9789176456095

Brott & straff ~ del 

Fjodor Dostojevskij

Brott & straff 1 Översättning av Ellen Rydelius

FÖR STA DELEN

5

6

I I b ö r j a n av juli, en mycket het dag framåt kvällen, gick en ung man ut ur det lilla vindsrum, som han hyrde vid S –skijgränden, och ned på gatan och styrde långsamt, liksom obeslutsamt sina steg bort mot K–skijbron. Han undgick lyckligt att möta sin värdinna i trappan. Rummet låg alldeles uppe under det höga femvåningshusets tak och liknade mera en skrubb än ett boningsrum. Värdinnan, som hyrde ut rummet med middag och städning, bodde i en egen lägenhet en trappa ned, och varje gång han gick ut måste han nödvändigt gå förbi hennes köksdörr, som nästan alltid stod öppen. Och varje gång den unge mannen gick förbi, erfor han en viss feg och sjuklig känsla som kom honom att blygas och rynka pannan. Han hade stora skulder till sin värdinna och var rädd för att möta henne.

Till sin natur var han ingalunda särskilt feg och bortkommen, tvärtom, men sedan någon tid befann han sig i ett retligt och nervöst tillstånd som påminde om hypokondri. Han brukade fördjupa sig så i sig själv och isolerade sig så mycket från andra människor, att han hade blivit rädd för alla, inte bara för sin värdinna. Han pinades av sin fattigdom, men till och med hans betryckta ställning hade på sista tiden upphört att besvära honom. För de dagliga angelägenheterna hade han alldeles tappat intresset; han brydde sig inte om dem. I själva verket var han inte rädd för någon värdinna på hela jorden, vad denna än kunde ha i sinnet mot honom. Men att stanna i trappan, lyssna till denna alldagliga litania, som inte alls angick honom, att höra allt detta käx om betalningen, alla dessa hotelser och klagomål – nej, då var det bättre att smyga sig nedför trappan som en katt och försvinna så att ingen fick se röken av en.

När han denna gång kom ut på gatan, blev han för övrigt 7

själv häpen över den skräck han hyste för att möta sin värdinna.

Att tänka sig vad jag vill pröva på, och så är jag rädd för sådana småsaker! tänkte han med ett besynnerligt leende. Hm… ja… allt ligger i människans hand, och ändå låter hon allt gå sin näsa förbi bara av ren feghet… det är ett axiom… Det vore intressant att veta vad människorna är mest rädda för? Ett nytt steg, ett nytt eget ord, det fruktar de mest av allt… Men förresten pratar jag alldeles för mycket. Och det är därför som jag ingenting gör. Eller också är det kanske så här: jag pratar därför att jag ingenting gör. Det är den här sista månaden som jag har lärt mig prata, medan jag legat hela dygn i sträck i en vrå och funderat på… sagan om Dummerjöns. Och varför går jag ut nu? Inte är jag i stånd till det där? Inte är det där allvar?

Visst inte. Det är bara ett slags fantasi, jag försöker trösta mig själv, det är leksaker! Men tänk, vilka leksaker!

Ute på gatan rådde en fruktansvärd hetta och dessutom var det kvavt och stor folkträngsel. Överallt stötte man på kalk, bräder, tegelstenar och damm, och man kände denna speciella sommarstank, som är så välbekant för varje petersburgare som inte har haft möjlighet att hyra sommarnöje. Allt detta tillsammans irriterade ynglingens redan förut angripna nerver.

Den olidliga lukten från ölstugorna, som är särskilt talrika i denna stadsdel, och fyllbultarna, som man oupphörligt mötte fast det var vardag, fullbordade tavlans motbjudande och trista stämning. Ett uttryck av djupaste äckel gled för ett ögonblick över den unge mannens fina drag. Förresten såg han påfallande bra ut, han hade vackra mörka ögon och mörkblont hår, var över medellängd, smärt och välbyggd. Men snart försjönk han i ett slags djup tankfullhet, eller rättare sagt i ett slags själsfrånvarande tillstånd, och vandrade vidare utan att märka omgivningen. Ja, han ville inte lägga märke till den. Endast då och då muttrade han något för sig själv, på grund av den vana vid monologer, som han nyss själv erkänt sig ha. Men i detta ögonblick var han själv medveten om att hans tankar emellanåt blev förvirrade och att han var mycket matt: det var nu andra 8

