9789140648389

Empowerment i tEori och praktik

Ole Petter Askheim & Bengt Starrin (red.)

Innehåll 1. Empowerment – ett modeord? 9

Ole Petter Askheim och Bengt Starrin 2. Empowerment – olika infallsvinklar 18

Ole Petter Askheim 3. Brukarmedverkan och empowerment – gammalt vin i nya flaskor? 33

Rolf Rønning 4. Empowerment är svaret, men vad var frågan? 48

Bjarne Øvrelid 5. Empowerment som förhållningssätt – kan vi lära oss något av Pippi Långstrump? 62

Bengt Starrin 6. Att begränsa eller skapa möjligheter – om centrala förhållningssätt i empowermentarbete 76

Anna Tengqvist 7. Det finns bruk för alla – empowerment utanför arbetsmarknaden? 90

Hugo Westerlund 8. SAVIS – en modell för socialt innanförskap? 104 Liv Johanne Solheim 9. Empowerment på allvar? Personlig assistans för funktionshindrade 121

Ole Petter Askheim 10. Ungdom i den sociala barnavården – offer eller resurs? 138

Reidun Follesø 11. ”Svaga röster ska också höras” – brukarmedverkan inom den psykiska hälso- och sjukvården 153

Kårhild Husom Løken 4

innehåll 12. Empowerment som forskningsstrategi – exemplet deltagarbaserad forskning 168

Bengt Starrin 13. Lyssnarmöte – en annan kanal till makt och inflytande 180

Liv Altmann 14. Forskningscirkel med personer med utvecklingsstörning – från ord till handling 194

Berith Nyqvist Cech 15. Utmaningar inom socialt arbete 206

Ole Petter Askheim och Bengt Starrin Referenser 218

5

Författarpresentationer Anna Tengqvist är projektledare på Stiftelsen Kvinnoforum i Stockholm. I drygt 15 år har hon arbetat med förändringsprocesser bl.a. inom områden som lokal samhällsutveckling, miljöfrågor, utbildning och processledning ur ett empowermentperspektiv.

Bengt Starrin är professor i socialt arbete vid Karlstads universitet och professor II i socialpolitik vid Högskolan i Lillehammer. Han har skrivit flera böcker inom områden som emotionssociologi, utbrändhet, arbetslöshet, utsatthet och empowerment.

Berith Nyqvist Cech är fil.dr i pedagogik och verksam som lektor i social omsorgsvetenskap vid Karlstads universitet. Hon har under många år arbetat med deltagarbaserad forskningsmetod.

Bjarne Øvrelid är 1:e lektor och stipendiat vid Högskolan i Lillehammer samt doktorand i sociologi vid Karlstads universitet. Han har publicerat böcker och artiklar om välfärdsstat och professioner.

Hugo Westerlund är fil.dr i psykosocial medicin och forskargruppledare på Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet (tidigare Institutet för psykosocial medicin, IPM). Han forskning handlar främst om hur arbetsmiljö och organisationsförändringar påverkar människors hälsa.

Kårhild Husom Løken är masterstuderande i välfärdspolitik vid Högskolan i Lillehammer. Hon är utbildad arbetsterapeut med vidareutbildning inom området psykiskt hälsoarbete. Hon arbetar som psykisk hälsoarbetare med ansvar för kvalitets- och verksamhetsutveckling i Stange kommun.

Liv Altmann är högskolelektor vid avdelningen för hälso- och socialfag vid Högskolan i Lillehammer. Hon har tidigare bland annan arbetat som socionom vid Frambu hälsocenter och med habiliteringstjänster för barn i Oppland.

Liv Johanne Solheim, cand.polit. med huvudinriktning i sociologi från Universitetet i Bergen. Hon är försteamanuens vid avdelningen för hälso- och socialfag vid Högskolan i Lillehammer. Hon har under många år forskat om socialpolitiska frågor bl.a. brukarmedverkan i mötet med välfärdssektorn.

6

författarpresentationer Ole Petter Askheim är professor vid avdelningen för hälso- och socialfag vid Högskolan i Lillehammer. Han bedriver forskning inom området funktionshinder. Han har skrivit flera böcker om personlig assistans och om funktionshinder bl.a. Fra normalisering til empowerment (2005).

Reidun Follesø är fil.dr och försteamanuens vid Högskolan i Bodö. Hon har under flera år studerat brukarmedverkan inom barnavården.

Rolf Rønning är professor vid Högskolen i Lillehammer och professor II vid NTNU i Trondheim. Han har arbetat med socialpolitiska frågor i mer än 30 år och har skrivit flera böcker om olika ämnen inom det socialpolitiska fältet.

7

Ole Petter Askheim och Bengt Starrin

1 Empowerment – ett modeord?

Begreppet empowerment har blivit mycket populärt – inte tu tal om det.

Det har blivit ett ledord för många organisationer i deras verksamhet. Och att det är ett populärt begrepp vittnar inte minst dess förekomst på nätet om. En sökning med sökmotorn Google ger miljontals träffar.

