Lin hallberg
Adzerk – den vita hingsten
När Emmas mamma och pappa bestämmer sig för att familjen ska åka på en flera månader lång resa till Mongoliet känns det som om livet ska rasa samman för Emma. Allt vänder när hon lär känna nomadtjejen Baska och får följa med hem till henne under några sommarveckor. Där möter hon Adzerk, den stolta vita hingsten som springer fortare än någon annan. Men Adzerk är stämplad som omöjlig. Snart ska han fångas in, kastreras och kuvas till turridningshäst …
Lin hallberg
Baskas farbror visar ett foto där familjens hästflock spränger fram över stäppen, vilda och fria. Jag pekar ut en vit häst som springer precis bakom täthästen. – Den här är vackrast, den vill jag rida om jag kommer hem till dig, säger jag till Baska. – Vi rider inte den vita, suckar Baska. Baskas farbror skrattar högt när han ser vilken häst jag pekar på. – Det där är en ung hingst som det aldrig kommer att bli nåt av, fnyser han.
Adzerk –
Adzek_omslag.indd 1
den vita hingsten
09-06-08 10.09.05
Lin Hallberg
Adzerk - Den vita hingsten
I_Adzerk.indd 3
09-06-04 17.11.38
Ett stort tack till: Aama och hennes familj vid Khövsgöl. Jan Wigsten, som ordnade vår resa och Undraa, vår tolk, som gjorde den förståelig. Saraat Nezt, min grå vän, som lät mig uppleva stäppen från hästryggen.
Vill du mejla till Lin? Hennes adress är: lin.hallberg@compaqnet.se
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Lin Hallberg © Omslag: Jeannette Wigren Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2009 ISBN: 978-91-29-67079-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Adzerk.indd 4
09-06-08 09.24.45
Det är tur att jag har dig
DE T Ä R K R I G i vår lägenhet. När mamma och pappa är
ensamma bombar de varandra med elakheter. Sen ler de när de ser mig och säger saker som: ”du som är så klok …” och ”vår stora tjej”. Det skulle vara bättre om de sa vad de tänker: ”Kommer du att hata oss om vi skiljer oss?” Eller: ”Lova att du överlever även om vi inte orkar vara ihop.” Nåt sånt skulle vara sannare. – Vi kan ju inte ha det såhär ..., säger mamma ganska ofta nu för tiden. Och varför inte det då? Jag önskar att jag kunde backa vårt liv ett halvår. Då hade jag sluppit se mamma dansa ut ur lägenheten på morgonen och se sådär äckligt glad ut. Då hade jag inte behövt höra de vassa orden som pappa kastar efter henne. De tror att jag inte förstår att mamma har träffat en annan. För så måste det väl vara? Varför kan hon inte bara hålla tyst och träffa vem det nu är i smyg? Pappa kunde fortsätta att jobba övertid och stressa runt och inte märka nåt. Det gör ont i mig när jag tittar på 5
I_Adzerk.indd 5
09-06-04 17.11.42
honom nu. Han försöker vara som vanligt, men det funkar inte. Det sorgsna lyser igenom. Hur kan hon vara så himla ego? Ajax tuggar på sitt hö med halvslutna ögon, men jag vet att han lyssnar. – Om jag inte hade dig så skulle jag inte orka leva, mumlar jag. – Du vet att jag måste stänga stallet nu, va? – Visst … Jag väntar tills Lotta har försvunnit nerför stallgången innan jag reser mig upp. Ajax lyfter inte ens på huvudet. Det här är den skönaste Ajax-stunden på dagen! Inga skräniga ridskoleungar i gången. Ingen jobbig sadel som ska upp på ryggen. – Du är min bästa vän, mumlar jag med kinden mot hans manke. – Har det hänt nåt? Jag står utanför stallet, med ryggen mot Lotta, och fumlar med cykellåset. – Nej, det är lugnt, svarar jag. – Ses i morgon, då. – Mm … Jag står kvar och tittar efter ljuset från Lottas baklyktor som försvinner nerför vägen. Jag vet ett ställe där man kan ta sig in i stallet när det är låst. Men man måste upp på loftet först och där går det inte att 6
I_Adzerk.indd 6
09-06-04 17.11.44
