9789140691798

Social mobilisering EN UTMANING FÖR SOCIALT ARBETE

2 UPPL.

Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen (red.)

Författarpresentationer Verner Denvall (red.) är professor i socialt arbete och verksam vid Linné­ universitetet och Lunds universitet. Han forskar om utvärdering och im­ plementering av evidensbaserad praktik och leder gärna framtidsverkstäder.

Cecilia Heule (red.) är universitetsadjunkt och en av initiativtagarna till Mobiliseringskursen vid Socialhögskolan i Lund, som riktar sig till blivande socionomer och till studenter som rekryteras i olika brukarorganisationer.

Hon har även tagit initiativ till, och koordinerar, det internationella nät­ verket Power Us (www.powerus.se) som består av lärare och representanter från olika brukarorganisationer från olika europeiska länder. Hon skriver sin avhandling om detta gränsöverskridande utvecklingsarbete.

Arne Kristiansen (red.) är socionom och fil.dr i socialt arbete. Han är verk­ sam som universitetslektor på Socialhögskolan vid Lunds universitet. Hans forskningsintressen inkluderar missbruk, hemlöshet och brukarinflytan­ de i socialt arbete. I sitt arbete samarbetar han med olika brukarorgani­ sationer, som han involverar både i utbildningen och i forskningsprojekt.

Bengt Börjeson var professor i socialt arbete på Umeå universitet 1981–1991, därefter var han bland annat verksam som professor i socialt arbete vid Stockholms universitet och Ersta Sköndal högskola. Tidigare hade han bland annat arbetat på Barnbyn Skå, där han ledde verksamheten 1971– 1981. Han avled år 2012.

Alec Carlberg är initiativtagare och grundare av det sociala företaget Basta Arbetskooperativ. Hans engagemang och arbetsinsatser är inom brukaroch klientrörelsernas kamp för sina medlemmars rättigheter. Han har varit aktiv och förtroendevald i RSMH, RFHL och i Rainbow Sweden – kli­ entrörelsens paraplyorganisation. År 2011 utsågs han till hedersdoktor vid Lunds universitet.

Erik Eriksson är fil.dr i socialt arbete, och disputerade under hösten 2015 på Socialhögskolan vid Lunds universitet med en avhandling om brukarinfly­ tande inom socialt arbete.

Ulla-Carin Hedin är professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet.

Hennes forskningsinriktning är exitprocesser ur destruktiva livssituationer, socialt stöd och visselblåsning inom offentliga organisationer. De senaste åren har hennes forskning handlat om arbetsintegrerande sociala företag, ledarskap och medarbetarnas delaktighet.

Sara Hultqvist är socionom och fil.dr i socialt arbete. Hennes kunskaps­ område är nordisk socialpolitik. Forskningen rör de välfärdsstatliga syste­ mens, i synnerhet sjukförsäkringens, funktion i relation till olika grupper.

Hon arbetar för Nordens välfärdscenter.

Anna Meeuwisse är professor i socialt arbete vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hennes forskning är framför allt inriktad mot det sociala arbe­ tets organisering, frivilliga organisationer och sociala rörelser.

Tapio Salonen är professor i socialt arbete vid Malmö högskola. Hans forsk­ ning rör socialt arbete i vid mening, marginalisering, sociala interventioner och demokratifrågor.

Gabriella Scaramuzzino är fil.dr i socialt arbete och arbetar som postdoktor vid Socialhögskolan, Lunds universitet. Hennes avhandling handlar om sexköpares och sexsäljares kollektiva strategiska handlande på internet och vilken transformativ roll internet har för mobilisering och organisering av olika grupper. Hennes forskningsområden är prostitution, civilsamhället och digitalisering.

Roberto Scaramuzzino är postdoktor vid Socialhögskolan, Lunds univer­ sitet. Hans forskning handlar om det civila samhället och dess roller och funktioner i ljuset av socialpolitiska förändringar och europeisering. Han har bedrivit studier om social mobilisering inom integrations- och prosti­ tutionsområdet i Sverige, Italien och internationellt.

Haluk Soydan är forskningsprofessor i socialt arbete. Han tjänstgör som As­ sociate Dean for Faculty Affairs och som Senior Fellow for Global Research Impact vid University of Southern California, Los Angeles. Hans senaste böcker är Evidence-Based Practice in Social Work – Development of a New Professional Culture (Routledge 2014) och Social Work Practice to the Benefit of Our Clients – Scholarly Legacy of Professor Edward J. Mullen (Bolzano University Press 2015).

Sune Sunesson är sedan 1984 professor i socialt arbete, och har arbetat med organisationsforskning, socialpolitik och kunskapssociologi; på senare år också med organiseringen av tvärvetenskaplig forskning. Han är nu före­ ståndare för Pufendorfinstitutet vid Lunds universitet.

Hans Swärd är professor i socialt arbete vid Lunds universitet. Hans forsk­ ning är främst inriktad mot socialt arbete, sociala problem och utsatta grupper som fattiga och hemlösa.

Förord Bästa läsare!

Fem år har förflutit sedan den första utgåvan av denna bok publicerades.

Mycket har hänt sedan dess, nationellt såväl som internationellt. De ekono­ miska och sociala klyftorna i samhället, och den marginalisering som följer av detta, har inte minskat, snarare ökat. Detta påverkar förutsättningarna för socialt arbete. De som är aktörer i socialt arbete står inför stora utma­ ningar om de vill spela en roll i samhällsutvecklingen. Det behövs kreativa och alternativa lösningar som bygger på samarbete och involvering av de människor som utgör det sociala arbetets målgrupper. Socialt arbete måste handla om att lyssna till människors röster och idéer om hur deras situation ska förändras.

I denna andra utgåva av Social mobilisering har vi redaktörer och bokens medförfattare gjort en omfattande genomgång och uppdatering av den för­ sta utgåvans texter och fyra nya kapitel har dessutom tillkommit. Vi hoppas att boken ska inspirera och ge vägledning i det sociala arbetet. Ett seriöst socialt mobiliseringsarbete kräver allianser. Vi vill genom våra nätverk bjuda in till allianser som handlar om att förändra samhället så att utsatta människor får bättre möjligheter att mobilisera sina resurser för att nå de gemensamma mål som vi delar.

Lund, sommaren 2016 Verner Denvall, Cecilia Heule, Arne Kristiansen

Innehåll DEL 1

1. Social mobilisering: en inledande positionering

13

Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen

2. Socialt arbete som mobilisering

21

Cecilia Heule

3. Vem är vem i socialt arbete?

37

Cecilia Heule & Arne Kristiansen

4. Brukardelaktighet i välfärdsstaten – retorik och praktik

49

Sara Hultqvist & Tapio Salonen

5. Forskning och social mobilisering

65

Arne Kristiansen DEL 2

6. Mobilisering, motstånd och kritik i offentliga organisationer

79

Ulla-Carin Hedin

7. Brukarinflytande och social mobilisering

99

Erik Eriksson

8. Mobilisering genom att skapa frizoner Verner Denvall

117

9. Resursmobilisering och expertis som vapen i äldrepolitiken

135

Anna Meeuwisse

10. Socialt företagande – en mobilisering i tiden?

149

Alec Carlberg

11. Mobilisering inom socialarbetarutbildningen

165

Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen

12. Mobiliserings- och organiserings­möjligheter på internet och via sociala medier

179

Gabriella Scaramuzzino & Roberto Scaramuzzino

13. Social mobilisering bland grupper i välfärdens ingenmansland

193

Hans Swärd

14. En internationell utblick på social mobilisering

211

Haluk Soydan DEL 3

15. Ett samtal om social mobilisering

233

Bengt Börjeson & Sune Sunesson

16. Social mobilisering i dåtid och nutid

253

Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen

Referenser

261

Register

285

DEL 1

1 Social mobilisering: en inledande positionering Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen

Begreppet social mobilisering används i denna bok för att beskriva hur organisering av grupper i samhället kan bidra till social förändring och utveckling.