Att försöka reda ut vad empowerment inne­bär är inte lätt. Termen introdu­cerades i USA, och den har ännu inte fått någon bra svensk över­ sättning. Begreppet tycks bara bli mer och mer populärt, trots att det är diffust. Anledningen till dess popularitet är kanske att det innehåller tre ingre­dienser som ligger oss människor varmt om hjärtat. Empowerment inbegriper ordet power som betyder både styrka, makt och kraft. Styrka, makt och kraft vädjar till våra innersta önskningar. Vi vill känna oss starka och kraftfulla, vi vill ha något att säga till om, och vi vill ha makt och kon­ troll över våra liv. Ordet em­power­ment för också tankarna till företeel­ser och egenskaper som t.ex. självtillit, socialt stöd, stolthet, delaktighet, egen­ kontroll, kom­petens, medborgarskap, självstyre, samarbete och deltagan­ de.

Empowerment anses vara någonting bra, även om det som är bra inte så lätt låter sig definieras. Många har påpekat just denna motsägelse, nämligen att begreppet är så populärt, trots att det är diffust. Detta öde delar em­ power­ment dock med många andra populära begrepp.

Empowerment har också blivit ett intressant begrepp för forskare. Som framgår av tabell 1 har begreppet blivit allt vanligare i de vetenskapliga databaserna.

9

ole petter askheim och bengt starrin Tabell 1. Empowerment (empower, empowering) i databaserna Sociological abstract/Social Service Review (tidskriftsartiklar), Psychinfo (tidskrifts­ artiklar) och Medline (tidskriftsartiklar).

Sociological abstract/ Social Service Review –1970 1971–1980

I text 32 57

I titeln 0 7

1981–1990 1991–2000 2001–2006 Totalt

420 2 832 5 067 8 408

109 638 462 1 216

Psychinfo I text

Medline

7 9

I titeln 0 4

446 2 168 2 507 5 137

116 625 568 1 313

I text 1 12

I titeln 1 4

234 2 872 2 485 5 604

87 813 582 1 487

I Sociological abstract och Social Service Review finns 8 408 vetenskapliga artiklar som innehåller någon av termerna empowerment, empower eller empowering. Sociological abstract och Social Service Review är databaser som indexerar i första hand socialvetenskapliga arbeten. Psych­info och Medline innehåller något färre artiklar om empowerment, 5 137 respektive 5 604. Men Psychinfo och Medline innehåller fler artiklar med någon av termerna empowerment, empower eller empowering i titeln.

Den kraftigaste ökningen har ägt rum under åren 2001–2006. Det gäller framför allt i de socialvetenskapliga databaserna.

Begreppet förekom redan på 1920-talet, om än sporadiskt. Den första artikeln som finns indexerad återfinns i Psychinfo och härrör från en artikel i Psychological Review från år 1926.

I den vetenskapliga litteraturen bör­jade termen att an­vändas på allvar i slutet på 1970-ta­let och då i samband med diskussioner om lokal ut­veck­ling, lokalt självstyre, akti­vism och social mobilisering. Det finns således en stark koppling mellan empowerment som begrepp och idé och den so­ciala akti­ vistideologi och de sociala proteströrelser som under parollen ”Power to the People” växte fram i USA under slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet samt i de idéer om hjälp till självhjälp som lanserades under 1970-talet. En viktig pionjär var Barbara Solomon (Solomon, 1976) och hennes engagemang för förtryckta grupper i fattiga bostadsområden. Be­ greppet em­powerment blev också ett bärande be­grepp i diskussionerna om nya strategier för prevention och intervention inom områden som folk­ hälsa och socialt arbete. När begreppet lanserades på 1970-talet var det framförallt gräsrotsperspektivet på samhället som stod i fokus.

Begreppet empowerment associeras som sagt med någonting positivt.

10

1. empowerment – ett modeord?

Med tiden har det dock blivit ett slagord för att nå vitt skilda syften. Det används av politiker, personal i den människobehandlande sektorn som t.ex. socialarbetare, sjuksköterskor, folkhälsoarbetare, läkare och sjukgym­ naster. Begreppet är också populärt bland aktivister och lobbygrupper.

Sett ur ett politiskt perspektiv har empowerment ingen entydig politisk färg. Till en början var det ett begrepp för den politiska vänstern, för pro­ teströrelser och för radikalt socialt arbete. Det handlade om diskriminering, fattigdom och utsatta gruppers kamp för människovärde och lika rättighe­ ter. I Sverige försökte SSU (Socialdemokratiska ungdomsförbundet) i början på 1990-talet lansera empowerment som ett begrepp för den poli­ tiska vänstern. Man talade om egenmakt som motsats till vanmakt. Men det föll inte i god jord. I slutet på 1990-talet lanserades begreppet från borgerligt håll. I USA och Storbritannien har utvecklingen varit densamma.

Både den politiska vänstern och den politiska högern har plockat bitar ur empowermentbegreppet för att anpassa det till sina egna intressen. Som­ liga skulle kanske vilja säga att empowerment är en politisk regnbåge. Man ser den färg man vill se. Den tillfredsställer allas önskningar. En del menar att begreppet har blivit tämligen tandlöst och till intet förpliktande. De menar vidare att medan empowerment på 1970-talet hade en klar kollektiv och politisk inriktning speglar dagens empowermentdiskurs en avpolitise­ ring av samhället och människans villkor. I takt med att kampen för ökad ekonomisk och social rättvisa, minskade sociala klyftor och full sysselsätt­ ning inte längre har samma höga politiska prioritet som på 1960- och 1970-talen, har empowerment kommit att jämställas med individuellt självförverkligande innanför en marknadsmodell. Men samtidigt har detta skapat motreaktioner. Intresset för den radikala förståelsen av empower­ ment har fått nytt liv. Därmed kan också det nya intresset för empowerment ses som en reaktion mot tendensen till avpolitisering och individualise­ ring.

