9789132159862

I serien Cherub har utkommit: Rekryten Uppdraget Fritagningen Fritt fall Överlevarna Aktivisterna Misstänkt Gängkriget Sömngångaren

SÖMNGÅNGAREN

Robert Muchamore

Översättning Madeleine Gerbjörn

www.wahlstroms.se Copyright © 2008 Robert Muchamore First published in Great Britain in 2008 by Hodder Children’s Books The right of Robert Muchamore to be identified as the Author of the Work has been asserted by him in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.

Svensk utgåva © 2011 B. Wahlströms Bokförlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001 Originalets titel Cherub – The Sleepwalker Omslag Maria Sundberg Sättning 1:e Tant Orange AB Tryck ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-32-15986-2

Vad är Cherub? cherub är en del av Storbritanniens underrättelsetjänst och dess agenter är mellan tio och sjutton år gamla ungdomar som antingen är föräldralösa eller har föräldrar som av någon anledning inte kan ta hand om dem. De rekryteras från barnhem och tränas till att arbeta under täckmantel, medan de bor på cherub:s campus, som är ett hemligt skolområde på den engelska landsbygden.

HAR MAN NÅGON ANVÄNDNING AV BARN? Absolut. Civila inser inte att barn kan utföra hemliga uppdrag, vilket betyder att de kommer undan med massor av saker som vuxna aldrig skulle kunna göra.

VILKA ÄR DE? Det bor cirka tre hundra barn och ungdomar på cherub:s campus.

JAMES ADAMS är vår femtonårige hjälte. Han är en ytterst respekterad agent som har genomfört flera framgångsrika uppdrag. James flickvän kommer ursprungligen från Australien och heter DANA SMITH. Bland James närmaste vänner hittar vi SHAKEEL DAJANI­ samt enäggstvillingarna CALLUM och CONNOR O’REILLY. James syster, LAUREN ADAMS, är tolv år gammal och anses redan vara en enastående cherub-agent. Hennes bästa vänner är BETHANY PARKER och GREG ”RAT” RATHBONE.

5

PERSONALEN PÅ Cherub Eftersom cherub ligger på ett så stort område och har specialiserade träningsanläggningar, i kombination med att det är en internatskola och underrättelsetjänst, finns det faktiskt mer personal än elever på campus. De anställda är allt från kockar och trädgårdsmästare till lärare, tränare, sjuksköterskor, psykiater och uppdragsspecialister. cherub styrs av den nyblivna ordföranden ZARA ASKER.

Cherub:S T-SHIRTAR Eleverna på cherub är indelade med hjälp av olikfärgade tröjor som ingår i skoluniformen. Gäster på campus får ha på sig ORANGE t-shirt. Barn som är för unga för att kvalificera sig som agenter (minimi­åldern är tio år), men ändå går i cherub-skolan, har RÖDA t-shirtar. De LJUSBLÅ tröjorna är för dem som genomgår cherub:s tuffa 100-dagars grundutbildning. Har man en GRÅ t-shirt innebär det att man är godkänd för uppdrag. MARINBLÅTT är en belöning för ett utomordentligt väl genomfört uppdrag. Lauren och James får bära SVART t-shirt som är det ultimata erkännandet för att man har utfört ett flertal uppdrag mer än väl. När man avslutar sin tid som agent får man en VIT t-shirt, vilket även en del av personalen på skolan bär.

6

1 TILLBAKA Bethany Parker hade varit borta på ett uppdrag i åtta månader, vilket var tillräckligt länge för att mycket skulle ha hunnit förändras på campus. Det stod en rad nyplanterade unga träd längs gången som ledde fram till huvudentrén och i gruset utanför uppdragsberedningsbyggnaden fanns en gigantisk parabolantenn.

Men det var de andra cherub-agenterna som verkligen fick Bethany att känna att hon hade missat en hel del: tjejer hade bytt frisyrer och snygga killar hade fått svår acne. Det fanns nyexaminerade agenter som hon aldrig hade sett förut och nya rödtröjor som kändes hopplöst pyttesmå.

När Bethany klev ut ur hissen på bottenvåningen fick hon syn på handledaren Meryl Spencer. Den atletiskt byggda kenyanskan brast ut i ett varmt leende.

– Snygg solbränna, Bethany, kommenterade hon. Vi har hört bra saker om dig.

Bethany blev lite generad av komplimangen.

– Tack så mycket … Jag letar efter Lauren, har du sett henne någonstans?

– Hon är förmodligen borta vid motorverkstaden, svarade Meryl.

Det är visst något lopp på gång. Jag antar att din brorsa, Jake, också är där.

Bethany fick lite dåligt samvete när hon insåg att hon hade prioriterat sin bästa kompis framför sin yngre bror. Efter att ha joggat genom en kort korridor klev hon ut genom huvudbyggnadens bak7

dörr och sprang längs gången mellan tennisbanorna. Hennes combatbyxor och kängor kändes klumpiga efter åtta månader i delar av Brasilien och usa där hon sällan hade haft på sig något kraftigare än shorts och sandaler.

Solen höll på att gå ner bakom horisonten när hon korsade de öde idrottsplanerna. Ett brandgult ljus trängde fram genom träden och tvingade henne att kisa, men det kändes bra att vara tillbaka på campus. Den kyliga kvällsluften var en välkommen omväxling från fuktig värme och hon sprang med flit genom de lerigaste delarna av ett målområde, eftersom det kändes bättre att få lite av cherub:s campus på sina splitternya kängor. Efter att ha försökt pressa ner fötterna i sina gamla kängor hade hon nämligen insett att de inte passade längre och hon hade därför hämtat ut ett par större.