Fattigdom, ojämlikhet och förtryck av diskriminerade och marginaliserade grupper förekommer även i samhällen som utåt sett framstår som rika och privilegierade. Genom att uppmärksamma strategier för att bekämpa ojäm­ likheter i samhället som annars riskerar att bli beständiga hoppas vi kunna inspirera socialarbetare och andra socialt engagerade personer inom såväl den offentliga som den frivilliga sektorn liksom inom brukarorganisationer till ett mobiliserande socialt förändringsarbete. Social mobilisering har förvisso funnits som ett tema i litteraturen inom socialt arbete förut, men har haft en undanskymd plats i de senare årens utgivningar. Förutom den svenska bok om social mobilisering med fokus på samhällsarbetets teori och praktik som publicerades för mer än tjugo år sedan under redaktion av Kenneth Sundh och Päivi Turunen domineras fältet främst av kurslitteratur av grundkaraktär på dagens socionomutbildningar (Sundh & Turunen 1992)1. Vi menar att det därför finns ett stort behov av en bok som presenterar den idémässiga bakgrunden till social mobilisering och dess möjliga inriktningar.

Motivet till att ge ut boken ska också ses mot bakgrund av de samhälls­ förändringar som skett i Sverige och i många andra så kallade välfärdsländer de senaste decennierna. De har fått stor betydelse för människors vardag och har medfört ett ökat intresse för alternativa organiseringsformer av socialt arbete.

Sverige har välfärdspolitiskt alltmer kommit att likna andra länder i ­Europa.

Den svenska folkhemsidén har börjat krackelera. I mitten av 1990-talet låg 1 Ett tillskott på svenska om social mobilisering, som publicerats efter att vi gav ut denna antologi första gången 2011, är Andersson & Ambertsson (2015).

13

Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen arbetslösheten i Sverige för första gången på länge på samma nivåer som i andra europeiska länder. Arbetslösheten är fortsatt ett stort problem och har bland annat inneburit att kommunerna har tvingats ta ett omfat­ tande arbetsmarknadspolitiskt ansvar. Segregationen på bostadsmarknaden har ökat och hemlösheten har mångdubblats. Uteliggare, ett fenomen som tidigare förknippades med internationella storstäder som New York och London, har blivit en realitet till och med i svenska småstäder. Under de senaste tio åren har Sveriges gator fått ett ökande antal tiggare från fattiga EU-länder som inte har de rättigheter i Sverige som svenska medborgare har. Alkohol- och drogkonsumtionen har fått en omfattning och form som liknar den i länder som vi tidigare betraktade som avskräckande exempel.

Samtidigt har samhällets kapacitet och ansvar för välfärden ifrågasatts på såväl ekonomiska som ideologiska grunder. De ekonomiska omfördel­ ningarna och omprioriteringarna av samhällsekonomin har varit stora.

I början av 1990-talet inleddes en ekonomisering och marknadsorientering av vårdsektorn, som bland annat innebar att kommuner och andra myn­ digheter omorganiserade sina verksamheter och, utifrån marknadsmässig rationalitet, började använda beställar–utförarmodeller (Blom 1998; Blom­ berg 2004). Konkret visar sig ekonomiseringen och marknadsorienteringen till exempel genom att budgetramar har blivit ett skäl för att inom social­ tjänsten neka enskilda medborgare försörjningsstöd. Detta legitimeras av en ideologisk förskjutning där det i dag talas mer om individens ansvar för sin egen rehabilitering än om samhällets gemensamma ansvar för att sätta in åtgärder mot exempelvis missbruk och hemlöshet. Krav och kontroll på individen har blivit minst lika viktigt som tolerans och socialt stöd.

Individualiseringen visar sig också i synen på orsakerna till sociala pro­ blem. Hemlöshet förklaras till exempel ofta i dag som orsakad av missbruk och psykiska sjukdomar (Swärd 2008). Den diagnostiska kulturen är för­ modligen starkare än någonsin tidigare inom det sociala området. Individu­ aliseringen och diagnostiseringen har bidragit till en medikalisering av det sociala arbetet. Denna visar sig bland annat i en ökad tilltro till evidensbase­ rade behandlingsmetoder, inte minst inom ungdoms- och missbruksvården.

De evidensbaserade metoderna, vars former är inspirerade av medicinen och den kognitiva psykologin, förväntas lösa sociala problem som tidigare förknippades med fattigdom och andra typer av försörjningsproblem.

Mot bakgrund av dessa samhällsförändringar, som vi här med yviga pen­ seldrag har målat upp, kan man hävda att vi i dag lever i ett annat samhälle än på 1980-talet, då tilltron till att samhället skulle ta ansvar för sociala problem och att välfärden skulle utvecklas ytterligare fortfarande var stor.

14

1. Social mobilisering: en inledande positionering Med denna antologi vill vi erbjuda en motbild och visa fram alternativ till hur mobilisering kan genomföras på arbetsplatser eller i föreningslivet.

Innehåll och upplägg Boken består av tre delar. Den inledande delen beskriver vad social mobi­ lisering kan innebära i socialt arbete. Här berörs viktiga begrepp och vad som karaktäriserar social mobilisering historiskt och internationellt. I den andra delen ges ett antal exempel som konkretiserar social mobilisering och i den avslutande tredje delen är ambitionen att diskutera och knyta samman de två första delarna.

I kapitel två presenteras de metoder som syftar till att mobilisera mar­ ginaliserade och diskriminerade samhällsgrupper i socialt arbete. Med hjälp av internationella och historiska exempel demonstreras det sociala arbetets bredd och handlingsutrymme. Analysen visar att de praktiker som används i mobiliseringsarbete inte sällan står i konflikt med den professionsutveckling som sätter expertens bedömningar och perspek­ tiv i centrum. Metoderna länkas även till för det sociala arbetet centrala teoretiska förklaringsmodeller: social exkludering och inkludering samt er­ kännande av den andre. Texten hänger nära samman med den efterföljande genomgången i kapitel tre av hur begrepp som används i socialt arbete för att benämna olika målgrupper kan vara både stigmatiserande och mobilise­ rande. Särskilt fokus läggs på begreppet brukare och de användningsformer detta begrepp har.

I kapitel fyra presenteras frågor som berör demokrati och inflytande i re­ lation till de grupper som utgör målgrupper för myndighetsutövning och olika välfärdstjänster. Kapitlet bygger bland annat på en kunskapsöversikt om brukardelaktighet. Det innehåller en genomgång av hur synen på de­ mokrati och medborgare har förändrats över tid och hur detta har påverkat välfärdssystemens utformning. Detta kopplas till brukarinflytandets olika former och det spänningsfält som den professionelle välfärdsarbetaren har att manövrera inom.

I kapitel fem, det avslutande kapitlet i bokens första del, ges en beskriv­ ning av hur diskriminerade och marginaliserade grupper kan engage­ ras i participatorisk aktionsinriktad forskning. I kapitlet ges en beskrivning av aktionsforskningens utveckling och av viktiga arbetsformer och förhåll­ ningssätt i participatorisk och aktionsinriktad forskning. Avslutningsvis diskuteras dilemman och utmaningar som dagens aktionsforskning har att handskas med.

15

Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen Bokens andra del ger konkreta exempel på social mobilisering i praktiken.

Här belyses offentlig förvaltning, brukarorganisationer, mobilisering i ut­ bildning samt social mobilisering med fokus på särskilda målgrupper som barn, missbrukare och prostituerade och vilka metoder som kan användas.

Vår förståelse av hur svenska brukarorganisationer, utbildningsenheter och professionen samspelar kan underlättas om vi har kännedom om förhål­ landen i andra länder. Här finns därför även en internationell utblick.

I kapitel sex startar vi med ett område som de flesta kan relatera till: den egna arbetsplatsen. Vad händer när någon reagerar på problem och miss­ förhållanden och riktar kritik mot organisationen? Det kan vara gentemot ledningen eller förhållanden som upplevs som problematiska. Aldrig så korrekt kritik kan skapa en eskalerande spiral som resulterar i utstötning av den som har kommit med kritiken. Men även motsatsen är möjlig och kritiken kan bemötas med respekt och uppfattas som konstruktiva för­ bättringsförslag. ”Mobilisering” visar sig vara ett användbart begrepp för att skildra de kollektiva processer som kan iscensättas i samband med att kritiker tar till orda på en arbetsplats.

