Louise Pärsén Odd eller inte
Odd
usiken i kyrkan, m ll ti , s a er m a ls bduceras eller ba o l il v imponerad. g ja te li m r o li n b å n r f ta t s ll ä a n r g Det ä ag känner att ja J . d ti in m ed m med hästen, den r ä n la lv v jä ta s å g f ja a k d s a v a än are. Min mamm id v å s Bunten me h c t. o u a k iv r is k m s o å n p o r ek a k på det tigaste och klic ik v et d ll ti d r o gga dem. Oska en s lä lö tt a a in s n m ta in s n a er n iv n kr gen a ironiskt o n, men jag har in
eller inte
Odd
eller inte
Louise Pärsén
Odd eller inte Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Louise Pärsén © Omslagsbild: iStockphoto Första upplagan Tryckt i Riga, 2015 ISBN: 978-91-7577-179-3
Till Magnus, Elliot och Vilda
Alla människor kämpar Med något Ofta är kampen osynlig Men den finns där Var snäll Mot dig själv och andra
Oktober 2013
S
kenet från blåljusen syns på långt håll. Jag sitter med ryggen mot vägen, men det blå skenet reflekterar mot den spegelblanka sjön framför mig. Bilen stannar till, jag väntar, men det kommer ingen. De kan såklart inte se mig där jag sitter. Träden skymmer mig och de kan omöjligt se något åt mitt håll så länge de har strålkastarna riktade rakt fram på vägen. Jag har på mig min svarta vinterjacka med huvan uppdragen över huvudet. Mina händer vilar i den kalla och fuktiga sanden där jag sitter på knä med armarna håglöst hängande längst med kroppen. Fukten har gått igenom mina alltför tunna byxor och jag fryser. Tårarna rinner sakta ner för kinderna. Det känns märkligt att titta ut över allt vatten och samtidigt känna fukten av tårar mot mina kinder. Som om sjön har kommit till mig. Jag har fortfarande inte bestämt mig om det får räcka, att sjön kommer till mig. Eller är det jag som måste komma till sjön? Förena mig med vattnet. Förena mig med henne. En gång för alla. En sista gång.
9
V책ren 2013
1.
–H
ur räknar man ut arean på en cirkel? Jonna pratar rakt ut i luften, men jag inser att det är jag som förväntas svara på frågan. Jag blir både aningen irriterad och samtidigt lite förlägen. Jag är inte mattelärare. Såklart borde jag kunna hjälpa henne, men det kan jag inte. Det står helt still. Jag sitter vid datorn men har ingen möjlighet att googla fram svaret utan att Jonna skulle avslöja min bluff. – Jag tror att det ändå är bäst att du frågar din mattelärare om det du behöver hjälp med. Du vet, det var över tjugo år sedan jag läste matte och allt förändras hela tiden och jag vill ju inte hjälpa dig på fel sätt. Tveksamheten i min röst blir hängande i luften. Känslan är i alla fall sådan. Jonna verkar inte reflektera över mitt svar. Hon frågar inte mer utan flyttar fokus från matteboken till att skicka sms till någon. Själv reflekterar jag över mitt svar och över vad Jonna borde tänka. Både hon och jag borde veta att man troligtvis räknar ut arean på en cirkel på precis samma sätt i dag som för tjugo år sedan. Jonna lever i stunden och tänker nog sällan vidare på ett svar hon får. Jag lever inte alls så, jag grubblar på allt. Analyserar, bråkar med mig själv, ger mig själv en känsla som gnager både i magen och i huvudet för det mesta. Jag inser att mitt arbete blir komplext utifrån det.