– Lauren! ropade Bethany när hon kom över krönet på en kulle.

Nedanför henne stod ett trettiotal ungdomar samlade på en parkeringsplats. De flesta var vända mot en liten verkstad med aluminiumväggar. De tre paren hangardörrar utmed framsidan stod öppna.

Inuti var de starkt upplysta arbetsstationerna täckta med verktyg och där stod fyra bilar som var olika mycket isärmonterade.

Alla fordon i cherub:s vagnpark blev uppgraderade i den här verkstaden. De fick hårdare upphängning, utrustning för satellitspårning och tonade rutor. Dessutom blev motorerna trimmade och man ändrade på en hel del av interiören och reglagen för att de skulle göra livet lättare för minderåriga förare. För att försäkra sig om att jobben blev ordentligt gjorda utfördes rutinservice och reparationer på campus. Man tog även på sig ett och annat specialuppdrag så som att utrusta bilar med ett lönnfack eller avlyssningsutrustning.

Flera av ungdomarna vände sig om för att kolla vem det var som ropade. Lauren Adams flämtade till när hon fick syn på sin bästa kompis. Hon backade ut ur gruppen och rusade uppför kullen för att ge Bethany en kram.

– Vad gör du här? tjöt Lauren lyckligt och de båda tjejerna omfamnade varandra. Jag visste inte ens om att du skulle komma tillbaka nu. Varför messade du inte?

Bethany log.

8

– Jag ville överraska dig, pep hon upprymt.

– När kom du hem från Brasilien?

Bethany tittade på klockan.

– Vårt plan landade på militärflygbasen här i närheten för fem timmar sedan, men jag var tvungen att sätta mig i ett akut rapportmöte med Maureen Evans och sedan träffa ordföranden.

Lauren tittade ner på sin kompis marinblå t-shirt.

– Befordran och allt, kommenterade hon. Snyggt jobbat!

– Zara sa att jag egentligen förtjänar en svart t-shirt, förklarade Bethany. Men man får ju bara det om man har gjort ett enastående jobb under mer än ett uppdrag, oavsett hur länge man är borta.

Lauren nickade medkännande, även om hon i smyg var ganska nöjd med att fortfarande vara överordnad sin kompis.

– Hur var uppdraget, då? frågade Lauren.

– Det var tufft, men vi lyckades till slut. Hur går det för dig? Är du fortfarande avstängd från uppdragstjänstgöring?

– Jag har gjort säkerhetstester på några militärflygbaser och hjälpt ett par agenter komma i ordning på ett uppdrag i Nordirland, men jag får fortfarande inte åka ensam på något större uppdrag förrän om en månad, svarade Lauren och ryckte på axlarna.

– Jag tog med mig en present till dig, men tänkte att jag skulle spara den till din födelsedag nästa vecka, sa Bethany innan hon nyfiket tittade på en liten flicka som kom springande uppför kullen emot dem.

– Det här är Coral, förklarade Lauren då sexåringen smög sig upp intill henne. När jag fick min bestraffning var jag ju tvungen att hjälpa till i barnhuset. Du vet, natta de små rödtröjorna, läsa sagor och sådant. Men jag tyckte att det var kul, så jag går fortfarande dit och rycker in, och jag får tillräckligt många skolpoäng för det för att slippa ta några fler dumma dans- eller dramalektioner.

– Coolt, sa Bethany och log. Fast jag har aldrig fattat vad du har emot drama.

Lauren suckade medan Coral sträckte ner handen i hennes byxficka och blygt borrade in näsan mot hennes ben.

– Drama är så idiotiskt, stönade Lauren. Kommer du ihåg den 9

där gången mrs Dickerson sa åt oss att vifta med händerna i luften och låtsas vara träd i en hel timme?

Bethany skrattade och härmade lärarinnans röst: – ”Andas djuuuuupt och känn hur kroppen rör sig i vinden som susar mellan dina grenar …”

– Jag har i och för sig inte så mycket emot själva övningarna, men det går knappt att andas djupt därinne, sa Lauren. Dramastudion har ju inga fönster och det stinker alltid fotsvett.

De två tjejerna skrattade högre än skämtet förtjänade, eftersom de mådde så bra av att vara tillsammans igen.

– Coral, det här är min kompis Bethany, sa Lauren och drog fram flickan som gömde sig bakom hennes ben. Sluta fåna dig och hälsa på henne.

Bethany satte sig på huk och log mot tjejen.

– Coral har bara varit på campus i några dagar, förklarade Lauren.

Hennes storebror håller redan på att busa och stoja med de andra rödtröjorna, men Coral är lite överväldigad av allting så jag tar hand om henne tills hon vänjer sig.

– Hej Bethany, sa Coral och sträckte artigt fram sin lilla hand.

När Bethany skakade den lade hon märke till att Coral hade små flagor av Laurens svarta nagellack på naglarna.

– Värst vad formell du är då, sa Bethany och log. Trevligt att träffa dig, Coral.

Coral verkade bli av med en del av sin blyghet när hon väl hade hälsat på den äldre tjejen. Lauren och Bethany tog henne i handen och gick med den lilla flickan mellan sig nerför kullen mot folksamlingen utanför motorverkstaden.

