Issuu on Google+

Översättning Charlotte Hjukström

wahlström & widstrand


W.H. Audens dikt Herman Melville återges i tolkning av Folke Isaksson. Leigh Hunts dikt Rondeau återges i tolkning av P.O. Valdén.

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Originalets titel: Still Life Copyright © 2005 by Louise Penny. All rights reserved. Tryckt hos ScandBook ab , Falun 2012 isbn 978-91-46-22148-7


Denna bok och hela mitt hj채rta ger jag till Michael


Ett

M

iss Jane Neal lämnade det jordiska tidigt på den dimmiga söndagsmorgonen efter Thanksgiving. Det var ganska så överraskande i alla avseenden. Miss Neal dog ingen naturlig död, om man inte är av den uppfattningen att allt som händer är förutbestämt. I så fall hade Jane Neal under alla sina sjuttiosex år varit på väg mot den stund då hon mötte döden bland de lysande lönnlöven i skogen i utkanten av byn Three Pines. Hon hade fallit bakåt med armar och ben utbredda, som om hon ville göra änglar i de spröda, färggranna höstlöven. Kriminalkommissarie Armand Gamache vid Sûreté du Quebec hukade sig ner så att det lät som gevärsskott när det knakade i hans knän. Hans stora, uttrycksfulla händer svävade över den runda lilla blodfläcken på hennes stickade kofta, som om han hade magiska krafter och kunde trolla bort såret och återuppliva kvinnan. Men det kunde han inte. Det var inte hans gåva. Som tur var för Gamache hade han andra gåvor. Doften av malkulor, som hade varit hans mormors parfym, mötte honom på halva vägen. Janes milda och vänliga ögon stirrade rakt upp, som om hon var förvånad över att se honom. Han var förvånad över att se henne. Det var hans lilla hemlighet. Inte för att han någonsin hade sett henne förut. Nej. Hans lilla hemlighet var att trots att han var i 55-årsåldern och stod på höjden av en lång och nu till synes stagnerad karriär, blev han fortfarande överraskad av dödligt våld. Detta var 11


något märkligt med tanke på att han var chef för mordroteln, och kanske var det en anledning till att han inte hade kommit längre i den cyniska värld som var la Sûreté. Gamache hoppades alltid att någon kanske hade gjort ett misstag och att det inte fanns något lik. Men det rådde inga tvivel om tillståndet för den stelnande miss Neal. Han reste sig upp med hjälp av inspektör Beauvoir, knäppte den fodrade Burberryrocken mot oktoberkylan och funderade. Jane Neal hade också varit saknad, men i en helt annan bemärkelse, några dagar tidigare. Hon och hennes vän och granne Clara Morrow hade kommit överens om att dricka kaffe på byns bistro. Clara satt vid ett fönsterbord och väntade. Tålamod var inte hennes starka sida. Blandningen av café au lait och otålighet började framkalla en knappt märkbar vibration. Clara darrade lätt när hon såg ut genom det spröjsade fönstret och betraktade den gräsbevuxna allmänningen och de gamla husen och lönnarna runt omkring. Träden, med sina andlöst vackra nyanser av rött och bärnsten, var i stort sett det enda som någonsin förändrades i den vördnadsvärda gamla byn. Hon såg en pickup komma körande på rue du Moulin, inramad av fönsterspröjsarna och med en vacker, fläckig hjorthind lättjefullt draperad över motorhuven. Bilen körde långsamt runt allmänningen och fick invånarna att stanna upp mitt i steget. Det var jaktsäsong och byn var omgiven av jaktmarker. Men den här sortens jägare kom oftast från Montreal och andra storstäder. De brukade hyra pickuper och hemsöka skogsvägarna i gryningen och skymningen likt hungriga vilddjur på spaning efter hjort. Och när de fick syn på en stampade de på bromsen så att bilen sladdade, klev ur bilen och sköt. Alla jägare var ju inte sådana, det visste Clara, men tillräckligt 12


