9789186999049

Återbetalningen Absolut 2011-års bästa bok tillsammans med Flickan i fönstret. Vi garanterar dig en fantastisk läsupplevelse.

Börja med Flickan i fönstret sedan läser du denna.

Du följer upp med Jakten och avslutar med den fristående delen, Allan

Börjesson.

Kapitel 1 30 oktober 2007 ANDERS HADEMARK KASTADE

en blick i backspegeln. Han skymtade en taxi stående på gatan och

ryggtavlan på en kvinna. ”Anders, vänta!”

Han tittade i ytterspegeln. Det var Claudia Béjart, men ingen Måns Herngren syntes till. Han körde ner sidorutan. ”Det har hänt något där hemma så jag måste köra direkt.” ”Vad har hänt?” ”Det är vår granne som försöker ta sig in.” ”Vad säger du?” sade Claudia. ”Vill du att jag följer med?” ”Nej, jag ringer dig om en stund.”

Anders vred på tändningsnyckeln och Claudia tog ett steg bak. ”Kör försiktigt.”

Anders betraktade unga Béjart och förstod varför Herngren inte kunnat motstå henne. Claudia var som Van Goghs solrosor. Livfull och vacker.

ALLAN BÖRJESSON HADE

aldrig tyckt om hundar. Allra minst lanthandlarens. Inte nog med att den

alltid druckit upp kattens mjölk, den hade också varit aggressiv. Men det var fler han inte tyckte om. Grannar var ett otyg, de hade åsikter om allt, och detta fastän de inte visste ett skvatt om livet. Men han var varken förvånad eller arg. Han var här för att lära dem och i läroprocessen ingick att först jaga skrämsel i dem innan det var dags. Och att Hademarkshövdingens hustru nu fått sin beskärda del var tveklöst. Han log när han framför sig såg hennes min. Hon hade gett ifrån sig ett rejält tjut när hon såg huden och skålen med hjärtat i.

Börjesson tog av sig kepsen och satte sig. Han lät ljuset förbli släckt. Han lade kniven på bordet och uppskattade att Hademark skulle vara här om fyrtiofem minuter. Innan Hademark anlände skulle han vänta in Monicas pappa. När denne sedan svängde in på grusvägen och var på väg in till sin dotter skulle han låta honom få en skymt av huden och skålen. När pappan sedan gått in skulle Börjesson ta bort hud och skål, och när Hademarkshövdingen anlände skulle Monica och svärfar berätta för Hademark vad de sett utanför dörren. Men Hademark skulle inte tro dem.

NÄR ANDERS KOM

ut på motorvägen slog han Monicas nummer. Han undrade för vilken tur i

ordningen det var som han frågade sig vad som höll på att hända. Det var dags för radikala åtgärder. Smög Börjesson runt husknuten och hade bössan med sig gällde det att överrumpla honom. Helst bakifrån.

Att Börjesson var en man med ädelt sinnelag betvivlade Anders alltmer. Denne mans besynnerligheter och ovilja att skapa en grannsämja började nästan bli löjeväckande. Visserligen tog han inte Börjessons avståndstagande alltför personligt eftersom det var likadant i relationen Börjesson och Stojanovic. Men att Börjesson var märklig var det inget tvivel om. Anders bestämde sig redan nu för att stanna uppe vid stora vägen och gå sista biten ner till fots. ”Ja”, sade Monica. ”Jag är på motorvägen och är hemma om drygt trettio minuter.” ”Okej.”

Han tyckte att hon lät förhållandevis lugn och släppte på gasen – han var en bra bit över fartgränserna. ”Dörren är väl låst? Och har du kollat fönstret i Linus rum?” ”Här är låst och hasparna är i sina hyskor. Pappa borde också vara här vilken minut som helst.

Jag hoppas att du har satt i rejäla skruvar i råsponten?” ”Du kan vara lugn. Ingen kan ta sig in i huset. I alla fall inte från klädkammaren. Är Siv också med?” ”Nej.” Det hade varit några rafflande minuter och Anders andades ut. ”Hur vet du att huden kommer från lanthandlarens rottweiler? Och att det är ett hjärta i skålen?” ”Om det är från handlarens hund vet jag inte, men att det är ett hjärta är det ingen tvekan om.” ”Låg huden utanför dörren?” ”Ja.” Belysningen över ytterdörren var orkeslös så låg huden några meter framför dörren skulle hon kunnat ha förväxlat det med en nedsölad filt. Samtidigt var det inte riktigt Monicas kapriser att få en pläd till att likna en flådd hunds skinn. ”Har du sett till Börjesson?” ”Nej, men å andra sidan vågar jag mig inte på att titta ut genom fönstren för skulle han stå där igen så kommer jag att tuppa av.” ”Och Linus sover?” ”Ja.”

”Är du säker på att din pappa är där om några minuter?” ”Ja, han körde för tio minuter sedan.” ”Då är han inte där förrän tidigast om en kvart. Och din pappa är en gammal man, så för allt i världen låt honom inte gå in till Börjesson eller springa runt därute i mörkret och spana.” ”Pappa kommer in direkt, det har jag sagt till honom att han ska göra.”

Monica tänkte att Anders skulle ha vetat. Hade hennes pappa klarat en rasande pitbull kunde han säkerligen ge Börjesson en match. ”Du ska veta att i fortsättningen bor jag och Linus hos mamma och pappa. Jag har redan som hastigast berättat för mamma om den underjordiska gången och om Börjesson.”

Anders svarade inte utan lät henne lätta sitt hjärta. Han bestämde sig för att ta ledigt i morgon förmiddag. Han skulle gå in till Börjesson, och öppnade denne då inte och bilen stod där skulle han gå tillbaka in och hämta en kofot, en av de större modellerna. Han blev alltmer övertygad om att de bodde bredvid en man som var vrickad nog att kunna skaka bygdens grundvalar med sina förrycktheter. Om Börjesson tagit livet av lanthandlarens rottweiler och placerat hud och hjärta utanför ytterdörren skulle grannsämjan bli svår att återställa. En sämja som egentligen aldrig hunnit ta en början. ”Jag håller linjen öppen så ring så fort du ser att din pappa svänger in på grusvägen, mest så att jag vet att han anlänt.”

Anders visste inte varför men kom att tänka på Ruts samtal om varför Charles Blom, denne finlemmade gentleman med en hövlighet från anno dazumal, hade ett fotografi av Chris liggande i handskfacket. Samtidigt var det tänkbart att de kände varandra. Troligtvis hade Rut inte ringt Monica och berättat om fotot. Även om hon gjort så visste han att kritikerrosade Charles skulle vara vid liv mycket länge eftersom både mor och dotter i ätten Lundblad skulle försvara honom till sista blodsdroppen. Ändå verkade det mindre troligt att sakförare Charles skulle iscensätta ett sådant tokeri. Detta var utfört av en galning. Och den ende som Anders var ganska övertygad om ingick i den skara av tosingar som de hade någon som helst kontakt med var deras granne Börjesson.

Han slog Claudias nummer. ”Hej, Claudia. Jag kan bara prata i två minuter.” ”Du är väl inte hemma redan?” ”Nej, jag är strax innan Vellinge.” ”Vad har hänt?” ”Jag vet inte än. Men han har bland annat kollat in genom vårt fönster.”

Anders visste inte om han skulle berätta för henne vad Monica sett. Han beslöt sig för att det fick vänta. ”Förresten, hur gick det med Herngren?” ”Han var hur trevlig som helst. Faktiskt en riktig gentleman.” ”Hur hamnade du i taxin?” ”Han undrade om jag tyckte om film, och om jag var intresserad av att provfilma.” ”Jag trodde att han hade tagit dig till något hotell.” ”Anders, vad tror du om mig?” ”Jag vet faktiskt inte. Men du kan väl berätta en dag vem som döljer sig bakom det vackra skalet?”

Claudia skrattade. ”Jag är en ärbar kvinna.” ”Det tvivlar jag inte på”, sade han utan att vara allt för ärlig. ”Förresten, har Westerman ringt dig?” ”Nej, skulle han det?” ”Inte vad jag vet. Jag tyckte bara att jag såg hans nummer på missade samtal. Kan du säga till…”, ja vem, tänkte han eftersom Westerman inte skulle vara där. ”… att jag blir sen i morgon?” ”Javisst, och Anders, tack för i kväll. Jag har haft så kul. Du får lova att vi snart gör om det?”

Han log. Om så hände skulle han lämna plånboken hemma.

RUT LIV LADE

sin eroderade tandborste på handfatet. Hon släckte ljuset och gick in i sovrummet.

Hon sneglade på klockan. Den hade blivit tjugo i tolv. Hon funderade på om hon skulle slå Charles en signal och fråga vem mannen på bilden var. Hon kunde säga att hon kände igen honom, att hon sett honom flera gånger på köpcentret Valen. Skulle han fråga vad hon gjorde i hans handskfack så letade hon bara efter en pappersnäsduk, vilket också var det sanna skälet eftersom hon fått en släng av förkylning. Hon tittade på sin mobil. Det var inte mer än drygt en halvtimme sedan han släppte av henne. Han kunde omöjligt ha lagt sig eftersom han också hade en bit att köra – om han nu inte bestämt sig för att sova i sin övernattningslägenhet i Trelleborg, vilket naturligtvis var fullt möjligt. Hon tänkte på Monicas ord: Att man i början av en relation inte ska visa sig alltför angelägen eftersom männen då kan tycka att man är efterhängsen. Charles hade själv inte sagt något, likväl kände hon att han antytt att han ville skynda långsamt. Hon bestämde sig för att ringa från skyddat nummer ifall han inte svarade.

Hon tog läsglasögonen från nattduksbordet. Hon bläddrade fram till samtalsinställningar och tryckte vidarekoppla. Med joysticken tryckte hon pil ner till skicka eget nummer. Hon log. Det var Monica som hade lärt henne. Ja, inte bara det tekniska när det gällde mobilen utan även konsten att le efter Lennarts bortgång. ”Är det du, Rudolf?”

Hon tyckte att tonen lät aningen barsk. ”Är det Tigerstedt?”

Rut svarade inte och insåg att det gått alltför många sekunder. Säkerligen skulle han tycka att hon var kufisk, men också trägen som en insekt. ”Ni har kommit till Charles Blom. Vem är det?”

Hon lade mobilen på nattduksbordet. Var det därför som han inte velat sova över? Han väntade samtal från Rudolf.

RUDOLF TIGERSTEDT VAR

den privatdetektiv som Charles anlitat för att kunna få tag på sin pappas

mördare. Ett mord som fortfarande var ouppklarat men som Charles var övertygad om snart skulle få sin lösning. Dessutom ett fall som Charles var säker på haft helt andra orsaker än vad media resonerat kring för tjugofem år sedan. Men också vad som dryftats bakom polisväsendets lyckta dörrar, att det var ett rånmord.

Att Charles pappa, Valter Blom, skulle ha placerats naken i sin säng på ett syntetmaterial för att vilseleda polisen var rent och skärt nonsens. Det var i alla fall vad Charles anförtrott Rut där han menade att hans pappa troligtvis bara stött ihop med en kvinna och att det spårat ur. Rut hade frågat om hans pappa vid tidpunkten inte var gift. Charles hade nickat en aning avståndstagande och hon hade förstått att det inte var läge för fler frågor. Naturligtvis förstod hon att Charles ville att hans pappas mördare skulle sona sina brott. Samtidigt fick hon känslan av att det var viktigare att klarlägga den korrekta orsaken till varför hans pappa blivit mördad än att finna en skyldig.

Kanske var det Charles skolning som jurist som kom fram; det rätta motivet till mordet skulle enklare leda honom till hans pappas baneman. Och om allt utfördes enligt jurisprudensens ABC skulle inte fler oskyldiga bli drabbade. Det rätta motivet skulle gallra bort en stor del av dem som fanns med i polisens register över de personer som kunde tänkas ta livet av någon. Ändå kände Rut att Charles undanhöll något. Han verkade kluven i sin sorg och det fanns ett hat mot fadern förbundet med en stark kärlek, och hon fick känslan av att han ville dölja något å sin döde fars vägnar. Det kändes som om den enda anledningen för honom till att få tag i banemannen var att få bekräftat något som han själv under dessa år varit övertygad om. Vad det var visste inte Rut, men onekligen hade Valter Blom inte varit den ståndaktige pappan när det kom till äktenskapliga

löften. Hon hade tänkt på det innan och blev allt mer övertygad om att hon skulle göra slag i saken och åka till Malmö stadsbibliotek för att där ta hjälp av deras mikrofilm. Hon ville läsa om mordet på Valter Blom och se om hon kunde finna något som kunde ge henne någon slags ledtråd till varför Charles var så bitter och hatisk.

Rut tittade på klockan. Hon kände att hon behövde någon att prata med. Kunde hon ringa Siv eller Monica?

Hon satte sig upp i sängen. Hon visste att storasyster var sängliggande vid denna tidpunkt och hon hade pratat med Anders för knappt en halvtimme sedan, så att besvära honom ytterligare en gång var det inte tal om.

Hon drog ut lådan till nattduksbordet och tog fotografiramen. En ram som hon placerat i lådan dagen efter att hon för första gången träffat Charles. Ett fotografi av hennes avlidne make Lennart på hans sextioårsdag.

Hon hade inte haft någon annan än Lennart. Ändå hade hon under dessa veckor hon träffat Charles fått en klar indikation på hur stora skillnaderna kunde vara män emellan.

Lennart Liv och Charles Blom var varandras raka motsatser. Lennart hade varit en handfast och förutsägbar man medan Charles var stilig, belevad och oerhört nyckfull. Under dessa två veckor hade de träffats sex gånger och pratat i telefon ett dussintal och hon kunde redan känna att hon aldrig skulle få grepp om honom. Redan nu hade hon känslor som var starka, och att Charles höll på att vända upp och ner på hennes tillvaro var ingen underdrift.

Rut visste inte vart denna relation skulle leda och hade inte heller tänkt i de banorna utan i stället njöt hon till fullo av varje minut hon tillbringade med honom. Charles Blom var en ansedd jurist och oerhört bildad. De senaste dagarna hade hon tänkt på hur det skulle gå när det var dags att träffa hans vänner. Hon var fullt medveten om att i Charles bekantskapskrets fanns både läkare, advokater och arkitekter, men också mediala kändisar. Detta var bildade män och Rut tänkte på sin egen skolning, en åttaårig folkskola. Troligtvis skulle hon känna sig otillräcklig och mindervärdeskomplexet skulle lysa igenom. Hon hade redan börjat läsa ledarsidorna och de senaste dagarna hade hon i stället för att ögna igenom tevetablåerna läst nyheterna på textteve.

Hon hade också hört Charles prata med en engelskspråkig vän och imponerats av hans perfekta accent. Något som gjort att hon anmält sig till en engelskkurs på Medborgarskolan. Charles hade också pratat om att han skulle besöka vännen till jul och undrat om hon tidigare besökt England.

Hon hade aldrig varit i England och hoppades (i alla fall den dagen) att inte fler frågor gällande hennes utlandsvistelser skulle komma upp; hon var ju inte vidare berest. Det enda hon kunde stoltsera med var några Köpenhamnsbesök och en charterresa till Kanarieöarna. En resa där hon

inte fått en endaste sekund ledigt eftersom hon varje kväll hade fått ta hand om Lennart som varit redlöst berusad.

Hon bestämde sig för att vänta med att ringa sin syster till i morgon.

KLAES WESTERMAN LÄMNADE

med en lättnad byggnaden. Han sneglade på sin klocka som blivit

tio i tolv. Det var definitivt för sent att ringa Anders, men han kunde sända honom ett sms.

Klaes var fortfarande tagen av vad som hänt. Vad skulle han säga till sina anställda? Att han suttit i förhör hela dagen och kvällen för att det fanns misstankar om sexuellt ofredande av minderårig? Han hoppades att ingen av grannarna hade sett när de hämtade honom i förmiddags.

Han bannade polisen som han tyckte saknade taktkänsla. De kunde väl åtminstone ha kommit i en civil bil när de inte hade mer kött på benen?

I morse när han hade varit ute och hämtat tidningen hade han mött de nyinflyttade som tagit ledigt från jobbet för att få ordning på flyttbestyret. En stilig kvinna vid namn Lotta Strandell och hennes fästman, Vincent, hade artigt presenterat sig. De hade berättat att de i somras sålt sitt hus i Ljunghusen där de bott under några år. Varför de sålt hade också kommit fram. Vincent hade sagt att Ljunghusen var aningen för snobbigt för dem – till och med storleken på julgranarna verkade vara någon slags symbol för hur välmående de boende var.

Vincent jobbade på bank och Westerman förstod att detta var ytterligare ett par i raden som var ekonomiskt oberoende. Lotta hade bland annat nämnt att de var ägare till en hyresfastighet i centrala Lund. Klaes visste att marknadsvärdena var avsevärt högre i Ljunghusen än Höllviken.

Vilket betydde att en husförsäljning sällan understeg tio miljoner oavsett krypin. Uppe i affären hade det också viskats om att paret bara för något år sedan vunnit nitton miljoner på Lotto.

Något han tagit med en nypa salt eftersom han visste att det snackades mycket i Höllviken, som av de boende fått namnet ”Pratviken”. Han hade lyckats undvika de flesta, med undantag för Heinz längst ner på gatan som han spelade golf med.

Klaes drog upp kragen på sin blazer. Han undrade igen om någon av grannarna hade sett när de unga polismännen ledsagade honom fram till bilen. Han skakade på huvudet. Ännu ett missförstånd som ingen skulle ta ansvar för. Falska angivelser som skulle följa honom i åratal där han själv fick besörja den mentala städningen. Detta var lagens förvrängdhet i ett nötskal. Och Sverige som slog sig för bröstet med att de hade det bästa rättssystemet. Han fnös och vinkade in en taxi.

MED ANINGEN DARRIG

hand slog Monica sin pappas nummer. Hon gick ut från Linus rum och in

i köket. Med mobilen vid örat öppnade hon skåpet under vasken. Hon tog fram hammaren.

”Hej, pappa, var är du?” ”Jag är i höjd med Böste, så jag är snart framme. Du har väl låst?” ”Här är låst.”

En sekundlång tystnad. ”Vad är det för en typ?” ”Jag vet inte.” ”Jag sa till din mamma att det var förhastat. Kunde ni inte ha väntat i två år så hade ni tagit vårt hus och vi lägenheten?” ”Jag vet, men om två… tre år, då går Linus i skolan.” ”Ja…” ”Det är en lång tid.” ”Ja ja, gjort är gjort. Nu försöker vi i stället reda upp detta. Jag är där om tio minuter.”

Monica sneglade på sitt armbandsur. ”Anders bad mig säga till dig att du skulle gå direkt in.”

Det blev tyst. ”Varför har du inte berättat något?” ”Vi ville inte göra er oroliga, pappa.”

Rolf skakade på huvudet. ”Och vad är det för underjordisk gång du pratar om? Du menar väl en jordkällare?” ”Nej, det är gångar under marken.”

Rolf beslutade sig för att vänta med ytterligare frågor rörande sin dotters definition av vad han var övertygad om var en jordkällare.

Monica lade hammaren och mobilen på köksbordet. Hon satte sig och sträckte sig efter en gummisnodd. Hon satte upp håret i en tofs. Hon sneglade mot fönstren, men det enda hon såg var spegelbilden av köket. Hennes tankar var spridda men hon kände sig ändå ganska lugn. Det hade varit en lättnad att få berätta för mamma och pappa vad som hänt under dessa veckor de bott här. Hennes mamma hade dock blivit smått hysterisk och menat att Anders som familjefar hade ett ansvar och dök sådana här saker upp var det hans skyldighet att omedelbart föra hustru och barn i säkerhet. Men det hade han inte gjort. I stället hållit tyst i snart två månader och följaktligen äventyrat deras mentala hälsa. Monica hade blivit arg och menat att det var hennes eget fel eftersom hon själv tidigare kunde ha berättat. Men hennes mamma hade varit oresonlig.

Hon hade sagt att hon skulle ta ett allvarligt snack med Anders.

Monica tog hammaren och gick tillbaka in i Linus rum. Hon lade sig på knä och tittade under sängen, en vana som blivit en ritual och kunde ibland bli upp till både tre och fyra gånger under

en och samma dag. Och varje gång var det likadant. Hon väntade sig se Börjessons kalla blå ögon. Men det var tomt under sängen med undantag av några dammråttor och Linus leksakstraktor.

Hon ställde sig upp. Försiktigt öppnade hon garderobsdörren. Hon svepte med handen över Linus plagg. Ingen där. Hon satte sig på sängkanten och lade hammaren på nattduksbordet. Det lyste upp i fönstret och hon ryckte till.

ROLF SÄNKTE FARTEN.

Han kunde fortfarande inte förstå vad Anders och Monica skulle göra

härute. Beddinge var visserligen fint men det var en bit att köra om man jobbade i Trelleborg, vilket både dotter och svärson gjorde. Och hur skulle det gå vintertid när snön föll och de nordliga vindarna låg på? Rolf såg det framför sig. De skulle inte kunna ta sig fram längs kuststräckan eftersom den skulle vara helt snötäckt. Han tänkte också på den olycksrisk som förelåg när de varje dag skulle köra fram och tillbaka till arbetet. En sträcka på nästan fyrtio kilometer. Samtidigt förstod han att de ville ha sitt eget. Beddinge var också betydligt lugnare än Trelleborg där det numera härjade diverse patrask. Och även om detta byke inte vederfor Linus än skulle det bara dröja några år.

NADIA ANTONESCU SJÖNK

ner i fåtöljen med ett åtföljande stön. På nytt tittade hon på sms:et. Hon

kunde inte fatta att han var tillbaka i hennes liv. Hon hade inte hört ifrån honom på tjugosju år men visste att skuggor från det förflutna hade en tendens att växa sig större för att komma ikapp en till slut. Ändå frågade hon sig hur Dimitrij kunnat fått tag på hennes nummer. Telia hade bedyrat att det inte skulle finnas disponibelt någonstans, vare sig i katalog, kundservice, eller hos något nummerupplysningsföretag. ”Jag är tillbaka och har kommit för att hämta hem dig”, mumlade hon för sig själv. ”Men du får förbereda dig på att jag inte är någon rik man längre. Samtliga restauranger är borta. Och det finns bara en människa jag har att tacka för det.”

Hon tittade på numret. Hon hade ringt nummerupplysningen men numret var kopplat till ett kontantkort så innehavaren kunde inte spåras. Hon förstod att inget hade hänt under dessa år.