13
Jag har känt Jonna i flera år. Hon kom till oss i mitten av sjunde klass och nu går hon sitt sista år på vår skola. Jag känner inte alla elever som jag har träffat lika länge som Jonna. Tiden är bara en faktor när det gäller att känna någon. Samhörighet kan vara en annan faktor. Mina känslor är blandade inför att Jonna inte kommer tillbaka till vår skola efter sommaren. Hon kommer inte att gå ut med ett enda betyg i nionde klass, men efter sommaren är det någon annans bekymmer. Jag tror att jag förstår Jonna. Varför hon inte får något gjort i skolan, varför hon inte presterar något, som mentorn uttrycker det. Själv gick jag ut nian med toppbetyg. På något sätt är det samma sak. Det är bara två olika sätt att hantera verkligheten. Jag försöker prata med Jonna om framtiden, men hon är inte där. Inte på det sättet jag önskar. Jag har under mina år med Jonna försöka att stärka henne och finnas där för henne så mycket jag har förmått. När jag tänker tillbaka undrar jag om jag verkligen har hjälpt Jonna på något enda vis. Skolan har varit en fristad för Jonna, men ändå inte. Här kan hon äta sig mätt och jag kan följa med henne till hemkunskapen där hon får tvätta sina kläder ibland, om jag pratar snällt med läraren. Hon har inte blivit slagen av någon på skolan, så vitt jag vet. Samtidigt är det som en cirkus kring Jonna. Alla tjatar på henne. Lärare, elever, rektorn, städerskan och även jag ibland. Det mesta Jonna gör stör andra. Få vill ha henne nära sig. Hos mig får hon gärna sitta. Jag vill vara nära henne. På väg hem från jobbet kör jag inom Ica. Jag orkar inte riktigt med den ständiga frågan kring mat. Vad vi ska ha till kvällsmat. Vem som ska laga den. Om barnen kommer att äta eller bara peta i maten och säga att det är äckligt. Mat är något av ett känsligt kapitel i mitt liv. Jag vill inte att det ska vara så och det är nog inte så många som vet om det, även om säkert någon kanske undrar. Oskar har nog ingen aning. Inte Hilmer eller Elsa heller, tack och lov. Barn ska inte veta sådant. En äkta man kanske ska veta, men jag är ändå glad att han inte gör det.
14
Jag vet precis när det började. Jag var 14 år och känslan slog rot i maggropen redan vid första mötet med honom. Att han försvann ur mitt liv fyra år senare borde ha varit befriande, men på något sätt spelar det mindre roll. Jag tittar med en blick av förakt på feta människor omkring mig. På något sätt ser jag ser dem som mindre värda, precis som rökarna. Hur svårt ska det vara? Att ta tag i sitt liv. Jag tycker att feta människor är äckliga. Rökarna är också äckliga. Jag kommer ihåg när Hilmer var nyfödd och jag låg på BB och det kom in en överviktig sköterska som luktade rök i mitt rum. Hela hon stank av nikotin och svett och hon rörde mitt barn. Jag ville bara skrika att hon skulle ut ur rummet och att hon inte fick röra Hilmer. Det kändes som om han blev smutsig, när hon rörde honom. Han var alldeles nyfödd och fin och skulle inte behöva känna lukten av nikotin i sin lilla trubbiga uppnäsa. Ett nyfött barn, det måste vara det renaste som finns. Jag skrek såklart inte åt henne, eftersom jag trots allt är en rätt väluppfostrad person som insåg att det inte skulle passa sig att slänga ut en sköterska från rummet när hon försökte utföra sitt jobb. Ibland kan jag skämmas över mina tankar och känslor. Jag vet att ingen är mer eller mindre värd, men känslan finns ändå där. Jag delar in människor i olika kategorier. De som äcklar mig för att de inte tar tag i sina liv och slutar röka och går ner i vikt. De präktiga människorna som skryter om sina perfekta liv och lägger ut sin underbara tillvaro i en blogg till allmänt beskådande. Men de värsta är nog ändå de som jag är avundsjuk på. De som har allt. Jag har svårt att unna andra människor ett lyckligt liv. Jag vill gärna att det ska skava lite. Att ingen ska ha det riktigt bra. I alla fall inte bättre än vad jag har det. Jag njuter lite förbjudet när det går andra emot. Senast förra veckan njöt jag i det förbjudna. Jessica ringde mig på jobbet och berättade att hon inte hade fått det där nya projektledarjobbet som hon trodde var självskrivet för henne. Jag borde verkligen ha varit uppriktigt ledsen för hennes skull men