Empowermentbegreppet vädjar inte bara till politiker. Det vädjar också till alla som – inom den offentliga eller privata sektorn – på olika sätt arbe­ tar med att hjälpa människor. Till stor del utgörs denna grupp av kvinnor ur medelklassen. Enligt Statistisk Årsbok arbetade år 2003 i Sverige 522 000 personer inom hälso- och sjukvård eller vård och omsorg. Inom socialsek­ torn arbetade 151 611 personer. Nästan 85 procent av dessa var kvinnor. I Norge arbetade år 2005 476 000 personer inom hälso- och socialsektorn.

Siffrorna för andelen kvinnor är inte direkt jämförbara, men över 90 pro­ cent av de personer som har utbildning inom hälso- och sjukvård eller so­ cialsektorn i Norge är kvinnor. Inom de här sektorerna arbetar läkare, 11

ole petter askheim och bengt starrin sjuksköterskor, sjukgymnaster, socialarbetare, psykologer, arbetsterapeuter, vårdpersonal med flera.

Det finns flera anledningar till att empowerment blev intressant för personal inom den hjälpande sektorn. Empowermentbegreppet betonar vikten av att stödja personer som befinner sig i en utsatt situation. Det rymmer föreställningar om vad ett sådant förhållningssätt kan handla om, både när det gäller att hjälpa en individ i en akut situation och när det gäl­ ler att främja hälsa och välbefinnande på längre sikt. Empowermentbegrep­ pet betonar också vikten av att betrakta människor som aktörer som själva ”vet var skon klämmer”. Det här var saker som också upptog många av dem som på 1970- och 1980-talen lanserade begreppet. De menade då att det är dags att bryta gamla domine­rande föreställningar om människor som pas­ siva, okunniga och i behov av styrning.

Empowerment blev också ett alternativ för dem som upplevde att staten och den offentliga sektorn inte längre hade samma engagemang för de utsatta, de svaga och de hjälpbehövande.

Klient-, patient- och frivilligaorganisationer och sammanslutningar har också tagit till sig empowermentbegreppet. Här handlar det om makt, makten över tillvaron genom att stödja och stärka varandra, kämpa för att göra sin stämma hörd, att få möjlighet att delta på lika villkor. Anamman­ det av empowerment som idé innebar samtidigt en reaktion mot myndig­ heterna, som man menade hade en ”von oben”-attityd till människor som inte ansågs veta sitt eget bästa utan måste hållas i strama tyglar. Några av de organisationer som gjorde uppror mot detta synsätt var handikapporga­ nisationerna. I backspegeln fanns också de 100 år gamla folkrörelserna.

Mäktigast av dem var arbetarrörelsen.

Betoningen av kollektiv empowerment har sina rötter i den radikala traditionen av socialt arbete. Den bygger bl.a. på föreställningen ”tillsam­ mans blir vi starka”, d.v.s. att ett kollektiv kan mobilisera så mycket mer av kraft, kreativitet och kunnande för att nå sina mål än vad enskilda individer isolerade från varandra kan åstadkomma.

Den här boken I den här boken diskuteras och granskas empowerment som begrepp och praktik utifrån olika synvinklar. Vad menar man egentligen när man ve­ tenskapligt använder sig av begreppet och vad menar man när man använ­ 12

Ole Petter Askheim

2 Empowerment – olika infallsvinklar En huvudpoäng i kapitel 1 var att empowerment har blivit ett mycket populärt begrepp med ett oklart innehåll. Olika aktörer lägger in olika betydelse i begreppet empowerment. I det här kapitlet ska vi gå närmare in på det och försöka lyfta fram några olika teoretiska infallsvinklar. Det kommer att bli tal om idealtypiska konstruktioner. När vi möter begreppet i praktiken är det sällan i dess renodlade form, men det är ändå nyttigt att renodla de teoretiska positionerna för att visa på likheter och skillnader mellan infallsvinklarna och hur de får olika konsekvenser i praktiken.

Som framgick av kapitel 1 har ordet empowerment sitt ursprung i begreppet power. Om man försöker översätta power till svenska märker man att det inte kan översättas med ett enda ord: Power kan betyda styrka och kraft, men också makt. Empowerment, d.v.s. att tillskansa sig styrka, kraft och makt, betyder i denna kontext att personer eller grupper, som befinner sig i en maktlös position, ska skaffa sig styrka som kan ge dem kraft att komma ur maktlösheten. Genom denna mobilisering ska de bli i stånd att motarbeta de krafter som håller dem nere och därigenom få mer inflytande över sina egna liv. Empowerment uttrycker därmed både en målsättning och de medel som krävs för att nå detta mål.

Empowerment-begreppet kopplas ofta samman med den amerikanska medborgarrättsrörelsen (Solomon 1976), men även kvinnorörelsen, befrielserörelser i tredje världen och olika slags självhjälpsorganisationer har varit viktiga inspirationskällor för empowerment-tänkandet (Starrin 1997, Slettebø 2000). I dag använder man begreppet i samband med olika grupper som anses svaga i samhället, t.ex. invandrare, homosexuella, drogmissbrukare, funktionshindrade, personer med psykiska sjukdomar o.s.v.