Dimitrij var samme man som innan och kanske än mer förryckt nutilldags. Inte ett knyst om deras dotter i sms:et. Han verkade mer bry sig om sina förlorade restauranger. Hon stängde av mobilen. Ännu en gång spelades ögonblicket upp. Hon mindes det som om det vore i går.

Klockan hade varit halv två på natten när Dimitrij ringt hem gråtande och sagt att hon skulle ta en taxi till deras pizzeria. På restaurangen hade det varit mörkt. När Dimitrij öppnade dörren såg hon hans lealösa ansikte och sprang in och letade mellan bord och stolar. Hon rusade ut i köket

men det enda hon fann var sin dotters rosa Dior-mössa liggande på golvet. När hon sprang ut från restaurangköket kunde hon höra sina hjärtslag. Och så ögonblicket när hon öppnade pizzaugnen. Ett ögonblick som än i dag var overkligt. Nadia mindes känslan och när hon föll ihop på stengolvet. I ugnen låg en kolbit med fyra spretande tentakler. En syn som fick henne att mentalt lämna jordelivet under tio år.

Nadia hade åkt till Ystad till den man som hon efter ankomsten till Sverige 1980 bott hos. En man som hon stannat hos i tio år och som tagit hand om henne helt och hållet. Det enda hon hade gjort var att laga mat och städa och gå långa promenader när han var på sitt arbete, spatserturer som återupptagits på kvällarna tillsammans med honom. En man som hon inte sett på snart sjutton år. Hon kände sig en aning förvirrad, för under dessa år hade hon besökt honom två gånger men då stod det något annat namn på dörren. När hon sedan kom hem till honom i fredags stod hans namn återigen på dörren. Han hade alltid varit mystisk men hon hade aldrig försökt bringa klarhet i varför. Hon hade respekterat honom som han var. Det hade heller aldrig funnits någon antydan till närgångenhet utan respekten var ömsesidig. Hon hade frågat honom flera gånger vad han sysslade med men bara fått till svar att han drev egen verksamhet och det var inom den mentala sfären. Hon hade frågat om han var någon terapeut och han hade nickat. Mer hade inte sagts. ”Jag är rädd.”

Han tittade på henne. ”Nadia, du är här nu. Jag har sagt till dig att vi ska reda upp det. Men vem är mannen du sökte i fredags?” ”En som jag träffade när jag tecknade en försäkring. En varm människa. Men också en man som jag tror gått igenom mycket elände.”

Han nickade. ”Jag har fikat med honom. Han verkar oerhört förstående.” ”Har du berättat om Dimitrij?” ”Ja, jag hoppas bara att kvinnan i receptionen inte glömt meddela att jag ringt.”

Han tittade på henne. ”Det kan jag inte tänka mig. En receptionist glömmer inte. Hennes jobb är att inte glömma.”

Nadia log. Aldrig någonsin hade han visat upp en negativ sida. Det fanns inget som var honom ogörligt. ”Men under de fyra dagarna du varit här har du haft din telefon avstängd. Kanske han har ringt dig och är orolig när du inte svarar.”

Hon tittade på honom. De hade inte setts på sjutton år. Ändå såg han inte ut att ha åldrats en dag. Men hon hade inte kraft och ork att fråga hur han kunde se så välbehållen ut. Hon ville bara vara nära någon. Och detta var en man som hon kände sig trygg hos. Han var mannen som hade hjälpt henne tillbaka till livet. När det på nytt började krisa sökte hon av förklarliga skäl upp honom.

Med undantag för en kort stund i går hade hon inte varit ute sedan i fredags. Hon hade varit nere för att köpa en tidning och hon hade varit rädd, ja nästintill lamslagen. Hon hade tyckt att alla män i sextioårsåldern hade tittat på henne. Hon hade inte sett Dimitrij på snart trettio år så hon visste inte hur han såg ut nutilldags. Plötsligt hade hon känt att det varit rena vansinnet att åka till Ystad. Kanske han kommit med Polenfärjan och befann sig här i staden? Samtidigt visste hon att även om hon befann sig i Trelleborg var det svenska systemet med dess folkbokföring ett otyg eftersom det skulle leda honom direkt till hennes dörr. Det räckte med en kreditupplysning.

Hon var som en guldfisk i en skål. Det var bara för Dimitrij att stoppa ner handen och håva upp henne. ”Ska du slå på din mobil och prova ringa Anders igen?” ”Nej, det är alldeles för sent.”

Han log och hon tittade på honom. Han hade alltid accepterat hennes beslut. Aldrig ifrågasatte han utan lämnade henne alltid ifred. Han var en fridens man och hade aldrig ens så höjt rösten.

Samtidigt visste hon att skulle det uppstå en allvarlig situation skulle han hjälpa henne. Och något sade henne att här fanns oändliga krafter.

Hon reste sig från fåtöljen och gick fram till fönstret. Han frågade om hon ville ha en kopp te innan hon gick till sängs. Hon nickade.

CHARLES BLOM TITTADE

i backspegeln. Han hade Blueview Mirror, handsfree inbyggd i

backspegeln där han med ett knapptryck kunde svara på inkommande samtal. Det fanns också en inbyggd högtalare i spegeln, och genom att trycka på en knapp kunde man enkelt överföra ljudet trådlöst till bilstereon och få mottagarens röst ut i bilens högtalare. Naturligtvis kunde han se avsändarens nummer eftersom det fanns en display i spegeln som lyste när samtalen inkom, men inget nummer.

Han hade precis anlänt till Malmö. Ett Malmö som han stannat i trots att han under åren haft massor av anbud från klienter att arbeta utomlands. Dessutom ett smickrande sådant. I augusti 1997 hade han varit över i London och fått tillfälle att träffa Mohameds son Dodi, filmproducent och pojkvän till prinsessan Diana. En oerhört charmerande och sympatisk man som bara

veckorna efter deras möte förolyckats tillsammans med Diana. Men Charles hade tackat nej till att bli en av de ekonomiansvariga på Harrods i Knightsbridge.

Charles väntade samtal från Rudolf Tigerstedt men troligtvis var det någon som ringt fel.

Rudolf hade lovat att ringa i kväll och Charles visste att han alltid höll sitt ord. Rudolf Tigerstedt trodde sig nu ha fått utdelning på sitt snart två veckors ihärdiga sökande. En man som varit ögonvittne och som lämnat betydande uppgifter till polisen när han av en händelse befunnit sig på S:t Knuts väg. En plats där Charles pappa också skulle ha vistats under några dramatiska minuter. Dåvarande förhörsledaren hade varit Tigerstedt. Han hade bett mannen ringa upp igen och de hade spårat det anonyma samtalet och gjort en bakgrundsundersökning. Men detta var tjugofem år sedan och Tigerstedt hade inte kunnat minnas namnet på denne man på S:t Knuts väg. Tigerstedt var numera pensionär men hade kvar en del polisvänner som fortfarande var i tjänst. Och när han inte med egen kraft kunde erinra sig namnet på denne S:t Knuts-flanör ringde han sin gode vän.

Kommissarie Bengt Serlander var en reslig och tystlåten man som bara hade ett år kvar till pensionen. Men det var också en man med en moral utöver det vanliga. Något som först gjort att Tigerstedt inte varit alldeles säker på om han skulle bli delgiven informationen. Vittnet till Valter Bloms sista timmar i livet var en tjugonioårig ostraffad man som fanns med i misstankeregistret, då det vid två tillfällen kommit in anmälningar mot honom gällande ofredande mot en minderårig pojke och en tolvårig flicka. Denne Klaes var numera hemmahörande i Höllviken och kunde med all säkerhet beskriva den bil som följt efter Charles pappa och också bekräfta vad Charles redan trodde sig veta. Charles hade själv gjort en hel del research innan han anlitade den före detta polisen, nuvarande privatdetektiven Rudolf Tigerstedt. Dessa eftersökningar hade lett fram till en fastighetsmäklare som Charles misstänkte var sonen till gärningsmannen.

Charles bromsade in för rött ljus vid Mobilia. Han öppnade handskfacket och tog ut fotografiet. Var det verkligen denne mans mamma och pappa som tagit livet av hans far på ett sådant brutalt vis? Hans mamma, Daisy Blom, hade bott kvar på Caprigatan men tidigt på våren 1999 vid fyllda sjuttiosex dog hon i sviterna av en dubbelsidig lunginflammation. Huset hade han och systern fått sälja eftersom det visade sig vara belånat till 90 %. Åtskilliga pantbrev till stora belopp fanns uttagna med fastigheten som säkerhet och han mindes att han hade förundrats över att bankerna beviljat lånen. Hans mamma hade aldrig diskuterat med vare sig honom eller hans syster, men samtliga visste de vad som försiggick. Valter Blom hade inte bara varit en cynisk affärsman och jurist utan också spenderat hundratusentals kronor på sexuellt umgänge där han otillbörligt nyttjat unga tjejer som befunnit sig i vanmakt eller annat rådvillt tillstånd.

Gustav Valter Blom hade varit en av dem som ”öronmärkte” och detta gjorde han på både unga tjejer och pojkar. Charles visste också att hans pappa blivit indragen i ett fadersmål tio år innan Charles själv kom till världen. Ett fadersmål som misstänktes vara resultatet av en våldtäkt.

Men trots att denna blott sjuttonåriga kvinna gång på gång hävdade att hon blivit utsatt för övergrepp menade polisen att bevisbördan låg hos henne. I förhöret hade Valter Blom sagt att det kanske ändå var möjligt att hon återkallat sitt samtycke under själva sexakten, men detta var inget som han uppmärksammat. Efter denna utsago lades fallet ned.

Detta var inget som Charles mamma berättat utan var något som han tagit reda på själv. Redan som femtonåring hade han lyckats snappa åt sig koden till kassaskåpet och därinne förvarades dessa dokument och en skarpladdad pistol. Ett skjutvapen som han behållit och som varken Daisy eller hans syster hade en aning om existerade. Än i dag mindes Charles namnet på den kvinna som fått utstå hans fars så skymfande behandling – en Svea Börjesson boende i de miserabla kvarteren Sevedsplan i Malmö. Charles hade inte forskat i det, ändå var han övertygad om att hans pappa var skyldig. Något som då också skulle innebära att han hade ett tio år äldre halvsyskon.

CLAUDIA BÉJART SATT

i köket i bara underbyxorna. På bordet stod ett glas vatten och låg två Ipren.

Plötsligt såg hon ett halvt dussin ansikten i fönstret i byggnaden mitt emot. När de såg att hon uppmärksammade att hon var iakttagen började de fäkta med armarna. Hon reste sig och fällde ned persiennerna. Så var den 25-öringen slut. Hon satte sig och läste på visitkortet: Måns Herngren, regissör. Hon log, skrynklade ihop det och lade det i askkoppen. Herngren var tveklöst en gentleman ut i fingerspetsarna men film var inte hennes gebit. I stället undrade hon vad det var för kuf som Anders och Monica fått till granne. Hon tog mobilen och knappade in ett meddelande och sände iväg. Anders var en trevlig prick men aningen reserverad. Ändå tyckte hon att hon haft en trevlig kväll. På samma gång hade hon dåligt samvete. Trots allt var det hon som bjudit ut honom, likväl hade han fått stå för notan. Men hon lovade sig själv att gottgöra honom.

Hon skulle bjuda hem honom en kväll i nästa vecka och laga till något alldeles extra. Samtidigt var hon inte säker på om han skulle komma.

Claudia hade träffat Monica. Och även om denna mamma hunnit bli trettiofem var hon både vacker och sensuell. En kvinna som hon inte alls skulle rädas att hamna i säng med om bara tillfället gavs. Claudia kunde inte mer än le. Hon hade druckit för mycket. Eller rättare sagt alldeles för fort. Hon hade blivit aningen sprallig. Men det var alltid likadant när hon drack vin.

Hon hade berättat för sin väninna som menat att det inte var något att oroa sig för utan det var bara de bartholinska körtlarna som började utsöndra vätska vid drickandet och man kunde

plötsligt känna sig konstig. På ren svenska hade hon blivit kåt av allt vin och nu satt hon här utan manligt sällskap. Visserligen kunde hon slänga på sig en kappa och gå ner och haffa någon. Men att bli pilsk efter några glas vin var inte likställt med att hon var lätt på foten. Och om hon nu skulle vara uppriktig, utan att för den delen verka alltför stöddig, så förstod hon också att Herngren (även om han inte hade gjort några inviter som den sanne gentleman han var) skulle ha följt med henne upp om hon erbjudit honom en sängfösare. Hon visste att män väldigt fort glömde var de hörde hemma, ändå saknade den manliga delen av befolkningen de bartholinska körtlarna.

Hon sneglade på köksklockan och sköt stolen bakåt. Hon lyfte på rumpan och lirkade av sig trosorna. Hon lade upp benen på köksbordet och gav det en sekunds betänkande. Hon reste sig upp och med ett svisch drog hon upp persiennerna. Hon satte sig ned igen, särade på benen och slöt ögonen. Det var nog ändå lite kvar på den där 25-öringen.

ROLF KASTADE EN

blick mot grannhuset och ryckte till när han tyckte sig se en skugga i rörelse.

Han svängde vänster in på infarten och lade foten på bromsen. Han tittade bakåt men bakljusen på Saaben gav inte så mycket ljus utan det enda han såg var det ogenomträngliga mörkret. Han slog på helljuset och kunde se att det låg något framför ytterdörren, vilket bekräftade hans dotters ord. Han lät helljuset stå på, öppnade bildörren och kände den isiga havsvinden fylla bilen. SMHI hade utlovat en kall natt och han kunde bara intyga att de för en gång skull hade lyckats pricka rätt med sina prognoser.

Han klev ur, stoppade mobilen i fickan och vände sig om. Men det enda han såg var konturerna av en huskropp. En huskropp som tillhörde hans dotters och svärsons egendomlige granne Allan Börjesson.

MONICA GICK UT

i köket och fram till fönstret. Hon lade sin mobil på diskbänken. Hon kupade

händerna och tittade ut men kunde inte se något för det skarpa ljuset. Hon tog sin mobil och slog sin pappas nummer.

Hon stod kvar vid fönstret, sekunder rann iväg, men ingen svarade. Hon kunde inte se om det var pappas bil, men det hade gått tio minuter så det kunde väl bara vara han. På nytt slog hon hans nummer. ”Pappa, är det du som är härute?” ”Ja, är du påklädd?” ”Ja.” ”Kan du packa ner lite av Linus kläder?”

”Vad är det, pappa? Varför kommer du inte in?” ”Det ser faktiskt ut som huden från en hund, så jag tror nog att det är bäst att ni sover hos oss.”

ANDERS BLÄNDADE AV

för ett mötande fordon. Han såg grusvägen, kastade en blick i backspegeln

och sänkte farten. Han svängde höger in på en liten avtagsväg som mer kunde benämnas stig.

Han rullade ner mot havet och såg hur det frostgnistrande gräset lös upp och försvann under bilen. Mjukt lade han foten på bromsen. Han öppnade bildörren och vågornas brus mötte honom som ett besked på att han befann sig mitt i naturens element. Han tog ficklampan från handskfacket. Det pep i hans mobil. Han tittade på den. Ett meddelande från Claudia. ”Var försiktig”, mumlade han för sig själv när han läste sms:et.

Han klev ur bilen. Tyst tryckte han igen dörren. Han öppnade bagageluckan och lyfte upp domkraften. Han sneglade på hjulkorset. Det fick bli hjulkorset.

Vinden var stillsam denna natt och det var kallt men också mörkt som i ett hisschakt. Samtidigt visste han att tände han ficklampan och Börjesson cirkulerade runt härute skulle denne genast se ljuset. Han blundade med ena ögat och kunde inte se sin egen näsa. Något som innebar att om Börjesson skulle stå en ynka meter ifrån honom skulle han inte kunna se honom. Och naturligtvis kände Börjesson bygdens nejder som sin egen ficka. Det som talade för honom var att Börjesson med sitt väsande ljud verkade andas med trakéer och i nattens tystnad skulle detta röja honom.

Anders föste igen bagageluckan. Med stadig hand höll han i hjulkorset. Han fällde upp kragen, tog upp sin mobil och satte den på diskret, vilken troligtvis ändå skulle röja honom eftersom ett pipande mitt i natten skulle ljuda likt en ambulanssiren. Han stoppade ner mobilen.

Kuststräckan var vid denna tidpunkt öde med undantag för en utlandsregistrerad lastbil som dundrade förbi. Han korsade det allmänna vägnätet och gick in på grusvägen. Han stannade till när det slog honom att han glömt ringa Monica och berätta att han var här nu. Han knappade in ett sms och sände iväg. Han stoppade ner mobilen och vände sig om och tittade mot sin bil som försvunnit i mörkret.

Det pep till i mobilen. Han läste: Pappa är här. Han har bestämt att vi ska sova hos dem i natt. Anders stoppade på nytt ner mobilen. Han såg att det lös inifrån Linus rum. Troligtvis var de i färd med att stuva ner kläder. Något som betydde att det inte bara rörde sig om en natt i Trelleborg. Han hoppades att Monica inte redan bestämt sig. Men om hon gjort – att hennes beslut inte skulle vara oåterkalleligt. Han hörde klingandet från Börjessons vindspel, och för varje steg han tog stärktes det. Han tänkte på Swedbrandts ord: Börjesson hade arbetat på Hörby Färs & Frosta Sparbank under 80-talet. Detta var en information som åtminstone tydde på att Börjesson hade

en lite annorlunda bakgrund än övriga i Beddinge, som troligtvis bara sett rapsfältens blomstrande annueller.

RUT LIV KUNDE

inte sova. Hon tänkte på fotografiet i Charles handskfack. Ett foto av Anders vän,

fastighetsmäklare

Chris

Berg.

Troligtvis

var

det

taget

från

balkongen

i

Charles

övernattningslägenhet. Anders hade sagt att Chris och Charles kanske kände varandra. Rut kunde inte riktigt klargöra varför hon hyste tvivel men något stämde inte. Charles var hela tiden spänd och på sin vakt. Och även om detta var ett vanligt förekommande vid en ny bekantskap hade de nu träffats i två veckor. Men också spenderat åtskilliga timmar med att prata i telefon med varandra. Något som rimligen skulle ha inneburit att han vid denna tidpunkt skulle ha sänkt garden. Men även om deras start skulle ha varit mindre intensiv och inte innefattat dessa dagliga telefonsamtal var Charles inte någon blygsam karaktär, så Rut kunde inte riktigt få ihop det.

Men kanske det ändå inte var så farligt. Eller så var det allvarligare än det verkade. Kanske hon inte såg orosmolnen för förälskelsen? För sanningen var att hon inte kunde få nog av denne karl.

Samtidigt kunde hon inte riktigt förstå vad han såg i henne. Det var inte så att hon hade dåligt självförtroende men visst skulle det vara att hyckla att säga att de var jämbördiga. Att Charles (som såg ut som en nyrakad Ernst Kirchsteiger) kunde få ett bättre parti både utseendemässigt och yrkesmässigt var en klar underdrift.

SIV TITTADE PÅ

telefonen. Skulle hon ringa Monica igen? Hon beslutade sig för att inte utsätta sin

dotter för mer stress denna kväll utan i stället slog hon Rolfs nummer. Egentligen ville hon inte ringa när han satt vid ratten eftersom hans bilkörning inte var vad den tidigare varit. Och så mörkret längs kuststräckan.

Samtidigt var hon inte säker på att han skulle höra signalerna, trots att hon visste att han hade mobilen på högljudd. Hans hörsel var ju inte vad den tidigare varit.

DET RINGDE OCH

Monica tittade på sin pappa. En pappa som var fullt koncentrerad och stod vid

ytterdörren och höll i handtaget. ”Pappa, din telefon ringer.” ”Ja, ta du den. Det är säkerligen din mor.”

Rolf räckte henne mobilen. ”Hej, mamma.”

Monica tittade på sin pappa som placerade sitt pekfinger för munnen. ”Vad var det som låg utanför dörren?”

”Det var bara en filt”, sade Monica, samtidigt som hon tittade på sin pappa som nickade. ”Troligtvis har den kommit med blåsten.” ”Har Anders kommit hem?” ”Nej, men han är här vilken minut som helst.” ”Vad gör han ute så här sent?” ”Det har jag sagt, mamma. Han har varit ute med en arbetskamrat.”

Rolf skakade på huvudet i en vink att hon skulle lägga på. ”Jag måste avsluta nu, mamma. Vi är i Trelleborg om en halvtimme.” ”Ja, kör försiktigt.”

KLAES WESTERMAN BAD

taxichauffören tända ljuset så att han kunde knappa in ett sms. Än

behövdes ingen Leif Silbersky. Troligtvis hade denne ändå fullt upp med fallet Riccardo Campogianis. Westerman tänkte att det var tredje gången han hade delgivits misstanke om sexuellt ofredande av minderårig, även om polisen nu i huvudsak pratat om händelsen på S:t Knuts väg för tjugofem år sedan. Likväl hade det varit underförstått eftersom en rad märkliga frågor hade tagits upp under förhöret.

Det hade varit lugnt i många år men nu var det alltså dags igen. Han tänkte på första gången som det kommit in en anmälan mot honom gällande sexuella trakasserier. Men trots magert med bevis vid polisens förundersökning, och det egentligen inte funnits underlag för vidare utredning, hade de ändå lämnat över ärendet till åklagare. Men åklagaren hade bedömt att det inte fanns tillräckligt med bevis för att väcka åtal och fallet lades ned. Klaes förstod ingenting då. Det var likadant nu.

Kapitel 2

ANDERS TITTADE UPP

i förhoppning om att få en gnutta sken från månen men den ville inte

skänka något. Det pep till i mobilen och han såg att meddelandet var från Westerman. Ursäkta om jag väckte dig men jag klarar mig utan Leif Silbersky. Du behöver inte ringa honom. Jag förutsätter att detta stannar mellan oss. Klaes. Återigen undrade han vad det kunde röra sig om eftersom Klaes missat sitt avtalade möte. Han förstod att det måste ha varit något allvarligt eftersom Westerman låtit rejält skärrad. Silbersky var en av de där gamla micklarna man sammankopplade med allvarliga brott. Anders undrade om det hade något att göra med Kerstin Frankenheimers upptäckt. Något som han och Per redan i somras så smått börjat hysa misstankar om då Westerman kommit upp på kontoret när övriga i personalstyrkan var på semester. Westerman var själv också vid tidpunkten semesterledig men hade kommit upp för att hämta något och snabbt smitit ner utan att meddela sin sorti. När sedan Per tittat ut genom fönstret hade han sett en ung tjej stående vid Westermans BMW. I fredags hade Anders varit uppe och hämtat ett försäkringsavtal och hört att någon befann sig inne på Westermans rum. Han hade visserligen inte sett utan bara hört att Westermans dator var igång.