15
jag kunde bara inte uppbåda de känslorna. Hade hon fått jobbet hade hon blivit kategoriserad som en av dem jag är avundsjuk på och det vill jag inte. Jag vill inte vara avundsjuk på Jessica. * Det är mörkt när jag kommer hem och jag blir irriterad över att ytterlampan inte är tänd. Hur svårt ska det vara? Jag tänder alltid ytterlampan vid skymning, om jag är hemma. Jag vill att Oskar ska mötas av ett ljus när han kommer hem sent på kvällen eller tidigt på morgonen efter jobbet. Vill inte Oskar att jag ska mötas av ett ljus? Jag fumlar med nyckeln mot nyckelhålet. Ica-kassen är tung och handtaget skär in i handen. Jag får sätta ner kassen eftersom jag inte får in nyckeln. Kassen välter och en melon rullar ner för trappan och landar på trottoaren. – Men det var väl fan också! Jag svär över den förbannade melonen som jag inte ens vill ha själv. Jag köpte den för att Oskar älskar melon. Jag blir mer och mer irriterad. Både över att lampan inte är tänd och över att Oskar alltid vill att jag köper hem melon. Jävla Oskar! Innanför dörren snubblar jag över Elsas foppaskor. De står alltid där. Året runt. Det är i alla fall så jag upplever hennes foppaskor, som en accessoar som hör dörrmattan till, men ändå inte. Tjugo minusgrader eller tjugo plusgrader, det spelar tydligen mindre roll i Elsas liv. Jag förbjuder henne att ha dem till skolan på vintern, men hade hon själv fått bestämma hade det varit en utmärkt vintersko snöfria dagar. Nu får man inte alltid själv bestämma när man är barn. Det får man inte alltid som vuxen heller. Hur svårt ska det vara att ställa skorna i skostället? Jag har utan överdrift sagt till henne över hundra gånger att ställa sina skor i skostället. Oskar tycker att jag tjatar på Elsa och menar att man får välja sina strider. Lätt för honom att säga. Det är jag som är krigaren i familjen. Hilmer och Elsa avgudar sin pappa. Jag tror
16
att de tycker om mig också men inte på samma rena sätt som de älskar sin pappa. Jag skulle kunna vara avundsjuk på det, men här klarar jag att välja bort att stoppa in Oskar i den kategorin jag är avundsjuk på. Skulle man kunna vara avundsjuk på sin man och ändå leva ihop? Jag vet inte. – Hallå! Jag lyckas svälja irritationen och faktiskt nästan låta som vanligt på rösten när jag ropar in genom hallen. – Hej mamma! Svaret kommer från köket. Från Elsas rum hörs ingenting och Hilmer sitter böjd över iPaden och verkar inte ha uppmärksammat att jag faktiskt har kommit hem. Att det är min man som kallar mig mamma medan mina barn inte säger något är inget konstigt i vår familj. Jag vet att en del retar sig på det och det gör det hela lite extra roligt. En av Hilmers kompisar har frågat mig ungefär 18 gånger varför jag kallar Oskar för pappa och inte Oskar. Jag har svarat honom ungefär 18 gånger att vi bara gör så, för att vi vill det. Jag börjar fundera på om ungen har dåligt minne eller vad som egentligen är anledningen till att han har frågat samma fråga så många gånger. Det är en adopterad pojke, kanske är det förklaring nog. Det brukar finnas många förklaringar och bortförklaringar kring adopterade barn. Oavsett om de har kommit till Sverige som femåringar, eller som Hilmers kompis som bara var några månader när han kom hit. Måste man alltid ha ett bra svar på alla frågor? Jag känner ett behov av att kunna ge andra bra svar och brukar därför också i gengäld kräva bra svar tillbaka. Men ibland finns det bara inga bra svar. Inte ens till adopterade barn. – Är du hungrig? Oskar ropar från köket innan jag knappt har fått av mig skorna. – Ja, lite.