dagen som han nästan ingenting ätit. Han var så torftigt klädd att mången, även om han varit van vid fattigdom, skulle ha generat sig för att gå ut mitt på dagen i sådana trasor. Annars var kvarteret sådant att det var svårt att förvåna någon med sin klädedräkt. Det närbelägna Siennaja,* mängden av beryktade lokaler och framför allt den fattiga hantverkarbefolkning, som var hopträngd i det inre Petersburgs gator och gränder, riktade ibland det allmänna sceneriet med så brokiga uppenbarelser, att det skulle ha varit egendomligt om man förvånade sig över mötet med en eller annan besynnerlig figur. Men i den unge mannens själ hade det lagrat sig så mycket harmset förakt att han trots sin ibland mycket ungdomliga ömtålighet minst av allt blygdes över sina trasor. Det hade varit en annan sak om han mött bekanta eller före detta kamrater, som han på det hela taget tyckte mycket illa om att råka… Men likväl, när en drucken karl som av någon okänd anledning just då forslades förbi i en stor tom kärra, förspänd med en väldig arbetshäst, plötsligt skrek till honom i förbifarten: – Hallå där, din tyska hattmakare! och vrålade detta med full hals medan han pekade på honom – så stannade den unge mannen med ens och tog ett krampaktigt tag i sin hatt. Det var en hög, rund Zimmermannmodell, nu alldeles utsliten och rödaktig, full med hål och fläckar, utan brätten och tillknycklad på ena sidan på det löjligaste sätt. Men det var inte blygsel utan en helt annan känsla, nästan liknande förskräckelse, som grep honom.

Det var det jag visste! muttrade han förvirrad. Det var det jag tänkte! Det är det värsta av allt! En sådan här dumhet, en sådan här lumpen småsak kan fördärva hela planen! Ja, hatten faller alltför mycket i ögonen… Den är löjlig och väcker därför uppmärksamhet… Till mina trasor måste jag absolut ha en mössa, om det också vore en gammal pannkaka, men inte det här vidundret. Ingen människa går klädd i en sådan här, man ser den på en versts avstånd och kommer ihåg den… * Siennaja, Hötorget, det förnämsta salutorget i Petersburg.

9

framför allt kommer man ihåg den efteråt, och så är det strax ett indicium. Här måste man vara så obemärkt som möjligt…

Detaljerna, detaljerna, det är det viktigaste… Det är detaljerna som ständigt fördärvar allting…

Han hade inte långt att gå, han visste till och med hur många steg det var från hans port: precis sjuhundra. Han hade räknat dem en gång då han fantiserat livligt. Den gången hade han ännu inte själv trott på sina fantasier utan endast förargat sig över deras vidriga men lockande djärvhet. Men nu, en månad senare, hade han börjat få en annan syn på saken, och trots alla sina gäckande monologer om sin egen kraftlöshet och obeslutsamhet hade han liksom ofrivilligt vant sig att betrakta sin »vidriga« fantasi som ett avgjort företag, fast han alltjämt inte själv trodde på det. Nu gick han för att repetera sitt företag, och för varje steg växte hans sinnesrörelse allt starkare.

Med bävande hjärta och en nervös darrning i kroppen gick han fram till ett jättestort hus, som låg med ena väggen utåt kanalen, med den andra åt X-gatan. Detta hus bestod helt och hållet av smålägenheter och var bebott av alla möjliga slags hantverkare – skräddare, låssmeder, kokerskor, diverse tyskar, flickor som levde av sin kropp, underordnade tjänstemän och så vidare. De som gick ut och in i huset tycktes smyga sig fram genom de båda portvalven och över husets båda gårdar. Här fanns tre eller fyra portvakter. Den unge mannen var mycket belåten, då han inte mötte någon av dem, och smög sig genast obemärkt ut genom porten och uppför en trappa till höger.

Trappan var mörk och smal, en riktig kökstrappa, men det visste han redan, och han tyckte om hela denna miljö: i ett sådant mörker var även en nyfiken blick ofarlig.

Om jag är så rädd nu, hur skulle det då inte gå, om jag verkligen en gång skulle låta det bli handling? tänkte han ofrivilligt, då han gick upp till fjärde våningen. Här stod några stadsbud, före detta soldater, och spärrade vägen för honom. De höll på att bära ut möbler ur en våning; han visste redan förut att denna lägenhet beboddes av en tysk tjänsteman med familj. Nu 10

reser den där tysken sin väg, och alltså är det i fjärde våningen, kring denna trappa och denna avsats bara gummans lägenhet som är bebodd. Det var i alla händelser bra… tänkte han åter och ringde på gummans dörr.

Dörrklockan pinglade svagt som om den varit av bleck och inte av mässing. I smålägenheterna i dylika hus har man nästan alltid sådana ringklockor. Han hade alldeles glömt bort ljudet av denna klocka, och nu tycktes dess egendomliga klang plötsligt väcka ett minne och en tydlig föreställning hos honom.