Men eftersom det bara var Westerman själv som hade nyckel till sitt rum var naturligtvis det mest troliga att det var han som satt därinne.

Det var alltså denna fredag som innehållit allt: Bartolomeinatten till minne av nynazisternas blodbad. Ett möte där den ene fått in en fullträff, vilket resulterat i att näsan sprungit läck och nedslagningen var ett faktum. När han halvtimmen efter kom hem hade det blivit ytterligare en sammandrabbning av det mindre behagliga slaget. Börjesson hade uppenbarats i deras hall med geväret hängande i gehänget. När Anders sedan upptäckt att det var fullmåne hade han bara väntat på att Monica skulle förvandlas, vilket hon på sätt och vis gjort eftersom hon uppfört sig som ett djur när hon omintetgjorde entrédörrens sidoljus.

Men även om Westerman hade fuffens för sig där unga tjejer var inblandade varför skulle han sitta på kontoret och chatta när samtliga mäklare hade nyckel till kontoret? Detta betydde ju att han kunde bli ertappad. Och även om han kunde låsa dörren till sitt rum skulle ännu fler misstankar uppstå om han satt själv på kontoret en fredagskväll klockan åtta med låst dörr.

Anders tänkte också på Börjesson. En man som han var nästintill övertygad om att han mött förut. Men så kände han även när det kom till Ingvar och till den unga kvinnan på bilden som fanns i berlockens halssmycke. Ett smycke som han funnit i den ena köksventilen, och som han

nu förvarade i skrivbordslådan på sitt kontor. Han hade visat bilden för Per men vännen hade inte kunnat placera henne, trots att han hade en vag känsla av att det var någon som figurerat i media. Anders hade i alla fall räknat ut, med hjälp av den upphittade förlovningsringen som han funnit på loftet i garaget, att E stod för Ekblad. Så att den mörka kvinnan på bilden var en Ekblad var nästintill säkert eftersom initialerna J E fanns på det lilla fotografiets baksida.

NADIA ANTONESCU STÄLLDE

tekoppen på diskbänken. Hon hade inte sovit ordentligt på fyra

nätter men i natt hade hon bestämt sig för att tränga undan tankarna på Dimitrij. I morgon skulle hon ringa Anders. ”Jag går och lägger mig nu.”

Han tittade på sitt armbandsur och Nadia vände sig om och betraktade honom. ”Tack. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan dig.”

Han log. Han var bara här för att hjälpa och Nadia behövde all hjälp hon kunde få eftersom han visste vad som väntade. Men han ville inte skrämma upp henne. Dimitrij Antonescu var en grym man. En man som inte skydde några medel. Han visste att Dimitrij kommit till Sverige för att utkräva hämnd för de tjugosju åren. År som Dimitrij hade suttit frihetsberövad. Han visste också att Dimitrij hade varit ett fruktat namn i de rumänska fängelserna. Dimitrij hade suttit på beryktade Jilava i Bukarest som enligt tidskriften Forbes ansågs vara det hårdaste fängelset i världen. Detta var samma fängelse där bland andra väckelsepredikanten Richard Wurmbrand, grundare av The Voice of the Martyrs, suttit. ”God natt.”

Han nickade, Nadia stängde dörren till sovrummet och han förflyttade sig in i vardagsrummet på sitt eget lilla vis, som han alltid gjorde när han var ensam.

CHARLES RULLADE IN

i garaget på Östra Bernadottegatan i Malmö. I sedvanlig ordning kastade

han en blick bakåt och betraktade den gren som hängde ner och snart skulle repa biltaket. I morgon skulle den sågas av.

Klockan hade blivit halv ett på natten. Han undrade varför inte Tigerstedt ringde. Samtidigt var han fullt införstådd med att Tigerstedt var en man som verkade allra bäst på nätterna. Kanske denne före detta polis nyligen gått på sitt pass? Han visste att om Tigerstedt fann något som kunde innebära en vändning för fallet skulle denne hågade man omedelbart informera, även om klockan slog vargtimme.

Charles hade inga fasta kontorstider att passa så han kunde dra sig till minnes att han också nämnt att Tigerstedt kunde ringa vilken tid på dygnet som helst. Och Rudolf hade lovat att ringa i kväll.

Efter att han hade avvecklat sin pappas firma (Valter Bloms Skatterätt AB) för drygt tjugo år sedan hade han varit anställd under en tioårsperiod. Men 1996 öppnade han eget igen. Han hade startat hemifrån i det nyinredda källarplanet, men för två år sedan hade han öppnat kontor i Trelleborg. Många av hans klienter bodde i Trelleborg och längs kuststräckan. Han hade även några större uppdragsgivare i Ystad, så ganska tidigt bestämde han sig för att det var Trelleborg som han skulle slå sig ner i. Och att han där, och längs kuststräckan, skulle positionera sig som en av de mest kompetenta skattejuristerna inom redovisning och revision. Han visste att många av de boende i Gislöv och Beddingestrandmark, Abbekås och Smygehamn, var egna företagare – flitiga sådana som Skatteverket ständigt höll ett öga på och som många gånger var i ett förtvivlat behov av hjälp.

Samtidigt fanns det andra aspekter än bara närheten till klienterna. Han tänkte på lokalkostnaderna. Hyrorna var betydligt lägre i Trelleborg än i Malmö. Konkurrensen från Trelleborg utmed kuststräckan ända ner till Simrishamn var också betydligt beskedligare än i Malmö/Lund-regionen. Visst hade det gått att fortsätta arbeta från källarplanet. Samtidigt kände han att han behövde komma hemifrån under dagarna. Han jobbade också mycket tillsammans med en auktoriserad revisor som var bosatt i Trelleborg, så kontor där blev ett naturligt val för honom.

KLAES WESTERMAN KÄNDE

en lättnad när de kom in i Höllviken. Klockan hade hunnit bli fem

över halv ett på natten. Han bad taxichauffören att stanna ute på stora vägen. Han kände att han behövde gå sista biten för att skingra tankarna. Han gav chauffören en femhundring och lade handen på dennes axel i en åtbörd av tack.

När han kom ner på gatan och gick förbi de nyinflyttades villa såg han att det var tänt där. ”God kväll”, utbrast en mjuk röst.

Westerman log. Det var Lotta. Den ena halvan av det nyinflyttade paret. ”En fin kväll. Eller rättare sagt natt.” ”Ja, men kall.”

Hon nickade. ”Jag ser att det är full rulle med flyttbestyret även nattetid”, fick Westerman fram och på nytt undrade han för sig själv om de sett när polisen hämtade honom i förmiddags. ”Ja, det är mycket att stå i.”

”Ja, flyttningar tar mycket energi i anspråk.” ”Ja, men det är kul också.”

Westerman svarade inte. Han var ingalunda villig att hålla med. Men vid de trettio var man fortfarande på väg i livet och en flytt sågs inte som något mödosamt. ”Var kommer du ifrån, Lotta?” ”Ångermanland, Örnsköldsvik.” ”Där ser man. Var det kärleken som förde dig hit… eller rättare sagt till Ljunghusen?”

Hon log. ”Ja, det kan man nog säga. Kärleken tog mig till Ljunghusen och förnuftet tog oss till Höllviken.”

Westerman skrattade. ”Är Westerman själv gift?”

Det blev tyst och Lotta lyfte ut två kassar ur bagageutrymmet. ”Nej, det har inte blivit av. Mina företag har tagit all min tid.”

Hon log igen för att därefter bli en smula allvarlig. ”Du vet väl vad de säger? Kärleken får aldrig försummas för då gör man inte bra ifrån sig i övrigt heller.” ”Det ligger nog något i det.” ”Men det är aldrig för sent. När man minst anar det så dyker det upp någon.” ”Det är sant”, sade Westerman och förstod att Vincent var en av de där som dykt upp.

Lotta tittade in mot sitt hus. ”Westerman får gärna titta in i nästa vecka när vi har fått sakerna på plats.” ”Det gör jag så gärna.”

MED VARSAMMA HÄNDER

lyfte Monica upp Linus medan Rolf svepte en filt om honom. Rolf drog

sin hand längs sitt barnbarns kind. ”Har vi allt?” ”Ja, vi saknar bara Anders. Om han nu följer med.”

Rolf tittade på sin dotter. ”Det gör han nog.”

Monica kunde inte svara för Anders men för hennes och Linus del var det färdigt med Beddinge för en tid framöver, om inte saker och ting först reddes upp. Och det handlade inte bara om Börjessons beteende utan även om det vinande ljudet i huset som kunde uppfattas som en mygga vid örat.

ANDERS NÅDDE HUSETS

gavel. Han gick längs väggen. Han tittade in mot deras infart och såg att

Rolfs Saab stod där. Han sneglade över mot Börjessons. I samtliga fönster var det mörkt. Han funderade på om han skulle gå över dit eftersom det var en perfekt natt, himlen var svart som i Skottvångs gruva. Han tänkte att han kanske kunde gå in i Börjessons trädgård och kika in genom något fönster. Han grunnade. Eftersom Börjessons hus även hade källarplan var det en bit upp, men kunde han få tag i något att stå på skulle det kunna bli några intressanta minuter. Och enligt parlamentarisk anda var det inte mer än rätt. Börjesson hade ju själv bedrivit ett likartat spejande för knappt två månader sedan.

Börjessons två fönster på gaveln var inte intressanta utan det var i första hand fönstren som vette mot trädgården som han tog sikte på. Han hade också noterat att det krossade glaset som låg nedanför Börjessons ena gavelfönster var borttaget – skärvor som likt spikmattor för skenande bilar var ett ypperligt stopp om någon liten flicka fick för sig att ta sig ut genom fönstret och saknade skor. En flicka som var som uppslukad av jorden.

NADIA ANTONESCU SLÖT

ögonen och tänkte tillbaka. Hon mindes inte så värst mycket av de tio

åren hon bott hos honom. Varje dag, varje timme, ja varje minut hade hon haft sin uppbrända dotter i tankarna. Hon hade varit som en levande död. Men de tio åren hade gått fort. Nästan som om någon påskyndat dagarna. Ibland fick hon för sig att han inte var mänsklig. Som om han bara var där för henne. Till en början hade hon inte tänkt så mycket på det men sedan slog det henne att hon såg honom aldrig blinka med ögonen. Hon hade heller aldrig sett honom kamma håret, trots att det alltid låg prydligt friserat med en djup hårsvall fram i pannan. När hon vaknade var han aldrig där bredvid henne i sängen utan satt alltid i köket med frukosten serverad. En frukost som trots hennes sorg bjöd till aptit eftersom den alltid var magnifik.

Hon öppnade ögonen. Hon tittade på fotografiet som alltid stått där. En bordsram med en bild av en kvinna som han kallade sin skyddsängel. Hon kände ett leende ta form för första gången på fyra dagar. Det var ju han som var hennes skyddsängel medan den skelögda kvinnan i inramningen var hans skyddsängel. Fastän han inte var någon uppsluppen karaktär hade hon trott att han skojade. Hon hade frågat igen, men fått samma svar. Kvinnan på bilden var hans ängel.

En skyddsande som han benämnde Linnea. Hon hade frågat var han lärt känna denna Linnea men han svarade bara att han alltid hade känt henne. Han menade att en skyddsängel inte är någon man lär känna utan den känner en långt innan man kommer till denna värld. Hon hade tyckt att det lät märkligt och menat att hon lärde ju känna honom. Men han hade inte svarat. När hon några dagar senare började fundera slog det henne att när hon anlände 1980 till Ystad fanns

han bara där. Han hade sagt att han lovat sin gode vän att ta hand om henne. Hon hade frågat om han var från Rumänien. Men han hade sagt att han aldrig varit där. Hon undrade hur han hade kunnat lära sig rumänska, och hans förklaring hade varit att han hade lätt för språk, varpå han tillagt att de kunde reda upp detta senare. Det enda han för tillfället kunde svara på var att han hade fått ett besked från deras gemensamme vän, Viktor Hagi, att han skulle ta hand om henne.

Nadia mindes att hon hade tyckt att det var underligt eftersom Viktor Hagi inte sagt något utan bara att hon skulle ta in på ett hotell och allt skulle ordna sig. Hon hade mottagit en summa svenska pengar av Viktor och dessa skulle hon klara sig på under de första månaderna. När hon sedan tänkte på Viktor slog det henne att hon aldrig sett honom heller blinka. Och om dessa män kände varandra, och han hade lovat sin vän att ta hand om henne, varför ringde då Viktor aldrig och hörde hur det var fatt med henne?

På nytt tittade hon på fotografiet, men också på den förgyllda ramen med dess änglar. Hon tyckte att det var aningen märkligt för kvinnan på bilden hade likadana kläder på sig som Gabbe hade hängande i sin garderob. Hon mindes att hon till en början blivit rädd och trott att kläderna tillhört någon han berövat livet. När hon sedan frågade hade han sagt att hon inför honom aldrig behövde känna rädsla eftersom han inte var här för att skada någon utan det skötte människorna så bra själva. Hon hade undrat vad han menade. Han hade sagt att hon inte skulle fråga så mycket utan bara att allt som händer inträffar av en anledning och långt innan man föds är ens liv utstakat. Den fria viljan var bara en illusion eftersom det var ödesmakten som drog i trådarna.

Hon kom ihåg att hon blivit ledsen och frågat om han menade att allt var förutbestämt. Han hade sagt att alla förtjänar de sin lott. Hon hade fallit i gråt och han hade gett henne en kram och det var då hon uppfattat det som om hon försvann in i honom. Därefter hade han sagt att han inte ville prata mer om hennes öde. I stället hade han berättat om en familj som blivit av med sin son. En son som bara två år innan blivit kallad som skyddshelgon. Hon hade undrat om alla får ett skyddshelgon. Han hade sagt att alla har ett skyddshelgon men dessa övervakar bara i den mån de tycker att det behövs.

Nadia tänkte på den dagen för sjutton år sedan. Året var 1990 och hon kände att hon var redo att gå vidare med sitt liv. Hon hade lämnat honom och han hade gett henne en kram och sagt att hon alltid var välkommen när hon behövde hjälp. Hon hade hamnat i Trelleborg och fått arbete på Hennes & Mauritz där hon stannat i tio år. Hon hade bott i en etta med kokvrå och varje månad hade hon lagt undan så mycket av lönen hon bara kunde. Hon hade inte unnat sig något.

Inga semestrar och restaurangbesök utan all mat lagade hon hemma och konfektionen stod HM för med dess personalrabatt. Första året på Hennes & Mauritz hade hon haft tillfälle att träffa

imperiets store man, Stefan Persson. En man som inte kunnat slita blicken ifrån henne. Han hade velat att hon skulle följa med på en sen lunch till Smygehus värdshus. Men Nadia hade tackat nej då hon känt sig obekväm. Hon tyckte att han påminde alltför mycket om Dimitrij. Inte utseendemässigt, eftersom hennes exmake var senig och företagsledaren aningen plufsig, utan båda hade de samma charm och pondus. En charm som varje kvinna hade svårt att värja sig emot.

ANDERS STANNADE TILL

framför ytterdörren men såg inget skinn från någon hund. Han ställde

hjulkorset vid dörren och satte nyckeln i låset. Han öppnade dörren och möttes av Rolfs ryggtavla. ”Vad är det som händer?”

Rolf vände sig om. ”Ja, säg det.” ”Vad är det för skinn hon pratar om?” ”Hej”, sade Monica med en sovande Linus i famnen.

Rolf tittade på Anders. ”Såg du inte det?” ”Nej.” Rolf öppnade ytterdörren och Anders tittade på honom. ”Låg det där?” ”Ja.” ”Kan det inte ha varit en filt?” ”Visserligen är min hörsel dålig men min syn är det inget fel på. Det var ett skinn. Jag skymtade till och med köttslamsor på det.”

Det blev tyst och Rolf tittade på honom. ”Du följer väl med till Trelleborg? Ni får övernatta hos oss några dagar och så får du åka ut hit i morgon och reda upp vad den där Börjesson har för sig.” ”Jag tror jag stannar. Troligtvis är det något här i huset som han vill åt, och kommer han då ska jag överraska honom.” ”Ja, du gör som du vill. Men vad skulle det kunna vara som han är intresserad av? Och vad är det för nedgång Monica pratar om?” ”Den går från klädkammaren ner till en underjordisk gång.”

Rolf suckade. ”Varför har ni inte berättat något innan?”

”Vi ville inte oroa er.”

Rolf skakade på huvudet. ”Vad sa mäklaren om nedgången? Det är ju din gamle vän.” ”Han tyckte att det var märkligt. Han har försökt få tag i de förra ägarna.”

Monica kom ut i hallen. ”Jag har med mig allt”, sade hon till sin pappa för att därefter flytta blicken till Anders. ”Du följer väl med?” ”Jag tror nog att jag stannar här i natt, men jag åker med er upp till stora vägen.”

Rolf gav honom ett ögonkast. ”Okej. Men du… det där med att överraska honom tycker jag du ska tänka över. Du vet ju inte vad det är för en typ.”

Monica tittade på Anders. ”Säg inte att du ska gå in där?” ”Nej, men jag ska vänta på honom om han kommer in hit.” ”Vänta på honom om han kommer in!? Om han har med sig bössan då?”

Rolf tittade på sin dotter.

KLAES WESTERMAN STÄNGDE

av larmet. Han hängde av sig sin blazer och vred på dimmern. Han

svepte sin halsduk runt Hermeshuvudet som var placerat på en gustaviansk träkolonn. Han drog sin mohairtröja över huvudet och lade den på hatthyllan där senaste numret av Båtnytt låg. Han tog tidskriften och gick in och satte sig i matsalen. Han sneglade på brickan i sterlingsilver och sträckte sig efter en Ramlösa. Han skakade på huvudet. Hur många gånger skulle han behöva bli trakasserad av ordningsmakten innan de förstod att det fanns någon som ville honom ont? Åtskilliga gånger hade han förklarat, både nu och vid de två andra tillfällena, men idogt vägrade de ta reson. Att sätta dit en människa var visserligen inte det allra enklaste i Sverige om personen ifråga var oskyldig. Men att gå runt med en snara runt halsen och inte veta när luckan ska öppnas måste väl också räknas som ett straff. Något som betydde att han dinglat i repet i tjugofem års tid, och som många gånger gjort att dagarna kändes olustiga. Även om det gick långt mellan gångerna så fanns det alltid där i bakhuvudet. Han hade blivit utsatt för det mest skymfande man kunde tänka sig som mansperson. Flera gånger hade han frågat sig vem som skulle ersätta honom för den mentala sveda som han fått genomlida. Han hade tagit upp det med sin advokat men denne hade bara sagt att rättvisa till syvende och sist skulle komma att skipas, och att han skulle hålla sig lugn och att det skulle bli aktuellt att kräva skadestånd. Vilket skulle röra sig om några hundratusen kronor.

Klaes log vid tanken. Han hade inte ens kommenterat sitt juridiska ombud, snarare funderat på om han skulle byta till en med mer känsla för det själsliga. Någon han sekunderna efter förstod knappast existerade.

Han hade många gånger haft funderingar på att lämna Sverige. Samtidigt visste han att detta inte skulle få honom att må bättre. Än mindre ge honom någon upprättelse. Han förstod inte varför polis och myndigheter inte var mer försiktiga och bättre på att hantera sådana här allvarliga anklagelser. Det gick helt enkelt inte att bara dundra in med beskyllningar och misstankar för att en granne ringt och gjort en anmälan. Men eftersom polisen var av samma skrot och korn som gemene man så frågade de antagligen sig varför i hela fridens namn en granne skulle komma med sådana beskyllningar, ifall vederbörande nu var oskyldig. Troligtvis var polisen inte helt insatt i hur det kunde gå till i osämjans murkna värld och i avundsjukans dystra daningar. I stället var de så fokuserade på att hitta någon att sätta klorna i att de glömde bort att det fanns mindre goda varelser som gjorde allt för att sänka oskyldiga människor med djävulska opus. Westerman skulle gladeligen ge bort halva sin förmögenhet för att slippa dessa antastanden från polismakten.

Samtidigt visste han att han inte kunde köpa sig fri från beskyllningar. Men var detta priset av hans så lyckade affärer så föredrog han att leva i armodet.

CHARLES BLOM DROG

ned garageporten. Han tänkte på sin far. Men också på sin syster. Först hade

han inte trott henne när hon vid arton års ålder berättat att deras pappa hade förgripit sig på henne. Charles var nyligen fyllda sexton men mindes att han bara gapskrattat åt det. Han tänkte också på sin systerdotter Kia, och på hennes syster som tagit en överdos. Susanne hade visat sitt förtroende för honom när hon dagen före sin femtonårsdag berättat om morfars övergrepp. Men han hade bara viftat bort det. Några dagar senare hade hon kommit hem till honom och tagit upp det på nytt. Men i stället för att lyssna på henne hade han blivit arg för att hon kom med sådana beskyllningar. Hans far, Valter Blom, hade ju varit en legend och en förebild inom det svenska rättsväsendet. En man som hade alla de attribut som samhället förknippade med en mönstermedborgare. Han var verbal, elegant klädd och belevad, och innehade en social kompetens som sträckte sig över samtliga samhällsklasser. Charles funderade. Kanske var det så att han blivit arg på sin systerdotter för att han innerst inne redan visste. Hennes mor hade ju berättat en liknande historia tjugo år tidigare. Deras högt ansedde och framlidne pappa hade varit en hänsynslös man som förgripit sig på sina barn och barnbarn. Charles avgudade sin pappa så detta hade varit ett dråpslag för honom. En far som kunde lagboken som ett rinnande vatten, men troligtvis gällde denna kodex inte honom själv. Samtidigt var Charles fullt medveten om att även om man kunde lagen utan- och innantill hade detta ingen som helst bäring på ens privata liv.

Han grimaserade när han tänkte på sin pappas makabra död. Ändå genomfors han av mer obehag när han tänkte på de perversiteter som hans far hade utsatt andra för. Han hoppades att detta var en gen som var recessiv. Samtidigt visste han att det fanns långt bak i släktledet. Att Valters farfars far, Ruben Blom, varit en godisgubbe var något som Rubens dotter berättat för honom på sin nittiofemårsdag. Trots att Charles bara var femton år gammal kom han ihåg det som om det vore i går. När hans pappa Valter kört sin farmor tillbaka till servicehemmet hade han frågat sin mamma. Än i dag mindes han hennes ord.