– Vad är det som står på i garaget? undrade Bethany.

– Det handlar mest om killar som vill stajla och få olja på sina overaller, sa Lauren. Man skulle kunna skära testosteronet därinne med en kniv.

– Jaha, sa Bethany utan att riktigt verka förstå.

– De har pensionerat en del av de gamla golfbilarna som personalen använder för att ta sig runt på campus, förklarade Lauren. Men istället för att skicka dem till tippen har Terry Campbell hjälpt några 10

av killarna att omvandla dem till små racerbilar genom att sätta in motorcykelmotorer i dem. Du vet ju hur James blir så fort han kommer i närheten av något som ens liknar en motorcykel. Jag har knappt sett röken av honom sedan vi kom hem från vandrarhemmet i Grekland.

– Är min brorsa också inblandad? frågade Bethany.

– Japp, svarade Lauren. Han är med i James gäng.

Lauren och Bethany höll fortfarande Coral i händerna när de trängde sig fram till gänget utanför verkstaden och klev in genom de öppna dörrarna. Därinne stod två golfbilar som bägge var omringade av killar i blå overaller.

Bilarna var buckliga och rostiga efter över ett decenniums plöjande kors och tvärs över campus, men istället för att låta fordonen vila i frid hade batterierna och de elektriska motorerna i dem blivit utplockade och ersatta av motorer och växellådor från varsin motorcykel. De hade även blivit utrustade med ett flertal suspekta accessoarer på utsidorna. James team hade satt fast fyra par ytterbackspeglar, samt målat sin bil med guldfärg och fartränder.

– Vilken skrothög, sa Bethany tillräckligt högt för att alla skulle höra henne och gick fram till James muskulösa ben som stack ut under den upphissade bilen.

– Tjena syrran, sa Bethanys elvaåriga bror Jake och vände sig bort från en verktygslåda. Tog du med dig någon present hem till mig?

– Jag har tre väskor med smutstvätt du kan få om du vill, svarade Bethany och gav honom en snabb kram.

Precis som de flesta syskon älskade Jake och Bethany varandra någonstans innerst inne, men i deras fall skulle man behöva en tunnelborr för att hitta hela vägen dit in.

James rullade ut under bilen och vände sig till sina lagkamrater när han satte sig upp.

– Jag satte en klämma och en halv rulle tejp runt packningarna, så nu borde vi inte få några fler problem med oljetrycket.

– Jag är tillbaka, James, sa Bethany med ett flin och sträckte översvallande ut armarna. Är du inte glad att se mig?

James skakade föraktfullt på huvudet medan han lyfte upp bilen och sparkade undan domkrafterna, innan han sänkte ner den på 11

golvet igen. Han var chockad över hur annorlunda Bethany såg ut.

Hon hade växt åtta centimeter, hade mycket snyggare bröst och en solbränna som gjorde att hon såg betydligt äldre ut än tretton år. Om hon hade varit ett par år äldre skulle hon ha varit precis den typen av tjej som han skulle ha stött på.

– Du har verkligen förändrats, sa James.

Han såg sig omkring och lade märke till att två andra av hans teammedlemmar – trettonåringarna Rat och Andy – i princip stod och dreglade över henne.

– Bethany, du ska höra den här skönheten när vi startar henne, sa Rat ivrigt och kastade sig mot förarhytten för att sträcka in handen och trycka på startknappen.

– Jag är närmare, sa Andy när de två killarna lutade sig in i golfbilen från varsin sida så att deras huvuden nästan krockade.

Andy nådde knappen först och det hördes ett skramlande ljud, följt av en gigantisk plym av illaluktande avgaser och till slut ett rytande oväsen som fick metallväggarna i verkstaden att skaka.

– Mr Campbell visade oss hur man skulle göra för att få avgassystemet att låta så mycket som möjligt, skrek Andy och studerade Bethanys reaktion.

– Visst är det coolt, syrran? gastade Jake.

Oljudet fick Coral att slå händerna över öronen medan Lauren och Bethany tittade på varandra och skakade på huvudet. Lauren lutade sig fram och skrek i sin bästis öra: – Jag tror att de förväntar sig att vi ska bli impade av det här.

– De är så manliga, sa Bethany och skrattade ironiskt. Hur ska vi kunna motstå dem?

12

2 FYND Karen hade varit tvungen att klippa ut sex kuponger ur tidningen.

När hon var klar med det gick hon ut på nätet och slogs med en överbelastad flygbolagshemsida för att få ta del av århundradets erbjudande och komma över fyra flygbiljetter för en långhelg med jul­ shopping i New York med sin son, dotter och svärmor.

Erbjudandet gällde bara vissa flygningar på vissa veckodagar. Till slut kunde hon bara boka en resa i september och trots att hon inte lyckats få tag i någon senare flygtur var hon tvungen att betala en extra avgift för att kunna ta en tidigare avgång, så att barnen bara skulle missa en dag i skolan. Rektorn hade givit henne en isande blick när hon bad om ledighet – som om en enda missad måndag skulle omintetgöra hennes barns framtidsutsikter.

Men Karen hade länge lekt med tanken på att ta med sig sina barn till New York och högg som en rottweiler så fort hon fick syn på erbjudandet om billiga flygresor. Trots köerna till incheckningen, den vidriga flygplansmaten och det förfärliga kaoset vid immigrationsdiskarna på New Yorks flygplats, jfk, hade det blivit en fin helg.