På 1990-talet framställdes empowerment som ett grundläggande begrepp i både omsorgspolitik, socialpolitik och socialfackligt arbete (McFadden och Burke 1991, Flemming och Ward 1999) och i litteraturen har introduktionen av begreppet beskrivits som ett paradigmskifte inom det sociala arbetet (Adams 1996). Samtidigt kan man alltmer märka en oro för att 18

2. empowerment – olika infallsvinklar empowerment är i färd med att utvecklas till ett begrepp utan någon klar kärna. Bortsett från att alla verkar eniga om att empowerment är något positivt som det är värt att sträva mot, kan det vara besvärligt att få grepp om vad detta är. Flemming och Ward (1999) framställer empowerment som: en begreppsmässig deodorant, som används för att rättfärdiga förslag som i grund och botten representerar en rad olika ideologiska och politiska ståndpunkter, som döljer konflikter och skillnader och i sista hand framstår som ett ”förgyllt redskap” för social kontroll och professionella egenintressen (s. 370).

Man är rädd för att begreppets ursprungliga radikala idéer urvattnas och att begreppet annekteras av olika aktörer med olika ideologiska utgångspunkter och så småningom blir ett begrepp helt utan innehåll.

Om vi fördjupar oss i empowerment-litteraturen är det ändå möjligt att skilja olika positioner från varandra. Vi ska i det här kapitlet visa skillnaderna mellan empowerment som etablering av motmakt, som en marknadsorienterad infallsvinkel och som en terapeutisk position. Dessutom tar vi upp en form av kritik av empowerment som går på tvären mot de här riktningarna och som karakteriserar empowerment som en liberal styrningsstrategi. Huvudpunkten i denna kritik är att man inte diskuterar målen för de maktlösas frigörelse, de tas för givna.

Innan vi går närmare in på de olika positionerna kan det emellertid vara viktigt att understryka vad som är grundläggande och gemensamt för alla de olika riktningarna: de delar en positiv syn på människan som ett i grunden aktivt och handlande subjekt som vill och vet sitt eget bästa om man bara skapar rätt förhållanden. Detta är ett synsätt som vi känner igen från en humanistisk hållning till socialt arbete. Utan denna positiva grundsyn skulle empowerment-tänkandet säga emot sig själv; det är svårt att tänka sig en riktning som är engagerad i hur maktlösa ska få styrka och kraft att komma upp ur maktlösheten och få makt och kontroll över sitt eget liv, utan en grundläggande positiv människosyn.

Empowerment som etablering av motmakt Inom den här varianten av empowerment lägger man störst vikt vid sambandet mellan den enskilda individens livssituation och de samhälleliga, 19

ole petter askheim strukturella förhållandena. Utgångspunkten är, som tidigare konstaterats, att stärka individerna och grupperna på ett sådant sätt att de får kraft att ändra de villkor som gör att de befinner sig i en svag och maktlös position.

Det handlar om att få igång processer, aktiviteter o.s.v. som kan förstärka deras självkontroll, vilket i praktiken handlar om att människor får större självförtroende, bättre självbild, större kunskaper och färdigheter.

Men samtidigt utgår man ifrån att den enskildes position i samhällsstrukturen inte är naturgiven utan ett resultat av människoskapta, historiska processer. De bestämmer vilken grad av makt eller kontroll individen har över sitt liv – liksom graden av maktlöshet, men i och med att dessa förhållanden är skapta av människor kan de också ändras. En central punkt inom denna riktning är därför att skapa en medvetenhet hos individen om sambandet mellan den egna livssituationen och yttre, samhälleliga förhållanden. Det är också viktigt att visa att många delar dessa problem, man är inte ensam. Ett sådant ökat medvetande ska i sin tur leda till handling.

Kvinnorörelsens gamla slagord ”det personliga är det politiska” illustrerar på ett tydligt sätt vad som är målet för medvetandegörandet. För kvinnorörelsen var målet att visa att kvinnorollen begränsades av förtryckande mönster som inte kom sig av personliga och privata val, utan var ett resultat av ett samhälleligt förtryck. Genom att peka på hur kvinnors liv liknade varandra och begränsades på samma sätt, kunde man visa på mönster och rikta uppmärksamheten mot de förhållanden som skapade förtrycket. På motsvarande sätt brukar detta vara målet för andra grupper som befinner sig i en situation av maktlöshet.

Den brasilianske pedagogen Paulo Freire har varit en viktig inspirationskälla inom denna empowerment-tradition med sin bok Pedagogik för förtryckta (1972). Freire arbetade bland fattiga lantarbetare i nordöstra Brasilien och intresserade sig för hur den okunnighet och apati som präglade dem var en konsekvens av den situation de befann sig i. Som offer för ekonomiskt, politiskt och socialt förtryck hölls de ”begravda” i en situation där de inte fick möjlighet att utveckla något kritiskt medvetande eller att reagera. För att övervinna förtrycket är det en huvudpoäng för Freire att människan först måste bli klar över dess orsaker, så att hon genom att handla annorlunda kan skapa en ny situation – som gör det möjligt att sträva efter ett rikare människovärde. Medvetandegörande blev därmed det centrala begreppet för Freire, definierat som ”undervisning i att uppfatta sociala, politiska och ekonomiska motsättningar och att bekämpa de sidor av förtrycket som skapar förtryck.” (s. 13) En viktig poäng hos Freire är att de förtryckta samtidigt är förtryckta 20

2. empowerment – olika infallsvinklar och sina egna förtryckare – eftersom de har gjort förtryckarnas medvetande och verklighetsuppfattning till sin egen. De blir ”uppslukade av en verklighet som förtrycker dem” (s. 21). Det är därför bara när de förtryckta själva upptäcker att de är ”värdar” för förtryckaren som de kan vara ”barnmorskor” för sin egen frigörelse. För att de förtryckta ska bli i stånd att föra kampen för frigörelse måste de först bli klara över hur det här förtrycket faktiskt fungerar.