Charles öppnade dörren in till huset. Han gick in i grovköket. Han kunde inte förstå att han hade varit så oförstående. Han hade ignorerat sin systerdotters förtroende när hon öppnat sitt hjärta och berättat något hon inte ens berättat för sin mor. Han måste ju ha förstått att hans pappa varit en hänsynslös sexmissbrukare. Samtliga tecken hade ju funnits där. Den 8 mmfilmprojektorn som var något av monumentet för vad som försiggick på nätterna när resten av familjen låg och sov. Och så filmerna som han med hjälp av solljuset kunde tyda innehållet på.

Unga tjejer som hade sex med djur.

Hans pappa hade narrat samtliga med sina blanka skor och eleganta kostymer. Sodomisten Blom hade varit en man som inte skydde några medel när det kom till att stilla sitt omättliga begär.

Redan tidigt hade Charles anat att han och Kristina hade ett halvsyskon. Den avlidna Svea Börjesson hade en son som deras pappa misstänktes vara far till, trots att faderskapet inte kunnat fastställas. En son som var deras bror och som var tio år äldre än Charles själv, men som han aldrig träffat utan bara fått ta del av genom konfidentiella dokument när han öppnat sin pappas kassaskåp.

Naturligtvis kunde han inte vara säker men han visste sin pappas makt. En pappa som varit god vän med Silbersky när denne 1974 för första gången beträdde rättssalen. Dessutom en pappa som kunde stoltsera med att det var han som förde samman Henning Sjöström med Kerstin Sandell.

Att Valter Blom hade haft makt var en underdrift eftersom hela Advokatsamfundet kände respekt bara hans namn viskades. Och detta trots att han inte var advokat. Så att hans pappa skulle ha kommit undan ett faderskap var inte alls otänkbart.

Allt hade varit en chimär. Hela Charles barndom hade varit ett enda stort luftslott. En pappa som överöste alla med presenter och gick runt med ett leende på läpparna där han bjöd Fridhemsnaborna på äggtoddy för att minuterna efter sätta sig i sin Mercedes och köra iväg och sätta på någon ung grabb.

Charles hade ältat det för sig själv ett hundratals gånger och kunde inte förstå att deras far varit så vidrig.

Han slog på telefonsvararen men för en gångs skull fanns där inga meddelanden. Han tänkte på Rut. Hon var snäll men ingen person som han skulle kunna tänka sig dela sitt liv med. För tillfället kändes det bra och han hade full respekt för henne. Men på samma gång kände han att han inte var ärlig mot henne. Han ville inte vagga in henne i falska förhoppningar men hon verkade vara fast besluten att de hörde ihop. Samtidigt förstod han att hon ville ha någon vid sin sida eftersom hon hade sorg. Hennes make Lennart hade nyligen ryckts bort.

Charles hade varit nära två gånger att gifta sig. Men att han och Rut skulle bli ett beständigt par var uteslutet. I stället tänkte han på sin första fästmö. Den 12 augusti 1985 tog hennes liv abrupt slut tillsammans med 519 andra när deras plan kraschade mot ett berg i Japan, en resa som han känt på sig skulle bli ödesdiger. Ombord fanns bland annat en av Japans populäraste artister, Kyu Sakamoto. Jumbojeten flög in i Mount Ogura nordväst om Tokyo, ett plan som han också skulle ha varit med på om han inte avbokat i sista stund för att i stället ta första bästa flyg hem eftersom hans mamma fått en blodpropp i benet.

ANDERS LADE LINUS

i Monicas knä. Han räckte henne bilkudden. Monica lyfte på sin sons huvud.

Hon tittade på sin make. ”Du vet vad du gör?”

Han nickade. ”Du har väl inte glömt att det är uppgörelse på Swedbank i morgon?” ”Nej då.”

Han satte sig i bilen. Han skulle följa med upp till stora vägen och där skulle han gå av och sedan tillbaka in i huset eftersom han var övertygad om att Börjesson stod någonstans och följde varje steg de tog. När då Saaben körde iväg skulle Börjesson tro att samtliga lämnade Beddinge. ”Kör några hundra meter och sedan släpper du av mig.”

Rolf nickade. Linus låg i Monicas knä och Anders sträckte bak sin arm mellan sätena. Det var tyst i bilen och Monica tog hans hand.

Rolf svängde ut på kustvägen. ”Det blir bra här”, sade Anders. ”Nu ringer du om en timme. Och denna gång vill jag inte att du kommer med några undanflykter.”

Anders lade sin hand på hennes kind. ”Var nu försiktig”, sade Rolf.

Innan Saaben försvann i mörkret kunde han skymta Monicas vinkande hand i bakrutan. En hand som på något vis symboliserade ett avsked där han inte kunde veta när de skulle se varandra

nästa gång. Anders visste inte hur han skulle förbereda sig ifall Börjesson fick för sig att ta sig in och kanske hade bössan med sig. Samtidigt visste han att anfall var bästa försvar. Han beslutade därför att ta en titt in genom Börjessons fönster. För även om det skulle visa sig att Börjesson var så förslagen att han genomskådade skenmanövern, skulle han i alla fall aldrig kunna förvänta sig att hans granne skulle komma in till honom.

KLAES WESTERMAN STÄLLDE

Ramlösan på bordet. Han reste sig och gick in i sovrummet. Han tog

av sig byxorna och hängde dem på herrbetjänten. Han knäppte upp skjortmanschetterna, tog av sig armbandsuret och lade det på nattduksbordet. Han klev i sina morgontofflor och grep sin Pellevävare Gåsö-morgonrock som låg slängd över sängen. Han gick mot närmsta badrum. När han passerade sina Picassolitografier drog han på steget för att därefter stanna till. Han betraktade dem. Sju stycken som han nyligen köpt och som var uppsatta på en rad i hallen. En mapp som endast hade getts ut i 1 000 exemplar och som han fått betala 10 000 kronor för, men som han uppskattade skulle betinga ett värde runt 100 000 om tio år eftersom han räknade med att en del av dessa 1 000 skulle skadas och försvinna bort från marknaden. Men för ögonblicket kände han sig sliten och brydde sig inte om värdestegringar. I stället ville han komma iväg några veckor för att samla krafter. Han funderade på några av sina boenden ute i Europa. Samtidigt kände han inte för att besöka något av dem. Han var trött på båda. Lägenheten på Ibiza hade han varit less på under en längre tid eftersom det ständigt flockades partysugna ungdomar i området som skrålade oavbrutet nätterna igenom. Och Jersey med sina sprättar och sitt dåliga väder var heller inget han för tillfället trånade efter – Saint Helier som mer eller mindre bestod av restauranger och pubar, men också drösvis med butiker, något som till stor del berodde på att dessa var befriade från moms och fick folk att vallfärda dit för att köpa guld och annat krimskrams.

För första gången på åratal kände han att han ville slå sig till ro. Samtidigt visste han att det skulle bli svårt med så många år som ungkarl bakom sig. Naturligtvis var han fullt medveten om att han hade en utomordentlig förhandlingsposition. Han var förmögen och såg förhållandevis bra ut. Att då träffa en yngre fertil kvinna skulle inte bli alltför svårt. Detta skulle kanske också göra att han i fortsättningen slapp misstankar om pedofili.

Han hade alltid hållit tyst om sitt privatliv. Han visste att de anställda var nyfikna på hans liv.

Han var ju nästan mytomspunnen. Men detta var en försiktighetsåtgärd eftersom det sägs att man aldrig ska släppa in sina undersåtar för då kan de lätt bli översåtar. Men Klaes började alltmer känna för ett vanligt Svenssonliv. Att då kunna lägga ifrån sig den ständigt avvaktande hållningen där myten Westerman gick i graven skulle bli en lättnad.

Eftersom han så smått börjat känna att det ständiga pendlandet tog på krafterna hade han funderat på att göra sig av med både Göteborgs och Helsingborgsfilialerna. Om två år skulle han fylla femtiofem och då hade han lovat sig själv att trappa ned. Han tänkte på Gabriella Åkesson, men också på Richard Wallén. Gabriella var nyligen fyllda trettiofem och barnlös och han visste att hon hade ett gott öga till honom. Kruxet var bara att hon och Richard varit ett förtroligt par under många år och att Richard fortfarande hade känslor för henne.

Richard var den mest kunnige mäklaren på Helsingborgskontoret och ingen som Klaes ville bli av med. Samtidigt visste han att skulle han börja dejta Gabriella skulle det bli osämja och Richard skulle troligtvis fullborda sin korta men resultatrika karriär på Försäkringsmäklarna med ett abrupt avslut.

Richard Wallén var redan en av hörnstenarna i företaget. Det hade börjat för drygt två år sedan när Försäkringsmäklarna hade en plats ledig. Gabriella som tidigare bott i Stockholm tillsammans med Richard hade till dags datum varit verksam i företaget i tre år. När då Gabriella efter en lång tid som arbetslös fick tjänsten på Försäkringsmäklarna kände Richard att saknaden efter henne skulle bli alltför stor och bestämde sig för att också flytta ned. Han blev snabbt en ledande säljare och visade sig vara en förträfflig organisatör, och det som Per var för Trelleborgskontoret blev Richard för Helsingborgsfilialen. Klaes funderade på om han i morgon skulle sända Gabriella ett mejl. Eller än bättre ringa henne och fråga om hon kunde hjälpa honom under några dagar. Han kunde föreslå att hon kunde övernatta hos honom i Höllviken.

ANDERS HADE VALT

att inte gå tillbaka längs med grusvägen. I stället bestämde han sig för att

tvärsa över Börjessons ägovidder. När han kom fram kunde han gå bakom hönshuset. Skulle Börjesson stå i fönstret kunde han passera obemärkt ända fram till boningshuset.

Han gick på åkern som var rejält sörjig efter allt regnande. Han undrade för sig själv vad han sysslade med när han sjönk ner i lervällingen. Men magkänslan sade honom att det var i natt allt skulle ske. Han visste inte vad som skulle inträffa men hade Börjesson placerat ett skinn nedsölat med blod utanför deras dörr var det troligtvis någon aztekisk ritual att de stod på tur.

Trots den beckmörka natten var Börjessons markområde något sånär navigabelt – hönshuset och boningshuset och de klingande vindspelen talade om var man befann sig. Anders fortsatte och rundade hönshusets ena gavel. Han nådde boningshuset och trampade upp på gräset. Han gick med fjäderlätta steg och sinnena var på helspänn. Han lade handen på det kalkslagna boningshuset. Han fick syn på en avsågad stubbe som låg längs med väggen och bestämde sig för att han skulle använda den till att stå på.

Med foten reste han stubben. Han svepte med blicken i mörkret. I gräset låg en spade och en häcksax. Han tittade på saxen, böjde på ryggen och greppade stubben. Han ställde trädstubben under fönstret och satte ena foten på den. Han kisade för att få bättre skärpa men kunde inte se något. Det enda han såg var vaga konturer av möbler. Hastigt vände han sig om eftersom han fick känslan av att något rörde sig bakom honom. Han tittade ner mot gräset. Häcksaxen var borta.

CHARLES VAR TRÖTT

men kände att han inte skulle kunna sova på många timmar än. Han beslöt

sig för att titta på en film. Han gick till vardagsrummet, öppnade skåpet i bokhyllan där han förvarade alla sina filmer. Han log för sig själv när han såg Pretty Woman med Richard Gere och Julia Roberts – en film som han inte sett på en tid men som han njutit av otaliga gånger tidigare.

Julia som i denna film var underbart vacker och påminde om hans stora kärlek. Ändå vågade han säga att hans före detta var snäppet stiligare än den världsberömda aktrisen. Han undrade var hon befann sig. Var hon kvar i Frankrike, eller hade hon kommit tillbaka till Sverige? Det hade gått tio år men än i dag fanns hon i hans tankar. Charles tittade på sin gamla telefonsvarare som låg under hyllplanet där hans dvd-filmer stod uppradade. Han hade sparat två kassettband, och på dessa hade han förevigat hennes röst. Han lade Pretty Woman på golvet och tog ut den gamla Phillipssvararen. Han lyfte på locket. Däri fanns det ena kassettbandet. Han stängde skåpdörren och tog filmen.

Han gick ut i köket, satte telefonsvararen på bordet och drog ut kontakten till brödrosten. Han anslöt svararen.

Det var alltid lika nervpirrande och varje gång frågade han sig varför han genomled denna dramatik. Det hade gått så många år. Ändå fick han fjärilar i magen när bandspelaren anslöts.

Han spolade och visste att första samtalet var från henne. Hans egen Vivian Ward. Han släckte ljuset och satte sig. Han tryckte på play. ”Hej, ni har kommit hem till Charles Blom. Tyvärr är jag inte anträffbar men lämna gärna ert namn och nummer så ringer jag upp.”

Han räknade alltid till tre. ”Hej, Charlie, det är Jonna. Jag ska bara säga att jag saknar dig. Du kan väl ringa mig så fort du får tid. Du vet ju numret. Och återigen: Tack för mobilen. Den är så fin.”

Charles lade handen på svararen. Han hatade när någon benämnde honom Charlie men när Jonna gjort det hade det på något vis haft motsatt effekt. Han spolade tillbaka. Vilket han alltid gjorde. ”Hej, Charlie, det är Jonna. Jag ska bara säga att jag saknar dig…”

Han tryckte på stop.

ANDERS SÅG INGET

men hörde en dörr som stängdes och förstod att det var Börjessons. Han rös

vid tanken. Börjesson hade alltså varit en ynka meter ifrån honom och tagit häcksaxen under de få sekunder som han var i färd med att titta in genom fönstret. Anders bestämde sig för att gå tillbaka in till sig. Han följde huskroppen och lämnade Börjessons trädgård. Han förstod att Börjesson stod bakom gardinerna och iakttog varje steg han tog.

När han kom in hängde han av sig. Han gick ut i köket och öppnade skåpluckan under diskbänken för att ta ut hammaren. ”Helvete”, utbrast han när han såg att hammaren inte låg där.

Försiktigt backade han ut från köket. Han tog upp sin mobil och slog Monicas nummer. ”Ja.” ”Har du haft hammaren?” ”Ja, den ligger på Linus nattduksbord. Jag tog den när jag såg skinnet.” ”Okej.” ”Varför viskar du?” ”Jag fick bara för mig att Börjesson var härinne.” ”Men herregud! Lämna då huset omedelbart.” ”Lugna dig. Han är inte här. Jag trodde bara det eftersom hammaren var borta.”

En sekundlång tystnad. ”Vad är det som händer med oss?” ”Snälla, inte nu, Monica. Vi får ta det sen. Vi har antagligen bara fått en besynnerlig granne.”

Anders bestämde sig för att inte tända ljuset eftersom han befarade att Börjessons skulle ta sig in. Samtidigt kunde han inte överraska honom eftersom Börjesson nu visste att han var hemma.

Han gick in på Linus rum för att hämta hammaren och kände nackhåren resa sig när han såg att hammaren inte låg på nattduksbordet. Plötsligt kände han en vindpust längs vaderna. Han vände sig om, men ingen var där. Det första som slog honom var att klädkammardörren hade öppnats och det var denna som orsakat korsdraget. Han ställde sig bakom dörren. På golvet låg Linus basketboll. Han satte sig på huk, föste till den så den hamnade i dörröppningen. Tanken var att om Börjesson befann sig inne i huset och kom in i rummet skulle denne förhoppningsvis snubbla till, eller i bästa fall bli en aning distraherad och då skulle han överrumpla honom.

Det gick en minut, men inget hördes. Han tog upp sin mobil och försäkrade sig om att den stod på ljudlös. Skulle han sända Monica ett sms och berätta att hammaren inte låg på nattduksbordet? Han gav det två sekunders tanke men förkastade idén eftersom hon skulle bli än

mer skräckslagen om hon var säker på att hon lagt den där. Anders ryckte till när det pep i hans mobil eftersom han varit övertygad om att den stod på ljudlös. Han tittade och såg att det var Nadias nummer. Äntligen hörde hon av sig. Samtidigt fick han ytterligare farhågor eftersom klockan nästan var ett på natten. Han läste: Hej Anders, troligtvis sover du och har ringt mig flera gånger men jag har haft telefonen avstängd sedan i lördags. Jag vet inte om er receptionist har berättat för dig. Men Dimitrij har blivit frisläppt och befinner sig förmodligen i Sverige. Och när det kommer till honom kan jag aldrig vara säker. Därför vill jag försäkra mig om att du är på din vakt, även om du och jag nu knappt känner varandra och Dimitrij inte på något vis bör kunna sammankoppla dig med mig. Men jag känner Dimitrijs förslagna kynne och därför ber jag dig att vara försiktig om någon utomstående tar kontakt med dig. Nadia.

KLAES WESTERMAN PRESSADE

ut en sträng Opalescense Whitening på tandborsten. Han betraktade

sig själv i spegeln. Han såg blek ut, och det var exakt så han kände sig. Han funderade på om han skulle höra med Gabriella om hon ville göra honom sällskap till Kanarieöarna. Samtidigt visste han att hon skulle tacka nej eftersom hon var väl insatt i hur Richard skulle ta det. Och så länge Richard hade kvar känslor för henne insåg Westerman att han fick vänta med sina propåer. I stället tänkte han på det långa förhöret där polismannen bland annat frågat om han fortfarande var ogift. Han hade inte svarat utan i stället ställt motfrågan om det var brottsligt att vara ogift.

Något de besvarat med ett föraktfullt ”nej”. Visserligen hade de inte rent ut nämnt något denna gång om sexuellt ofredande, men han hade kunnat läsa mellan raderna. Den unge utredaren var som alla andra polismän: Aldrig någonsin kunde man komma åt deras antastningar utan man var som en spottkopp som pö om pö fylldes på. Polismannen hade gått ända bakåt till året 1983 när Westerman befann sig på S:t Knuts väg där han fått bevittna den kvinna som följde med i ett vad han klassade som uppseendeväckande fordon eftersom det var en Mercedes som i dagens penningvärde skulle betinga runt miljonen. En femtioårig kvinna hade gått ut och samtalat med föraren i bilen bakom, och efter att hon gått tillbaka in i Mercedesen hade den bakomvarande bilen följt efter. Än i dag mindes Westerman registreringsnumret vilket han då som nu såg som en smula komiskt eftersom det stod TIG på registreringsskylten. Denna gång hade de inte frågat vad han gjorde på S:t Knuts väg, inte heller om Mercedesen, utan i stället hade de lagt fokus på hur mannen i den bakomvarande bilen såg ut. Nu som då, för snart tjugofem år sedan, hade han sagt att det var en man i femtioårsåldern med ett långsmalt ansikte och mörkt hår. Ett signalement som polismannen verkade vara nöjd med trots att hälften av befolkningen kunde inbegripas.

CHARLES TOG FJÄRRKONTROLLEN.

Han lutade sig tillbaka i soffan och tryckte på play. Han

sneglade på klockan som blivit några minuter i ett. Han reste sig upp för att gå och hämta ett glas vin. Det ringde och han tog mobilen från bordet. ”Hej, Charles, ursäkta att jag ringer så sent. Eller vi kanske ska säga tidigt?”

Charles drog på munnen. ”Det är ingen fara, Rudolf. Du ringer vilken tid på dygnet du vill. Vi båda vet att det du har att berätta är information som jag uppskattar.” ”Sant”, sade Tigerstedt för att därefter bli en smula allvarlig. ”Jag har nu fått det bekräftat.

Chris Berg är sonen och mamman och Johnny är gärningsmännen. Deras bil stod parkerad på Caprigatan.”

Charles kände en lättnad. ”Off the record, och för att stilla min nyfikenhet, Rudolf. Fick du tag på den där Klaes?” ”Ja, några före detta kollegor till mig, yngre sådana, var hemma och hämtade honom. De skrämde upp honom en smula för att därefter berätta att han bara skulle ge oss ett signalement.

Min kollega, rättare sagt före detta kollega, sa att Klaes gick därifrån med ett brett leende, fastän han befunnit sig på polisstationen hela dagen och kvällen.” ”Vad menar du med att skrämma upp?” ”Jo, han har varit misstänkt för något vid två tillfällen men mina kollegor sa inget direkt om detta utan bara insinuerade lite vackert, om man nu får uttrycka sig så”, sade Tigerstedt med fröjd i rösten. ”Får man fråga vad han heter i efternamn?” ”Nja, det är ju inte riktigt så jag jobbar. Jag vill ju gärna inte hänga ut honom eftersom han inte alls har med detta att göra.”

Charles skakade på huvudet och tänkte: Har du inte redan gjort det?

Han uppskattade Sveriges polisstyrka till i runda slängar 30 000, och med ytterligare myndigheter rörde det sig väl om ungefär 50 000 potentiella djungeltelegrafer som hade tillgång till förhöret som poliserna gjort med Klaes. ”Westerman, Klaes Westerman.”

50 001, tänkte Charles.

Efter nästan ett kvarts sekel fick Charles bekräftat vad han hela tiden trott: Det var inget rånmord utan hans far hade mött sin baneman troligtvis på grund av sitt omättliga begär efter sex. Ett öde som på något vis var skrivit i stjärnorna. Märkligt nog var han inte arg utan kände bara en lättnad. Och på något vis kunde han se scenariot framför sig. Hans pappa, Valter Blom,

hade efterfrågat något som inte kvinnan kunnat förläna honom och detta hade kostat honom livet.

ANDERS LADE KÖTTYXAN

på bordet. Han tittade på klockan. Han hade suttit i köket i nästan en

timme men ingen Börjesson hade materialiserats, vilket förbryllade eftersom han var säker på att det var i natt allt skulle ske. Han bestämde sig för att göra ”fri väg” för sin granne.

Han reste sig och gick ut i hallen för att slå upp smäcklåset. Ännu en gång tittade han på Nadias sms. Kunde det verkligen finnas en möjlighet att denne Dimitrij skulle sätta henne i samband med honom? Nadia och han kände ju knappt varandra. Men när de hade fikat på Café Erik i Malmö för en och en halv månad sedan hade det suttit en man bakom en dagstidning. En man som han fick för sig ville skyla sitt ansikte. Han hade också reflekterat över att mannen hade en gräddbulle på sin assiett. När sedan han och Nadia lämnade kaféet var mannen borta, men gräddbullen stod kvar på assietten orörd. Något som bara kunde betyda två saker: Antingen hade mannen smitit in på toaletten eller förköpt sig och lämnat kaféet. Men känslan av att mannen befann sig inne på toaletten i väntan på att han och Nadia skulle lämna kaféet var betydligt starkare.

MED EN GÄSPNING

drog Westerman bort överkastet från sängen. Han tänkte på morgondagen.