Därefter kommer vi in på den intressanta frågan om vad som händer när brukarinflytande blir alltmer efterfrågat och en del av vardagen i det sociala arbetets verksamheter. Kapitel sju handlar om hur brukarinflytande vinner mark och hur det genomförs som ett slags offentligt understödd mobilisering.

I kapitel åtta presenteras konkreta metoder som kan utnyttjas i sam­ band med mobiliseringsarbete. Sådana metoder skulle kunna användas på arbetsplatserna ovan eller för att utforma sådana demokratiska strukturer som beskrevs i bokens inledande del. Metoderna förenas i en ambition att utforma ett slags frizoner som ska garantera öppna möten mellan jämlika deltagare. De metoder som beskrivs kan användas antingen enbart för själva mötet och dialogens skull, för att åstadkomma handling och strukturerad planering eller både och.

En stor del av social mobilisering sker utanför de professionellas do­ mäner. Detta tema tas upp i två kapitel. Först genom att vi får följa hur intresseorganisationer kan etablera sig som viktiga socialpolitiska aktörer och opinionsbildare. I kapitel nio presenteras ett sådant exempel, nämligen ”Malmö anhörigförening för vårdbehövande äldre och deras anhöriga”.

Föreningen lyckades på 1990-talet blanda sig i äldrevården och förde ef­ fektivt ut både kritiska och utmanande uppfattningar om äldrepolitiken och kom ofta att anlitas som expert av olika parter. Hur lyckades en lokal intresseförening uppnå denna position? Vilka strategier användes för att 16

1. Social mobilisering: en inledande positionering väcka opinion och nå inflytande? Dessa och andra frågor diskuteras och besvaras med hjälp av begrepp hämtade ur teoribildningen om sociala rörelseorganisationer. Ett annat exempel är socialt företagande och kapitel tio handlar om hur detta kan utgöra social mobilisering för personer med missbruksproblem. Grundaren av ett sådant socialt företag beskriver själv vad som kännetecknar dessa företag och hur förutsättningarna för socialt företagande i Sverige ser ut i dag och i ett historiskt perspektiv. Därigenom får vi även en bild av hur klientrörelsen i Sverige har utvecklats med beto­ ning på dess tilltro till och samarbeten med sociala myndigheter.

Boken återvänder sedan i kapitel elva till den professionella sfären, och skildrar ett utvecklingsprojekt inom socionomutbildningen som har sökt utmana gränsdragningen mellan professionella och det sociala arbetets målgrupper. Texten handlar om en gemensam kurs för nästan färdiga socionomstudenter och för studenter från olika brukarorganisationer. De senare har tidigare mött socialarbetare som klienter eller patienter. I kapitlet berättar kursens lärare om lärdomar och insikter som har utvecklats under de tio år som kursen har getts.

I kapitel tolv presenteras exempel på hur professionella insatser kan samspela med intresseorganisationer och vilken betydelse internet kan ha.

Författarna diskuterar vilka organiserings- och mobiliseringsmöjligheter som uppkommer genom sociala medier för personer med egna erfarenheter av diskriminering och utanförskap. Exemplen hämtas från områden som sexköpare, sexsäljare och offer för människohandel för sexuella ändamål.

Internet erbjuder nuförtiden helt andra möjligheter till organisering. Vilka konsekvenser detta kan det få för det sociala arbetet är något som förfat­ tarna diskuterar i detta kapitel.

Bokens trettonde kapitel handlar om grupper i vad författaren benämner som ”välfärdens ingenmansland”. Kapitlet handlar om konsekvenser av den globala fattigdomen och hur den ger sig tillkänna när den blir synlig nationellt. Flera grupper befinner sig i ett juridiskt och välfärdspolitiskt vakuum, vilket skapar stora utmaningar för välfärdsarbetet. För att stödja humanitet och garantera något slags mänsklig värdighet krävs kunskap om mänskliga rättigheter och hur de kan värnas. Ofta kan det krävas mobili­ sering av frivilliga resurser, vilket exemplifieras i kapitlet.

I den andra delens avlutande kapitel, kapitel fjorton, vänder vi så blicken utåt och internationellt. Ofta hävdas att fattigdom måste angripas lokalt där den befinner sig (exempelvis att tiggeri ska bekämpas genom insat­ ser i Rumänien). Kapitlet ger exempel på några program som lyckats, och där forskare kunnat visa resultat. Social mobilisering kan ske planerat som 17

Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen fattigdomsbekämpning, som evidensbaserade förebyggande insatser, men även som sociala rörelser i en politisk kamp som utnyttjar sociala medier.

Bokens tredje del består av två kapitel som avrundar och avslutar. Läsa­ ren bjuds i kapitel femton in till att följa en dialog om social mobilisering och dess villkor. Dialogparterna är två av de första professorerna i socialt arbete i Sverige. Mot bakgrund av deras mångåriga erfarenhet av forskning, undervisning och utvecklingsarbete i socialt arbete ges sammanfattande kritiska och reflekterade bilder av fenomenet social mobilisering.

I det sextonde och avslutande kapitlet tar bokens redaktörer till orda.

Kapitlet innehåller såväl en återknytning till de tidigare kapitlen som en diskussion om hur förutsättningar för social mobilisering kan främjas i so­ cialt arbete.

Hur kan social mobilisering utgöra en utmaning för socialt arbete?

De förändrade villkoren för den sociala välfärden, som har inneburit att ekonomiska nedskärningar kombineras med en ökad individualisering, har medfört att de politiska aspekterna av det sociala arbetet har synliggjorts.

När människor nekas ekonomiskt bistånd eller rätten till bostad tydlig­ görs ett behov av att lyfta inflytande- och maktfrågor i det sociala arbetet.

Annorlunda uttryckt har förändringarna bidragit till att frågor som kan betraktas som en viktig del av det sociala arbetets rötter – nämligen kampen för mänskliga rättigheter och demokrati – återigen har aktualiserats. Att framhålla betydelsen av inflytande- och maktfrågor och det sociala arbetets politiska grund är ett viktigt syfte med denna bok. Det innebär att vi vill åskådliggöra hur social mobilisering kan bidra till att ge människor som har varit diskriminerade och marginaliserade ökat inflytande över sina liv.

Den brittiske forskaren i socialt arbete Malcolm Payne har tydliggjort den politiska dimensionen i socialt arbete i sin bok What is Professional ­Social Work? (Payne 2006). Han urskiljer tre huvudformer av socialt arbete: therapeutic (behandlande), transformational (radikalt förändrande) och social order (välfärdspolitiskt). Begreppen har varierande ideologiska och teore­ tiska utgångspunkter och fungerar utmärkt för att illustrera hur vi ser på temat för denna bok. Utifrån ett behandlande perspektiv fästs stor tilltro till relationen mellan socialarbetaren och klienten, och därmed socialarbe­ tarens förmåga att stödja klienten. Även om huvudsyftet är att klienten ska ta kontroll över sitt liv och själv förändra sin situation utgör socialarbetaren en betydelsefull faktor (Payne 2006). Detta perspektiv utnyttjar olika psy­ 18

1. Social mobilisering: en inledande positionering kologiska och socialpsykologiska teoribildningar och är starkt dominerande inom utbildning och praktik i dag (jfr diskussionen i nästa kapitel).

Ett väsentligt annorlunda synsätt representerar det transformativa − när socialarbetaren ägnar sig åt samhällsförändring för att främja exkluderade gruppers levnadsförhållanden (Payne 2006). Socialarbetarens uppgift kan då vara att identifiera och påverka samhällsproblem som utslagning och påv­ra bostadsmiljöer. Detta synsätt grundas i vissa antaganden om makt och över–underordning mellan samhällsgrupper, och socialarbetarnas in­ satser kan här i hög grad legitimeras genom teorier om empowerment, samt om erkännande men även om social mobilisering.

Slutligen identifierar Payne något han benämner ”social order”: att till­ handahålla service och stöd till människor. I detta innefattas traditionell myndighetsutövning, och socialt arbete utgör där ett inslag i samhällets socialpolitiska välfärdssystem. Socialarbetaren beviljar bistånd, förmedlar service och arbetar med myndighetsutövning men sysslar i mer begränsad utsträckning med förändring. En kritisk aspekt som Payne framhåller är att socialarbetaren härigenom upprätthåller ”social order”, det vill säga utgör ett stabiliserande redskap för staten vars uppgift är att förhindra oroligheter hos grupper med små ekonomiska resurser och begränsat po­ litiskt inflytande.