De hade varit uppe i Empire State Building, bott på ett flott hotell och maxat tre kreditkort på en outletgalleria som låg två mil utanför stadskärnan. Karens svärmor hade skämt bort barnen så mycket hon bara kunde och ungarna hade älskat varenda skräpmatsfylld, sömnlös minut.

Angus var elva år gammal och Megan var nio. Nu satt de i de två sätena längst till höger av mittradens fyra stolar, med sin mamma 13

närmast och sin farmor högljutt snarkande längst ut. De hade flugit i två timmar sedan de lämnat New York och besättningen hade dämpat belysningen och höjt värmen i ett försök att få passagerarna att komma till ro, men Angus satt djupt försjunken i ett nytt spel på sitt Nintendo ds och Megan hade hittat en spännande film på den lilla skärmen i stolsryggen framför sig. Deras mamma hade föredragit att de tog igen lite av sin förlorade sömn, men hon fick alltid en dunkande huvudvärk av flygresor och så länge de höll sig lugna orkade hon inte argumentera med dem.

Megans film var en romantisk komedi om en biker som blev kär i en läkare efter att ha krashat med sin motorcykel. Bikern rakade av sig skägget, köpte en kostym och skaffade ett vanligt jobb, vilket enligt Megan ledde till en hel mängd hysteriskt roliga situationer, medan Angus tyckte att det var romantisk smörja. Han hade sett de första fem minuterna innan han öppnade sitt Nintendo ds.

Men när filmen närmade sig höjdpunkten – då bikern slår ner någon på ett bröllop och sedan skamset rusar därifrån, bara för att upptäcka att läkaren älskar honom för den han egentligen är och inte den han försökte att vara för att behaga henne – började Megans hörlurar att krångla så att hon bara fick ljud ur den ena. Hon sträckte sig ner under armstödet och snodde åt sig Angus hörlurar ur knäet på honom.

– Hallå där, fräste Angus som sköt fram handen och tog tag i sladden. Vad håller du på med?

– Mina är trasiga, svarade Megan. Och du använder ju inte dina.

– Nähä, men det kanske jag vill göra om en stund.

– Ja, men då kan du få tillbaka dem, dummer, påpekade Megan och pekade ivrigt på den lilla lcd-skärmen på stolsryggen. Min film är nästan slut och jag vill inte missa det sista.

Karen öppnade motvilligt ögonen och blängde ilsket på sina barn.

– Lägg av, båda två, sa hon. Angus, ge henne hörlurarna.

– Men då är det ju kört för mig resten av flygningen, protesterade Angus. Du vet hur hon är. Hon säger att hon bara ska ha dem i två minuter, men sedan får jag aldrig tillbaka dem.

Karen plockade fram sina egna hörlurar och viftade med dem. De var fortfarande inslagna i plast.

14

– Angus, om du behöver hörlurar senare kan du få de här, sa hon.

Håll truten nu. Ni beter er som bortskämda småbarn.

Karen var delvis arg på sina barn, men även på sin svärmor som hade låtit barnen äta skräpmat och göra precis som de ville, vilket alltid gjorde dem hyperaktiva.

Megan kunde inte låta bli att le triumferande när hon tog sin brors hörlurar. Men när hon slet tag i sladden fastnade kontakten i änden i undersidan av Angus Nintendo ds så att den halkade ner ur hans knä och landade på heltäckningsmattan mellan hans fötter.

– Ta det lugnt, din slampa, fräste Angus.

Karens ögon for upp på vid gavel.

– Angus, hur många gånger ska jag behöva tjata på dig att inte kalla din syster det? morrade hon. Det är en väldigt ful sak att säga till en tjej.

– Han är så korkad, fnyste Megan. Han vet inte ens vad det betyder.

– Jo, det gör jag visst. Det betyder att du låter killar tafsa på dig, sa Angus och garvade.

Innan Angus visste ordet av slet Karen tag i sin sons nyinköpta New York Yankees t-shirt och klämde åt hans arm.

– Utegångsförbud, sa hon bestämt. Jag tolererar inte att du pratar så där, Angus. Du får inte gå ut efter skolan på två veckor och du kan glömma både din veckopeng och rugbyklubben.

– Va? flämtade Angus. Det suger. Jag kom ju precis med i a-laget.

Megan sjönk ner i stolen så att hon kunde fortsätta att titta på filmen under sin mammas utsträckta arm. När Karen uppfattade den mördande blicken från damen på andra sidan gången släppte hon Angus. Hon kände sig som en dålig mamma som hade tappat humöret, tagit tag i Angus och hade en son som så högljutt påstådde att hans lillasyster var en slampa.

Angus blängde trotsigt på henne.

– Pappa betalade över hundra pund för nya skor och träningskläder, påpekade han. Du kan inte hindra mig att spela rugby.

– Tror du inte? sa Karen och blängde bestämt på honom för att visa att hon menade allvar. Om jag hade pratat så där när jag var i din 15

ålder skulle din morfar ha lagt mig över sitt knä och givit mig ett kok stryk.

Angus tyckte att det nog var bäst att inte käfta mer med sin mamma, så han lutade sig fram och plockade upp sin spelkonsol. Han hade pausat spelet när han började bråka med Megan, men det hade gått igång igen när konsolen slog i golvet och nu blinkade texten Game over på den pyttelilla displayen.