Frigörelsen kan ske genom vad Freire kallar ”praxis”: reflexion och handling i förhållande till tillvaron för att förändra den. Övertygelsen att de förtryckta själva måste kämpa för sin frigörelse är ett resultat av medvetandegörandet. Detta medvetandegörande måste ta sin utgångspunkt i förhållandet mellan människan och världen, i situationen här och nu, i situa­tioner man känner till och det motsägelsefulla i dem. Detta är situationer där de förtryckta är ”begravda”. Först genom att ta sin utgångspunkt i sådana situationer, som bestämmer de förtrycktas verklighetsuppfattning, kan de börja röra sig och bli medvetna om oprövade möjligheter. Den viktigaste metoden för en sådan förändring ligger i dialogen. ”Dialogen är det viktigaste vid revolutionär handling” (s. 108). Tack vare dialogen kan man analysera det dialektiska sambandet mellan det abstrakta och det konkreta genom reflexion.

För Freire blir därmed kollektivet den centrala utgångspunkten för medvetandegörandet och handlingen. Processen för medvetandegörande går genom ett kollektivt delande av erfarenheter, som i nästa omgång bildar utgångspunkten för kollektivt handlande. För att tydliggöra processen arbetar Andersen m.fl. (2003) med distinktionen mellan vertikal och horisontell empowerment. Horisontell empowerment handlar om kollektiv mobilisering och förstärkande av förmågan att handla mellan aktörer på samma nivå. Vertikal empowerment handlar om att förstärka aktörernas maktposition uppåt i förhållande till överordnade maktnivåer.

Från den nordiska facklitteraturen kan vi känna igen Freires perspektiv i Thomas Mathiesens begrepp motorganisering och motmakt (Mathiesen 1992). Även hos Mathiesen är gemensam handling och organisation från botten ett rationellt svar på maktutövning och förtryck uppifrån. Genom att marginaliserade och utstötta grupper står samlade och bildar en mot­ organisation kan de komma ut ur den passivitet och vanmakt de befinner sig i och bilda en motmakt där maktutövningen som de utsätts för utmanas: ”Gemensamt handlande är grundelementet i motmakt; man skulle kort och gott kunna säga att det är motmakt” (Mathiesen 1992, s. 66).

Beresford (1999) pekar på att den gemensamma marginalisering och det 21

ole petter askheim förtryck som olika grupper har upplevt skapar gemensamma erfarenheter och en gemensam identitet. Wieloch (2002) beskriver denna kollektiva identitetsbildning som oppositionellt kapital, och den bildar underlag för organisering och sociala rörelser som baseras på t.ex. kön, etnicitet, sexuell läggning m.m. Bland välfärdsstatens tjänstemottagare är det särskilt organiserandet bland personer med psykiska sjukdomar och funktionshinder som fått uppmärksamhet (Beresford 1999, Campbell och Oliver 1996). För dessa brukare ses de professionella inom välfärdsapparaten som viktiga aktörer i förtrycksprocessen. En viktig punkt blir därför att tjänstemottagarna själva måste gå i bräschen för att avskaffa förtrycket och kämpa för rätt till ett fullvärdigt deltagande och jämställdhet i samhället.

Samtidigt som de bildar grogrund för motstånd ger de gemensamma erfarenheterna en positiv identitetsutveckling som kan bilda motvikt mot den negativa identitet som marginaliserade grupper har tilldelats av ­majoritetssamhället. En sådan positiv kollektiv identitet framgår av rörelsens språkbruk. Administrativa kategorier som används av åtgärdsapparaten annekteras av brukarna, som vänder de stigmatiserande beteck­ningarna mot dem som de uppfattar som sina förtryckare. Bland homosexuella pratas det t.ex. om gay pride, bland personer med psykiska sjukdomar om mad pride och bland funktionshindrade om disability pride (Swain m.fl. 2003). Or­ga­nisa­ tioner tar sig namn som Psychiatric system survivors och Survivors speak. Även i de nordiska länderna finner vi exempel på detta. I Danmark kallar en av brukarorganisationerna för personer med psykiska sjukdomar sig för Galebevegelsen (Galningsrörelsen) (http://www.galebevaegelsen.dk), och i Norge är Stiftelsen retferd for taperne öppen för alla som känner sig som förlorare i samhället (http://www.taperne.no). Organisationen har särskilt riktat uppmärksamheten mot personer som har upplevt dålig behandling och förtryck i specialskolor och på barnhem och mot krigsbarn (barn med tysk far som föddes under eller strax efter andra världskriget).