17
Det är mitt standardsvar. Det är bäst att gardera sig och inte säga att jag är jättehungrig även om jag skulle vara det. Jag vet aldrig hur känslan blir när jag väl sitter där vid bordet. När jag går in i köket med Ica-kassen ser jag Oskar stå vid spisen och sedan vant förflytta sig till skärbrädan och hacka lök med en tydlig precision. Oscar vikarierade som hemkunskapslärare på högstadiet en gång i tiden och för att imponera på eleverna tränade han upp en fantastisk lökhackarteknik. Efter att ha slängt en blick mot spisen ser jag att det blir färsbiffar i gräddsås med hasselbackspotatis och grönsaker till. En av barnens favoriträtter, om man tar bort grönsakerna. Det kommer bli en lugn kvällsmat utan kommentarer om att maten är äcklig. – Vad gott det ser ut. Jag menar det faktiskt. Det är inte alltid. – Jag körde inom Ica, för jag kom inte ihåg om vi hade någonting i kylskåpet att laga något vettigt av, fortsätter jag. – Du vet att jag kan trolla i köket, säger Oskar med ett leende. Och det vet jag faktiskt. Vår familj är bortskämd med vällagad mat. Om man nu kan kalla det att vara bortskämd. Något halvfabrikat kommer inte innanför våra dörrar och maten ska gärna vara Kravmärkt. Richard, Jessicas man, skrattar hånfullt åt våra tankar kring bra mat och jag känner på mig att han inners inne tycker att vi är grundlurade som köper Kravmat. – Tror ni på det där? brukar han fråga med förakt i rösten. Det är bara bluff och någon som tjänar extra mycket pengar på sådana som ni. Vadå sådana som oss? Vilken kategori skulle vi sorteras in i om Richard kategoriserar människor som jag gör? De lättlurade antagligen. Jag undrar om Richard kategoriserar människor? Det inbillar jag mig att alla gör. Fast ibland tror jag att det bara är jag som gör det. Jag hoppar mellan ytterligheter. Alla eller nästan ingen, svart eller vitt, bra eller dåligt. Liv eller död. Richard med sin fina BMW och framstående familj. Både Jessica
18
och Richard har toppjobb och Maja och Moa är bäst på det mesta de tar sig för. Något annat skulle inte vara ett alternativ. – Elsa och Hilmer! Det är mat. Ingenting händer och det hade jag inte förväntat mig heller. Dörren till Elsas rum är fortfarande stängd och Hilmer ser ut som om han inte har hört Oskar, även om han sitter i rummet bredvid. Han är helt inne i aktiviteten som pågår på iPaden. Jag får bita mig i tungan för att hålla mig lugn. Jag vet gången. Mina tankar kommer på skam när Hilmer plötslig kommer ut i köket och sätter sig vid bordet. Hur gick det till? Spelet måste precis ha tagit slut, så det trots allt passade bra med mat. – Elsa, vi äter nu! Jag ropar genom hennes stängda dörr. Jag får nästan dörren i huvudet när den i samma sekund som jag avslutar meningen flyger upp och Elsa yr ut genom sitt rum. Hon sjunger på en engelsk låt som hon egentligen inte har en aning om hur den går, men hon hittar på egna ord efter hand. Melodin stämmer i alla fall. På väg till matbordet hinner hon med en hjulning på vardagsrumsgolvet. Jag ler och känner en varm känsla i kroppen över Elsas glädje över livet. Hon är alltid glad den ungen. Det slår mig att man kanske är det när man är tio år. Att alla tioåringar alltid är glada. Tankarna vandrar till Jonna och jag undrar hur hon var som tioåring. Var hon glad då? Jag ser Jonna framför mig som tioåring. Med sin mamma Petra och alla olika män som jag vet passerade i familjen. Jonna har berättat om sin barndom. Hur ofta de flyttade. Att de inte hade pengar till mat eller till kläder. Att hon frös för att Petra inte hade betalat elräkningen och elen plötsligt stängdes av och det blev iskallt i lägenheten. Hon har berättat om mammans pojkvänner. En del var snälla, andra inte. Peter, en man som fanns med i familjen under flera års tid var snäll mot Jonna. Han försökte se till att det fanns mat hemma och att elräkningarna betalades. Han köpte till och med en födelsedagspresent till Jonna ett år. En barbiedocka som han hade hittat
19
