Stina Nilsson Andetag
FramSteget Bokfรถrlag 3
LÄNGTAN
I äpplets kärna exploderar det av längtans röst Du finns där inom mig Jag spricker sakta sen blir det höst Då äntligen kommer det en vår Jag är frukten i dina händer Som vill att du ska få ta del av min kärlek Krama min hand Viska din längtan Vara i passionens land
5
KAPITEL 1 Isklump
Elsa haltar i sin och Bos lägenhet. Det gör så ont, tänker hon och grimaserar mot foten. Och hon som måste få upp julgardinen i tid. Vad ska folk annars tro, tänker hon och känner ångest glida uppför strupen. Hon tittar sig omkring i den vackra lägenheten med stuckatur och trägolv som ramar in rummet. Det är som en målning i klassisk stil. Kristallkronan i taket gnistrar som en dansös. Hela vardagsrummet är som en balettposition. Vacker och graciös. Skjutdörrarna som skiljer rummen åt likt en himmel från universum. Den är deras. Hennes allt. De har köpt den för svärföräldrarnas pengar. Men det spelar henne ingen roll. De äger den. Bara de, ingen annan. Hon får tårar i ögonen när hon tänker på att den är hennes. Med tårar på kinderna och stolthet glänsande i ögonen smeker hon sin arm. Varsamt och med omsorg. På samma sätt som hon sköter om de vackra detaljerna i hemmet. Detaljerna som skapar frid i Elsas själ. Kakelugnen putsas, tavlorna dammas av och det stora klädskåpet görs i ordning minst en gång i veckan. Elsa är nöjd över den ordning hon skapar.
7
Samma ordning som på arbetet. Det som sekreterare. Hon är nöjd med sitt arbete där. Hon kan med iskall kyla glida genom korridorerna. Lugnt och utan att känna några obehagliga svettdroppar. De som rinner utan att ha någon funktion. Egentligen. På arbetet har de lärt sig att hon inte pratar i onödan. Inte tillverkar några ovidkommande gester. Det är just ovidkommande de är, tänker Elsa. Ovidkommande och groteska, funderar hon vidare. Hon är vacker, det vet hon. Hon är, ja fulländad i sin skönhet. Elsa vet det när hon glider fram på arbetsplatsen. Hon säger inget onödigt hej eller konverserar som de andra gör. Nu är hon hemma och skulle ha trivts i sitt perfekta hem om det inte var för att julgardinen inte har kommit upp än. Ja, och sen är det foten också. Det är ju den som gör allting så förbaskat svårt. Igår hade hon gett upp om att ens försöka nå upp till gardinstången. Det gjorde för ont. Det var som om en boja hade virat sig om hennes fot. Tung. Med spetsar som vred sig in i köttet. Tvingade henne att inte röra sig. Inte uppåt. Inte alls åt det hållet som hon själv ville. Med ett djupt andetag och spända muskler frågar hon Bo. Hon förnedrar sig genom att fråga Bo. Hon vet det. Men vad har hon för val? I sammanbiten ton stammar hon fram orden som låter fula i hennes mun. ”Kan du hänga upp julgardinen i år?” Snälla, lade hon till också. För säkerhets skull. Då skulle han förstå. Då skulle han göra det. Han svarar nonchalant att han gör det när han har tid. 8
Han har förstått. Visst har han förstått? Och nu har han all den makt som han älskar att ha i sin hand. Hur dum får man vara? Elsa svär tyst för sig själv. Aldrig, aldrig vill jag komma hit, till den här platsen där bojan skär in i min hud och utplånar varje handlingskraft hos mig. Men där står hon. Mitt i rummet av förödmjukelse. Mitt i ett språng av död. Vad ska hon göra med sin förtärande böld? Vad ska hon göra av det flinande skrattande ansiktet? Är det hon eller Bo som hon ser? Flinar som döden? Hon ser sig själv skrika mot Bo och naglarna som skär in i hans kött. Blodet som rinner nedför ansiktet och formar en pöl på mattan. På den äkta mattan, tänker hon förvirrat. Nej så långt får det inte gå. Så mycket makt ska han inte få. Hon får tåla sig. Nöja sig med det svaga hånflinande svaret som innebär ett väldigt sväljande och en hel massa tystnader. En tystnad så stark som ett skärande skrik genom tjock is. Som en isklump skär sig Elsa genom dagar och nätter. Och tro, att det ska ske. Julgardinen är snart uppe. Snart.