Den marknadsorienterade riktningen Utgångspunkten för den marknadsorienterade infallsvinkeln på empowerment är den självständiga, fria individen (Dwyer 2000). Individen är den enhet som politiken ska byggas upp kring. Olika former av socialt liv ses som medel för att realisera individuella mål, och samhället framställs som en samling sociala arrangemang för att tillgodose individuella önskemål eller krav. Oavhängighet och autonomi för den enskilda individen blir där22

Hugo Westerlund

7 Det finns bruk för alla – empowerment utanför ­arbetsmarknaden?

Vid andra världskrigets slut inleddes en lång period då svenskarna år från år fick det allt bättre. Inkomsterna steg, välfärden byggdes ut och jobben var trygga. I början av 1990-talet bröts denna utveckling och Sverige drabbades av en arbetslöshetskris. Särskilt i den offentliga sektorn, som tidigare varit den allra tryggaste, avskedades många människor. De arbetsmarknadsåtgärder som förut varit effektiva blev otillräckliga.

I det här kapitlet kommer jag att beskriva och analysera verksamheten Det finns bruk för alla, ett radikalt försök att åtgärda utanförskapet på arbetsmarknaden och ge arbetslösa och långtidssjukskrivna mer inflytande över sina liv. Fokus i kapitlet ligger på vad verksamheten kan lära oss om förutsättningar och hinder för empowerment i dessa grupper.

Det finns bruk för alla – en presentation I samband med en befarad sjukhusnedläggning i södra Skaraborg (Västergötland) tog två chefstjänstemän i Landstinget Skaraborg – Stig Karlsson och Sture Höggrund – initiativ till en serie möten mellan olika myndighetsföreträdare, där alternativa sätt att bekämpa arbetslöshetens skadeverkningar diskuterades. Inspirationen kom främst från Danmark, som har en lång historia av kreativa och otraditionella åtgärder för arbetslösa. Mötena utmynnade i bildandet av en förening – Det finns bruk för alla (DFBFA) – som består av lokala myndigheter. Syftet var att starta en verksamhet för alla som saknar eller inte klarar ett ordinarie arbete.

I denna process formulerades många tankar om verksamhetens innehåll och organisation, men mer centralt var att man enades kring en ideologi 90

7. det finns bruk för alla som i huvudsak formulerades av Stig Karlsson. Ideologin knyter an till de tidiga folkrörelserna – fackföreningsrörelsen, socialdemokratin, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen – och kan beskrivas som humanistisk och social. Ambitionen var att starta en levande folkrörelse, som skulle sprida sig utanför det geografiska område där den börjat. Detta kan låta politiskt kontroversiellt, men vann stöd från samtliga politiska partier på lokalplanet.

Ideologin skulle kräva ett kapitel i sig för att ges full rättvisa, men några av dess viktigaste element kan sammanfattas sålunda: Arbete är ett grundläggande mänskligt behov, som har stor betydelse för hälsan. I samhället finns inte tillräckligt med arbetstillfällen för alla dem som behöver arbete.1 Samtidigt finns det många angelägna arbetsuppgifter som inte blir utförda.

Med tanke på att samhället betalar stora summor i passivt ekonomiskt stöd till arbetslösa och sjukskrivna, så vore det rimligt att omvandla dessa bidrag till lön och låta dem som står utanför arbetsmarknaden efter förmåga utföra de uppgifter i samhället som annars inte skulle bli utförda.

DFBFA föreslog att det skulle inrättas en tredje sektor,2 även kallad möjligheternas sektor, vid sidan om de privata och offentliga sektorerna på arbetsmarknaden. I denna nya sektor skulle alla som står utanför de två andra sektorerna beredas anställning och arbete. Inom den tredje sektorn skulle medarbetarna ha stor frihet att själva utforma sina arbeten, så länge de gagnade någon annan och inte konkurrerade med privata företag.

Hösten 1994 anordnade DFBFA en kurs på Hellidens folkhögskola i Tidaholm, där 24 tidigare arbetslösa och långtidssjukskrivna, som valts ut efter ett noggrant intervjuförfarande, utbildades till processledare. Tanken 1 Detta påstående baserade sig på situationen i mitten av 1990-talet, då arbetslösheten i Sverige var rekordhög och då det även internationellt fanns en diskussion om att arbetstillfällena i framtiden antagligen inte skulle komma att räcka, se t.ex. Jeremy Rifkins uppmärksammade bok The End of Work (1995). Sedan dess har debatten förändrats väsentligt, och oron för bristen på arbetstillfällen har till stor del ersatts med en oro för brist på arbetskraft i framtiden. Ur de arbetslösas perspektiv äger dock påståendet om bristen på jobb fortfarande sin giltighet, då en inte obetydlig minoritet fastnat i långtidsarbetslöshet och har mycket svårt att hitta arbete.

2 Uttrycket ”tredje sektorn” används således av DFBFA på ett sätt som skiljer sig från det allmänt vedertagna. Hos DFBFA avser det en sektor där arbetslösa, sjukskrivna m.fl. utför nyttiga uppgifter. I de flesta andra sammanhang betecknar det istället en mängd olika verksamheter som bedrivs utan vinstsyfte utanför den offentliga sektorn: frivilligorganisationer, kyrkor, stiftelser, kooperativ, ömsesidiga försäkringsbolag m.m.

91

hugo westerlund var att dessa processledare skulle hjälpa andra personer utanför arbetsmarknaden att starta egna, icke-kommersiella verksamheter. Efter kursen – och en hel del administrativa svårigheter – kom verksamheten igång i början av 1995 i kommunerna Falköping, Habo, Mullsjö och Tidaholm. Verksamheten – som liksom myndighetsföreningen kallas Det finns bruk för alla, alternativt Bruk för alla (BFA) eller bara Bruket – finns fortfarande kvar idag, år 2007. Detta kapitel kommer dock främst att handla om utvecklingen under de första fem åren, då verksamheten följdes av forskare, av vilka jag var en.