billigt på Myrorna. Jonna hade älskat sin barbiedocka. Det var hennes första födelsedagspresent som hon någonsin hade fått och det var när hon fyllde åtta år. Hon fick den i och för sig några dagar efter sin födelsedag eftersom Petra inte hade berättat för Peter när Jonna fyllde år. Peter hade tydligen fått veta det av en slump. Han hade hört när Jonna pratade med Astrid som bodde på våningen under dem. Astrid hade tyckt att Jonna hade blivit en så stor flicka och undrade hur gammal hon var nu egentligen. Jonna hade då svarat att hon hade fyllt åtta år för två dagar sedan. Peter hade gått direkt till Petra och frågat om det verkligen stämde att Jonna hade fyllt år för två dagar sedan. Petra hade bara suckat uppgivet och sagt att det stämde. Det var då Peter gick till Myrorna och köpte Jonnas älskade barbiedocka. Min blick och min närvaro kommer tillbaka till Elsa och jag har samtidigt svaret på min outtalade fråga. Nej, alla tioåringar är inte glada. Fast det visste jag egentligen redan. Jag har också varit tio år. Elsas uppväxt går inte att jämföra med Jonnas. Känslorna väller över mig. Varför är världen så orättvis? Har vi det kanske för bra? Tänk om Elsa skulle ha vuxit upp i Jonnas familj. Jag mår fysiskt illa vid tanken. Min lilla flicka i en kall lägenhet. Med Petra och alla olika män. Utan vällagad mat på bordet och utan födelsedagspresenter. Utan en mamma som ser till att jympapåsen kommer med till skolan på rätt dag och att vinterkängorna finns redo att användas den första kalla höstdagen. Utan en pappa som cyklar med barnen till sjön för ett nattdopp bara för att det är en kul idé just då. Eller en pappa som med en ängels tålamod leker sig igenom matteläxan för att den inte ska bli tråkig. Samtidigt som jag tar av maten känner jag att jag inte är speciellt hungrig längre. Det går inte att äta med så mycket känslor och tankar i huvudet och kroppen. Oskar har gjort en fantastisk måltid och jag känner mig otacksam. Jag vill bara gå från bordet och krypa ner i badkaret, låta mig omslutas av det varma vattnet, ensam med mina tankar och känslor.
20
Jag dras till vatten. Havets storhet lockar mig och jag kan sitta länge vid strandkanten och bara titta ut över den enorma vattenmängden. Havet för med sig en mäktighet. Vi rår inte på havet. Det gör som det vill och jag kan tycka om det. Den dagen jag dör vill jag att min död på något sätt ska länkas till vatten. Jag vill kremeras och låta askan spridas över havet. Bilden blir tydlig framför mina ögon, Oskar, Hilmer och Elsa står där. Oskar håller i urnan och det är han som öppnar den och låter min aska sväva i väg över havet och spridas över vågorna. I mitt inre ser jag bara ryggen på dem och det är jag tacksam för. De två figurerna bredvid Oskar ser så små ut. Jag vill inte se deras ansiktsuttryck.
21
H
uset är välpolerat liksom ytan, och jobbet som socionom känns meningsfullt. Hedda förefaller leva ett harmoniskt liv tillsammans med Oskar och de två välartade barnen. Lyckan borde infinna sig. Fast är det yttre förutsättningar som styr vägen till lycka, och i så fall även olycka? Hedda avfärdar en 40-årskris. Hon har trots allt inga funderingar på vad hon ska göra med resten av sitt liv. Det vet hon redan. Mitt i Heddas liv finns Jonna. Underbara, jobbiga Jonna som Hedda har axlat ansvaret att styra rätt här i livet. Vilket visar sig svårt. Benny ser vart Hedda är på väg och använder sin makt för att styra henne. Plötsligt har Odd, med sitt underfundiga leende, en mer självskriven plats i Heddas liv än Oskar, och marken under fötterna gungar betänkligt. Tillsammans med Richard som inte vet hur man kramas, Lisa som delar ut skavsårsplåster och Klas med ett oroväckande litet könsorgan, formas Heddas liv. Och möjligtvis också hennes död.
Med en samhällskritisk blick och ett språkspel som berör och underfundigt roar och oroar är Odd eller inte en roman som fångar vår tids levnadsomständigheter. Kasten är tvära mellan yta och känslor, där mörkret får näring i takt med livets villkor. Men allt är inte nattsvart. Livet är en utveckling där modet och viljan att förändras tar med läsaren på en resa genom förtvivlan och sorg, men också genom ljus och hoppfullhet.
Louise Pärsén är utbildad socionom och polis. Hon har en bred yrkeserfarenhet från bland annat socialtjänst, skola, kriminalvård och polisväsendet. Louise bor med sin familj i Laholm och Odd eller inte är hennes debutroman.
Foto: Magnus Persson
ISBN 978-91-7577-179-3
gen bra. De läm li k er v r ä a n r o g å inombords. Fr ig s er id r d får jag säg p ti s e in m s r ä ed v m n E en g t! li ek Perf www.idusforlag.se itter. De är verk 9 789175 771793 w T h c o k o o eb c eras, vill krem a lösenord till F ordet. Inte obduc