Han skulle bli tvungen att förklara varför han inte inställt sig på kontoret när han hade ett avtalat kundbesök. Han litade blint på att Anders inte skulle yppa något. Men på samma gång var han införstådd med att de andra mäklarna ville ha en förklaring till varför han uteblivit. Och i rådande stund visste han inte vad han skulle säga. Han betraktade sig själv som en man med civilkurage, ändå funderade han på att strunta i att infinna sig i morgon. Eller rättare sagt om drygt sex timmar. Han kunde ringa till kontoret och låta Kerstin vidarebefordra till övriga anställda att han totalt glömt bort besöket. Samtidigt var det inget som skulle förefalla trovärdigt eftersom han var prisad för sin punktlighet och förmåga att aldrig glömma något av vikt.

Följaktligen var han tudelad men bestämde sig för att efterdyningarna av dagens strapatser fick han ta itu med i morgon, för vad han nu behövde var inget annat än några timmars sömn. Han beslöt sig för att ta en veckas ledighet. Vart han skulle åka fick bli morgondagens grubblerier.

CHARLES VAR LÄTTAD

men kände på samma gång vanmakt. Han var kluven till hur han skulle

handskas med detta. Naturligtvis önskade ingen människa livet ur sin far men på något djupsinnigt vis hade rättvisa skipats. Han visste sedan innan att både mamman och styvpappan var hederliga medborgare och därför skulle det bli än svårare att ta ett beslut. Han visste också att

de hade flyttat till Frankrike bara någon månad efter mordet. Han förstod att detta måste ha tärt på deras relation. Han tänkte på deras son, Chris Berg, en fyrtioårig fastighetsmäklare som han köpt en lägenhet av och som han betraktade som sympatisk trots dennes mindre goda trofasthet i kärlek till sin hustru.

Tigerstedt hade spanat på denne Berg vid två tillfällen och fått ta del av att hustrun var något i särklass, ändå hade denne mäklare försett sig med ung älskarinna. Naturligtvis kunde Tigerstedt inte helt bedyra att hon var fastighetsmäklare Bergs älskarinna. Men den ena gången hade han på behörigt avstånd följt efter och de hade hamnat i Kristianstad och där hade Berg gått upp i ett studenthus. Tigerstedt hade väntat tålmodigt i bilen och trettio minuter senare hade fastighetsmäklare Berg kommit ut hand i hand med henne.

ANDERS TITTADE PÅ

sin mobil. Klockan var tjugo över två på natten. Han slängde en dåsig blick

mot det ena köksfönstret för att därefter flytta en lika dåsig till det andra fönstret. Inget syntes och det var knäpptyst. Förra helgen hade Börjesson sagt att han inte låste när han gick ut en runda. Kanske detta också gällde nätter? Hans skylt på dörren, ”Obehöriga äga ej tillträde”, räckte naturligtvis som skrank. I alla fall för bygdens befolkning eftersom dessa visste vilken respekt som hans blotta existens innebar.

Anders reste sig. Han tog köttyxan och gick ut i hallen, öppnade dörren och stängde den tyst efter sig.

Vinden hade mojnat och inga klanger från vindspel kunde höras. Han gick längs med långsidan av sitt hus, tvärade grusvägen och kom in på Börjessons arealer.

Medan han i sakta mak gick uppför trappan tittade han sig omkring. Försiktigt lade han örat till dörren. Han passade sig för att stöta till något av de vindspel som var upphängda på vardera sidan. Det var tyst, vilket inte alls förundrade eftersom klockan närmade sig halv tre på morgonen. Ändå var det en tystnad som var onaturlig. Nästan som om han befann sig i en dröm. Varligt slöt han sin hand runt dörrhandtaget och förde det nedåt. Men dörren var låst. Han gick ned för trappan, och då slog det honom att det fanns en källarnedgång. Försiktigt rundade han cementtrappan. Han stannade till och tittade ned i det becksvarta mörkret. Han gav det några sekunders begrundan. Han bestämde sig för att fortsätta.

När han gick ner kunde han känna hur entrétrappans fundament snuddade hans hjässa. Han böjde på huvudet och satte sig på huk. Försiktigt kände han med handen. Han kunde urskilja några krukor, men också något slags redskap.

INTE ENS JULIA

Roberts kunde få honom att koppla av. Charles kunde inte släppa tankarna på sin

pappas banemän och på sin pappa. Han hade älskat honom. Men även om det gjorde ont att bara låta det passera tyckte han att världen var en bättre plats när hans pappa var borta. Han kände sig fri. Tjugofem års letande var över. Detta var ett letande som skrinlagt mycket i hans liv. Han tänkte i första hand på kärleken. Samtidigt visste han vilka krafter kärlekens dok innehade.

Antingen helade den eller förgjorde. Han hade varit där två gånger, och han hade hållit stånd. I alla fall så mycket det gick. Men han visste att skulle den dyka upp en tredje gång skulle han inte kunna vända den ryggen.

Charles suckade och drog handen genom sin svarta kalufs. Han var femtiofyra år och barnlös och insåg plötsligt att hans förbittring över att ha haft en far som bara varit en naturvidrig sexmissbrukare hade orsakat så mycket försakelse i hans liv. Han hade glömt bort att leva. Vilket för hans del inneburit att han aldrig engagerat sig i något annat än lagtexter. Dessutom hade han varit alltför upptagen med att hitta sin pappas baneman för att finna en mening med livet. Han tänkte på sin sociala belägenhet och kunde inte förstå varför han satt in en kontaktannons. Han hade många vänner som mer än gärna ville sammanföra honom med det motsatta könet utan att han behövt kungöra det i pressen. Han hade heller aldrig haft svårt för att träffa kvinnor, snarare tvärtom, de drogs till honom som flugor till fallfrukt. Han trodde det berodde på hans aktningsvärda längd, men också på hans avvaktande hållning. Detta var i alla fall något som hans stora kärlek sagt vid deras första möte. Hon hade sagt att han bara av sin existens skapade mystik.

Han log vid tanken och tänkte på denna underbara kvinnas jämförelse där hon tyckt att han hade många likheter med självaste Gary Grant.

Charles var fullständigt medveten om att han inte hade engagerat sig tillräckligt när det kom till den sociala biten där kärleken var dess huvudsakliga beståndsdel. Och även om det var hon som lämnat honom för att åka tillbaka till Paris var han övertygad om att han hade kunnat förhindra det. Han var fullständigt införstådd med att han var återhållsam när det handlade om att visa känslor. Men detta var inget medvetet val utan han hade helt enkelt svårt för att lita på någon.

Troligtvis hade det att göra med förhållandet till hans pappa. Han hade haft en hundraprocentig tillit till sin far men redan i tonåren hade han börjat förstå att hans pappa var en enda stor bluff.

Något som naturligtvis medförde konsekvenser för en son som avgudade sin pappa. Så kanske hon hade stannat kvar om han hade öppnat sitt hjärta. I stället hade han sagt att hon skulle göra det som hon kände för, vilket gjort att hon åkt tillbaka till Frankrike.

I dag visste Charles inte om hon verkligen hade gjort som hon kände för. Han anade att hon velat att han skulle be henne stanna kvar. Han hade vänt kärleken ryggen.

KLAES WESTERMAN VRED

sig i sängen. Han sneglade på klockan som blivit 02:24. Mödosamt

pallrade han sig upp. Han gick in i vardagsrummet, tog fjärrkontrollen, bläddrade och stannade när han såg att det på danska teve två visades ett reportage om Frankrike. Han sjönk ned i soffan med en suck.

För bara drygt en vecka sedan hade han köpt ny teve, den mest avancerade generationen av Philips Ambilight-tekniken. Något som innebar att ljuset återgav färgnyanser från den färgpalett som pågående film, eller som i detta fall, Frankrikereportaget hade. Ljuset kom från vänster, från höger och uppifrån, men också nedifrån, vilket gjorde att skärmbilden breddades visuellt i samtliga riktningar. Detta skulle ge en helt annan skärpa och bildupplevelse än den vanliga tekniken, och det fick han bevis på nu – Paris med dess sevärdheter prålades i alla färger.

Han hade varit i Paris två gånger och det fanns inga suddiga reminiscenser därifrån. Varenda dag han tillbringat i staden var fortfarande så klar att han än i dag kunde redogöra för varje ögonblick där. Paris var laddat med så mycket passion och var än i världen man kom ifrån vann denna stad ens hjärta. Champs-Elysée, den vackra avenyn mellan Triumfbågen och Place de la Concorde. Och så Louvren och La Tour Eiffel, de sagolika byggnadsverken, och runtomkring dessa låg alla de berömda modehusen. Eller varför inte en vandring i underbara Bois de Boulogne? Paris mångfacetterade park där man kunde inmundiga de delikata kastanjefrukterna, men också behagas av de sensuella ”nattfjärilarna”. Sittande på en bänk skulle han blicka ut över undersköna Seine smuttande på en flaska rött vin med några parisersmörgåsar, och de befängda beskyllningarna skulle han lägga bakom sig – även om poliserna denna gång inte rent ut beskyllt honom för pedofili.

SAMTLIGA I BYN

visste att Börjesson var en besynnerlig man men ingen kände till hans djävulska

förehavanden. Detta var en man som dödat sin hustru, som han benämnde Maya efter det gamla mayafolket, men också en liten flicka och en mor som han sagt hade besvär med liktornar. Men det fanns fler saknade. Anders tänkte på den mörka kvinnan på bilden i medaljongen, kvinnan vars efternamn var Ekblad.

Han lade sin handflata på dörren samtidigt som han försökte tränga bort sina hidösa tankar.

Han tryckte försiktigt och ett gnisslande läte från gångjärnen skar genom den tysta natten. En stank slog emot honom, en muggighet som påminde om förmultnande av mindre sanitära biprodukter. Men han förvånades inte eftersom han hela tiden haft misstankar om att Börjessons hus var en enda stor kompost.

Han gick in och det kändes som om mörkret nådde ytterligare en grad av kompakthet. Han tog upp sin mobil och tryckte på den för att få lite ljus. Han möttes av hyllor fyllda med tidningar och

på golvet stod en massa korgar och en grön spjälstol samt två stora pappkartonger. Han lyste och såg att den ena kartongen var fylld med vindspel och att den andra innehöll kläder. Han lyfte på de översta plaggen och blev på det klara med att det var meckaroveraller. Han lade tillbaka dem och noterade en sopsäck stående i hörnet. Han gick dit, tittade i den och såg att det var samma innehåll som han sett för knappt två månader sedan – den säck som stått vid gaveln och som han trott att Börjesson tagit med sig. Detta betydde att Börjesson ändå hade gjort en skenmanöver.

Anders kom in i en liten hall. Längre in såg han den stora oljetanken och till höger en trappa.

På trappan, längs med väggen, stod en massa syltburkar och på källargolvet låg surrade travar med dagstidningar.

Cementtrappan var beklädd med en remsa grå heltäckningsmatta och han höll sig på denna för att undvika klappljud. Försiktigt gick han upp. Han lyste med mobilen och såg att batteriet endast hade ett streck kvar. Men det räckte. Han skulle bara öppna dörren, titta in och sedan vända tillbaka.

Han nådde dörren och stannade på det knappa plansteget. Han lade handen på dörrhandtaget och kände att dörren gav med sig. Han förstod att han bara var ynka steget ifrån epicentrum, Börjessons innersta.

Försiktigt förde han upp dörren men stod kvar i dörröppningen för att låta ögonen vänja sig.

Han kunde se konturerna av bord och stolar och begrep att det var köket. Han tog några steg, men stannade upp när han kände en stank av rost och förruttnelse. En lättnad infann sig när han hörde snarkningar eftersom dessa fungerade som en garanti på att Börjesson låg och sov. Han tryckte på en av knapparna på mobilen samtidigt som han vred på mobilen så att ljuset från displayen riktades framåt. När han såg vad som låg på köksbordet vek benen sig. Plötsligt kände han något hårt mot tinningen och reflexmässigt drog han upp mobilen i huvudhöjd för att få ljus.

När han vred på huvudet tittade han in i gevärsmynningen.

En duns ljöd och Anders flög upp från stolen och tittade sig omkring. Han såg köttyxan ligga på golvet och förstod att han hade stött till den med armbågen. Men drömmen att han varit inne i Börjessons hus hade varit så verklig. Och den gröna spjälstolen var han övertygad om att han hade sett innan. Han bestämde sig för att gå upp till vägen och hämta bilen.

DIMITRIJ SATT TYST

och väntade, vilket han var van vid eftersom han i hela sitt liv fått vänta. Som

inlåst var väntan till en början ens värsta fiende. Något man var förskräckt inför. Men med tiden började man förstå den och lärde sig hantera den. Och efter ytterligare tid började man acceptera den och slutligen blev den ens vän. Men han visste att denne man snart skulle komma, för under sina år i fängelset hade han lärt sig att utveckla en förståelse för hur människor tänker.

Grundligt hade han kartlagt honom. Han förstod att det var en av de där fäderna som var hängivna sin familj.

Han tog upp sin kniv och fingrade försiktigt på eggen. Han förde kniven mot baksidan av förarsätet. Ett endaste knyst och han skulle trycka kniven tvärsigenom ryggstödet och knivbladet skulle spetsa denne familjefar.

Platsen där bilen stod var också utomordentlig. En plats där mörkret suddade ut alla rörelser och där havet med sitt brus fick ord och ljud att gå förlorade. En plats där allt skulle falla i glömska.

ANDERS GICK LÄNGS

grusvägen. Kuststräckan låg öde och han tvärsade den och skymtade sin bil.

Han öppnade, satte sig in och drog tyst igen bildörren. Han tittade ut. Men det enda han såg var mörkret. Han tyckte att det luktade konstigt, och då slog det honom att han inte hade låst bilen när han lämnade den timmarna innan. Taklampan hade inte heller lyst när han öppnade bildörren och han tänkte att Börjesson kanske varit härinne, för att i nästa sekund bli stel av skräck när han tyckte sig se någon sitta där bak. ”Är det du som är Anders?”

Rösten var inte Börjessons utan en röst med slavisk accent. ”Jag har en stor kniv som är spetsig nog att gå igenom stolsryggen så vänd dig inte om. Men inget händer om du sitter still och tittar rakt fram. Jag kommer inte presentera mig. Men det finns en kvinna som du har träffat. En kvinna som du inte ska träffa fler gånger. Mer behöver jag inte säga, för du vet vem jag menar. Och jag vet också att du har en son. En son som du inte alltid kan vaka över.”

Anders slöt ögonen.

Kapitel 3 1 november 2007 DET HADE BLIVIT

torsdag och dagen innan hade de lämnat nycklarna och allt hade gått enligt

konstens alla regler. Lägenheten var ute ur deras liv. Trots allt som hänt i tisdags var Anders på ett sprudlande humör. Han hade tidigare berättat för Monica att han haft en kund vid namn Nadia och att dennas make hade mördat deras gemensamma dotter för tjugosju år sedan. Vad han däremot inte berättat var att denne man var frisläppt från fängelset och befann sig i Sverige och med all sannolikhet suttit i deras bil för att han och Nadia blivit förtroliga med varandra.

Hela gårdagen hade han funderat på om han skulle berätta för Nadia att Dimitrij besökt honom.

Men när han ringde upp henne och hon svarade beslöt han sig för att vänta. Han hade i alla fall berättat för Per vad som hänt och vännen hade rått honom att hålla sig borta från Nadia. I alla fall för en tid framöver. Monica hade tagit bilen och kört till Malmö för att träffa Annika Persson-Rydén.

Anders spatserade de etthundrafemtio meterna ner till McDonald’s. Han passerade en vräkig BMW och kom att tänka på Westerman som hade en liknande bil. I går förmiddags hade Frankenheimer sagt att Westerman inte skulle vara tillbaka förrän nästa vecka. Något skäl till varför han uteblivit från sitt kundbesök hade inte lämnats mer än att han bestämt sig för lite semester. I går hade Anders pratat med Nadia som berättat att hon befann sig i Ystad hos en gammal vän eftersom hon var rädd för att Dimitrij visste var hon bodde. De hade inte pratat mer än några minuter men hon hade hunnit berätta att denne Gabbe, som hon befann sig hos, hade hon lärt känna när hon anlände till Sverige, och det var han som tagit henne under sina vingars beskydd under de första tio åren. En man hon benämnde som sin skyddsängel. I morgon var det i alla fall tänkt att hon skulle åka hem och att de skulle luncha tillsammans. Detta var ett möte som han såg fram emot med en viss fruktan eftersom Dimitrijs ord fortfarande ljöd i hörselgångarna.

REJÄLT ANDFÅDD STÄNGDE

Dimitrij husvagnsdörren. Han satte sig på sängen och sneglade på

klockan. Exakt femtio minuter hade det tagit honom att springa de tio kilometerna. Han fick medge att han hade tappat lite i flås, men trots allt var han fyllda sextiotre. Han tog acetonflaskan som stod på bordet. Inte helt oväntat kretsade dagens tankar kring denne Anders som Nadia hade träffat. En gift man med en son på fyra år. Dimitrij hade sett honom på kaféet i Malmö och

deras blickar hade mötts. Kort därefter hade Nadia kommit in och han hade förbluffats över hennes välbevarade skönhet.

Eftersom han varit övertygad om att hon skulle känna igen honom hade han fått smita in på toaletten. Därinne hade han stått och hört hur denne Anders, med silkeslen röst, tilltalade hans hustru. Han funderade på om denne verkligen, trots hotet, skulle hålla sig borta från Nadia.

Dimitrij hade mött alla karaktärer som tänkas kan: angreppslystna, oblidkeliga, men också lugna och resonliga personligheter som aldrig skulle få för sig att hämnas. Men denne Anders var definitivt en av dem som skulle slå tillbaka. Samtidigt var han som alla andra familjefäder: Han skulle bryta ihop om man satte eld på hans barn.

Dimitrij ställde acetonflaskan på klaffbordet. Han tittade ut genom fönstret. Han såg ett par komma gående. Med sina pälsar, och pälskapuschonger grundligt överdragna över huvudena, påminde de om två isbjörnar. Det såg komisk ut. Men han log inte. Han var ingen man av leenden. På fängelset gick han under namnet stenansiktet.

Han lade sig på golvet och drog till sig 25-kilosvikten. Han placerade den på bröstkorgen och stack in fötterna under soffbänken. Han bestämde sig för att det fick räcka med hundra situps i dag.

NÄR ANDERS KOM

upp på kontorets våningsplan mötte han Claudia som var på väg ner och hon

log med hela ansiktet. ”Hej, Anders. Jag ska gå ner och köpa några muffins. Vill du ha en?” ”Nej, tack. Det blev aningen för mycket kakor den gångna veckan. Det får bli kakfritt denna.” ”Jag kommer in till dig om en stund så får du berätta om din granne.” ”Det är inte så mycket att berätta.”

Claudia drog på steget. ”Men han var ju på väg in till er i tisdags?” ”Nja, det var falskt alarm. Monica kan vara lite nipprig ibland.”

Claudia log på nytt och försvann in i hissen.

DIMITRIJ TÄNKTE TILLBAKA

på sin långa fängelsevistelse. Det var ett frihetsberövande som han på

något vis tyckte att han förlängt när han kommit till Sverige. Han hade varit här i snart två månader och kunde inte på något vis förstå att Sverige klassades som Europas säte för demokrati.

I stället tyckte han att det var som på fängelsegården, fast större. Där pratade man med vem man ville. Man valde om man skulle träna, springa, spela basket, eller läsa en bok i solgasset. Men hela

tiden övervakades man. Han hade aldrig tidigare sett så många övervakningskameror. Ändå var han en av dem som haft en lins uppstoppad i ändalykten dygnet runt.

I lördags hade Jenny, som han träffat på sin joggingtur, hämtat honom för att ta honom till ett gym. I bilen hade hon berättat att varje myndighet i Sverige hade all information om medborgarna som tänkas kan. Detta hade fått honom fundersam eftersom han inte kunde förstå att Nadia, som alltid pratade om frihet och otvungenhet, valt en plats som denna. Men troligtvis var det för att hon innerst inne visste att han skulle jaga henne ända tills den dag då hennes hjärta slutade slå. Och vad var då bättre än att befinna sig i ett land där det fanns kameror i varje gatuhörn?

Det pep till i mobilen och han såg att sms:et var från Jerzy Boniek, polacken som hade fixat hans bil i söndags.

KLOCKAN HADE BLIVIT

kvart i två och Anders satt inne på sitt kontorsrum. Han hade ägnat

eftermiddagens snart två timmar med att ögna igenom dussintalet försäkringsbrev. Dörren öppnades. ”Har du sett Swedbrandts nya flamma?” utbrast Fabian Starcke. ”Nej, borde jag ha gjort det?” ”Ja, definitivt”, sade Mårten Malm. ”Varför?” ”Jo, för vi mötte dem på Sibylla och hon var inte gammal.” ”Då har väl Sibylla också börjat med Kids meal.” ”Dörren var öppen”, utbrast Claudia och ett konstlat leende bredde ut sig när hon såg Mårten och Fabian. ”Ni stör väl inte Anders, killar?” ”Det är skåningen som stör, inte jag”, sade Mårten och lade sin arm runt Fabian. ”Har ni inget vettigt att säga får ni avlägsna er. Jag behöver gå igenom ett försäkringsavtal med Anders.”

Mårten och Fabian tittade på varandra, lämnade rummet och Claudia föste igen dörren. ”Berätta nu vad som hände när du kom hem i tisdags?” ”Inget speciellt hände.”

Claudia suckade och Anders tittade på henne. ”Monica var smått hysterisk men hennes pappa var redan där när jag kom så det hade lugnat sig.”

Claudia gav honom en tveksam blick. ”Det är vår granne som är en smula märklig.”

”Ja, du sa det i tisdags.” ”Det skulle ha legat ett skinn utanför dörren.” ”Skinn!?” ”Ja, huden från en död hund.” ”Vad säger du!?” ”Ja, det var i alla fall vad Monica sa. Men det fanns inget där när jag kom, så troligtvis var det bara en filt som blåst förbi.” ”Men varför fick hon för sig att det var huden från en hund?” ”Ja, säg det”, sade Anders och bestämde sig för att byta samtalsämne. ”Jag kom att tänka på din pappa Sigmund i dag… ja faktiskt var det inte din far jag tänkte på utan kvinnan. Alltså systern till din styvmamma.”

Claudia tittade på honom. ”Okej.” ”Var hon också gift?” ”Nej.” ”Och inga barn?” ”Nej, inga barn…” ”Det var skönt att höra. Jag menar att inte ytterligare fler blev drabbade av hennes bortgång, utan det måste ha räckt med övriga familjemedlemmars sorg.”