många var det. Samma jägare brukade spänna fast hjorten på motorhuven och köra runt på landsbygden i tron att det döda djuret på något sätt sände ut budskapet att stora män hade utfört en bragd. Varje år brukade jägarna skjuta kor och hästar och sällskapsdjur och varandra. Och ibland sköt de otroligt nog sig själva, kanske under någon tillfällig psykos då de blandade ihop sig själva med middagen. Kloka människor visste att för en del jägare – inte alla, men en del – var det en utmaning att skilja mellan en tall, en rapphöna och en människa. Clara undrade var Jane hade blivit av. Hon brukade sällan komma för sent, så det var lätt att förlåta henne. Clara hade lätt för att förlåta det mesta hos de flesta människor. Alltför lätt, brukade hennes man Peter ofta påpeka. Men Clara hade sin egen lilla hemlighet. I själva verket släppte hon inte allting så lätt. De flesta saker, ja. Men en del saker brukade hon i hemlighet spara och krama om och titta till i stunder då hon behövde söka tröst i andra människors vrånghet. Det hade fallit croissantsmulor på det exemplar av Montreal Gazette som låg kvarlämnat på hennes bord. Clara skummade igenom rubrikerna mellan brödsmulorna: ”Parti Quebecois utlovar folkomröstning om självständighet”, ”Knarkbeslag i förorter”, ”Vandrare saknad i Tremblant park”. Clara lyfte blicken från de dystra rubrikerna. Hon och Peter hade för länge sedan slutat prenumerera på Montrealtidningarna. Okunnighet var verkligen en välsignelse. De föredrog lokaltidningen Williamsburg County News där de kunde läsa om Waynes ko eller att Guylaines barnbarn var på besök eller om ett lapptäcke som auktionerades ut till förmån för ålderdomshemmet. Ibland undrade Clara om de var smitare som hade dragit sig undan verkligheten och ansvaret. Sedan kom 13


hon fram till att hon struntade i vilket. Förresten fick hon veta allt hon verkligen behövde känna till för att överleva här på Oliviers bistro, i hjärtat av Three Pines. ”Nu är du allt långt borta”, sa den välbekanta och älskade rösten. Där kom Jane, andtruten och leende, röd i det skrattrynkiga ansiktet av höstkylan och den raska promenaden från stugan på andra sidan allmänningen. ”Ledsen att jag är sen”, viskade hon i Claras öra medan de två vännerna kramades, den ena liten, knubbig och andfådd, den andra trettio år yngre, slank och fortfarande vibrerande av koffeinkicken. ”Du darrar ju”, sa Jane medan hon slog sig ner och beställde en egen café au lait. ”Jag visste inte att du tyckte så mycket om mig.” ”Din leda kärring”, skrattade Clara. ”Ja, i morse var jag nog det. Har du hört vad som hände?” ”Nej, vad då?” Clara lutade sig ivrigt fram för att få veta mer. Hon och Peter hade varit i Montreal och köpt målarduk och akrylfärger. De var konstnärer till yrket båda två, Peter en framgångsrik sådan. Clara var än så länge okänd och skulle, trodde de flesta av hennes vänner i hemlighet, så förbli om hon fortsatte med sina obegripliga verk. Clara erkände själv att hennes serie med krigares livmödrar gick över huvudet på större delen av den betalande publiken, men hennes hushållsartiklar med bulliga frisyrer och stora fötter hade haft viss framgång. En sådan hade hon sålt. De övriga, cirka femtio stycken, stod i deras källare, som starkt påminde om Walt Disneys verkstad. ”Det är inte möjligt”, viskade Clara ett par minuter senare, uppriktigt chockerad. Under de tjugofem år hon hade bott i Three Pines hade hon aldrig någonsin hört talas om ett brott. Enda anledningen till att folk låste dörren var att man ville hindra grannarna från att ställa in korgar med zucchini under 14


skördetiden. Visserligen var det som tidningsrubriken antydde: det fanns en annan gröda som odlades i lika stor omfattning som zucchini, och det var marijuana. Men de som inte var inblandade försökte blunda för det. Förutom det fanns det ingen brottslighet. Inga inbrott, ingen vandalisering, ingen misshandel. Det fanns inte ens någon polis i Three Pines. Då och då brukade Robert Lemieux vid Sûreté-distriktet köra ett varv runt allmänningen bara för att markera närvaro, men det behövdes inte. Inte förrän den morgonen. ”Kan det ha varit ett skämt?” Clara försökte få grepp om den otäcka bild Jane hade målat upp. ”Nej. Det var inget skämt”, sa Jane och tänkte tillbaka. ”En av killarna skrattade. Det var välbekant på något sätt, nu när jag tänker efter. Inget glädjefyllt skratt.” Jane såg på henne med sina klara, blå ögon. De var fulla av förundran. ”Det var ett skratt jag hade hört under min tid som lärare. Inte ofta, gudskelov. Det är så pojkar låter när de plågar någonting för skojs skull.” Jane rös vid minnet och drog ihop koftan över bröstet. ”Ett otäckt läte. Jag är glad att du inte var där.” Hon sa detta samtidigt som Clara sträckte ut händerna över det runda, mörkbruna träbordet och fattade Janes kalla lilla hand medan hon önskade av hela sitt hjärta att hon hade varit där i stället för Jane. ”Och det var unga killar, sa du?” ”De hade skidmasker på sig, så det var svårt att avgöra, men jag tyckte att jag kände igen dem.” ”Vilka var det?” ”Philippe Croft, Gus Hennessey och Claude LaPierre.” Jane viskade namnen och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen annan hörde. 15