– Titta nu vad du har gjort, sa Angus och körde in armbågen i revbenen på sin syster.

– Men herregud, skrek Karen och slet av sig säkerhetsbältet för att hoppa upp ur sätet. Kan ni inte låta varandra vara i fem minuter?

Megan, du får flytta till min andra sida, så att jag sitter mellan er.

– Men det är ju slutet nu, protesterade Megan. Det är typ två minuter kvar.

– Nu, sa Karen ursinnigt medan hon öppnade sin dotters säkerhetsbälte och lyfte upp henne ur stolen.

När Megan reste sig från sitt säte märkte Karen att de hade väckt paret som satt i raden framför och att det kom blickar som tycktes säga dålig förälder från alla håll och kanter. Megan klättrade över armstödet och slog sig ner på sin mammas gamla plats, innan hon inledde en desperat offensiv för att försöka koppla in sina hörlurar igen och hitta rätt kanal på monitorn.

Angus knäppte upp sitt säkerhetsbälte och ställde sig i gången.

– Vart ska du ta vägen nu då? frågade Karen.

Angus himlade med ögonen, som om hans mamma var planetens mest korkade varelse.

– Tja, det finns väl inte så många platser man kan gå till på ett flygplan, eller hur? svarade han. Vad tror du? Jag ska gå och pissa.

Angus var sur för att han hade fått utegångsförbud. Det enda sättet han kom på att hämnas på sin mamma var att få henne att skämmas ännu mer, så han såg till att ordet ”pissa” hördes av så många som möjligt runt omkring.

Elvaåringen hade sparkat av sig sina gympaskor, men flygplans­ toaletter hör inte till de renaste ställena i världen och Angus hade ingen lust att blöta ner sina strumpor med någon annans urin, så han 16

sträckte sig in under sätet framför och plockade fram skorna.

När han pressade ner foten i den högra skon hördes en öronbedövande smäll. Golvet skakade och ett malande ljud uppstod när det stora flygplanet häftigt rullade över på ena sidan. Angus höft slog smärtsamt i sätet på andra sidan gången. Inom en sekund slets hans fötter upp i luften och han slog huvudet i ett brickbord, innan han hjälplöst började glida över knäna på de tre personerna som satt i fönsterraden.

Precis innan Angus huvud dundrade in i flygplansväggen sträckte mannen i mittsätet upp sina händer och räddade honom. Den ena handen fick tag i linningen på Angus träningsbyxor medan den andra träffade honom i bröstet och tryckte upp honom mot stolsryggarna framför. Han tappade andan av slaget, men det gjorde ändå mindre ont än det skulle ha gjort att fara med huvudet före in i flygplansfönstret.

Händerna var det enda som hindrade Angus från att störta in i bagagehyllorna och lamporna när flygplanet fortsatte att rulla. Folk skrek när de insåg att flygplanet flög uppochner. Angus ben dinglade i luften medan plastmuggar, glasögon, metallbrickor och iPodar regnade ner på taket som nu hade blivit golv. Det långa håret som tillhörde kvinnan i raden bakom hängde ner från hjässan och en flygvärdinna som hade varit på väg längs gången slog ner i taket.

Men när rullningen fortsatte och flygplanet hamnade på rätt köl igen blev folk något lättade. Trots att det fortsatte att skaka i planet började en känsla av normalitet återvända till passagerarna när de förstod att golvet var golv igen och att det läget verkade hålla i sig.

– Återvänd till era säten och spänn fast säkerhetsbältena, skrek en flygvärd bryskt medan han klev över bråten i gången för att hjälpa sin mörbultade kollega.

Det lade sig ett märkligt lugn över flygplanet när folk, utan att veta vad de skulle förvänta sig, höjde sina blickar som för att få instruktioner från Gud. Angus var alltför bedövad för att kunna prata, men han märkte att han lyftes upp av de tre vuxna personerna som han låg över. Snart stod han i gången igen och insåg skamset att hans träningsbyxor hade hasat nedanför knäna.

17

Men folk hade annat att tänka på än Angus förlägenhet, och till och med Megan var för chockad för att hånle när hennes mamma drog ner Angus i sätet igen.

– Sätt dig och spänn fast säkerhetsbältet ordentligt, älskling, sa Karen. Hur gick det?

Det gjorde ont i bröstet på Angus sedan han hade blivit fastnaglad vid stolsryggarna, men det var inte så farligt och han gav sin mamma en lugnande nick innan han vände sig mot den kraftiga mannen som hade räddat honom från att slå i huvudet och tackade honom.

– Vad hände? frågade Megan.

Hennes farmor sträckte sig fram och lade en hand på flickans knä.

– Det var förmodligen bara lite ovanligt kraftig turbulens, gumman, sa hon.

– Men det hördes ju värsta smällen, invände Angus oroligt och letade efter Nintendot han hade lagt på sätet.

En kvinnas lugnande röst hördes i högtalarna: – Bästa passagerare, mitt namn är Maxine O’Connor och jag är er styrman. Det verkar som om vi har drabbats av ett mekaniskt fel.

Mina kollegor och jag håller som bäst på att undersöka den exakta orsaken till det inträffade. Under tiden vill jag be er att stanna i era säten med säkerhetsbältena ordentligt fastspända och hålla gångarna fria, så att kabinpersonalen kan ta sig fram till de passagerare som är skadade eller chockade. Finns det någon läkare eller annan medicinsk personal ombord skulle vi uppskatta om ni ville göra vår kabinpersonal uppmärksamma på var ni befinner er, och att ni hjälper till om det skulle visa sig nödvändigt.