Under de fem första åren hade BFA totalt 1150 olika deltagare och när volymen var som störst år 1996 deltog i genomsnitt 165 personer vid varje given tidpunkt. Verksamheterna var till stor del socialt inriktade, exempelvis kompletterande stöd till äldre, kamratstöd i skolorna och humanitärt bistånd. Hantverk, ofta med konstnärliga inslag, samt enklare (lego)tillverkning har också varit vanligt. Innehållsmässigt har BFA:s verksamheter således varit ganska lika andra arbetsmarknadsåtgärder under samma tid.

Det som skilde BFA från andra initiativ för arbetslösa under den aktuella perioden var framförallt tre saker. För det första syftade verksamheten främst till förbättrad hälsa – inte arbete eller ökad anställbarhet. För det andra var empowerment absolut centralt i verksamhetens ideologi, även om man inte använde exakt det ordet. Deltagarna skulle själva forma sina verksamheter, gradvis ta mer ansvar, och målet formulerades som hälsa definierat som ”ett mått på hur stort inflytande människor har över sina liv”. För det tredje var avsikten att BFA i Södra Skaraborg skulle bli början på en folkrörelse där människor i hela landet skulle ta makten över sina egna liv genom att starta liknande verksamheter som den i Södra Skaraborg.

I forskningstermer skulle det senare kunna sägas handla om kollektiv empowerment.

BFA:s organisation och resultat har tidigare redovisats i detalj (Karlsson 2006, Mårtensson 1997, Westerlund 2001, Westerlund och Bergström 1997, 1998). I korthet kan sägas att BFA har uppnått utmärkta resultat vad gäller enskilda deltagare – särskilt de som efter en längre tids sjukdom fått möjlighet att vara med i verksamheten under flera år (Westerlund 2005). De allra flesta deltagarna har varit nöjda eller mycket nöjda och det finns gott om rörande framgångs­historier, där människor som tidigare mått dåligt, upplevt vanmakt och varit marginaliserade i samhället genom BFA har funnit roller där de gör stor nytta för andra samtidigt som de själva mår mycket bättre. Även samhällsekonomiskt verkar BFA ha varit en framgång, 92

7. det finns bruk för alla vilket till stor del beror på minskad sjukvårdskonsumtion hos deltagare med psykiska problem (Westerlund 2000). Några generella, varaktiga hälsoförbättringar hos majoriteten av deltagarna har dock inte kunnat beläggas (Westerlund 2005).

Den kollektiva mobiliseringen har i stort sett uteblivit i BFA. Tanken att deltagarna själva skulle ta över verksamheter och knoppa av dem som ko­ operativ eller egenföretag har inte realiserats, utan verksamheterna har fortsatt att drivas av processledarna. Dessa har också i regel tagit initiativ till verksamheterna, även om det finns exempel på verksamheter som startats på förslag av deltagare. Trots stort intresse på många håll i landet har ingen liknande verksamhet överlevt utanför södra Skaraborg.

Kollektiv och individuell empowerment BFA arbetar för att synliggöra strukturella problem och hinder i samhället för att därigenom kunna få politisk acceptans för den lösning som BFA förordar, nämligen inrättandet av en ny, hälsoinriktad sektor på arbetsmarknaden. På detta sätt söker BFA etablera en motmakt emot såväl myndigheter som de traditionella arbetsmarknadsstrukturerna. Empowerment av svaga grupper förutsätter emellertid också en förändring på individuell nivå – en grupp kan aldrig bli stark om dess enskilda medlemmar är passiva och vanmäktiga eller handlar på ett desorganiserat sätt. Detta pekar på behovet av att utveckla förmågan att ta eller använda makt hos de enskilda människorna i målgruppen. Det räcker inte att de som har makt lämnar den ifrån sig. Man kan således säga att BFA syftar till såväl kollektiv som individuell empowerment.

BFA:s medvetandegörande har till stor del skett genom lobbying bland högre tjänstemän och politiker. Detta kan knappast kallas empowerment, då arbetet riktas till dem som redan har mest makt i samhället, utan kan ses som ett tillrättaläggande för ”myndiggörande” av BFA och dess deltagare.

Gentemot deltagarna betonar BFA snarare möjligheter än hinder. Deltagarna får förvisso del av BFA:s syn på arbetslöshetens orsaker, men medvetandegörande om förtryck spelar inte någon stor roll. Det som betonas är istället praktiskt arbete, där deltagarna tillsammans växer, gör betydelsefulla samhällsinsatser och ”skapar hälsa”. Gentemot deltagarna intar sålunda BFA ett slags mellanläge mellan en terapeutisk position och skapande av motmakt.

93

hugo westerlund I praktiken har även en rent terapeutisk position ofta kommit att råda.

I relation till deltagare som står långt ifrån den ordinarie arbetsmarknaden har processledarna intagit en stödjande och uppmuntrande roll. Det handlar här inte om mobilisering av ett kollektiv utan om ett höggradigt individanpassat stöd vars mål är den enskildes förbättrade hälsa. Grundläggande även för BFA:s mer terapeutiska arbete är emellertid en människosyn, där man istället för att betrakta människor som passiva och utsatta objekt betraktar dem som aktiva och ansvarstagande subjekt, vilket kan ses som en central aspekt i empowerment (Levi 1998).