”Är du säker på det?” Clara kände dem alla tre. De var inte precis några scouter, men inte heller den sorten som skulle kunna göra någonting sådant. ”Nej”, medgav Jane. ”Det är nog bäst att inte berätta det för någon.” ”För sent.” ”Varför skulle det vara för sent?” ”Jag sa deras namn i morse, medan det pågick.” ”Viskade du?” Clara kände hur blodet lämnade fingrar och tår och rusade in mot hennes centrum, mot hjärtat. Snälla, snälla, snälla, bad hon tyst. ”Nej, jag skrek.” När Jane såg Claras min försvarade hon sig snabbt: ”Jag ville få dem att sluta. Och det fungerade. De slutade.” Jane mindes tydligt hur pojkarna hade kilat i väg uppför rue du Moulin och ut ur byn. Pojken i den klargröna masken hade vänt sig om och tittat på henne. Det droppade fortfarande ankgödsel från hans händer. Gödseln var till blomsterrabatterna på allmänningen och hade ännu inte lagts ut. Hon önskade att hon hade kunnat se pojkens ansiktsuttryck. Var han arg? Rädd? Road? ”Så då hade du rätt. Om deras namn, menar jag.” ”Antagligen. Jag hade då aldrig trott att någonting sådant skulle kunna hända här.” ”Så det är därför du är sen? För att du fick städa upp?” ”Ja. Fast nej.” ”Kan du uttrycka dig otydligare?” ”Kanske det. Du sitter väl i juryn för konstföreningens utställning?” ”Ja, vi har möte nu i eftermiddag. Peter är också med. Hur så?” Clara vågade nästan inte andas. Hade stunden kommit? 16


Efter allt hennes lirkande, alla vänliga små pikar och allt hennes mindre vänliga tjat – tänkte Jane verkligen göra det? ”Jag är redo.” Jane andades ut med större kraft än Clara någonsin hade varit med om. Vinddraget rörde upp ett litet moln av croissantflagor som lättade från tidningens förstasida och föll ner i Claras knä. ”Jag blev sen”, sa Jane långsamt medan även hennes händer började darra, ”därför att jag var tvungen att fatta ett beslut. Jag har en tavla som jag skulle vilja ha med på utställningen.” Och med det brast hon i gråt. Att Jane målade hade varit en offentlig hemlighet i Three Pines i alla tider. Med jämna mellanrum hade någon, under en promenad i skogen eller på en äng, råkat få se henne försjunken i arbetet med en målarduk. Men hon hade alltid lyckats beveka dem att inte komma närmare, att inte titta, att slå ner blicken som för att slippa se någonting närmast obscent, och framför allt fick de lova att aldrig tala om det. Den enda gången Clara hade sett Jane bli arg var när Gabri hade smugit fram bakom henne medan hon målade. Han hade trott att hon skojade när hon sa åt dem att de aldrig fick titta. Han hade misstagit sig. Hon menade dödligt allvar. Det hade faktiskt tagit flera månader innan Jane och Gabri blev vänner igen; båda hade känt sig svikna av den andra. Men deras medfödda godmodighet och tillgivenhet för varandra hade fått sprickan att läkas. Dock hade det varit en läxa för alla. Ingen fick se vad Jane målade. Förrän nu, tydligen. Men nu var konstnären överväldigad av så starka känslor att hon satt i bistron och grät. Clara var både förskräckt och förfärad. Hon såg sig förstulet omkring, halvt i hopp om att ingen såg dem och halvt i ett förtvivlat hopp om att någon såg dem och visste hur man skulle göra. Sedan 17


ställde hon sig den enkla frågan som hon alltid bar med sig och konsulterade som en bönbok. Vad skulle Jane ha gjort? Och då hade hon svaret. Jane skulle ha låtit henne gråta, låtit henne tjuta. Låtit henne kasta porslin, om det behövdes. Och Jane skulle inte fly därifrån. När virvelstormen hade passerat förbi, skulle Jane vara kvar. Och sedan skulle hon lägga armarna om Clara och trösta henne och tala om för henne att hon inte var ensam. Aldrig ensam. Och därför satt Clara kvar och väntade. Och kände hur ont det gjorde att inte göra någonting. Långsamt tystnade gråten. Clara steg upp med ett överdrivet lugn. Hon tog Jane i sin famn och lät den gamla kroppen knirka på plats igen. Sedan riktade hon en liten tacksägelse till de nåderika gudarna. De som ger oss nåden att gråta och nåden att sitta bredvid. ”Jane, om jag hade vetat att det var så här plågsamt för dig hade jag aldrig tjatat om att du skulle visa dina verk. Förlåt mig.” ”Nej då, snälla du.” Jane tog Claras händer när kvinnorna åter satt på var sin sida av bordet. ”Du missförstår. Jag grät inte för att det var plågsamt. Nej då. Jag överfölls av glädje.” Jane såg ut i fjärran och nickade, som om hon deltog i ett annat samtal. ”Äntligen.” ”Vad heter den, din tavla?” ”Marknadsdagen. Den föreställer paraden som avslutar byns marknad.”

18


9789146221487