tända. Det är säkert massor av råttor däruppe … Jag önskar att jag vågade. Jag skulle kunna sova i Ajax spilta. Rymma hemifrån. Sådär som man gjorde när man var liten och arg. När man egentligen bara hoppades på att mamma och pappa skulle komma och hitta en och vara så himla oroliga och älska en så mycket att man nästan sprängdes av lycka. Älskade en så mycket att det tog över allt annat. Fast det är klart, om jag rymmer nu så vet de ju garanterat var de ska leta. De kommer snart att stå utanför Ajax spilta och säga att hästarna inte får ta över mitt liv. Att jag måste tänka på skolan också. Jag är så trött att jag knappt orkar stå upp. Ändå tvekar jag. Vill inte hem. Orkar inte! Åh, om ändå Katrin och jag fortfarande kunde vara bästisar. Och ”hästisar”, som vi brukade vara. Då hade jag cyklat hem till henne nu. Kanske sovit över. Berättat allt. Men jag kan inte släppa in henne bland mina tankar längre. Släpper jag in Katrin så slinker Tova också med. Jag fattar inte var hon kom ifrån! Jag har inte valt henne som kompis och hon har knappast valt mig. Mig fick hon på köpet när hon kom till klassen och bestämde sig för Katrin. Ajax skulle aldrig säga att det är lika bra om de skiljer sig. Som Katrins föräldrar gjorde. Jag vet vad Katrin skulle säga till mig. Nån typisk Katrin-kommentar som 7
I_Adzerk.indd 7
09-06-04 17.11.44
att: ”Det är skitbra för man blir borskämd på två ställen.” Jag vill inte bli bortskämd. Jag vill bara att allt ska vara som det brukade. Det skönaste med Ajax är att han inte tänker så krångligt. Bara han får gå ut i hagen och nån ger honom mat på bestämda tider så är han nöjd. Jag vill bli mer som han. Om det inte var för råttorna så skulle jag verkligen sova i hans spilta. En bil kör förbi. Den saktar in. Gubben bakom ratten glor. Jag skyndar mig att trampa iväg. Plötsligt vill jag verkligen leva och inte bli våldtagen eller nåt. Blänggubben ger mig så mycket kraft att jag tar mig hela vägen hem. När jag öppnar dörren strålar mamma och pappa mot mig. Men jag ser att de bara låtsas. Det står en flaska vin på bordet. Alltså är det dags för ännu en prataut-middag. De ser ut som två inställsamma hundar när de tittar på mig. Två cockerspaniels som viftar på svansen och ålar sig runt mina fötter. Bildligt talat alltså. – Hallå lilla gumman! – Hej sötnos! Pappa har satt in en portion lasagne i ugnen till mig. Mamma sniffar i luften och tycker att det kanske luktar väl mycket häst. Och? 8
I_Adzerk.indd 8
09-06-04 17.11.44
– Hur känner du dig? Pappa har fått en ny hobby. Känslor! Mammas, mina och framför allt sina egna. – Okej. Det är som om en inre robot tar över min kropp. Den rycker på axlarna. Luggen ramlar ner över ögonen, precis så som mamma hatar att den gör, och mungiporna dippar. – Lite trött bara … – Hur var det med Ajax, då? Ajax hälsar att han tycker att ni ska skärpa er. – Bra, antar jag. – Du har blivit så tyst, tycker pappa. – Vi försöker verkligen, Emma, säger mamma. Det vet du, va? Om jag bara kunde säga de rätta sakerna så kanske allt skulle kunna bli bra igen. Man jag kan inte komma på nåt. Så jag håller tyst. – Vi är oroliga för dig, säger pappa. Du verkar så ensam. Vad har hänt med Katrin? Är ni osams? – Nej, det är inget. Roboten tittar på pappa och säger att allt är bra. Emma är den Emma alltid varit. Ingen ska behöva bekymra sig för henne. – Du är ju jämt i stallet, säger mamma med sin lilla-gumman-hur-har-du-det-egentligen-röst. Ska det vara så svårt att förstå att jag inte klarar 9
I_Adzerk.indd 9
09-06-04 17.11.45
nåt annat just nu? Sopa stallgången, rykta Ajax, leda nybörjare, rida och bara vara. Jag klarar inte er och alla era prata-ut-middagar. Jag orkar inte med Katrin och Tova och de andra i klassen. Hela tiden ska man tycka nåt och se ut på ett speciellt sätt och hålla koll på vem som spanar på vem. Allt det där känns totalt meningslöst. – Du kanske skulle börja bry dig lite mer, säger Katrin ganska ofta nu för tiden. Katrin menar väl, men hur ska jag orka hålla reda på vad Paris Hilton har på sig medan världen rasar runt omkring mig? – Det är helt okej med fleece och ridbyxor men inte