18

3 KLÄDER Lauren ville få en chans att prata ordentligt med Bethany och blev därför glad när Coral hittade ett par lekkamrater och började jaga runt på parkeringsplatsen.

De två lagen bestående av fyra killar vardera höll på att rulla ut golfbilarna ur garaget. Flera av dem hade tagit av sig sina overaller och Bethany blev förvånad över hur James såg ut. Under hennes frånvaro hade han låtit håret växa, han hade en silverknopp i ena örat och var iklädd en svart kortärmad skjorta, trasiga Dieseljeans och ett par skejtskor med tjocka röda snören.

– Vad hände med alla fotbollströjor och träningsbrallor? frågade Bethany som uppenbarligen, men motvilligt, var imponerad över förvandlingen.

– Han är fortfarande ihop med Dana, förklarade Lauren. Hon retade honom hela tiden för att han såg ut som en kicker och han har blivit jättefåfäng. Ser du att han har lämnat de två översta knapparna på skjortan oknäppta? Det beror på att han har tränat överkroppen mycket på gymmet och han vill att alla ska se det.

– Vad sjukt, sa Bethany och skrattade.

– Lite feminint, tycker jag, sa Lauren och hånlog.

– Men det är ändå en stor förbättring, tillade Bethany. Vad händer med dig och Rat, då?

Bethany hade mer erfarenhet av killar än Lauren som verkade vilja slingra sig för att hon tyckte att det var ett pinsamt samtalsämne.

– Vi är fortfarande bra kompisar, svarade hon.

19

– Vem bryr sig om det? stönade Bethany. Jag vill höra om slafsande tungor och fingrar som letar sig in innanför förbjudna klädesplagg och sådant.

– Det händer att vi gör lite grejer ibland, erkände Lauren och kände sig ännu mer obekväm. Till exempel om vi är på någon födelsedagsfest och det hånglas i vartenda hörn.

Det hördes en busvissling från verkstaden, vilket gjorde att alla tystnade och vände sig mot Terry Campbell. Hans långa vita skägg och kabelstickade tröja fick honom att se ut som en man som ägnar helgerna åt att knåpa med ångmaskiner, men faktum var att han var en av de intelligentaste männen på campus.

Som chef för cherub:s tekniska avdelning hade Terry hand om allt från att fixa espressomaskinen i lärarrummet till att förbereda specialutrustning inför uppdrag och skriva mjukvaran som länkade samman alla de hundratals övervakningskameror och sensorer som skyddade skolområdet från inkräktare.

Terry brann för att uppmuntra smarta ungdomar att bli ingenjörer och drev på sin fritid en rad olika projekt med grupper av cherub-agenter. Han hade under åren hjälpt ungdomar att tillverka allt från motordrivna glidflygplan till solcellsdrivna dryckeskylare.

– Hör upp, sa Terry och vände sig till hela gruppen. Jag har gjort en del tyngd- och effektberäkningar, och har kommit fram till att de där bilarna lätt kan komma upp i över hundra kilometer i timmen.

Eftersom det inte är direkt säkert att tävla med golfbilar i sådana hastigheter måste vi ändra lite på våra planer. Istället för att gå ut samtidigt får ni köra varsitt tidtagningsvarv och se vem som snabbast kan ta sig runt en bana som utgår från den här parkeringsplatsen, korsar campus till platsen bakom dojon och sedan vänder tillbaka igen, via huvudbyggnaden.

Ett besviket stön spred sig i gruppen av ungdomar.

– Vad mesigt, muttrade Lauren till Bethany. Jag kom bara hit för att jag hoppades få se eldklot och allmän slakt.

Det tog närmare tjugo minuter innan Terry hade hunnit skicka ut vaktposter längs den improviserade banan för att se till att ingen blev nermejad av de upphottade golfbilarna. När det började dra ihop sig 20

till tävling hade ännu mer elever och personal dykt upp vid garaget och det stod flera grupper utmed banan.

Iförd störtkruka och flamsäker overall skakade Rat hand med fjortonåriga Stuart Russel som körde den rivaliserande bilen.

– Jag hatar Stuart, sa Bethany. Varför har han så stora framtänder?

Det ser precis ut som om han brukar gnaga på trädstammar.

– Shakeel är lagkapten för det andra teamet, sa Lauren. Men jag antar att vi måste heja på James, Jake och Rat. – Ja, det är våra killar, instämde Bethany innan hon tog ett djupt andetag och vrålade från magen: Kom igen teeeeeeam Rat! Rat klättrade in i sin bil och Andy hjälpte honom på med trepunktsbältet. Bethanys rop inspirerade de andra att också börja heja.

Det var svårt att bedöma, men det verkade ändå som om James lag var något mer populärt.

– Om ni vinner ska jag visa pattarna, skrek Bethany.

Lauren skrattade. Hon hade nästan glömt hur överdriven Bethany kunde bli när hon blev engagerad. Bakom dem hördes en tjej vid namn Tiffany – som hade varit kompis med dem innan Bethany slängde hennes iPod i badkaret – ropa.

– Vem tror du vill se din blekfeta kropp, Bethany Parker?