Han formligen ryckte till, så hårt pressade var hans nerver just nu. Efter en liten stund öppnades dörren en smula på glänt: en gumma tittade ut genom springan och mönstrade den främmande med synbar misstro; man skymtade endast hennes ögon som lyste i mörkret. Men då hon märkte att det var fullt med folk på avsatsen, hämtade hon mod och öppnade helt och hållet. Den unge mannen steg över tröskeln in i en mörk korridor med en brädvägg, bakom vilken det låg ett litet kök. Gumman stod tyst framför honom och betraktade honom frågande. Det var en liten, torr gumma på sextio år med skarpa och elaka ögon, med en liten vass näsa och utan hårklädsel. Det vitblonda, obetydligt grånade håret var ymnigt insmort med olja. Kring den långa, smala halsen, som liknade ett hönsben, hade hon virat en flanellduk, och över axlarna hängde trots hettan en alldeles trasig och gulnad pälsboa. Gumman hostade och harklade i ett. Den unge mannen hade tydligen betraktat henne med en egendomlig blick, ty i hennes ögon skymtade misstron åter.

– Raskolnikov, student, jag var hos er för en månad sedan, skyndade sig den unge mannen att mumla med en halv bugning. Han kom ihåg att han måste vara litet mer älskvärd.

– Ja, jag minns det, far lille, jag minns mycket väl att ni var här, svarade gumman tydligt utan att ta sin frågande blick från hans ansikte.

– Jaha… nu är jag här igen i samma ärende… fortsatte 11

Raskolnikov något förvirrad och förvånad över gummans misstänksamhet.

Förresten kanske hon alltid är sådan, fast jag inte märkte det förra gången, tänkte han med en känsla av obehag.

Gumman stod tyst liksom i tankar, sedan gick hon åt sidan, så att gästen kunde komma förbi och sade i det hon pekade på dörren in till rummet: – Stig in, lille far.

Det lilla rummet som den unge mannen kom in i och som hade gula tapeter, muslinsgardiner för fönstren och pelargonier på fönsterbrädet var i detta ögonblick klart upplyst av den nedgående solen. Alltså skall solen skina även då!… flög liksom en ofrivillig tanke genom Raskolnikovs hjärna, och han kastade en snabb blick omkring hela rummet för att så noga som möjligt inprägla miljön i sitt minne. Men det fanns intet märkvärdigt i rummet. Möblerna, som alla var av björk och mycket gamla, bestod av en soffa med stor svängd trärygg, ett ovalt bord framför soffan, ett toalettbord med en liten spegel mellan fönstren, några stolar utmed väggarna och ett par skillingtryck i gula ramar, föreställande tyska damer med fåglar i händerna – det var hela möblemanget. I ena hörnet framför en liten helgonbild brann en lampa. Allt var mycket snyggt, både möblerna och golven var blankpolerade, och allting glänste av renlighet. Det är Lisavetas förtjänst, tänkte den unge mannen. Man kunde inte hitta ett dammkorn i hela lägenheten. Elaka gamla änkor brukar alltid vara så där ordentliga, fortsatte Raskolnikov för sig själv och sneglade nyfiket bort mot kattunsförhänget framför dörren till det andra lilla krypinet, där gumman hade sin säng och byrå och dit han ännu inte hade kastat en blick. Bostaden bestod endast av dessa bägge rum.

– Vad kan jag stå till tjänst med? sade gumman strängt, medan hon gick in i rummet och liksom förut ställde sig mitt framför honom för att kunna se honom rätt i ansiktet.

– Jag kommer med en pant, här är den! och han tog upp en 12

gammal flat silverklocka ur fickan. På baksidan av klockan var inristad en jordglob. Kedjan var av stål.

– Den andra panten är ju förfallen. I förrgår var det en månad sedan den förföll.

– Jag ska komma med ränta för en månad till, om ni vill vänta litet.

– Det beror på min goda vilja, lille far, om jag ska vänta eller sälja er pant redan nu.

– Kan jag få mycket för klockan, Aljona Ivanovna?

– Ni kommer bara med skräp, lille far, det är nästan inte värt någonting. För ringen gav jag er två pappersrubel förra gången, men man kan köpa en ny hos juveleraren för en och en halv rubel.

– Ge mig fyra rubel, jag ska lösa in den, den har varit min fars. Jag får snart pengar.

– En och en halv rubel och räntan i förskott om det passar.

– En och en halv rubel! utropade den unge mannen.

– Som ni vill, och gumman räckte honom åter klockan. Den unge mannen tog emot den och blev så förargad att han var nära att gå sin väg. Men han ändrade sig strax, sedan han kommit att tänka på att han inte hade någonstans att ta vägen och att han också kommit i ett annat ärende.

– Ge hit dem! sade han vresigt.

Gumman stack handen i fickan för att ta upp nycklarna och gick in i det andra rummet bakom förhänget. Den unge mannen, som stod ensam kvar mitt i rummet, lyssnade nyfiket och funderade. Han hörde hur hon öppnade byrån. Det är antagligen översta lådan, reflekterade han. Hon har alltså nycklarna i högra fickan… Allesammans på en knippa, på en stålring… Och så är det en nyckel som är tre gånger så stor som de andra, med uddigt ax, som säkert inte hör till byrån…

Det finns alltså något annat skrin eller någon kista… Nå, det var intressant. Kistor har alltid sådana nycklar… Men förresten, vad allt detta är gement…

Gumman kom tillbaka.