Claudia nickade och han tänkte att det måste ha varit Mimmi som var med i bilen. Han förstod att han inte kunde fråga mer för han tyckte att hon började se aningen misstänksam ut. Han kunde visserligen säga att Ayala var ett vackert namn och fråga om systern hade ett lika klangfullt.

Samtidigt kände han att han hade dragit det en runda för långt.

Kapitel 4 2 november 2007 DET HADE BLIVIT

fredag morgon och alla tre låg i sängen. Det hade gått två dagar sedan de

lämnade lägenheten och Anders kunde fortfarande känna lättnaden över att den nu var i någon annans ägo. Köpeskillingen var en bra bit över vad de förväntat sig och båda var nöjda på alla punkter. Denna morgon tänkte han på Jörgen Larsson som var hemmahörande på Gotland. Han hade inte pratat med honom på månader och ville gärna göra ett besök hos dem innan jul. Han kom också att tänka på Anita. Den kvinna som Jörgen svindlat på 200 000 kronor. Pengar som Jörgen bland annat använt till att renovera sin gård. Anita hade två barn, en son, och en dotter vid namn Elvira, vilket han mindes eftersom det hopkopplades med Madigan. Han undrade vad det hade blivit av dem eftersom de inte haft de allra bästa förutsättningarna. Elvira hade suttit på Råby ungdomsvårdsskola men detta var många år sedan så förhoppningsvis tillhörde institutionstiden det förgångna för henne. Han tippade på att Elvira i dag var närmare de trettio och Robert runt tjugofem.

BÖRJESSON HADE INTE

varit därinne på länge så han kände att det var dags att ta en titt igen.

Samtidigt var han övertygad om att Hademark hade satt skruvar i råsponten. Men om det skulle visa sig vara så var det bara att pressa in bågfilsklingan och såga av skruvarna eftersom ingen skulle märka något då huvudena på skruvarna förblev intakta. Sedan var det bara till att trycka på råsponten och hux flux var man inne i klädkammaren. Samtidigt förstod han att Hademark hade utvecklats till en listig figur, så det var nog hög tid att avsluta allt. Han hade skrämt upp Monica rejält. Och eftersom hon var sjuksköterska var han övertygad om att hon sett att det var ett hjärta i skålen. Frågan var om hon hade kunnat se att det var ett människohjärta?

Nu var det i alla fall hennes trilske karls tur. Han visste att skulle Hademarks son försvinna skulle det innebära en mental kollaps för dem. Han kunde inte förneka att han gladde sig mycket åt att se människor bli ynkliga, vilket de onekligen blev när deras barn försvann – det var som att dra ut pluggen, de föll ihop som korthus, och oftast var det papporna som var de mest ömkliga.

Något som till en del förvånade. Samtidigt var det dessa som var de nöjsammaste att se. För när de kröp ihop i fosterställning och grät om vartannat var lyckan fullkomlig. Och allt det arbete som man lagt ner visade sig äntligen vara värt varendaste sekund. När sedan sonen var borta och polisen misstänkte föräldrarna, likt de gjorde med Kate och Gerry McCann, var det bara att

plocka bladen från tusenskönan eftersom livsglädjen var omintetgjord. Och Hademark med hustru skulle inte bry sig om sina erbarmliga liv längre.

ANDERS HADE HOPPAT

över både frukost och dusch och med kurrande mage parkerade han sin bil

utanför sin arbetsplats. Han tog sin portfölj och klev ur. När han korsade gatan såg han Swedbrandt komma småjoggande. ”Hallå, Anders! Ska vi luncha i dag?” ”Nej, jag ska träffa en kund. Vi får ta det en annan dag.”

Anders hade bestämt med Nadia prick tolv på Pizzeria Casa Blanca. ”Du sviker väl inte en arbetskamrat och låter en kund komma emellan?”

Anders tittade på honom och blev i ögonblicket osäker om han menade allvar. ”Det är en affärslunch som är avtalad sedan en lång tid tillbaka.” ”Jag trodde du ville höra fortsättningen med grannbrallisen?”

Anders höjde på ögonbrynen i en gest som signalerade likgiltighet. ”Hon var uppe hos mig i går”, sade Swedbrandt. ”Alltså jag vill bara ge dig en liten aptitretare.

Förresten så träffade jag stockholmaren och skåningen på Sibylla i går så de kan numera intyga att du arbetar ihop med en casanova.”

Han tittade på en självbelåten Swedbrandt. Han visste inte vad han skulle tro. Hade Per-Olof verkligen lyckats vrida ihop det med en tjej som nyligen fått sin första mobiltelefon? ”Det låter verkligen kittlande, Per-Olof. Men vi får ta det en annan dag.”

DET VAR FULL

rulle denna morgon uppe på kontoret. I hallen (vilken benämndes väntrum) stod

Kerstin Frankenheimer och samtalade med Claudia Béjart, och Kent Nilsson verkade vara i full färd med att visa för Leif Månsson hur man utförde ett ishockeybackhandskott. En Månsson som samtidigt stod och beundrade tavlan som Kerstin hängt upp. Geir Björndalen satt och bläddrade i en tidskrift medan Per tagit ledigt denna fredag. ”God morgon”, sade Swedbrandt.

Leif nickade och Claudia rätade på ryggen. Hennes bakdel spände under det tunna klänningstyget och Geirs blick lämnade tidskriften. ”Ja, du, GB”, sade Swedbrandt när han såg Geirs trängtande blick. ”Den där mumindalen lär du aldrig få besöka.” ”Innan året är slut.”

Anders log och obemärkt smet han in på sitt rum. Han startade laptoppen och noterade att han hade tre meddelanden i inkorgen. Han öppnade och såg att det ena var från en gammal kund som

undrade om han hade tid att träffas nästa vecka. Det andra mejlet var från hans vän Jörgen Larsson och det tredje var från en Dennis som bad honom att gå in på Aftonbladets chatt. Anders drog på munnen och loggade in på chatten. Han uppgav aliaset Dilettanten. <Jag är här nu. Någon sökte mig?> <Är det Anders Hademark?> <Ja.> <Trivs ni bra i Beddinge?> Han log. <Ja, det är okej.> <Det ligger öde.> <Ja, relativt.> <Det kan lätt brinna…> ”Vad i helv…”, utbrast han för sig själv. <Vem är det?> < Det vet du när du ser oss.> BÖRJESSON TÄNKTE TILLBAKA

på Nork, Nilsson och Ekblad, men också på de andra. Han var

förvånad över hur många det hade blivit under årens lopp. Likväl misstänkte ingen något. Ändå var det bara dessa tre, samt Madeleine, som offrats för att solen skulle gå upp. Han hade tagit reda på var denne Chris ”Räkan” Berg bodde. Han visste att det var ytterligare en i raden av fartdårar. Något som i det här fallet var bra eftersom han skulle kunna dra nytta av sina färdigheter som bilmekaniker.

Att denne Räka körde av vägen skulle väl mer ses som en naturlig följd av många års vrålkörning. Att då fixa med bromsarna skulle bli ett ypperligt tillvägagångssätt för att bli av med honom. Börjesson tänkte: Även om det inte var de vuxnas kroppar som han i huvudsak använde till offrande skulle han här kunna göra ett undantag. Att skära ut Räkans hjärta och placera det i en skål skulle bli en gärning som gudarna innerligt skulle tacka honom för. För var det något som skrämde honom var det att solen inte skulle gå upp. Detta hade följt honom sedan barnsben, och allt var hans mors förtjänst. Varje kväll hade hon skrämt upp honom. Om han inte låg tyst i sängen skulle solen inte titta fram och lysa mer. Och allt och alla skulle dö. Han tyckte att det var skönt att han slapp henne. Hon hade varit en känslolös mamma och en gnällspik. Han tvivlade också på att hon blivit våldtagen. Troligtvis hade hon bara varit lättfärdig; för oftast var det de frivola som var de gnälligaste eftersom de många gånger ångrade sig efteråt. För att då dämpa

ångesten fick mannen skuldbördan. Och i ett skevt rättssamhälle som Sverige verkade det finnas ångervecka även när det kom till samlag.

Börjesson hade aldrig fått tillfälle att träffa sin pappa men var övertygad om att denne varit en hedersknyffel.

ANDERS TITTADE PÅ

klockan som till hans fröjd blivit tio i tolv. Det var dags för lunch med Nadia.

Han reste sig, tog blazern och funderade på vem det kunde ha varit på chatten, och då slog det honom att det kanske varit nynazisterna. ”Jag går nu, Kerstin.” ”Ska du inte äta med oss?”

Han skakade på huvudet och lämnade kontoret.

BÖRJESSON DROG LITE

lätt på munnen när han tänkte på att han ändå inte var helt ensam. Han

hade en yngre bror och en syster. Han hade inte träffat någon av dem men visste att brorsan hette Charles och var tio år yngre än han. Han var inte alldeles säker men trodde att systern var något år äldre än lillbrorsan och hade en dotter. Dessutom hade han hört av en Trelleborgsbo att lillasyster hade haft ytterligare en dotter. En dotter som tagit livet av sig för många år sedan.

Han öppnade luckan i golvet och tittade ner. Han tänkte på Madeleine. Han tyckte om det där med att de först var lugna. I alla fall förhållandevis. Han log. Barn var märkliga. De började gråta, och då lyfte man ner dem och stängde luckan. Efter någon timme blev det alltid tyst. Den rofyllda känslan efter gråten var behaglig. Man satt i fåtöljen och kunde höra tystnaden men efter en stund startade gråten på nytt. Det märkliga var ändå att för varje gång de grät gjorde de det färre antal timmar för att till sist acceptera situationen, vilket gladde honom. Och efter någon månad var de oerhört medgörliga. Nästan som dresserade hundvalpar.

NÄR ANDERS KOM

ner till torget mötte han Nadia utanför restaurangen. Det blev kind mot kind

och en lång kram. ”Hur är det med dig?”

Hon tittade på honom. ”Något sånär.”

Anders drog upp dörren. Han bestämde sig för att inte berätta att Dimitrij hade suttit i hans bil mitt i natten. Nadia såg aningen trött ut men som alltid var hon tjusigt klädd. Han hjälpte henne av med kappan och pekade mot ett fönsterbord. Nadia gick före och han betraktade henne. Hon

var stilfullheten förkroppsligad. Hennes svarta kjol med mörkröda linnebroderier och virkade spets satt elegant på henne.

De satte sig och servitören var genast där. Nadia beställde en Quattro Stagioni medan Anders bad om en tonfisksallad. Hon berättade om Gabbe, den man hon varit hos under veckan med start förra fredagen när hon mottog sms:et från Dimitrij. Anders var i valet och kvalet om han skulle berätta. Men ännu en gång bestämde han sig för att vänta eftersom han visste att det var information som hon inte skulle uppskatta. I stället undrade han om hon var alldeles säker på att sms:et varit från Dimitrij. Som svar fick han att ingen annan kunde formulera sig så ondskefullt.

Han frågade var hon skulle sova. Än hade hon inte bestämt sig men troligtvis skulle hon åka tillbaka till Ystad. Han undrade om hon hade pengar så hon klarade sig. ”Ja, men tack ändå för att du är så omtänksam.” ”Du hade gärna fått sova hos oss men jag vet inte riktigt hur min hustru skulle ta det. Samtidigt har vi vår egen Dimitrij där hemma.”

Nadia tittade på honom. ”Ja, vi har en kufisk granne.” ”Jaså. Vad har då hänt?” ”Det är en lång historia. Fast det är klart. Kanske det bara är jag och Monica som blivit nippriga eftersom vi inte är vana vid ett sådant beteende.”

KLAES WESTERMAN SVEPTE

med blicken. Otaliga gånger hade han passerat Öresundsbron och

varje gång blev han lika hänförd. Från dalbotten till spannets högsta punkt var det en sträcka som översteg Eiffeltornets höjd. Pylonerna på bron var högre än Turning Torso och nu befann han sig högst upp på bron. Det var fredagseftermiddag och resan skulle gå till Paris. Redan i tisdags natt hade han bestämt sig och i onsdags hade han ringt Frankenheimer och berättat att han skulle bli borta en vecka.

Han sneglade på klockan som blivit några minuter i ett. Han tryckte i den senaste cd:n med Andrea Bocelli och körde ner i den fyra kilometer långa tunneln. Han tittade på ljusarmaturerna och undrade vad det kostade att ha dem igång dygnet runt. Han började förstå varför det var så dyrt med en överresa.

NADIA HADE BESTÄMT

sig för att sova i sin lägenhet. Anders hade föreslagit att hon skulle utrusta

sig med en elpistol men hon hade varit aningen tveksam. Hon menade att det kunde bli än vanskligare om Dimitrij fick tag på den. Vädret var milt och de korsade Hesekillegatan. Nadia tog honom under armen och Anders kände att han inte ville tillbaka till kontoret. Det var också dags

för badminton om knappt två timmar. Han gled in i närbutiken med Nadia i följe. Han tog en Kvällsposten och lade på disken. Han tittade på henne. ”Vill du ha något?”

Nadia skakade på huvudet och Anders mötte biträdets blick. ”Är gräddbullarna färska?” ”Ja.” ”Vill du ha en?” sade han och tittade på Nadia. ”Nej, tack.” ”Tycker du inte om gräddbullar?” ”Jo, men Dimitrij åt dagligen gräddbullar så tyvärr förknippar jag sådana med honom.” ”Hur ser den där Dimitrij ut?” ”Han ska vara sextiotre år, mycket mer vet jag inte. Det är ju nästan trettio år sedan jag såg honom sist.” ”Men något mer än hans ålder och hans förkärlek för gräddbullar?”

Nadia log. ”Han har alltid tränat och varit smal, nästintill senig, men ändå muskulös. Och något säger mig att han tränat lika mycket i fängelset som när vi var gifta. Han har också en väldigt mörk röst.”

CHARLES BLOM SATT

på sitt kontor. Han hade precis pratat med Rudolf Tigerstedt. Han ville vara

ärlig mot honom. Han hade berättat att han skulle prata med Britt och Johnny och försöka bringa klarhet i vad som verkligen hände den där höstkvällen 1983 i hans föräldrahem. Han skulle ta kontakt med dem innan han bestämde sig för om han skulle gå till polisen.

Tigerstedt hade inte sagt något utan det var ett beslut som Charles själv fick ta ställning till.

Men Tigerstedt hade nämnt till honom att han skulle hålla Westerman utanför eftersom denne var oskyldig och olyckligtvis bara befunnit sig på S:t Knuts väg den tragiska kvällen när Valter Blom blivit mördad.

Charles hade redan kollat upp var Britt och Johnny bodde. Båda var de fyllda sjuttiofem och hade funnit sitt hem på Östra Kristinelundsvägen i Malmö. Ett lugnt och fridfullt område med en närliggande park.

Charles lade pennan på skrivbordet och fick ett eftertänksamt ansiktsuttryck. Han funderade på hur han skulle gå tillväga. Att bara dyka upp var kanske inte det allra bästa eftersom båda var till åren. Han visste inte heller i vilket skick de var. Var de riktigt skröpliga skulle det kanske bli förödande och sluta i en hjärtattack. Han förstod också att de båda vid en fällande dom skulle möta döden i fängelset.

Charles kände sig aningen dyster till sinnet när han tänkte på Johnnys och Britts livssituation. I så många år hade de våndats och var nu så gamla. Ändå tyckte han inte att det var skäl nog för att de skulle slippa ta konsekvenserna av sitt handlande.

ANDERS BETRAKTADE NADIA

tankfullt. Han var fortfarande i valet och kvalet om han skulle berätta

för henne. Samtidigt visste han att hon skulle bli än mer orolig. Kanske rentav hysterisk. Dimitrij visste alltså vem han var och Anders började förstå vidden av vad detta innebar. I samma ögonblick som Dimitrij satte honom i samband med Nadia blev Monica och Linus också blottlagda.

Han stoppade gräddbullen i mun. En gräddbulle som av någon anledning inte smakade lika aptitlig som den brukade. ”Tror du verkligen att Dimitrij är i Sverige?” ”Jag vet faktiskt inte. Men om han är här får vi inte träffas på ett tag så han sätter dig i samband med mig.” ”Ja, du skrev det i sms:et. Men jag tror jag klarar mig.” ”Du, ja. Men jag tänker på din son och hustru, för det är där Dimitrij slår till.”

Han tittade på henne. ”Förlåt om jag skrämmer upp dig men ingen ska bli drabbad mer än jag. Och definitivt inga fler barn.”

Anders bestämde sig för att höra med Per om Nadia kunde sova över där med jämna mellanrum, vilket skulle göra hennes ritter svårare att avläsa för Dimitrij. För egen del bestämde han sig för att ta ledigt. Han skulle ta ut lite semester och hans tankar var att han och Monica och Linus kunde åka till hans gamle vän på Gotland. Han visste att Jörgen skulle bli mer än glad om de kom och hälsade på.

WESTERMAN BYTTE TILL

höger körfält och fick en tutning som åtföljd. Han tog upp handen i en

åtbörd till ursäkt och fick ett blängande till svar från sina danska grannar. Han sänkte farten och funderade på var han kunde stanna. Han hade blivit nödig och behövde en fredlig plats att urinera på – något som inte var det allra enklaste att finna i miljonstaden. Han älskade Köpenhamn med dess ofantliga utbud av kultur och vid ett flertal tillfällen hade han haft funderingar på att skaffa sig en lägenhet här. Han tänkte i första hand på Ströget. En unik plats att tillbringa decembermånad på och slippa den svenska byråkratin för några veckor.

Tidigt i våras hade han bestämt sig för att sälja våningen på Ibiza, men också lägenheten på Jersey. Han kände att han ville ha möjlighet att kunna bila till sina boenden och vara på plats

inom några timmar – Köpenhamn var därför ypperligt. En världsmetropol som inbjöd till mycket och där han kunde röra sig inkognito. Bland annat hade residensstaden ett av Europas rikligaste utbud av restauranger och kaféer. Men det fanns också gamla byggnader med fantastiska utsirningar. Något han uppskattade. Och så naturligtvis Tivoli där han älskade att ströva runt i juletid och betrakta alla vackra ljussättningar.

Han kände att han ganska snart behövde uppsöka en toalett. Han bromsade in när han skymtade en ensam kvinna vid busshållplatsen. Han körde ner fönstret. ”Excuse me. Is this the way to Amarillo?”

Hon tittade på honom och Westerman lyfte på handen i en ursäkt. ”Sorry, it just slipped out. Do you know where I can find a toilet?” ”Ja, det vet jag.” ”En svenska! Vad trevligt. Du heter väl inte av en händelse Maria?”

Hon log. ”Nej, och jag är inte heller ’sweet’, men världen är allt bra liten.”

Kvinnan var i trettiofemårsåldern och hade ett vackert leende och han tippade på att hon var från Blekinge. ”Du kör cirka en kilometer och svänger vänster och sedan tar du höger vid andra röda ljuset och sed… vänta nu, sa jag höger efter en kilometer?” ”Först vänster, tror jag du sa”, sade Westerman med ett leende. ”Tror du att jag hittar?” ”Ja, men inte om jag ska beskriva färdvägen.”

Han skrattade. ”Visserligen har jag GPS men jag har aldrig provat att knappa in toalett, men kanske det funkar.”

Hon log på nytt och han tyckte nu att hon kändes bekant. ”Har vi träffats förut?” ”Nej, inte vad jag kan påminna mig.” ”Jo, jag har sett dig förut”, utbrast Westerman och var nu nästan säker. ”Kan man se dig i något offentligt sammanhang?”

Hon drog på svaret och han förstod att det fanns fler än han som ville bevara sitt inkognito. ”Du har kanske sett mig uppträda?” sade hon och kastade en blick på sitt armbandsur. ”Ja, just det! Du är Cecilia Hjortsberg, operasångerskan.”

Hon nickade.

Westerman var en stor beundrare av tenorer och sopraner och fröken Hjortsberg var en av de svenska sopraner som han verkligen uppskattade. Han hade sett fröken Hjortsberg vid två

tillfällen och båda gångerna hade hon varit bedårande. Både när det kom till röstresurserna och till utseendet. ”Jag antar att du väntar på bussen. Vill du ha skjuts så kör jag dig gärna?”

Hon tog ett steg bakåt och betraktade bilen. ”Du kan lita på mig”, sade Klaes och lade sin ena arm över bröstet.

På nytt tittade hon på sitt armbandsur. ”Ja, det ska vara för att jag är sen till jobbet.”

NÄR ANDERS KOM

tillbaka till kontoret hade han bestämt sig för att det fick bli två veckors

semester redan om fjorton dagar. Att åka med familjen till hans vän, Jörgen Larsson, skulle bli en rejäl avkoppling. Han kände att han behövde komma bort från Beddinge efter allt som hänt, och Gotland var absolut en plats där han kunde hämta kraft. Han visste också att Monica skulle tycka om det. Samtidigt skulle Linus ha någon att leka med – Jörgen var numera fyrabarnsfar. På samma gång tänkte Anders på hur det skulle gå för Nadia. Artigt hade hon tackat för hans engagemang och hjärtlighet men avböjt när han sagt att han kände en låssmed som kunde installera ett rejält lås och alarm till henne. Hon hade sagt att det inte fanns något alarm i världen som kunde stoppa Dimitrij om denne bestämt sig för att beröva henne livet.

PER LADE EN

sidokick på sandsäcken men var okoncentrerad. I går kväll hade han för första

gången på mycket länge känt att han behövde ta ledigt från jobbet. Men detta betydde inte att han skulle strunta i eftermiddagens badminton. I stället var han mer taggad än någonsin. Hademark skulle få slita hund.

I måndags hade han bestämt sig för att ta upp sin shotokan eftersom han kände att han behövde lite mer än bara en badmintonkväll i veckan. Han hade frågat Anders och Björndalen men ingen av dem var intresserad av att prova på kampsport. Men det var inte bara karaten som han beslutat sig för att ta upp. Han hade även bestämt sig för att det var dags att gå vidare i livet.

Något som bland annat innebar att han skulle upphöra med sin talträning. Sedan fyra års ålder hade han läspat men detta var något han upphört med för åtta år sedan. Ändå hade han fortsatt hos sin talpedagog.