Dessa tre perspektiv har tvinnats samman till vad som nu utgör det pro­ fessionella sociala arbetets väv. Perspektiven är på många sätt motsägelse­ fulla och står i bjärt kontrast till varandra. Ibland har något av dem utsatts för förödande kritik, som i Ron Baileys och Mike Brakes välkända bok från mitten av 1970-talet Radikalt socialt arbete, där socialarbetarens städgum­ meroll kritiseras hårt (Bailey & Brake 1977). I boken drivs tesen att den professionella socialarbetaren riskerar att fjärma sig från sina klienter och deras levnadsvillkor i jakten på status och legitimitet. Klientarbetet ser de som en pseudovetenskap som skyller fattigdom på individuella brister och som ”avleder uppmärksamheten från de verkliga orsakerna – slum, hemlös­ het och ekonomisk exploatering” (ibid.:157). Att socialarbetaren strävar efter att hjälpa klienten att ta sitt ansvar förmedlar i förlängningen att denna förväntas försona sig med oacceptabla situationer, något som Bailey och Brake vänder sig mot. Enligt dem är lösningen i stället att ge stöd till dessa gruppers egenorganisering och därmed till ett transformativt socialt arbete.

Socialt arbete utgör alltid i grunden ett politiskt projekt. Detta är ett synsätt som har starkt historiskt stöd. Bland de tidigaste formerna för socialt arbete återfinns insatser för att förbättra bostads- och hälsoförhål­ landen i Storbritannien och Tyskland under slutet av 1800-talet (Bailey 19

Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen & Brake 1977; Steinmetz 1993). Medel- och överklassen såg med oro på överbefolkade städer där fattiga familjer levde under svåra förhållanden.

Det förekom också en brutaliserad underklass som de hade lärt sig att frukta men som de nu försökte belöna, hjälpa och därigenom kontrollera.

Socialarbetaren kom att bli deras redskap. Få av dagens socialarbetare skulle känna igen sig i en sådan beskrivning men en av utgångspunkterna för denna bok är att det sociala arbetet måste ha en politisk dimension.

En annan av 1970-talets bästsäljande böcker hade titeln Det personliga är politiskt (Zaretsky 1976). Där analyserar författaren utifrån ett feministiskt perspektiv hur industrialiseringen har förändrat familjemönster, och menar att den historiska möjligheten till ökad självständighet för kvinnor hotas av starka krav på ansvarstagande för familj och hem. Den som till äventyrs trodde sig vara befriad från politik i sin familjevardag och personliga sfär har blundat för fakta. Det är en allegori vi utnyttjar som en fond i denna bok: även det professionella är politiskt!

Som torde ha framgått ovan presenteras flera alternativ till de behand­ lande och myndighetsutövande inslagen i socialt arbete i boken. Social mobilisering handlar enligt vårt synsätt mer om det som Payne benämner det transformativa, och vi återvänder därigenom i viss utsträckning till det sociala arbetets rötter med fattigdomsbekämpning och hjälp till självhjälp.

I en bemärkelse är det även ett erkännande av det politiska perspektivets giltighet. Som socialarbetare är man knappast någon neutral tjänsteman, utan man är ofta djupt involverad i arbetsuppgifter av social och fördel­ ningspolitisk karaktär. Detta är, menar vi, en utmanande tanke för det sociala arbetet, i en tid då vetenskapligt säkerställd evidensbaserad kunskap lyfts fram som den trygga väg den professionella socialarbetaren bör be­ träda i sin yrkesutövning. I kontrast till detta synsätt hävdar vi snarare att framtidens socialarbetare, genom ett starkt socialt engagemang och genom att lita till rösterna hos socialtjänstens klientgrupper, kan och bör bidra till social förändring.

20

8 Mobilisering genom att skapa frizoner Verner Denvall

Hur gör man då för att mobilisera? Och ska det verkligen vara en uppgift för professionella att hålla på med mobilisering? Kanske vore det bäst om människor skötte sin mobilisering själva och att myndigheter inte lade sig i. Det finns två ståndpunkter.

Den ena utgår från att det förekommer ett övergripande samhällsan­ svar att stödja utvecklingen av samhällsgemenskap och demokrati. I sin välkända, men också tämligen kritiska och problematiserande, bok om empowerment, The Will to Empower, påpekar forskaren Barbara Cruikshank att demokratiska samhällen måste försöka fostra sina medborgare för att kunna slå vakt om viktiga demokratiska värden (1999). Demokrati varken uppstår eller bevaras av sig själv utan måste understödjas genom uppfostran, lagar, undervisning och olika slags stöd till samhällets institutioner. Hen­ nes resonemang baseras på att demokratiskapande aktiviteter innebär såväl faror och problem som möjligheter. Och här kommer vi till den andra och mera problematiserande ståndpunkten.

Med detta synsätt uppfattas det som problematiskt att aldrig så demo­ kratiserande aktiviteter genomförs av experter och professionella som utgår från sina normativa antaganden om medborgares behov och problem. De demokratifrämjande processerna blir enligt detta synsätt uttryck för makt med tekniker som skapar och formar medborgaren med bestämda mål i sik­ te. Man förväntas bete sig på ett visst sätt som medborgare – sopsortera sitt avfall, sträva efter jämlikhet mellan könen och tycka att även barn har rätt att bli tagna på allvar – bara för att nämna några normer som kan tyckas självklara. Det är kanske inte så trevligt att utsättas för fostrande metoder även om syftet kan tyckas gott. Å andra sidan ger demokratin även utrymme för dessa experter att ut­ forma sina metoder med tilltro till subjektets (medborgarens) förmåga att bygga sin egen framtid. Det skulle kunna finnas en tredje väg som bygger på tillit till att människor kan och vill ta ansvar för att skapa ett inklude­ 117

Verner Denvall rande samhälle – men att de kan behöva en liten puff, då och då, för att komma igång.

I detta kapitel kommer jag att presentera några sådana puffar, eller för att använda en mera professionell vokabulär, konkreta interventionsmetoder för social mobilisering och deras potentialer. Metoderna utgör ett slags frizoner för kommunikation, dialog och utbyte av erfarenheter och uppfattningar.

Mobi­liseringen sker då inte på gator och torg utan i sammanhang där männi­ skor träffas, diskuterar och kommer fram till ställningstaganden hur de ska agera. Sådana metoder är inte evidensprövade i vetenskaplig mening. I stället är de klassisk mark för den form av socialt arbete som lyfter fram betydelsen av relationsbyggande aktiviteter genom möten. I kapitlet väljer jag att pre­ sentera fyra metoder och de inneboende ideologiska stråk som de förenas i.

De kan på olika sätt bilda utgångspunkt för social förändring genom sina dialogbaserade och kommunikativa (deliberativa) former. Jag lyfter särskilt fram genomförandet av dem och vad rollen som ledare innebär samt redo­ gör för metodernas gemensamma nämnare och hur de skiljer sig åt. Kapitlet avslutas med att jag fokuserar på några dilemman och problematiserar dessa.

Fyra metoder I kapitlet presenteras några metoder som kan vara användbara i samband med social mobilisering. Urvalet beror dels på utrymmesskäl, dels på att gränsdragningar är nödvändiga. Metoder för social mobilisering syftar till att utgöra stöd för ökad frihet för deltagarna, ett möjlighetsfält som öppnar för nya former för handlande, självorganisering och egenmakt. Bortom de varierande teknikerna för hur sådana former för social mobilisering kan praktiseras återfinns en gemensam ideologisk bas med krav på ett värde­ grundat förhållningssätt hos de som driver mobiliseringsprocessen. Därför kan de också kombineras och det är inte nödvändigt att rigoröst tillämpa dem specifikt. Ledaren ska uppfattas som en främjare av deltagardemokra­ tiska processer, en tillfällig gäst med ett särskilt ansvar både som igång­ sättare och som en som stiger av processen och lämnar över till deltagarna.