13

– Se här, far lille: efter tio procent i månaden blir det femton kopek i förskott för en månad på en och en halv rubel. Och för de två rublerna förut blir det efter samma beräkning tjugo kopek i förskott. Alltså tillsammans trettiofem. Så att nu får ni bara en rubel och femton kopek för er klocka. Se här, var så god!

– Vad! Blir det nu en rubel och femton kopek!

– Just det.

Den unge mannen försökte inte disputera utan tog pengarna.

Han såg på gumman och gjorde sig ingen brådska att gå, liksom om han velat säga eller göra något mera, fastän han själv inte tycktes veta vad…

– Jag kanske kommer hit om några dar, Aljona Ivanovna, med en annan sak… ett vackert cigarettfodral… av silver… så snart jag fått igen det av en vän… Han blev förlägen och tystnade.

– Det får vi tala om då, lille far.

– Ja, adjö då… Sitter ni alltid så här ensam hemma, har ni inte er syster här? frågade han så obesvärat som möjligt, medan han gick ut i tamburen.

– Vad har ni med henne att göra, lille far?

– Å, ingenting särskilt. Jag bara frågade. Men ni tror strax…

Adjö, Aljona Ivanovna!

Raskolnikov gick sin väg fullkomligt förvirrad. Denna förvirring ökades alltmer och mer. Han till och med stannade flera gånger i trappan liksom om han blivit frapperad av något. Och slutligen, då han redan stod på gatan, utropade han: – O, min Gud! Vad allt detta är avskyvärt! Och tänker jag verkligen… nej, det är dumt, det är orimligt! tillade han energiskt. Att jag verkligen kunnat få en så ryslig idé i mitt huvud. Att mitt hjärta kan vara i stånd till något så smutsigt!

Det värsta är att det är smutsigt, vidrigt, otäckt!… Och jag som en hel månad…

Men han kunde inte uttrycka sin sinnesrörelse vare sig med 14

ord eller utrop. Den känsla av oändlig avsky, som börjat trycka och förvirra hans själ redan då han var på väg till gumman, nådde nu en sådan höjd och framträdde så klart, att han inte visste vart han skulle ta vägen i sin beklämdhet. Han gick på trottoaren som en drucken, han märkte inte de mötande och knuffades med dem, och först på nästa gata kom han till besinning. Då han kastade en blick omkring sig, fick han se att han stod alldeles invid en krog som låg i källarvåningen och dit det ledde en trappa ned från trottoaren. Just i detta ögonblick kom två druckna män ut genom dörren och raglade uppför trappan, medan de stödde sig mot varandra och grälade inbördes. Utan att fundera länge gick även Raskolnikov nedför trappan. Han hade aldrig förr varit på någon krog, men nu gick det runt i hans huvud, och dessutom plågades han av en brännande törst. Han fick lust att dricka kallt öl, särskilt som han trodde att hans plötsliga svaghet berodde på att han var hungrig. Så satte han sig i ett mörkt och smutsigt hörn vid ett klibbigt bord, beställde öl och tömde girigt det första glaset.

Genast kände han sig lättare till mods och hans tankar klarnade.

– Allt detta är dumheter, sade han sig hoppfullt, och det var ingen anledning att bli förlägen! Det var bara fysisk utmattning! Det behövdes bara ett glas öl, en bit skorpa – och se, på ett ögonblick stärks hjärnan, tanken klarnar, planerna skärps!

Fy, vad allt detta är ömkligt!

Men trots detta föraktfulla utrop såg han redan glad ut, som om han plötsligt blivit befriad från någon hemsk börda, och han kastade en välvillig blick omkring sig på de närvarande. Även i detta ögonblick anade han dock dunkelt att hela denna mottaglighet för angenämare stämningar också var sjuklig.

På krogen var det för tillfället bara litet folk. Utom de två druckna individerna som han mött i trappan gick ett helt följe på fem man med en kvinna och ett dragspel ut på en gång. När de hade gått blev det tyst på krogen och god plats. De som satt kvar var en något ankommen man, som hade ett glas öl framför sig och såg ut som en hantverkare, och hans följeslagare, en 15

stor, tjock, gråskäggig karl i lång överrock, som var mycket berusad och halvsov vid disken. Då och då knäppte han liksom yrvaken med fingrarna, slog ut med armarna och guppade med överkroppen utan att stiga upp från disken, medan han gnolade på en slagdänga och ansträngde sig för att komma ihåg orden som lät ungefär så här: Jag klappade min gumma året runt…

Jag klap-pa-de min gum-ma å-ret runt…

Eller också uppstämde han plötsligt, då han åter vaknade upp ur sin dvala: När jag sen på Nevskij klev gick min förra flamma där och drev…

Men ingen delade hans lycka, hans tystlåtne kamrat betraktade alla dessa utbrott fientligt och med misstro. Där fanns också en annan person, som såg ut att vara en pensionerad tjänsteman.