Pelle sitter och läser i en bok. Sofies värld. Boken som han har läst för fjärde gången och som är lika härligt virvlande varje gång. Det härligt mystiska blandas bra med det ogenomträngliga i andras tankegångar. Ja mystisk och ogenomtränglighet men än mer, tänker Pelle, än mer gåtfullt. Gåtfullt som själva livet, tänker han igen och småler. Han gillar 9
tanken. Idén. Det här vidsträckta som bara uppenbarar sig ibland. Som ett tecken ler han ännu bredare med sin vackert bågade mun. Tänk att kunna sitta så här och bara frossa i en enda bok. Eller fler om jag skulle vilja det, tänker han och tar bort en ljus hårslinga från ansiktet. Men riktigt så fritt är inte en antikvariatsägares liv. Pelle blir avbruten med jämna mellanrum av kunder. Det gör honom ingenting. Ingenting alls. Faktum är att han välkomnar dem. Han är alltid lika positiv när kunden kommer. Han är verkligen glad. Inget sken som bedrar. Inget skräp i hörnet. Ingen pyrande ilska som blossar upp i en storm av eldsflammor när dörrklockan plingar. Tvärtom tycker Pelle om att slänga ur sig lite av det som han funderar på. Det som är i boken. Funderingar. Och kunden, ja kunden är oftast intresserad av vad han, en antikvarist har att säga. Kunderna har faktiskt tid. Och de ville prata. Den där personen som släntrar in eller studsar in. Smyger eller joggar in. In genom dörren. De är, tänker han, som ett vandrande museum. En pokal. Som efter år av händer och smuts fortfarande är en pokal. En som man med försiktighet vet att innehållet är en värdefull gåta. Ett mysterium, myser Pelle.
Dagarna går och hon ser sig runt i deras vackra stilfulla hem. En vit soffa med en likadan fåtölj som ser orörd ut stod där. 10
Orörd och obefläckad. Ett osynligt pulver av glans. Ett glitter av vithet finns runtomkring dem. Det finns inte ett spår av att någon överhuvudtaget bor där. Och gör vi det? Elsa tänker efter medan hon ser beundrande på möblerna. Jo, jo visst gör de det. Men varsamt. Försiktigt. Som att leka inte nudda mark. Utan de kladdiga barnahänderna. Utan att ha munnen full med godis eller dricka. Inte en endaste lilla fläck på tyget. Och inte en pust av odör. Elsa är så stolt. Elsa känner att hon lever. Hon är ett med sin lägenhet. Och hon försöker verkligen att tänka på det. Just nu försöker hon att tänka på det som piggar upp och gör henne glad. Men hon fastnar alltid med blicken på den oupphängda julgardinen. Något vrider sig i magen. I en krampaktig känsla vrider sig en boll i magen. Runt, runt, som i cirklar. Som en mardröm. Hängande över ett staket. Med ett ben på vardera sidan. Och kroppen som tynger sig nedåt mot spetsarna i staketet. Det är snart för sent, kvider hon i plågor. Det är ju snart jul skriker hon inombords. Elsa rätar på sig och går mot burspråket. Där kan hon se ut mot den snöbeklädda innegården. Ingen är ute nu. Det var för kallt. Man har god blick ner till valvet som leder till deras port. Där kan hon se Bo och en grannkvinna. Vad är det nu hon heter, tänker Elsa. Hon tar fram kikaren och ser hur Bo skrattar och ler. Ja han nästan rör vid kvinnan. Elsa kippar efter luft. Plötsligt knyter sig magen som 11