Som vi strax ska se varierar dock ledarens roll och aktivitetsnivå betyd­ ligt i de exempel som jag har valt att lyfta fram.

Gränserna mellan olika metoder är inte glasklara, och de kan kategorise­ ras utifrån exempelvis syfte och drivande aktörer. Det finns en omfattande utgivning av metodböcker om participation (New Economics Foundation 1998; Wates 1999; Denvall & Salonen 2000; Creighton 2005; Holman 2007). Inte sällan är de tilltalande och kan mycket väl tillämpas i mobilise­ 118

8. Mobilisering genom att skapa frizoner rande syften. Pävi Turunen har gjort ett ambitiöst försöka att kategorisera dessa och kommer fram till fyra huvudkategorier: metoder för förändrings­ arbete, metoder som ska lösa problem, metoder som syftar till deliberation och metoder som syftar till att lösa samhällskonflikter (Turunen 2013).

Metoderna går från att syfta till, och till och med understödja en viss förändring, till att vara platser för deliberation där mötesdeltagarna själva sätter dagordning och bestämmer vad som ska hända.

Utmaningen är att dessa metoder också kan användas som tekniker för att samla in information eller för att förankra beslut och implementera uppgjorda planer och idéer. I en berömd artikel från 1969 tecknar Sherry Arnstein faror och möjligheter i en praktik med högst varierande syften. Även om Arnsteins typologi handlar om medborgardeltagande, ”citizen participation”, kan den överföras till förutsättningar för social mobilise­ ring. Arnstein sorterar medborgardeltagande från manipulation till full kontroll i åtta steg. I stegens botten är det inte fråga om social mobilisering utan om inslag i inflytelserika aktörers verktygslådor där dessa tar sig rätten att själva definiera när metoderna ska användas, vilka medborgare som kan få delta och huruvida resultaten ska komma till användning, det vill säga om den participatoriska processen har levererat önskvärda svar eller inte. I de metoder som presenteras i detta kapitel är det däremot ledarens uppdrag att använda sin kompetens och samtidigt underkasta sig proces­ sens resultat. Rollen är närmast den av en understödjare, en ”facilitator”.

8

Citizen Control

7

Delegated Power

Citizen Power

6 Partnership 5 Placation 4 Consultation

Tokenism

3 Informing 2 Therapy Nonparticipation 1 Manipulation

Figur 4. Medborgardeltagande enligt Arnstein 1969.

119

Verner Denvall Därmed har en viktig brasklapp introducerats; metoderna kan såväl brukas som missbrukas. Arnsteins analys är giltig än i dag och även för de metoder som presenteras i kapitlet.

Låt oss starta med en sammanfattande översikt över dem: Framtids­ verkstad

Sökkonferens

Öppet forum

Deltagande utvärdering

Syfte

Med maximal kreativitet och lust forma sin och andras framtid.

Handlings­ planer utifrån konsensus

Genom att för­ stå sin historia och sin framtid forma sin och andras framtid.

Handlings­ planer utifrån konsensus

Mötesplats för dialog och samtal kring en angelägen fråga

Bakåtblickande och utvärde­ rande workshop med framåt­ syftande hand­ lingsplanering

Ledarens roll

Tämligen aktiv

Mycket aktiv

Passiv

Tämligen aktiv

Antal deltagare

10–40

60–70

10–200

10–40

Kännetecken

U-form utan bord, grupp­ rum, dokumen­ tatör. 1–2 dagar

Bänkas runt bord i en stor sal, dokumenta­ tör. 1–3 dagar

Cirkel utan bord, grupp­ rum, egen dokumentation.

1–3 dagar

Stor variations­ rikedom vad gäller lokal.

1 dag. Doku­ mentation viktig

Bas

Efterkrigstidens sociala rörelser i Europa.

Robert Jungk

Organisations­ utveckling, management.

Marvin Weis­ bord

Självorgani­ sering bland grupper.

Harrison Owen

Management och politisk aktivism.

David Fetter­ man

På nätet

http://www. zukunftswerk­ staetten-verein. de/

http://www. futuresearch. net/

www.openspa­ ceworld.com

http://eevalua­ tion.blogspot. com/

Att läsa

Denvall & Salonen (2000) Att bryta vanans makt. Framtidsverkstäder och det nya Sverige.

Weisbord & Janoff (1995) Future Search. An action guide to finding common ground in organizations and communities.

Owen (2008) Open Space Technology. A user’s guide.

Fetterman (2001) Foundations of Empowerment Evaluation.

Figur 5. Fyra metoder för att stödja social mobilisering.

120

8. Mobilisering genom att skapa frizoner Metoderna skiljer sig åt i flera avseenden, men de förenas i sina värdegrun­ der och i en uttalad respekt för deltagarnas ställning och inflytande över slutresultatet.

Framtidsverkstad (Zukunftswerkstatt) Framtidsverkstad är en deltagarorienterad workshop som syftar till att ut­ forma konkreta handlingsplaner utifrån deltagarnas initiativ. Verkstaden kan involvera olika typer av grupper, befintliga eller tillfälligt sammansatta.

Framtidsverkstäder växte fram under 1950- och 1960-talen i Österrike och Tyskland. Robert Jungk (1913–1994), filosof, framtidsforskare och freds­ ivrare, brukar kopplas till arbetsformens uppkomst. Han ville skapa verktyg för människor där deras fantasi och vision om ett bättre samhälle skulle kunna bli en motkraft till politikers och industrimagnaters förment bättre vetande och dominerande inflytande. Han experimenterande därför fram en mötesform som skulle garantera maximal kommunikation och dialog, samtidigt som den skulle innehålla potential för handling och kollektiva ställningstaganden. Hans koncept framtidsverkstad vilar på ett antal löst sammanfogade idétraditioner från såväl europeisk filosofi och samhälls­ vetenskap som latinamerikansk befrielseteologi. Även om verkstäderna har en stark ideologisk bas har de numera omformats och kommit att användas inom ett brett spektrum av institutioner och grupper runt om i Europa som en idérik mötesform där fantasin tillvaratas och allas delaktighet i processen garanteras. Ofta kan framtidsverkstad ingå som ett koncept bland andra metoder för att främja demokratiska utvecklingsprocesser och modelleras så vissa inslag bevaras och andra utvecklas. Se exempelvis hur framtidsverkstad har tillämpats inom landskapsplanering (www.lifescape.eu) (Blomberg & Fidler 2013). Framtidsverkstaden kan uppfattas som ett slags ”innovativ tändvätska”. Med en verkstad kan man sätta igång processer och förena människor. Utanför verkstaden vidtar sedan ett annat slags arbete när hand­ lingsplaner ska genomföras.

En verkstad brukar beskrivas som en femstegsprocess. Den startar med att någon eller några tar initiativ och formulerar ett gemensamt tema, förberedelsefasen. Initiativet kan komma från högst skilda håll. Det kan vara medlemmar i en organisation som själva vill driva ett utvecklingsarbete, boende i ett kvarter som vill samlas under kreativa former för att skapa sammanhållning kring en framtidsfråga eller kanske personer med ett ledaransvar som förlitar sig på medarbetares initiativ och innovativa för­ måga. Under verkstaden, när alla möts, sker en kritikfas då man inventerar 121

10 Socialt företagande – en mobilisering i tiden?

Alec Carlberg

Det här kapitlet handlar om en relativt ny företeelse i Sverige eller, kanske mer korrekt, återkomsten av ett nygammalt fenomen, nämligen det sociala företagandet. Det sociala företagandet har under de senaste decennierna för­ knippats med begrepp som nykooperation, arbetskooperativ, brukar- och egenmakt och social mobilisering.