Han satt ensam för sig själv med ett glas framför sig, smuttade då och då på sitt öl och tittade sig omkring. Även han tycktes vara upprörd över något.

16

II R a s k o l n i k o v var inte van vid att se mycket folk, och som vi redan sagt, undvek han allt sällskap, särskilt på senare tid.

Men nu kände han sig plötsligt dragen till människor. Det var som om något nytt hade mognat inom honom, och samtidigt erfor han en viss längtan efter sällskap. Han var så trött av hela denna månads koncentrerade beklämdhet och dystra upphetsning, att han åtminstone för ett ögonblick ville vila ut i en annan värld, hurudan denna än måtte vara, och trots den smutsiga omgivningen stannade han nu belåtet kvar på krogen.

Värden på stället befann sig i ett annat rum, men han gick ofta nedför trappan till stora källarsalen, varvid han först visade sina sprättigt blankade stövlar med de stora röda tyguppslagen.

Han var klädd i rysk livrock och en obeskrivligt flottig svart atlasväst och hade ingen halsduk, och hela ansiktet var insmort med fett liksom ett dörrlås. Bakom disken stod en fjorton års pojke, och i rummet fanns en annan yngre pojke som serverade det beställda. På några fat låg finskurna gurkor, svarta skorpor och fisk i bitar, och allt detta luktade mycket illa. Det var så kvavt i rummet att det var olidligt att sitta där, och allt var så genomdränkt av brännvinslukt att man tyckte man skulle kunna bli berusad på fem minuter av bara luften.

Det händer ibland, när vi möter fullkomligt obekanta män­ niskor, att vi intresserar oss för dem vid första ögonkastet, helt plötsligt och oförmodat, innan vi sagt ett ord till dem.

Just ett sådant intryck fick Raskolnikov av den gäst som satt något avsides och såg ut som en pensionerad tjänsteman. Den unge mannen kom sedan flera gånger ihåg detta första intryck och trodde att det berodde på någon föraning. Han tittade oupphörligt på tjänstemannen, säkert också därför att denne 17

själv envist betraktade honom; det syntes att han mycket gärna ville inleda ett samtal. De andra som satt där, värden inte undantagen, betraktades av tjänstemannen med blaserad, nästan uttråkad min och därjämte med en anstrykning av högmodig nonchalans liksom om de hade varit människor av en lägre rang och utveckling, som det inte lönade mödan att tala med.

Han var en man på cirka femtio år, medellång och kraftigt byggd, något gråhårig och med stor flintskalle. Hans ansikte var uppsvällt av dryckenskap, till färgen gult, nästan grönaktigt, med tjocka ögonlock, bakom vilka de små rödkantade ögonen lyste fram, smala som springor, men livliga och pigga. Men det var något besynnerligt med honom: hans blick glänste liksom av hänförelse – det låg för övrigt också redighet och klokhet i den – men på samma gång hade den också en glimt av vanvett.

Han var klädd i en gammal, ytterst trasig svart frack, nästan utan knappar. Det fanns bara en knapp kvar och med den knäppte han igen rocken om sig, med en tydlig önskan att verka korrekt. Under nankinvästen skymtade ett skjortveck som var alldeles skrynkligt, fläckigt och nedsölat. Han var slätrakad som tjänstemän brukar vara, men rakningen hade skett för så länge sedan att en blåsvart skäggstubb började sticka fram. Och även i hans maner låg det verkligen något av solid tjänsteman.

Men han var orolig, han for med händerna genom håret, och emellanåt, stödde han sorgset huvudet i handflatorna och lade de trasiga armbågarna på det nedspillda och klibbiga bordet.

Slutligen såg han Raskolnikov rätt i ansiktet och sade högt och bestämt: – Min bäste herre, dristar jag vända mig till er med en hövlig fråga? Ty fast ni också ser oansenlig ut, så urskiljer dock min erfarna blick att ni är en bildad och vid dryckenskap ovan person. Själv har jag alltid högaktat bildning i förening med människovänlighet, och dessutom är jag titulärråd. Marme­ ladov är mitt namn, titulärråd. Vågar jag fråga om ni är i statens tjänst?

– Nej, jag studerar… svarade den unge mannen, något för­ 18

vånad både över mannens egendomliga vältalighet och över den omständigheten att den andre tilltalade honom så direkt och envist. Trots sin flyktiga önskan nyss att komma i något slags gemenskap med människor erfor han vid det första ord, som verkligen riktades till honom, sin vanliga obehagliga och rediga känsla av motvilja mot varje främmande person som vidrörde eller bara försökte vidröra hans personlighet.

– Alltså student eller före detta student! utropade tjänstemannen, det var det jag trodde! Erfarenhet, min bäste herre, en beprövad erfarenhet! Och han lade skrytsamt pekfingret mot pannan. Ni har varit student eller tillhört det lärda ståndet!

