. Dartford hade också en egen karaktär, och har så fortfarande. Det kändes inte som en del av London. Det kändes inte som att man var en Londonbo. Jag kan inte direkt minnas att det fanns någon lokalpatriotism i Dartford när jag växte upp. Det var snarare ett ställe det var meningen att man skulle flytta ifrån. Jag kände mig inte nostalgisk när jag åkte tillbaka den där dagen, utom när det kom till en sak – doften av heden. Den fick mig att minnas mer än något annat. Jag älskar luften i Sussex, där jag bor, men det är en särskild blandning av saker på Dartford Heath, en unik doft av ärttörne och ljung som inte finns någon annanstans. Praktguppen var borta, eller så var de övervuxna eller inte så stora som jag mindes dem, men när jag gick där färdades jag tillbaka i tiden.

När jag växte upp var London lika med hästskit och kolrök. I fem, sex år efter kriget var det mer hästdragen trafik i London än efter första

36

världskriget. Det var en frän mix, som jag verkligen saknar. Det kändes som om man var inbäddad i en slags kokong. Jag ska försöka saluföra det till pensionärerna – Minns du det här? London-stank.

London har inte förändrats så mycket för mig förutom lukten, och det faktum att man numera kan se hur vackra vissa byggnader är, som Naturhistoriska museet utan all smuts. Så såg det inte ut på den tiden. En annan sak är att gatorna tillhörde folket. Jag minns bilder på Chichester High Street på 1900-talet, och det enda man ser på gatorna är lekande barn och en häst och vagn som kommer längs med vägen. Man flyttar bara på sig när det väl dyker upp ett fordon.

När jag växte upp låg dimman tät hela vintern och om man hade tre, fyra kilometer hem så blev man ledsagad av hundarna. Plötsligt dök en gammal vovve upp med lapp för ögat, och så hittade man hem. Ibland var dimman så tät att man inte såg handen framför sig. Vovven tog hand om en och lämnade över till någon labrador. Det var djur på gatorna, och sedan försvann de. Hade det inte varit för människans bästa vän hade jag virrat bort mig och dött.

När jag var nio fick vi ett hus i Temple Hill av kommunen, mitt i ödemarken. Jag trivdes mycket bättre på Chastilian Road, men Doris menade att vi var lyckligt lottade. ”Vi har ett hus” och sådant skitsnack. Okej, så man masar sig till andra sidan stan. Det var, givetvis, en allvarlig bostadskris ett par år efter kriget. I Dartford var det många som bodde i prefabricerade hus på Princes Road. När jag träffade Charlie Watts första gången 1962 bodde han fortfarande i ett prefab – en hel drös av befolkningen hade rotat sig i de där asbestbesudlade byggnaderna med plåttak, och vårdade dem ömt. Det fanns inte mycket den brittiska regeringen kunde göra efter kriget, förutom att försöka städa upp röran – som man var en del av. Och givetvis tog de själva åt sig äran. De namngav gatorna i de nya bostadsområdena efter sig själva, Labourpartiets elit, då och nu – lite väl snabbt i den senare kategorin kanske, med tanke på att de bara satt vid makten i sex år innan de åkte ut igen. De såg sig själva som arbetarklasshjältar och en av deras militanta, trogna partikamrater var min farfar Ernie Richards, som, tillsammans med min farmor Eliza, i princip grundade Walthamstow Labour Party.

37