Texten försöker illustrera hur dagens klienter (brukare) inom det socialoch arbetsmarknadspolitiska fältet kan använda eget företagande som en väg till ökad individuell egenmakt. Därmed kan de också bryta en social marginalisering och den vidhängande klientrollen. För att illustrera det sociala före­tagandets möjligheter som en välfärdsproducent har erfarenheter från Basta Arbetskooperativ (www.basta.se) och koncernen Prima Gruppen använts (www.primagruppen.se). Båda dessa företag vänder sig till människor med långt gånget beroende och missbruk av alkohol och narkotika. Det sociala­före­tagandets möjligheter är långt ifrån begränsat till rehabilitering av männi­skor med missbruksproblem. Långvarigt arbetslösa, invandrargrup­ per med svårighet att komma in på arbetsmarknaden och personer med olika former av fysiska och psykiska funktionsnedsättningar är exempel på andra grupper som genom socialt företagande skulle kunna ta sig ur till synes hopp­ lösa situationer, som dessutom ofta tär hårt på den egna självkänslan. Det sociala företagandet har en stor potential, vilket det har visat i andra europe­ iska länder, framför allt i Sydeuropa. Men det finns också ett antal fallgropar.

För att svara mot de olika gruppernas speciella behov måste företagandet organiseras på ett genomtänkt och specifikt sätt, efter medarbetarnas behov och önskemål. Det sociala företaget måste vara oberoende av den offentliga sektorns maktanspråk för att inte riskera att likna en dagverksamhet eller en arbetsmarknadspolitisk åtgärd maskerade till ett socialt företag. Makten över företaget ska ligga hos dem som arbetar i det.

149

Alec Carlberg

Något om det sociala företagandets rötter Många av dagens sociala företag – oavsett om de är kooperativ eller inte – har sina rötter och föregångare i konsument- och boendekooperationen (KF och HSB) som byggdes upp för knappt ett sekel sedan. Då var det den växande arbetarklassens behov av affärsverksamheter som kunde erbjuda billigare och bättre mat och bostäder som var drivkraften. Dåtidens koope­ rativa framväxt svarade mot arbetarrörelsens önskan att bryta det privata monopolets prissättning på livsmedel och bostäder. Medlemsnyttan – mat och bostäder – var ledstjärnan i den tidens sociala företagande.

För dagens sociala företag är rätten till arbete en viktig drivkraft. För dem som står långt ifrån arbetsmarknaden är tillträdet, eller återkomsten, till arbetslivet många gånger kopplat till behovet av någon form av rehabi­ litering. Skälen till att starta, driva och utveckla sociala företag är olika. För några är det ilskan över arbetsmarknadens dolda eller öppna diskriminering av människor av icke svensk härkomst som är drivkraften. För andra är det en synlig eller osynlig funktionsnedsättning av fysisk eller psykisk natur som stänger en ute från arbetslivet. För många har långvarig arbetslös­ het skapat en usel självkänsla som gör att det ordinarie arbetslivet verkar omöjligt och skrämmande. Ytterligare andra kan ha levt ett liv i hemlöshet med droger och kriminalitet. För alla dessa grupper kan vägen till arbete gå över ett socialt företag som erbjuder rehabilitering samtidigt som arbete och försörjning. Rehabiliteringen och arbetet samverkar då i företaget.

De sociala företagen fyller olika behov beroende på önskemålen och behoven hos dem som arbetar i företagen. I Sverige är det av tradition så att människor med samma fysiska eller psykiska funktionsnedsättning sö­ ker sig till och organiserar sig kring just det som är specifikt för den egna funktionsnedsättningen. Det syns tydligt hos handikapporganisationerna. Även de organisationer som kallas klient- eller brukarorganisationer som exempelvis Kriminellas Revansch i Samhället (KRIS), Riksförbundet So­ cial och Mental Hälsa (RSMH), Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling (RFHL), Svenska Brukarföreningen (SBF), Dianova och Rainbow Sweden har samma grundstruktur, vilket innebär att man organiserar sina ”egna” i relativt snäv bemärkelse. Så har det också blivit bland de nya sociala företagen i Sverige, som kan sägas vara strikt målgruppsanpassade.

På andra håll i Europa finns sociala företag som blandar människor med olika typer av funktionsnedsättningar, som t.ex. synskador, tidigare missbruksproblem, psykiatrisk problematik eller rörelsehinder. Fördelarna 150

10. Socialt företagande – en mobilisering i tiden? med dessa ”blandade” företag hänger ihop med effektivitet i produktionen.

Det den ena gruppens medlemmar inte klarar av i produktionsprocessen klarar en annan grupp, och vice versa. Vidgade vyer och större tolerans och förståelse för att utanförskapet har många ansikten är en annan fördel med blandade företag. Förståelsen av att andra människor kan ha det minst lika jobbigt som jag, men av andra skäl än det som tynger mitt liv, kan bli en aha-upplevelse.

Klientorganisering och brukarmakt i en ny tid Vår tids klientrörelser har rötter i de så kallade R-förbunden som bilda­ des i mitten och slutet på 1960-talet. Organisationerna fick många med­ lemmar som genom egna erfarenheter av att vara klient, fånge eller patient drev frågor om större inflytande över vården och dess innehåll. De krävde kort sagt en demokratisering av vårdapparaten. Klientorganisationernas radikalism och opinionsarbete uppskattades av stora delar av det etable­ rade samhället. Politiker från olika partier hade ofta uppskattande ord att säga om R-förbunden. Etablerade tidningar skrev positivt, samtidigt som tv gjorde skakande dokumentärfilmer om missförhållanden inne på mentalsjukhusen och i fängelserna samt hur missbrukare lämnades utan vård. Sammantaget gjorde 1960- och 1970-talens tidsanda att patient- och klientrörelser omfamnades och gavs ansenliga ekonomiska anslag för att fortsätta att driva organisations- och opinionsarbete. Någon tanke på att bedriva egna affärsverksamheter fanns knappast hos dåtidens organisatio­ ner. Snarare fanns en misstänksamhet mot den vård och rehabilitering som inte bedrevs i offentlig regi. Den grundläggande tilltron till den offentliga sektorn var stark, även om missförhållanden kunde avslöjas och kritiseras, inte minst i organisationernas egna och prestigefyllda publikation, Pocket­ tidningen R. R-förbunden tog oreflekterat för givet att det offentliga och statsmakten skulle ha en oavbrutet positiv och generös attityd till klienters organisering.

Det visade sig dock att 1980-talet blev en socialpolitiskt motsägelsefull tid. Å ena sidan började den nya socialtjänstlagen gälla 1982. Lagen hyllades av progressiva krafter som radikala socialpolitiker, socialchefer, social­ sekreterare och de samlade patient- och klientrörelserna som under ett drygt decennium starkt påverkat lagens tillkomst och utformning. Lagen beskrevs helt riktigt som ett brott med det gamla fattigvårdstänkandet. Men, å andra sidan började också ett motstånd växa fram mot det som uppfattades som ”flummigt”, framför allt inom narkotikapolitiken, och argumenteringen för 151

Alec Carlberg mer tvångsvård inom socialtjänsten tilltog i styrka. Vid 1980-talets slut hade den svenska narkotikapolitiken blivit en av de mest repressiva i Europa.8 Under 1980-talets senare hälft och 1990-talets allt hårdare ekonomiska villkor följde också alltmer disciplinerande inslag riktade mot individ- och familjeomsorgens klienter. ”Tuffare tag”, ”slut på daltet” och ”klienter behöver mer krav och mindre pisshumanism” löd stridsropen i en ansenlig del av landets socialförvaltningar. Socialbidragstagare utsattes för nya och repressiva modeller som hänvisade till den positiva svenska traditionella ”arbetslinjen” för full sysselsättning, men som på det sociala fältet i verk­ ligheten kom att bli en ursäkt för att dra åt tumskruvarna på fattiga och arbetslösa, i stället för att med politiska reformer bekämpa fattigdomen och öka arbetstillfällena. De mer kända ”tumskruvsmodellerna” är Albymo­ dellen (1980-talet), Uppsalamodellen (1990-talet) och Skärholmsmodellen (2000-talet).

Glömd och gömd var socialtjänstlagens bärande och, som det visade sig, idealistiska tanke om att mötet mellan socialsekreteraren och klienten var ett möte mellan två individer som kommit samman för att lösa den enes, klientens, problem. I stället blev det nu en tid då maktbalansen mellan en myndighetsutövande tjänsteman och en mer eller mindre maktlös klient blev tydlig.

Vid en konfliktsituation där olika uppfattningar torgfördes blev klienten, med få undantag, alltid den förlorande parten, med oönskade konsekvenser för denne. Maktens och maktlöshetens olika ansikten framträdde alltmer tydligt för både socialarbetare och deras klienter under det sena 1980-talet och kvarstår än i dag.