Det tog Bethany mindre än en sekund att rusa fram till sin forna kompis och ilsket spänna ögonen i henne.

– Vill du ha en käftsmäll, eller?

Tiffany satte trotsigt händerna i sidan.

– Försök du bara, och se vad som händer.

Det gjorde Bethany också, och gruppens uppmärksamhet vändes från det nära förestående billoppet till de två trettonåriga tjejerna som rullade runt i gruset. Båda var skickliga kampsportare, men det hindrade inte att de hängav sig åt ett hederligt gammalt tjejslagsmål.

De brottades så vildsint att gruset stänkte åt alla håll medan de drog varandra i håret och revs med sina långa naglar.

– Jävla kossa, skrek Bethany.

– Ska du säga, din killgalna slampa, vrålade Tiffany.

Jake flinade mot James.

– Jag älskar att kolla på tjejfajter, sa han. De är så roliga.

21

Efter en halv minut började det visa sig att Bethany varken hade tränat särskilt mycket kampsport eller kondition på sistone. Hon kippade efter andan medan Tiffany pressade ner sina knän mot Bethanys axlar och hämnades det första slaget mot munnen.

Lauren insåg att hennes kompis höll på att bli slagen sönder och samman. Hon rusade fram och slog armen runt midjan på Tiffany.

Under tiden hade Terry Campbell plöjt sig genom folksamlingen med sina två lagkaptener bakom sig.

– Lägg av, båda två, röt han medan Lauren släpade undan Tiffany.

James och Shakeel tog tag i Bethany när hon reste sig, men hon försökte göra ett nytt utfall mot Tiffany.

– Släpp mig, frustade Bethany. Jag ska klösa ögonen ur henne.

Tiffany ansåg inte att hennes motståndares bästa kompis var opartisk och snodde omkring och försökte sparka och armbåga Lauren, tills ett par äldre tjejer grep tag i henne och sa åt henne att lugna ner sig.

– Sluta vara så enormt korkade, skrek Terry Campbell medan Bethany och Tiffany slängde ursinniga blickar på varandra i skymningsljuset. Fortsätter ni med de här dumheterna kommer jag att rapportera er båda två till ordföranden.

– Tur för dig att din polare räddade dig, sa Tiffany och hötte med fingret åt Bethany. Fem sekunder till så hade jag vridit käken ur led på dig.

James hade fortfarande händerna kopplade i ett fast grepp under Bethanys armhålor och han drog henne bakåt när hon försökte störta fram.

– Ja, det vore ju inte så konstigt, Tiffany, morrade hon. Ditt feta arsle väger ju mer än hela jag.

– Sluta nu, beordrade James.

Han släppte taget om Bethany, men knuffade henne samtidigt i sidan för att understryka att han var starkare än hon och att hon inte skulle komma så långt om hon försökte attackera Tiffany igen.

– Fan också, svor Bethany argt och drog fingrarna genom sitt mörka hår. Jag kan inte fatta att hon lyckades få fast mig. Jag är så svag och måste verkligen börja styrketräna igen.

22

– Att klå upp henne är inte värt en massa löprundor i straff, sa Lauren lugnande och lade en hand på Bethanys rygg. Och du var inte alls så dålig. Den där första knytnäven gjorde att hon började blöda i ena mungipan av sin gigantiska trut.

– Tack för hjälpen, grymtade Bethany. Jag skulle ha förlorat hälften av mina framtänder om du inte hade dragit bort henne.

Vid det här laget hade de flesta vänt sig mot bilarna igen. Terry Campbell tittade upp mot himlen för att kolla ljuset, innan han tog fram ett tidtagarur ur overallsfickan. Bruce tryckte på knappen för att starta upp motorcykelmotorn och inom tio sekunder var luften fylld av blå rök.

– Jättebra för miljön, påpekade Lauren och hostade.

Terry sänkte handen för att visa att han hade startat klockan och Rat tryckte gaspedalen i botten. James log stolt när han hörde några ropa ”heja Rat”. Alla verkade imponerade när de såg det lilla fordonet – som de senaste tio åren hade tuffat omkring på campus i max femton kilometer i timmen – rusa iväg uppför kullen och kasta upp damm och grus bakom sig.

– Vi har tankat bilen med så högoktanig blyfri bensin som går att få tag i, förklarade James för tjejerna samtidigt som Jake och Andy kom fram till dem. För att öka kraften har vi byggt om bränsleinsprutningen så att den skickar in en väldigt rik bränsleblandning i cylindern, och vi har även laddat ner en hackningsprogramvara till chipet i motorn så att man kan gasa mycket hårdare och …

– Som om jag bryr mig om din dumma motor, din nörd, avbröt Lauren. Vi kom bara hit för att vi hoppades få se något explodera.

James insåg att han lät lite nördig. Terry räknade ner en hel minut innan han släppte ut Stuarts bil på banan. Shaks team hade tagit bort taket på sin bil och James kände sig lite orolig, eftersom den såg stadigare ut när den dundrade iväg uppför kullen.

– Är du redo att förlora? undrade Shak lyckligt och gav James fingret.­ Trots att Shak var ett år yngre än James var båda killarna lika långa och ungefär lika kraftigt byggda.

– Jag är väldigt nöjd med att vi tog bort taket, fortsatte han. Och 23

eftersom vi hittade en ny uppsättning däck på tippen borde vår bil få bättre fäste på underlaget.