Men tillåt mig…

Han reste sig vacklande, tog sejdelunderlägget och glaset och flyttade sig så att han satt snett emot den unge mannen. Han var berusad men talade raskt och flytande. Endast då och då trasslade han in sig något och blev långrandig. Det var med en viss girighet som han kastade sig över Raskolnikov liksom om inte heller han hade talat med en människa på en hel månad.

– Min bäste herre, började han nästan högtidligt, vanlig fattigdom är ingen synd, det är sant. Jag vet att dryckenskapen inte heller är någon dygd, och detta är ändå sannare. Men att vara utfattig, min bäste herre, det är en synd. Mitt i fattigdomen bevarar man ännu finheten i sina medfödda känslor. Blir man utarmad, har man ingenting kvar. Den som är utarmad körs inte ens ut med käpp utan sopas ut med kvast ur mänsklig gemenskap för att det ska bli ännu mera förödmjukande. Och det är rättvist, ty när jag har blivit utarmad är jag själv den förste att förödmjuka mig. Och därav kommer supandet! Min bäste herre, för en månad sedan slog herr Lebesiatnikov min hustru halvdöd, och min hustru är ändå av annat virke än jag!

Förstår ni? Tillåt mig fråga en sak till, fast det kan se ut som simpel nyfikenhet: har ni någonsin legat en natt på Neva, i höpråmarna?

– Nej, det har jag inte, svarade Raskolnikov. Hur är det?

19

– Ja, jag kommer just därifrån, det är nu femte natten jag ligger där…

Han hällde i sitt glas, tömde det och försjönk i tankar. Här och var på hans kläder och även i håret satt det verkligen kvar halmstrån. Det var mycket troligt, att han inte hade klätt av sig eller tvättat sig på fem dagar. Särskilt hans händer var smutsiga, flottiga och röda, med svarta naglar.

Hans tal tycktes väcka en allmän om också lättjefull uppmärksamhet. Pojkarna vid disken började fnissa. Värden kom tydligen med avsikt ned från rummet ovanför för att höra på och satte sig avsides, medan han gäspade lättjefullt men värdigt. Marmeladov var synbarligen en gammal bekant här.

Och sin böjelse för vältaliga anföranden hade han antagligen förvärvat på grund av vanan att inleda krogsamtal med diverse främlingar. Denna vana övergår hos somliga alkoholister till ett behov, företrädesvis hos sådana som hemma behandlas strängt och körs med strama tyglar. Det är därför som de under dryckeslagen alltid försöker att förskaffa sig rättvisa och om möjligt även högaktning.

– Det var mig en rolig en! sade värden högljutt. Men varför arbetar du inte, varför sköter du inte din plats, ifall du är tjänsteman?

– Varför jag inte sköter min plats, min bäste herre, inföll Marmeladov och vände sig uteslutande till Raskolnikov liksom om det var denne som hade framställt frågan, varför jag inte sköter min plats? Tror ni inte mitt hjärta svider för att jag kryper och smilar förgäves? När herr Lebesiatnikov för en månad sedan pryglade upp min hustru och jag låg full, tror ni inte jag led då? Tillåt en fråga, unge man, har det hänt er… hm… att ni bett att få låna pengar utan hopp?

– Ja… men vad menar ni med »utan hopp«?

– Jag menar att det har varit fullkomligt hopplöst, eftersom man vet på förhand att det inte kommer att bli något resultat.

Man vet till exempel på förhand, absolut, att denne man, denne högst välsinnade och nyttige medborgare på inga villkor kom20

mer att låna en pengar, ty varför, frågar jag, skulle han göra det? Han vet ju att jag inte kommer att lämna igen dem. Av medlidande? Men herr Lebesiatnikov, som följer med de nya idéerna, förklarade häromdagen att i vår tid är medlidandet till och med förbjudet av vetenskapen, och så är det redan i England, där det finns politisk ekonomi. Och varför skulle han egentligen låna mig pengar, frågar jag? Men fast man på förhand vet att man ingenting får, beger man sig i alla fall dit och…

– Varför går ni dit då? tillade Raskolnikov.

– Men om man inte har någon att gå till, om man inte har någonstans att ta vägen? Det är ju nödvändigt att varje män­ niska åtminstone har någonstans att gå. Ty det händer ibland att man absolut måste gå någonstans! När min enda dotter för första gången gick ut med gult kort, och jag också gick ut den gången… ty min dotter lever av det gula kortet, tillade han inom parentes och såg med en viss oro på den unge mannen.

Det gör ingenting, min bäste herre! skyndade han genast att med skenbart lugn förklara, när de båda pojkarna bakom disken fnissade till och värden själv log. – Det gör ingenting! Jag låter inte förvirra mig, för alla människor vet det redan och allt förborgat skall bliva uppenbarat, och jag betraktar inte detta med förakt utan med ödmjukhet. Det må så vara! »Se människan!« Tillåt mig fråga, unge man, kan ni… Nej, jag måste utlägga det kraftigare och mera åskådligt: kan och vågar ni, då ni i denna stund beskådar mig, bestämt påstå annat än att jag är ett svin?