När den repressiva narkotikapolitiken befästes under 80-talet blev det uppenbart hur sårbar klientorganisationen RFHL var, eftersom man var utlämnad till en offentlig finansiering av verksamheten. Den självklara men smärtsamma insikten kom sent: utan egna pengar inget riktigt oberoende.

Vid 1990-talets början gjordes därför försök att starta aktiebolag, Huma­ nita AB, som skulle skötas affärsmässigt och ge ett ekonomiskt överskott.

8 Under 1980- och 1990-talen genomfördes lagändringar inom straffrätten och social­ lagstiftningen som riktade sig mot narkotikaberoende personer. År 1988 kriminalise­ rades konsumtionen och 1993 infördes fängelse i upp till sex månader i straffskalan. År 1989 förlängdes den möjliga tiden att hålla någon inlåst med stöd av lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) till sex månader. Från och med 1997 var det inte längre möjligt för en missbrukare att överklaga socialtjänstens beslut i vårdfrågor. Den rätten återkom 2002. På kriminalvårdens område genomfördes ett flertal straffskärpningar för narkotikabrott, vilket bland annat innebar att möjlighet till halvtidsfrigivning försvann.

Straffskärpningar och ökad repression har införts av både borgerliga och socialdemo­ kratiska regeringar.

152

10. Socialt företagande – en mobilisering i tiden?

Ett försök gjordes att arrendera och driva campingplatsen Sudersand på Gotland, men experimentet misslyckades på grund av obearbetade affärs­ idéer och alltför optimistiska kalkyler. Men det misslyckade försöket visade ändå att ett nytt ekonomiskt tänkande började göra sig gällande i delar av organisationslivet.

RFHL:s trevande försök att bygga upp affärsverksamheter i början på 1990-talet var inspirerat av italienska exempel. Sydeuropa, och framför allt Italien, har kommit att spela en väsentlig ideologisk och organisato­ risk roll för att påskynda utvecklingen av sociala företag i Sverige. I slutet på 1970-talet och i början och mitten av 1980-talet var det den italienska rörelsen ”Demokratisk psykiatri” som i den norditalienska staden Trieste drev på en avveckling av de gamla mentalsjukhusen, samtidigt som arbete och sysselsättning skapades för de hospitaliserade mentalpatienterna. Små kooperativa matställen och snickerier startades.9 Än i dag inspirerar dessa italienska kooperativa företag den svenska utvecklingen. Inom missbruks­ rehabiliteringen är de i dag största sociala företagen i Sverige för missbru­ kare inspirerade av det stora kooperativet San Patrignano utanför Rimini.

Vid en trettioårig tillbakablick framträder skeenden och tendenser som i olika hög grad kan sägas ha förebådat och bidragit till framväxten av nya brukarstyrda maktcentra, de sociala företagen: • En organisation som vill vara stridbar men enbart förlitar sig på offent­ liga föreningsbidrag är sårbar och tystnar förhållandevis lätt. Frågan blir då hur alternativa inkomstkällor kan skapas.

• Socialtjänsten har i vissa delar rört sig i repressiv riktning. Frågan blir då hur det offentliga förhåller sig, alternativt medverkar, till att brukar­ styrda arbets- och rehabiliteringsalternativ startas.

• Den repressiva färdriktningen har i sin tur demaskerat maktbalansen mellan klienter och ”systemet”. Frågan blir då hur en kollektiv motmakt, en klientmakt, kan skapas.

• Klienter och patienter i Sydeuropa har lyckats skapa starka och livskraf­ tiga sociala företag, kollektiva maktcentra. Frågan är vad som krävs för att få samma utveckling i Sverige.

9 Psychiatria Democratica grundades av den italienska psykiatrikern Franco Basaglia. År 1978 antogs en speciell lag (legge 180) om att tömma de gamla mentalsjukhusen. I den omvandlingsprocess som följde växte små kooperativföretag fram där tidigare patienter arbetade, framför allt i Trieste och några andra städer i norra och mellersta Italien. Da­ gens ”Vägen ut-kooperativ” med inriktning mot tidigare kriminella och missbrukare är influerade av denna italienska tradition.

153

Alec Carlberg

Hur definieras dagens sociala företag?

Det är långt ifrån självklart och entydigt definierat vad ett socialt företag är. Vänder vi blicken mot Europa finns det lite olika uppfattningar. I vissa länder finns också en specifik lagstiftning som definierar och sätter upp kriterier som måste vara uppfyllda för att ett företag ska få kalla sig socialt och därmed också kunna få skattelättnader.10 I Sverige finns dock ingen fullt ut officiellt erkänd definition.

Däremot har det europeiska forskningsnätverket, EMES, som har och har haft flera stora forskningsprojekt om socialt företagande, ringat in det som kan sägas känneteckna sociala företag. Följande nio punkter lyfts fram: • Målet är att tjäna samhället genom att integrera människor som har svårt att komma in i samhälle och arbetsliv.

• Initiativet kommer från grupper av medborgare, föreningar och sociala entreprenörer.

• Delaktighet från medarbetarnas sida är en förutsättning.

• Beslutsmakten i företaget baserar sig inte på kapitalägandet.

• Ingen eller begränsad vinstutdelning förekommer. Vinsten återinvesteras eller går till ägaren som oftast är en ideell förening eller liknande.

• Företaget är självständigt i förhållande till det offentliga.

• Det sker en permanent produktion av varor och tjänster.

• Medarbetarna har lön eller annan ersättning för sitt arbete.

• Företagandet innebär ett ekonomiskt risktagande – både på projektsta­ diet och i den permanenta verksamheten.

Via EMES punkter framträder ett företag med överordnade och tydliga so­ ciala mål som ersätter det kapitalistiska företagets strävan efter vinstmaxi­ mering, men ändå tydligt erkänner den ekonomiska vinstens betydelse för löner, oberoende och expansion. Till detta ska också läggas de demokratiska aspekterna på företagets ledning och produktionens organisering. Även om EMES ringar in det sociala företagandet på ett överskådligt sätt innebär det inte att de sociala företagen kommer att likna varandra i den dagliga driften och skötseln. De sociala företagen finns och agerar på en 10 Den italienska lagstiftningen (legge 381/1991) om sociala kooperativ, de så kallade A- och B-kooperativen är det mest kända europeiska exemplet på en särskild lagstift­ ning som reglerar företagen. Andra europeiska länder, till exempel Belgien, Spanien, Portugal, Grekland, Frankrike och Finland har också lagstiftning som reglerar det so­ ciala företagandet.

154

10. Socialt företagande – en mobilisering i tiden? skala där arbetskraften – målgruppen – kan ha vitt skilda behov och produk­ tionskapacitet. Ett kooperativt hunddagis, där medarbetarna har olika gra­ der av utvecklingsstörningar, har andra önskemål och förutsättningar i sitt företagande än ett företag som drivs för att på en och samma gång drog- och arbetsrehabilitera människor med missbruksproblem. På samma sätt som de kapitalistiska företagen uppvisar en bred variation av karakteristika, stor­ lek, produktionsinriktning, personalpolitik, marknadsföring, är vinstrika eller konkursmässiga etcetera så har det enskilda sociala företaget också sina specifika karakteristika på individ-, organisations- och samhällsnivå.

För att inte bli alltför abstrakt i diskussionen om de mänskligt mobi­ liserande och dynamiska effekter som finns latenta i sociala företag kom­ mer jag i resten av kapitlet att i huvudsak använda erfarenheter från Basta Arbets­kooperativ som åskådningsexempel. Egentligen är det inte Basta som organisation som är det intressanta, utan de interagerande, dynamiska och mobiliserande effekter som en genomtänkt social stödstruktur kan fram­ kalla hos människor som befinner sig långt ut i utanförskapet, oavsett vad utanförskapet består av och hur det uppkommit.