– Men vår datorhackning ger oss minst tjugo extra hästkrafter, skröt James.

– Det handlar inte om hur mycket kraft man har, invände Shak med hög röst. Frågan är hur mycket kraft hjulen klarar av att överföra till vägen.

Bethany och Lauren tittade på varandra och gäspade överdrivet medan brummandet från de båda högpresterande golfbilarna tonade bort i fjärran.

– Jag tror att jag föredrog James när han bara var besatt av tjejer, sa Lauren.

– Jag har kommit på ett skämt om det, utbrast Shak glatt. Vem vill höra det?

– Ingen, svarade Jake bestämt. Du och dina eviga skämt …

– Varför är motorcyklar bättre än kvinnor? sa Shak och struntade i protesten.

– För att man inte behöver tillstånd varje gång man vill bestiga en motorcykel, suckade Lauren.

– Jaha, hade ni hört det? sa Shak besviket.

– Ja, du sa det i går vid middagen, påpekade Jake. Och det var inte kul då heller.

– Var är Dana, förresten, James? undrade Shak. Ville din brud inte se din patetiska lilla bil bli krossad, i samma stund som ditt ego?

– Hon läser någon bok, svarade James ointresserat. Hon sa att jag gärna får vara engagerad i det här projektet så länge hon slipper höra något om det, och jag inte kommer i närheten av henne förrän jag har duschat och fått bort stanken av bensin.

– Det är en vettig tjej det där, sa Lauren. Även om jag ifrågasätter hennes killsmak …

– Det är en av de coolaste grejerna med Dana, sa James. Hon vill ha sitt eget utrymme och har ingenting emot att jag sticker iväg och pysslar med mitt.

– Jag trodde att hon skulle följa med dig till det där racingstället och praoa, sa Andy.

24

– Ja, om hon får den andra platsen, svarade James.

– Vad då för prao? undrade Bethany.

– Alla femton- och sextonåringar får åka iväg på två veckors arbetslivsorientering, förklarade Lauren. Mr Campbell ordnade så att James får haka på någon gammal universitetspolare till honom som driver ett team för motorcykelracing.

– Han har sådant sjukt flyt, suckade Jake. De flesta hamnar i någon klädbutik eller så.

– Du vet ju att det alltid är så med James, påpekade Shak. Han vet inte ens vad ordet otur betyder.

Alla spetsade öronen när det blev uppenbart att det avlägsna brummandet från två motorcykelmotorer hade blivit det avlägsna brummande från endast en. Gruppen tystnade och de rivaliserande lagen utbytte nervösa blickar och undrade vems bil som hade lagt av.

James kände hur mobiltelefonen vibrerade i hans ficka. Han öppnade den och hörde sin flickväns röst i luren.

– Har den brinnande golfbilen där borta på vägen mot huvudbyggnaden något med dig att göra? frågade Dana som uppenbarligen var road vid tanken på att James stolthet höll på att gå upp i rök.

– Brinnande? flämtade James. Kan du se föraren? Mår han bra?

Ser du om det är Stuart eller Rat? James kände sig oroad över nyheten av eldslågor. Han hade satt tillbaka en trasig bränsleslang innan Rat gav sig ut. Om han hade gjort det på ett felaktigt sätt kunde den lätt åka loss och orsaka en brand när den läckande bensinen kom i kontakt med den heta motorhuven.

Lauren knuffades åt sidan av de två lagen med nervösa killar som samlades runt James.

– Den står en bit bort från mig, sa Dana. Föraren ser ut att vara okej och två anställda är på väg fram med brandsläckare.

James var ivrig att få reda på om det var hans bil eller inte.

– Kan du inte springa dit och titta efter ordentligt?

– Jag är uppe på mitt rum, förklarade Dana. Jag skulle vara tvungen att ta på mig ett par byxor och vänta på hissen innan jag ens kom ner till entrén. Men nu kom jag på en sak: den första bilen som åkte 25

förbi hade tak och den brinnande verkar inte ha det.

James brast ut i ett brett leende.

– Menar du att en golfbil med tak åkte förbi före den som har stannat nu?

Så fort James sa det började Andy och Jake flina glatt.

– Definitivt, svarade Dana.

– Varför sa du inte det på en gång? stönade James. Min bil har tak, men Shaks team tog bort sitt.

Shak stannade inte kvar för att lyssna på James och hans lagkamraters skadeglädje. Han rusade iväg för att kolla sin skadade bil, med sina två yngre medhjälpare i hälarna.

– Man måste allt tycka lite synd om Shaks team, eller hur? sa James innan han började garva rått och göra high five med Jake. Eller inte!

När James lag hade kramats färdigt och slutat att hoppa upp och ner kom Rat körande nerför kullen för att avsluta sitt varv runt campus. Han hade sett sin motståndares flammande undergång och körde försiktigt utan att ta några risker.

Men trots att James och hans team var i extas tyckte åskådarna tydligen att det var en antiklimax och började gå därifrån. De hade inte fått se något riktigt lopp och de skulle ha haft bättre utsikt över branden om de hade stannat kvar på sina rum i huvudbyggnaden.

– Trist, klagade Lauren när de gick hemåt.

– Kommer du ihåg för några år sedan, när Arif byggde den där snabba båten? sa Bethany. Rodret fastnade och båten snurrade runt, runt tills den sjönk.

– Ja, det var något att resa sig ur tevesoffan för att kolla på, instämde Lauren.

26