Den unge mannen svarade inte.

– Nå ja, fortsatte talaren myndigt och denna gång med ökad värdighet, sedan han avvaktat det fnissande som åter följde i rummet. Nå ja, låt vara att jag är ett svin, men hon är en dam!

Jag är som ett djur, men Katerina Ivanovna, min hustru, är en bildad person och dotter till en stabskapten. Låt vara att jag är en usling, men hon är både högsinnad av naturen och genom sin uppfostran fylld av ädla känslor. Och ändå… å, om 21

hon ville ha medlidande med mig! Min bäste herre, det är ju nödvändigt för varje människa att ha ett ställe där hon kan få medlidande. Men fastän Katerina Ivanovna är en högsinnad dam, så är hon orättvis… Och fast jag själv förstår att när hon luggar mig, så luggar hon mig enbart i sitt hjärtas godhet (ty jag upprepar utan att rodna, hon luggar mig, unge man, bekräftade han med fördubblad värdighet, då han åter hörde ett fnissande), men herregud, tänk om hon bara en enda gång…

Fast nej, nej! Allt detta är fåfängt, det lönar sig inte att tala om det! Det lönar inte mödan!… Ty mer än en gång har jag fått som jag velat, mer än en gång har man visat mig medlidande, men… Jag är nu en gång sådan, jag är ett äkta nöt!

– Jo jo men! anmärkte värden gäspande.

Marmeladov slog energiskt knytnäven i bordet.

– Sådant är nu mitt öde! Kan ni tänka er, min herre, att jag till och med har supit upp hennes strumpor? Jag talar inte om kängorna, ty det kunde ändå något så när ha gått an, men strumporna, jag söp upp hennes strumpor. Hennes boa av getskinn, som hon hade fått i present och haft före min tid och som var hennes egen och inte min, har jag också supit upp, och vi bor i ett kallt kyffe, och hon förkylde sig i vintras och började hosta, ja hon hostade blod. Och vi har tre små barn, och Katerina Ivanovna är i arbete från morgon till kväll, hon skurar och gnor och tvättar barnen, för hon är van vid renlighet sedan hon var liten, men hon har svagt bröst och anlag för lungsot, och jag har märkt det. Tror ni inte jag märker det? Och ju mer jag dricker, desto mera känner jag det. Det är därför jag dricker, i spriten söker jag medlidande och känslighet… Jag dricker för att jag vill lida dubbelt! – Och han lutade liksom i förtvivlan sitt huvud mot bordet.

– Unge man, fortsatte han och lyfte åter på huvudet, i ert ansikte läser jag en viss bedrövelse. Jag läste den strax då ni kom in, och därför vände jag mig genast till er. Ty när jag berättar mitt livs historia för er, så vill jag inte utställa mig till beskådande för dessa dagdrivare, som redan förut känner till 22

alltsammans, utan jag söker en medlidsam och bildad män­ niska. Ni ska veta att min hustru uppfostrades i en fin adlig pension, och på avslutningen dansade hon en slöjdans för guver­nören och andra personer, och för det fick hon guldmedalj och hedersdiplom. Medaljen… ja medaljen har vi sålt… för länge sedan… hm… men hedersdiplomet ligger ännu kvar i hennes koffert, och så sent som häromdagen visade hon det för vår värdinna. Och fast hon jämt och ständigt är i gräl med värdinnan, så ville hon i alla fall skryta för någon och berätta om flydda lyckliga dar. Och jag kritiserar henne inte, visst inte, ty detta är det sista av sina minnen som hon har kvar, allt det övriga har gått all världens väg! Ja, ja, hon är en hetsig kvinna, stolt och oböjlig. Hon skurar själv golvet och lever på svart bröd, men hon tillåter inte att man visar henne missaktning. Det var därför som hon inte ville tillåta herr Lebesiatnikov att vara ohövlig, och när herr Lebesiatnikov för den skull pryglade upp henne, så lade hon sig till sängs, inte så mycket för pryglets skull som av sårad stolthet. När jag gifte mig med henne var hon änka med tre barn, tripp, trapp, trull. Hon gifte sig av kärlek med sin första man, som var infanteriofficer, och rymde med honom från föräldrahemmet. Hon älskade mannen gränslöst, men han började spela kort och kom inför domstol, och så dog han. Mot slutet slog han henne, men fast hon inte förlät honom, vilket jag faktiskt vet och har sett bevis på, så minns hon honom ännu med tårar och framhåller honom som exempel för mig, och det gläder mig, för då inbillar hon sig åtminstone att hon har varit lycklig en gång… Och så satt hon där efter hans död med tre minderåriga barn i en avlägsen och barbarisk provins, där även jag befann mig på den tiden, och hon hade råkat i ett sådant hopplöst armod, att fastän jag har sett åtskilligt, så är jag inte ens i stånd att beskriva det. Och alla släktingarna förnekade henne. Och hon var stolt, alldeles för stolt… Och då gick jag, min bäste herre, jag som också var änkling och hade en fjortonårig dotter med min första hustru, då gick jag och anhöll om hennes hand, ty jag kunde inte se ett sådant lidande.