Per tog sin vattenflaska. Han tittade på en grupp småttingar som för första gången utförde Ritsu-Rei, det första man lärde sig inom karaten, den stående bugningen som var ett sätt att visa vördnad för sin motståndare. Han lossade på det bruna bältet som han för tidpunkten säkerligen inte var värdig efter så många års uppehåll. Samtidigt kände han att det inte skulle ta alltför många månader att komma tillbaka till gammal god form. När han såg knattarna sätta sig med korsade

ben kom han att tänka på sin fyraårsdag. Han hade aldrig berättat för någon. Ingen visste och ingen skulle någonsin få veta. Han mindes sin fars aggressioner, men också denna incident som han inte nämnt för någon. Hans föräldrar hade haft ytterligare ett gräl och hans pappa hade lämnat huset och han hade varit tvungen att följa med. Det hade varit nyårsafton och de hade kört till en fest och där hade hans pappa börjat dricka. De hade befunnit sig i ett stort hus i Malmö och gästerna hade varit uppemot ett hundratal. Eftersom han var ensamt barn på festen hade hans pappa placerat honom i källarvåningen och där hade han suttit på en vit matta smått frysande. Han mindes det som om det vore i går. Det hade varit hög musik och han hade blivit kissnödig men inte vågat gå upp och berätta för sin far utan i stället hade han kissat i byxorna och det hade runnit ut på mattan. I samma ögonblick som tårarna kom hade han hört dörren öppnas däruppe. Och så stegen i trappan. Han hade blivit glad för han trodde att det var hans pappa.

Samtidigt visste han att pappa skulle bli arg för att han hade kissat på sig. Det hade varit tyst och ljuset hade inte tänts men han hade kunnat se en skugga i mörkret. En skugga som plötsligt fick liv och kom emot honom i sakta mak. Han mindes inte mer än att han grät och att mannen fick bråttom när någon ropade dennes namn. Innan mannen gått hade han sagt att om Per berättade för sin pappa skulle han tala om att Per kissat ner den dyra mattan. Per mindes att han låg stirrande i mörkret och hade ont och kunde känna hur det blödde.

Per tog av sig bältet. Han tyckte att det kändes skönt att återigen få bära sin dräkt, sin keikogi.

Han sneglade på klockan som var placerad över en bild av Bruce Lee i klassisk attackpose. En liten man som ingav stor respekt och med händer som kunde fälla en oxe. Händer som Per önskade att han hade haft därnere i källaren för tjugosex år sedan.

Det var slut för i dag och han såg att han hållit på i drygt två timmar. Han hängde bältet på ribbstolen, gick upp på mattan igen och ner i spagat. Den överbelastning han haft i ljumskarna var borta och det kändes som om han kunde köra för fullt. Han lutade sig fram för att stretcha och tankarna återkom. Han undrade om denne man fortfarande var i livet. Egentligen var han inte en hämndlysten karaktär men han önskade att mannen, om denne nu var död, hade fått erfara en smärtsam död.

Per mindes inte någonting av sekvensen för tjugosex år sedan mer än ögonblicket innan och efter. Men han mindes namnet. Ett namn som han visste skulle följa honom till sista andetaget. ”Per!” Han vände sig om. ”Jenny Åkerman! Är du tillbaka?” ”Ja, det blev varken någon film eller fler luffarschacksbataljer.”

Per drog på munnen.

”Jag ser att du har tagit upp karaten igen?” ”Ja, jag kände att jag behövde lite mer än racketsport och luffarschack.” ”Du håller alltså fortfarande på med badminton?” ”Ja.” ”Du och Anders?” ”Ja, jag och Anders. Vi ska faktiskt ta ett pass i dag.”

Jenny lade sin hand på hans. ”Per… förlåter du mig att jag bara gav mig iväg?” ”Det är glömt.” ”Säkert?” ”Absolut.”

Hon lade sin hand på hans axel. ”Du ska få mitt mobilnummer. Alltså om du vill ha det?”

Jenny och han hade inlett ett förhållande och bara en kort tid därefter hade hon gett sig iväg till USA. ”Är du här själv?” ”Nej, jag är här med en man som jag nyligen träffat och lärt känna när jag var ute och joggade.

En väldigt bildad man. En man som du skulle ha tyckt om. Han har rest runt i världen och utövat ett otal kampsporter.” ”Men andra ord en dödsmaskin”, sade Per med ett leende. ”Är han svensk?” ”Nej, han kommer från Rumänien.” ”Så han tränar också här?” ”Ja, i alla fall har han gjort det den här veckan. Och kan du tänka dig att han är sextiotre år?”

Per tittade på klockan. ”Okej, Jenny. Jag får nog gå in i duschen nu. Jag ska snart träffa Anders.” ”Du får hälsa honom så gott.” ”Det ska jag göra.” ”Och du lovar att ringa?” ”Ja, om jag hade haft ett nummer.” ”Oj, förlåt”, sade hon med ett leende och rabblade upp numret för honom. ”Du glömmer väl inte?” tillade hon. ”Eller du vill att jag skriver upp det?”

Han skakade på huvudet. Båda visste de att ingen av dem skulle glömma även om numret bestod av tjugofem siffror.

När Per kom in i omklädningsrummet och skulle låsa upp sitt skåp hörde han hur mobilen pep till. Han öppnade skåpet, tog sin telefon och såg att meddelandet var från Lars Andersson, hans gode vän från tiden på Föreningssparbanken.

BANKTJÄNSTEMAN LARS ANDERSSON

stoppade sin mobil i kavajfickan och lättade på slipsen. Han

gick in till Tony Silver och undrade om denne mäktade med en kopp kaffe. Tony tittade på klockan och nickade. ”Vad händer i kväll?”

Lars log. En fråga han fått otaliga gånger av Silver. ”Ska du inte träffa Elvira i kväll?” ”Nej, hon och väninnan har åkt till Tyskland.” ”Jaså”, sade Lars och höjde på ena ögonbrynet. ”Trelleborg – Travemünde?” ”Nej, Rödby – Puttgarden.” ”Kommer de tillbaka i kväll?” ”Nej, de skulle besöka en vän i Lübeck och stanna i två dagar.” ”Då är du med andra ord gräsänkling så vi kan ta en runda i kväll?”

Lars svarade inte utan tänkte att det vore bättre om han tog hand om sin lilla dotter och glömde sig själv för ett ögonblick. Som tur var hade Vincent slutat på Swedbank för drygt ett halvår sedan och börjat jobba på Handelsbanken. Lotta Strandell hade visserligen varit taktisk och undvikit att besöka Vincent när han var anställd på Swedbank eftersom hon visste att det kunde uppstå meningsskiljaktigheter, men också en hel del illvilligt förlöjligande från Tony. Alla som han såg som rivaler ville han platta till.

Lars kunde inte förstå Tony Silver eftersom vännen fortfarande inte träffat sin dotter. Och detta trots att hon hunnit bli två år. Tony hade till och med pratat om att han skulle låta Vincent adoptera henne. Bara orden hade fått det att vändas i magen på Lars. Han undrade hur mänskligheten egentligen var funtad. För även om man inte hade pengar, eller vad mindre förståndsmässiga benämnde tid, så gjorde man väl allt som stod i ens makt för att ta sig tid och tog vilket jobb som helst för att kunna behålla sina barn? Lars tyckte att hela adoptionsgrejen var befängd och kunde inte förstå de som adopterade, de förde ju någon annans barn till sitt hem; ett handlande som han ansåg var barockt. För han visste att om Tony till syvende och sist visade sig vara en av de normalfuntade, som på grund av sin senfärdiga mognad tagit ett beslut som stred mot allt sunt förnuft, skulle denne bittert få erfara sina misstag när nattmarorna började tränga sig på. Att lämna ifrån sig sitt eget kött och blod i likhet med när man undertecknade ett ägarbyte och överlämnade sin begagnade bil var utom all sans och vad han betecknade som mer än

förnuftsvidrigt. Och detta även i fallet om dotter, eller son, hade en övertalig kromosom. För Lars visste att skulle han och Elvira någonsin få barn, friskt som sjukt, skulle deras avkomma beskyddas och älskas som om det vore en helgedom.

Lars avgudade sin Elvira. Och även om hon med jämna mellanrum mådde dåligt gjorde han allt för att hon skulle må bra och känna sig älskad. Han visste att hennes uppväxt hade varit allt annat än lycklig. Hennes pappa var alkoholiserad och hon hade inte sett honom på snart femton år. I stället hade en annan mindre god förebild tagit plats i deras liv. Och när det handlade om Elviras mamma var denna ett mentalt nervknippe – Elviras lillbrorsa Robert åkte in och ut på avvänjningskliniker.

Lars hade inte pratat med Lotta sedan i somras men visste att hon och Vincent hade planer på att lämna Ljunghusen, för när de hade pratat senast hade hon sagt att de kunde tänka sig att bo i Höllviken eftersom Vincent skulle tillträda sin tjänst där.

Det pep i Lars mobil och han såg att meddelandet var från Per. KLAES WESTERMAN ANLÄNDE

till färjeläget. Han lutade sig fram mot ratten och sträckte på ryggen

så gott det gick. Han hade avverkat sträckan på knappt en och en halv timme. Ändå hade han hunnit köra fröken Hjortsberg till Kongelige Teatern på Kongens Nytorv. Klaes var på ett sprudlande humör. Och trots sin ålder och erfarenhet förbluffades han över hur lite som egentligen behövdes. En elegant och bildad kvinna i bilen i exakt nio minuter och humöret räddades för hela dagen. Han lät näsvingarna vädra fröken Hjortsbergs parfym som låg kvar som ett bevis på att kvinnlig fägring tagit plats i hans bil. Han tänkte på Gabriella på Helsingborgskontoret som hade samma parfym. Han visste, och hade hört på omvägar, att hon alltid tyckt att han var en stilig karl, men att han var i äldsta laget. Arton års skillnad var en hel livstid för de svenska kvinnorna. Han kom att tänka på sin granne som konvojerade en nästan trettio år yngre kvinna, men denna var inte svenska utan en mörk skönhet från Angola. Men härkomsten måste väl ändå vara av mindre betydelse? Det var väl kärleken som räknades. Och om vännen hade lyckats så kunde väl han också få in en kärlekskrank dam i sitt hus med alla de faciliteter det innehade.

Klaes hade bestämt sig för att övernatta i Tyskland, men först skulle han tillryggalägga trehundra kilometer innan det överhuvudtaget var dags att tänka på att sova. Han skulle avverka sträckan i lugn takt. Det skulle inte finnas något som han skulle göra på denna resa utan att han skulle känna att det var vad han verkligen ville göra. Allt skulle vara på hans villkor. Vilka platser som skulle besökas och vilka möten som skulle göras, och redan nu kunde han känna att det skulle bli lyckat. Det kändes också som om vindarna hade vänt i Höllviken. Högdragna grannar

lämnade och nya kordiala anlände, vilket inte minst Lotta Strandell och Vincent var ett levande bevis på. Både i onsdags och i torsdags hade han träffat dessa två och som hastigast nämnt att han skulle resa bort under en veckas tid. Genast hade de erbjudit sig att ta hand om posten, en oerhört fin gest, och han förstod att det var hjälpsamma människor. Men han hade redan gett sin nyckel till Didrik som lovat att ta hand om posten, men också bevattning av grönska och utfordring av cikliderna.

Kapitel 5

PER STOPPADE MOBILEN

i jackfickan och med höften föste han igen skåpdörren. Lars Andersson

undrade om han ville titta över i kväll på en öl men Per kände sig plötsligt håglös och hade tankarna på Jenny Åkerman. Vad gjorde hon tillsammans med en man som var dubbelt så gammal som hon själv? En man som utövat samtliga kampsporter och som tydligen också han skulle tycka om. Det var i alla fall vad Jenny hade sagt. Han tvivlade och insåg att han trots allt hade kvar känslor för henne. Han visste också hur kvällen skulle gestalta sig om han åkte hem till Lars. Denne skulle bara nöta om sin flickvän och han skulle bli ännu mer dyster till sinnet än vad han redan var.

Per var fullt införstådd med hur mycket Lars älskade Elvira. Men också hur komplicerad deras relation var. Elvira hade mentala problem och att ständigt slitas mellan hopp och förtvivlan var inget han önskade sin vän. Men Lars var fast besluten om att de skulle flytta ihop och att Elvira var kvinnan i hans liv. Per visste också att Elviras bror Robert höll på med droger och flera gånger hade varit uppe hos Lars, och vid samtliga av dessa besök hade Robert varit drogpåverkad och frågat efter pengar. Han hade också vid senaste besöket haft sin kamphund med sig och denne hade tvärt rusat in och till Lars förfäran varit en hårsmån ifrån att sluka hans angorakatt.

Det var då Lars bestämt sig för att han skulle hålla igen på sin frikostighet annars skulle både pengar och katt gå förlorade.

WESTERMAN TOG MENYN,

ögnade igenom och bestämde sig för en sjötunga Walewska. Han lade

matsedeln på bordet och svepte med blicken över den knappt halvfyllda restaurangen. Det var fredag men klockan var inte mer än tre och han förstod att en senare tur skulle innebära aningen flera resenärer. Han fastnade med blicken på två kvinnor. Han visste inte om det var för att sopran Hjortsberg hade tagit plats i hans bil under några minuter men för ögonblicket kände han sig oemotståndlig.

Den aningen smäckrare av de två vinkade till kyparen som genast bemötte dem med ett dramaturgiskt leende. Westerman kunde vagt höra att de var svenskor och uppskattade den ena kvinnans ålder till runt de trettio medan den andra var aningen äldre. Inga män skymtades så han drog slutsatsen att kvinnorna reste med den Greyhoundbuss han sett när han anlände till färjeläget. Den späda och aningen yngre kvinnan hade ett gåtfullt leende och han funderade på om han skulle ta mod till sig och fråga om han fick göra dem sällskap. I samma ögonblick som tankarna överfor honom vände hon sig om och deras blickar möttes. Spontant lyfte han upp sitt

tomma glas i en skål och kvinnan log. Den andra kvinnan reste sig tvärt upp, tog karaffen från bordet och Westerman fick en känsla av obehag. Kanske de blivit förolämpade av hans galanteri?

Han ställde ner glaset när han såg att hon var på väg mot hans bord. Med karaffen i sin hand betraktade han hennes vingliga hållning och förstod att hon endera ville bekanta sig eller var på väg för att ge honom en åthutning.

Han reste sig och sträckte fram sin hand, men förgäves. I nästa ögonblick fyllde hon hans glas och oförstående om vad som försiggick slängde han en blick mot den yngre kvinnan som log och nickade. En gest som fick uppfattas som hjärtlig. ”Det sägs att en skål inte är en riktig skål om man inte hör ljudet av klingande glas, vilket jag inte fullt ut kan hålla med om. Men en skål med ett tomt glas kan aldrig räknas som en skål.”

Westerman log och nickade. ”Marie”, sade hon medan hon slängde en blick bakåt mot sin väninna. ”Och där har vi Elvira i egen hög person.” ”Westerman, Klaes Westerman.” ”Är Westerman ensam får ni gärna göra oss sällskap?” ”Ja, jag reser ensam, och med nöje gör jag damerna sällskap. Och för allt i världen, säg Klaes.” ”Det lovar jag, Klaes.” ”Vart går färden, Marie?” ”Vi ska besöka en god vän i Lübeck.” ”Oj, trevligt! Lübeck, en sagolik stad med en väl bevarad historisk bebyggelse med smala gränder och spännande arkitektur. Och inte minst deras fantastiska julmarknad. Helt oslagbar.”

Hon nickade lojt och han förstod att hon var en i raden av dem som inte uppskattade arkitektur. Han reste sig och vinkade åt kyparen att han flyttade över till deras bord. ”Och vart är Klaes på väg?” ”Jag hade tänkt mig Paris, såvida inget oförutsett inträffar.” ”Oj”, sade Marie.

Elvira reste sig när hon såg att de var på väg mot henne. Hon sträckte fram sin hand. ”Elvira.” ”Westerman, Klaes Westerman.” ”Shaken, not stirred.” ”Du får ursäkta min väninna”, sade Elvira med ett ansträngt leende. ”Ingen fara. Man ska ha kul när man reser. I dag tillhör det sällsyntheterna att man träffar på sådana här gladlynta kvinnor.” ”Klaes är på väg till Paris.”

”Oj då”, sade Elvira. ”Får man följa med?”

Westerman log och förstod att han hade mött två kvinnor av det mindre formella slaget. ”Är resan till Paris å yrkets vägnar?” ”Oj, vad du kan”, sade Marie. ”Är det Lars som har lärt dig att prata så fint?”

Elvira skakade på huvudet och sträckte sig efter Maries glas i en gest att väninnan fått tillräckligt. ”Nej, tvärtom. Jag behöver vila upp mig från allt vad arbete heter.” ”Det låter sunt.” ”Ja, det ska bli skönt. Vårt lutherska krav sliter onekligen på människokroppen. Att alltid vara nyttiga och produktiva, samt föregå med gott exempel, är verkligen energikrävande. Så jag vågar nog säga att min resa kommer bli ren och skär avkoppling.” ”Ursäkta”, avbröt servitören.

Westerman tog menyn och tittade på Marie och Elvira. ”Vi har beställt”, sade de samtidigt. ”En sjötunga Walewska och ett glas vitt vin… nej, förresten”, sade han och tittade på sitt glas som nästan var tomt. ”Det får bli bordsvatten.”

ANDERS SATTE PENNAN

bakom örat och snurrade ett halvt varv på sin kontorsstol. Han tittade på

telefonen. Skulle han vänta med att ringa Jörgen? Han var tvehågsen men slog ändå Jörgens nummer. Han kom att tänka på deras besök för fem år sedan, Jörgens berättelse om hur han svindlat sin före detta flickvän på 200 000 kronor. Men också hans lojhet mot sin dåvarande styvdotters uppträdande, som kanske ändå inte kunde räknas som alltför häpnadsväckande utan bara som en del av mänsklighetens tillkortakommanden. ”Jörgen Larsson.” ”Hej Jörgen…”

Anders berättade att han och Monica var husägare sedan knappt två månader tillbaka. Jörgen som kände väl till Beddinge menade att det var fina trakter. Anders berättade kort om Börjesson och dennes underliga förehavanden, att han bland annat kollat in genom deras klädkammarfönster, men också trampat in utan att knacka. ”Hur gammal är er granne?” ”Runt sextio, kanske sextiofem. Och tro nu inte att det är jag och Monica som blivit nippriga utan våra andra grannar har också råkat honom. Vår andra granne, som är fullt normal, heter Janos. Hans hustru har sett Börjesson komma upp ur en brunn svartmålad i ansiktet och med en

röd sörja på händerna. Så varför jag ringer dig är för att det känns som om vi behöver komma härifrån en tid. Har du några semesterveckor kvar att ta ut?” ”Ja, jag har två kvar.” ”Vi tänkte komma över till er i slutet av månaden. Eller redan om två veckor. Jag känner att jag behöver någon vettig att prata med.”

Det blev tyst. ”Är jag för djärv, Jörgen?” ”Nej, nej, det ska nog gå att fixa.” ”Kul för ungarna också. Och sedan är det väl min tur att öppna mitt hjärta.”

ANINGEN OKONCENTRERAD TOG

Lars Andersson ett kex ur paketet. Han läste sms:et. Per skulle

ringa efter sin badminton. Och fick han välja så föredrog han att träffa Per framför att gå ut med Tony Silver. Han lade mobil och kex på bordet. ”Kan du kolla i kylen om det finns något annat än dessa torra Mariekex?”

Tony skrattade. ”Skojar du? Här finns aldrig något gott. Våra kvinnliga kumpaner slukar allt. ” Lars log. ”Kom igen nu”, sade Tony bönfallande. ”Vi kan väl ta en liten krogrunda i kväll?”

Lars suckade och skakade på huvudet. Han tittade på bilden av Jan Lidén, verkställande direktör och koncernchef för Swedbank. Det kunde bara vara en som ritat Hitlermustasch på honom.

CHARLES BLOM RESTE

sig upp. Han drog lite lätt i byxlinningen och gick fram till fönstret. I

tankarna hade han Rut. Hur skulle han avsluta denna relation? I den mån de var ett par hade han varit återhållsam med sina känslor. Ändå visste han att hon blivit rejält förtjust i honom. Han undrade varför träffarna, eller rättare sagt känslorna, man och kvinna, inte var mer ofta kompatibla än de var. Antingen var det åt ena hållet eller åt det andra. Något som förde tankarna till Jonna.

Charles hade aldrig tidigare rönt några större framgångar när det kom till den ömsesidiga kärleken men i fallet Jonna var han ganska övertygad om att han mött sin själsfrände. Hon var också en person som han hade en oerhörd respekt för. Han visste att hon hade fyllt trettiosex men något sade honom att hon inte skaffat barn än. Han funderade på om han skulle ta ledigt en vecka och åka ner till Paris och försöka se om han kunde finna henne. Och fann han henne kunde han erbjuda henne ett liv där de kunde resa mycket och även göra ett oförsagt försök till

att skaffa barn. Samtidigt var han rädd för att bli besviken. Och kanske var det därför som han så enträget slagit vakt om sin integritet. För att hysa avsky var mycket enklare än att älska. I alla fall var det inte lika smärtsamt. Men att gå genom livet utan att få uppleva den villkorslösa kärleken var som en schlagerlåt utan refräng.

PER SLÄNGDE IN

sin träningsbag i baksätet och föste igen bildörren. Han sneglade på sitt

armbandsur som blivit kvart över tre. Han tog upp sin mobil. ”Per!” Han vände sig om och såg Jenny och en äldre man. ”Är du på väg till er badminton?” ”Japp.” ”Här är min vän som jag berättade om.”

Per nickade och tog hans hand. Skjortan satt tajt på mannen och var uppknäppt i halsen och hans blodsvällande vener på den seniga halsen tydde på år av träning. Det fanns också en blick som vittnade om erfarenhet och behärskning, och Per kunde skymta de många tatueringarna genom den tunna skjortan. ”Jenny berättade att du tränar karate?” ”Nja”, sade Per. ”Jag har börjat så smått igen.” ”Hur lång är du?”

Per tittade på honom. ”En och åttiosju.” ”Och vikt?” ”Runt 80.” ”Då skiljer det tio kilo mellan oss. Men längden är densamma.” ”Ja, det ser så ut”, sade Per, fortfarande aningen förbryllad över frågorna, och tittade ner och såg att mannen bar sandaler. ”Då får vi mötas när du känner dig redo.”

Per höjde på ögonbrynen. ”Han menar ett träningspass”, tydliggjorde Jenny.

Per nickade. Samtidigt sade något honom att det inte var snack om ett saktmodigt träningspass utan full kontakt skulle råda. ”Var kommer du ifrån?” ”Rumänien.” ”Vad har du tränat för något?”