Som rent individuellt fenomen kan empowerment sägas handla om den enskildes möjligheter att utöva makt och inflytande i relation till viktiga områden i det egna livet (d.v.s. inte i första hand att utöva makt över andra).

Detta kan också uttryckas i termer av handlingsutrymme (Westerlund och Bergström 1998). Vilka möjligheter står till buds och vilka kan personen själv förfoga över? Här är det tydligt att det rör sig om en kombination av mera formella möjligheter – vad man teoretiskt skulle kunna om man ville och vågade försöka – och om vad man de facto vill och har självförtroende till att omsätta i handling. I enlighet med figur 1 nedan kan det reella handlingsutrymmet således sägas vara snittet mellan de till buds stående formella och subjektiva handlingsutrymmena. Empowerment som process skulle i dessa termer handla om att öka snittytan, vilket i regel fordrar såväl ökade formella möjligheter, förbättrat självförtroende som en större självkännedom för att ta vara på de egna resurserna.



ökad formell kompetens och frihet objektivt ­handlingsutrymme

mera realistisk självbild









reellt ­handlingsutrymme

subjektivt ­handlingsutrymme



ökat självförtroende

Figur 1. Empowerment i termer av handlingsutrymme – principiell illustration.

94

7. det finns bruk för alla Syftet med detta resonemang är att tydliggöra kopplingen mellan em­power­ ment och arbetslösas möjligheter att få arbete. Ju mindre reellt handlingsutrymme, desto färre möjligheter att få arbete står till buds för den enskilde, såväl i form av att söka och ta lediga jobb som att finna ut­bildningar eller andra vägar som på längre sikt kan leda till arbete.

Individuell empowerment är inte detsamma som kollektiv mobilisering, men de två typerna av empowerment är relaterade till varandra. Maktlösa, svaga och marginaliserade människor blir ofta isolerade och vill ogärna torgföra sin upplevda förnedring. Genom att de blir del i ett kollektiv, inte minst i en social rörelse där människor kämpar för sina rättigheter, kan de bryta denna isolering och handlingsförlamning. Tillsammans med andra kan individen känna sig starkare och uppleva en stolthet i själva kampen, som utgör en motkraft mot skamkänslor, vanmakt och därmed också klientifiering (Starrin 1997).

Det finns bruk för alla som folkrörelse Liksom många rörelser och föreningar som vill föra de mest utsattas talan startades inte BFA av personer som själva var utsatta. Idéerna formulerades i hög grad av Stig Karlsson, en pensionerad sjukhusdirektör som sedan länge varit politiskt aktiv inom socialdemokratin. Till sin hjälp hade han Sture Höggrund, en tillika pensionerad primärvårdsdirektör. Genom politiska och administrativa kontakter lyckades Karlsson och Höggrund få en bred lokal förankring för sina idéer. Till sitt stöd hade de även en grupp forskare – Lennart Levi och Kristoffer Konarski vid IPM samt Ronny Svensson vid Bergslagsgruppen. Initiativet kom således ingalunda nerifrån.

Avsikten var emellertid att makten över processen, som BFA i regel kal­las internt, skulle överföras på deltagarna. Detta skulle ske i två steg. Det första var att utbilda processledare som rekryterade deltagare och startade verksamheter. Det andra var att deltagarna bildade en förening, Möjligheternas sektor – Bruk för alla (MS-BFA), som skulle bli bärare av processen och utgöra kärnan i den nya folkrörelsen.

Det första steget kan sägas ha lyckats. Flertalet av dem som utbildades identifierade sig starkt med ideologin och arbetade aktivt med att starta verksamheterna inom BFA. Flera av de ursprungliga processledarna är fortfarande aktiva och verkar inte ha resignerat, trots de stora ekonomiska och administrativa svårigheter som BFA haft genom åren. Det andra steget kan dock knappast sägas ha lyckats, åtminstone inte i termer av kollektiv 95

Empowerment i teori och praktik Ole Petter Askheim och Bengt Starrin (red.)

Begreppet empowerment har på kort tid blivit oerhört populärt. Det förknippas med kraft, makt och styrka – företeelser som uppfattas som positiva. Men begreppet riskerar att bli ett slagord som används i vitt skilda sammanhang utan att det egentligen förpliktar. tar upp begreppet empowerment utifrån olika perspektiv. I bokens första del granskas begreppets ursprung och användning. Den andra delen beskriver olika empowermentorienterade projekt om social utsatthet som t.ex. psykiska och fysiska funktionshinder, långtidsarbetslöshet och missbruk.

EmpowErmEnt i tEori och praktik

Boken är avsedd för grundläggande högskole- och universitetsutbildningar inom områden som socialt arbete, social omsorg, hälso- och sjukvård och folkhälsovetenskap. Den vänder sig också till praktiker som arbetar med lokala utvecklingsprojekt, stöd och hjälp till resurssvaga grupper, vård och omsorg, folkhälsofrågor och socialt arbete.

Bokens författare är dels forskare från skilda samhällsvetenskapliga discipliner, dels praktiskt verksamma med erfarenheter av att leda och medverka i lokala utvecklingsprojekt.

Redaktörer för boken är Ole Petter Askheim från Högskolan i Lillehammer och Bengt Starrin, Karlstads universitet och Högskolan i Lillehammer.

Delar av författargruppen

ISBN 978-91-40-64838-9

9

789140 648389