23

Ni kan döma hur långt hennes armod hade gått, när hon, en bildad och väluppfostrad kvinna av god familj, samtyckte till att gifta sig med mig! Men hon blev min hustru! Gråtande och snyftande och vridande händerna gifte hon sig med mig! För hon hade ingenstans att ta vägen. Förstår ni, förstår ni, min bäste herre, vad det betyder, när man inte mer har någonstans att ta vägen? Nej, det förstår ni inte ännu… Och ett helt år skötte jag min tjänst hyggligt och anständigt och rörde inte detta (han pekade med fingret på halvstopet) ty jag har känsla i kroppen. Men inte ens därmed kunde jag vara henne till lags. Och då förlorade jag platsen, och det var inte heller min skuld utan berodde på en förändring i departementen, och då började jag smaka sprit!… Och nu är det halvtannat år sedan vi äntligen efter talrika irrfärder och bekymmer kom till denna storartade och med talrika minnesmärken smyckade huvudstad. Och här fick jag en plats… Jag fick en plats men förlorade den igen. Förstår ni? Men nu var det mitt eget fel att jag förlorade den, ty min svaghet gjorde sig gällande. Vi bor nu i ett kyffe, hos Amalia Fjodorovna Lippewechsel, men vad vi lever av och betalar med har jag ingen aning om. Och där lever många andra utom vi… Det är ett Sodom, det är något rysligt, hm… ja…

Och under tiden växte min dotter i första giftet också upp, och vad hon, min dotter, fick tåla av sin styvmor under uppväxtåren, det vill jag förtiga. Ty fast Katerina Ivanovna är fylld av ädla känslor, så är hon en häftig och retlig kvinna och hon skäller ut en… Jojo! Nå, det lönar sig inte att tänka på det!

Någon uppfostran fick Sonja inte, som ni nog kan tänka er.

Jag försökte för fyra år sedan att gå igenom geografi och allmän historia med henne, men som jag själv inte var särskilt framstående i dessa ämnen och det inte fanns några lämpliga läroböcker till hands, ty de böcker vi hade haft… hm! ja, de finns inte mer, de där böckerna, och därmed var det slut med undervisningen. Vi slutade med Cyrus av Persien. När hon sedan hade uppnått mogen ålder, läste hon några böcker med 24

romantiskt innehåll, och helt nyligen läste hon tack vare herr Lebesiatnikovs förmedling med stort intresse en lärobok i fysiologi av Louis – känner ni kanske till den? Hon läste själv upp bitar ur den för oss. Det är hela hennes underbyggnad. Och nu vänder jag mig till er, min bäste herre, med en privat fråga: tror ni det är mycket som en fattig men hederlig flicka kan förtjäna på hederligt arbete?… Hon kan inte förtjäna femton kopek om dagen, min herre, om hon är hederlig och inte har några särskilda talanger, och då får hon inte lägga armarna i kors ett ögonblick! Och ändå har statsrådet Klopstock, Ivan Ivanovitj – ni har kanske hört hans namn? – ännu i dag inte betalt sömlönen för ett halvt dussin skjortor av hollandslärft, som hon har sytt, ja, han körde skymfligt ut henne, stampade med foten och kallade henne vid fula namn under förevändning att skjortkragen inte var sydd efter måttet utan var sned.

Och där hemma hade barnen ingenting att äta.

Och där går Katerina Ivanovna av och an i rummet och vrider händerna, och så får hon röda fläckar på kinderna – det är alltid så vid den sjukdomen – och så säger hon: »Du lever som en parasit hos oss, du äter och dricker och drar nytta av värmen, men hur kan du äta och dricka när barnen inte har sett en brödkant på tre dagar.« Jag låg den gången… ja, vad gör det att jag berättar det! – jag låg full och då hör jag hur min Sonja (hon är så försagd och hennes röst är så mild… hon är blond och hennes lilla ansikte är alltid så magert och blekt), säger: »Men Katerina Ivanovna, ska jag verkligen göra något sådant?« Och Darja Frantsovna, som är en elak kvinna och flera gånger har varit i delo med polisen, hade tre gånger förut gjort förfrågningar genom värdinnan. »Ja, varför inte«, svarar Katerina Ivanovna hånfullt, »vad är det att spara på! Också en skatt att ha.« Men anklaga henne inte, min bäste herre, anklaga henne inte! Detta sade hon inte vid sunda vätskor, utan när hon var upprörd, och därför att hon kände sig sjuk och barnen var hungriga och grät, hon sade det mera för att förödmjuka än i bokstavlig mening… Ty Katerina Ivanovna har nu en sådan 25