Exemplet Basta Arbetskooperativ Basta är ett socialt företag för människor som vill lämna ett liv präglat av missbruk, beroende och kriminalitet. Företaget startade 1994 efter fyra års projektering. Drivkraften var en gedigen ilska över hur narkotika- och socialpolitiken hade utvecklats under förra seklets två sista decennier, med många piskor och få morötter. Visionen och den bärande idén bakom före­ taget är att ”ett bättre liv är möjligt” för den som själv har bestämt sig och vill en positiv förändring. Vägen dit går över ett socialt företagande som leder till en erövrad eller stärkt självkänsla, en första förutsättning för en sta­ bil drogfrihet. Basta är ett idéburet företag, med idéer om vad som möjliggör positiva förändringar hos människor. Ett socialt företag utan demokratiska visioner och idéer om mänsklig utveckling riskerar att hamna i rigiditet, och i värsta fall utvecklas också pennalism och sekterism. Det finns väl­ kända sådana exempel runt om i världen.

Basta är ett brukarstyrt företag, vilket betyder att en överväldigande ma­ joritet av dem som arbetar och leder företaget själva har brukat droger och varit klienter hos socialtjänst eller kriminalvård. Basta är i dag en koncern med affärsverksamheter i bland annat Nykvarn, Borås, Skara, Göteborg och Alingsås. Koncernens medarbetare är till 95 procent människor med brukarbakgrund, det vill säga människor med egna erfarenheter av utanför­ 155

Alec Carlberg skap. Makten över företaget och dess olika enheter ligger stabilt förankrat hos tidigare brukare.

Produktionen sträcker sig från häst- och hundverksamheter till städ­ ning, underhåll, snickeri, byggverksamhet, klottersanering och gästgiveri­ verksamhet. Totalt finns omkring 15 olika arbetsplatser. År 2014 omsatte koncernen Bastagruppen 50 miljoner kronor.

En sak som skiljer Basta från andra företag är att de som arbetar på företaget, åtminstone under det första eller de första åren, också bor på Basta. Det avgörande skälet för detta är att drogrehabiliteringen under en tid behöver ske i en alkohol- och narkotikafri miljö. Ett annat skäl är att många som söker sig till Basta är hemlösa och därför är i omedelbart behov av en bostad. Det nödvändiga boendet på Basta är ett belysande exempel på att det sociala företagandets olika målgrupper har olika behov att ta hänsyn till. Synskadade som driver ett socialt företag har knappast samma behov av ett gemensamt och kontrollerat drogfritt boende.

Mer behöver inte ordas om Bastas praktiska produktion och traditionella företagsamhet. Produktionen och företagsamheten följer i avgörande delar samma logik som alla företag som producerar för kommersiella marknader måste hantera. Här ska jag i stället fokusera på interaktionen mellan före­ tagande och rehabilitering. Den grundläggande frågan i det sammanhanget är hur företagandet förstärker den enskildes självkänsla, och omvänt, hur den enskildes förstärkta självkänsla stärker företagandet.

Egenmaktsprocesser – en väg till ökad självkänsla Ett utanförskap, oavsett hur det har uppstått och oavsett vilka olika prak­ tiska konsekvenser det senare tar sig, bryter ner människans självkänsla. Till skillnad från det långt mer ytliga tillståndet självförtroende så är individens stärkta självkänsla basen för en stabil distansering från utanförskapets isole­ ring. En stark självkänsla ger en generell trygghet och säkerhet i relationer med andra människor och situationer, även sådana som man normalt inte är van att hantera eller vistas i.

Vägen från utanförskapets obefintliga eller stukade självkänsla till en mer trygg och harmonisk livssituation sker inte över en natt (möjligen skulle någon hävda att en religiös uppenbarelse skulle kunna ge en sådan direkt­ effekt, men det bortses från här). Vägen bort från utanförskapets sargade självkänsla är en process, en process med personliga fram- och motgångar.

Processer kännetecknas av utveckling och förlopp utifrån en startpunkt.

I begreppet process ligger en tidsaxel inbakad. Man skulle kunna säga att 156

10. Socialt företagande – en mobilisering i tiden? man vet vad man har vid startpunkten, men man har inga garantier för hur det kommer att bli framöver. Att ge sig in i en process innebär att man måste ha tålamod. Resultaten kommer inte omedelbart, man måste våga ”lita till processen”, det vill säga att tro och se tecken på att man rör sig i rätt riktning och närmar sig de förändringar som var avsikten med den ”resa” som påbörjade processen. Sådana ”resor” kan också kallas egenmaktsproces­ ser (en översättning och tolkning av det engelska begreppet empowerment).

Ju större utanförskapet och dess konsekvenser är för en människa, desto troligare är det att misstron mot mål och visioner som ligger i en okänd framtid är stor. Detsamma gäller tålamodet att nå dit. Man har varit med om många besvikelser och misslyckanden och har dessutom pockande och omedelbara behov som måste ordnas för att fysiskt eller känslomässigt stå ut med den närmaste framtiden. Omvänt gäller att en människa i en trygg tillvaro med god självkänsla har mindre behov att veta exakt hur och när hennes framtida mål kommer att kunna förverkligas. Den etablerade samhällsmedborgaren har sina trygghetsstrukturer att växa i: fast arbete, bostad, familj, socialt umgänge och med stor sannolikhet också en viss tillförsikt inför framtiden.

En marknadsanalys med två dimensioner Som alla företag måste också de sociala företagen göra marknadsanalyser för att bli framgångsrika. Skillnaden är att det sociala företaget måste göra två olika typer av analyser. Den första handlar om vilka sociala och rehabilite­ rande behov de människor har som kommer att utgöra den producerande arbetskraften på företaget, det vill säga vilken grundläggande trygghets­ struktur som måste finnas och utvecklas. Den andra analysen handlar om vad som ska produceras och hur produktionen ska organiseras för att de rehabiliterande behoven framgångsrikt ska kunna kombineras med de kom­ mersiella marknadernas efterfrågan på varor och tjänster.

De omedelbara kraven på Basta, utifrån målgruppens – den producerande arbetskraftens – behov är bostäder, arbete som ger försörjning, en social gemenskap, näringsrik och nyttig kost, friskvård, tillgång till hälso- och tandvård och allt detta i en alkohol- och narkotikafri miljö. Detta skulle kunna beskrivas i termer av den amerikanske psykologen Abraham Maslows välkända behovstrappa. Några trappsteg upp finns den fysiska trygghet som gör det möjligt att påbörja uppbyggnaden av den psykologiska och mentala trygghet som är basen i en förändrad självbild som i sin tur är grunden för en växande självkänsla.

157

Social mobilisering

ANDRA UPPLAGAN

En utmaning för socialt arbete Verner Denvall, Cecilia Heule & Arne Kristiansen (red.)

Under det sociala arbetets historia har många socialarbetare strävat efter att stödja människors egna idéer om förändring och göra dem delaktiga i socialt förändringsarbete. Numera läggs dock allt större tonvikt på expertbedömning­ ar, diagnoser och individuella problemlösningar, och idéerna om att socialt arbete också kan vara samhällsförändrande kommer i skymundan. Social mobilisering handlar om hur organisering av marginaliserade och diskrimi­ nerade grupper i samhället kan bidra till social förändring och utveckling.

Fattigdom, ojämlikhet och förtryck förekommer även i samhällen som utåt sett framstår som rika och privilegierade. Genom att uppmärksamma strate­ gier för att bekämpa ojämlikheter och exkludering i samhället hoppas för­ fattarna till denna bok kunna inspirera till diskussioner om och utveckling av ett mobiliserande socialt förändringsarbete.

I boken presenteras den sociala mobiliseringens värdegrunder och utveckling, och i ett antal kapitel beskrivs och problematiseras hur social mobilisering kan komma till stånd i olika sammanhang och bidra till social förändring. I denna andra upplaga har fyra nya kapitel tillkommit och bokens övriga kapi­ tel har genomgått en omfattande revidering och uppdatering.

Bokens redaktörer är verksamma som lärare och forskare vid Socialhögskolan på Lunds universitet samt på Institutionen för socialt arbete på Linnéuniversi­ tetet. Övriga författare är forskare och lärare i socialt arbete vid olika läro­ säten i Sverige och USA.

Redaktörer för boken: fr.v. Arne Kristiansen, Cecilia Heule och Verner Denvall.

ISBN 978-91-40-69179-8

9 789140 691798