”De flesta kampsporter: aikido, judo, karate, bujinkan, men även svärdsporter som kashima shin ryu.”

Per tittade på honom. Hans fårade ansikte bar formen av en diamant och Per tyckte att han påminde om skådespelaren Tommy Lee Jones. ”Har du något bälte?”

Ett tutande ljöd och en silvergrå Volvo med två killar ville in i parkeringsfickan där de tre stod.

Jenny gick ut på gräset medan Per ställde sig längs med sin bil för att Volvon skulle kunna ta sig in mellan hans bil och Jeepen. Jennys vän stod kvar. När ytterligare en tutning ljöd vände Jennys vän sig om mot Volvon och lyfte upp benet i en nästan 180-graders vinkel. Per tittade på Jenny och tystnad rådde under några sekunder. Volvon backade och den ene killen lyfte på handen i en ursäkt. Jennys vän tog ner benet och flyttade blicken till Per. ”Var var vi?” ”Bälte.” ”Svart.” ”Svart?”

Han nickade. ”I karate då?” ”Svart i samtliga.”

SERVITÖREN PLACERADE TVÅ

spättfiléer med remouladsås och en sjötunga Walewska på bordet.

Westerman nickade artigt och tittade på Marie och Elvira. ”Det ska bli gott.” ”Mums, jag är vrålhungrig.”

Elvira gav Marie en blick. ”Ja, du behöver verkligen lite mat om du ska dricka i den takten.”

Westerman drog på munnen och betraktade kvinnorna. Båda hade mörkbrunt hår och var klädda i jeans. Elviras hår var lockigt och aningen längre. Marie var halva huvudet längre än sin yngre väninna och han förstod av Maries tidigare kommentar att Elvira hade pojkvän. Samtidigt var han övertygad om att Marie var en av många i skocken singelkvinnor. Dessutom var han säker på att detta var två kvinnor som haft mindre goda uppväxtförhållanden. ”Oj, vad gott”, utbrast Elvira.

Marie som redan hade munnen full nickade. ”Hur smakar det, Klaes?”

”Absolut till belåtenhet”, sade han och mötte Elviras välvilliga blick. ”Jag vill också ta tillfället i akt och passa på att tacka för att jag fick göra er sällskap. Ni är utom tvivel ett behagligt och muntert sällskap.”

Marie tittade på honom. ”Du försöker väl inte få oss i säng?”

Klaes skrattade. ”Nej, det är verkligen inte mina avsikter. Men visst… vi män vill nog många gånger lite till mans tro att en kvinna är intresserad bara hon så skiner upp mot en.”

Elvira log och Marie nickade instämmande. ”Vill ni ha något mer att dricka så säg bara till så står jag för det?” ”Nej, du. Inte ska du behöva betala.”

Westerman blev en smula allvarlig. ”Säg mig… är någon av tjejerna gifta?” ”Karlar är bara till besvär”, klargjorde Marie. ”Ja, många gånger kan det nog vara så.” ”Är Klaes själv gift?” ”Nej, du, nu får du svara först”, sade han med ett leende. ”Ingen av oss är gifta. Dessutom är vi båda barnlösa”, anförtrodde Elvira. ”Då är vi tre”, sade Klaes och lade ned besticken. ”Så det får vi väl skåla för.”

ANDERS RESTE SIG

upp. Han gick fram till fönstret. Jörgen skulle prata med sin hustru och ringa

upp i kväll. Han hade sagt att det säkerligen inte skulle bli några problem. Anders tänkte på Börjesson, men också på den lilla flickan, vilket fick honom att känna sig illa till mods. Han vågade knappt tänka på vad som kunde ha hänt henne. Han gick ut från sitt kontorsrum, i dörren mötte han Claudia Béjart. ”Är du på väg till er badminton?” ”Ja, jag ska köra om fem minuter.” ”Anders, vad har du för dig nästa helg? Jag skulle gärna vilja återgälda dig för vad jag utsatte dig för senast.” ”Så farligt var det inte. Men jag trodde att vi skulle ta av din trissvinst. Det var väl så det var sagt?” ”Jag vet”, sade Claudia med ett leende. ”Men om du kommer hem till mig på lördag så lovar jag kompensera dig.”

Anders skrattade.

”Det går inte, Claudia. Även om det gått så ska du veta att jag skulle ha lämnat plånboken hemma.”

Claudia brast ut i skratt.

LARS ANDERSSON HÄLLDE upp

kaffet och Silver nickade i ett tack och drog till sig en tidskrift som

låg på bordet. Han slog upp mittuppslaget och med tillkonstlad skepsis skärskådade han kvinnan på bilden. ”Detta kan vara något för mig.”

Lars log och skakade på huvudet. ”Har du inte hört av Lotta?” ”Nej, och skönt är det.”

Lars tittade på honom och tänkte på Julia. Tonys dotter. ”Det enda jag hört är att de skulle flytta till Höllviken.” ”Det har de redan gjort, tror jag.” ”Jaså, då är du bättre informerad än jag”, sade Tony och fick en finurlig min. ”Den där väninnan till Elvira… Har hon någon pojkvän?” ”Det är definitivt inget för dig. Hon är trettionio år och har varit med om en hel del tragiska saker.”

Tony höjde på ögonbrynen och ett illmarigt leende bredde ut sig. ”Då kanske jag kan hjälpa henne. Vad är det för saker?”

Lars blev allvarlig. ”Bland annat en våldtäkt i unga år.” ”Jaså, det låter ju inte bra.” ”Nej, och dessutom var de tre.” ”Usch.” ”Ja, barbariskt. Sådana skulle kastreras.”

Tony lyfte på fingret och Lars kunde skönja något drömskt i hans blick. ”Vet du vad de säger?” ”Vilka de?” ”Förståsigpåarna.” ”Förståsigpåarna på vad?” ”Hjärnskrynklare av den mer kontroversiella sorten.” ”Vad säger de?” sade Lars aningen irriterat eftersom han kände på sig att han nu skulle få ta del av något mindre upplyftande.

”Att kvinnor som blivit våldtagna är de bästa i sängen.”

Lars skakade på huvudet och undrade för sig själv om hans vän skulle ta ytterligare ett steg i sin sexuella utveckling. Finna sargade kvinnor för att få ut maximal njutning.

KLOCKAN HADE BLIVIT

kvart över fem och Charles låste omsorgsfullt kontoret. Det var dags att

gripa sig an uppgiften. Han skulle hämta upp Rut eftersom de bestämt sig för att laga till något gott hemma hos honom. Han visste inte om han skulle berätta det i bilen när de var på väg till Malmö, eller också skulle han först låta henne sova över och ta det i morgon när de var på väg tillbaka till Trelleborg. Han bestämde sig för att det fick komma när tillfälle gavs. Han visste att oavsett tidpunkt skulle det få katastrofala följder.

Han satte sig i bilen och med ett knapptryck slog han Ruts nummer. Han log när han tänkte på sin Blueview Mirror som Rut först trott var någon dold mikrofon. När han hörde hennes röst tryckte han på knappen och ljudet gick ut i den inbyggda högtalaren i backspegeln. ”Hej, Rut. Är du klar om tio minuter?” ”Javisst”, sade hon. ”Vet du vad jag har gjort i dag?” ”Nej.” ”Jag har varit i Malmö och köpt något. Något som jag glömde köpa när jag var där i förra veckan. Jag tror att du kommer gilla det.”

Charles var inte så säker.

KLAES WESTERMAN SATT

nere i sin bil och väntade på att bogvisiret skulle öppnas. Han log för sig

själv när han tänkte på Marie och Elvira. Han hade erbjudit sig att köra dem till Lübeck så att de slapp bussen men de hade tackat nej. Han hade också frågat om de kunde tänka sig att spendera jul och nyår utomlands. De hade först inte svarat utan i det närmaste sett chockade ut. Därefter hade han berättat om sina boenden ute i Europa och att han hade planer på att fira jul i sin lägenhet i Saint Helier. Artigt hade de avböjt då de menat att de inte kände honom särskilt väl.

Dessutom hade Marie fällt en kommentar om att han kanske var en lustmördare eftersom det oftast var de välekiperade som var de prilligaste.

Westerman log för sig själv och förde in en platta i cd-spelaren. Av alla de kvinnor som figurerat i hans liv, flyktigt som mindre flyktigt, var dessa två helt klart de mest skojfriska. I alla fall Marie. Hon var också en stilig kvinna. En kvinna som han kunde tänka sig, trots att hon var i spralligaste laget. Men för ögonblicket njöt han av att vara ungkarl och hade redan glömt polisens smädelse i veckan. I alla fall så gott som. Plötsligt knackade det på rutan och han vände sig om.

Marie och Elvira med varsin resväska. Westerman brast ut i skratt när Marie tryckte sina läppar mot sidorutan så att ett läppavtryck tog form.

Han klev ur bilen. ”Handen på hjärtat, Klaes. Trodde du verkligen att vi skulle avböja ditt förnämliga erbjudande?” sade Marie och lade sina händer på biltaket och ett smattrande uppstod när alla hennes armband slog i. ”Ja, ni avböjde ju först med ett välmotiverat argument.”

Marie log. ”Vi beslöt oss för att ta risken. Både jag och Elvira har pepparspray i väskan.”

Klaes skrattade och tog Maries resväska. Han lade den i bagageutrymmet och tittade på Elvira. ”Och du då?” ”Hon är lite mer försiktig”, sade Marie. ”Ja, det ska man vara”, sade han och lade handen på Elviras axel. ”Känns det inte bra ska ni naturligtvis ta bussen. Jag tyckte bara att jag hade så kul i ert sällskap att jag inte ville missa er vänskap, även om den nu bara skulle bli kortvarig.” ”Vår vänskap står till ditt förfogande”, sade Marie. ”Men det är inte omöjligt att jag somnar i bilen. Jag har druckit en hel del.”

Westerman tog Elviras resväska och lade den bredvid Maries. Han föste igen bakluckan och öppnade dörren för Elvira. ”Tack så mycket.”

Han gav henne ett leende. Han visste att han skulle få en sällskaplig stund. Samtidigt hade hans vän Didrik gett honom rådet att han skulle vara försiktig med vem han gav sig i följe med. Ute i Europa härjade numera vägpirater, och dessa plundrare kunde vara unga killar såväl som stiliga kvinnor.

ANDERS OCH PERS

badminton var obestridligen slut. Det hade blivit som de senaste gångerna. En

promenadseger för Per. ”Det gick fort i dag”, sade Anders och tittade på klockan. ”… Tjugosju minuter.”

Per nickade. ”Jag springer i mitt anletes svett men du är ta mig fan hopplös”, sade Anders. ”Jag hinner inte med. Har du något gott råd till en gammal man?” ”Du måste förbereda dig mentalt.”

Anders skrattade. ”Förresten, så träffade jag Jenny Åkerman på karaten.”

”Är hon tillbaka?” ”Ja.” ”Vad hände med den där Woods?” ”Ja, säg det?” ”Hur kändes det?” ”Jo, då. Det kändes lite.”

Anders var aningen försiktig eftersom han visste att Per haft känslor för henne även om vännen själv inte direkt ville kännas vid det. ”Vad sa hon då?” ”Inte så mycket. Jag fick hennes mobilnummer. Och så har hon slagit sig i slang med en äldre man.” ”Jaså. Sa hon det?” ”Ja, han var där med henne. En oerhört spänstig man får jag tillstå.” ”Okej.” ”Svart bälte.” ”Svart bälte i vad?” ”I karate bland annat.” ”Bland annat?” ”Ja, även i judo och aikido, men också i svärdsporter. Och så var han sextiotre år.” ”Det var mig en svettig en. Då måste han ha tagit sina bälten i unga år.” ”Det är möjligt men jag tror ändå att han är värd sina svarta bälten. För när vi stod och pratade ute på parkeringen och två killar var på väg in i den parkeringsficka där vi uppehöll oss så gick jag närmare min bil för att killarna skulle kunna köra in. Jenny i sin tur tog några steg ut på gräset medan han stod kvar. Killarna signalerade då att han skulle flytta sig men han flyttade sig inte utan i stället blängde han på dem, samtidigt som han lyfte upp sitt ena ben i en vinkel av närmare 180 grader. Allt för att markera att de inte skulle köra in, eller åtminstone vänta.”

Anders tittade på honom. ”180 grader? Men det är ju en omöjlighet. Det är ju längs tinning och kind.”

Per nickade.

LARS ANDERSSON SATT

på bussen och var på väg hem från jobbet. I örat hade han sin öronsnäcka

och i ipoden snurrade en av hans favoritlåtar, James Blunts Goodbye my Lover, ändå lyssnade han med förströddhet.

Han tänkte på Elvira och undrade hur det skulle gå. Han var fullt medveten om Maries humörsvängningar. Skulle Elvira klara av henne i två dagar? Själv klarade han inte längre av Silver mer än i några minuter. Kanske de ändå skulle ta ut varandra, alltså Silver och Marie, om de nu fick tillfälle att träffas.

Lars tog upp mobilen och skrev ett sms. Per skulle ringa lite senare. Men eftersom han ändå beslutat sig för att kvällen skulle bli i hemmets lugna vrå kunde Per komma när denne kände för det.

Lars kom att tänka på Lotta Strandell och lilla Julia. Han hade inte pratat med henne på flera månader men på jobbet hade Erik regelbunden kontakt med Vincent, och det var så han fått reda på att de hade planer på att flytta till Höllviken. Han hade också hört att hon bestämt sig för att sälja sin del i hyresfastigheten i Lund, den fastighet som hon bland annat investerat i när hon fick in högvinsten på lotto. Nitton miljoner, en kompensation för att hon hade mist Silver, hade Lars tyckt då. Men i dag tänkte han annorlunda. Han tyckte att Lotta i stället hade blivit belönad två gånger, ja faktiskt tre, för onekligen skulle hon se det som en gratifikation att hon slapp herr Silver. Sedan anlände lottovinsten och slutligen kom tvålfagre Vincent, som dessutom var snäll som en pudel och oerhört förtjust i Julia.

DET HADE VARIT

tyst i bilen en stund och Westerman hade fört Maries säte bakåt för att hon så

behagligt som möjligt skulle kunna sova ruset av sig. ”Hur kommer det sig att du erbjöd dig att köra oss?”

Westerman log och tittade i backspegeln. ”Först var jag fast besluten att spendera denna resa för mig själv. Men som jag sa innan: Jag kunde bara inte ignorera den värme jag kände från er. Så jag tänkte att jag mer än gärna tar vägen om Lübeck för att få någon timme till med er.” ”Min väninna är manodepressiv.” ”Jaså.” ”Ja, jag vill bara att du ska veta det ifall hon nu vaknar upp och visar sig vara på ett mindre glatt humör.”

Westerman sänkte musiken. ”Är det av någon medicinsk anledning eller bara psykiskt?” ”Det hände något för många år sedan. Och om det räknas som medicinskt eller psykiskt har jag faktiskt ingen aning om.”

Westerman visste inte om han skulle fråga mer. ”När hon var tonåring blev hon våldtagen av tre killar.”

”Usch.” ”Ja, det var en hemsk upplevelse.” ”Det kan jag tänka mig.” ”Nej, det tror jag inte att du kan.”

Han kastade en blick i backspegeln. ”Ta det inte personligt men det är inget som män kan förstå. Marie är så himla glad den ena timmen för att bli en helt annan människa timmen efter. Något du kanske själv får uppleva när hon vaknar.”

Klaes satt tyst. ”Det finns så mycket demoner i henne.”

På nytt kastade han en blick i backspegeln. ”Hon blir väl inte våldsam?” ”Det händer.” ”Har hon fått någon hjälp?” ”Hon har uppsökt i stort sett samtliga psykologer i Malmö och Lund, men det har inte hjälpt.”

Westerman visste nu inte om han skulle återkalla sitt erbjudande om tjejerna visade sig revidera sitt tidigare beslut och komma ner över jul till Saint Helier på Jersey.

RUT LIV ÖPPNADE

bildörren och med ett leende satte hon sig in. Hon tog Charles hand och

placerade sin väska på golvet mellan sina ben. Charles lyfte bestämt upp väskan och satte den där bak. ”Var försiktig”, sade Rut. ”Det är där jag har mina hemligheter.”

Charles nickade och Rut tittade på honom. ”Vad du verkar purken i dag. Det har väl inte hänt något?” ”Nej, jag är bara aningen trött. Det har varit mycket i veckan.”

Rut lade sin hand på hans knä. ”Jag vet, älskling. Men jag lovar att ta hand om dig i kväll.”

Charles pressade fram ett leende. Han förstod att det inte skulle bli enkelt. Rut skulle bli bedrövad.

KLAES WESTERMAN FLUKTADE

ut över floden Trave. Lübeck var en vacker stad: Holstentor, den

berömda värnbyggnaden från 1400-talet – Lübecks medeltida stadsport bestående av två torn förbundna med en valvbågsport. Han funderade på om han skulle göra flickorna sällskap och stanna en dag i Lübeck. Marie sov fortfarande och Klaes hade fått anvisningar om att han skulle

stanna utanför Ringhotell Jensen. Holstenstrasse var deras adress. Han skymtade hotellet och förde upp körriktningsvisaren. ”Då är vi framme.” ”Ja”, sade Elvira och lade en hand på Maries axel. ”Du får vakna nu, gumman.”

Westerman log och Elvira knäppte upp bältet och lade sina händer på Maries axlar. ”Marie, du får vakna nu”, hojtade hon.

Marie slog upp ögonen och Westerman körde upp hennes säte.

I BILEN TILL

Beddinge tänkte Anders på Nadia men också på Claudias förslag på inbjudan nästa

helg. Han undrade vad hon hade i kikaren; onekligen kändes det som om hon uppvaktade honom. Men vad såg hon i honom? Claudia var ung och vacker och han medelålders och mindre behagfull att vila ögonen på. Han var heller ingen fiktiv karaktär av Mikael Blomkvists mått. En man som vann allas hjärtan, unga som gamla. Anders tänkte också på Pers möte med Jenny Åkerman. Hon hade kommit tillbaka från USA och slagit sig i slang med en gammal, men ack så spänstig man. En man som erövrat en massa svarta bälten. Visserligen var Jenny inte i närheten av Claudias skönhet men åldersgapet var nästan detsamma mellan Jenny och hennes sextiotreårige vän som mellan honom och Claudia. Ett leende bredde ut sig när han tänkte att det kanske ändå fanns en hel del ”Blomkvistare” därute och att han var en av dem.

LARS ANDERSSON STOD

i köket och hade precis pratat med Per som bestämt sig för att stanna

hemma eftersom vännen kände sig trött efter sin karate och badminton. Lars kände sig också aningen sliten efter en veckas arbete. Han hade också en orolig känsla i magen. Kanske var det för att Elvira var iväg med Marie. Han var fullständigt införstådd med hur det kunde bli när de var tillsammans.

Marie var en klipsk tjej men ack så ansvarslös när hon hade sina maniska toppar. Han hade också full insikt i att Marie var glad i att dricka och när hon blev berusad gav hon sig i samspråk med vem som helst. Hon nändes inte heller dra sig för att inleda samtal där både amorösa och djupsinniga ämnen ingick, likväl som oförskämdheter. Lars funderade på om han ändå skulle ta och ringa upp Silver. Han märkte att han inte kunde släppa tankarna på Elvira. När han framför sig såg Marie onykter och på ett sprudlande humör insåg han att de båda skulle bli ett lätt byte för sluga kavaljerer. Han kände att han behövde skingra tankarna och bestämde sig för att följa med flickjägare Silver ut.

CHARLES SATT TYST

i bilen men var fullt medveten om att han var en usel skådespelare. Han

försökte därför med hjälp av sin lika usla magkänsla utröna om Rut verkligen misstänkte något.

Han sneglade på henne. Hon var inte vacker men var en av de där kvinnorna som blev alltmer behagfull att titta på för varje gång man träffade henne. Dessutom var hon humoristisk. Hon fick honom att skratta. ”Är du inte nyfiken på vad jag köpt?” ”Jo, lite.” ”Bara lite?” sade hon och pekade på Lokaflaskan i mugghållaren. Det fanns en skvätt kvar.

Charles skrattade. ”Har du med det då?” ”Ja, det är klart jag har. Det ligger i väskan. Och i morgon är det ju din dag.”

Charles nickade. Hans dag i ordets rätta bemärkelse.

ANDERS SVÄNGDE IN

på grusvägen och såg att Börjessons röda Ford stod vid gaveln. Han hade

inte sett Börjesson under hela månaden men i veckan hade han pratat med Janos och denne hade sett Börjesson på Återvinningen i Smyge i tisdags. Börjesson hade inte upptäckt honom och Janos hade lagt märke till att Allan haft två sopsäckar med sig och dessa hade omsorgsfullt lagts i containern för brännbart. När Börjesson kört iväg hade Janos gått dit och rivit hål i några av sopsäckarna. Men det var säckar som han inte var alldeles säker på var de som Börjesson hade avstjälpt eftersom det låg ett dussintal i containern. I den ena säcken fanns i alla fall flickkläder.

Monica hade nu mjuknat upp efter Börjessons dramatiska utspel i tisdags och återvänt hem.

Det hade alltså bara blivit två nätter i Trelleborg för Linus och henne. Men i morgon skulle de åka tillbaka till Rolf och Siv. Detta fick honom att fundera på om han skulle gå ner i den underjordiska gången igen. Visserligen hade han lovat Monica att inte gå ner där ensam men han behövde inte säga något till henne. Vilket naturligtvis var vanskligt om nu något skulle hända.

Vad som skulle hända visste han inte mer än att det var tänkbart att rundstavsstegen kunde lossna och då skulle han falla huvudstupa ner i betongröret. Monica hade också sagt att om Börjesson kände till gången (vilket Anders visste att Börjesson gjorde eftersom Janos hustru Isabella hade sett honom komma upp från brunnen som var ansluten till röret) var det sannolikt att man kunde stöta ihop med honom därnere.

Anders rullade in på infarten mellan garaget och boningshuset. Han tog sin mobil och knappade in ett meddelande där han undrade om Per eventuellt hade tid att komma över en stund i morgon. Det var dags att göra en mer noggrann koll i den underjordiska gången.

Han befarade att det fanns fler öppningar än den i klädkammaren, hans skorsten och under brunnslocket inne på Börjessons tomt. Anders mindes också att Stojanovic sagt att Börjesson hade placerat en buske över brunnslocket, något som betydde att Stojanovic troligtvis inte hade menat samma brunnslock som han syftade på.

Men nu var det fredag kväll och varken gångar, Dimitrij eller Börjesson skulle få förstöra hans helg.