jämt, suckar Katrin när jag inte svarar. Ibland undrar jag om Katrin, mamma och pappa har pratat ihop sig. Alla tre tycker att jag ska gå ut mer, träffa folk, gå på disco, bowla, inte vara så mycket i stallet. Jag kan inte förklara det, men när jag är med Katrin och Tova och de andra i klassen nu så känner jag inte igen mig själv. Jag försöker göra som de men det funkar inte. Jag känner mig som världens fejk när jag fnittrar och snackar om killar som går förbi. Jag skiter faktiskt i om Tobias är intresserad eller inte. Jag är inte intresserad. Punkt. – Katrin ringde, säger mamma. Det ska visst vara nåt på Kulan på fredag. 10
I_Adzerk.indd 10
09-06-04 17.11.45
– Jag vet, muttrar jag. Sen slänger jag ur mig det jag vet att de vill höra: – Jag ska nog gå dit. Jag ser den där snabba blicken de ger varandra. Lättnaden. Lilla Emma kanske är normal i alla fall. – Vi kan ses på stan innan om du vill, frestar mamma. Och kolla på en ny tröja eller nåt. – Jag tror inte att jag hinner det, säger jag. – Ajax …, fyller pappa i. – Jag rider faktiskt på fredagar, säger jag med dööööh-rösten som jag vet att han hatar. Pappa fyller på mammas glas medan jag tuggar mig igenom lasagneberget på min tallrik. Det är bråttom. Jag måste hinna ut från köket innan det börjar. In på rummet. Stänga dörren. Sträcka ut kroppen på sängen och få det att sluta göra ont överallt. Drömma om hopptävlingen nästa söndag. Tänka på Ajax. – Det är inte det att vi inte älskar varandra. Mamma börjar, och det är bara så försent att komma därifrån. Hon snurrar glaset i handen och ser fundersam ut. – Kärleken tar inte bara slut när man har varit tillsammans så länge som vi har, men den kan bli annorlunda. Försöker hon tjata till sig en skilsmässa där alla är vänner? En sån där Hollywood-historia där alla i själva verket bara blir starkare och bättre och vackrare 11
I_Adzerk.indd 11
09-06-04 17.11.45
på kuppen. Det kan hon fetglömma! – Mamma får prata för sig själv, säger pappa. För mig är kärleken lika stark som den alltid har varit. – När man slutat att se varandra så går det inte längre. – Det är bara att öppna ögonen igen. – Om det ändå vore så enkelt. – Man måste lära sig att skilja på förälskelse och kärlek. Jag kan vänta. Jag håller ögonen på tallriken medan jag lyssnar till matchen. Tre tuggor kvar, jag är nästan på väg, nästan inne i mitt rum utan att ha behövt säga nåt, tänka nåt, men så snubblar jag på mållinjen. – Stackars dig, suckar mamma. Som ska behöva lyssna på allt det här. – Det är väl bättre att veta vad som händer, tycker pappa. – Det viktiga måste ändå vara att ha två lyckliga föräldrar, säger mamma. Även om det innebär att de lever skilda åt. – Fråga Emma. Två par bedjande ögon, glansiga av vinet, vänds mot mig. Skiljedomaren Emma harklar sig. Hur ska vi ha det nu? Kämpa eller gå? Vinna eller försvinna? – Jag är rätt trött, muttrar jag och reser mig upp. Båda vill ha en puss. De har ingen aning om att de har dålig andedräkt som pustar över mig. Deras 12
I_Adzerk.indd 12
09-06-04 17.11.45
viskningar följer mig in på rummet. – Du borde tänka mer på henne. – Det skulle du ha gjort för länge sen. – Lämna Emma utanför det här, är du snäll. Jag slänger mig på rygg på sängen utan att ta av mig stallkläderna. Sen blundar jag och tänker att jag går tillbaka till köket. ”Kan vi inte bara glömma allt det här och åka ut till landet i helgen?” säger jag, men det funkar inte. Så jag drömmer om hur jag sitter upp på Ajax i stället. På söndag har jag honom för mig själv. Då ska vi dra ut i skogen. Den där turen runt sjön. Om det är fint väder ska vi galoppera längs vattnet. Jag blundar och känner hur det känns. Ajax starka ryggmuskler som pumpar under mig. Hur han ligger på och pullar lite mot tygeln. Han skojar bara. Det var längesen han drog med mig. Jag behöver inte säga nåt. Bara tynga ner i sadeln. Ajax vet vad jag vill.
13
I_Adzerk.indd 13
09-06-04 17.11.45